Ersättningsrättsliga frågor

Betänkande 1995/96:LU20

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU20

Ersättningsrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1995/96
LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju
motioner som gäller olika skadestånds-
och försäkringsrättsliga frågor.
Motionerna har väckts under den allmänna
motionstiden 1995. De
skadeståndsrättsliga motionsspörsmålen
rör det allmännas skadeståndsansvar,
utmätning av ersättning för
frihetsinskränkning, skadestånd till
efterlevande och skadeståndsansvar vid
nödvärn. De försäkringsrättsliga
frågorna gäller obligatorisk
ansvarsförsäkring för sjöfart och
luftfart, utvidgat ansvar för
trafikförsäkringen och
försäkringsersättning till dem som
försökt stoppa brott.

Utskottet avstyrker bifall till
samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats två
reservationer (fp).

Motionerna

1994/95:L601 av Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skadestånd till
myndighetsoffer.

1994/95:L602 av Stig Grauers och Ingvar
Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lagen
ändras så att skadestånd kan återkrävas
och bli utmätningsbara när samma person
senare döms.

1994/95:L603 av Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förtydligande av
skadeståndsregleringen vid
nödvärnsrätten.

1994/95:L604 av Håkan Strömberg m.fl.
(s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lagstadgad
ansvarsförsäkring förutom för vägtrafik
införs för såväl sjö- som luftfart.

1994/95:L607 av Roland Larsson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning om överföring av
kostnadsansvaret för trafikolycksfall
till trafikförsäkringen.

1994/95:L608 av Johnny Ahlqvist och
Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
behovet av en översyn av gällande
lagstiftning rörande försäkringsbolagens
ersättning vid misshandel och
skadegörelse.

1994/95:Ju714 av Ingbritt Irhammar och
andre vice talman Görel Thurdin (c) vari
yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av
skadeståndsreglerna vad gäller
efterlevande.

Utskottet

Skadeståndsrättsliga frågor

Det allmännas skadeståndsansvar

Den grundläggande regeln om
skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum
innebär att var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person-
eller sakskada är skyldig att ersätta
skadan. SkL innehåller särskilda regler
om arbetsgivares s.k. principalansvar.
Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare
ansvarig för skada som vållas av hans
arbetstagare genom fel eller försummelse
i tjänsten.

Regler om skadeståndets bestämmande
finns i 5 kap. SkL. Den som har
tillfogats personskada kan enligt 5 kap.
1 § få ersättning både för ekonomisk
skada och för s.k. ideell skada. Som
ekonomisk skada ersätts
sjukvårdskostnader och andra utgifter
till följd av skadan samt förlorad
arbetsförtjänst och framtida
inkomtsförlust. Ideell skada gottgörs i
form av ersättning för sveda och värk
samt lyte eller annat stadigvarande men.
Sveda och värk avser skadeföljder under
den akuta sjukdomstiden, medan lyte och
men omfattar bestående lidande eller
obehag. Till ideell skada hänförs även
vissa olägenheter i övrigt till följd av
skadan.

Arbetsgivares principalansvar enligt 3
kap. 1 § SkL omfattar inte endast
enskilda arbetsgivare utan också de
offentliga. Är det fråga om
myndighetsutövning sträcker sig statens
och kommunernas ansvar längre än andra
arbetsgivares. I enlighet härmed svarar
det allmänna inte bara för person- och
sakskada utan också för ren
förmögenhetsskada när fel eller
försummelse begåtts vid
myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL).
Däremot utgår i princip inte ersättning
för ideell skada enligt sistnämnda
lagrum.

SkL gäller om inte annat är
föreskrivet. Vid sidan av SkL finns
vissa specialregler som ålägger det
allmänna ett längre gående
skadeståndsansvar. Dels är det fråga om
regler som gäller oavsett om en skada
uppstått vid myndighetsutövning eller
ej, t.ex. skadeståndsreglerna i
miljöskadelagen (1986:225) och datalagen
(1973:289), dels finns det regler som
ålägger det allmänna ett ansvar för fel
- i objektiv mening - som begåtts vid
myndighetsutövning. Här förutsätts
alltså inte som enligt SkL:s regler att
någon varit försumlig. Som exempel kan
nämnas lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning. Enligt lagen
har bl.a. den som på grund av misstanke
om brott varit berövad friheten som
häktad eller under mer än 24 timmar i
sträck varit anhållen eller underkastad
reseförbud, rätt till ersättning av
staten, om t.ex. frikännande dom
meddelas eller förundersökning avslutas
utan att åtal väcks eller beslutet om
frihetsinskränkning upphävs. Även den
som undergått fängelsestraff som påföljd
för brott har rätt till ersättning av
staten om exempelvis frikännande dom
meddelas. Det krävs i nu nämnda fall
inte att beslutet i sak är oriktigt för
att ersättning skall kunna utgå. I lagen
finns vidare en särskild bestämmelse om
rätt till ersättning av staten vid s.k.
administrativa frihetsberövanden, dvs.
frihetsberövanden efter beslut av
förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet. Här föreligger
emellertid rätt till ersättning endast
om det är uppenbart att
frihetsberövandet var utan grund.

Våren 1989 förordade utskottet med
anledning av motioner att frågan om det
allmännas ansvar för fel eller
försummelse i samband med
myndighetsutövning blev föremål för en
utredning vid vilken ämnets olika
aspekter förutsättningslöst och
omsorgsfullt borde belysas. Vad
utskottet anförde gav riksdagen med
anledning av de då aktuella motionerna
regeringen till känna (bet.
1988/89:LU31).

Med anledning av riksdagsbeslutet
tillkallade regeringen en kommitté (Ju
1989:03) med uppgift att se över
reglerna om det allmännas
skadeståndsansvar. Utredningen har år
1993 presenterat resultatet av sina
överväganden i betänkandet (SOU 1993:55)
Det allmännas skadeståndsansvar.
Betänkandet har remissbehandlats.

I betänkandet föreslås inte någon
förändring av den grundläggande
bestämmelsen om det allmännas
skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL.
Kravet på fel eller försummelse bör
således alltjämt gälla som en
principiell avgränsning av detta ansvar.
Utredningen har också funnit att
begreppet myndighetsutövning i
fortsättningen bör användas för att
avgränsa de skadefall som omfattas av
det allmännas skadeståndsansvar.

Bengt Harding Olson anser i motion L601
att det är hög tid att modernisera
skadeståndsreglerna vid felaktig
myndighetsverksamhet. Det nuvarande
regelsystemet för skadestånd vid
felaktig myndighetsutövning är
otillfredsställande från de drabbades
synpunkt. En reform bör bygga på det
förslag som Kommittén för översyn av det
allmännas skadeståndsansvar lämnat.
Ansvaret bör dock utvidgas. Motionären
föreslår också vissa andra ändringar i
utredningens förslag, bl.a. att
möjligheterna till nedsättning av ett
skadeståndsanspråk skall vidgas. I
motionen yrkas ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om skadestånd
till s.k. myndighetsoffer.

Utskottet kan inte finna annat än att
de förslag som Kommittén för översyn av
det allmännas skadeståndsansvar lagt
fram ligger i linje med
motionsönskemålen. I kommitténs
betänkande föreslås sålunda en ny regel
i 3 kap. 3 § SkL om ansvar för felaktig
myndighetsinformation. Regeln syftar
till att förbättra möjligheterna till
ersättning för enskilda som drabbas när
en myndighet vållar skada genom att
lämna felaktig eller missvisande
information. Utredningen lämnar också
förslag till en ny lag om skadestånd på
grund av vissa myndighetsåtgärder, som
skall ersätta lagen om ersättning vid
frihetsinskränkning. Enligt utredningen
finns det skäl att förbättra
möjligheterna till ersättning för
enskilda som utsätts för
frihetsinskränkningar och vissa andra
allvarliga ingrepp. Det gäller här
myndighetsåtgärder som kränker den
enskildes personliga integritet och som
innebär en inskränkning av de
rättigheter som han är tillförsäkrad
enligt grundlagen. Utredningen föreslår
att det allmänna i flera fall än i dag
åläggs ett strikt ansvar för skador
orsakade av sådana ingrepp. Jämfört med
gällande regler innebär utredningens
förslag att den som på grund av
misstanke om brott varit anhållen alltid
bör kunna få ersättning av staten även
om frihetsberövandet bara pågått under
kort tid. Ersättning skall vidare kunna
medges vid alla former av
frihetsinskränkningar, oavsett om de
grundas på misstanke om brott eller
beslutas enligt någon administrativ
författning. Det kan sålunda gälla den
som gripits eller ålagts reseförbud, den
som omhändertagits eller den som fått en
föreskrift om viss vistelseort. Vid de
s.k. administrativa frihetsberövandena
skall den enskilde kunna få ersättning
när den vidtagna åtgärden vid en
bedömning i efterhand visar sig ha varit
oriktig. Detta innebär en skärpning av
ansvaret i förhållande till gällande
rätt. En viss utvidgning föreslås också
beträffande vad skadeståndet får
omfatta. Lagförslaget innehåller även en
ny ansvarsregel som innebär att staten
skall ersätta person- och sakskada som
uppkommer vid polisens m.fl.
myndigheters användning av lagligt våld.
Den som skadas av sådant våld skall ha
rätt till ersättning om han inte har
betett sig på ett sådant sätt att det
varit påkallat att använda våld mot
honom eller mot hans egendom. För att
inte lagens ersättningsregler skall leda
till oskäliga resultat föreslår
utredningen vidare en regel som
tydligare än i dag anger när ersättning
kan vägras eller sättas ned. Slutligen
föreslås i den nya lagen om skadestånd
på grund av vissa myndighetsåtgärder en
särskild regel om förkortad
preskriptionstid - sex månader - när det
gäller krav på ersättning enligt lagen.

Enligt utskottets mening bör resultatet
av det fortsatta beredningsarbetet av
betänkandet avvaktas. Något
tillkännagivande eller annan åtgärd från
riksdagens sida kan för närvarande inte
anses påkallat. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion
L601.

Utmätning av ersättning för
frihetsinskränkning

Enligt 5 kap. 7 § utsökningsbalken får
skadestånd, som tillkommer gäldenären
med anledning av personskada,
frihetsberövande, falskt åtal,
ärekränkning eller annat sådant, inte
utmätas så länge skadeståndet innestår
hos den som skall utge det. Skyddet
gäller oavsett om skadeståndet innestår
hos skadevållaren, försäkringsanstalt
eller annan ansvarig. I 12 § i nämnda
kapitel ges dessutom en frist av
innebörd att utmätning inte får äga rum
samma dag som medlen har utbetalats utan
först nästa dag. Enligt andra stycket i
5 kap. 7 § kan föreligga skydd mot
utmätning även efter det att medlen har
betalats ut, enligt två regler.
Förutsättning enligt den ena regeln är
att medlen hålls avskilda och att medlen
skall tillgodose ett försörjningsbehov
som alltjämt kvarstår. Den andra regeln
förutsätter också att medlen hålls
avskilda men uppställer därjämte bara en
tidsgräns. Utmätning får sålunda, även
om försörjningsbehov saknas, inte
utmätas förrän två år har förflutit från
det att medlen betalades ut. Skälet till
utmätningsskyddet beträffande skadestånd
är den personliga karaktären hos en
fordran på skadestånd. I fråga om
förutsättningen försörjningsbehov
enligt 7 § andra stycket har framhållits
att här är fråga om skadeståndets syfte.
Härav har ansetts följa, att när ett
skadestånd uppfyller förutsättningen
skall skadeståndet i sin helhet tas
undan från utmätning även om beloppet
kan anses överstiga vad gäldenären
skäligen behöver för sin försörjning.

I motion L602 av Stig Grauers och
Ingvar Eriksson (båda m) kritiseras att
skadestånd i vissa fall inte kan utmätas
och återkrävas. Enligt motionärerna är
det mycket otillfredsställande att
personer, som tillerkänts skadestånd på
grund av exempelvis ett felaktigt
frihetsberövande, kan få behålla
skadeståndet trots att de senare ådöms
ansvar för brottsligheten. Motionärerna
efterlyser lagändringar för att komma
till rätta med missförhållandet. I
motionen yrkas ett tillkännagivande
härom.

Utskottet har förståelse för att det i
motionen berörda förhållandet kan
uppfattas som stötande i vissa fall. I
sammanhanget kan nämnas att
Justitiekanslern i en framställning till
regeringen nyligen tagit upp frågan om
införande av en ny regel i lagen om
ersättning vid frihetsinskränkning.
Innebörden av den nya bestämmelsen är
att en person som erhållit ersättning
enligt lagen och sedan döms för brottet
kan bli skyldig att återbetala vad han
redan utbekommit. Utskottet förutsätter
mot denna bakgrund att regeringen inom
ramen för den beredning som pågår av
frågor om det allmännas
skadeståndsansvar även uppmärksammar den
i motionen aktuella problemställningen.
Något särskilt tillkännagivande från
riksdagens sida i enlighet med motionens
önskemål kan för närvarande inte anses
erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L602.

Skadestånd till efterlevande

Om en personskada lett till döden, kan
de efterlevande erhålla skadestånd.
Enligt 5 kap. 2 § SkL utgår sålunda
ersättning för begravningskostnad och, i
skälig omfattning, annan kostnad till
följd av dödsfallet (t.ex. sorgkläder
och resor). Vidare utgår ersättning för
förlust av underhåll. Förlusten ersätts
i den omfattning som är skälig med
hänsyn till den efterlevandes förmåga
och möjligheter att genom eget arbete
eller eljest, på annat sätt än genom
t.ex. sjukpenning eller pension enligt
den allmänna försäkringen, själv bidra
till sin försörjning. Liksom i fråga om
inkomstförlust skall från ersättning för
förlust av underhåll vissa förmåner
avräknas, bl.a. förmåner från
socialförsäkring och ersättning från
sådan pensionsförsäkring som utgör en
anställningsförmån (5 kap. 3 § SkL).

Som framgår omfattar skadestånd till
efterlevande enligt 5 kap. 2 § SkL inte
ideell skada. I rättspraxis har
emellertid ersättning för sveda och värk
tillerkänts den som drabbats av psykiska
besvär till följd av att en nära anhörig
blivit uppsåtligen dödad. Högsta
domstolen uttalade i rättsfallen NJA
1993 s. 41 I och II att när en person,
såsom i förevarande mål, har dödats
genom en uppsåtlig handling, är psykiska
besvär hos de närstående en typisk och
närliggande skadeföljd. Starka
billighetsskäl talar enligt domstolen
för att skadestånd skall kunna utgå om
det visas att sådana besvär har
uppstått. I rättsfallen tillerkändes de
anhöriga skadestånd för sveda och värk
med anledning av de psykiska besvär som
de tillfogats. Skadeståndet uppskattades
till 25 000 kr för var och en av de
skadelidande anhöriga.

I hovrättspraxis finns nyare exempel på
att skadestånd också utdömts i fall då
den dödande handlingen varit så grovt
vårdslös att den varit att likställa med
uppsåtligt dödande. Däremot torde
rättsläget tills vidare vara det att
psykiska besvär, som åsamkas någon genom
underrättelsen om att en nära anhörig
har dödats genom en vårdslös handling
eller genom en handling som någon svarar
för oberoende av eget vållande, inte är
ersättningsgilla. Detsamma gäller när
den nära anhörige har tillfogats
personskada som inte har lett till
döden, vare sig det skett genom en
uppsåtlig handling eller ej.

Enligt motion Ju714 av Ingbritt
Irhammar och Görel Thurdin (båda c)
måste skadeståndsbeloppen för
efterlevande som åsamkats personskada
vid en nära anhörigs död stå i rimlig
proportion till det lidande som den
efterlevande drabbas av. Motionärerna
konstaterar att i dag i dylika fall
normalt utgår ett skadestånd om 25 000
kr. Enligt motionen är det viktigt att
samhället markerar ett ställningstagande
för den skadelidande genom storleken på
skadeståndet. Motionärerna anser därför
att grunderna för när skadestånd kan
utgå liksom skadeståndets storlek bör
ses över. I motionen yrkas ett
tillkännagivande härom (yrkande 2).

Utskottet erinrar om att Kommittén om
ideell skada, som tillkallades år 1988,
tagit upp frågor som gäller bl.a.
skadestånd till efterlevande. I sitt
slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning
för ideell skada vid personskada
konstaterar utredningen, att den
nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § SkL,
om nära anhörigas rätt till skälig
ersättning för kostnader till följd av
den skadelidandes död, i senare
rättspraxis tillämpats i en för de
skadelidande liberal riktning. Kommittén
räknar med att denna utveckling kommer
att fortsätta utan att bestämmelsen
behöver ändras. Skadestånd till
efterlevande för förlust av underhåll
bör enligt kommittén liksom hittills
bestämmas så att de efterlevande i
princip garanteras en bibehållen
standard. Underhållsbehovet bör kunna
uppskattas efter sådana schabloner som
har utbildats i den praktiska
tillämpningen, för så vitt det inte i
det enskilda fallet visas att detta
behov avviker från schablonen.
Beträffande verkan av den skadelidandes
död föreslår kommittén att rätten till
skadestånd för ideell skada vid
personskada och för kränkning genom
brott vid den skadelidandes död går över
på arvingarna, om krav på sådan
ersättning har framställts dessförinnan.
En bestämmelse av detta innehåll
föreslås tas in i 6 kap. SkL.

Enligt kommitténs mening bör man vara
generös när det gäller ersättning för
anhörigas kostnader och andra ekonomiska
förluster med anledning av den
skadelidandes skada. Det kan gälla
exempelvis utgifter för besök och andra
insatser för omvårdnad av den skadade.
För att markera att en utvidgning av de
nuvarande ersättningsmöjligheterna
beträffande sådana kostnader är önskvärd
föreslås att bestämmelsen i 5 kap. 1 §
SkL om skadestånd för kostnader ändras
så, att den skadelidandes rätt till
skadestånd avser i skälig omfattning
också kostnader för den som står honom
särskilt nära.

Beträffande frågan om skadestånd för
psykiska besvär bör enligt kommittén
rätten till skadestånd till följd av att
en nära anhörig har dödats genom en
skadeståndsgrundande handling inte
begränsas till fall då dödandet har
skett uppsåtligen (jfr Högsta domstolens
ovan redovisade avgöranden). Skadestånd
bör kunna utgå även när dödsfallet har
vållats genom vårdslöshet eller när
skadeståndsansvaret vilar på strikt
grund. Endast den som genom släktskap,
samboende eller liknande stod den
avlidne särskilt nära bör vara
berättigad till skadestånd för sin
personskada. En bestämmelse med nu
angiven innebörd bör enligt kommittén
tas in i 5 kap. 2 § SkL. Den föreslagna
bestämmelsen reglerar inte det fallet
att någon har åsamkats psykiska besvär
till följd av att en nära anhörig har
skadats allvarligt genom en
skadeståndsgrundande handling. Kommittén
framhåller emellertid att regeln inte
får läsas så att den utesluter en rätt
till skadestånd i fall som liknar dem
som har lagreglerats. Frågan i vad mån
skadestånd skall kunna utgå i sådana
fall får avgöras i rättstillämpningen.

Kommittén anser vidare att en rätt till
skadestånd för kränkning inte bör
införas för efterlevande till den som
har dödats genom en brottslig handling.
Inte heller bör en rätt till skadestånd
för sorg och saknad för efterlevande
till den som har dödats genom en
skadeståndsgrundande handling införas.

När det gäller ersättningsbelopp
konstaterar kommittén att den som
tillfogats ersättningsgilla psykiska
besvär, liksom vid annan personskada,
bör ha rätt till skadestånd för
kostnader och inkomstförlust med belopp
som svarar mot den verkliga förlusten
och för ideell skada med belopp som
framgår av de normer vilka tillämpas vid
sådan skada. I de flesta fall då någon
tillerkänts ersättning för psykiska
besvär till följd av att en nära anhörig
dödats eller skadats allvarligt har
ersättningen gällt sveda och värk under
den akuta tid som besvären pågått.
Kommittén hänvisar till att Högsta
domstolen i de ovan redovisade
rättsfallen uttalat att denna ersättning
skulle uppskattas med utgångspunkt i
allmänt tillämpade normer för ersättning
av detta slag. Enligt kommittén utgör
rättsfallen knappast stöd för att
skadestånd för sveda och värk i sådana
fall som det var fråga om i dessa
rättsfall skall utgå med ett visst
schablonbelopp.

Enligt utskottets mening bör riksdagen
inte nu föregripa regeringens
ställningstaganden till de förslag som
lagts fram av Kommittén om ideell skada.
I avvaktan på den vidare beredningen av
kommitténs betänkande anser utskottet
sålunda att riksdagen inte bör vidta
någon åtgärd i ämnet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion
Ju714 yrkande 2.

Skadeståndsansvar vid nödvärn

I 24 kap. brottsbalken finns allmänna
regler om ansvarsfrihet. Här anges de
omständigheter som fritar någon från
ansvar för en annars straffbelagd
gärning. En sådan omständighet är att
någon handlat i nödvärn (1 §).
Bestämmelsen innebär att en gärning som
någon begår i en nödvärnssituation och
som håller sig inom gränserna för
nödvärnsrätten inte skall medföra
ansvar. Nödvärnsrätt föreligger enligt
paragrafen i fyra olika situationer.
Först anges det fallet att någon söker
avvärja ett påbörjat eller överhängande
brottsligt angrepp på person eller
egendom. I en andra punkt nämns den
situationen att någon söker betvinga den
som med våld eller hot om våld eller på
annat sätt hindrar att egendom återtas
på bar gärning. Den tredje
nödvärnssituationen gäller att någon
söker hindra annan att olovligen tränga
in i rum, hus, gård eller fartyg.
Slutligen föreskrivs att nödvärnsrätt
föreligger då någon söker att från
utrymmen av nyss nämnt slag avlägsna
någon annan, som trängt in olovligen
eller, om det är bostad, annars vägrar
att på tillsägelse lämna denna. Som en
förutsättning för att ansvarsfrihet
skall föreligga i de angivna
situationerna gäller att den gärning som
begås inte med hänsyn till angreppets
beskaffenhet, det angripnas betydelse
och omständigheterna i övrigt är
uppenbart oförsvarlig.

De allmänna reglerna om ansvarsfrihet
har förhållandevis nyligen varit föremål
för en viss översyn av närmast
redaktionell art. Denna har inneburit
bl.a. att nödvärnsbestämmelsen i 24
kap. 1 § brottsbalken, utan att ändras i
sak, förtydligats med verkan fr.o.m.
den 1 juli 1994 (se prop. 1993/94:130,
bet. JuU27, rskr. 321).

Bengt Harding Olson (fp) tar i motion
L603 upp frågan om skadeståndsansvar vid
nödvärn. I motionen hänvisas till
översynen av den straffrättsliga
regleringen av nödvärn. Motionären
beklagar att översynsarbetet inte också
omfattat nödvärnsrättens betydelse i
fråga om skadeståndsansvaret eftersom
rättsläget här är oklart. Medborgarna
bör, anser motionären, ha rätt att veta
om de riskerar att drabbas av skadestånd
när de handlar i nödvärn. Ett
förtydligande är enligt motionärens
mening ett angeläget behov, och i
motionen yrkas ett tillkännagivande
härom.

Utskottet vill med anledning av vad som
anförts i motionen peka på att det finns
vissa grundläggande skillnader mellan
straffrättens och skadeståndsrättens
uppbyggnad. Inom straffrätten gäller
legalitetsprincipen, som innebär att det
krävs ett stadgande i lag eller i annan
författning för att en handling skall
utgöra brott och således kunna leda till
utdömande av en straffrättslig påföljd.
På grund härav föreligger behov av en
detaljerad reglering även av de
omständigheter, t.ex. nödvärn, som
utesluter straffrättsligt ansvar. Inom
skadeståndsrätten gäller inte
legalitetsprincipen på samma sätt som
inom straffrätten. Skadeståndsansvarets
yttersta omfattning bestäms av allmänna
rättsprinciper och generella
ansvarsregler. Bedömningen i ett enskilt
fall av frågan om skadeståndsskyldighet
föreligger får ske med hänsyn till det
ansvar som enligt författning eller
allmänna rättsprinciper kan utkrävas. I
linje härmed torde inte heller de
omständigheter som utesluter
skadeståndsansvar närmare kunna
preciseras i lag, även om utgångspunkten
för bedömningen i många enskilda fall
kan tas i den straffrättsliga
regleringen av grunderna för
ansvarsfrihet.

Mot bakgrund av det anförda kan
utskottet för sin del inte finna skäl
för en sådan översyn som begärs i motion
L603. Utskottet avstyrker därför bifall
till motionen.

Försäkringsrättsliga frågor

Ansvarsförsäkring för sjöfart och
luftfart

Sjölagen (1994:1009) innehåller
omfattande bestämmelser om
skadeståndsansvar för redaren, bl.a. för
personskada som drabbar passagerare och
för skada på resgods. Beträffande
flygtrafik finns motsvarande
bestämmelser för fraktföraren i
luftfartslagen (1957:297). Svensk rätt
innehåller inte något krav på
obligatorisk ansvarsförsäkring vid
sjöfart eller luftfart.

I motion L604 av Håkan Strömberg m.fl.
(s) kritiseras förhållandet att det inte
finns något krav på obligatorisk
ansvarsförsäkring inom sjöfarten och
luftfarten. Motionären menar att det
alltid finns ett antal mindre seriösa
ägare till båtar och flygplan som inte
bryr sig om något försäkringsskydd.
Därmed kan stora förluster för enskilda
och samhället uppkomma vid olyckor. Det
är otillfredsställande att en moped
inte får framföras utan
ansvarsförsäkring medan ett motsvarande
krav inte gäller för luftfarten och
sjöfarten. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om att obligatorisk
ansvarsförsäkring skall införas på dessa
båda områden.

Den i motionen väckta frågan om
obligatorisk ansvarsförsäkring inom
sjöfarten behandlades av
justitieministern i ett frågesvar i
riksdagen i oktober 1994.
Justitieministern konstaterade därvid
att det i flertalet sjöfartsnationer
inte finns några regler om sådan
försäkring. Att svensk rätt saknar
generella krav på ansvarsförsäkring vid
sjöfart beror, anförde justitieministern
vidare, inte på att frågan i något
avseende skulle vara mindre
betydelsefull. Skälet synes i stället
vara att det inte har påvisats något
praktiskt behov av en lagreglering på
den yrkesmässiga sjöfartens område,
t.ex. när det gäller stora
passagerarfärjor. Det förhåller sig
nämligen så att de svenska redarna
praktiskt taget alltid tecknar
ansvarsförsäkringar frivilligt. Den som
har skadats vid en färjeolycka får
därför regelmässigt ut den ersättning
som han eller hon har rätt till enligt
sjölagen. Justitieministern framhöll
dock att fartygsägarnas ansvar är
begränsat till vissa belopp. Sverige
arbetar nu aktivt på det internationella
planet för att få till stånd en kraftig
höjning av dessa begränsningsbelopp. I
det sammanhanget har också frågan om en
obligatorisk ansvarsförsäkring kommit
upp. Eftersom sjöfarten till den klart
övervägande delen består av
internationell trafik är det enligt
justitieministern i högsta grad
angeläget att man försöker uppnå breda
internationella lösningar. Det finns
därför, anförde justitieministern,
anledning att något avvakta den
internationella utvecklingen innan man
överväger en nationell särlösning för
svensk del. Justitieministern ville
därför inte ställa någon omedelbar
lagstiftning i utsikt.

Orsaken till att det inte heller för
den yrkesmässiga luftfartens del finns
något lagstadgat krav på obligatorisk
ansvarsförsäkring torde vara densamma
som för sjöfarten. Lufttrafikföretagen
tecknar nämligen frivilligt
ansvarsförsäkringar i betydande
utsträckning. Därtill kommer att
Luftfartsverket inte meddelar tillstånd
att bedriva luftfart i förvärvssyfte
utan att det finns tillfredsställande
försäkringsskydd eller annan säkerhet
för ersättning för skador på passagerare
och resgods.

För fritidsbåtarnas del har frågan om
obligatorisk ansvarsförsäkring
behandlats av riksdagen vid ett flertal
tillfällen. Med anledning av ett
riksdagsbeslut hösten 1995 (se bet.
1994/95:TU12, rskr. 232) har regeringen
tillkallat en särskild utredare i vars
uppdrag ingår att belysa frågan om en
obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare
av fritidsbåtar. Enligt direktiven (dir.
1995:131) bör utredaren klarlägga om
förhållandena är sådana att en
obligatorisk ansvarsförsäkring behövs
för att garantera att den skadelidande
får en fullgod ersättning. Om utredaren
finner att så är fallet bör enligt
direktiven nödvändiga åtgärder föreslås.
Uppdraget skall redovisas senast den 15
oktober 1996.

Mot bakgrund av vad som sålunda
redovisats anser utskottet att några
särskilda åtgärder från riksdagens sida
inte för närvarande kan anses påkallade
med anledning av motion L604. Motionen
avstyrks.

Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

Genom trafikskadelagen (1975:1410)
eläggs varje motorfordonsägare att ha
trafikförsäkring för sitt fordon.
Ersättning betalas ur
trafikförsäkringen, så snart någon i
fordonet skadats. Både förare och
passagerare har rätt till ersättning.
Dessutom utgår ersättning ur
trafikförsäkringen till andra, t.ex.
cyklister och fotgängare, som skadas i
följd av trafik med fordonet. Full
ersättning utgår för alla personskador,
oberoende av om någon har skuld till
olyckan eller inte. Ersättning till
förare och passagerare betalas ur det
egna fordonets trafikförsäkring även om
skadorna skulle ha uppkommit vid en
kollision med ett annat fordon. Om
skadorna har orsakats genom vållande i
samband med förandet av ett annat
fordon, kan det försäkringsbolag som har
betalat ut ersättningen kräva den
tillbaka från försäkringen för det andra
fordonet.

Den ersättning som skall utgå från
trafikförsäkringen skall bedömas med
ledning av vad som föreskrivs i 5 kap.
SkL och lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor. Detta innebär
bl.a. att trafikskadeersättning till den
som orsakats personskada i följd av
trafik med motordrivet fordon skall
omfatta ersättning för
sjukvårdskostnader och andra utgifter,
inkomstförlust samt ideell skada. Av 5
kap. 3 § SkL följer emellertid att vid
bestämmande av ersättning för
inkomstförlust skall avräknas förmån som
den skadelidande med anledning av
förlusten har rätt till i form av
ersättning som betalas på grund av
obligatorisk försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring eller på
grund av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring eller någon annan
likartad förmån. Avräkning skall också
göras för pension eller annan periodisk
ersättning eller sjuklön, om förmånen
betalas av en arbetsgivare eller på
grund av en försäkring som är en
anställningsförmån.

I motion L607 av Roland Larsson (c)
behandlas frågan om ansvaret för
kostnaderna för vård och rehabilitering
av trafikskadade. Motionären anför att
ett överförande av kostnadsansvaret från
den offentliga sektorn till
trafikförsäkringen skulle innebära ett
mer samordnat ansvar för de kostnader
trafiken orsakar och att kostnaderna i
högre grad får bäras av dem som orsakar
olycksfallen. En sådan nyordning torde
också medföra en större satsning på
rehabilitering av trafikskadade. I
motionen yrkas ett tillkännagivande om
en utredning med angiven inriktning.

Våren 1993 behandlade utskottet två
motioner med liknande krav på utvidgning
av trafikförsäkringen (bet.
1992/93:LU35). Utskottet konstaterade
därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande att motionärernas förslag
innebar en genomgripande förändring,
inte bara när det gäller det nuvarande
trafikförsäkringssystemet, utan också på
ett flertal andra områden. Vidare
hänvisade utskottet till att regeringen
avsåg att ge Vägverket och
Finansinspektionen i uppdrag att
tillsammans med försäkringsbolag se över
möjligheterna att använda
trafikförsäkringarna som ett incitament
för att förbättra trafiksäkerheten.
Enligt utskottet borde resultatet av den
planerade utredningens arbete avvaktas i
syfte att få till stånd underlag för
ställningstaganden till förändringar i
trafikförsäkringssystemet i det aktuella
hänseendet. Utskottet avstyrkte med det
anförda bifall till motionerna.

Utskottet kan nu konstatera att
regeringen i december 1993 beslutat om
det ovan angivna uppdraget. I uppdraget
ingår att Vägverket och
Finansinspektionen, tillsammans med
företrädare för försäkringsbolagen,
skall se över möjligheterna att använda
fordonsförsäkringarna för att förbättra
trafiksäkerheten. Uppdraget är ännu inte
redovisat.

Enligt vad utskottet erfarit har en
arbetsgrupp inom Försäkringsförbundet
utarbetat ett förslag angående
försäkringsbranschens möjligheter att ta
över vissa av de kostnader för
trafikskador som i dag det allmänna
ansvarar för. Försäkringsförbundet har
presenterat arbetsgruppens överväganden
i en rapport den 31 januari 1996 som
ingetts till Finansdepartementet. Enligt
rapporten är det ett realistiskt
alternativ att trafikförsäkringsbolagen
övertar det ekonomiska ansvaret dels för
inkomstförlust vid personskada under yr-
kesaktiv tid, dels för sådan
rehabilitering som syftar till att den
skadelidande i största möjliga
utsträckning skall kunna bidra till sin
försörjning under den yrkesaktiva
tiden. Däremot bör enligt rapporten
samhället även i fortsättningen stå för
sjukvårdskostnaderna. Det utökade
ansvaret för trafikförsäkringen bedöms i
rapporten få en rad positiva effekter
samt skapa större klarhet om trafikens
kostnader. Därutöver förbättras
möjligheterna att använda försäkringen i
trafiksäkerhetsarbetet. I rapporten görs
vidare vissa ekonomiska bedömningar om
skadekostnadsökningar för
försäkringsbolagen och vilka höjningar
av trafikförsäkringspremien som skulle
behövas.

Utskottet ser positivt på att frågor om
försäkringars möjligheter att ge
incitament till skadeförebyggande
åtgärder aktualiserats i olika
sammanhang under senare år. När det
gäller den nu aktuella frågan bör enligt
utskottets mening resultatet av den
fortsatta behandlingen inom
regeringskansliet av
Försäkringsförbundets rapport avvaktas.
Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L607.

Försäkringsersättning till dem som
försökt stoppa brott

Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand
(båda s) kritiserar i motion L608
försäkringsbolagen för att inte betala
ut försäkringsersättning i erforderlig
omfattning till personer som har skadats
i samband med att de sökt stoppa
misshandel och skadegörelse. I motionen
yrkas ett tillkännagivande om en översyn
av gällande lagstiftning.

Någon lagstiftning som direkt reglerar
rätten till försäkringsersättning i
sådana fall som motionärerna tar upp
finns inte. Både i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal och
konsumentförsäkringslagen (1980:38)
finns emellertid bestämmelser om vad som
skall gälla vid framkallande av
försäkringsfall från den försäkrades
sida. Enligt försäkringsavtalslagens
regler, vilka dock inte är tvingande, är
försäkringsbolaget fritt från ansvar mot
försäkrad som uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet framkallat
försäkringsfallet. Undantag föreskrivs
dock om den försäkrade var under 15 år
eller psykiskt störd eller om han
handlat i en nödsituation (18-20 §§).
Också konsumentförsäkringslagen fritar
försäkringsbolaget från ansvar när den
försäkrade framkallat försäkringsfallet
med uppsåt men innehåller något
avvikande bestämmelser när det gäller
vårdslöshet.

På försäkringsavtalsrättens område
pågår sedan länge ett omfattande
nordiskt reformarbete. Till grund för
arbetet i Sverige ligger
Försäkringsrättskommitténs båda
betänkanden (SOU 1986:56)
Personförsäkringslag och (SOU 1989:98)
Skadeförsäkringslag. Inom
Justitiedepartementet har kommitténs
förslag omarbetats, bl.a. med hänsyn
till den internationella utvecklingen
och till vad som framkommit vid
remissbehandlingen av kommittéförslagen.
Resultatet av arbetet har redovisats i
departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny
försäkringsavtalslag, vari föreslås en
försäkringsavtalslag som skall ersätta
både försäkringsavtalslagen och
konsumentförsäkringslagen.

I promemorian föreslås en särskild
bestämmelse för personförsäkring som
innebär att försäkringsbolaget inte får
åberopa reglerna om framkallande av
försäkringsfall, om den försäkrade har
handlat i en nödliknande situation. Ett
motsvarande förslag fanns också i
Försäkringsrättskommitténs betänkande om
en personförsäkringslag. Den föreslagna
bestämmelsen innebär att även den som
har förstått att han måste bli skadad
genom de åtgärder han vidtog har rätt
till ersättning från sin
personförsäkring, om hans handlande
framstår som försvarligt. Bestämmelsen
förutsätts gälla inte bara om den
försäkrade försöker bistå någon annan,
utan även när han handlar för att skydda
sig själv.

Våren 1994 behandlade utskottet en
liknande motion av samma motionärer
(bet. 1993/94:LU27). Utskottet delade
därvid motionärernas uppfattning om
vikten av att personer som är försäkrade
får ut berättigad ersättning i sådana
situationer som beskrivs i motionen och
hänvisade till att de förslag som lagts
fram i departementspromemorian om en ny
försäkringsavtalslag låg i linje med
motionärernas önskemål. I avvaktan på
den fortsatta beredningen av en ny
försäkringsavtalslag kunde utskottet
inte se något direkt behov av åtgärder
från riksdagens sida. Utskottet
avstyrkte med det anförda bifall till
den då aktuella motionen.

Utskottet finner nu inte skäl till
något annat ställningstagande och
avstyrker bifall till motion L608.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande det allmännas
skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motion
1994/95:L601,

res. 1 (fp)

2. beträffande utmätning av
ersättning för frihetsinskränkning

att riksdagen avslår motion
1994/95:L602,

3. beträffande skadestånd till
efterlevande

att riksdagen avslår motion
1994/95:Ju714 yrkande 2,

4. beträffande skadeståndsansvar
vid nödvärn

att riksdagen avslår motion
1994/95:L603,

res. 2 (fp)

5. beträffande ansvarsförsäkring
för sjöfart och luftfart

att riksdagen avslår motion
1994/95:L604,

6. beträffande utvidgat ansvar
för trafikförsäkringen

att riksdagen avslår motion
1994/95:L607,

7. beträffande
försäkringsersättning till dem som
försökt stoppa brott

att riksdagen avslår motion
1994/95:L608.

Stockholm den 12 mars 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding
Olson (fp), Tanja Linderborg (v), Sven-
Erik Österberg (s), Tomas Högström (m),
Birgitta Carlsson (c), Eva Persson
Sellin (s), Anders Ygeman (s) och
Marietta de Pourbaix-Lundin (m).

Reservationer

1. Det allmännas skadeståndsansvar (mom.
1)

Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 3 börjar med Utskottet kan
och på s. 4 slutar med motion L601
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning
att det nuvarande regelsystemet för det
allmännas skadeståndsansvar är
otillfredsställande från de enskildas
synpunkt. Det förslag till skärpning av
ansvaret som Kommittén för översyn av
det allmännas skadeståndsansvar lade
fram för några år sedan är därför
välkommet. Resultatet av utredningens
överväganden innebär på det hela taget
att den enskilde får en klart förbättrad
rättsställning. I vissa avseenden är
emellertid förslaget otillräckligt. Det
allmännas skadeståndsansvar bör på dessa
punkter gå längre i vidgande riktning.
Sålunda anser utskottet att ett strikt
ansvar bör - liksom vid anhållande -
gälla även vid ett frihetsberövande i
form av gripande. En mer generös
inställning till möjligheterna att få
ersättning för kostnader som uppkommit
för den enskilde för att han skall komma
till sin rätt är också påkallad.
Utskottet förordar vidare att den
möjlighet till ersättning för kränkning
genom brott som stadgas i 1 kap. 3 § SkL
utvidgas till att omfatta även
ämbetsbrott.

Som anförs i motionen är det hög tid
att modernisera skadeståndsregleringen
vid felaktig myndighetsverksamhet.
Målsättningen i ett rättssamhälle måste
vara att de som drabbats av felaktig
myndighetsutövning eller felaktig
myndighetsinformation skall hållas
ekonomiskt skadeslösa. En reform av det
allmännas skadeståndsansvar som bygger
på utredningens förslag men med
väsentliga skärpningar av ansvaret i
enlighet med vad utskottet förordar är
nödvändigt för att nämnda målsättning
skall uppfyllas.

Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motion L601
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:

1. beträffande det allmännas
skadeståndsansvar

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:L601 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Skadeståndsansvar vid nödvärn (mom.
4)

Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 8 börjar med Utskottet vill
och slutar med till motionen bort ha
följande lydelse:

Mot bakgrund av de förtydliganden som
kommit till stånd inom straffrätten
finns det enligt utskottets mening skäl
att också inom skadeståndsrätten
åstadkomma en allmän reglering av de
fall där skadeståndsansvar kan uteslutas
på grund av nödvärn. Som anförts i
motion L603 bygger nu gällande
skadeståndsrätt i nödvärnsfallen på
allmänna rättsprinciper om frihet från
skadestånd och regler om jämkning av
skadestånd vid medvållande. Rättsläget
är emellertid synnerligen oklart.
Utskottet delar motionärens uppfattning
att medborgarna bör ha rätt att veta om
de riskerar att drabbas av skadestånd
när de handlar i nödvärn. Det torde
enligt utskottets mening mycket väl gå
att i lag ange de skadeståndsrättsliga
riktlinjerna för nödvärnsfallen. Mot
denna bakgrund är ett rättsligt
förtydligande av skadeståndsansvaret vid
nödvärn ett angeläget behov.

Utskottet tillstyrker med hänsyn till
det anförda motion L603.

dels att utskottets hemställan under 4
bort ha följande lydelse:

4. beträffande skadeståndsansvar vid
nödvärn

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:L603 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 2
Skadeståndsrättsliga frågor 2
Det allmännas skadeståndsansvar 2
Utmätning av ersättning för
frihetsinskränkning 4
Skadestånd till efterlevande 5
Skadeståndsansvar vid nödvärn 7
Försäkringsrättsliga frågor 8
Ansvarsförsäkring för sjöfart och
luftfart 8
Utvidgat ansvar för
trafikförsäkringen 10
Försäkringsersättning till dem
som försökt stoppa brott 11
Hemställan 12
Reservationer 13
1. Det allmännas skadeståndsansvar
(fp) 13
2. Skadeståndsansvar vid nödvärn (fp)
14
Gotab, Stockholm 1996