EU:s fördrag

Anf. 1 Pernilla Zethraeus (V)

Fru talman! Det är roligt att få inleda denna stora och viktiga debatt om en stor och viktig fråga som tyvärr har diskuterats alldeles för lite och som egentligen har kommit till under en process som har varit alldeles för snabb och alldeles för sluten. Ännu en gång står EU inför ett beslut om något som tidigare har kallats för en ny EU-konstitution, och den här gången tar processen tyvärr priset vad gäller bristen på demokrati, detta samtidigt som det har talats varmt om en dialog för att skapa ett EU närmare medborgarna från Sveriges regerings sida och från andra makthavare inom den europeiska unionen. Det gamla fördraget avvisades efter folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Ändå är det i det närmaste identiska förslag som nu förhandlas fram. Kosmetiska smärre förändringar har gjorts vad gäller ordval, symbolik och liknande för att nya folkomröstningar ska kunna undvikas. Men i övrigt kommer väldigt mycket att vara sig likt. Signalen till folket i de länder som röstat nej är tydlig: Du röstade fel. Din röst var ingenting värd. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och försvarspolitiken, att medlemsländerna förbinder sig till militär upprustning, blir desamma. Den ökade överstatligenheten inom det rättspolitiska området blir densamma. När det gäller skrivningarna om EMU och prisstabilitet, den gemensamma penningpolitiken och den gemensamma valutan är allt som förr. Sverige har också tillsammans med Tyskland och många andra EU-länder bjudit hårdnackat motstånd mot förslag som skulle ha inneburit steg i riktning mot ökad demokrati. Det handlar om den omdiskuterade skrivningen om att EU-rätt alltid gäller över nationell lag, där Sverige tydligt hade kunnat markera att sådana skrivningar inte är acceptabla. Det handlar om att det borde införas en skrivning om att få till en stärkt möjlighet för de nationella parlamenten att avvisa lagförslag på EU-nivå. Det handlar om att EU skulle kunna bli flexiblare genom så kallade opt out -klausuler. Om medlemsländerna fick möjlighet att ställa sig utanför valda delar av EU-samarbetet skulle folkets vilja och den demokratiska dialogen kunna spela en större roll. Sverige kanske skulle välja att ställa sig utanför försvarssamarbetet. Om man driver denna princip lite längre till att också gälla tidigare samarbetsområden kanske ett nytt EU-land skulle välja att ställa sig utanför jordbrukspolitiken. England kanske skulle välja att ställa sig utanför det rättsliga och polisiära samarbetsområdet. Då skulle människors diskussioner och viljeyttringar få betydelse. EU-mallen skulle inte automatiskt läggas över hela denna mångfald av länder på alla områden. Men Sverige ville inte detta. Tillsammans med det tyska ordförandeskapet hävdade man i stället att alla ska vara med i allt. Varför? Inte bara innehållet utan också processen kring fördragsfrågorna är närmast en parodi på demokrati, och jag tar inte i för mycket när jag säger det. Förslaget har förhandlats fram under bara några månader under det tyska ordförandeskapets ledning, och tyvärr genom bilaterala samtal bakom stängda dörrar. När Sveriges riksdag här och nu som det enda av EU-ländernas parlament diskuterar och röstar om frågan sker det utan att vi ens har sett slutsatserna inför toppmötet. De har inte presenterats än. Vi fick ett brev från Angela Merkel för några dagar sedan där man listar vissa frågor som ska diskuteras inför toppmötet. Men även innan det kom var detta riksdagsbetänkande justerat. Betänkandet bygger alltså på muntliga rapporter och antaganden som vi har fått om förhandlingsläget. De ståndpunkter som riksdagen förväntas ställa sig bakom har Sverige drivit i månader. De nationella parlamenten och de folkomröstningar som har hållits fyller i praktiken ingen funktion i denna process. Redan till årsskiftet beräknas förslaget vara färdigt för underskrift. Riksdagen har gjort det bästa möjliga av situationen och med kort varsel tagit fram ett betänkande och har en debatt och en omröstning om de svenska ställningstagandena. Och det är bra. Men varför regeringen och Socialdemokraterna har accepterat denna forcerade europeiska fördragsprocess är en gåta. Varför satte man inte klackarna i backen? Det brukar sägas att människor struntar i EU-frågor, men det är inte sant. Människor hade nog velat ha en dialog och velat säga sitt om dessa frågor. Viljan att påverka EU:s framtidsfrågor är stor. De folkomröstningar som har hållits i Sverige om EU-frågor har haft ett mycket högt valdeltagande. Sverige har kokat av debatter, studiecirklar och temakvällar inför EU-omröstningen och EMU-omröstningen som hade ett närmast rekordstort valdeltagande. I andra EU-länder är engagemanget liknande. Mellan 64 och 75 procent av befolkningen i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien vill ha en folkomröstning om de nya fördragsändringarna. I Sverige är siffran 56 procent enligt en färsk opinionsundersökning. Över 40 procent av de borgerliga väljarna vill ha en folkomröstning. Hela 70 procent av v-, mp- och s-väljarna vill ha en folkomröstning och 69 procent av LO-väljarna. Den folkomröstningsfientliga socialdemokratin är alltså ordentligt i otakt med sina väljare på den här punkten. Och även inom de borgerliga leden finns det alltså starka strömningar för att få avgöra denna fråga i en folkomröstning. Men man har tydligen föredragit förhandlingar bakom stängda dörrar. Man har föredragit att hålla människor på armlängds avstånd. Regeringen har inte sagt ett ljud om någon folkomröstning under förhandlingarna, trots att det självklara vore att klargöra för det tyska ordförandeskapet att en ratificering av ett eller två omförhandlade fördrag, hur det nu blir, inte kan ske med mindre än att frågan avgörs i en svensk folkomröstning. Man borde också ha respekterat den tidigare EMU-omröstningen genom att kräva ett bindande svenskt undantag. Det vore självklart. Men det gör man inte. I stället höjs nu liberala röster för att euron ska införas i Sverige och att man ska rösta på nytt trots att folket har sagt nej. Även denna folkomröstning ska vi tydligen strunta i. Fru talman! Förra gången EU-konstitutionen stod inför ett avgörande invände flera tunga svenska remissinstanser att ett riksdagsbeslut om att skriva under en EU-konstitution kanske stred mot svensk grundlag. Både Justitiekanslern, Högsta domstolen och Regeringsrätten påpekade det i sina remissyttranden och ville ha en bättre belysning av frågan. Var finns dessa ståndpunkter i dag? Varför finns de inte med och beaktas när processen nu har tagit fart och frågan på nytt ska avgöras? Nej, EU-politiken präglas i dag av mycket nonchalans. Signalerna är tydliga: Demokratiargument väger alltför lätt. Den mångmiljonhövdade opinion som vill se ett EU med en annan inriktning körs över och tigs ihjäl. Deras röster är inte något värda. Men de signaler som sänds ut i demokratifrågor, när man gång på gång visar att man inte är beredd att på allvar lyssna in vad folket tycker, kommer att kosta. Och priset kommer att bli högt. Redan nu är EU på kollisionskurs med många av sina invånare. Redan nu äger EU-toppmötena rum bakom murar av säkerhetsarrangemang. Men när frustrationen, de politiska och sociala spänningar som finns runt om i Europa bubblar upp till ytan har makthavarna ett val att göra. Man kan kalla folket slödder, som Sarkozy gjorde nyligen, eller man kan lyssna och inse att frustrationen står för något, en känsla av att inte bli tagen på allvar, att inte få vara med, att inte bli lyssnad på, att inte få del av andras tillväxt, att få betala för andras frihet med sin egen ofrihet och för andras välstånd med sin egen fattigdom. Fru talman! En process kring ett nytt fördrag borde ha sett helt annorlunda ut än den nuvarande. Den demokratiska och sociala klyftan är ett huvudproblem i unionen som man måste utgå ifrån och inte kan nonchalera. EU måste bli mer mellanstatligt och mindre överstatligt. Supermaktsambitionerna måste läggas på hyllan. Makt måste flyttas över från EU-institutioner till medlemsländernas parlament och befolkningar. Människors röst måste få en betydelse. EU måste bli flexiblare, så att samarbetet kan se olika ut i olika länder och på olika områden. Protesterna i de franska förorterna eller på den jämtländska landsbygden måste höras in i maktens boningar. Demokratin, folkväldet, måste få ett värde. Folkomröstningar måste hållas och respekteras. Fru talman! Just nu står vi, som sagt, inför en möjlighet att påverka inriktningen inför EU-toppmötet nu i helgen. Det tyska ordförandeskapet har lyft upp ett antal punkter som kommer att tas upp till diskussion under helgens toppmöte. EU:s symboler och EU-lagarnas företräde, förändringar av benämningar och namn, de grundläggande rättigheterna och stadgan om de mänskliga rättigheterna, EU:s utrikespolitik, maktfördelningen mellan EU och medlemsstaterna och de nationella parlamentens roll. Det här är punkter där Sverige skulle kunna driva en linje för en ökad mellanstatlighet och en minskad överstatlighet, för en ökad demokrati, för att EU:s makt begränsas, tydligt definieras och att EU inte hela tiden lägger under sig nya områden för det politiska inflytandet. Risken i dag är att vi inte får någon granskande, självkritisk debatt som utgår från att demokratin måste stärkas, att EU och medborgarna måste närma sig varandra. Risken är i stället att vi kommer att få se regeringsföreträdare och socialdemokrater stå här och hylla fördragsprocessen, hylla ingredienserna i de fördrag som nu ska modifieras på toppmötet och så småningom skrivas under, säga att vi är rörande överens, omfamna varandra i talarstolen och återigen tiga ihjäl den stora befolkning och den politiska opinion som vill se ett annat EU och som vill se att frågorna avgörs i en folkomröstning. Sverige borde, slutligen, ha avvisat den snabba och slutna processen kring ett nytt fördrag till förmån för en demokratisk dialog. Sverige borde ha tagit en rad ställningstaganden för ett mer demokratiskt EU och tydligt markerat att en ratificering av fördragsförändringarna inte kan ske med mindre än att dessa först godkänns i en folkomröstning. Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg och Jacob Johnson (båda v).

Anf. 2 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag får börja med att erkänna att jag hade fel. För två år sedan när det franska folket röstade nej till EU-konstitutionen trodde jag att EU skulle tvingas att lyssna. Jag vet visserligen att när danskarna röstade nej till Maastricht 1992 dröjde det bara ett år innan man kom tillbaka med samma förslag en gång till. Jag vet att när Irland röstade nej till Nicefördraget dröjde det bara ett år innan man kom tillbaka med samma fördrag en gång till. Det är så man behandlar Irland och Danmark. Det är inte så man behandlar Frankrike - trodde jag. När Nederländerna också röstade nej trodde jag att det var säkert: De kan inte komma tillbaka med samma dåliga EU-konstitution en gång till. De måste göra någon form av förändring - annars kommer folket inte att acceptera det. Lite rätt hade jag. Det dröjde inte ett år innan man kom tillbaka med samma fördrag en gång till. När två länder röstar nej till ett EU-fördrag väntar man två år innan man kommer tillbaka med exakt samma fördrag en gång till. Det fördrag som Tyskland nu vill att vi ska anta skiljer sig inte på några avgörande punkter från den EU-konstitution som redan har fallit. Man gör en del omstuvningar i texten. Man döper om konstitutionen till fördrag. I stället för att slå ihop EU:s grundfördrag, Romfördraget och Maastrichtfördraget till en text och lägga till ytterligare en femtedel väljer man att lägga till den femtedelen till de två texter som redan finns. I substans har ingenting förändrats. Det är en del saker som poleras lite grann, formuleringar som stryks och ändras. Att konstitutionen byter namn har jag redan sagt. Att utrikesministern föreslås få en annan titel är en annan sak. EU-flaggan kommer inte att skrivas in i fördraget, men den kommer att vaja över EU-toppmötet likväl. Det är den sortens små, kosmetiska förändringar som föreslås. Det finns en enda förbättring som verkar vara på förslag. Det är att EG-rättens företräde framför medlemsstaternas grundlagar och lagar inte ska skrivas in i fördraget. Det är en liten förbättring, men den vägrar de EU-positiva i Sverige att erkänna är en förändring. Det är alltså fråga om samma fördrag en gång till. Det är inte ett nytt fördrag. Det är EU-konstitutionens nya kläder. Jag tycker att det är lite underligt att vi står och debatterar fördraget här i riksdagen när den text som ska tas upp på toppmötet inte kommer förrän i kväll. Vi har visserligen fått förhandsinformation, men det är ändå en väldigt konstig ordning att vi står här och diskuterar ett förslag vi ännu inte har fått på papper. Jag vet inte om jag ska vara ledsen över att processen har varit så otillfredsställande eller om jag ska vara glad över att Sverige tydligen är det enda landet i EU där parlamentet får diskutera den här frågan före toppmötet. Jag tror att jag väljer att vara glad. Bra jobbat! Vi har nu en regering som gick till val på sloganen att man ville ha ett smalare men vassare EU. Det handlade alltså om att minska EU:s makt på de områden där regeringen tycker att EU bestämmer för mycket, lägger sig i, missköter sig, inte klarar av sitt uppdrag. Har regeringen gjort någonting för att verkställa sitt löfte? Nej. Vad regeringen har gjort är att man tidigt i processen har deklarerat att Sverige helst inte vill ha några förändringar i fördraget över huvud taget. Man har också kämpat mot ett antal försämringar. Man vill inte ha några förändringar. Man har också sagt att man absolut inte vill arbeta för att förbättra fördraget. Är det att föra en aktiv EU-politik? Är det att vara en del av EU:s kärna - att inte ens vilja verka för förbättringar? Man vill inte ens verka för de förslag som Sverige faktiskt ville ha när konstitutionen förhandlades fram förra gången. Det är trist. Ännu tristare är att Socialdemokraterna har ställt sig på samma linje. Man vill helst inte ha några förändringar, och Sverige ska absolut inte arbeta för några förbättringar. Det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som har fört en aktiv EU-politik. Det är vi som har jobbat för att förbättra EU-konstitutionen. Frågan om EU-konstitutionen är en stor fråga. Den är fortfarande en stor fråga, även om man döper om den. Det handlar om att ta ett stort steg mot ett Europas förenta stater. Det handlar om att införa en EU-president. Det handlar om att flytta makt till EU. Det handlar om en massiv förflyttning av makt från de små länderna i EU till de stora. Det ingår också ett principbeslut om att EU ska skaffa en gemensam armé. Frågan är inte i ett extremt skarpt läge än, men principbeslutet ingår i den konstitution som regeringen och Socialdemokraterna inte ens vill arbeta för att förbättra. Den formulering som fanns i Nicefördraget talar om att det skulle kunna bli ett gemensamt försvar. Den formulering som står i konstitutionen säger att det ska bli ett gemensamt försvar. Det är en klar försämring av det svenska förhandlingsläget. Det förslag som står i EU-konstitutionen innehåller också en grundlagsfästning där vi förbinder oss till fortsatt militär upprustning. Det är uppriktigt sagt en vansinnig princip att skriva in i en grundlag. Återigen: Regeringen har inte velat förbättra fördraget. Socialdemokraterna har inte heller velat förbättra fördraget. Inte heller har man velat skriva in ett grundmurat undantag för Sverige att delta i EMU, på samma sätt som Danmark och Storbritannien har. Inte heller har man arbetat för att förbättra röstfördelningen inom EU. Inte heller har man arbetat för att ge de nationella parlamenten rätt att säga nej till lagförslag som inte hör hemma på EU-nivå. Så fort det kommer till förbättringar har regeringen varit helt passiv. Naturligtvis har man också motsatt sig förslag om att införa flexibilitet i båda riktningarna, som det heter. Det vill säga att eftersom det i dag finns en rätt för de länder som vill ha mer integration att gå före borde länder som vill ha mindre integration och dra sig tillbaka från områden som EU inte klarar av och inte sköter få rätten att göra det. De borde få rätten att dra sig tillbaka, återta makten och föra den närmare medborgarna. Det här är en stor fråga. Svenska folket vill ha en folkomröstning. Det visar alla opinionsundersökningar. Även i andra länder finns en stor och stark opinion för folkomröstningar. Regeringen säger ofta: Ja, vi vill gärna ha folkligt stöd för EU. Vi vill förankra EU bland medborgarna. Gör det då! Våga låta folket bestämma! Om ni inte gör det och inte låter folket få den folkomröstning det har rätt till, beror det då på ett principiellt motstånd mot folkomröstningar, eller beror det på att ni är rädda för att folket kommer att säga nej? Folket vill inte ha en EU-stat, och det är det som konstitutionen - även om man döper om den - är ett steg på vägen till. Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Anf. 3 Göran Lennmarker (M)

Fru talman! Nu har vi hört hur de två oppositionspartierna när det gäller EU-medlemskap vill se fördragsprocessen. Det är i enlighet med den tradition vi har i riksdagen att låta de oppositionella inleda debatterna. Jag säger detta för att jag vill markera att det är mycket stor enighet i vårt gemensamma utskott när det gäller att stå upp bakom de positioner som vi menar att Sverige ska ha i de fortsatta förhandlingarna. Det är fem partier med närmare 90 procent av riksdagens ledamöter som står bakom detta. Det här är en osedvanligt öppen process. Den påbörjades för över fem år sedan, när konventet inleddes. Denna riksdag har haft tre tidigare betänkanden i samma fråga. Detta är fjärde gången som riksdagen som helhet behandlar detta med beslut i plenum. Därutöver har vi haft otaliga samråd inom ramen för den konstitutionella ordning vi har i Sverige, där riksdagen och regeringen samråder i fördragsprocesser och förhandlingsfrågor. Jag tror knappt man kan räkna alla samråd vi har haft genom åren med EU-nämnd och utskott i olika former. Jag tycker att det är viktigt att observera att vi också har haft en reflektionsperiod sedan det konstitutionella fördraget skrevs under på hösten 2004. Det har gått över två år - snart två och ett halvt år. Det har onekligen funnits betänketid. Den som har velat fundera och tänka har haft gott om tid att reflektera över de olika förslag som finns framförhandlade. Vad är då Sveriges position inför det toppmöte vi kan vänta och de förhandlingar som följer därpå? Själva grundbulten är att riksdagen skulle vilja ratificera det konstitutionella fördrag som ligger. Det är själva startpunkten i de resonemang som finns. Det innebär att vi uttryckligen säger att vi inte vill ha ett förhandlingsresultat som innebär att man rubbar balansen och helhetslösningarna. Ska det vara förändringar så ska det vara begränsade justeringar. Det är en logisk hållning från den breda majoriteten - vi ville ju ursprungligen ratificera det förslag som nu ligger. Mer specifikt säger vi att vi vill att det institutionella paketet, inklusive de två protokollen om nationella parlament och subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen inte ska öppnas. Vi menar att det vore oklokt att nu börja diskutera nya röstviktningar och nya sätt att arrangera de institutionella förhållandena i EU. Vi säger också att man ska värna de värden och målsättningar som vi kom fram till både i konventet och i regeringskonferensen. Vi tycker också att texten om den sociala dimensionen bör behållas som den är och inte ändras i någon riktning. Vi konstaterar dock att den överskådliga fördragsstrukturen nu går förlorad med det nya upplägget från det tyska ordförandeskapet. Det är lite ironiskt att två folkomröstningar i Holland och Frankrike ska innebära att hela idén om att göra fördragen lättförståeliga och lättillgängliga för intresserade medborgare i EU försvinner. Själva grundidén är att man ska göra det lättare att förstå och ha en överblick. Man ska inte behöva vara specialist i Europarätt för att förstå vad förslagen innehåller. Där går vi miste om ett väsentligt mål, ett väsentligt värde, med det konstitutionella fördraget. Vi säger också att man inte ska behålla pelarstrukturen, utan EU ska vara en juridisk person. Vi kan acceptera att man när det gäller energi- och klimatfrågor formulerar sig tydligare, men vi vill inte att det ska innehålla kompetensförändringar. Vi säger också nej till nya exklusiva former av samarbete. Det finns redan en mekanism som kallas fördjupat samarbete. Därutöver behöver vi inga nya mekanismer för att antingen några länder ska gå vidare eller för att man ska kunna friskriva sig från samarbetet. Vi menar att stadgan om de grundläggande rättigheterna ska ha sin bindande karaktär. Hur man löser det rent tekniskt kan man diskutera. Men det är också viktigt att EU ansluter sig till den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som Europarådet förvaltar. Det har varit en central målsättning för den svenska riksdagen. Och bakom detta ligger idén om att EU måste ha samma grundläggande skydd för mänskliga rättigheter som medlemsstaterna har. EU kan ju inte ha ett lägre skydd eller inget skydd alls i denna del. Vi avvisar idén om att man ska föra in illegal invandring. Det finns ingen anledning att peka ut den illegala invandringen. Och vi är särskilt angelägna om att understyrka att vi inte vill att Köpenhamnskriterierna, det vill säga kriterierna för nya medlemmar, ska föras in i fördraget. Vi menar att vi har haft en debatt om utvidgningen. Vi vill inte ha en debatt om utvidgningen i samband med detta fördrag. Därför är vi från riksdagen och även regeringen mycket bestämda när det gäller att vi inte ska ha in Köpenhamnskriterierna i fördraget. Vi tycker dessutom att det är direkt omotiverat. Fru talman! Det här var i korthet de positioner som riksdagen har. Därmed förväntar vi oss att regeringen ska följa de direktiv som riksdagen ger, och det finns ingen anledning att anta motsatsen, eftersom vi har ett ganska harmoniskt förhållande mellan riksdag och regering i den här delen. Vi har samma syn på de här frågorna. Vi kommer så småningom att få den ordningen att det, när det blir ett nytt fördrag, kommer att behöva godkännas i riksdagen. Vi har ju bestämt att vi ska ha den ordningen att det är riksdagen som godkänner fördragsändringar. Så har vi gjort alltsedan vi gick in i EU, och de olika fördragsändringarna har vi haft sedan dess. Låt mig avsluta med att säga att orsaken till att det är så angeläget att få ett nytt fördrag i EU är att det ger en bättre balans i den centrala fråga som det handlar om: Vad ska EU göra, och vad ska vi göra hemma i medlemsländerna? Konventet hade en majoritet av representanter för medlemsstaternas parlament. Det var naturligt i konventet att den centrala frågan var: Vad behöver vi göra gemensamt, och vad klarar vi bättre av hemma? Det var inte minst naturligt mot bakgrund av att många länder just hade blivit självständiga. Många länder i Central- och Östeuropa hade efter lång kamp återerövrat och ibland till och med på nytt skapat sin självständighet. Det är klart att man då var noga med att överväga vad man klarar av hemmavid och vad som måste göras på gemensam nivå. Vad är det för frågor som är av den karaktären att vi behöver lösa dem tillsammans, där nationalstaten är för liten? Man kan säga att det här fördraget innebär tre väsentliga förändringar. Det första är att EU får en större kraft när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. En del av oss har kanske tyckt att man kunde ha gått längre, men nu har vi kommit fram till en kompromiss som innebär att EU får förstärkta möjligheter att bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är bra, och det är viktigt. Bakgrunden till det här var egentligen vad som hände i Srebrenica en gång för snart tolv år sedan, är det väl, där Europas förlamning och oförmåga att hantera katastrofer på den egna kontinenten blev så uppenbar. Det andra är att vi får ett EU som blir bättre rustat att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet. Det är någonting som plågar alla medlemsländer. Därför är det viktigt att vi tar de här stegen. Även här kan man säga att man kanske kunde gå längre, men det viktiga är i alla fall att komma en bit på väg. Det tredje är att vi får en bättre ordning för hur vi ska fatta beslut inom EU. Det blir inte begränsat till ett visst antal medlemsländer, utan det är öppet för så många medlemsländer som vill komma med bland de europeiska länderna. Och det är ett bra sätt för framtiden att ha en fast ordning för hur beslut ska fattas, oavsett om vi, som i dag, är 27 medlemsländer eller om vi kanske är 35 medlemsländer eller fler om 10-15 år. Fru talman! Det här fördraget är viktigt. Och på tre punkter innebär det betydande framsteg för EU. (Applåder)

Anf. 4 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag vill bara ställa en fråga till Göran Lennmarker. Det finns många frågor som kan ställas, förstås, men jag nöjer mig med en. Du menar alltså att det faktum att Frankrike röstade nej och att Nederländerna röstade nej inte ska få några som helst konsekvenser vad gäller fördragets substans. Är det så du menar? Ska man strunta i nejen och anta samma fördrag i ny form, samma paket med nytt omslagspapper? Ska man strunta i folkens nej?

Anf. 5 Göran Lennmarker (M)

Fru talman! För Sverige innebär det att vi naturligtvis ska vidhålla de ståndpunkter som vi har haft hela tiden. Vi ändrar inte ståndpunkt i Sverige, oavsett vad som sker i två andra medlemsländer, det vill säga vi framför de ståndpunkter som vi tycker ska vara styrande för hur vårt EU ska fungera. När det sedan gäller om de förändringar som nu föreslås är tillräckliga för att få ett mer positivt genomslag i Frankrike och Nederländerna är det ju faktiskt inte Sveriges eller Sveriges riksdags uppdrag att avgöra detta. Vi representerar vårt folk, och vi har anledning att med kraft föra fram de ståndpunkter som vi från svensk sida tycker är viktiga och centrala. Och vi vill ju värna det här samarbetet. Det är därför vi står upp bakom detta. Vi tycker att det är centrala frågor. Det handlar om att stärka utrikespolitiken. Vi tycker att det är centralt att stärka brottsbekämpningen och att få en bättre ordning för beslutsfattande, så att vi kan få ett EU som kan ha betydligt fler medlemmar. Då är det väl naturligt att vi står upp bakom det.

Anf. 6 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Men ni har ju inte ens vilja att stå upp för de ståndpunkter som riksdagen hade när fördraget förhandlades fram. Vad ni nu gör är bara att ni säger: Ja, innehållet i det fördrag som det folkomröstades om i Frankrike och Holland och som röstades ned ska dras igenom i alla fall. Jag har frågat er i riksdagen, i debattartiklar, i utskottet: Är ni beredda att kämpa för de ståndpunkter som Sverige hade innan Sverige vek sig på EU-toppmötet förra gången? Det har ni sagt nej till. Ni har inte ens velat kämpa för förbättringar, för saker som ni själva tycker.

Anf. 7 Göran Lennmarker (M)

Fru talman! Det är mycket enkelt. Vi har kämpat för svenska ståndpunkter tidigare i de förhandlingar som har varit. Vi har vunnit en hel del framgångar. På några punkter har vi haft bakslag. Så kommer man fram till en kompromiss. För de länder som tillsammans formar EU innebär det att man måste ta hänsyn till varandra. Man kan inte vinna allt. Man måste inse att andra måste få igenom ståndpunkter medan en del ibland säger att våra ståndpunkter är kloka. Den här kompromissen har vi inte velat bryta upp. Man kan inte i varje ögonblick gå tillbaka till sina ursprungliga positioner. Har vi nu förhandlat fram en kompromiss som vi har tyckt varit bra och varit beredda att acceptera tycker vi att det är oklokt att nu gå tillbaka till dessa frågor för att igen kanske förhandla under åratal. Det är väl ganska logiskt. Hur ska samarbete annars gå framåt, om man ständigt ska gå tillbaka till startpunkten? Då blir det aldrig något.

Anf. 8 Pernilla Zethraeus (V)

Fru talman! Jag lyssnade under Göran Lennmarkers inlägg efter nyckelord som demokrati, efter en ambition att skapa ett EU som kommer närmare medborgarna, där medborgarna upplever mer av inflytande, mer av påverkansmöjlighet, där man sätter de sociala och politiska klyftorna i centrum för den förändringsprocess man är inne i. I stället talade Göran Lennmarker om ett kraftfullt EU, ett EU med muskler mot omvärlden, ett EU med utrikes- och säkerhetspolitisk kompetens, bättre rustat för att bekämpa grov internationell brottslighet. Jag hörde ingenting om hur man nu ska hantera det faktum att de holländska och franska väljarna känner sig överkörda och att många i EU står väldigt främmande inför unionens utveckling. Man deltar inte i EU-parlamentsvalen. Man deltar i de folkomröstningar som anordnas, och man har synpunkter på unionens utveckling, men man känner sig främmande inför den nuvarande utvecklingen, den nuvarande processen. Jag har en konkret fråga, eftersom vi också har vårt eget svenska lilla arv. Det gäller EMU-frågan, där svenska folket i en folkomröstning med mycket stort valdeltagande och med ett mycket tydligt utslag, sade nej till ett deltagande i valutaunionen. Då är min fråga till Göran Lennmarker: Varför driver inte Sverige att Sverige ska ha ett bindande undantag från EMU:s tredje steg? I stället har man låtit texterna om EMU och euron stå som de står, och under pågående förhandlingar har det höjts röster från ett av alliansens partier om en ny EMU-folkomröstning i Sverige och röster för att införa euron. Varför har man inte drivit frågan om ett bindande svenskt undantag?

Anf. 9 Göran Lennmarker (M)

Fru talman! Låt mig först säga att jag beträffande demokratin har svårt att se annat än att detta är det kanske mest öppna och demokratiska vi någonsin har haft i Europas historia. Jag kan inte, om jag tittar tillbaka i Europas historia, se att vi någonsin på detta öppna sätt har diskuterat spelregler som gäller om inte hela kontinenten så ändå en stor del av kontinenten. Vi har haft ett konvent med 28 länder varav ett ännu inte medlem, nämligen Turkiet. Vi har haft en reflexionsperiod som har varat snart två år - ett och ett halvt år i varje fall. Vi har haft diskussioner i många olika nationella parlament, liksom i riksdagen. Vi har behandlat frågorna om och om igen, diskuterat, vridit och vänt på dem. Vi har kommit fram till kompromisser. Kan Pernilla Zethraeus se någon gång i Europas historia då vi har haft en öppnare, tydligare och klarare process? Jag kan inte komma på någon, men jag skulle vara intresserad av att höra det. När det sedan gäller frågan om vi skulle ha ett permanent undantag för EMU måste jag fråga: Varför ska vi ha det? Vi kanske ska ha en folkomröstning i framtiden och vill vara med i den gemensamma valutan. Vi har sagt att det inte är aktuellt nu, denna valperiod, men för framtiden kan det bli aktuellt. Vi ska samtidigt komma ihåg att EMU har gett stora fördelar inte minst för Sverige. Den finansiella stabiliseringen av Sverige tror jag hade varit omöjlig om vi inte hade haft det stöd som vi hade i stabilitetspakten och en självständig riksbank. Det kanske är ett av de största bidragen till Sveriges ekonomiska utveckling.

Anf. 10 Pernilla Zethraeus (V)

Fru talman! Jag tror att vi är många som är glada att vi står utanför den gemensamma valutan i Sverige. Länderna utanför EMU har ju klarat sig väl så bra, i många fall bättre, än EMU-länderna. Framför allt bibehåller man en självständighet när man står utanför EMU som vi skulle vilja bygga vidare på. Vi skulle vilja avlägsna oss från de tvångströjor som EMU-inriktningen innebär. Men just nu handlar det inte om det. Det handlar inte om vad Göran Lennmarker eller jag tycker om EMU-frågan. Det handlar om att frågan redan är avgjord av svenska folket i en folkomröstning, precis som svenska folket i en tidigare folkomröstning avgjorde frågan om EU-medlemskap. När riksdagen skulle följa upp det beslutet sedan tryckte Vänsterpartiets företrädare på ja-knapparna. Vi röstade för ett EU-medlemskap, inte därför att vi tycker att EU-medlemskapet var det bästa i världen utan därför att svenska folket hade avgjort frågan i en folkomröstning, och folkomröstningsresultat ska respekteras. Det är oerhört viktigt, om nu regeringens partier och även Socialdemokraterna hade respekterat den hållna EMU-folkomröstningen genom att säga: Svenska folket - tycka vad vi tycka vill om det - har avgjort att Sverige ska stå utanför eurosamarbetet. Detta ska följas upp genom ett bindande undantag så att det är inskrivet i EU:s fördrag, precis som andra medlemsländer tidigare har haft undantag för delar som deras länder har ställt sig utanför. Det vore fullständigt självklart att göra så och inte i stället skicka ut dubbla signaler om att vi kanske ska rösta igen och att vi kanske ska ha euron i framtiden. Nej, demokratin, människors möjlighet att påverka unionens framtid, är viktigare än vad Göran Lennmarker eller jag anser i EMU-frågan. Slutligen fick jag frågan om jag kan hitta något exempel på mer öppna och demokratiska processer kring fördragsändringar. Ja, de flesta, faktiskt! Den här processen tar rekord i snabbhet och slutenhet - det är ingen tvekan om det.

Anf. 11 Göran Lennmarker (M)

Fru talman! Det sista var väl ändå inte korrekt. Tidigare har det varit regeringsförhandlingar, och sedan har man gått till beslut i de nationella parlamenten eller på vilket sätt man nu tar beslut i medlemsländerna. Här har vi haft en mycket öppnare process, som har tagit mycket längre tid, och denna riksdag har varit inblandad mycket mer och mer omfattande än tidigare. Så det Pernilla Zethraeus säger kan jag definitivt inte hålla med om. När det gäller frågan om den gemensamma valutan har vi väl alla respekterat folkomröstningen. Det är väl inget parti som har föreslagit att Sverige skulle ansluta sig, på tvärs mot folkomröstningens resultat? Regeringen - denna regering liksom den förra regeringen - har förbundit sig att inte göra det. Det är väl okej? Sedan kan det komma en tid i framtiden då det kanske blir så att man tycker att det vore klokt att ansluta sig, men då får man ju ta upp den frågan då, och om man vill göra det så måste man väl rimligtvis ha en ny folkomröstning. Om vi ändå tänker en smula på vad det innebär att ha en valutaunion så kanske en av orsakerna till att vi inte har valutastormar och valutaoroligheter på det sätt som vi hade i början av 1990-talet kan vara att vi har en stor, stabiliserande valuta i Europa, någonting som alla länder, både de som är med och de andra, tjänar på. För små valutor kan det vara oerhört känsligt om man får den här typen av snabba växelkursförändringar som vi har sett genom historien. Det är ju inte första gången det har varit valutastormar i världen. Jag tror att eurons roll som stabilisator i Europa nog kan ha bidragit till att vi har haft en oerhört lugn period på valutafronten, vilket betyder mycket för välståndet.

Anf. 12 Berit Andnor (S)

Fru talman! Det här betänkandet innehåller riksdagens ståndpunkter inför de regeringsförhandlingar som kanske startar efter toppmötet i helgen eller som kommer att ske lite längre fram, där det handlar om att se till att den europeiska unionen får ett nytt fördrag. Ibland blir EU-debatten väldigt svårbegriplig, tycker jag, trots att den i grunden egentligen handlar om ganska enkla saker. Det som är avgörande för Europas framtid är ju att EU förmår att fatta kloka politiska beslut som klarar av att tackla de svåra utmaningar som vi nu står inför. Det gäller till exempel klimatfrågan men också den gränsöverskridande brottsligheten. Politiska problem kan bara lösas med politiska medel. Därför är det viktigt att de olika länderna i den europeiska unionen förmår att samlas kring en form och en organisation för hur det här arbetet ska kunna gå till. Det är egentligen det som det här betänkandet handlar om. EU har liksom alla andra politiska organ och sammanslutningar flera olika dimensioner. En är den rent sakpolitiska, den som svarar på frågan om vad EU gör för att uppnå sina mål. Där finns det många olika viljor, och där har vi socialdemokrater ofta en annan uppfattning än den borgerliga regeringen. Vi har i grunden en annan syn på frågor som rör rättvisa och politikens möjligheter att påverka och förändra. Men för att vi ska kunna föra den här sakpolitiska debatten behövs också ett regelverk och en grund att stå på som klarar ut formerna för hur EU ska fungera. Där finns det all anledning att försöka bli så överens som möjligt, på samma sätt som det finns en lång tradition av att söka samsyn när det gäller hur vi i Sverige via våra grundlagar hanterar gemensamma rättigheter och skyldigheter, formerna för maktdelning samt det politiska livet i övrigt. Några saker som jag särskilt vill lyfta fram med det här betänkandet rör att det fördrag som vi nu diskuterar och som har legat vilande ett tag förhandlades fram under ganska lång tid. Det är en kompromiss, en kompromiss som i grunden är bra. Utgångspunkten för oss i betänkandet är att det ska göras så små förändringar som möjligt i denna kompromiss. Jag vill också nämna vad vi säger när det gäller den sociala dimensionen. Där vill vi inte att det genomförs några förändringar. Den sociala dimensionen, med ett skydd för arbetstagare runt om i hela Europa, visar ju väldigt tydligt att vägen mot ökat välstånd ligger i att konkurrera med kunskap och kvalitet i stället för låga löner och social dumpning. Det nya fördraget får inte heller stänga Europas gränser. Länder som i dag står utanför den europeiska unionen måste kunna ha en reell möjlighet att bli medlemmar. Därför är vi också i detta betänkande väldigt tydliga med att vi inte vill ha med de så kallade Köpenhamnskriterierna i fördraget. Det är också viktigt att understryka att fördraget inte heller ska låsa fast ståndpunkter som rör dagsaktuella frågor. Det ska vara hållbart över tiden och vara den form vi behöver för att driva den sakpolitiska debatten vidare. I och med detta betänkande lägger vi fast en ram inom vilken regeringen kan förhandla med de övriga medlemsstaternas regeringar. Innan ett nytt fördrag kan bli verklighet måste regeringen komma tillbaka till riksdagen och få godkännande för de förändringar som kan bli resultatet av förhandlingarna. Detta kommer vi socialdemokrater naturligtvis att följa mycket noga för att se hur regeringen klarar av förhandlingarna. Hittills tycker vi inte att regeringens arbete kring det nya fördraget och det som har hänt under det senaste halvåret direkt har imponerat, men med detta mycket tydliga mandat finns det goda förutsättningar för att det kommer att fungera bra. Jag har även några kommentarer om processen. Vi tycker att den process som vi har sett genomföras under det senaste halvåret för mycket har präglats av hemlighetsmakeri. Vi har allt att vinna på en öppen process. De slutna rummen utgör bara en jordmån för en berättigad kritik, och man spär på uppfattningen om att EU är ett elitens projekt. Öppenhet och delaktighet från så många som möjligt främjar däremot en intressant och nödvändig debatt. Slutenhet och stängda rum måste alltid avvisas. Precis som Göran Lennmarker sade tidigare präglades konventet - regeringsförhandlingarna - av en mycket stor öppenhet och ett brett deltagande från många. Det var en process som var den rakt motsatta mot vad vi har sett under det senaste halvåret. För oss socialdemokrater är det viktigt att riksdagen är involverad i arbetet när det tyska ordförandeskapet nu tagit nya tag med att försöka få fram ett fördrag för den europeiska unionen och nå en ny överenskommelse om fördraget. Det är en självklarhet att regeringens mandat ska beslutas i riksdagen. Detta var också bakgrunden till varför vi i början på detta år begärde en tillsättning av det sammansatta utskottet - utrikesutskottet och konstitutionsutskottet - och att vi i riksdagen i ett betänkande skulle lägga fast regeringens förhandlingsmandat. Det är en ordning som vi haft tidigare och som är en självklarhet. Därför är det också bra att vi i dag har ett betänkande där mandatet för regeringens kommande förhandlingar läggs fast. Men öppenheten och deltagandet måste gå längre än så. När det gäller detta tycker vi inte att regeringen har levt upp till det ansvar man har. Genom att lägga ned Kommittén för EU-debatt och alltså ta bort de utomordentligt små resurser som har funnits för att folkrörelser och skolor ska få möjlighet att anordna debatter, studier och olika typer av projekt kring att skapa intresse och engagemang kring EU-relaterade frågor, försämrades möjligheten till en bred och ledande debatt och för att stärka den demokratiska processen. Samma sak gäller de fackliga organisationernas möjligheter att följa och delta i EU-debatten. Även dessa har försämrats genom den borgerliga regeringens nedskärning av resurser. Jag tycker att det är upprörande. Det är dessutom feltänkt och korttänkt. Det kan inte nog betonas att regeringen här har ett stort ansvar för att förutsättningarna för öppenhet och debatt har försämrats. Jag utgår ifrån att vi efter den diskussion som vi haft vid ett flertal tillfällen, direkt i utskottet men också i denna kammare, kommer att få se regeringen tänka om och inse att den måste ta ansvar för debatten om EU så att den ges så goda möjligheter och förutsättningar som möjligt att utvecklas. I detta anförande instämde Helene Petersson i Stockaryd (s).

Anf. 13 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag har alltid uppfattat Socialdemokraterna som ett maktparti, ett parti som gillar att bestämma och som faktiskt är ganska bra på det. Framför allt när ni får hjälp av partier som fortfarande kommer ihåg att makt inte är ett självändamål har ni en otrolig hantverksmässig skicklighet när det gäller utövandet av makt. Men när det gäller EU är ni inte längre ett maktparti. Då har ni helt plötsligt förvandlats till ett ge-bort-makten-till-andra-parti. EU-konstitutionen innebär att man ger bort väldigt mycket makt från Sverige. Det innebär att Sveriges röststyrka och inflytande i ministerrådet nästan halveras. Socialdemokraterna är ett ge-bort-makten-till-andra-parti i EU-frågan. Det finner jag svårt att begripa. Jag har en konkret fråga till Berit Andnor angående klimatfrågorna. EU jobbar redan med klimatfrågorna. De kunde jobba mycket bättre, men de jobbar ändå med klimatfrågorna. Var någonstans i EU-konstitutionen finns något som säger att de skulle göra ett bättre jobb om den antogs? Berit Andnor nämnde det i sitt anförande i inledningen, så därför frågar jag: Var någonstans står det? Jag har inte hittat det.

Anf. 14 Berit Andnor (S)

Fru talman! Låt mig för det första säga att makt är ett medel för att genomföra den politik som man strävar efter att genomföra. Det är en självklarhet att vi som har ett politiskt engagemang vill få ett genomslag för den politik vi företräder. För oss socialdemokrater handlar det om att skapa ett samhälle som präglas mer av rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Det är det vi brinner för. I det perspektivet är det naturligtvis väldigt viktigt att se till att vi blir tillräckligt många i denna kammare så att vi får möjlighet att få en annan politik för Sverige. När det gäller EU-fördraget innebär den kompromiss som nu finns att vi får en större effektivitet i själva beslutsfattandet. Som jag var väldigt noga med att understryka handlar detta om att hitta spelreglerna, formen, skelettet för hur EU-samarbetet ska fungera. I sak har vi självfallet olika uppfattningar kring hur EU-politiken, den gemensamma politiken, ska bedrivas. Det är en självklarhet. Men det finns all anledning att se till att vi har en stor enighet när det gäller formerna för hur beslutsfattandet inom den europeiska unionen ska fungera, och då är det naturligtvis väldigt viktigt att vi slår vakt om den kompromiss som vi nu har nått, och att vi strävar efter att så små förändringar som möjligt ska genomföras i det fördrag som nu föreligger för diskussion. I det ligger naturligtvis de väsentliga och viktiga frågor som rör till exempel klimatfrågorna. Där är det naturligtvis självklart att ett europeiskt samarbete är nödvändigt för att vi ska kunna uppnå de målsättningar vi har.

Anf. 15 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Berit Andnor svarade inte på frågan om vad i konstitutionen som skulle underlätta arbetet med klimatet. Det har visserligen sagts på olika håll och kanter att man kanske ska göra ett tillägg om just klimatfrågorna för att sockra fördraget lite grann, men i utskottet har vi fått höra att detta inte ska innebära någon ytterligare överföring av makt. Det ska inte innebära några nya kompetenser till EU. Det handlar om att lägga till några vackra ord. Vackra ord är inte betydelselösa. Ibland kan de faktiskt spela viss roll. Men det betyder inte så mycket som det lät när du talade om det. Därför frågar jag: Var i fördraget finns det någonting som säger att det med EU-konstitutionen blir lättare att jobba för klimatet?

Anf. 16 Berit Andnor (S)

Fru talman! Max Andersson och Miljöpartiet måste någon gång bestämma sig. Antingen ska vi ha ett europeiskt samarbete kring väsentliga frågor, eller också ska vi inte ha det. Miljöpartiet vacklar ständigt fram och tillbaka i den här diskussionen. Det är naturligtvis någonting som det är ganska intressant att iaktta. Men för oss som står upp för ett europeiskt samarbete är det givetvis väldigt viktigt att också se att vissa frågor löser vi inte ensamma, utan dem kan vi bara lösa tillsammans. Klimatet är en sådan fråga. Men också andra frågor är viktiga för att vi ska kunna skapa en bättre värld att leva i. Då är det europeiska samarbetet väsentligt. Det ställningstagandet, Max Andersson, väntar vi fortfarande på att Miljöpartiet ska göra.

Anf. 17 Pernilla Zethraeus (V)

Fru talman! Jag tror att det ändå är viktigt att understryka att de skrivningar i klimatfrågan som diskuteras inför toppmötet är till intet förpliktande. De brukar nämnas som något slags legitimering av hela fördragsprocessen. Men låt oss kalla saker vid deras rätta namn! Det är till intet förpliktande skrivningar som diskuteras. Jag skulle vilja ta upp frågan om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Generationer av fredskämpar - många av dem inom de socialdemokratiska leden - har under årtionden demonstrerat och kämpat för fred, för nedrustning, för neutralitet och för avspänning och också hävdat att man inte bygger världsfred genom stormaktsblock, kapprustning och så vidare. Nu står vi inför en fördragsprocess där det återigen slås fast ett antal gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska deviser. EU ska tala med en röst. Medlemsländerna förbinder sig att militärt upprusta. Man siktar också in sig på att så småningom bygga upp en gemensam EU-armé. Min fråga blir då: På vilket sätt gynnar det här fred och avspänning i världen, och på vilket sätt harmonierar det med den tidigare tidvis mycket framgångsrika utrikespolitiska doktrin som en gång i världen byggde på neutralitet och alliansfrihet?

Anf. 18 Berit Andnor (S)

Fru talman! Ingenting av det som finns i fördraget innebär inskränkningar i Sveriges möjligheter att föra den utrikespolitik som vi för. Inte heller Pernilla Zethraeus beskrivning när det gäller skapandet av en EU-armé överensstämmer med den uppfattning som vi har om hur man ska tolka detta fördrag, utan det är en beskrivning som vid ett antal tillfällen återkommit från Vänsterpartiet och som egentligen inte har någonting med verkligheten att göra. De skrivningar som finns i fördraget står vi bakom. Vår bedömning är att de mycket väl är förenliga med våra ställningstaganden och de grundläggande uppfattningar som vi socialdemokrater har när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Anf. 19 Pernilla Zethraeus (V)

Fru talman! Jag är inte säker på att Berit Andnors tolkning av fördragets innebörd stöds av till exempel Göran Lennmarker som tidigare här så varmt talat för ett EU med lite starkare utrikespolitiska muskler så att man kan agera i konflikter i omvärlden och så vidare. Jag tror att man får ha ganska stor fantasi för att tolka fördragets skrivningar om den ömsesidiga lojaliteten och den tidigare skrivningen om en gemensam utrikesminister och om ett gemensamt EU-försvar som att man samtidigt skulle kunna bibehålla en självständig utrikes- och säkerhetspolitisk linje från svensk sida. Så är fördraget inte tänkt, inte heller dess innebörd. Jag tror att inte heller merparten av de politiker som är inblandade i den här processen skulle göra den tolkningen.

Anf. 20 Berit Andnor (S)

Fru talman! Enligt min uppfattning innebär det inte att det finns en motsatsställning i förhållande till den uppfattning som jag tidigare redogjort för och det fördrag som vi nu har framför oss. Den tolkning som Pernilla Zethraeus nu gör kan jag bara helt kort säga att jag inte delar.

Anf. 21 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Den fördragsdebatt som vi nu har här i kammaren skulle kunna handla bara om regelverk. Men regelverk handlar om förutsättningarna för någonting annat. EU innebär möjligheter - möjligheter för medborgarna i Europa och möjligheter för stora och små länder i Europa att, fru talman, hitta gemensamma lösningar på våra gemensamma problem som inte någon av oss, inte ens i denna kammare hur mycket vi än skulle önska, har förmåga att själva lösa. EU byggdes för att främja fred mellan gamla antagonister efter erfarenheterna av det första och det andra världskriget. I vår tid kan vi se hur EU verkat för att främja fred och mänskliga rättigheter på vår kontinent, hur gamla diktaturer såsom Spanien, Portugal och Grekland har byggts starka som demokratier och hur, efter Berlinmurens fall, länder som under årtionden fått kämpa i kommunistdiktaturer har fått möjligheter att bygga demokrati och mänskliga rättigheter. Mot den bakgrunden är det en viktig uppgift för vårt EU att skapa förutsättningar för att verka för öppenhet i hela Europa - för folk och länder - men också för öppenhet mot omvärlden där utanför. Det finns nämligen, fru talman, stora förväntningar på EU när det gäller att kunna spela en aktiv roll just därför att vi nämligen står för någonting annat. Just på grund av våra erfarenheter och just på grund av vår mångfald står vi för någonting annat jämfört med många andra stora makter i världen. Centerpartiet välkomnade den process som startade i början av år 2002 när denna kammare utsåg delegater till det konvent som skulle diskutera fram förutsättningarna för EU:s framtida grundstomme. Vi stod bakom tankarna också när man så att säga landade det fördrag som handlade om upprättandet av en konstitution för Europa. Det bygger på tanken om att den skulle vara öppen för hela Europa. Det skulle vara ett regelverk - det är ju vad konstitutionen handlar om - på den nivå till vilken vi väljer att delegera makt och där det skulle visa sig vara öppet för hela Europa att komma med. Det handlade alltså om att skapa förutsättningar för detta. Vi var, som sagt, inblandade då. Precis som Göran Lennmarker tidigare sagt var det inte fråga bara om oss som var medlemmar, utan det har varit en mycket speciell process. Vi som parlament var med, men också länder som inte var medlemmar i Europeiska unionen hade möjlighet att vara med och diskutera spelreglerna för vår gemensamma union. Det måste man säga är en unik process. Jag håller helt med Göran Lennmarker om den beskrivning som han gjort i det sammanhanget. Också när vi hade diskussionen här i kammaren - det betänkande som vi behandlar här i dag är det femte betänkandet - välkomnade vi ett smalare men vassare EU, ett mer maktdelat EU och det tydligare EU som vi ville se med smalare arbetsfält på vissa områden. Det handlar om regelboken så att säga, att man inte ska detaljreglera. Det handlar naturligtvis också om vilka arbetsfält man verkar inom. Vi tyckte då till exempel att rymden inte skulle vara på agendan. Det handlade också om ett vassare EU. Vi ser ju det uppdrag som EU har att jobba med när det gäller miljö- och klimatfrågorna - klart gränsöverskridande verksamheter - där vi kan önska och fatta beslut men där vi inte får verkligheten att förändras om vi inte samverkar med andra. Det handlar också om utrikes- och säkerhetspolitiken, där vi ville se ett vassare EU. EU har förväntningar, och EU kan spela en aktiv roll och måste göra så. Därför vill vi skapa förutsättningar för det. Det handlar vidare om den gränsöverskridande brottsligheten, som måste bekämpas. Den känner inte heller några gränser. Vi ville se inte bara ett smalare och vassare EU utan också ett tydligare EU genom just en maktdelning i konstitutionen enligt fördrag som gav kompetenser tydligt, för att komma ifrån att förhandlingar sköts i slutna rum och för att göra det tydligt för medborgare. I stället för att ha ett antal fördrag samlade skulle man försöka banta. Man lyckades åtminstone delvis att åstadkomma detta. Vi var inte helt nöjda med det slutresultat som förhandlades fram i regeringskonferensen. Vi hade gärna sett att det hade varit några annorlunda punkter, mer maktdelning till exempel, om vi hade fått bestämma själva. Men vi vet att det handlar om kompromisser. Det handlar om respekt för andra länders önskemål. Då, fru talman, drog vi slutsatsen att det här är en god kompromiss. Det är en kompromiss som alla länder kan ställa sig bakom. Alla länder ställde sig bakom detta fördrag och skrev under i den regeringskonferens som avslutades i oktober 2004. Sedan dess har vi i Sverige inte behandlat fördraget. Vi har haft en reflexionsperiod sedan hösten 2004. 18 länder har tagit ställning och sagt ja. Jag blir lite häpen när jag hör Pernilla Zethraeus tala om att man inte lyssnar till de nationella parlamenten. Jag undrar vem det är som inte lyssnar. Här har ett antal parlament sagt ja, men Pernilla Zethraeus verkar inte bry sig om det, för det är bara Holland och Frankrike som räknas. Två länder, Holland och Frankrike, har sagt nej i folkomröstning. Bekymret i de folkomröstningarna, sett så här utifrån, är att det inte var riktigt klart vad folket i Holland och Frankrike sade nej till. Det är en modell som Vänstern och Miljöpartiet här i kammaren har tyckt vara en bra modell för just folkomröstningar, att inte veta riktigt vad man svarar på. Det är inte vår sak i riksdagen i Sverige att tolka ut vad innebörden var i Hollands och Frankrikes nej. Inte heller Miljöpartiet eller Vänsterpartiet äger den rätten, utan det är naturligtvis Frankrike och Holland som själva gör den tolkningen. Vi ser nu hur man tolkar det i den diskussion som finns. Efter två års reflexionsperiod kom man överens om en ordning för hur man skulle gå vidare. Vi har nu sett hur det har skett under tyskt ordförandeskap. Vi är framme vid en regeringskonferens som vi hoppas verkligen leder till att så mycket som möjligt av det här fördraget kan verkställas och att vi kan samla ihop oss. I dag och i morgon kommer vi att ta ställning, fru talman, för första gången i den här kammaren där vi tydligt säger att fördraget är bra. Det är första gången som vi också tydligt säger att så mycket som möjligt av det här fördraget vill vi se förverkligat. Vi kan acceptera att det inte blir ett samlat fördrag, utan det blir ett tilläggsfördrag. Vi kan acceptera att man gör vissa förändringar. Det här med flaggan och symboler - ja, det är lite spännande om andra tycker att sådant ska tas bort från fördraget. För oss är det inget bekymmer. Vi har flagga, och vi har symboler i Centerpartiet, och jag utgår från att många andra har det också, även Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag vet inte om det står i stadgarna, men man har dem ändå. Det är väl detsamma med EU. Vi tycker att det är viktigt att det blir en juridisk person. Vi tycker att det är viktigt att det blir det för att man ska kunna klara att ansluta till Europakonventionen. Vi tycker att det är viktigt att kunna klara stadgan för mänskliga rättigheter. Vi vill inte se ett EU à la carte därför att det är ett EU som blir svagare, ett EU som inte förmår att leva upp till människors förväntningar. Vi tycker inte, precis som en majoritet här i kammaren, att Köpenhamnskriterierna ska skrivas in. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till det förslag i betänkandet som ett antal partier här i kammaren förmodligen kommer att ställa sig bakom, KUU:s betänkande 1. (Applåder)

Anf. 22 Pernilla Zethraeus (V)

Fru talman! Jag fick ett antal passningar och frågor från Kerstin Lundgren. Det gällde först och främst om man i den nuvarande fördragsprocessen lyssnar till nationella parlament eller tar hänsyn till nationella parlament. Jag konstaterar, fru talman, att den debatt som vi har här och nu i dag i Sveriges riksdag gäller ett betänkande som justerades innan förslaget till slutsatser från toppmötet ens hade sett dagens ljus. Den är ändå den mest demokratiska i sitt slag i den europeiska unionen, för mig veterligen är det den enda motsvarande debatt i något av EU-länderna. Det säger en del om själva processen. Man tar inte hänsyn till nationella parlament. Förhandlingarna om det nya fördraget har pågått endast under ett fåtal månader. Merparten av dessa förhandlingar har skett bilateralt med ett land i taget bakom lyckta dörrar. Man hade kunnat välja en öppen process. Man hade kunnat blanda in de nationella parlamenten och be dem ange färdriktningen mycket tidigare, eller man hade kunnat, ännu bättre, starta en folklig och bred dialog. Det är inte klart vad Frankrike och Holland sade nej till i sina folkomröstningar, säger Kerstin Lundgren. Jo, det är glasklart. Det var fördraget de sade nej till. Det är inte upp till Kerstin Lundgren eller mig eller någon annan att tolka innebörden av nejet och säga att de nog egentligen menade att, och så vidare. Nej, har ett fördrag avvisats, om det så bara är av ett enda medlemsland, så har det fallit. Det är också kutym i internationella sammanhang och även inom EU att ett fördrag måste godkännas av samtliga länder för att vara giltigt. Säger ett enda land nej är det ogiltigt. Problemet var att nejet inte blev ett nej utan omvandlades till en tankepaus och så småningom till en ny fördragsprocess. Då är min fråga till Kerstin Lundgren: Anser inte Kerstin Lundgren att det är bekymmersamt för demokratin att det är så det har gått till?

Anf. 23 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det är spännande att höra Pernilla Zethraeus från Vänsterpartiet prata om de nationella parlamenten, hon som egentligen inte vill ha det här fördraget som kommer att stärka de nationella parlamentens möjligheter att vara med och verka i en framtid. Vi kommer med det här fördraget, som Pernilla Zethraeus säger nej till, att få en röst som vi inte haft tidigare. Det vill uppenbarligen Pernilla Zethraeus inte ha. Hon säger att vi inte får vara med i den sista processen, som om vi skulle bjuda in hela riksdagen och alla parlament till Berlin eller Bryssel på toppmötet för att sitta med. Inte hörde jag Pernilla Zethraeus eller någon annan från Vänsterpartiet när man var med i regeringsunderlag kräva det senast det begav sig, efter det att konventet hade lagt fram sitt förslag och efter det att riksdagen hade behandlat sitt betänkande och regeringskonferensen tog vid för att slutförhandla och så småningom skriva under. Inte hörde vi då här i kammaren Vänsterpartiet kräva att vi skulle sitta med. Jag undrar om det gick till så när Vänsterpartiet budgetförhandlade med regeringen, att hela partiet var med. Som sagt är det lite spännande att höra det resonemanget. Inte heller hörde jag Vänsterpartiet kräva att riksdagen skulle vara med och tycka till när reflexionsrundan var över vad regeringen lämnade in för synpunkter från Sverige till EU-systemet. Då hörde vi inte heller Vänsterpartiet kräva att vi och de nationella parlamenten skulle få vara med. När det gäller fördraget och folkomröstningen är det 18 länder som har sagt ja. Det räknas också. Det måste man också ta hänsyn till i ett sådant här läge. Vad Frankrikes och Hollands medborgare sade nej till är väl ytterst upp till Frankrikes och Hollands regering och parlament att tolka.

Anf. 24 Pernilla Zethraeus (V)

Fru talman! Kerstin Lundgren gör tolkningen att fördragsförslagen stärker de nationella parlamentens roll. Den tolkningen instämmer jag inte alls i. Sammantaget flyttas mer beslutsmakt över till EU och nya områden görs överstatliga, det vill säga de rättsliga och inrikespolitiska områdena bland annat. Ville man verkligen stärka de nationella parlamentens roll, skulle man ju åka ned till toppmötet nu och förhandla om ett förslag om att införa ett så kallat rött kort för parlamenten. Det skulle ge de nationella parlamenten en möjlighet att avvisa lagförslag på EU-nivå, men det vill inte Centerpartiet, det vill inte regeringen och det vill inte heller Socialdemokraterna. Det vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man hade kunnat diskutera att gränsa av unionens befogenheter. Man hade också kunnat diskutera att ge länder en möjlighet att ställa sig utanför samarbetsområden som man inte önskar delta i. Det skulle ha stärkt demokratin, det skulle ha stärkt det folkliga inflytandet, men detta kallas för ett EU à la carte av Kerstin Lundgren och hennes partikamrater. Det viktiga för Kerstin Lundgren är inte att fördjupa och förstärka dialogen, att göra EU med sitt demokratiska underskott mer demokratiskt. Det viktiga är att EU ska bli effektivt. Det har tydligt framgått av både Kerstin Lundgrens och många andras inlägg. Jag blir bekymrad över att det är den frågan som hålls så högt i ett läge där det bevisligen finns stora demokratiska klyftor mellan EU och dess medborgare. Vi har en fördragsprocess kring ett fallet fördrag som har varit sluten, som har varit forcerad, som har pågått bara under några månader och som har kritiserats från många håll, bland annat av Margot Wallström.

Anf. 25 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! De flesta av EU:s medlemsländer säger ja till fördraget. Två länder har haft folkomröstningar och avvisat fördraget, men exakt vad folket ville ändra i fördraget var inte givet. Ville de lämna EU, eller vad var slutsatsen? Ja, det är upp till parlamenten och regeringarna i Holland och Frankrike att själva dra slutsatser och komma med förslag och signaler till övriga. Det är så det måste gå till. En folkomröstning som inte svarar på någon fråga utan bara blir ett försök att kasta en massa grus i maskineriet och sabotera utan att vara en aktiv del i en dialog för förändring och utveckling har inte den kraft som den annars skulle kunna ha. Vänstern och Miljöpartiet brukar ju vilja ha den typen av folkomröstningar, åtminstone när det gäller EU av någon konstig anledning. Pernilla Zethraeus säger att de nationella parlamenten inte får ökad makt. Men så är det inte, Pernilla Zethraeus. Med det här fördraget får vi i de nationella parlamenten faktiskt en möjlighet att säga vår mening och en möjlighet att agera på ett sätt som vi inte har haft hitintills. Nu är inte Pernilla Zethraeus en vän av EU över huvud taget, för hon vill ju lämna unionen, så jag förstår naturligtvis att hon ser varje punkt som en försämring. Därför vill hon naturligtvis inte heller ge svenska folket en tydlig röst i EU. Vi vill se ett maktdelat EU, där vi från denna kammare och andra parlament lämnar mandat till EU att verka. Vi vill också se ett tydligt parlamentariskt inflytande på EU-nivå, och vi vill stärka EU-parlamentet för att på det sättet också stärka demokratin på de områden där EU får exklusiv makt. Sedan är det en annan sak att Vänstern inte heller vill se detta. De vill ju helst låsa in rösterna inom nationsgränsen och inte se möjligheterna.

Anf. 26 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag får återigen erkänna att jag hade fel när jag för två år sedan sade och trodde att nejen i Frankrike och Nederländerna skulle få konsekvenser. Tydligen anser väldigt många, däribland Centerpartiet, att det inte ska få några konsekvenser. Demokrati, enligt Centerpartiet, handlar om att hålla för ögonen - hålla för ögonen när folket röstar nej, hålla för ögonen när svenska folket kräver folkomröstning. Vad ska Centerpartiet göra om det blir en folkomröstning i Nederländerna igen och den också resulterar i ett nej, om det blir ett nej i Frankrike, om det blir ett nej i Danmark och om det, som verkar troligt för ögonblicket, blir ett nej i Storbritannien? Ska man återigen säga att 18 länder har röstat ja, att det också måste ha någon betydelse och att man därför ska gå fram en gång till med samma fördrag? Har ni ingen framförhållning? Varför vill ni inte lyssna? Har nejen i Frankrike och Nederländerna ingen som helst betydelse?

Anf. 27 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jo, självklart har de betydelse. Det är det vi har sett, och det är därför som fördraget inte har undertecknats och slutligt börjat verka. Det är konsekvensen. Men Frankrike och Holland har inte sagt att de inte alls vill att fördraget ska leva, utan de har varit med på en reflexionsrunda, precis som övriga länder. Det har vi naturligtvis att leva med och hantera. Frankrike och Holland framför sina synpunkter, och vi har hört dem också här. Holland och Frankrike är ju de som själva får tolka sitt nej, inte vi. Om de då tycker att det blir bättre om vi kallar det för ett tilläggsfördrag och gör vissa ändringar, så är det väl just det vi gör. Vi förändrar det fördrag som vi tyckte var bra och som vi gärna hade sett, därför att det hade varit tydligare, klarare, mer maktdelat och därmed lättare att följa. Fördraget hade också gjort det lättare för de nationella parlamenten att kontrollera regeringarnas ageranden. Men vi får leva med dessa konsekvenser, därför att vi tycker i grunden att EU är bra och vill skapa spelregler för EU som gör att det fungerar. Det är bara när vi har bra spelregler som vi är överens om som vi kan lösa de problem som vi har till uppgift att lösa.

Anf. 28 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Som sagt, jag hade fel. Man ska aldrig underskatta EU:s oförmåga att lyssna på folken. Jag misstänker att de franska och de holländska väljare som röstade nej faktiskt vill se någon form av förändringar även i substansen, men det vill inte Centerpartiet. Jag måste sedan utveckla resonemanget kring de nationella parlamentens roll i det nya fördraget. Kerstin Lundgren har talat mycket vackert om att de får mer makt. Men vad är det de får enligt fördraget? Det är väldigt lite. De får rätten att uttala sig om ifall ett nytt förslag hör hemma på EU-nivå. Om en tredjedel av alla parlament säger nej, att förslaget inte hör hemma på EU-nivå, att det här ska EU inte syssla med, vad blir konsekvensen då? Jo, EU-kommissionen måste titta på förslaget en gång till. Man har fullständig rättighet att lägga fram samma förslag oförändrat en gång till. Det ger inte mer makt åt de nationella parlamenten. Det är ett ynkligt, svagt förslag. Visst, det är en liten, liten förbättring att man kan tvinga kommissionen att titta på förslaget en gång till, men det ger inte mer makt åt de nationella parlamenten. Jag förstår fullkomligt vad Centerpartiet menar när de säger att det blir ett vassare EU med konstitutionen. Ja, EU får mer makt på vissa områden. Det är bedrövligt. Men vad menar Centerpartiet när de påstår att det blir ett smalare EU? Det kan inte vara mycket.

Anf. 29 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Max Andersson talar om att Centerpartiet inte lyssnar. Men Centerpartiet är en folkrörelse, och vi har haft en diskussion hos oss och har tagit ställning för att vi ska vara med i den europeiska unionen. Vi har tagit ställning för att vi aktivt ska vara med och verka för att utveckla den europeiska unionen, så att EU får förutsättningar att fungera på ett bra sätt och lösa de uppgifter som vi anser att EU ska ha. Det är på den grunden och utifrån det mandat som vi har fått från väljarna som vi agerar här i riksdagen. Det är så demokratin fungerar både internt i Centerpartiet och i vårt land enligt vår konstitution, vår grundlag. När det återigen gäller folkomröstningarna i Holland och Frankrike sade man där nej till fördraget. Är det någon här i kammaren som vet exakt vad det var som blev resultatet av nejet, hur man tolkade det? Jag har läst, och det har säkert Max Andersson också, ett antal opinionsundersökningar som tolkar in både den ena och den andra grunden för detta nej. Men det är väl en sak. Frankrike och Holland har att hantera sitt resultat. Blir det nya folkomröstningar kommer vi att få möta det också eftersom det är en demokratisk struktur. Det är det som också visas i detta sammanhang. Det handlar inte om att hålla för öronen, det handlar om att lyssna och agera enligt de demokratiska spelregler som gäller. Det är skillnaden mellan EU och en del av de öststater som vi har sett verka tidigare. Visst, säger Max Andersson, det blir en liten förbättring för de nationella parlamenten. Ja, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Miljöpartiet erkänner att de nationella parlamenten får en röst. Man skulle kunna fundera på följande. Om vi skulle få ett större inflytande skulle Max Andersson då tycka att det var bra och helt plötsligt plädera för att vi skulle vara med i den europeiska unionen? För bakom alla argument som Max Andersson för fram ligger i grunden att han vill lämna den europeiska unionen. Han vill lägga ut varje sten på vägen för att åstadkomma just detta. Det är viktigt att ha i bakhuvudet. Det handlar inte om att utveckla den europeiska unionen utan om att avveckla den. Och att lägga sten till sten i den riktningen är Max Anderssons och Miljöpartiets linje.

Anf. 30 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Det förra utkastet till EU-fördrag förkastades för två år sedan i nationella folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Det var synd för övriga Europa, och det var negativt för EU:s östutvidgning, för Europas liberaler och för oss. Riksdagen här i Sverige tyckte nämligen att det var ett bra förslag. Redan då var Miljöpartiet och Vänsterpartiet i minoritet och emot. Det var inte idealiskt, men det var en hygglig kompromiss. Det var ett bra resultat av flera års mycket öppna och omfattande förhandlingar som involverade hundratals folkvalda i hela Europeiska unionen och dessutom de länder som då ansökte om medlemskap, förutom naturligtvis våra demokratiskt valda regeringar i medlemsländerna. Sveriges ambition den kommande helgen med det ny-nya fördraget bör vara att hålla kvar så mycket som möjligt av innehållet i det tidigare fördragsutkastet oförändrat. Det ska vi och andra länder åstadkomma genom att vara medgörliga och flexibla i fråga om det mindre viktiga, nämligen det exakta sättet och den exakta formen för hur texten kortas ned, organiseras om och ställs upp. Kort sagt är det viktigaste inte att den konstitutionella midsommarstången är elegant utan att den är robust och rustad för ruskväder. Vad är då viktigast att behålla? Jo, det är enligt min mening uppgörelsen om hur EU-besluten ska fattas i en större europeisk union med 27 eller ännu fler medlemsländer. Det är det som ger möjligheten att gå vidare och ta in ännu fler länder. Vårt EU ska inte få fastna i beslutsförlamning och stormaktsdominans. Vårt EU med många medlemmar ska kunna styras både effektivt och demokratiskt. Mindre länder som Sverige, Estland och Finland, bara för att nämna några, ska inte få hamna i underläge. Reglerna ändras nu så att det blir lättare att fatta beslut även i ett större EU med många medlemsländer. Det kommer att krävas stöd av både 55 procent av antalet EU-länder och 65 procent av befolkningen i hela Europeiska unionen i de flesta fall. I särskilt känsliga frågor som skatter, utrikes- och säkerhetspolitik kommer enhällighet att krävas. Europarlamentets folkvalda får med detta förslag mer makt över besluten i EU-frågorna, liksom ledamöterna i Sveriges riksdag och andra nationella parlament. EU-rätten har lika mycket företräde i dag och i morgon som den hade för tolv år sedan när Sverige 1995 blev medlem. Det är ingen förändring där alltså. Herr talman! Jag har talat om behovet av flexibilitet i formfrågor, men man ska lägga märke till att vi i betänkandet inte är flexibla i ett antal sakfrågor. Jag ska nöja mig med att nämna två. För det första accepterar Sverige inte bland annat Nederländernas önskan om att infoga en text som i praktiken skulle minska EU:s öppenhet för nya medlemsländer, motverka goda grannrelationer och ett stabiliserande samarbete som kan leda till EU-medlemskap. För det andra accepterar inte Sverige en text som skulle begränsa asylrätten eller otydliggöra regelverket för människor som vill komma till Europeiska unionen för att arbeta. Vi accepterar inte hemsnickrade begrepp som "illegal immigration" i introduktionen till det ny-nya fördraget. Sådana kan i praktiken ges lika många tolkningar som antalet medlemsländer. Den nedkortning i fördraget som smärtar mig mest som liberal är att stadgan om mänskliga rättigheter nu sätts lite på undantag med en hänvisning även om den alltjämt kommer att vara juridiskt bindande. Det hade varit bra om den hade fått en mer framträdande och tydlig plats - för alla att läsa och begrunda. Herr talman! Vänsterpartiet och Miljöpartiet sysslar i sin reservation i huvudsak med form och process men inte med Europas stora utmaningar och sakfrågor. Allt går för fort, fördolt och för folkomröstningsfritt. Det är inga förändringar och samma gamla fördrag, säger de. Men det är att luras lite med sanningen på en central punkt. Det faktum att klimatfrågan nu lyfts fram av EU-länderna som ett särskilt viktigt område för EU-politik struntar Miljöpartiet i, liksom i att EU är den globala klimatpolitikens starkaste och mest dynamiska grupp av länder med störst beslutskraft tack vare sin överstatliga unionsrätt. Det säger Miljöpartiet inget om. Sålunda betecknar Miljöpartiet och Vänstern det faktum att EU-länderna i detta ny-nya fördrag vill lyfta fram bland annat klimat- och energifrågorna som närmast kosmetiska förändringar. Max Andersson talade här föraktfullt om att sockra fördraget. För Miljöpartiet är det uppenbarligen viktigare att bekämpa Europeiska unionen än att bekämpa det globala klimathotet. För Vänstern och Miljöpartiet är devisen "Sverige ut ur EU" ett viktigare krav än att få ned världens koldioxidutsläpp. Att lämna EU är viktigare att slåss för än att slå vakt om EU:s hundratals rättsakter och internationella avtal på miljöområdet. Det är miljöpolitik för Vänsterpartiet och Miljöpartiet och miljö- och klimatpolitik i verkligheten. Dessa två partier, herr talman, vill också i sin reservation ha fritt fram för ett Europa där var och en kan plocka ihop sin egen meny av samarbetsområden utan hänsyn till kostnaden i vid bemärkelse för övriga i sällskapet. Så lösligt och osolidariskt vill dessa två partier hantera det europeiska samarbetet. Här går en fundamental och ohyggligt viktig skiljelinje gentemot övriga fem partier. Vi andra fem, bland andra Folkpartiet, anser att det inte skulle ligga i Sverige intresse med denna pyttipanna. Vi i Europa ska i stället sträva efter att gå framåt gemensamt, med lika rättigheter och skyldigheter för länder och medborgare, utan föregångare och eftersläntrare. Det lyckas förvisso inte alltid, men vi ska alltid sträva efter att ha detta som vårt ideal. (Applåder)

Anf. 31 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Frågan om klimatförändringen handlar i värsta fall om mänsklighetens överlevnad alternativt civilisationens fortlevnad. Frågan om Sveriges utträde ur EU handlar om demokratin, alliansfriheten och möjligheten att gå före med hårdare miljöregler. Måste man välja mellan mänsklighetens överlevnad och utträde ur EU är valet lätt. EU är inte den fantastiska miljöorganisation som Carl B Hamilton utmålar den som. Världens viktigaste miljöorganisationer där besluten verkligen fattas är FN:s klimatkommission och G 8 som spelar en mycket stor roll framför allt när de samtalar med länder som Kina, Indien och USA. EU har en klimatpolitik. Den gör bra och dåliga saker. Det går i rätt riktning, men man ska inte överdriva. Det känns ganska mycket som att Carl B Hamilton överdriver när han i ett annat sammanhang, på sin hemsida, till och med påstår att Miljöpartiets inkonsekvens i klimatpolitiken är värre än klimatförändringen. Carl B Hamilton är lite av en alarmist, måste jag säga. Jag har en stor fråga till Carl B Hamilton när det gäller EU-konstitutionen. Det är: Kan du svara på någon av de frågor som jag har ställt tidigare i dag? Du är ju ganska kunnig - om inte på klimat- så i alla fall på EU-frågorna. Kan du svara på frågorna? Var i fördraget finns det något som förbättrar EU:s förmåga att hantera klimatet? Kan du svara på den frågan?

Anf. 32 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! EU är, säger Max Andersson, inte en fantastisk miljöorganisation. I stället lyfter han fram G 8 och Förenta nationerna. Jo, men Europeiska unionen uppträder ju oftast som en enhet, som en stark aktör. Och ju starkare i klimatfrågan denna EU-aktör är, desto större inflytande får man i G 8, FN och andra sammanhang. Ni har en politik mot klimathotet men ni har inget verktyg i och med att ni säger nej till svenskt medlemskap i EU, och ni vill ju att Europeiska unionen ska vara svagare, inte starkare. Det är det som är er akilleshäl i dag, att ni har en klimatpolitik men inget sätt att förverkliga den. Ni tar avstånd från Europeiska unionen. Dess hundratals rättsakter på miljöområdet och dess ungefär 50 internationella avtal om klimat- och miljöfrågor internationellt, tar ni ju avstånd från eftersom ni tar avstånd från själva organisationen och det faktum att Sverige är medlem. Ni vill att Sverige ska ha samma roll som Norge: att stå utanför och titta på. Det är inte det som jag menar är den globala politiken för att hejda klimathotet. Sedan frågar Max Andersson var i fördraget det kommer att stå. Jag kan ju inte säga exakt var det kommer att stå. Men det kommer att ha betydelse. Och att Max Andersson tar avstånd från den här fördragsändringen, som innehåller mer om klimatpolitiken, säger mer om Miljöpartiets klimat politik än något annat. När det kommer till kritan är det viktigare för er att bekämpa svenskt medlemskap i Europeiska unionen än att bekämpa det globala miljöhotet.

Anf. 33 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Det finns viss risk att det här håller på att bli en klimatdebatt, men jag måste ändå fråga Carl B Hamilton om Folkpartiets klimatpolitik innehåller någon annan åtgärd än att de kritiserar Miljöpartiets linje vad gäller utträde ur EU. Annars har ni avskaffade flygskatter. Ni skär ned järnvägsbyggen. Ni pratar väldigt högt om att någon annan någon annanstans ska göra något. Men själva gör ni väldigt lite när det gäller konkret handling på klimatpolitikens område. Jag föreslår att du skaffar dig lite trovärdighet på det området först. Vi har många förslag som du kan få titta på om du vill. Den nya skrivningen pratas det om, den skrivning som vi ännu inte ens har fått se i fördraget om klimatpolitiken. Om det blir en juridiskt bindande text där det står att klimatpolitiken är viktig, den ska vi jobba med, det är bra om jorden inte går under - skriver man så i fördraget eller kanske med någon annan formulering kan det få en viss betydelse när EG-domstolen ska göra en juridisk tolkning på olika håll och kanter. Om man bara skriver det som en deklaration har det ingen juridisk giltighet. Carl B Hamilton vet precis lika väl som jag att det som har sagts från Tysklands håll, och det som har sagts från regeringens håll, är att det inte ska ges några nya befogenheter åt EU att hantera de här frågorna. Men han pratar ändå väldigt mycket om något som faktiskt inte är så mycket mer än, vad vi vet nu, vackra ord.

Anf. 34 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jag tror att Miljöpartiet får välja vilket ben de ska stå på, ungefär som Berit Andnor tidigare sade. Nu säger Max Andersson att det är "risk" för att det här blir en klimatdebatt. Jag ser det som en fördel, och jag trodde att Miljöpartiet skulle välkomna att ha en debatt om klimatet. (MAX ANDERSSON (mp): Inte överallt och inte alltid. TALMANNEN: Nu är det Carl B Hamilton som har ordet!) Jag tror att det faktum att man skriver in klimatfrågan i det nya fördraget har den fördelen att när länder och andra tar upp den här frågan kan de stödja sig på fördraget. De kan säga: Det har vi skrivit in här. Det har alla länder blivit överens om. Det är numera en viktig fråga för Europeiska unionen - läs fördraget! Den möjligheten för länder, att hänvisa till detta fördrag på det sättet, vill Max Andersson inte ha, för han säger nej till det här fördraget. Det andra är naturligtvis att EG-domstolen i vissa rättsliga sammanhang kommer att ta hänsyn till den här nya fördragstexten, och tvingas ta hänsyn till den, för detta är delvis en ny inriktning av den europeiska unionens samlade arbete på det rättsliga området. Det är ju alldeles klart. Sedan har Folkpartiet lagt fram klimatpolitiska program, och jag välkomnar om Max Andersson vill ta del av dem. Det är en del andra miljöpartister som har både uppfattat och uppskattat det intresset.

Anf. 35 Pernilla Zethraeus (V)

Herr talman! De skrivningar som det talas om i fördragsdiskussionerna nu kommer ju att väga lätt jämfört med EU:s grundstrukturer. Här finns motorvägar. Här finns långa transporter. Här finns en jordbrukspolitik som gynnar storskalighet och missgynnar ekologiska jordbruk. Här finns en fiskepolitik som missgynnar ekologiskt fiske. Här finns en handelspolitik som sätter käppar i hjulet när medlemsländerna vill gå före och hävda miljökriterier och klimatfrämjande åtgärder framför den fria konkurrensen. Det här är ett grundproblem. Vänsterpartiet har jobbat hårt på miljöområdet i EU-parlamentet under alla de år då Sverige har varit medlemmar i den europeiska unionen. EU har också uppnått positiva saker på miljöområdet. Det avtal som handlar om en reducering av koldioxidutsläppen är ett exempel på det. Men i diskussionerna om ett nytt konstitutionellt fördrag har klimatfrågorna vägt lätt som en fjäder. Där har det diskuterats till intet förpliktande skrivningar i en allmän text. Det finns ingen ny beslutskompetens, ingenting som på allvar ingriper i de miljöförstörande strukturer som finns. Därför ska man inte övervärdera konstitutionens, det nya fördragets, betydelse på de här områdena. Sedan nämnde Carl B Hamilton förslaget som har förts fram i förhandlingarna och som stöds i Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation om att låta medlemsländer ställa sig utanför områden i EU-samarbetet som man själv väljer. Det kallar Carl B Hamilton för lösligt och oansvarigt och ett förslag som inte tar hänsyn till kostnaderna för de övriga. Då skulle jag vilja fråga Carl B Hamilton: På vilket sätt är det svenska nejet till EMU:s tredje steg lösligt och oansvarigt?

Anf. 36 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jag tror att om de europeiska länderna i alltför stor utsträckning skulle välja att gå i olika takt och fördjupa sitt samarbete på vissa områden och inte på andra kommer det att leda till en fragmentering av det europeiska samarbetet. Det kommer att borga för att man får en återgång till den tid då det var stormakterna som bestämde i Europa och genom påtryckningar tvingade mindre länder, som Sverige, Estland och Finland, som jag nämnde i mitt anförande, att anpassa sig. Vi vill inte ha det. Vi vill ha ett Europa där länder är jämbördiga i så stor utsträckning som möjligt. Men konsekvensen av Vänsterpartiets politik är ett stormaktsdominerat Europa. Låt mig sedan säga något om jordbruket. Det är inte bra i EU. Fiskepolitiken - det är utfiskning i EU. Handelspolitiken är inte heller idealisk. Men den politik som ni har är ju att vi ska vara helt utanför Europeiska unionen. Där ska inte Sveriges regering ha rösträtt över huvud taget. Ni vill ju att vi ska samma ställning som Norge. Ni vill inte att svenska parlamentariker vare sig de sitter i Europaparlamentet eller denna kammare ska ha något inflytande, för ni vill ju att Sverige ska vara utanför helt och hållet. Ni får ju välja spår. Ni kan inte samtidigt säga att det är något som är fel i EU och sedan låtsas som att ni kan göra något åt det. Er politik leder till att vi absolut inte kan göra något åt de här missförhållandena över huvud taget. Sverige kommer inte att vara representerat, varken genom Europaparlamentariker, nationella parlamentariker eller den svenska regeringen, i de sammanhang där ni vill genomföra förbättringar. Ni får välja spår. Är ni ute, är ni inne eller är ni i helvetet? Jag tror faktiskt att ni är närmast det senast nämnda.

Anf. 37 Pernilla Zethraeus (V)

Herr talman! Man måste se sanningen i vitögat. EU är inte uppbyggt för att göra något åt klimatfrågorna. EU är inte uppbyggt för att skapa en bättre miljö. EU är uppbyggt kring de handelspolitiska frågorna, ursprungligen en handelsunion och en del annat. Klimatfrågorna och miljöengagemanget har kommit till så småningom, men det har hittills aldrig tillåtits utmana de grundläggande strukturerna. Vad man bör göra nu är naturligtvis inte att dra till med de gamla argumenten: Ni vill ju inte var med i EU alls. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot det svenska EU-medlemskapet. Den frågan står inte på dagordningen. Till skillnad från många liberala debattörer som talar för att införa euron i Sverige trots det svenska folkomröstningsnejet respekterar Vänsterpartiet folkomröstningsresultat. Frågan om ett svenskt EU-medlemskap har avgjorts i en folkomröstning och Sverige är medlem i EU. Det Sverige ska göra i dag är att agera för miljöpolitiken, för att enskilda medlemsländer ska kunna gå före på miljöområdet, för en reformering eller avveckling - vilket ju till och med har kommit från regeringshåll - av jordbrukspolitiken och för att det upprättas fler internationella klimat- och energiöverenskommelser där länderna åtar sig att reducera sina koldioxidutsläpp. Det är de viktiga åtgärder man kan göra, inte att skriva till intet förpliktande skrivningar i ett fördrag och därmed legitimera detsamma. Jag saknar fortfarande svar på min första fråga. På vilket sätt är det lösligt och oansvarigt att Sverige står utanför EMU:s tredje steg?

Anf. 38 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Vänsterpartiet säger så här: Vi ska inte överdriva EU:s intresse för klimatfrågorna. Vänsterpartiet säger så här: EU är inte uppbyggt för att hantera klimatfrågan. Nu har ju Europeiska unionen ändrat sig. Angela Merkel hade en stor förhandlingsframgång för bara någon månad sedan. Vi bejakar det. Vi tycker att det är bra. Jag tycker att vi ska fånga det tillfället i flykten och se till att Europeiska unionen mycket mer än tidigare ägnar sig åt klimatfrågorna. Jag tror att det finns ett stöd för detta. Vi som liberaler, och de flesta i den här kammaren, vill ju arbeta inom Europeiska unionen och stärka unionen och unionens förmåga att hantera det globala miljöhotet och det globala klimathotet. Ni vill ju inte det. På första maj har ni ju banderoller där det står: Sverige ut ur EU. Pernilla Zethraeus kan inte förneka att det är så. Er grundläggande politik är att Europeiska unionen är för stark. Ni vill ha en svagare union och ni vill att Sverige ska vara någon annanstans än som medlem i Europeiska unionen. Jag tycker att det är dystert. Det visar att de båda partierna saknar verktyg för att genomföra en globalt effektiv miljö- och klimatpolitik.

Anf. 39 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Mycket klokt har sagts i debatten - då menar jag inte reservanternas anföranden. EU-projektet är en fantastisk idé. Den har genomförts. Den bygger på en mycket genial tanke, nämligen: Hur skapar vi fred i Europa? Jo, vi bygger ihop ekonomierna. Då ökar vi beroendet av varandra. När vi är beroende av varandra bekrigar vi inte varandra. Det är en mycket genial och enkel idé. Det finns naturligtvis många problem inom EU, eller EG som vi ju också har som begrepp, men vi har ju problem i Sverige också. Det är mänskligt. Vi befinner oss ständigt i problemställningar. Vi har en tendens att inte bara i EU-sammanhang se saker och ting ur ett grodperspektiv. Vi borde mer se saker och ting ur ett fågelperspektiv - med modernt språkbruk säger man helikopterperspektiv. Det är fantastiskt att sex länder i Kol- och stålunionen har utvecklats till en mycket stor organisation med 27 medlemsstater. Kerstin Lundgren talade om den oerhörda betydelse som EU har haft för demokratins utbredning och uppbyggnad i Europa. Herr talman! Under ett par års tid har vi alla mötts av att EU-konstitutionen är död och begraven. Det har varit ett vanligt argument efter Frankrikes och Nederländernas nej i folkomröstningarna. Jag skulle vilja travestera Galileo: Dock rör hon på sig. I EU-processen befinner man sig ofta i olika nivåer och på platåer. Man löser ett problem och befinner sig på en platå, så skapas nya problem och man skapar en ny platå i processen. Det fixar sig alltid efter hand på något sätt. 18 stater har ratificerat konstitutionen. Det finns ytterligare ett antal stater som betraktas som det konstitutionella fördragets vänner. Det är viktigt att komma ihåg i debatten att detta är ett fördrag och inte till sin karaktär en konstitution, även om man kallar det fördraget om en konstitution för Europa. Det konstitutionella fördraget har naturligtvis skönhetsfläckar. Göran Lennmarker och jag deltog ju i konventsarbetet omkring de här frågorna en gång i tiden. Vi hade invändningar på ett antal punkter som att välja en permanent president för Europeiska rådet och den dubbelhattade utrikesministern. Jag hade också synpunkter på hur man skulle se på subsidiaritetsprincipen. Det är ingen judiciell princip, men det fastslås i det konstitutionella fördraget att den har judiciell verkan. Det är intressant att Grundlagsutredningen nu har fått en expertrapport om den kommunala självstyrelsen. Experterna konstaterar just att subsidiaritetsprincipen inte är en judiciell princip. Det här fördraget är en kompromiss. Vad är kriteriet för en kompromiss? En mycket bra kompromiss är sådan att alla är lika missnöjda, men man kan leva med kompromissen. Det konstitutionella fördraget är en sådan kompromiss. Nu gäller det att hitta lösningar på detta. Angela Merkel och Tysklands ordförandeskap har ett antal idéer om hur man ska kunna lösa upp problematiken. I det här betänkandet har vi, som har berörts tidigare, ett antal punkter om att vi kan acceptera mycket i det här upplägget. Observera att förslagen i det betänkande som vi ska ställa oss bakom i riksdagen är styrande i någon mening, eller åtminstone inriktningsgivande för regeringen. I slutändan är det regeringen som har förhandlingsmandat. Man kan ju råka illa ut i riksdagen om man inte följer vad riksdagen säger. Det var precis vad som hände när det gäller det konstitutionella fördraget. Sex partier var emot en vald ordförande i Europeiska rådet, men den svenska regeringen accepterade det ändå. Vid en sammanvägning har även de fem partierna accepterat kompromissen. Herr talman! Klimatfrågan har redan diskuterats fram och tillbaka i dag. Det intressanta är att redan i dag ligger miljöfrågorna inom EU:s kompetensområde och en viss del av energipolitiken genom inremarknadsfrågorna. I det konstitutionella fördraget säger man däremot att energi och miljö tillhör de delade befogenheterna. Därför är det inte så märkligt att man nämner klimatfrågorna. Det ska inte innebära någon ny kompetens. Redan det här fördraget kommer att innebära att man har energi som en kompetens i sammanhanget. Herr talman! Jag ska också kort säga något om folkomröstningar. Det är väldigt problematiskt att ha en folkomröstning om en text av den här omfattningen. Det är väl ingen som skulle komma på idén att vi skulle ha en folkomröstning om hela brottsbalken. Vi har tidigare i dag diskuterat att det är svårt att veta hur ett nej ska tolkas. Men det är inte heller okomplicerat om man förbinder sig vid att en folkomröstning ska vara vägledande för hur riksdagen beslutar. Blir det ett nej är det okomplicerat. Då tackar man nej. Men blir det ett ja återstår ändå riksdagens prövning av fördraget enligt 10 kap. regeringsformen. Den saken är inte helt enkel. Det har talats om att EU ska bli ett Europas förenta stater. Nej, det kommer det inte att bli. EU ska aldrig få en egen autonom rättskompetens eller, som vi säger, kompetenskompetens. EU ska även fortsättningsvis bygga på tilldelade befogenheter. Det ska vara medlemsstaterna som äger fördraget.

Anf. 40 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Om något är dött och begravet men ändå rör på sig har man skäl att vara mycket orolig. Det finns de som säger att vigvatten skulle vara en bra lösning på problemet. Själv föredrar jag dock folkomröstningar. Folkomröstningar är inte så svåra att tolka. Om det är ett nej, är det ett nej, inte ett ja. Ett nej betyder att någon form av förändring måste till.

Anf. 41 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Jag har för min del inte sagt att konstitutionen är död och begraven. Det är sådana som Max Andersson som har sagt detta. Jag har hört det intill leda. Jag har under tidens gång även fått frågan om jag tror att fördraget på något sätt kommer att genomföras i framtiden. Jag har sagt att jag tror det. Att Frankrike och Nederländerna sade nej i processen är Frankrikes och Nederländernas sak. Det tänker jag inte lägga mig i.

Anf. 42 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Tack för att jag får delta i denna viktiga riksdagsdebatt om EU:s nya fördrag och det betänkande som det sammansatta utskottet har lagt fram. Eftersom jag är en varm anhängare av en europeisk union med en tydligare konstitutionell fördragsram är jag glad över att riksdagen har tydliga ambitioner i frågan. Såväl jag som statsministern och statssekreterare Nicola Clase har vid upprepade tillfällen under våren haft överläggningar med det sammansatta utskottet om de pågående förhandlingarna med det tyska ordförandeskapet. Regeringens ambition har varit att ha ett tätt samarbete med hela riksdagen, EU-nämnden och naturligtvis särskilt med det sammansatta utskottet. Jag hoppas att utskottets ledamöter har upplevt vårt samarbete som produktivt. Betänkandet från det sammansatta utskottet visar igen att en stor majoritet av Sveriges riksdag står bakom den position som Sverige har intagit i frågan om fördraget. Vi har tillsammans med en majoritet av de andra medlemsländerna varit tydliga med att vi värnar om det fördrag som EU-länderna tillsammans undertecknade i Rom 2004. I de diskussioner som har förts under våren, både med det tyska ordförandeskapet och i bilaterala kontakter med övriga medlemsländer, har den svenska utgångspunkten varit tydlig. De kompromisser och lösningar som nåddes under flera år av förhandlingar och samtal i konventet och under den påföljande regeringskonferensen är på det stora hela väl avvägda och balanserade. Det konstitutionella fördraget skapar en mer överskådlig struktur i fördragen, och Sveriges uppfattning är därför att balansen och helhetslösningen i det liggande förslaget bör upprätthållas och att innehållet i sak inte bör öppnas för nya förhandlingar. Det är glädjande att konstatera att denna utgångspunkt är väl förankrad i riksdagen. Det finns delar i förslaget som är särskilt viktiga för Sverige. Det går att gruppera dem i tre områden. För det första: Det ger oss regler som gör beslutsfattandet effektivare. Om EU ska kunna hantera viktiga framtidsfrågor och inte stå handlingsförlamat inför frågor som rör till exempel internationell brottslighet och migration, måste beslut kunna fattas effektivare än i dag. Det sker genom att kvalificerad majoritet blir huvudregel och att pelarsystemet försvinner. Vi får också bättre möjlighet att föra en mer samordnad utrikespolitik. Dessutom införs regler om unionens institutioner, som innebär att EU kan fungera oavsett antalet medlemsländer. Det är helt nödvändigt för att utvidgningen ska kunna fortsätta. För det andra: Ökad insyn och öppenhet. Det konstitutionella fördraget slår fast att rådets möten ska vara öppna när man debatterar och beslutar om lagstiftning. EU:s offentlighetsprincip som ska garantera medborgarna tillgång till institutionernas handlingar stadfästs i fördraget. Riksdagen får en tydligare roll i bevakningen av att subsidiaritetsprincipen respekteras. För det tredje: Ett tydligare medborgarperspektiv. Stadgan för medborgerliga rättigheter, som har funnits sedan 2002, blir rättsligt bindande för medlemsstaterna när de tillämpar gemenskapsrätten. Dessutom ska EU ansluta sig till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Efter att först Frankrike och sedan Nederländerna röstat nej till det konstitutionella fördraget blev det tydligt att det måste ske förändringar i den text som fanns för att den skulle antas. Med detta sagt vill jag också poängtera att två andra länder, Spanien och Luxemburg, har röstat ja i sina folkomröstningar och att ytterligare 16 länder har ratificerat fördraget i sina parlament. På Europeiska rådets möte i juni förra året fick det tyska ordförandeskapet i uppgift att lägga fram en rapport om läget i fördragsfrågan och förslag om hur den fortsatta processen ska hanteras. Det ska nu diskuteras på toppmötet på fredag. Tyskland har som ordförandeland under våren skött uppgiften på ett ansvarsfullt sätt. Man har i diskussioner med varje medlemsland försökt att hitta frågor där enighet råder och också identifiera frågor där vi behöver nå en kompromiss. Målet har hela tiden varit att slå vakt om det institutionella paketet i det konstitutionella fördraget, alltså de delar som handlar om beslutsfattandet. Jag är medveten om att det har framförts kritik mot att processen inte har varit tillräckligt öppen, särskilt med tanke på hur det konstitutionella fördraget mejslades fram i konventet på ett öppet och demokratiskt sätt. Jag kan delvis instämma i den kritiken, men det är uppenbart att det har krävts och kommer att krävas långa och omfattande bilaterala förhandlingar med vissa medlemsländer för att det ska gå att enas. Regeringen har försökt att vara så öppen som det någonsin är möjligt med riksdagen för att se till att man är informerad i alla avseenden. Det tyska ordförandeskapets lägesrapport lades fram i förra veckan, och jag hade möjlighet att diskutera den med riksdagens EU-nämnd i fredags. Mycket av innehållet i rapporten känns igen från de diskussioner vi har haft under våren. Jag kan konstatera att rapporten bekräftar målet och inriktningen i fördragsfrågan och ligger i linje med vad den svenska regeringen och majoriteten i riksdagen önskar. Ordförandeskapets mål är att vid mötet på fredag försöka nå enighet om hur ett nytt fördrag ska se ut och mandatet till en regeringskonferens, som då i huvudsak blir mer teknisk. Tanken är att regeringskonferensen ska arbeta under sommaren och hösten och avsluta sitt arbete före årets slut. Då kan ett nytt fördrag ratificeras och förhoppningsvis finnas på plats i god tid innan valet till Europaparlamentet i juni 2009. När det gäller utformningen av fördraget är avsikten att behålla de viktiga reformerna genom att göra tillägg i befintliga fördrag. I stället för en ny konstitution blir då lösningen att lägga fram ändringsförslag på samma sätt som tidigare i Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Det EU-fördrag som finns i dag ska bestå men justeras i enlighet med innehållet i det konstitutionella fördraget. Även EG-fördraget ska justeras och dessutom byta namn till fördrag om unionens funktionssätt. Detta namnbyte har att göra med att pelarstrukturen försvinner och unionen blir en enhetlig juridisk person. Därmed blir det ingen skillnad mellan EG och EU. Idén bakom ändringsförslagen är också att undvika den symbolik som en konstitution innebär - det är ingen konstitution - och att också skära bort en del symboliska delar i texten, som har diskuterats här. Sverige har, precis som alla medlemsländer, accepterat denna kompromiss, men det ska noteras att en del av fördelarna med helheten i det konstitutionella fördraget går förlorade, vilket utskottet också säger i sitt betänkandet. Det är väl känt att de medlemmar som har haft bekymmer med ratificeringen har väckt önskemål om förändringar av själva innehållet i det konstitutionella fördraget. Vi hade i söndags kväll en lång diskussion med utrikes- och EU-ministrarna från samtliga medlemsländer. Det var klargörande på det sättet att vi kunde identifiera vilka frågor som återstår att lösa. Frågan om symboler och att ta bort unionsrättens företräde framför nationell rätt förefaller det finnas enighet om. En del övrig terminologi i fördraget kommer också att förändras. Samtliga medlemsstater accepterar också att det blir en fördragsändring av det slag jag har talat om. Samtidigt finns det en del frågor där ordförandeskapet fortfarande försöker hitta lösningar och som kommer att bli föremål för diskussion på toppmötet. Det handlar först och främst om stadgan för grundläggande rättigheter, som jag vet att utskottet och riksdagen lägger stor vikt vid. Vi vet att det finns ett motstånd mot att göra stadgan rättsligt bindande, men vi kommer från regeringens sida att tillsammans med likasinnade länder verka för att den får en rättsligt bindande karaktär. Vi bedömer att det finns goda chanser att nå framgång i den frågan. En annan utestående fråga handlar om att avskaffa pelarstrukturen. Där är en del länder fortfarande tveksamma. En tredje fråga handlar om att EU blir en juridisk person. En del medlemsländer är tveksamma här också. Vi tycker att den reformen är viktig för att EU ska kunna uppträda samlat utåt och för att man ska kunna ingå internationella avtal. Även här finns det som sagt tveksamheter. Även en del andra förslag till ändringar har förts fram under vårens diskussioner. En sådan är att föra in Köpenhamnskriterierna som en del av fördragstexten. Regeringen delar helt och hållet utskottets uppfattning att detta inte bör ske, eftersom beslut om och när ett land ska beviljas medlemskap naturligtvis i enlighet med de kriterier vi har satt upp ändå till slut är politiskt och inte juridiskt. En majoritet av medlemsländerna stöder vår ståndpunkt. Nästa steg i processen är att medlemsstaternas kontaktpersoner, som kallas "sherpor" på EU-slang, träffas i kväll för att på nytt försöka hitta lösningar som är möjliga in i det sista. Inför mötet kommer det att presenteras ett tekniskt juridiskt förhandlingsförslag som ska behandlas av stats- och regeringscheferna på midsommarafton. Det är viktigt att de 27 medlemsländerna i vår union kan enas om ett nytt fördrag på fredag, eller möjligen på lördag eller söndag. Samarbetet har stått och stampat på en del områden under en tid. Det är hög tid att vi löser frågan om ett EU-fördrag och hur EU ska fungera i framtiden. Vi behöver kunna lägga mycket mer kraft på att ta itu med de riktiga sakpolitiska frågorna. Klimatfrågorna har diskuterats mycket här. Det handlar också om förbättringen av den inre marknaden, kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten, migration och kampen för en bättre värld. Det är viktigt att kunna göra det här, och därför behöver vi naturligtvis ett nytt regelverk. Det är också helt nödvändigt med ett nytt regelverk för att utvidgningen av EU ska kunna fortsätta. Unionen måste kunna fungera oavsett antalet länder. Viktigast av allt är att medborgarnas förtroende för EU-samarbetet måste öka och att EU kan fortsätta att lösa de gemensamma problem som vi står inför.

Anf. 43 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Jag vill passa på att berömma regeringen för en sak som den faktiskt har gjort bra. Jag tyckte att ministern var alldeles för blygsam när hon beskrev regeringens kamp för att Köpenhamnskriterierna, de regler som gäller för EU:s utvidgning, inte ska föras in i fördraget. Om man ska tro på det som regeringens representanter har berättat för oss i utskottet - och jag tror på det - är det till stor del den svenska regeringens förtjänst att så inte kommer att ske. Det är väldigt bra gjort. Varför är det då så bra gjort att inte i fördraget föra in de regler som ändå gäller? Jo, för att om man för in dem får man en kraftigt försämrad förhandlingsposition vad gäller utvidgningen. Det skulle kunna äventyra eller åtminstone försvåra utvidgningen om man skrev in dem. Jag tycker att regeringen har gjort ett bra jobb på den här punkten. Däremot har inte regeringen uteslutande gjort ett bra jobb. Jag tänker på frågan om det principbeslut om det gemensamma försvaret som ingår i konstitutionen. Det finns en skrivning i Nicefördraget som säger att den gemensamma försvarspolitiken "skulle kunna" leda till ett gemensamt försvar. I konstitutionen ska den ersättas med en skrivning som säger att den gemensamma försvarspolitiken "kommer att" leda till ett gemensamt försvar. Visserligen kommer detta att ske först när medlemsstaterna i enighet så beslutar, men detta innebär icke desto mindre en kraftig försämring av Sveriges förhandlingsposition. Nu vet jag att ministern själv är motståndare till svensk alliansfrihet och kanske inte skulle motsätta sig att vi gick med i ett europeiskt försvar. Jag vill ändå fråga ministern: Innebär inte den skrivning som ligger på bordet en kraftig förstärkning av den förhandlingsposition som ministern själv önskar se?

Anf. 43 Max Andersson (Mp)

Anf. 44 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Jag tackar Max Andersson för berömmet. Det var roligt att höra att vi gör någonting bra, och det är sant att vi kämpar intensivt i frågan och en del andra frågor. Det ska vi fortsätta att göra in i det sista. Frågan om försvaret fanns med i kompromissen och har diskuterats i förra riksdagen och i denna riksdag. Det har inte funnits någon anledning att ändra den frågan. Det tyckte inte den förra riksdagen, och det tycker inte denna riksdag heller. Vi har därför inte fört in den, eftersom vi inte har fört in någon av de nya institutionella frågorna i förhandlingsfrågan. Det innebär inte att EU kommer att utveckla ett försvar. Om det sker är det ett beslut som ska fattas enhälligt av medlemsländerna. Jag tycker att Berit Andnor svarade väldigt klokt på den frågan. Jag ser inga förutsättningar för att ett sådant beslut skulle kunna fattas i dag eller i morgon. Däremot tycker vi att det är viktigt att EU utvecklar sin utrikespolitiska förmåga. Det tror jag att riksdagen också tycker, i alla fall dess majoritet. Jag tycker att det är jättebra att EU i dag finns närvarande på ett dussintal platser runt omkring i världen, där man - ibland tillsammans med FN, ibland på egen hand - både militärt och civilt försöker verka för att utveckla säkerheten, för att se till att val kan genomföras, kanske för första gången i ett land, och för att se till att underlätta i det nationsbyggande som krävs efter krigs- och konfliktsituationer. Att detta samarbete utvecklas och att Sverige ska ta ansvar för Nordic Battle Group från och med nästa år tycker jag är väldigt glädjande. Jag är stolt över det. Men skrivningarna i fördraget ger som sagt inte anledning till någon annan tolkning än att beslutet fattas enhälligt. Jag har väldigt svårt att tro att ett sådant beslut kommer att fattas.

Anf. 45 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Beslutet om det gemensamma försvaret kommer inte att fattas i dag, i morgon eller ens nästa tisdag. Det kommer nog att dröja betydligt längre än så. Men är det ändå inte så att om man skriver in en paragraf där det står att det "kommer att" bli ett gemensamt försvar, om man säger att det "ska" bli så, om man går med på principen, har man då inte försvagat Sveriges förhandlingsposition för oss som inte vill ha detta?

Anf. 46 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Nej, det har man inte. De länder som har en utrikes- och säkerhetspolitik med vissa reservationer, till exempel Sverige, Finland och Irland, har gjort samma bedömning och tolkat det som att det är ett beslut som kräver total enhällighet. Det är Sveriges riksdag som i så fall skulle fatta ett sådant beslut. Jag ser inget sådant beslut komma.

Kenneth G Forslund (S)

Anf. 47 Kenneth G Forslund (S)

Herr talman! Vi socialdemokrater vill ha ett EU-fördrag som är så bra som möjligt. Vi tror inte att det går att få ett fördrag som är bättre än det tidigare framförhandlade förslaget. Däremot kan det bli sämre. Framför allt är det så att fördraget blir sämre ju tunnare det blir. Risken finns att det utvecklas ett slags minimalistiskt EU som bara inriktar sig på de ursprungliga kärnfunktionerna. I så fall blir det ett marknadens och kapitalets EU. Det vore en olycklig utveckling, tycker vi socialdemokrater. Om den process som pågår just nu, en process i en egentligen lång rad processer i arbetet med fördraget, finns en del att säga. Det är beklagligt att det har varit slutna rum och en del mystik kring hur det här arbetas fram. Det tjänar inte EU och EU-arbetet på. Det bidrar bara till mytifieringen och mystifieringen av vad det här egentligen handlar om. Ändå har riksdagen genom sitt sammansatta konstitutions- och utrikesutskott lyckats glänta lite grann på de slutna dörrarna och fått höra vad som diskuteras inne i de slutna rummen. I någon mån har det varit så. Jag har inte den totala överblicken över parlamenten i de 27 medlemsstaterna, men jag tror att vi åtminstone är ganska ensamma om den öppenhet och insyn som vi i riksdagen lyckats åstadkomma. Det tycker jag är bra, men det vore önskvärt att hela processen vore mer öppen. Det troliga och möjliga resultatet är beklagligt, om det nu blir ett resultat på midsommarafton, vilket jag hyser stora tvivel om. Men Cecilia Malmström och andra i både den svenska regeringen och de andra medlemsstaternas regeringar får gärna överraska oss. Slutresultatet kommer att vara mindre tydligt, mindre överskådligt och mindre pedagogiskt än det förslag som låg till ett nytt konstitutionellt fördrag. Syftet var att det skulle vara ett tydligt, samlat och lättläst dokument. Den fördelen och pedagogiken kommer av allt att döma att gå förlorad när man nu går den väg som det tyska ordförandeskapet har stakat ut och följer. Jag känner en viss ivrighet med att vi ändå ska komma till skott. Även om jag har kritik mot bristande öppenhet och att det kanske stundtals går lite väl fort har jag ändå en iver att vi ska bli klara med regelboken och spelplanen för EU. Det är det nya EU, det EU som kan fortsätta att utvidga sig och att fördjupa sitt samarbete på de politikområden och med de verksamheter som medlemsstaterna är överens om att fördjupa sitt samarbete kring. Det är ett EU som vi kan fortsätta att fylla med politiskt innehåll. Diskussionen i dag om formerna skymmer det viktiga att diskutera innehållet. När man hör Vänstern och Miljöpartiet här och läser deras reservation är slutsatsen att de helst skulle vilja ha förslaget först och sedan att vi ska ta ställning till vad vi ska skriva i vårt betänkande. Det är ett bakvänt tänkande. Vårt betänkande ger en förnyad förhandlingsposition för den svenska regeringen. Det är utifrån det betänkandet, den måttstocken, vi ska bedöma det som förhoppningsvis kommer fram på fredag. Har vi inte den måttstocken, hur ska vi då bedöma förslaget? Det är en rimlig turordning vi har att vi antar betänkandet först, får förslaget sedan och då tar ställning till det. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande.

Anf. 48 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag tror inte att det är för mycket sagt att påstå att detta är en av vårens allra viktigaste frågor. Det är inte ofta som det förhandlas fram ett nytt EU-fördrag. Det är en ny beslutsordning för EU och ett dokument där EU:s uppgifter och befogenheter också ska preciseras. Vi vet vilka svårigheter det var förra gången och också hur det slutade med nej i Frankrike och Holland. Nu står vi inför en ny process. Låt oss hoppas att den blir framgångsrik. Jag engagerade mig en gång i Europadebatten för nästan 20 år sedan. Det trodde ni inte, men så gammal är jag! Det var år 1988, och jag var 18 år. Jag fångades av tanken på att bygga ett Europa som var något mer än bara kapitalets och de kommersiella krafternas Europa. Det var inte bara marknadens och krämarnas Europa, utan de sociala värdenas Europa, folkens Europa. Den drömmen fanns där. Vi var några stycken som drev kravet på svenskt medlemskap i dåvarande EG långt före det att Socialdemokraterna tog ställning för ett ja. Det var faktiskt också långt före att muren föll. När muren föll var vi ett gäng som for till Berlin för att bokstavligen hjälpa till att montera ned den. När muren föll föddes också en annan vision, visionen om ett europeiskt samarbete som sträckte sig över hela kontinenten från öst till väst. EU kunde befästa demokratin i de gamla kommuniststaterna på samma sätt som den en gång hade befäst demokratin i Sydeuropa när militärdiktaturerna hade fallit. Där är vi nu. Med den process som vi nu går in i förbereder vi ännu ett steg i den utvidgningen. Det är det som kanske ska kunna bryta igenom militärens makt i Turkiet, säkra mänskliga rättigheter där och skapa ett EU där man kan röra sig fritt från Degerfors till Diyarbakir. Det är omöjligt, säger en del. Det är ofta samma personer som inte trodde att det skulle gå att fånga in hela Europa med de östeuropeiska staterna i EG-medlemskap i början av 90-talet. Det är klart att vi kommer att kunna klara att få med också Turkiet i EU. Det är klart att vi också kommer att kunna klara att få med Balkanländerna i EU. Norge får vi väl vänta på en stund, antar jag. Man kan ju inte få allt. Men det är klart att vi kommer att klara det breda samarbetet över hela Europa. Vi kan vara varma Europavänner. Det är grunden. Men vi kan aldrig bli religiösa. Tvärtom måste vi samtidigt vara sakliga och ta varje sak för sig. Varje steg i Europasamarbetet måste alltid bedömas efter sina egna argument. Vi kan inte säga att bara för att jag är för EU är jag också för allting som EU hittar på. Vi kan heller inte säga att bara för att jag är emot EU är jag också alltid emot allt det som EU hittar på. Vi får tvärtom inte vara så enkelspåriga. Vi måste utifrån partipolitiska överväganden och nationella intressen värdera varje ny EU-fråga för sig och inte fastna i de enkla schablonerna. Jag deltog på ja-sidan i EU-folkomröstningen år 1994. Jag menade att ett EU-medlemskap vore bra för Sverige. När man ser till helheten som den har blivit under de här åren får man nog säga att medlemskapet har varit bra för Sverige. Jag har aldrig ångrat det ställningstagandet, även om jag har varit bra nära ibland. Återigen: Varje sak ska bedömas för sig. När EMU-frågan blev aktuell första gången i slutet av 1990-talet engagerade jag mig emot den. Min uppfattning var och är att den monetära unionen var skadlig för Europa och Sverige. För ett litet exportberoende land med stort dollarutbyte är det bättre att ha en flytande växelkurs. Jag var självklart inte nöjd med hur Riksbanken skötte sitt uppdrag. Men jag befarade att den europeiska centralbanken skulle föra en penningpolitik som till och med var ännu sämre än den som Riksbanken förde. Jag resonerade som så att det är bättre med en dålig svensk riksbank som i alla fall ser till svenska intressen än en ännu sämre europeisk centralbank som bara skulle se till de stora ländernas intressen. Nu blev det ett mycket tydligt nej i folkomröstningen. Det var en stor majoritet av svenska folket som sade nej. Därmed är den frågan enligt min uppfattning död för överskådlig tid, även om jag såg hur folkpartisten Birgitta Ohlsson försökte skaka liv i liket för någon vecka sedan och få det att dansa. Det gick inte så bra. Jag såg en opinionsundersökning som kom i dag och visar att 54 procent av svenska folket skulle rösta nej till en EMU och 33 procent skulle rösta ja. Det finns ett mycket stort motstånd mot EMU. Det är inte så konstigt. Vi som sade nej har ju fått rätt. Det går bättre för Sverige än för EMU-länderna. Det finns inga tecken alls som tyder på att svensk ekonomi hämmas utav att vi inte är med i den monetära unionen, tvärtom. Med detta vill jag illustrera den pragmatiska hållning som jag tycker att man ska ha. Varje EU-fråga måste fördomsfritt bedömas utifrån sina argument. Det gäller också det vilande fördragsförslaget. I det vilande förslaget fanns det bra saker och dåliga saker. På det stora hela var det acceptabelt. Det är därför som utskottet så tydligt markerar att vi står fast vid detta förslag och att all förhandling ska utgå från det. Vad var det då som var bra? Det viktigaste som var bra med det vilande förslaget är att det förberedde för utvidgning och för att skapa ett EU för hela kontinenten. Men det underlättade också för brottsbekämpning. Det skulle ske till priset av kvalificerad majoritet i stället för enhällighet, javisst. Men jag tror att det finns en god motivering till det. Det vilande förslaget var också tydligt när det gällde den sociala dimensionen. Det gäller inte minst sociala och fackliga rättigheter, till exempel strejkrätten. Folkhälsofrågorna lyftes också fram för första gången någonsin. Jag jobbade som minister under den här tiden bland annat hårt för att få in smittskydd, alkoholpolitik och tobaksfrågor i texten, och så blev det också. För första gången erkände EU alkohol som ett folkhälsoproblem. Tidigare betraktades det bara som en vara vilken som helst, eller i värsta fall som en ren jordbruksfråga. Med det nya fördraget hade vi fått en annan ordning, och kanske är det så att Sverige inte hade förlorat målet om Internetalkohol på det sätt som vi gjorde häromveckan om detta vilande förslag hade trätt i kraft. Det är inte omöjligt. I fördragsförslaget befästes EU:s karaktär av mellanstatligt samarbete. Det handlar inte om någon superstat, utan beslutsrätten finns där den ska vara - hos medlemsländerna och i ministerrådet. Det är i medlemsländerna och i de nationella parlamenten som den folkliga legitimiteten finns, och inte i Europaparlamentet. Det där var bra. Det var bra delar av fördraget. Men det fanns också sådant som var dåligt. En dålig sak var den så kallade plattläggningsparagrafen, det vill säga bestämmelsen om att unionsrätten alltid ska ha företräde framför nationell rätt. Frågan tarvar ett resonemang innan man går in i den. Sverige har varit medlem i tolv år nu. En del saker har vi gjort bra. Annat har vi gjort dåligt. En sak som vi har gjort dåligt både under medlemskapsförhandlingarna och under Sveriges år som medlem är att vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll. Våra förhandlare trodde nog en gång att EG-domstolen skulle bestämma över sådant som låg inom de snäva inremarknadsramarna. Men vad de inte hade räknat med är att dessa ramar skulle kunna töjas ut på det politiska fältet för att omfatta snart sagt alla stora politikområden. Det är det vi har sett under de här åren. Vi börjar med alkoholpolitiken. Det Ulf Dinkelspiel gjorde 1993-1994 utan att egentligen förstå det själv, tror jag, var att överlåta bestämmanderätten av en stor del av alkoholpolitiken till EG-domstolen. Vi har sett prövningarna under de här åren. Först prövades Systembolaget. Då vann Sverige i princip, men vi fick ändra om den ordning som vi hade haft tidigare. Sedan diskuteras införselreglerna. Under hotet att få frågan prövad av EG-domstolen fick den svenska regeringen göra upp med EU-kommissionen. Därför har vi nu, som jag tycker, fullständigt groteska införselkvoter till Sverige. Sedan prövade EG-domstolen alkoholreklamen vilket fick till följd att alkoholreklam numera, från och med 2003, är tillåten. Alldeles nu, för bara någon vecka sedan, prövade man också Internethandel. Domen innebar att Sverige förlorade processen. I praktiken har bestämmanderätten över centrala delar av svensk alkoholpolitik överlåtits till EG-domstolen, tvärtemot vad som sades 1994. Man kan undra om detta är demokratiskt. Om man med demokrati menar att man måste ha en ordning där medborgarna kan ställa de ansvariga till svars för beslut som fattas är det inte demokratiskt. Folket har inte valt de där slängkapporna i EG-domstolen. De kan inte ställas till svars för de beslut som fattas. Men de kan fatta beslut som till exempel innebär att tillgängligheten till alkohol för ungdomar blir mycket större än den har varit tidigare. Om jag som medborgare ska ställa dem till svars - vad ska jag då göra? Vem ska jag vända mig till? Hur ska det gå till? De är oavsättliga. Domstolen deltar inte i något offentligt samtal. Juristerna fattar beslut, och sedan är det locket på. Makten har talat. Det här är i grunden politiska beslut. Det är inte juridiska beslut. Men besluten fattas av jurister. Då är frågan: Är detta demokrati? Svaret är nej. Men vad är det då? Är det kanske "juridokrati"? Jag vet inte vad man ska kalla det. Det låter som Jurassic Park , och det har sina likheter. Detta är ett fördemokratiskt sätt att fatta beslut på. Så långt handlade det om alkoholpolitiken. Men det stannar inte där. Nu ligger hela ordningen för svensk arbetsmarknad på EG-domstolens bord. Har man rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att hävda svenska kollektivavtal? Det ska domstolen nu pröva. Den ordning som växte fram under 20- och 30-talen med arbetsdomstol och Saltsjöbadsavtal ska nu några jurister i Bryssel sitta och döma över. Det är inte klokt egentligen, när man tänker på det. Snart har vi kanske hela mediepolitiken i domstolen. EU-kommissionen bråkar ju om presstödet. Det kan mycket väl sluta i domstolen. Då ska de här juristerna sitta och bestämma över vilka tidningar som ska få leva och vilka som ska få dö. Inte undra på att Bonniers redan har börjat lobba gentemot både domstol och kommission för att kunna få bort presstödet och därmed sina konkurrenter. Det har handlat om alkoholpolitiken, de fackliga stridsrättigheterna och mediepolitiken. Vad kommer härnäst? Blir det bostadspolitiken eller någon av våra grundlagar? Det är här plattläggningsparagrafen kommer in. Den ger grönt ljus för att fortsätta att utvidga EG-domstolens sfär. Men om vi tar bort den sänder vi helt motsatt signal. Då säger vi: Det här är vi inte nöjda med. Då har vi begränsat domstolens möjligheter. Det blir i så fall nästa steg - att kunna begränsa EG-domstolens politiska beslutsrättigheter. En del säger att paragrafen inte har någon betydelse eftersom den bara kodifierar gällande rätt. Då ska man ställa sig följande fråga: Om denna paragraf inte har någon betydelse - varför vill då EU-kommissionen till varje pris ha in den? Finns det ändå inte någonting som ligger bakom att kommissionen driver detta argument? Så långt plattläggningsparagrafen. Då är frågan: Kan vi inte lita på att EG-domstolen och EU-kommissionen vill oss väl? Mitt enkla svar är nej. Det kan vi inte. Då talar jag av erfarenhet, för jag har stångats med EU-kommissionen och EG-domstolen under nästan fyra års tid i just alkoholpolitiken. Min erfarenhet är att om du tar EU-kommissionen i hand får du räkna fingrarna efteråt för att veta om de verkligen är kvar. Har de tagit ett lillfinger så tar de hela handen. Sedan tar de hela armbågen och klättrar upp över axlarna också. Vi får inte vara naiva när vi förhandlar för svenska intressen. Vi måste kunna hävda svenska intressen, och vi måste förstå att det i bakgrunden finns mycket starka kapitalintressen som använder EU-kommissionen och EG-domstolen för sina syften. Och de kapitalintressena vill oss inte något gott. Nu har tyskarna sagt att de är beredda att stryka paragrafen. Utskottet ansluter sig till det. Det är bra. Då utgår vi också från att regeringen agerar i frågan. Den andra frågan som inte är bra i det vilande förslaget är flyttcirkusen. Jag noterar att statsrådet inte använde ett enda ord till att prata om flyttcirkusen, det vill säga det absurda i att EU-parlamentet varje månad flyttar till Strasbourg. Där ska man häcka en vecka. Sedan flyttar man tillbaka igen. Detta görs helt i onödan. Det kostar stora pengar och drar ett löjets skimmer över parlamentet. Det är som om riksdagen skulle flytta till Göteborg eller till Malmö en vecka i månaden. Malmö vore kanske inte så dumt, när man tänker efter! Detta är naturligtvis fullständigt bisarrt. Så kan det inte gå till. Det sker helt i onödan. Europaministern har byggt halva sin karriär på frågan om att verka emot flyttcirkusen. Nu sitter du där. Nu har du möjlighet att verkligen påverka. Nu har du fått ett gyllene tillfälle. Du är ansvarig minister just nu, när fördraget revideras. Det är då man måste agera. Nu har du makt! På vilket sätt tänker du driva frågan om att få stopp på den eländiga flyttcirkusen? Statsministern får riktlinjer för sitt förhandlingsarbete. Kan vi då räkna med att han orkar stå upp för svenska ståndpunkter? Vi får hoppas det, men jag måste säga att jag inte är överdrivet optimistiskt. Fredrik Reinfeldt har hittills visat sig vara förfärligt konflikträdd. Det går väl an här i Sverige att ge sig på svaga grupper som inte kan slå tillbaka - arbetslösa, sjukpensionärer och sjukskrivna. Statsministern har inte ryggat för att slå på dem som är svaga. Men när det gäller att stå upp för svenska intressen ute i världen gentemot stormakterna och gentemot dem som är lite starkare har han krupit ihop som en liten mus. Det har han gjort inför George Bush och inför den kinesiske presidenten. Reinfeldts record hittills är att man gärna slår på de svaga, men man vågar inte sätta sig upp mot de starka. Vi kan mycket väl få en situation där han kommer att åka till Bryssel och vika sig för Polens maktanspråk, för britternas krav, för Frankrike eller för andra länder som driver sina krav. Vi får se hur det går. Det där ligger i korten. Regeringspolitiken i förhållande till EU hittills verkar gå i den riktningen. Se bara på presstödet! Det tog tre dagar för regeringen att vika sig när det gäller presstödet. Statsrådet Cecilia Stegö Chilò hade fått veta att en EU-tjänsteman hade ringt till Regeringskansliet och sagt: Vi gillar inte presstödet! Då körde hon omedelbart över en bred majoritet i riksdagen i den frågan utan att ens fråga sina kolleger och än mindre riksdagen. Det enda underlaget var ett telefonsamtal. Detta gjorde hon på sin tredje dag. Sedan tog det någon månad innan tv-direktivet kom. Ståndpunkter som vår regering hade hävdat, bland annat hårdare regler för reklam riktad till barn, övergavs fullständigt och man lade sig platt för EU-kommissionen. Sedan kom Internethandeln med alkohol. Så länge vi drev det målet vann vi, men när vi lämnade över stafettpinnen till den nya regeringen snubblade man på mållinjen och förlorade. Så förlåt mig om jag säger att den här regeringen inte är särskilt bra på att hävda svenska intressen gentemot EU. Det räcker att EU-kommissionen hostar i Bryssel så faller positionerna ihop som ett korthus, platt till marken. Vi får se vad Reinfeldt kommer hem med. Vi har en bred majoritet bakom huvuddragen i förhandlingsupplägget, men vi lämnar inga garantier för fortsatt socialdemokratiskt stöd. Allt beror på vad resultatet blir. Ett fördrag utan tydlig social dimension, tydliga fackliga rättigheter, tydliga skrivningar i folkhälsofrågorna, med bevarad plattläggningsparagraf, bevarad flyttcirkus, mer makt till Polen och mindre möjligheter för Turkiet att komma in i EU vore inte särskilt smakligt utifrån våra utgångspunkter. Då kommer vi att reagera. Men vi kommer att spänt se på resultatet, och sedan kommer vi att värdera det enligt den princip som jag redogjorde för tidigare, det vill säga att varje del i EU-samarbetet ska bedömas utifrån sina egna argument, oberoende av andra frågor eller tidigare ställningstaganden. Sedan får vi se var denna process landar.

Anf. 49 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Låt mig, med tanke på Morgan Johanssons något ödesmättade avslutning efter 18 minuter, börja med att säga att Morgan Johansson faktisk står bakom det här betänkandet. Jag vill bara att vi ska vara helt överens om det. Jag skulle kunna citera Göran Persson och säga att jag läser in till protokollet att Morgan Johansson står bakom texten i betänkandet. På slutet fick man nämligen ett intryck av att så inte var fallet. Morgan Johansson hyllar den här pragmatismen, men jag gör inte det. Jag tror att man måste ha visioner, inte minst i Europapolitiken. Man måste ha en tanke om var man ska hamna, var man vill vara vid dagens slut eller decenniets slut i olika frågor, annars kommer man inte framåt i Europapolitiken. Det är möjligt att Morgan Johansson vill gå betydligt långsammare och kanske inte alls framåt i många fall, medan jag vill göra det. Jag tror att har man väl bestämt sig för att man vill någonting med Europa måste man också ha en vision och inte stappla från en pragmatisk hållning till nästa situation. Jag debatterade också plattläggningsparagrafen för 15 år sedan. I fråga om alkoholpolitiken tror jag att det är väldigt viktigt att betona att det inte var Ulf Dinkelspiel med stöd av Mats Hellström som gjorde detta, utan det skedde under Bosse Ringholms tid som finansminister när han inte, trots Bo Könbergs protester, deklarerade att införselkvoterna är ett vitalt nationellt svenskt intresse. Hade Sverige använt orden "vitalt intresse" hade den gamla kompromissen från de Gaulles tid trätt i kraft. Då hade Sverige sannolikt kunnat behålla sina införselkvoter. Jag tycker att Morgan Johansson ska vara väldigt ödmjuk i fråga om att kritisera den utveckling av alkoholpolitiken som har varit. Jag beklagar den lika mycket som Morgan Johansson, men den är faktiskt inte en följd av det ursprungliga förhandlingsresultatet 1994-1995, utan den är en senare socialdemokratisk eftergift. Jag tror ärligt talat att det beror på att Bosse Ringholm och regeringen ville vara populära.

Anf. 50 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag står självfallet bakom betänkandet, och jag sade det också. Det här betänkandet utgår ifrån att den överenskommelse som vi hade om det vilande fördraget står fast. Därför står det också i betänkandet väldigt tydligt att detta är det förhandlingsmandat som utgår, och sedan markerar man vissa frågor. Men det får naturligtvis inte låsas fast inför all framtid. Allt hänger på vad som nu kommer ut av detta. Om Reinfeldt kommer tillbaka med ett förslag som bryter mot vitala delar av denna kompromiss och som innebär att man helt faller ur ramen är det klart att vi måste göra en ny bedömning. Vi kan inte skriva på en in blanko-överenskommelse. Det kan inte vara så att oavsett vad Reinfeldt kommer fram till och vad han kommer hem med från Bryssel ska vi ställa upp på det. Så är det självfallet inte. Vi måste försäkra oss om att han faktiskt verkar för vitala svenska intressen, som man säger. Om det resultat som han kommer fram med uppfyller detta finns det inga bekymmer alls med vår position, men vi kommer inte att osett, utan att ett resultat är framme, skriva ut någon in blanko-check på detta eller garantera någonting framöver. Betänkandet är en del. Det är förhandlingsstarten, men det är resultatet som räknas. Sedan hyllar inte Carl B Hamilton pragmatismen. Jag gör nog det. Jag tror att det är viktigt att kunna säga att även om man är för EU behöver man inte vara för allting som EU hittar på. För varje nytt steg i EU:s utveckling måste man värdera det steget utifrån argument för eller emot. Man kan vara för själva medlemskapet, men man kan vara emot olika delar i samarbetet. Man kan också påpeka brister eller slå larm om man är på väg åt fel håll. Vi kan gärna diskutera vad alkoholpolitiken har varit, men jag pekade på riskerna för att EG-domstolen hela tiden tar sig mer och mer makt på större och större områden. Alkoholpolitiken var ett exempel på det, men jag nämnde flera andra, till exempel mediepolitiken och arbetsmarknadsfrågorna.

Anf. 51 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jag ska koncentrera mig på en sak som faktiskt är väldigt viktig i det här sammanhanget. Morgan Johansson använder ordet "vi", och då uppfattade jag det som Socialdemokraterna. Han säger att vi inte kan ta det här osett och in blanko eftersom Reinfeldt kan komma tillbaka och ha brutit mot det här betänkandets instruktioner. Regeringen agerar under konstitutionellt ansvar. Efter det beslut som fattas i denna kammare fortsätter processen nu i EU-nämnden. Socialdemokraterna och alliansen i EU-nämnden har rätt och skyldighet att ändra det som står som en instruktion till den svenska regeringen i det här betänkandet. Det gjordes förra gången, och det kan göras igen. Det är möjligt att Reinfeldt kommer tillbaka med EU-nämndens stöd och inte till punkt och pricka har följt de instruktioner som står i betänkandet. Men vi måste vara överens om det som också står på slutet i betänkandet, nämligen att det i nästa fas är EU-nämnden - i det operativa skedet på midsommarafton - som ger det slutliga godkännandet till regeringens position vid de här förhandlingarna. Jag hoppas att Morgan Johansson och jag är överens på den punkten.

Anf. 52 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Det kommer två processer. EU-nämnden kommer i det mer akuta läget, och sedan kommer en process till, det vill säga ratificeringsprocessen. Det är under ratificeringsprocessen som man går igenom vad man egentligen har gått med på och om det finns några svagheter i det. Jag tycker att det vore väldigt olyckligt att låsa fast en sådan här stor fråga i en akut situation i en förhandling utan att ge utrymme för någon vidare diskussion under ratificeringsprocessen. Då blir ratificeringen bara något slags skådespel. Ta ratificeringsprocessen också på allvar! Det tycker jag att vi är skyldiga svenska folket att göra.

Anf. 53 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Jag begärde ordet dels för att jag fick två konkreta frågor av Morgan Johansson, dels för att jag blev lite betänksam över vad det egentligen är vi diskuterar i dag. Under det långa anförande som Morgan Johansson höll lyftes en mängd frågor fram som är jätteintressanta men som kanske inte berör dagens debatt när vi ska debattera utskottets betänkande och hur vi ska hantera det. Morgan Johansson kommer att få möjlighet att hoppa på statsministern och kritisera honom i EU-nämnden på onsdag om han vill det. Själv är jag helt övertygad om att statsministern på allra bästa sätt kommer att föra Sveriges talan enligt vad som indikeras i utskottets betänkande. Jag känner mig väldigt trygg på det området. Låt mig övergå till frågan om flyttcirkusen. Vi har diskuterat den i kammaren i frågor och interpellationer och nu senast i EU-nämnden. Jag nämnde inte detta för att det inte ingår i betänkandet. Det finns en bred enighet som Socialdemokraterna står bakom om att denna fråga inte ska lyftas fram därför att de institutionella frågorna inte ska lyftas fram utan paketet ska bestå. Om Morgan Johansson då insinuerar att Socialdemokraterna inte skulle stå bakom detta är det en häpnadsväckande slutsats av denna diskussion på morgonen, och jag måste be om ett klargörande. Vi är helt eniga i sak när det gäller flyttcirkusen. Jag tycker att det är otillständigt. Med all respekt vill jag säga att jag faktiskt har ägnat mina sju år i Europaparlamentet åt en del andra frågor, men den här frågan är vi helt överens om. Jag hoppas att detta en gång kan upphöra av precis de skäl som Morgan Johansson anger, men det kommer inte att komma upp på toppmötet. Jag har varit väldigt tydlig med detta i flera omgångar: Det kommer inte att komma upp på toppmötet! Om det är en förutsättning för att Socialdemokraterna ska godkänna detta blir jag väldigt betänksam. Sedan kan det naturligtvis uppstå ett förhandlingsläge där Sverige på en eller annan punkt är tveksamt om det kommer någon ny fråga. Då kommer vi naturligtvis, precis som den förra regeringen, att kontakta EU-nämnden, som jag förstår ska ha beredskap hela midsommarhelgen, och samtala och rådgöra med dem precis som man alltid har gjort. Den då borgerliga oppositionen tog ansvar för EU-nämndens kontakter i de här lägena, och jag hoppas att även Socialdemokraterna kommer att göra det under midsommarhelgen.

Anf. 54 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Cecilia Malmström knyter detta till de institutionella frågorna och det institutionella paketet. Men det kommer ju att komma upp till förhandling! Vår position är att vi inte vill ha det, men det är ju huvudfrågan. Polackerna driver detta. De vill ha mer röster i förhållande till sin folkmängd än vad de tidigare har haft. Därför kommer det institutionella paketet att ligga på bordet som förhandlingspunkt. Sedan kan vi egentligen säga vad vi vill om själva grundfrågan, men vår uppfattning är att detta helst inte skulle röras. Om det dock rörs och det institutionella paketet kommer upp till förhandling, vilket allt talar för att det kommer att göra, finns det alla möjligheter för Sverige att också driva andra institutionella frågor. Ståndpunkten har varit att vi faktiskt vill göra slut på flyttcirkusen. Det har gått igenom tidigare betänkanden i riksdagen. Om det läget uppkommer under förhandlingarna borde väl Cecilia Malmström driva på i det som ska vara hennes hjärtefråga! Min konkreta fråga är: Om det institutionella paketet kommer upp som förhandlingspunkt, kommer hon då att lyfta fram frågan om flyttcirkusen eller kommer hon bara att lägga sig platt där också?

Anf. 55 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Det handlar inte om att lägga sig platt, för frågan finns inte på bordet! Morgan Johansson som har varit med i EU-sammanhang i flera år och har stor erfarenhet av detta vet att denna typ av frågor som är mycket känsliga och som kräver en fördragsändring kräver ett mycket nogsamt fotarbete för att det ska hamna på agendan över huvud taget och för att man sedan ska driva igenom det. Ett sådant fotarbete är ingenting man gör på en kvart, och framför allt inte fem minuter innan toppmötet hålls! Jag för samtal med de andra regeringarna och andra representanter i denna fråga. Det finns en stor uppslutning kring att denna flyttcirkus bör upphöra, men det finns inte ett enda land som är berett att lyfta fram frågan nu på toppmötet. Det är sant att polackerna vill få upp frågan om röstviktningen. Det är också sant att Sverige och 22 andra medlemsländer står bakom att man inte vill röra den institutionella balansen. Jag har tolkat det som att riksdagen inte vill att Sverige ska gå in i detta. Om hela det institutionella paketet öppnas är vi naturligtvis i en helt ny situation. Då är min bedömning att toppmötet i midsommar bryter samman och att den regeringskonferens som är tänkt att utlysas kommer att senareläggas, och då är det helt nya frågor som ligger på bordet. Det skulle vara regeringen fullkomligt främmande att gå in i något sådant utan att ha ett klart mandat från riksdagen.

Anf. 56 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Det jag vet om EU-arbetet är att om man inte driver sina ståndpunkter vinner man aldrig. Så är det i EU, och så är det i politiken i övrigt. Om man ligger tyst som en liten mus och inte driver sina frågor kommer man aldrig att ro hem dem över huvud taget. Nu säger Cecilia Malmström att man inte kan göra detta på en kvart. Nej, men processen har ju varit i gång i nästan ett halvår! Under den tiden har Cecilia Malmström varit minister. Vad har hon gjort under den tiden? Om hon verkligen hade känt för frågan hade hon faktiskt försökt få den i ett sådant läge att man hade kunnat flytta fakta. Men det har hon inte! I stället säger hon nu att det inte finns någon möjlighet att över huvud taget röra den. Då säger jag att om det institutionella paketet öppnas - och det gör det om polackerna driver sin fråga - är det naturligtvis öppet för alla länder att driva sina frågor. Riksdagens uppfattning har tidigare varit att denna fråga är viktig, och i så fall ska den lyftas in. Men vad jag förstår av svaret är ministern inte beredd att göra det, även om den möjligheten öppnar sig.

Susanne Eberstein (S)

Anf. 57 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Det är en lite märklig situation att debattera EU:s fördrag när vi inte med säkerhet vet hur det kommer att se ut. Dock, som många redan har påpekat, ställde vi oss bakom det fördrag som varit vilande sedan undertecknandet i Rom. Den processen stoppades dock. Det var ett bakslag för oss som vill ha ett EU där vi kan använda ett mellanstatligt samarbete som huvudregel. Framför allt skulle det nya fördraget ge de nya medlemsstaterna möjligheter att påverka EU-arbetet. Nu har processen väckts på nytt av ordförandelandet Tyskland. Ambitionen är att nå fram till ett nytt fördrag inom kort. Vi i EU-nämnden kommer att vara standby kommande helg. För oss socialdemokrater gäller att vi vill ha tydliga och rättssäkra regler för EU-arbetet. Vi vill alltså se så få ändringar som möjligt i det vilande fördraget. Den svenska socialdemokratiska EU-dagordningen tar sin utgångspunkt i de klassiska socialdemokratiska värderingarna. Vi vill använda EU för att genomföra en progressiv socialdemokratisk politik för mer rättvisa och solidaritet i hela Europa. Vi socialdemokrater vill öka politikens verkningsgrad. Vi vill jobba för att öka svenska folkets förståelse för vad EU betyder. Vi vill satsa mer av EU:s gemensamma resurser på att främja den hållbara tillväxten, få fler i arbete, stärka EU:s sociala dimension och gemensamt bekämpa den organiserade brottsligheten. Vi arbetar för att sänka jordbrukssubventionerna och att regionalstöden ska koncentreras till de nya länderna där man mest behöver pengarna. För oss socialdemokrater är EU i grunden en kraft för demokrati. Det europeiska samarbetet har öppnat möjligheter att tillsammans med andra skapa en motkraft till globaliseringens negativa sidor. Vi vill fortsätta att föra en aktiv politik för Europas folk där människovärde sätts framför marknadsvärde. Det kan vi göra tillsammans med socialdemokrater runt om i Europa. Rött eller blått, vänster eller höger - det spelar stor roll i Europa och i EU-arbetet. Inte bara i Sverige. Samarbetet i Europa blir allt viktigare, och det som behandlas på EU-nivå påverkar villkoren för människorna i Sverige och i EU. Vilka regeringar medborgarna väljer i medlemsländerna påverkar dagordningen i EU. EU:s framtida utveckling avgörs alltså i de allmänna nationella valen. Herr talman! Att ha ett fungerande fördrag för EU-arbetet är viktigt. Men det som styr utvecklingen i Europa är medlemsländernas politiska ledningar. Det är viktigt vilken politisk färg den svenska regeringen har, och det är viktigt vilka som styr i övriga medlemsländer. Vi socialdemokrater vill ge människor makt genom politiska beslut, och tillsammans med andra goda krafter i Europa kommer vi att nå långt i det arbetet.

Anf. 58 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Jag vill börja med att läsa ur en gammal partimotion från häromåret: Hur nationer drabbas av klimateffekter är inte avhängigt av landets klimatpolitik, eftersom klimateffekterna är globala. Detta ger dåliga nationella incitament till en stark nationell klimatpolitik. Det är fina ord, tycker jag. Det kommer ur en partimotion som väcktes efter orkanen Gudruns härjningar häromåret. Motionärerna kräver mot bakgrund av den att EU ska agera, både politiskt och ekonomiskt, för att hjälpa till att lösa internationella miljöproblem. Det håller jag helt med om. Det hade kunnat vara en moderat motion eller någon från något av allianspartierna, men det var en miljöpartimotion. Tyvärr kan jag konstatera, efter dagens debatt, att det fortfarande är så att vi är överens om problemet men inte om lösningen. Det beklagar jag. Man får nämligen, precis som Miljöpartiet skriver i sin egen partimotion, begränsade möjligheter att lösa gemensamma problem om man inte är med på gemensamma lösningar. Jag vill ta upp två aspekter, för att inte upprepa för mycket av det som har sagts i dag. Men jag vill återkomma till dels demokratifrågan, dels klimatfrågan. Vi tar demokratifrågan först. Det refererades framför allt i början av debatten rätt mycket till olika uppfattningar om folkviljor, undersökningar och så vidare. Jag kan mot bakgrund av det konstatera att svenska folkets stöd för EU inte har varit större under medlemskapet än vad det är ungefär nu den här våren. Enligt en mycket intressant undersökning som publicerades i maj i år ville 85 procent av ett riksrepresentativt urval svenskar över 16 år - 85 procent - att EU-samarbetet ska fördjupas i miljö-, klimat- och energifrågor. Varför det? undrar till och med jag. För att det är tydligt internationella problem. Varje människa kan förstå att luften vi andas och havet vi försöker bada i på somrarna inte är saker som man kan påverka alldeles själv som ett parti, som en kommun eller som ett land. Då efterfrågar människor också gemensamma lösningar, när det är konkreta problem vi pratar om. Det kan vi stå här och säga vad vi vill om, men det har begränsad effekt. Miljöfrågan visar varför vi måste ha verktyg för internationellt samarbete. Det inser 85 procent av svenska folket i den här undersökningen liksom motsvarande nio av tio ledamöter ungefär här i kammaren som står bakom det sammansatta utskottets betänkande. Det är därför som vi driver på inom, genom och därmed även utanför EU för att minska utsläpp i hela världen. Det är ett exempel på hur vi använder EU för att nå konkreta resultat. Det är sådant ni är emot. Jag beklagar att ni inte har kommit längre i er position när ni ser hur samarbetet faktiskt fungerar. Jag vill återkomma till demokratifrågan och kan bara konstatera att om vi ska kunna gå vidare i till exempel miljöfrågan behöver vi effektiva beslutsprocesser, och vi behöver spelregler som går att läsa och begripa som möjliggör utvidgningen. Det tänker inte jag orda så mycket mer om, för det är rätt mycket sagt. Men jag kan konstatera för er som ifrågasätter demokratin att EU är fullständigt världsunikt i demokratiskt samarbete mellan självständiga stater. Det finns inget liknande i hela världen. Det har ni efterlyst sedan vi hade folkomröstningsdebatt. Det har efterlysts i alla möjliga debatter att man ska göra något annat än EU. Jag kan verkligen beklaga efter tre timmar i dag att de alternativen fortfarande saknas. Samtidigt är EU större, starkare och bättre rustat för att lösa gemensamma problem än kanske någonsin. Där hjälper fördraget till. Det gläder mig att vi har en så bred majoritet kring det. Det är mot den bakgrunden också väldigt konstigt att Miljöpartiet ibland vill att EU ska vara lite starkt när det är favoritfrågor, och ibland vill Miljöpartiet och Vänsterpartiet att vi ska lyssna på franska och holländska väljare plötsligt när ni annars brukar hävda att EU inte ska ha en massa överstatliga beslut och att man ska respektera länder och inte sätta sig på varandra. Men när det passar er då passar det tydligen med både överstatlighet och att andra väljare ger sig på oss. Det är ganska inkonsekvent. Jag vill markera och upprepa lite grann det som Göran Lennmarker nämnde. Vi går i täten för öppenhet och insyn. Det tål att upprepas i den här debatten mot bakgrund bland annat av debatten om processen under våren. Vi har, som flera talare redan har påpekat, påverkat och påverkar fortfarande i öppenhetsriktning. Vi slår vakt om det demokratiska samarbetet, om insynen i det för vår del. Det är självklart viktigt att vi ska fortsätta att göra det, både här i riksdagen och i övriga EU-institutioner. Det gör vi i dag här i kammaren, det gör vi i det sammansatta utskottet och har gjort i flera år. Det gör vi i EU-nämnden före, under och efter toppmötet. Till och med när övriga ledamöter av denna kammare vill gå på olika sorters grönbete eller ägna sig åt sill och nubbe i stället bevakar vi självklart den här frågan. Det tycker jag är viktigt. Det är vi överens om. Såvitt vi har lyckats utröna är vi bland de allra bästa i hela unionen på både parlamentarisk förankring och öppenhet i den processen. Det är jag stolt över. Ni som säger att vi inte har någon demokratisk debatt har ju varit här hela förmiddagen, och ni har sett det här hända under flera år. Det som är relativt unikt är inte bara att vi har många olika sammanträden och debatter utan också kvaliteten i det, att vi faktiskt ger ett tydligt mandat till en regering. Dessutom kan vi glädjas åt - det gör jag i alla fall - att vi har en majoritetsregering, vilket också säkerställer parlamentarisk förankring även när denna agerar under sitt konstitutionella ansvar. Så ett par ord om klimatfrågan. Där vill jag säga att i befintliga fördrag och även i det liggande förslaget till fördrag finns verktyg som ännu inte använts. Jag skulle önska att vi blev ännu bättre på att använda EU-samarbetet. Det syns till exempel i de strävanden som regeringen har gjort hittills i att komma överens om att minska utsläpp, i att driva på EU för att komma överens med andra länder och världsdelar för att minska utsläpp. Mycket av de strävanden som har framförts i debatten om att det borde vara mer med miljö och energi tror jag är uttryck just för att människor bryr sig om miljöfrågan på allvar. Då vill man, som sagt, ha gemensamma lösningar och använda EU. Debatten om det förtydligar att vi vill att EU ägnar sig åt att lösa viktiga sakfrågor och problem men också att det låter bli sådant som EU inte har med att göra. Det är ganska tydligt uttryckt i förslaget till fördrag såsom det ligger. Där står det tydligt att det är viktigt för unionen att satsa på förnybara energikällor till exempel, att länderna ska uppmuntras att göra det, att miljön förbättras av teknikutveckling och forskning. Det är typiska exempel på sådant som unionen behöver underlätta att länderna gör tillsammans. Sådant som vi inte kan göra själva behöver vi verktyg för att göra bättre tillsammans. Men det står också tydligt att vad man har för sorts kraftverk hemma i sitt hemland, för att ta ett nationellt kärt tvisteämne, är typiskt sådant som måste få vara nationellt och som unionen inte ska hålla på med i onödan. Det tycker jag är viktigt och bra. Av det skälet är det viktigt med tydliga kompetenser, att det står tydligt vad EU ska göra och inte göra, att samarbetet bygger på självständiga stater som faktiskt bestämmer sig för att det här ska vi göra ihop men inte det här. Det förtydligas i förslaget till fördrag. Det möjliggör ett större EU, och det möjliggör för oss att lösa internationella problem. Många debattörer har under förmiddagen här efterlyst tydliga befogenheter och kompetenser, starka nationella parlament, öppenhet, insyn, att fördraget ändras med hänsyn till vad de länder som har sagt nej har sagt. Allt det har ni ju fått. Fokus på klimatet har ni fått. Det är det fördraget möjliggör, och det får ni inte genom att lämna EU. Jag beklagar att vi inte har hört mer om alternativen till detta rätt världsunika samarbete som förhoppningsvis snart omfattar en hel kontinent. Om bara två år ska vi välja ett nytt Europaparlament, och vi blir ordförandeland i EU. Då om inte förr hoppas jag att vi kan leverera det som nästan nio av tio väljare efterlyser, nämligen att bli bättre på att bekämpa internationella problem. Jag vill att vi ska kunna leverera det som över hälften av väljarna i den här undersökningen efterlyser, nämligen att börja prata sakfrågor i stället för paragrafer och spelregler. Då vill jag ha spelregler på plats som möjliggör att till exempel bli osams med Morgan Johansson i sakfrågor men veta hur det ska gå till. Vi har tyvärr inte sett något seriöst alternativ till det i dagens debatt. Jag hoppas förstås att vi får göra det under mandatperioden. Till dess yrkar jag bifall till förslaget i det sammansatta utskottets betänkande. (Applåder)

Anf. 59 Pernilla Zethraeus (V)

Herr talman! Allt det där har ni fått, säger Anna Kinberg Batra, när det gäller de nationella parlamentens inflytande och liknande. Men riktigt så är det inte. Det har snarare förts fram förslag om att ge de nationella parlamenten en starkare ställning att kunna avvisa lagförslag från EU-nivå och inte bara ha den lite skendemokratiska symboliska förstärkta ställning som finns i det nuvarande förslaget. Det har verkligen förts fram en linje om att man ska ge parlamenten ett avgörande. Men det har regeringen tillsammans med merparten av EU-länderna gått emot. Sedan säger Anna Kinberg Batra att vi är överens om att lösa problemet med klimatfrågan men inte om lösningarna. Det har gjorts en massa saker på mellanstatlig basis i klimatfrågan. Man har gjort en överenskommelse om att reducera koldioxidutsläppen. Det hade varit ännu bättre om man också vågade vara lite tuffare när det gäller att låta medlemsländerna gå före på miljöområdet och också ge sig på de strukturer som i dag innebär både stora klimatförstörande utsläpp och annan miljöförstöring. Men låt oss diskutera dessa frågor. Vad denna diskussion handlar om är några skrivningar i fördragstexten om att man ska skriva in några ord om huruvida klimatfrågan är ett gemensamt problem och att det är viktigt med förnybara energikällor och liknande. Det är den frågan som Anna Kinberg Batra hakar upp sig på. Låt oss komma överens om handfasta överenskommelser i stället när det gäller klimat- och miljöfrågorna. Sedan säger Anna Kinberg Batra att folkets stöd för EU är större än någonsin. Det finns fortfarande en stor kritik också. Men det är inte den frågan som står på dagordningen nu. Den fråga som nu står på dagordningen är: Hur ska människor kunna påverka EU:s framtidsfrågor? 56 procent av befolkningen vill ha en folkomröstning. Vad säger Anna Kinberg Batra till den opinionen?

Anf. 60 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Vad gäller nationella parlament tycker jag att det har blivit ganska väl belyst under förmiddagen var vi i den breda majoriteten i det sammansatta utskottet står i fråga om röda och gula kort. Nu skulle vi inte stå här och vara institutionella nördar, men vi får väl bli det för några sekunder. Och det är nog väl känt att vi tycker att den gula kortvarianten är ganska lagom. Vi vill inte rubba den viktiga balans som finns mellan institutionerna. De nationella parlamenten har sin roll. Det är bra att vi agerar öppet och att vi kan säga ifrån. Men det är också bra att kommissionen är motorn i samarbetet. Det gillar vi, och det är bra att rådet har den yttersta beslutande makten. Därför avvisar vi det så kallade röda kortet och förespråkar ett lagom starkt gult kort, vilket framgår väl. Jag vill i detta sammanhang också gärna säga att jag gillar Europaparlamentet, ibland kanske mer än vissa andra. Jag tycker att det ser bra ut i det sammanhanget av det skälet att fördraget öppnar för mer medbeslutande när det gäller Europaparlamentet eftersom detta också agerar rätt öppet. Man har öppna utskottssammanträden och folkvalda ledamöter, och det ger ytterligare en arena för människor att faktiskt ha egen kontakt med parlamentariker. De kan säga: Det här var bra, och det här var dåligt. Sådant vill jag gärna se mer av. Vad gäller klimatet tackar jag för Pernilla Zethraeus implicita förtroende för statsministern. Jag har ett mycket stort sådant. Men tror ni verkligen att han skulle ha kunnat prata allvar om utsläppsrätter med USA och Kina på presidentnivå och få gehör för sådana synpunkter om det hade varit bara lilla Sverige? Nej, det är självklart så att det är genom EU-samarbetet som vi kan stärka Sveriges röst i världen och driva på i vår riktning, vilket klimatarbetet och arbetet med att minska utsläppen är ett utmärkt exempel på.

Anf. 61 Pernilla Zethraeus (V)

Herr talman! Det är inte det som frågan handlar om. Och det finns många goda exempel på internationella mellanstatliga överenskommelser både på miljöområdet och på andra områden. Men det är inte det som diskussionen handlar om nu, utan den handlar om några skrivningar i fördragstexten. Det finns inget förslag om att flytta över beslutskompetens eller liknande, utan klimatfrågans betydelse ska beskrivas i fördragstexten. Och det är kanske inte den viktigaste åtgärden för att komma till rätta med miljöförstöringen, utsläppen och den globala uppvärmningen. Att det gula kortet är lagom är väl en svensk medelväg. Jag hade önskat att det hade funnits en vilja att demokratisera EU, att frågan om att föra unionen närmare medborgarna och att ge medborgarna en större känsla av att de faktiskt är med och påverkar EU:s framtidsfrågor skulle stå högst av alla frågor på dagordningen och att EU:s ledare och Sveriges regering och merparten av de politiska partierna i Sverige åtminstone var något bekymrade över den gigantiska demokratiklyfta som har vuxit fram i unionen mellan makthavarna och invånarna. Då måste devisen vara att vi måste återföra makt från EU:s institutioner till de nationella parlamenten och att vi också måste återföra makt direkt till medborgarna. Att anordna och att respektera folkomröstningar är ett steg i den riktningen. Att införa ett rött kort för de nationella parlamenten är ett förslag som har diskuterats, och det är också ett steg i den riktningen. Återigen vill jag säga att 56 procent av den svenska befolkningen vill ha en folkomröstning om det nya framförhandlade fördraget. Vad vill Anna Kinberg Batra säga till den opinionen?

Anf. 62 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Vad gäller miljöfrågan finns det en hel del om klimatet redan i det föreliggande fördragsförslaget. Det har i debatten framkommit önskemål om att det ska skrivas lite tydligare. Det ska nog förstås, vilket också står i det sammansatta utskottets betänkande, som tydliga folkliga uttryck för att vi tycker att klimatfrågan är jätteviktig. Det är en överlevnadsfråga. Och det är sådant som EU borde ägna sig mer åt. Om det kommer fler sådana skrivningar är vi därför öppna för det, vilket också framgår här. Jag tycker att det är bra. Jag tycker att det är bra att vi använder EU för att minska utsläppen. Det hör visst hit. Det är nämligen därför, för att lösa gemensamma problem, som vi vill ha ett starkt, effektivt och väl fungerande EU-samarbete där man ägnar sig åt rätt saker. Det är klimatfrågan ett alldeles utmärkt exempel på. Jag tror också att det är därför som det har kommit upp i debatten om fördraget. Det är ett internationellt problem som man kan ta på, och då vill man ha internationella verktyg. Jag ska gärna svara på frågor om demokratisering av EU och om folkomröstning. Först och främst vill jag upprepa att vi kanske har unionens mest demokratiska och mest öppna förankringsprocess nu. Jag kan också beklaga vissa tyska turer under våren. Men nog har vi gjort vad vi har kunnat göra här, och nog har vi fört en debatt i många år om denna fråga. Det är inte så att den kom från ingenstans häromveckan. Nästan nio av tio väljare vill fördjupa EU-samarbetet för att lösa till exempel klimatproblemen. Det visar att man vill börja tala om sakfrågor. Det vill en majoritet av svenska folket att vi gör. Därför är jag trygg i fråga om att en stor majoritet av Sveriges riksdags ledamöter också är för att faktiskt gå i mål med denna process nu. Det är nästan alla av oss i det sammansatta utskottet överens om.

Anf. 63 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Det har blivit lite grann som jag förutspådde. Vi har i dag sett hur moderater och andra borgare lyfter fram den skrivning om klimatet som vi ännu inte har sett som ett stort skäl att rösta ja till EU-konstitutionen. Då vill jag bara påminna om en sak som sades väldigt tydligt i utskottet - man kan gå tillbaka till de stenografiska uppteckningarna och läsa om detta - från regeringens sida, nämligen att man helst inte ville ha den skrivning som man nu talar så mycket om. Man ville helst inte ha den. Man ville helst inte ha några förändringar. Nu lyfter man fram den eftersom det passar bra i debatten att säga att vi ska rösta ja till EU-konstitutionen för klimatets skull. Men man ville helst inte ha den. Varför gör man denna helomvändning? Är det för att det passar? Om denna förklaring eller skrivning innebär något positivt är det bra. Men det är en liten sak, och den har inte alls den gigantiska betydelse som alliansen försöker framställa. Varför var ni emot den? Det får du gärna svara på. Jag diskuterar väldigt gärna frågan om Sveriges utträde ur EU nästan överallt och nästan hela tiden. Men talmannen kanske skulle uppskatta om vi inte tar den debatten just här och nu. Men jag märker på Anna Kinberg Batras inlägg att hon inte vill diskutera fördelarna med EU-konstitutionen. Hon vill diskutera utträde, och hon vill diskutera klimat. Men EU-konstitutionen vill hon helst inte diskutera. Och det som hon säger om klimatet och om påståendet att det skulle bli tydligare stämmer inte. Varför säger hon så?

Anf. 64 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Jag ska börja med att läsa högt för Max Andersson ur den här lilla boken. Jag beklagar att delar av den kanske är under borttagande, för jag tycker att den är rätt bra. Bland annat är ordet konstitution under borttagande, med största sannolikhet. På s. 153 kan man läsa om unionens miljöpolitik, där det bland annat står hur viktigt det är att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem. Jag tycker att det är bra. Jag tycker att det är välkommet om det finns de som vill ha ytterligare skrivningar. Skälet till att vi i majoriteten skriver som vi gör är, som sagt, att EU redan har ganska många verktyg för att lösa gemensamma miljöproblem och inte använder dem så mycket som man skulle kunna göra. Jag tycker att vi ska börja där. Vill någon skriva dit lite mer om att miljön är viktig så gärna för mig - miljön är viktig. Det viktiga för mig är att vi använder EU-samarbetet för att lösa de här problemen - precis som det stod i Miljöpartiets egen partimotion. Men det kanske inte var riktigt meningen. Det är ingen konspiration i det där. Tvärtom är det vårt sätt att visa hur vi vill använda EU-samarbetet för att lösa människors vardagsproblem. Men vad vill du, Max Andersson? Vad vill ni? Om vi nu är överens om att internationella problem behöver lösas, att man inte kan lösa dem själv - inte här, inte lokalt, inte genom något litet avtal ibland - utan måste påverka till exempel USA och Kina och få en stark svensk röst i världen: Hur vill du lösa det i stället?

Anf. 65 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Jag noterar att Anna Kinberg Batra inte förklarade varför regeringen ursprungligen var mot att göra tillägget med den klimatdeklaration som man nu hyllar och lyfter fram. Jag noterar att det var tystnad på den punkten. Miljöpartiet är ett pragmatiskt parti. Så länge vi är med i EU är det självklart att vi ska använda det verktyget för att göra bra saker. Det är också självklart att de flesta svenskar tycker att så länge vi är med i EU ska EU göra vad man kan för att möta klimathotet. Det är inget konstigt med det. Man ska inte göra det riktigt så enkelt för sig som Anna Kinberg Batra gör. EU är inte bara till nytta för miljön. I många fall är EU ett hinder. EU förbjuder Sverige att gå före på miljöområdet, framför allt när det gäller regler om vilka varor som ska tillåtas. EU:s klimatpolitik hittills har inte varit någon direkt succé. Väldigt många säger att systemet med handel med utsläppsrätter har varit ett stort fiasko, även om det finns människor som är av annan åsikt. En utsläppsrätt kostar i dag 3 kronor för ett ton, och det är inte direkt någon succé. Vi såg i helgen att det kom en undersökning från Danmark som visade att EU:s handel med utsläppsrätter har bidragit till att det byggs fler nya kolkraftverk i stället för kraftverk som sysslar med ekologiskt hållbar produktion. EU:s miljöpolitik är inte en succé. Det finns fördelar, och det finns nackdelar. Vi har en politik för miljön inom EU. Lyckas vi få ut Sverige ur EU - vilket den här debatten inte handlar om; den ska handla om konstitutionen, som sagt - har vi en bra politik där också. Återigen: Så fort moderater känner att de inte lyckas debattera om det som frågan egentligen handlar om - den handlar om konstitutionen, vägen mot att bygga en EU-stat, deras vägran att lyssna på folket - byter de ämne.

Anf. 66 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Jag ska gärna ge Max Andersson ett lästips. Det är den här lilla röda, som vi skulle kunna kalla den. Under avsnitt 10 om energi, med början på s. 165, står det att ett av unionens mål just är att främja bland annat energibesparingar och utveckling av nya och förnybara energikällor - med respekt för enskilda staters energimix och vad de nu gör. Det här betyder att vi kan använda EU för att påverka andra att minska sina utsläpp. Det betyder att vi vill att många andra slutar elda vad som helst men också att vi vill kunna fatta egna nationella beslut om vad vi till exempel gör i våra kraftverk. Så är det. Inte vill vi att unionen ska köra över oss på alla områden. Det vill i alla fall inte jag. Det är möjligt att Max Andersson vill det. Om Max Andersson tycker att det har varit tyst om klimatfrågan från regeringen och majoriteten läser han nog tidningen ganska dåligt. Vi kan titta tillbaka på regeringsförklaringen. Vi kan titta tillbaka på toppmötet i mars. Vi kan titta tillbaka på mötena med USA:s och Kinas presidenter. Vi kan titta på kommande toppmöten, där Sverige stenhårt driver kravet att minska utsläppen. Vi vill gå ännu längre än vad toppmötet hittills har kommit överens om. Vi vill få med oss fler länder och regioner i världen. Vi vill dessutom allra helst gå i mål med ett post-Kyotoavtal. Jag tycker att det är ett exempel, som Max Andersson själv uttryckte det, på att man självklart ska använda EU för att göra bra saker. Om Max Andersson nu håller med mig om det, kan vi då inte bli överens om att trots att det i fördraget införs en utträdesparagraf - det som ni länge har önskat - ska vi inte använda den utan använda just EU-samarbetet för bra saker, som han själv sade, till exempel för att minska utsläpp och ligga på andra länder? Då kan vi nå resultat i frågor som en enorm majoritet av väljarna vill att vi ska nå resultat i.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 67 Holger Gustafsson (Kd)

Herr talman! Det är angeläget med ett nytt, kompletterat och utvecklat fördrag. Framför allt behöver vi ökad överskådlighet och effektivare beslutsregler inom EU. Det förbättrar demokratin, och det förbättrar framför allt verkställigheten av en politik som många efterfrågar. Många uppgifter väntar på EU och de 27 medlemsländerna. Låt mig nämna, som många har nämnt här tidigare i dag, miljö- och klimatpolitiska åtgärder, där omvärlden väntar på aktiviteter just från EU. Det är likadant med säkerhetspolitiken, både internt i Europa och inte minst externt, där det finns mycket stora behov av insatser. Det är också en reformerad jordbrukspolitik. Eller varför inte peka på Lissabonprocessen för ökad sysselsättning i Europa, där en ökad aktivitet också behöver komma? Kampen mot internationell brottslighet och inte minst människohandel måste vi föra tillsammans, där vi inte förmår åstadkomma någonting på egen hand. EU måste ges förutsättningar att gå från process till genomförande och till leverans av en önskad politik. Det är egentligen det som fördragsdiskussionen i dag handlar om. Den svenska vänstern har just fastnat i processen och talar mer om behovet av en folkomröstning än om innehållet i politiken. Jag kan inte se det som annat än ett rop på ett tillfälle då man ytterligare ska mobilisera de grupper i det svenska samhället som inte inser behovet av internationell samverkan och gemensamma tag på de här politiska områdena. Vi får i debatten lyssna i hela 19 minuter och 15 sekunder på dubbelheten och tvehågsenheten inom socialdemokratin. Det är inte undra på att Morgan Johansson får räkna fingrarna när han har träffat kommissionen. Jag tror att det är viktigt att vi får en icke-tvekan, ett engagemang för Europapolitiken i Sverige. Det kan ett förändrat och justerat fördrag bidra till. Herr talman! EU behöver alltså en ökad beslutseffektivitet. Jag vill understryka detta särskilt. Vi är 27 medlemsländer, och kompromisskvarnen - det handlar väldigt mycket om det - måste mala effektivare, för Europas och för Europas folks skull. Det har här framstått som att öppenheten är begränsad. Men vem som har lite insikt om förhandlingar begär att förhandlingarna mellan 27 medlemsländer ska ske i tv-rutan eller på torgen i Europa? Det måste nog hanteras på annat sätt om man ska nå fram till resultat. Det gör svenska fackföreningar och andra organisationer som vill nå resultat - inte kan man stå på torget med sina förhandlingar. Jag tror att vi allesammans inser det. Det är många i världen som väntar på en effektuerad EU-politik. Principerna i det vilande fördraget är väl avvägda och bör skyddas av alliansregeringen i kommande överläggningar. Det är precis det vi säger i detta betänkande. Ett antal paragrafer kommer att utgå jämfört med i tidigare förslag. Det är en anpassning till medlemsländerna och ett utslag av demokratins funktion inom EU att man försöker anpassa sig och hitta nya vägar framåt. Herr talman! Det som måste prioriteras är de fördragsdelar som ökar förutsättningarna för bättre demokrati, större öppenhet och ökad beslutseffektivitet. Detta bör vara uppmaningen till vår regering och till övriga regeringar i EU. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Anf. 68 Pernilla Zethraeus (V)

Herr talman! Jag kunde inte låta bli att begära replik när jag hörde de raljerande penseldragen om vad debatten sades handla om. Det var jordbrukspolitik, människohandel och internationellt samarbete, och Holger Gustafsson menade att Vänstern är emot internationellt samarbete och så vidare. Jag trodde att vi diskuterade processen kring det nya konstitutionella fördraget och innehållet i detta och KUU:s betänkande, som anger svenska ståndpunkter i denna fråga. När det gäller miljö- och klimatpolitiken, där Holger Gustafsson sade att det behövs internationellt samarbete och talade om att det var så många åtaganden på det området, är egentligen det enda som diskuteras i kammaren i dag de tre rader i KUU:s betänkande som beskriver den här frågan. Där står: "Dock kan ett tydligare sätt att beskriva uppgifter som unionen redan i dag kan ägna sig åt accepteras. Därmed skulle medborgerliga önskemål om ett starkare engagemang för t.ex. klimat- och energifrågor kunna tillgodoses." Det handlar alltså om ett tydligare sätt att beskriva befintliga uppgifter. Därmed tillgodoser man den opinion som vill ha ett starkare engagemang i klimatfrågan. Det var väl en lite mindre och lite mer begränsad skrivning än de stora penseldrag som Holger Gustafsson målade upp här i talarstolen? Jag efterlyser också en vision för ett demokratiserat EU från alla de partier som hyllar den här processen och till och med lyckas med konststycket att beskriva den som naturlig eller demokratisk. Det är en rekordsnabb process - en förhandlingsprocess på bara några månader - som har varit exceptionellt sluten och pågått nästan helt bakom lyckta dörrar i bilaterala samtal. Det skulle ändå vara intressant att höra ett uns av självreflexion om hur kd och regeringspartierna vill demokratisera den europeiska unionen.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 69 Holger Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag beklagar om min pensel är lite för stor för Vänsterpartiet. Det här fördraget ska ju vara ett verktyg för att genomföra och få till stånd den politik som vi efterfrågar från EU, vi som tror att EU är ett bra verktyg. Men jag förstår att det blir problem, för Vänsterpartiet vill ju inte ha det här verktyget. Ni vill ju inte vara med. Ni vill vara hemma och säga att vi klarar det bäst själva. Slutenhet är er modell. Då passar det förstås inte bra att diskutera ett verktyg, som vi gör här i dag, som ska vara effektivare för Europapolitiken. Jag är inte bekymrad för demokratin inom EU. Det är det största demokratiprojekt vi har bevittnat i modern tid. Det är så många länder som sitter och samarbetar. Det finns demokratiskt valda regeringar, och det finns ett parlament som ständigt representerar folket. Det finns inget bättre exempel på en god demokrati än detta. Varför ska man hacka just på detta? Det är en fråga tillbaka till Zethraeus.

Anf. 70 Pernilla Zethraeus (V)

Herr talman! Det handlar inte om att hacka på ett demokratiprojekt. Frågan om internationellt samarbete eller huruvida unionen ska finnas eller inte står inte på dagordningen för dagens diskussion. Det som däremot skulle vara värdefullt är att höra Holger Gustafsson reflektera över vad han tänker säga till den opinion som inte vänder EU ryggen men vill delta i diskussionen och påverka EU:s framtidsfrågor. Det handlar om mellan 64 och 75 procent av befolkningarna i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien som vill ha en folkomröstning om ett nytt, omförhandlat fördrag. Det är 56 procent av den svenska befolkningen som vill ha en folkomröstning om ett framförhandlat fördrag. Det handlar om de tidigare mycket starka opinioner som har funnits för en folkomröstning i den här frågan. Där har Holger Gustafssons partikamrater varit pådrivande. Det har funnits en mycket stark opinion i kd för en folkomröstning. Återigen: Det skulle vara intressant att höra vad Holger Gustafsson vill säga till den här opinionen? På vilket sätt ska människor få vara med och påverka EU:s viktiga framtidsfrågor, som finns med i det konstitutionella fördraget och som punkter i den riksdagsdebatt som vi i dag har haft under några timmar?

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 71 Holger Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag tror inte att vi ska underskatta verkligheten - att både du och jag är valda att hantera de här frågorna löpande och att EU är en del av vardagspolitiken i dag och inte kan bli föremål för folkomröstning vid varje tillfälle. Jag har inget motstånd mot folkomröstningar, men det ska vara vid kardinaltillfällen där det verkligen är stora skillnader som ska avgöras. Då ska vi gå till folket för att avgöra det. Men vi ska inte låta välja oss till riksdagen och sedan lämna walk over och säga att vi så fort det blir problem eller diskussion ska gå ut på gator och torg och fråga folket. Vi har ett mandat, och det ska vi bära, tycker jag. Det är vår uppgift.

Anf. 72 Björn von Sydow (S)

Herr talman! Jag är anhängare av Europeiska unionen. Jag är anhängare av vårt medlemskap. Jag är anhängare av fler länders medlemskap i Europeiska unionen. Jag är positiv till fördragsförslaget i alla väsentligheter. Bland annat vill jag lyfta fram - kanske mot bakgrund av min erfarenhet som försvarsminister - förtydligandena i inriktningen på en gemensam säkerhets- och försvarspolitik, omgivna som de är av absoluta klargöranden av att det är nationerna som fattar de avgörande besluten. Jag är positiv och avser naturligtvis att rösta med utskottet när vi tar beslutet. Jag är positiv till att det ges en möjlighet för Europeiska rådet att få ett reglerat system där man i huvudsak ska ha konsensus. Man ska ändå kunna fatta viktiga inriktande beslut som ska förverkligas både genom EU:s egna institutioner och av medlemsstaterna. Det jag vill ta upp är hur denna genomförandeprocess ska gå till. I det förslag som finns är en europeisk lag en lagstiftningsakt med allmän giltighet. En europeisk ramlag är en lagstiftningsakt som ska rikta sig till de nationella myndigheterna, som får beställa form och tillvägagångssätt. Jag anser att det är mycket betydelsefullt att de nationella parlamenten - i vårt fall riksdagen - företar ordentliga granskningar och dialoger, särskilt när det gäller lagstiftningsakterna. Det vill jag vara tydlig om. Vi har för övrigt en bra reglering av hur de stora initiativen ska tas. Vi har samråd i EU-nämnden. Vi har våra utskott, som arbetar med förberedande processer och grönböcker. Det ligger just nu flera grönböcker på riksdagens bord som vi ska ta ställning till. Men just när det gäller hur den konkreta lagen eller ramlagen ska utläggas anser jag att vi nationella parlament har en större uppgift än i det förslag som ligger på vårt bord. Europaparlamentet är ingen riktigt effektiv granskare av subsidiariteten och proportionaliteten. I Europaparlamentet är ledamöterna i långa stycken ute efter att vara en motvikt mot ministerrådet och på sätt och vis ibland mot regeringarna. Det kan betyda att man egentligen inte tar så skarpt på frågan om regleringen i den form den föreslås från kommissionen är rimlig, sedd ur subsidiaritets- och proportionalitetssynpunkt. Ministerrådet självt, med regeringarna, är kanske inte heller någon särskilt bra värnare när det gäller att avväga om det är nödvändigt med den och den utformningen i lagstiftningen - det vågar jag säga med mina erfarenheter från tiden som statsråd. I kommissionen finns det goda ambitioner. Inte minst har vi sedan flera år en kommissionär, Margot Wallström, som syftar till att skapa delaktighet. Och det har skett saker. Vi får material till Sveriges riksdag från kommissionen. Men det är klart att kommissionen är ledaren för en stor förvaltningsapparat. Jag skulle nästan vilja säga att det är en byråkrati. Om att kommissionen på egen kraft ska vara en värnare av subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen säger jag: hm. Jag menar att det som ligger i det föreslagna protokollet om subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen och om de nationella parlamenten är en bra uppläggning. Men den borde kunna gå lite längre. Sveriges riksdag har bara de senaste månaderna, sedan riksdagsordningen har ändrats och så vidare, visat sig vara i stånd att gå mer på djupet i EU:s detaljerade beslutsprocesser. Det är bra. Så är säkert fallet i parlament efter parlament, och det finns samarbetsmöjligheter mellan parlamenten som kan göra detta tydligare och effektivare. Ska man verka demokratiserande och övertygande när det gäller att den europeiska visionen ska kunna förverkligas genom Europeiska unionen tror jag att det är här som vi kan göra mer. Utskottets betänkande är ett bra betänkande, men jag vill ändå ställa en fråga till utskottet och kanske också till EU-nämndens företrädare här i dag. Det finns en skrivning som lyder så här: Om en förnyad prövning av frågan om de nationella parlamentens roll likväl sker får protokollen om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen och om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna inte urholkas. Enbart marginella ändringar av deras innebörd skulle kunna vara förenliga med ett svenskt intresse. Då har jag en fråga till utskottets företrädare och nämndens företrädare här i debatten. Anta att Nederländerna eller det tyska ordförandeskapet vill flytta positionerna något mer i riktning mot det som brukar kallas för rött kort! Anser det sammansatta utskottet och EU-nämnden att det i så fall är förenligt med Sveriges intresse att en sådan förändring eller justering eller kompromiss kan äga rum vid toppmötet?

Hillevi Larsson (S)

Anf. 73 Hillevi Larsson (S)

Herr talman! Egentligen handlar det här om två diskussioner. Den första gäller om vi ska ha nuvarande fördrag, exakt så som det är i dag med alla fel och brister, eller om vi ska göra förbättringar och förändringar. Det är den ena frågan. Och då får man ju överväga vilket som är bäst, nuvarande fördrag eller det nya. Det är klart att det på båda håll finns fel och brister, men man får ändå överväga vilket som är bäst. Detta är den ena diskussionen. Den andra diskussionen gäller det nya läge som har kommit upp där man har öppnat för en ny förhandlingsposition. Man kunde bland annat se att det redan i samband med det franska presidentvalet fanns två olika förhandlingspositioner. Ségolène Royal stod fast vid den sociala dimensionen och de medborgerliga rättigheterna, som låses fast i det nya konstitutionsförslaget, medan Sarkozy som vann valet talade om att banta det nya fördraget och ta bort den sociala dimensionen och medborgerliga rättigheter eller i alla fall försvaga det. Och vem är det som nu sitter och förhandlar? Jo, det är Sarkozy. Jag tror att det är väldigt viktigt att komma ihåg i den här diskussionen att det nu kan bli en dragkramp, och då tror jag att det är väldigt viktigt att vi håller fast vid de framgångar som vi ändå har haft i förhandlingarna. Det första viktiga är naturligtvis utvidgningen. Vi måste ha en förändring av fördraget så att det tillåts mer än 27 medlemsländer, som i nuvarande fördrag. Annars stoppar vi upp utvidgningsprocessen. Det här är en fråga där det finns enighet i Sveriges riksdag. Vi måste släppa in fler medlemsländer. Den andra frågan gäller öppenheten, och det här är en av de frågor som engagerar svenska folket allra mest. Kommittén för EU-debatt - den är tyvärr nedlagd nu - gjorde, när den fortfarande fanns, en undersökning. Över hundratusen människor svarade att öppenheten är den absolut viktigaste frågan för EU att göra någonting åt. I det här fördraget, det nya förslaget, tar man ett steg i rätt riktning för att komma till rätta med det hemlighetsmakeri som många medborgare upplever. Det handlar om att ge ökad insyn för både journalister och medborgare. Det är väldigt viktigt att vi står fast vid det här. Annars är risken att vi förlorar det här viktiga framsteget. Folkhälsan låses fast som en viktig fråga. Det kan bli till hjälp för oss i framtiden när vi försöker komma till rätta med alkoholpolitiken, där vi har stora problem. Man låser fast tre väldigt viktiga mål. Det är nästan så att det kunde ha varit Sveriges riksdag som hade fattat beslut om de här tre målen: full sysselsättning, jämställdhet, barns rättigheter. Jag tycker att detta är någonting som är väldigt viktigt att värna, att vi får in det här i fördraget och att det är viktiga mål för EU. Sedan gäller det skyddet för de medborgerliga rättigheterna. Det här är någonting väldigt dramatiskt, måste jag säga. Nu ges varje EU-medborgare rättigheter gentemot både EU och det land man bor i. Det innebär att man, om de här grundläggande rättigheterna kränks, har rätt att gå till domstol och få sin sak prövad. Det handlar om rätten till utbildning och till och med jämställdhet. Det handlar om rätt till social trygghet, yttrandefrihet, strejkrätt och rätt till opartisk domstol. Det som är speciellt revolutionerande är rätten till utbildning och social trygghet. Det är unikt att man faktiskt får ett medborgerligt skydd när det gäller de rättigheterna. När det gäller jordbrukspolitiken går man tyvärr inte tillräckligt långt. Men man ger i alla fall möjlighet för Europaparlamentet att tycka till. Europaparlamentet har hittills utmärkt sig genom att inte vara fullt lika skyddande när det gäller de nationella jordbruken, utan det är lite mer gränsöverskridande tänkande. Jag tror att vi skulle kunna få lite mer radikala förändringar i jordbrukspolitiken om Europaparlamentet får tycka till. Man ska även ta större hänsyn till miljön och djurens hälsa i jordbrukspolitiken. Det är också viktiga mål för Sverige. De nationella parlamenten ska också få rätt att tycka till. Även om det inte ger en absolut vetorätt är det ett väldigt viktigt steg framåt, och det ökar så klart den nationella debatten i EU-frågor. Bland annat hade vi en debatt här i Sveriges riksdag om järnvägar. Vi kom fram till att vi skulle ha gemensamma regler när det gällde järnvägstransporter över landgränserna i EU, däremot inte inom länderna. Den här frågan är inte klar än, men det verkar som att den svenska linjen håller på att få gehör. Jag tror att man, om man kommer med bra argument i ett tidigt skede av förhandlingarna, har mycket större chans att få gehör för sina förslag. Så det är viktigt att slå vakt om det här. Sedan handlar det givetvis om kampen mot knark, vapenhandel och sexslavhandel. Där måste vi göra mer. Skulle det bli ett nytt avsnitt om klimat, så inte mig emot. Och även om det inte är tillräckligt långtgående är det i alla fall ett väldigt viktigt steg framåt. Om nu alltihop skulle bryta samman och man skulle börja med en ny förhandling tycker jag att det är väldigt viktigt att föra fram det som bland annat Morgan Johansson tidigare i dag har sagt och som jag vet att Leif Pagrotsky har sagt i andra sammanhang. Låt oss få ett slut på flyttcirkusen! Då är det ju ett guldläge för regeringen att föra fram det här kravet, som vår EU-minister Cecilia Malmström dessutom har drivit på ett väldigt bra sätt som Europaparlamentariker tidigare. Låt oss inte fega inför att då lyfta fram den frågan! Den är faktiskt reglerad i fördraget, och det är alltså här vi måste gå in och ändra. Låt oss se till att Europaparlamentet bara sammanträder på ett ställe, till nytta för medborgarnas förtroende för EU, för miljön och naturligtvis för Europaparlamentarikernas arbetssituation!

Anf. 74 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Om man är missnöjd med ett beslut i sin kommun, till exempel om var en park ska ligga eller en vägstump ska dras, så vet man att man i nästa val kan rösta bort dem som fattat beslutet och rösta på dem som ville ha någonting annat. Samma sak gäller riksdagsvalet. Är man missnöjd med en majoritet så kan man rösta bort den. Det är grunden för demokrati: Man ska kunna utkräva ansvar. Men hur är det på EU-nivå? Om man är missnöjd med ett beslut om EU-mopparna, vem är det man ska belöna eller bestraffa i ett val? Den svenska regeringen kan ju ha röstat rätt i ministerrådet men blivit nedröstad av andra länder. EU-parlamentarikerna har inte ensamt ansvar, och Sverige har bara ett fåtal ledamöter av de sammanlagt 785. I vilken församling och i vilket val ska man utkräva ansvar för den politik som förs? Det är det som är grundproblemet med demokratin i EU: Man kan inte utkräva ansvar för de beslut som fattas. Då är det bekymmersamt, till exempel med tanke på en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting förra året, som visar att 60 procent av alla beslut som fattas på kommunal nivå har kopplingar till EU-beslut. Detta redovisades i LO-tidningen den 15 september förra året. Det är ju ett demokratiskt problem om 60 procent av de beslut som man fattar på lokal nivå har bäring på EU-frågan. När ska man utkräva ansvar för de besluten? Det är ett stort demokratiskt problem, och det är det vi diskuterar i dag. Frågan som finns i EU-konstitutionen är: Ska vi lämna över mer makt till EU i frågor som egentligen ligger här på nationell nivå i riksdagen? Majoriteten här anser att det inte är några problem. Demokratin i EU fungerar ju så bra! Gör den verkligen det? Mitt svar på den frågan är: Nej, det gör den inte! Vi har ett stort demokratiskt underskott, och det är flera beslut de senaste åren som har gått Sverige emot, alltifrån monopolet på alkohol till andra frågor. De intyg vi fick i EU-medlemskapsförhandlingarna visar sig nu inte ha någon bäring alls. Det var därför, enligt mig, en stor demokratisk seger när två folk, det holländska och det franska, faktiskt sade nej till EU-konstitutionen och man fick en tankepaus. Det gav ett hopp om att vi kanske skulle kunna se en förändring. Kanske skulle vi se ett tillnyktrat EU som funderade lite mer på vilka beslut som ska ligga på nationell nivå och vilka beslut som ska ligga på EU-nivå och på hur makten ska användas. Tyvärr har vi inte använt den reflexionstiden till att diskutera EU:s framtid. Vad vill vi ha EU till? Vilka frågor vill vi ska beslutas på EU-nivå? Det har det varit tyst om. För ett halvår sedan fick EU ett nytt ordförandeskap med Angela Merkel och Tyskland i spetsen. Hon var snabbt framme och sade: Nu måste vi förnya EU! Nu måste vi väcka liv i den avsomnade EU-konstitutionen! Hon började ett stort och snabbt fotarbete för att få igenom en förändring det närmaste halvåret. Den svenska regering som sitter nu gick till val på ett smalare men vassare EU. Öppenheten var en stor fråga, inte minst för den person som blev EU-minister i Sverige, Cecilia Malmström, som jobbat i flera år i bland annat EU-parlamentet med att påtala att öppenheten är viktig i EU-frågor och för att vi ska kunna diskutera EU-frågor. Har det hänt någonting då, sedan det tyska ordförandeskapet sade: Nu ska vi börja en process om EU:s framtid? Ingenting. Det första den svenska regeringen gör när man får ett brev från Angela Merkel om vilka frågor som bör lyftas fram är att hemligstämpla detta papper direkt. Ingen i Sverige ska få veta vad som diskuteras om EU:s framtid. Är det verkligen så man ska bedöma öppenheten när man diskuterar EU:s framtid, när 60 procent av de beslut som fattas på kommunal nivå har direkt bäring på EU-frågor? Mitt svar på den frågan är nej. Bakgrunden till EU-konstitutionen får man inte glömma. Det var att EU-ledarna i Laeken ville att EU skulle komma närmare folket. Då är det ingen bra idé att den svenska regeringen börjar med att hemligstämpla det underlag som ska ligga till grund för en diskussion om EU. Medan Angela Merkel har visat ett fantastiskt fotarbete för att få igenom sina åsikter har den svenska regeringen suttit totalt tyst. Inte en enda fråga har man velat lyfta fram för att förändra den konstitution som har legat till grund för detta, och inga prov. Man vill inte ta upp införselkvoterna för alkohol. Det sade Maria Larsson i en interpellationsdebatt i förra veckan: Nej, det tänker vi inte ta upp. Den 11 maj sade Cecilia Malmström: Nej, flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg ska vi inte lyfta fram. Den 22 maj svarade Cecilia Malmström igen att när det gäller klimatfrågorna har vi inga förslag på vad som skulle kunna stå i konstitutionen. Vi ska låta andra göra jobbet. Därför fick vi läsa i DN den 1 juni att Reinfeldt fick beröm i Berlin, för att han inte tog upp några egna svenska intressen själv. Då får man beröm och en klapp på axeln från det tyska ordförandeskapet, för man har inga egna förslag. Det är bara andra som ska lägga fram förslag om vår gemensamma framtid. Vi är en del av EU. Jag gillar det inte, men majoriteten här gillar det. Men när det gäller en statsminister som inte vågar lyfta fram en enda fråga av svenskt intresse till den nya EU-konstitutionen, då duckar han. Det är att inte göra något viktigt i den här frågan. Det viktigaste är kanske inte beröm och en klapp på axeln av Angela Merkel. Det viktigaste är kanske att lyfta fram frågor. Om till exempel klimatfrågan är den viktiga, varför har då inte Sveriges EU-minister ett enda förslag på hur man skulle kunna ändra EU-konstitutionen? Det är tyskarna som lägger fram förslag på att klimatfrågorna ska lyftas fram. Det sägs inte ett ord om på vilket sätt de ska lyftas fram, utan bara att de ska lyftas fram. Var finns det svenska förslaget? Vilka punkter är det i EU-konstitutionen som ska tas bort? Vilka är det som ska lyftas fram? Inte ett enda konkret förslag från den svenska regeringen har kommit i den här frågan. Det är beklagligt. Det finns ett antal punkter i EU-konstitutionen som direkt motverkar aktiv klimat- och energipolitik. Euratomfördraget är en punkt, men det finns också andra. Utbyggnad av kolkraft får man med hjälp av EU-bidrag. Det finns mycket att göra för att förbättra EU, och det är beklagansvärt att den svenska regeringen inte vill göra någonting. I stället är man bekymrad över att det är så få som vill diskutera EU-frågan och att det inte finns något engagemang. Men det spelar ju ingen roll. Oavsett vad man säger så spelar det ingen roll här. Den svenska regeringen vill inte lyfta upp några frågor på EU-nivå, och framför allt: Den svenska regeringen vill inte lyssna på vad svenska folket har att säga. Man lägger ned EU 2006-kommittén, och i stället ska EU-ministern fara ut till kommun- och landstingspolitiker och diskutera EU. Det är jättebra, men det finns kanske andra sätt om man ska väcka en diskussion. Ett av de bästa förslagen som finns om att väcka en allmän diskussion i ett land i en viktig fråga är att arrangera en folkomröstning. Då får man en debatt om för- och nackdelar, och man får också engagerade väljare som vill veta mer, som vill sätta sig in i frågan och som vill lära sig någonting om vad EU-konstruktionen ska handla om. Därför är det beklagansvärt att den svenska regeringen inte ens i den frågan vill ha en folkomröstning, utan man vill fortsätta att hemligstämpla och smussla med EU. Men kom då inte och säg att ingen vill diskutera EU-frågorna och att det inte finns något stöd i Sverige. Den svenska regeringen och majoriteten här har bidragit till just den utvecklingen.

Anf. 75 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Jag bestämde mig för att begära replik, men det var inte när jag såg Ulf Holm gå upp i talarstolen, för då tänkte jag: Nu kommer ett par gamla favoriter som jag säkert har hört förut. Men när talet om det kommunala missnöjet kom - det har vi i och för sig också hört förut - begärde jag ändå replik. Nu är det ju faktiskt så här, som Ulf Holm väl känner till, att om man är missnöjd med sin kommun så kan man, som Ulf Holm mycket riktigt sade, rösta. Om man är missnöjd med sitt landsting, sin riksstyrning, sin regering, sin riksdagsmajoritet eller sitt Europaparlament så kan man numera rösta på fyra nivåer. Det tycker jag räcker ganska bra. Jag tycker dessutom att det är bra, särskilt för ett litet land som Sverige, att ha inflytande över alla EU:s institutioner, vilket är hela poängen. Ju mer delad makt dessa har, desto fler arenor finns det också för oss att både utkräva ansvar och att utöva detsamma. Nu har vi fler val än vad vi hade innan vi gick med, och vi påverkar EU inifrån. Jag vill ta två konkreta exempel härifrån Sveriges riksdag. Sedan årsskiftet är fackutskotten, som Ulf Holm väl vet, betydligt mer engagerade i EU-frågor. Vi driver på till exempel i miljö- och öppenhetsfrågor - klassiska miljöpartistiska och moderata käpphästar. Senare i dag när vi är klara ska kammaren anta ett utlåtande om grönboken om öppenhet som Sverige har varit pådrivande för. Där ska vi befästa svenska positioner och fortsätta driva på för öppenhet. Det är bara ett par exempel av flera under kammardebatten denna förmiddag, men frågan kvarstår till Ulf Holm: Hur löser man gemensamma problem genom att gå ur ett samarbete?

Anf. 76 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Det viktigaste är inflytande. Det säger Anna Kinberg Batra flera gånger. Vi måste ha inflytande på flera nivåer. Men vilket inflytande har vi då i EU när vi har en svensk regering som Anna Kinberg Batra stöder till hundra procent och som inte vill säga någonting om det konstitutionsförslag som är framlagt? Inte på en enda punkt finns det något förslag om vad som skulle kunna göras bättre. Man sitter still i båten för att få en klapp på axeln av Angela Merkel. Är det att företräda de svenska väljarna? Jag tror inte det. Är det att företräda de moderata väljarna? Nej, inte ens det, för även bland de moderata väljarna finns åsikter om vilken riktning EU ska ta framöver. Grönböckerna behandlas nu i riksdagen på ett mycket bättre sätt än tidigare. Det är förstås en fördel. Men det är en nackdel att man beslutar att lägga dem till handlingarna. Man ska inte ens skicka dem till EU-kommissionen för att berätta att riksdagen har behandlat dem, utan de läggs till handlingarna. Vi diskuterar dem här - jättebra. Men det måste gå vidare till EU-processen. Det finns frågor som måste lösas på överstatlig nivå. Jag håller med om detta. Men det betyder inte att alla frågor måste lösas på överstatlig nivå. Alla är inte till sin natur gränsöverskridande. Skulle jag eller Anna Kinberg Batra ha uppfunnit EU om det inte redan hade funnits? Svaret är nej. Vi skulle ha uppfunnit något annat som bättre motsvarar de förutsättningar man har när det gäller att utforma politiken. Jag hade kanske startat ett alleuropeiskt samarbete med alla Europas länder inom vissa klart begränsade områden, till exempel koldioxidbekämpning. Men jag hade inte startat ett EU som ser ut som EU i dag, som ska bestämma jordbrukspolitiken eller som ska ha parlament med en beslutande församling med tre olika beslutsställen - Bryssel, Strasbourg och dessutom med tjänstemän i Luxemburg. Jag hade inte gjort det, Anna Kinberg Batra.

Anf. 77 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Först har jag glädjen, och det är inte så vanligt ska jag säga, att kunna korrigera Ulf Holm i en sakfråga. Skickar utlåtanden gör vi ju. Sveriges riksdag skickar utlåtanden till kommissionen om än inte i skrivelseform. Rätt ska vara rätt. Vi har säkert ändå anledning att följa upp vad som händer med skrivelserna och de här breven, eller vad det blir, när de väl kommer fram. Men nog hör vi av oss och berättar vad vi har gjort. Andra parlamentsföreträdare som jag har träffat och även många andra ledamöter är lite smått nyfikna på och snart kanske till och med lite imponerade av vårt nya sätt att engagera fackutskotten. Jag tycker att det är bra. När jag kom in i riksdagen första gången sade man: Nej, det här är en EU-fråga. Det får man ta i EU-nämnden. Man tog inte sitt ansvar som fackpolitiker. Det gör nästan alla nu, och det förbättrar förutsättningarna för en demokratisk och öppen debatt i de berörda sakfrågorna, till exempel om klimatet. Att regeringen inte säger någonting är att ta i, tycker jag. Vad tror du själv ligger bakom att man på toppmötet i mars kom överens om att minska utsläppen? Varför tror Ulf Holm att den amerikanska och den kinesiska presidenten lyssnar på Fredrik Reinfeldt? Är det bara för att han är en sjyst kille från Täby med goda idéer? Jag önskar att det vore så, men så är det faktiskt inte. Det handlar om att vi lyckas påverka EU genom att använda de verktyg som redan finns. De kan förstärkas ytterligare, men vi vill använda EU-samarbetet för att påverka och lösa gemensamma problem. Om detta är nästan nio av tio riksdagsledamöter, vi som står bakom majoritetsskrivningen, överens. Du är välkommen, Ulf Holm, i vår trygga europeiska famn för att fortsätta att påverka i till exempel klimatfrågor. Men du löser inte detta genom att gå ur EU, eller för den delen genom att gå ur Sverige eller Lunds kommun. Då står du bara utanför.

Anf. 78 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Det är väl skrivelsen som ska skickas ned till EU-kommissionen. Det är alltid bra om man skickar ned skrivelser, om vi behandlar dem i riksdagen. Men det gör vi fortfarande inte. Det är där grundproblemet ligger, och det är detta riksdagen borde göra med grönböckerna. Det var inte Sveriges förslag inför EU-toppmötet i mars, Anna Kinberg Batra, att vi skulle få ned koldioxidutsläppen. Det var Tyskland som lade fram det förslaget. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren ådrog sig en KU-anmälan eftersom han inte informerade om det inför EU-nämnden. Anmälan ska behandlas senare i eftermiddag och handlar om regeringens bristande information till riksdagen i EU-frågor. Fredrik Reinfeldt var i USA på det som brukar kallas Reinfeldts studiebesök i USA i klimatfrågan. USA är ett av de länder som inte har skrivit under Kyotoavtalet och ett av de länder som ligger väldigt långt bak när det gäller hur man ska tackla koldioxidutsläppen. Det här var inga bra exempel från Anna Kinberg Batra på hur regeringen driver EU-frågorna. Jag håller faktiskt med Moderaterna och alliansen om det man gick till val på: ett smalare men vassare EU. Jag kan som miljöpartist delvis hålla med om att man i alla fall ska ha en mindre beslutsmakt på EU-nivå. Men frågan är hur man lever upp till detta i konstitutionen med en statsminister som får en klapp på axeln av Angela Merkel för att han inte säger någonting när det gäller EU-konstitutionen. Det är det vi debatterar i dag. Det viktiga för den svenska regeringen verkar vara att inte ha några åsikter om EU-konstitutionen utan låta andra länder sköta EU:s framtid.

Anf. 79 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jag hörde bara de sista orden, Ulf Holm: låta andra länder sköta EU-politiken. Men det är ju det ni i Miljöpartiet står för. Ni vill att Sverige ska bli som Norge och stå utanför. Den svenska regeringen ska inte vara med i de här diskussionerna över huvud taget, inte heller några svenska parlamentariker eller Europaparlamentariker. Det är er linje. Sverige ut ur EU. Det ger inget inflytande över huvud taget. Detta är en gammal, ologisk ståndpunkt från Miljöpartiets sida, men det som förvånar mig är att vi på senare tid har fått en ännu mera ologisk, dubbel ståndpunkt från Miljöpartiets sida - nämligen bagatelliserandet av skrivningarna om klimat och energi i det nya fördraget. Vi vet inte exakt hur det är. Vi vet att de inte kommer att innebära kompetensöverföring. Men vi andra bejakar det. Vi tycker att det är bra och lyfter fram det, medan huvudintresset för Miljöpartiet i denna debatt är att bagatellisera detta och säga att det här är ingenting värt. Glöm bort det! Det påverkar ingenting, säger man. Hur är det, Ulf Holm? Är ni för eller emot att bekämpa klimathotet? Vilket är viktigast, att bekämpa den europeiska unionen eller att bekämpa det globala klimathotet? Svara på det! Tar man klimathotet på allvar ska man gå med i den europeiska unionen och skaffa sig de verktyg och det samarbete som där finns. Finns det ett svar på frågan om vad som är viktigast, Ulf Holm - klimathotet eller att bekämpa den europeiska unionen?

Anf. 80 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Jag har aldrig bagatelliserat EU-toppmötets beslut i mars om att ta ett första steg för att minska klimatpåverkan. Jag tycker att det är ett bra första steg, men nu gäller det också att man lever upp till detta. Det är där frågetecknen finns. Vad är det som ska stå i EU-konstitutionen när det gäller klimatfrågan? Att klimatfrågan ska bekämpas är jättebra. Det kan ingen vara emot. Men samtidigt finns det i EU-konstitutionen flera skrivningar som direkt motverkar en aktiv klimatpolitik. Vi har jordbrukspolitiken. Vi har till exempel flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Inte ens den frågan vill Sveriges EU-minister lyfta fram, trots att hon kämpat för det i flera år som EU-parlamentariker. Det finns väldigt mycket i EU-konstitutionen som motsäger en aktiv miljöpolitik, och det är där grundproblemet ligger. Vi vet också att alliansregeringen de senaste månaderna har tagit beslut om att till exempel förlänga lastbilarna. Det är en fråga man numera driver i EU, vilket aktivt skulle motverka en bättre klimatpolitik. Bidrag ges fortfarande till kolutvinning i Tyskland. Jag tror att EU årligen stöder detta med 9 miljarder. Är det en aktiv klimatpolitik? Det jag har efterfrågat är en aktiv skrivning om vad Sveriges regering kommer att driva när det gäller vad som ska stå om klimat- och energifrågorna. Jag tycker att det där är jättebra och jätteviktigt. Men det måste vara något mer konkret, inte bara allmänt svepande formuleringar om att man om man är för en aktiv klimatpolitik måste vara för EU. Det är inte sant. Det finns en motsägelse där.

Anf. 81 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jo, det är sant. Ulf Holm säger att det nu gäller att leva upp till åtagandena från G 8-mötet. Men om Ulf Holm och hans parti vill vara en blåslampa i Sverige och, framför allt, i Europa går det inte att kräva att Sverige ska lämna Europeiska unionen. Då kan ni sitta som Norge, eller också kan ni sitta på Svalbard och vara blåslampa. Men den värmen kommer aldrig att nå ned till Europeiska unionens huvudstäder. Om det finns ett missnöje med EU:s jordbrukspolitik är ert svar att vi ska gå ur EU. Svaret är inte att vi ska stanna kvar och reformera jordbrukspolitiken. Om lastbilarna är för långa eller för korta lämnar ni EU. Om brunkol och stenkol utvinns i Tyskland med hjälp av statliga subventioner är ert svar inte att bekämpa detta och att argumentera emot det i Europeiska unionen och i europeiska sammanhang. Svaret är i stället att vi ska lämna Europeiska unionen. Det är ju er rekommendation. Det finns en grundläggande motsättning här, Ulf Holm! Jag påminner dig om denna, precis som jag många gånger har gjort. Jag kommer att förfölja dig under denna mandatperiod och under alla andra mandatperioder som vi eventuellt sitter i samma parlament. Det går nämligen inte ihop att säga att man är för att bekämpa det globala klimathotet och att man är för en bättre europeisk miljö och att i nästa ögonblick säga: Ut ur EU! Då har man skurit av den lina till beslut och inflytande som i dag finns och som vi ska vårda och utvidga.

Anf. 82 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Till skillnad från Carl B Hamilton har jag och Miljöpartiet en vision. Visionen är inte att vi om EU inte fanns i dag skulle ha byggt upp exakt samma EU. Jag har alltså inte den visionen. Jag har en vision om ett alleuropeiskt samarbete där man kan ha överstatliga beslut i vissa gränsöverskridande miljöfrågor som kräver gränsöverskridande beslut. Jag är helt för det. Men jag skulle aldrig , Carl B Hamilton, starta ett EU som ser ut som det EU vi i dag har. Det är just det som är Carl B Hamiltons problem. Han har ett EU som han inte gillar. Då borde han egentligen, herr talman, agera för att förändra detta EU som han egentligen inte gillar men som han visionärt är för . Carl B Hamiltons regering har inte ett enda förslag inför EU-toppmötet nu i helgen om hur man kan göra EU bättre. Man sitter bara still och säger: Det är bra som det är. Vill andra länder göra någonting får det väl lyftas fram det till diskussion. Men vad är de svenska förslagen? Vad är Folkpartiets förslag för att göra EU bättre? Det finns inga sådana förslag när statsministern åker till EU-toppmötet nu i helgen. Man är nöjd med det EU som finns i dag. Det är inte jag, Carl B Hamilton! Jag kommer att fortsätta att kämpa i riksdagen för en annan sorts EU där miljöfrågorna tas på allvar och där vi jobbar för mänskliga rättigheter för alla Europas länder, inte bara EU:s 27 länder. Jag har en vision om ett bättre samhälle och tänker kämpa för det samhället så länge jag sitter i riksdagen. Så länge jag inte har en majoritet i riksdagen bakom mig tänker jag också kämpa för att den som företräder oss i Bryssel även lyfter fram för Sverige viktiga frågor. Det gäller då allt från klimatfrågor till frågor om införselkvoter för alkohol och om skattepolitiken. Jag kommer att fortsätta med det, för jag har en vision, Carl B Hamilton, om ett annat Europa!

Sven Bergström (C)

Anf. 83 Sven Bergström (C)

Herr talman! Jag tänker bidra med lite kompletterande synpunkter på den debatt som vi nu haft här i kammaren i mer än fyra timmar. Det känns angeläget att i protokollet få markerat att det finns ledamöter också bland allianspartierna som inte är odelat positiva till allt som anförs i betänkandet här i dag. Jämfört med det förslag till konstitutionellt fördrag som föll i och med att två medlemsländer gjorde tummen ned i folkomröstningar finns det en del notabla förbättringar i det som ska diskuteras på toppmötet nu under midsommarhelgen. Man är uppenbarligen på väg att banta omfattningen. Man lämnar den olyckliga benämningen "konstitution". Nu lyfts miljö- och klimatfrågorna fram, och man avstår från att formalisera symboler som flagga och gemensam hymn. Det är bra. EU behöver bli smalare men vassare, som vi från Centerpartiet länge har argumenterat för. Kraftsamla i de verkligt gränsöverskridande frågorna, men håll fingrarna borta från det som varje nation är bättre lämpad att besluta om! Det som i början av denna månad hände på alkoholpolitikens område är verkligen inte ägnat att stärka förtroendet för EU-systemet. Men, herr talman, så avser man uppenbarligen att fortsatt gapa över både stort och smått i en salig blandning även när det gäller det nya fördraget. I debatten här i dag har många talare betonat vikten av en fördjupad debatt om EU-frågorna. Men vi är obenägna att på allvar släppa in folket i debatten. Varför annars denna rädsla för att låta folket också i Sverige komma till tals i en folkomröstning om EU-fördraget? Och vad gjorde våra partier i valrörelsen i höstas? Inte var det många som ute på torgmöten och i pressmeddelanden tog upp en diskussion om aktuella EU-frågor. Det kan väl inte vara så att vi är lite rädda för att få i gång en dialog på djupet med svenska folket och för att lyssna till vad folk i allmänhet tycker om hur EU bör utvecklas och om hur Sverige som nation bör uppträda i EU-samarbetet. I morse kom det en ny SCB-undersökning om svenska folkets inställning till euron. Glädjande nog har motståndet mot euron stärkts. Man mätte också sympatierna för EU. Fortfarande är mer än 50 procent av svenska folket mot EU eller tveksamt till EU. Hur har vi då lyckats med förankringen av det här projektet? Det hade varit klädsamt om alla de som ivrigt återigen vill ta fram ett nytt fördrag med så små ändringar som möjligt hade visat en något större respekt för EU-opinionen i Sverige och för folkomröstningarna i två tunga medlemsländer. Den svenska riksdagen tar i dag ställning bara till allmänna synpunkter inför de förhandlingar som förestår i helgen under det tyska ordförandeskapets ledning. Vi får möjlighet att slutligt ta ställning till ett nytt fördrag när ett sådant blir färdigt. Först då får vi möjlighet att ta ställning till helheten. Det är bra. För egen del skulle jag gärna se att vi också i Sverige kunde få fart på den folkliga debatt som alla efterlyser och att vi kunde låta engagemanget slå igenom genom att låta folket vara med och på allvar ta del i detta. Bästa sättet att åstadkomma det är utan tvekan att ha en folkomröstning. Det vet vi av erfarenhet från EU-omröstningen 1994 och från omröstningen om euron 2003. Då var valdeltagandet högt. Nu närmar sig nivån för det svenska deltagandet i val till EU-parlamentet kyrkovalsnivån. Det är pinsamt för alla oss som tycker att de här frågorna är värda ett större engagemang. Med detta, herr talman, hoppas jag att jag har nyanserat debatten något även från allianspartiernas sida.

Anf. 84 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Den som har lyssnat på hela denna debatt skulle mycket lätt kunna få ett intryck av att klimatfrågorna är något av det mest väsentliga i EU-konstitutionen. Det är dock inte den debatt som vi kunnat följa i utskottet som har förekommit i Europa. Vi har här hört företrädare för alliansen göra mycket stor sak av den deklaration, det förslag, som Tyskland eventuellt kommer att presentera i kväll och som vi ännu inte har läst. Jag tror att det blir mycket pinsamt för alliansen om Tysklands förslag inte ens har en juridiskt bindande skrivning om att klimatet är viktigt och att vi ska jobba för det. Om det kommer en juridiskt bindande skrivning om att klimatet är viktigt och att vi ska jobba för det är det en liten förbättring - inte en så gigantisk förbättring som framställs här från allianshåll. Jag reagerade på det som Anna Kinberg Batra sade när hon inte kunde svara på frågan om varför alliansen ursprungligen var mot den tyska skrivning som nu lyfts fram. Hon hänvisade till artikel 233 i EU-konstitutionen, i den röda boken. Där står det om att utnyttja naturresurser varsamt och rationellt och om att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem. Det lyfter Anna Kinberg Batra fram som en skrivning som utgör ett skäl till att rösta ja till EU-konstitutionen. Men det räcker inte, Anna Kinberg Batra, med att läsa bara den röda boken, nuvarande förslaget till EU-konstitution. Man måste läsa också det nuvarande fördraget, Nicefördraget. Där står precis samma sak, exakt de orden står där. Det är inget argument för att gå med.

Anf. 85 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Jag börjar också bli hungrig, och då kan man riskera att bli lite grinig. Det är inte meningen. Men Max Andersson får bestämma sig om han ska vara med eller inte i Europasamarbetet. Som jag sade i mitt anförande tidigare har EU redan verktyg för att lösa gemensamma problem. Det tycker jag är bra i unionssamarbetet. Jag tycker att det är bra att det också förs en debatt i Europa. Där har vi uppfattat läget lite olika i tidningar, plenisalar, artiklar, på Internetsidor och annat. I Sverige är det till exempel 85 procent av väljarna enligt den undersökning som jag refererade till som tycker att EU-samarbetet ska fördjupas för att lösa gemensamma problem med miljö och energi. Jag tycker att det är bra, och jag tycker att det är ett argument för att använda EU-samarbetet inom nuvarande ramar. Jag tycker att det är ett argument för att kanske också släppa in ytterligare skrivningar, precis så som vi skriver i den väldigt breda majoritet som vi hade i det sammansatta utskottet. Jag noterade att Miljöpartiet har en vision om ett alleuropeiskt samarbete med överstatliga beslut i vissa viktiga fråga, till exempel miljöfrågor. Om det inte framgått hittills på dessa 4 ½ timmar som vi har haft till förfogande finns det ett jättebra sådant i EU. Det vill vi använda, det vill vi förbättra och använda till bland annat klimatfrågan. Det hoppas jag att Miljöpartiet inser att vi kan ha nytta av och slutar driva att vi ska lämna EU. Då löser man inga problem alls, Max Andersson.

Anf. 86 Max Andersson (Mp)

Herr talman! Med viss risk för att jag låter fruktansvärt dryg: Man kan inte använda skrivningar som redan finns i det gällande fördraget som ett argument för att skriva på ett annat fördrag. Den logiken, Anna Kinberg Batra, hänger inte ihop.

Anf. 87 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Jag säger en sista gång: Det finns ett förslag till ett nytt fördrag som en bred majoritet, motsvarande ungefär nio av tio riksdagsledamöter, står bakom. Det finns en europeisk union med 27 medlemsstater som jag hoppas kan bli fler. Inom den finns det verktyg nu och förhoppningsvis även i morgon för att bekämpa gemensamma problem med kraft. De finns beskrivna i målen här. Jag önskar att EU kunde få lite mer tänder för att lösa problem. Det finns inte något alternativ som Max Andersson eller någon av hans kolleger har beskrivit under dagen för att göra det här på något annat sätt. EU funkar bra, särskilt i miljöfrågor, och kan bli ännu bättre. Det bekämpar Miljöpartiet, och det beklagar jag djupt.

Anf. 88 Max Andersson (Mp)

Herr talman! I dag är det fråga om EU:s konstitution, eller vad det nu kommer att heta från och med midsommarhelgens toppmöte. Man kan inte använda de formuleringar som redan står i dagens gällande EU-fördrag och den politik som bedrivs i dagens EU som ett argument för att gå med på någonting helt annat. Det visar vidden av Moderaternas engagemang i miljöfrågan. Sedan finns en sak till, och det är att Miljöpartiet är för överstatliga beslut vad gäller miljöskatter inom EU. Vi vill använda EU som ett verktyg på den punkten, inte för att vi älskar EU - det är det väl ingen som tror - men därför att vi tycker att det är nödvändigt att förbättra verktyget som är långt ifrån tillräckligt bra. Men vi vill ha överstatliga beslut vad gäller miljöskatter på koldioxid. Det är Moderaterna emot. Sedan får de fortsätta att älska EU hur mycket de vill, men de är mot förslaget om att göra EU vassare på en punkt där det faktiskt skulle kunna bli en förbättring.

Anf. 89 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Jag hade hoppats att någon klok människa skulle ta upp den handske som Björn von Sydow kastade när det gäller rött kort och nationella parlament, men i brist på bröd får man äta limpa. Det här med det röda kortet diskuterades flitigt i konventet. Utskottet som sådant har inte tagit ställning till den här typen av spekulationer, men ska vi tolka utskottets betänkande kan vi säga att man nöjer sig med det gula kortet och de regler som finns i det sammanhanget. Rött kort innebär att man stoppar en beslutsprocess helt och hållet. Dessutom kan det användas i utpressningssituationer. Det gula kortet innebär att man återförvisar frågan till kommissionen, och den kan bli föremål för nya överväganden och prövas på nytt. Skulle kommissionen ändå vara framhärdande i detta finns det en möjlighet för de nationella parlamenten enligt artikel 8 i subsidiaritetsprotokollet att via sin regering hemställa om en prövning hos domstolen när det gäller subsidiaritetsprincipen och aktuella frågeställningar. Möjligheten att en dag göra något åt den här frågan finns kvar i det nationella parlamentet även om det, som jag sade tidigare, finns judiciella problem med tolkningen av subsidiaritetsprincipen. KU var för två tre år sedan i Bryssel och träffade bland annat en domare i EG-domstolen. Han hade precis samma åsikt som jag om den judiciella innebörden, men han sade att om det skrivs in i fördraget kommer vi att på något sätt ge subsidiaritetsprincipen en judiciell innebörd.

Anf. 90 Björn von Sydow (S)

Herr talman! Jag är tacksam för att Ingvar Svensson ville ta upp frågeställningen. Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att vi i det nya förslaget har den förändringen att kommissionen år 2014 kommer att bestå av två tredjedelar av medlemsstaterna. Är det inte rimligt att man då också säger att en tredjedel av medlemsstaterna skulle kunna hissa - jag vill inte gå så långt som att säga ett slutgiltigt rött kort - ett rödare kort än det gula kort som finns i dag? Det finns en balans här - en kommission som är reducerad till två tredjedelar, möjligheterna för nationella parlament, en tredjedel, att gå hela vägen ut. Min frågeställning var, och jag är tacksam för att Ingvar Svensson har gett mig möjligheten att upprepa den: Skulle ordförandeskapet eller Nederländerna ändå vilja röra formuleringarna något mer? Jag vet inte vad som händer när gult övergår i rött, om det är någon sorts blandfärg. Vad är utskottets och EU-nämndens reaktion när det gäller att hantera en sådan eventuell förskjutning?

Anf. 91 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Jag kan inte företräda EU-nämnden eller utskottet som helhet, utan det blir personliga synpunkter. Jag tror att det är väldigt svårt att hitta en sådan lösning. När det gäller kommissionens storlek håller jag med dig. Det är ett problem. Det är en av de skönhetsfläckar som finns i det fördrag som tidigare godkänts av regeringscheferna. Men när det gäller förhandlingssituationen är regeringen oförhindrad att delta i förhandlingsprocessen oavsett vad riksdagen har sagt. Regeringen är inte rättsligt bunden av riksdagens beslut även om det är ett slags inriktning som riksdagen anger i och med detta betänkande.

Anf. 92 Björn von Sydow (S)

Herr talman! Jag är positiv till att det sammansatta utskottet tar upp subsidiaritetsprincipen och har formuleringar som visar hur viktigt det är. Min fråga var ändå: Det ska väl inte vara så att vi bara ska kunna reagera på en inskränkning av subsidiaritetsprincipen? Vi ska väl också kunna reagera för en eventuell rörelse för att få ihop en stor kompromiss, inklusive till exempel Nederländerna som mig veterligt har drivit det här. Jag är väldigt tacksam för det ställningstagande som Ingvar Svensson gör för sig personligen i talarstolen. Jag hoppas att det skulle kunna vinna fotfäste, därest frågeställningen kommer upp.

Anf. 93 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Skulle en sådan frågeställning komma upp kommer EU-nämnden att befinna sig i ett beslutssamråd under processen och kan öppna möjligheter för regeringen i det sammanhanget.

Anf. 94 Anna Kinberg Batra (M)

Herr talman! Eftersom Björn von Sydow ställer frågan igen hur EU-nämnden ställer sig till detta vill jag kort svara på frågan. Då kan jag först och främst svara att jag håller med Ingvar Svensson i sak. Jag står bakom det sammansatta utskottets majoritet. Och för EU-nämndens del kan jag säga en sista gång att vi sammanträder även när kammarens övriga ledamöter äter sill och dricker nubbe, springer på grönbete, tar skydd från regnet eller vad de nu gör. Vi bevakar toppmötet under och efter detsamma. Jag uppfattar skrivningen i det sammansatta utskottets betänkande så att vi vill hålla oss till ett kanske lite starkare gult kort och att vi inte vill urholka de nationella parlamentens roll. Det är därför som skrivningen ska ses åt bägge håll. Jag uppfattar det holländska förslaget som rätt holländskt, det vill säga att det är hypotetiskt att det vinner majoritet eller enhällighet.

Anf. 95 Björn von Sydow (S)

Herr talman! Jag är tacksam för att även Anna Kinberg Batra tar upp min frågeställning. Jag är i allt väsentligt nöjd med hur EU-nämnden enligt EU-nämndens ordförandes bedömning torde kunna agera. Får jag göra ett medskick så är det just detta att det ligger en logik i att den kommission som vi kommer att ha från 2014, bestående av två tredjedelar, ger motsvarande möjlighet för minoriteten, en tredjedel av parlamenten, att gå linan ytterligare några tum.