Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning

Betänkande 2009/10:SoU2

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
21 oktober 2009

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning(pdf, 118 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2009/10:2 En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning

Beslut

En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning (SoU2)

Regeringen har lämnat en skrivelse till riksdagen med en redogörelse för sin politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. I skrivelsen presenterar regeringen sin samlade psykiatrisatsning innehållande de senaste årens åtgärder och inriktningen för de medel som beslutats om för 2009. För 2009-2011 prioriteras särskilt insatser riktade till barn och unga samt sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Riksdagen tycker att prioriteringaran är riktiga och avslutade ärendet med detta.
Utskottets förslag till beslut
Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 22

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-06-11
Justering: 2009-09-16
Trycklov till Gotab och webb: 2009-09-24
Trycklov: 2009-09-24
Trycklov: 2009-09-25
Reservationer: 1
Betänkande 2009/10:SoU2

Alla beredningar i utskottet

2009-06-11

En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning (SoU2)

Regeringen har lämnat en skrivelse till riksdagen med en redogörelse för sin politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. I skrivelsen presenterar regeringen sin samlade psykiatrisatsning innehållande de senaste årens åtgärder och inriktningen för de medel som beslutats om för 2009. För 2009-2011 prioriteras särskilt insatser riktade till barn och unga samt sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Utskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet med detta.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2009-10-21
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:SoU2, En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning

Debatt om förslag 2009/10:SoU2

Webb-tv: En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Margareta B Kjellin (M)
Anf. 96 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! I dag ska vi här i kammaren debattera och så småningom även votera om två betänkanden från socialutskottet. Det första är SoU2 med anledning av en skrivelse från regeringen, 2008/09:185, och det handlar om en politik för människor med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. I betänkandet behandlas 32 motionsyrkanden, och 14 av dem är från 2007 och 18 från allmänna motionstiden 2008. Den skrivelse från regeringen som ligger till grund för betänkandet redogör för regeringens samlade psykiatrisatsning, och den innefattar de senaste årens åtgärder samt inriktningen för de medel som riksdagen har fattat beslut om. Regeringens politik för personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder kan sammanfattas i tre huvudområden, nämligen vården, vardagen och valfriheten. I betänkandet finns det en reservation och tre särskilda yttranden. Det andra betänkandet som ska behandlas samtidigt heter SoU3 och handlar om vissa psykiatrifrågor, och det gäller proposition 2008/09:193. Två motionsyrkanden har väckts med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas också sex motionsyrkanden från 2007 och 2008 års motionstider. Betänkandet innebär förslag till förändringar i såväl hälso- och sjukvårdslagen som lagen om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område samt socialtjänstlagen. Genom de föreslagna förändringarna får personalen inom hälso- och sjukvården skyldighet att beakta barns behov av information samt råd och stöd när någon vuxen i barnens närhet drabbas av psykisk sjukdom. Dessutom kommer kommunens och landstingets skyldighet till en gemensam individuell planering och gemensamma överenskommelser att regleras i lagen. I detta betänkande finns en gemensam reservation från Miljöpartiet och Vänstern. Fru talman! Nu kan debatten börja.
Ann Arleklo (S)
Anf. 97 Ann Arleklo (S)
Fru talman! Vi socialdemokrater har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet väckt en gemensam motion utifrån psykiatriskrivelsen. Jag vill redan nu yrka bifall till vår motion, det vill säga reservationen i SoU2. Vi anser att regeringen har försummat psykiatrifrågan under mandatperioden. Regeringen har inte presenterat någon samlad proposition med anledning av Psykiatriutredningen, trots att den presenterades för tre år sedan. För 2007 och 2008 gjorde regeringen nya tillfälliga satsningar. För perioden 2009-2011 görs en ny tillfällig satsning, vilken presenteras i skrivelsen. De statliga medlen riktas mot ett antal projekt inom fyra olika områden. De satsningar för 2009-2011 som beskrivs i skrivelsen är bra och rimligt avvägda i ett kort perspektiv, men vi menar att det är en allvarlig brist att långsiktigheten och helhetsperspektivet saknas. Vi anser till skillnad från regeringen att det behövs en mångårig och systematisk satsning för att höja ambitionsnivån och skapa förutsättningar för god vård och ett gott liv för dem som drabbas av eller lever med en psykisk sjukdom. Det behövs gemensamma mål för flera olika samhällssektorer, och det behövs också en nationell plattform som slår fast vad som är psykiatrins uppdrag, hur den ska utvecklas och vem som ska göra vad. I avvaktan på ett samlat och långsiktigt psykiatridokument från regeringen att ta ställning till har vi i vår motion valt att gemensamt redovisa vår syn på tre viktiga områden som helt eller delvis saknas i regeringens skrivelse. Det handlar om tidiga insatser för att hjälpa barn och unga vuxna, inflytande och brukarperspektiv för patienter i psykiatrin samt personliga ombud. I mitt anförande kommer jag att lägga fokus på insatser för barn och unga, och sedan kommer mina kolleger att fokusera på övriga delar i vår motion. Fru talman! Många barn som signalerar psykisk ohälsa har också problem av social karaktär. Det behövs vuxna för att stödja och ge omsorg. Problemet är att barn och unga med en sammansatt problematik ofta kräver flera helt skilda insatser som helst ska ges i ett sammanhang för att förbättra situationen. Verksamheter som skapar gemensamma arbetssätt där praktiska sociala insatser kombineras med psykiatrisk behandling och stöd som ges både till barn och till de vuxna i familjen har störst möjlighet att hantera problem från olika livsområden. Låt mig ta en liknelse. Om det börjar brinna i skolan vet man vem man ska ringa och hur utrymningen ska gå till. Men om ett barn mår dåligt eller har stora problem vet man ofta inte vem man ska ringa för att kunna få snabb hjälp eller hur man ska agera. Därför behövs det snabba insatser, ett slags barnens räddningstjänst. Vi föreslår att det görs en lagändring så att det blir obligatoriskt för alla kommuner att ha en plan för hur samarbetet och ansvarsfrågan ska fungera för barn och ungdomar som drabbas av psykiska problem. Den här ansvarsfördelningen ska vara så tydlig att det inte råder några oklarheter om vem man ska vända sig till och vem som ska ansvara för vad. Fru talman! Förebyggande arbete och tidigt stöd kräver en lättillgänglig och samlad social och medicinsk verksamhet för att man ska kunna ge bästa möjliga stöd och vara effektiv. Vård- och stödinsatser kan då erbjudas och ges i ett naturligt sammanhang. Poängen med samlokalisering är också att föräldrar och barn slipper leta sig fram i systemet när man behöver hjälp. Hur och i vilken form samlokaliseringen bäst görs ser olika ut i landet. Jag vet att regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting har tecknat en överenskommelse med syfte att åstadkomma effektiva former för hälsofrämjande insatser och en första linjens vård och omsorg och att samordna berörda aktörer. Jag tycker att det är bra, men det kan komma att ta sin tid innan resultaten av de olika projekten och försöksverksamheterna blir tydliga och sedan kan spridas ut i kommuner och landsting. Vi vill i stället ha ett nationellt ställningstagande för en sammanhållen modell för tidiga insatser till barn och ungdomar i syfte att främja ett integrerat och förebyggande arbetssätt. Den förstärkta vårdgarantin i barn- och ungdomspsykiatrin som redovisas i skrivelsen är givetvis jättebra, men den behöver kompletteras med organisatorisk samordning och utveckling så att det sammantagna omhändertagandet av barn och ungdomar som mår dåligt förbättras och så att problemen fångas upp tidigare än vad som sker i dag. Fru talman! Ett särskilt viktigt område för att tidigt kunna fånga upp barn och unga med svårigheter och problem är en väl fungerande elevhälsovård. Att tidigt kunna upptäcka elevers svårigheter och problem är ovärderligt för att man ska kunna förebygga problemen. Det är därför viktigt att man kan garantera eleverna att de på ett enkelt sätt ska kunna komma i kontakt med rätt person när de har fysiska eller psykiska problem. Det betyder samtidigt att tillräckliga resurser måste ges så att elevvårdspersonalen verkligen har tid och kan finnas tillgänglig för eleverna när de finns på skolan. Många av de barn och ungdomar som signalerar psykisk ohälsa har också problem av social karaktär. Det kan handla om barn vars föräldrar sviktar i omsorgen om dem på grund av att de har egna psykiska problem eller missbruk eller om barn som visar upp ett eget riskbeteende som gör att de får stora problem i skolan. När den här typen av bekymmer uppstår ska skolan kalla till en så kallad elevvårdskonferens dit barnen och deras föräldrar bjuds in. På en elevvårdskonferens finns många från professionen närvarande. Många föräldrar och barn upplever detta som en extremt utsatt och pressad situation. Man känner sig utlämnad, misslyckad, skyldig och ensam och hade så gärna velat ha någon med sig som stod på ens sida. Det kan behövas någon utifrån som vet hur man hjälper och stöder föräldrar med att tackla situationen och vilka krav på stöd som man har rätt att ställa på skolan och vården. Det handlar helt enkelt om ett ombud som tydligt står på ens egen sida om man känner sig i underläge. Enligt förvaltningslagen finns det redan en rätt till ombud i kontakt med myndigheter, men det bör ses över i vilken utsträckning den är känd och i vilken situation den gäller i skolvärlden. Kommunerna måste också vara uppmärksamma på att det skrivs in i avtal med friskolor. Det här måste kunna fungera i praktiken. När det gäller utredning och behandling ska barn- och ungdomspsykiatrin vara den specialistfunktion som krävs för komplicerade tillstånd hos barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Ingen annan aktör har uppdraget att vara specialist och stå för den högsta expertkunskapen inom området. Om barn- och ungdomspsykiatrin får ett alltför brett uppdrag som till exempel också kan omfatta första linjens insatser är risken stor att de inte kan uppfylla sin specialistroll, och då kommer den komponenten att saknas i helheten. Vi anser att det behövs en förstärkt kompetens i primärvården för att man ska kunna utgöra första linjens sjukvård även för psykisk ohälsa och kunna tillgodose barns och ungdomars behov av vård för psykiska problem. Genom tidiga insatser i skolhälsovård och primärvård skapar vi utrymme för barn- och ungdomspsykiatrin att fullgöra sitt uppdrag att utföra specialiserad och högspecialiserad vård. Fru talman! När det gäller psykiatrisk vård till ungdomar som är placerade på särskilda så kallade HVB-hem, hem för vård eller boende, är det oklart vilket ansvar landstingen har, och det gäller också i praktiken den specialiserade psykiatrin. Vi anser att det här är ett så allvarligt problem som så länge har skapat konflikter och frustration att kommuner och landsting måste vidta konkreta åtgärder för att finna lämpliga lösningar. Vidare måste kvaliteten på hemmen förbättras och tillsynen skärpas. Dessutom måste alla ungdomar garanteras en individuell bedömning och, om det behövs, en behandlingsplan mot psykisk ohälsa och missbruk. Fru talman! När det gäller propositionen Vissa psykiatrifrågor m.m. har jag inget yrkande, utan vi socialdemokrater stöder det liggande förslaget. Jag vill däremot tacka för att vi i utskottets ställningstagande fått med skrivningen om att även om det är landsting och kommuner som i sista hand avgör om en individuell handlingsplan behövs anser utskottet att det endast i undantagsfall kan bli en fråga om att neka den enskilde en sådan plan. Jag vill tacka för att vi fick med det tillägget, och med det är jag nöjd. Avslutningsvis vill jag också tacka dig, Chatrine! Jag vill tacka dig för de år som vi har arbetat tillsammans i socialutskottet. Du sade häromdagen att det är viktigt att man kan skilja på sak och person, och jag håller verkligen med dig. Så Chatrine, lycka till i ditt fortsatta liv när du nu lämnar oss i riksdagen! I detta anförande instämde Thomas Nihlén (mp), Eva Olofsson (v) och Per Svedberg (s).
Eva Olofsson (V)
Anf. 98 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att kommentera betänkandet SoU2 som behandlar regeringens skrivelse med namnet En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning . Regeringen menar att politiken för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning kan sammanfattas i tre huvudområden. Ett rör vården, ett rör vardagen, och så är det valfriheten. Den psykiatriska vården är inte alltid av den bästa kvaliteten. Det har vi fått många exempel på, och det har den utredning som ledde till psykiatrireformen i början av 90-talet också visat på. Därför är det bra att utgångspunkten för regeringens satsningar är en mer kunskapsbaserad vård. Men det är inte heller första gången som vi hör detta. När vi talar om kunskapsbaserad vård tror jag att det är många som tänker på läkemedel och olika former av psykoterapi. Väldigt många kanske tänker på kognitiv psykoterapi. Det var ju en debatt nyss om vad som ska vara den terapi som gäller. Men jag hoppas också att man tänker på kunskaper som är viktiga för bra vård. En av de allra viktigaste frågorna är faktiskt ett bra bemötande och att livet fungerar. Att vara utan bostad gör att kanske varken vård eller stöd på andra sätt fungerar, för att leva hemlös är kanske något av det allra svåraste om man ska komma till rätta med psykisk funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Ekonomiska problem och relationsproblem är inte bra vare sig för den fysiska eller den psykiska hälsan. Att blir respekterad, att få förtroende som person och att kunna påverka sitt eget liv bidrar till välmående, liksom att ha vänner, för gemenskap och trygghet är någonting som är väldigt nödvändigt. Men att vara ensam förstärker ohälsan och otryggheten. De så kallade hälsans bestämningsfaktorer glöms lätt bort när vi talar om kunskapsbaserad vård. Regeringen har inte heller kommenterat hälsans bestämningsfaktorer i sina skrivelser. När man möter människor som har psykisk ohälsa eller psykiska funktionshinder hör man ofta berättelser om biverkningar av mediciner som har varit väldigt negativa. Många nämner att det är ont om personal och mycket överbeläggningar när man vårdas i den slutna psykiatrin. Alldeles för många vittnar om bemötanden som inte har varit respektfulla och långt ifrån terapeutiska, och man har känt sig kränkt och maktlös. Man har ibland blivit bemött som ouppfostrade ungar som genom förbud och sanktioner uppfostras till ansvarstagande medborgare. Men det finns också berättelser åt motsatt håll. Det finns beskrivningar av personal som inte enbart fokuserat på symtomen utan sett människan, haft en helhetssyn på människan och på så sätt enbart med ett bra bemötande kunnat bidra till förbättring för personen med psykisk ohälsa. Regeringen beskriver inte i sin skrivelse brister i bemötandet, men jag vill ändå välja en välvillig tolkning och tro att kompetenshöjande satsningar syftar till bättre vård också när det gäller bemötande. Fru talman! Regeringens satsningar inom psykiatrin sträcker sig enbart till 2011, och det är en allvarlig brist att långsiktigheten och helhetsgreppet saknas. Det är snart tre år sedan den mycket omfattande psykiatriutredningen presenterades. Vänsterpartiet anser tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet att det behövs en mångårig, långsiktig och systematisk satsning om man verkligen vill ha en ambitionshöjning och skapa goda förutsättningar för god vård och gott liv för dem som drabbas av eller lever med en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Därför föreslår vi att regeringen utarbetar en nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning. Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet SoU2. I vår reservation föreslår vi också att patienternas och brukarnas perspektiv stärks på olika sätt i psykiatrisk verksamhet. Fru talman! För att nå bestående förbättringar krävs det insatser inom olika politikområden som arbetar mot samma mål. Man kan inte enbart se på hälso- och sjukvården. Socialministern satsar på olika projekt inom psykiatrin, men vad gör finansministern? Han sänker skatter för dem som arbetar. Däremot får de som har aktivitets- och sjukersättning liksom de som är sjukskrivna inte en krona mer. Regeringen kan inte vara ovetande om att var tredje person med socialbidrag eller försörjningsstöd har någon form av funktionsnedsättning och att personer med funktionsnedsättningar har svårt, om det inte är omöjligt, att få jobb i dagens läge. Nästan var fjärde person med psykisk funktionsnedsättning lever på eller under fattigdomsgränsen. Regeringens ekonomiska politik syftar absolut inte till att förbättra levnadsvillkoren för människor med psykiska funktionsnedsättningar. Att leva under ekonomisk stress förbättrar aldrig den psykiska hälsan. Fru talman! I betänkandet SoU3 föreslår regeringen att bestämmelser införs i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen om att ett landsting och en kommun tillsammans ska upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet anser att faktiskt också den enskilde och närstående bör ha rätt att initiera en individuell plan. Vi delar inte regeringens uppfattning att det är kommun och landsting som i sista hand avgör om en individuell plan behövs. Regeringen resonerar också som så att en individuell plan ska upprättas endast när det finns ett behov av en sådan. Men vem är det som ska avgöra behovet? Är det inte individen, alltså den person som behöver hjälpen och stödet, som ska vara den som ska kunna göra det slutliga ställningstagandet? Det tycker vi. Regeringens så kallade huvudområde om valfrihet verkar i det här fallet inte gälla för alla. Jag anser att det är självklart att till exempel personer med psykisk ohälsa ska ha en självständig roll i processen om individuella vårdplaner, och jag vill avsluta med att yrka bifall till Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation i betänkandet SoU3.
Thomas Nihlén (Mp)
Anf. 99 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna i betänkandena SoU2 och SoU3. Jag tänkte börja med regeringens proposition om vissa psykiatrifrågor. Vi tycker att den till största delen är bra, men det finns två delar i propositionen där vi har förslag på förändringar och tillägg. Den första handlar om individuella planer. Regeringen har valt att i propositionstexten formulera förslaget till lagstiftning om individuella planer enligt följande: "Individuella planer ska upprättas om kommunen eller landstinget bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda." Detta är en avgörande skillnad mot utredningens lagförslag genom att man lyft bort att den enskilde eller dennes närstående ska kunna göra en begäran om en individuell planering. Det står visserligen i författningskommentaren att den enskilde, dennes närstående eller någon annan kan ta initiativ till att kommun eller landsting prövar om det behövs en plan, men det är helt uppenbart en försvagad formulering. Regeringen menar att den nya skyldigheten att upprätta en plan är långtgående. Situationer där den enskilde eller närstående nekas en individuell planering bör, så som förslaget är tänkt, endast vara undantagsfall. Vi delar inte den bedömningen utan anser att den föreslagna skrivningen riskerar att skapa osäkerhet och otydlighet. Nationell psykiatrisamordning arbetade ett antal år med att försöka komma fram till hur verkligheten ser ut för de människor som har psykiska problem och hur den skulle kunna förbättras. Bristen på samordnade resurser var ett tydligt område, vilket gjorde att man lade fram ett lagförslag där individens rätt att kräva samordnad planering stärktes. Det är i detta ljus anmärkningsvärt att regeringen missar ett så viktigt förslag och tar bort individens eller närståendes möjlighet att ställa krav på en individuell plan och samordning. Därför har vi föreslagit att riksdagen ska besluta om en ändring genom att göra följande tillägg: En sådan plan ska upprättas även om den enskilde begär det och, om den enskilde inte motsätter sig det, på begäran av en närstående. Fru talman! Den andra delen i propositionen som vi har ändringsförslag på är ett tillägg i lagstiftningen och handlar om tidsramar för insatserna. Vi vill betona vikten av att de individuella planerna görs så konkreta som det bara är möjligt. Det menar vi måste innefatta att man anger tidsgränser i så hög grad som möjligt. När ska vad inträffa, och vad ska hända om det inte fungerar? Vi menar att det bör framgå av den individuella planen i så hög grad som möjligt. För att tydliggöra behovet av tidsramar vill vi lägga till ytterligare en punkt efter punkt 1 med lydelsen: Inom vilka tidsramar insatserna ska genomföras. Fru talman! Jag går nu över till regeringens skrivelse En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning . Ett förslag som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tar upp i vår gemensamma motion och reservation är behovet av en förändring av konstruktionen och finansieringen av de personliga ombuden. De personliga ombuden hjälper människor att få tillgång till den hjälp de har rätt att få från kommunen, landstinget eller andra stödenheter. De arbetar nära den de är ombud för och helt på dennes uppdrag. Personliga ombud anser vi är en mycket viktig och välriktad reform som vi vill stärka och samtidigt se en delvis förändrad konstruktion av. Vi anser att ombud behöver inrättas över hela landet. Man kan se de personliga ombuden som en anpassad konstruktion av den samhälleliga ombudsmannafunktionen. Det kan ses som en rättssäkerhetsfråga för en grupp människor som annars har påtagligt svårt att få sina rättigheter tillgodosedda. Reformen med personliga ombud har byggts ut successivt till allt fler kommuner under de senaste åren. Men det finns kommuner som har valt att dra ned på verksamheten, och det finns kommuner som inte har några ombud alls. I dagsläget utgår statsbidrag per heltidsanställt ombud som kommunerna ansöker om hos länsstyrelsen. Men bidraget täcker endast tre fjärdedelar av den faktiska kostnaden. Miljöpartiet vill därför att staten står för hela finansieringen av de personliga ombuden. Fru talman! I en del kommuner har man lagt ut verksamheten med personliga ombud på brukarorganisationer, vilket vi anser har stora fördelar. Det finns då inte något inbyggt beroendeförhållande till den huvudman man eventuellt kommer att rikta kritik mot. Att stå oberoende som personligt ombud ser vi som en viktig förutsättning för att ha ett verkligt brukarperspektiv och kunna agera utifrån det. Vi föreslår därför att regeringen får i uppdrag att återkomma med förslag på hur denna konstruktion skulle kunna lösas på bästa sätt. En annan viktig funktion som de personliga ombuden har är att identifiera problem som drabbar flera individer som då kanske kan vara strukturproblem. Kontinuerliga träffar med berörda myndigheter ska därför ske på lokal, regional och central nivå där dessa frågor kan lyftas fram. Ett stort problem hittills har varit att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan uteblivit från dessa träffar. Det är helt avgörande att man hos berörd myndighet tar till sig problembilden och försöker göra något åt den för att en förändring ska kunna ske. I annat fall riskerar nya individer att bli utsatta för samma brister i systemet gång på gång. Vi anser därför att det bör ingå i Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans uppgifter centralt att ingå i samarbetsforum för uppföljning av reformen, och det bör framgå av deras respektive regleringsbrev.
Magdalena Andersson (M)
Anf. 100 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Flickor och pojkar som sticker, skär, rispar eller bränner sig med cigaretter på kroppen mår inte bra. Ingen ung flicka eller pojke borde behöva sitta på sängkanten och tälja i sina armar eller ben för att det är det enda sättet att lätta på den ångest de känner. Vi är många som är rejält bekymrade över den situation en del av våra unga befinner sig i. Det kan handla om Elin, hon den högpresterande flickan med omättliga krav på sig själv, eller om David, som går till skolan med en klump i magen varje dag, utan kamrater och utanför all gemenskap, eller om Rebecca som inte tror att vare sig mamma eller pappa älskar henne. Fru talman! Ingen vet säkert hur många det handlar om. Men Moderatkvinnorna - där jag är aktiv - tog fram en rapport om just självskadebeteenden för ett par år sedan. De undersökningar som då fanns tillgängliga visade att ungefär 5-7 procent av tonåringarna ägnar sig åt detta. En engelsk studie med över 6 000 elever visade på 7 procent, där största delen är flickor. Det vi vet med säkerhet är att 10-15 procent av våra unga har psykisk ohälsa av något slag. Det vi också vet är att också mycket unga människor har självmordstankar. En enkätundersökning från Stockholm för ett par år sedan visade att av åttondeklassare hade 7 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna haft självmordstankar det senaste året. Fru talman! Regeringens psykiatrisatsning handlar mycket om att ge stöd till och att påskynda huvudmännens arbete för att förbättra vården och stödet till dem som behöver det. Man kan tycka att tillgången till en väl fungerande vård borde vara en rättighet för alla och inte minst för de barn och unga som mår dåligt. En förstärkt vårdgaranti med målet om en väntetid på högst 30 dagar för nybesök för barn och unga som behöver specialistpsykiatrisk vård är ett viktigt redskap. Det är inte minst viktigt att ha möjlighet till valfrihet i den vård som erbjuds de unga. Det räcker med att läsa några böcker av flickor som varit med i vårdsvängen för att förstå det. Jag kan till exempel rekommendera Vingklippt ängel eller Zebraflickan , som väl beskriver hur viktigt det är att själv kunna vara med och påverka. Fru talman! Att ha en psykiatrisk sjukdom kan innebära att man får psykiatriska funktionshinder. Det kan handla om att man får problem med att få vardagen att fungera. Det kan vara svårt att ta initiativ. Man kan ha problem med minnet och tidsuppfattningen, svårt att skapa struktur i sin egen vardag eller problem med sömn och stresshantering. Det är rätt självklart att om man har sådana problem kan det också påverka ens egen förmåga att ta hand om sig själv i det dagliga livet, att kunna umgås med andra och ha ett socialt liv eller att arbeta eller delta i olika aktiviteter. Det finns hjälpmedel till människor som har den här formen av funktionshinder. Vården har börjat ta till sig det, men det finns fortfarande mycket att göra på det området. Det kan handla om något så enkelt som en kom-ihåg-klocka där man kan spela in sina egna meddelanden för att bli påmind om vad man ska göra under dagen, till exempel duscha eller äta frukost. Det kan vara en så enkel sak som att ha en whiteboardtavla hemma där man skriver upp det man ska göra i stället för att ha lösa lappar som ligger lite här och där och som man tappar bort eller glömmer. Det kan vara en tidsstock som ser ut som ett stoppljus och som lyser rött när man diskat en viss tid, så att man inte försjunker i själva diskandet. Eller vad sägs om ett bolltäcke? En kvinna jag talade med som använt ett sådant tyckte att det var tungt - det väger sju kilo - men gav trygghet. Hon kände sig omkramad, och den ångest hon hade, främst på nätterna, minskade. Med bolltäcket på sig kunde hon sova bättre. Resultatet blev att hon gick och lade sig tidigare - det var ju inte lika ångestfyllt att gå och lägga sig längre. Hon sov bättre och kunde därmed minska sin medicinering. Regeringens uppdrag till Hjälpmedelsinstitutet att öka informationen om den här sortens hjälpmedel, att utbilda och att också utveckla nya hjälpmedel och metoder är oerhört viktigt. Fru talman! Nog är det underligt att det skulle dröja ända till år 2009 innan samhället på allvar insåg att barn som har en sjuk närstående kan behöva särskilt stöd och hjälp. Här i Sverige, där vi brukar tro att vi har barnens rätt för ögonen och där vi vill att barnperspektivet ska genomsyra våra beslut, har vi helt enkelt bara utgått från att det också fungerar så i verkligheten. Men - precis som vi kan se i propositionen om vissa psykiatrifrågor - så är det inte alltid. Barn som har föräldrar eller andra närstående med psykisk sjukdom har behov av att få veta vad som händer. Vad är det som gör att mamma ibland bara ligger på sängen? Är det mitt fel? Vad kan jag göra för att det inte ska hända? Kan jag ta hem kamrater utan att vara orolig? Det finns mängder med frågor som behöver besvaras. Här har hälso- och sjukvården tillsammans med socialtjänsten ett mycket stort ansvar, ett ansvar man inte alltid har tagit. Förslaget om en lagändring där det nu blir en skyldighet för kommuner och landsting att särskilt beakta barns behov är varmt välkommet, och jag vill därmed yrka bifall till förslagen i båda betänkandena. Fru talman! Avslutningsvis vill jag passa på att framföra ett tack till Chatrine Pålsson Ahlgren, som nu ska delta i sin sista debatt här i kammaren. Jag vill tacka dig, Chatrine, för ett gott kamratskap, för många kloka inlägg och framför allt för det engagemang du alltid har för de människor det ytterst handlar om när vi diskuterar här. Jag och Moderaterna önskar dig lycka till och allt gott i framtiden! (Applåder)
Eva Olofsson (V)
Anf. 101 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Det finns mycket i skrivelsen som vi tycker är bra. Det är prioriteringar när det gäller insatser riktade till barn och ungdom. Sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning är jätteviktigt. Det räcker inte med att man har någonstans att bo om man inte har något meningsfullt att ägna dagarna åt. Kompetensevidens och ett långsiktigt kvalitets- och utvecklingsarbete behövs. Men den psykiatriutredning som fanns var en väldigt bred utredning. Jag kommer ihåg att när jag var kommunalråd och jobbade kommunalt med de här frågorna var Anders Milton ute. Man hade konferenser. Man träffade brukare, brukarorganisationer och personal som jobbade inom kommunerna och hälso- och sjukvården. Det som jag funderar väldigt mycket över och som vi nog alla är överens om är att det finns brister i hälso- och sjukvårdens psykiatri, att den inte är tillräckligt utbyggd i kommunerna när det gäller människor med psykisk funktionsnedsättning och att samarbetet mellan dem inte fungerar. Vi ser hur människor hamnar i kläm. Man får inte den vård och hjälp man behöver och dessutom hamnar man mellan stolarna mellan kommunerna och hälso- och sjukvården. Den huvudsakliga kritik vi har är att det saknas tillräcklig långsiktighet. Pengar och annat satsas för ett år. Så kommer det något nästa år och nästa år, och hälso- och sjukvården och kommunerna kan inte jobba med en långsiktig satsning och ha en höjd ambitionsnivå. Vi tror att en sådan är nödvändig och har föreslagit en handlingsplan för att höja ambitionsnivån inom psykiatrin. Jag undrar varför inte allianspartierna kan ställa upp på det här.
Magdalena Andersson (M)
Anf. 102 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Jag delar Eva Olofssons uppfattning att det finns väldigt mycket som behöver göras. Det är ganska intressant när man läser regeringens skrivelse, En politik för personer med psykisk sjukdom . Här finns oerhört många åtgärder inom många olika områden. Det är inte bara bidrag till att stärka psykiatrin, regeländringar eller utredningar, utan här finns specificerat väldigt många olika uppdrag som är gjorda eller som är på gång. På sätt och vis skulle man kunna säga att det här är en form av handlingsplan. Jag skulle vilja säga att för min del är det mycket viktigare att vi visar på handling än att vi har planer. Det är mycket viktigare att vi visar på satsningar än att vi använder många ord. Och det är mycket viktigare att vi visar på ett reellt arbete, som vi gör, än att vi har stora dokument som ingen bryr sig om.
Eva Olofsson (V)
Anf. 103 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Det är inte så att vi vill ha en långsiktig handlingsplan med en helhetssyn som bara är där, utan från Vänsterpartiets sida kopplar vi kontinuerligt också resurser och handling till handlingsplanen. Det är detta som är bekymret. När man ska jobba i kommuner och landsting och förbättra psykiatrin och stödet i kommunerna till människor med psykisk funktionsnedsättning vet man inte hur mycket man har några år framåt. Jag vet att det är en stor begränsning. Det blir projektinriktat. Det är inte det man behöver när det gäller att förbättra stödet till psykiatrin. Det jag menar med långsiktig satsning är handling och satsningar som gör att man kan jobba mer långsiktigt inom verksamheterna. Det här fixar man inte på ett eller två år i taget, och det tror jag egentligen att alla är överens om. Därför är jag fortfarande väldigt fundersam till varför man inte gör en långsiktigare satsning från de borgerliga partierna. Jag skulle vilja ta upp den andra frågan, om den enskilde, om en person som själv har en psykisk sjukdom, som kanske har varit inne i den psykiatriska hälso- och sjukvården, som har haft stöd från kommunen och som själv känner: Jag vill ha en individuell arbetsplan där hälso- och sjukvården, kommunerna och andra som kan vara aktuella för att jag ska få det bra diskuterar tillsammans med mig hur jag ska kunna få det bättre. Varför ska inte individen själv få kunna ta initiativet till denna arbetsplan? Varför ska det i slutändan vara kommunerna eller landstingen som bestämmer? Jag har svårt att förstå det. Det handlar om att ta människor på allvar och låta den som har problemen inpå huden få vara med och bestämma mycket mer över sitt eget liv. Varför kan ni inte gå med på detta?
Magdalena Andersson (M)
Anf. 104 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Det är intressant att jag får dessa frågor av Eva Olofsson. Om jag hade varit Eva Olofsson skulle jag ha försökt vända mig till Ann Arleklo med dem. Såvitt jag förstår har Socialdemokraterna inte samma uppfattning, och det vore därför på sätt och vis intressant att få veta hur det skulle se ut om det, Gud förbjude, blev en ändring efter valet 2010. Jag skulle lite grann vilja kommentera det Eva Olofsson sade om ekonomisk stress, vad man ska göra med det och behovet av åtgärder. Jag skulle vilja påstå att det som alliansregeringen gör i form av jobbskatteavdraget - där vårdbiträdet, sjuksköterskan, läraren netto har en månadslön extra per år att röra sig med - innebär att den ekonomiska stressen minskar högst väsentligt. På så sätt har man en chans att få något mer inflytande över sin egen vardag, vilket på sikt gör att människor mår bättre.
Gunnel Wallin (C)
Anf. 105 Gunnel Wallin (C)
Fru talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till socialutskottets förslag i båda ärendena. När jag läste skrivelsen tyckte jag att den gav en oerhört intressant historisk tillbakablick. Som tidigare landstingsledamot och aktiv i dessa frågor har jag upplevt mycket av det som finns med i skrivelsen. Jag har följt de olika skedena, till exempel när man tömde de stora mentalsjukhusen, minskade antalet vårdplatser och slussade ut patienterna. Dessa hade varit helt beroende av institutionerna och hade svårt att svänga om; de hade dessutom varit inlåsta. Det var en stor prövning för dem. Från att tidigare ha varit ledda hela vägen skulle de helt plötsligt själva få bestämma. Jag minns psykiatrireformen i mitten av 90-talet där kommunerna på många ställen tog över psykiatrin helt eller delvis med skatteväxling. Vi vet att kompetensen inom psykiatrin var mycket låg på de flesta ställena. Det gick trögt med forskning och utveckling. Å andra sidan kom läkemedelsutvecklingen med många nya preparat, men de gav också många biverkningar. Jag har följt en guru på området, nämligen Bengt Berggren, som var chef för psykiatrin i Ängelholm. Han arbetade mycket med psykoterapibehandling som alternativ till läkemedelsterapin. Vi arbetade, till mångas bestörtning, med öppna dörrar, men med ett fantastiskt resultat. Det handlade mycket om att i teamen runt patienten lyssna till den enskilda människan. Det kändes fantastiskt att följa detta arbete. Med det i minnet anser jag att bredden i behandlingsalternativen måste öka. Det tar tid att förändra, vilket vi ser när vi blickar tillbaka på 80- och 90-talen. Behovet är jättestort och har länge varit eftersatt när det gäller den psykiatriska vården. Det är konstigt att det ska behöva inträffa tragiska incidenter innan man tar tag i problemen och gör förändringar inom psykiatrin. Ett antal mord har blivit begångna av patienter på grund av svår psykisk ohälsa. Det är förskräckligt och onödigt att sådant ska behöva hända för att vi politiker ska vakna och göra någonting åt samhällssituationen. Den psykiatriutredning som leddes av Anders Milton, Nationell psykiatrisamordning, väckte mycket diskussion och debatt. Den tillsattes i oktober 2003 och tre år senare överlämnades förslaget. Det hade uttryckligen sagts att man skulle samordna vård, omsorg och rehabilitering i ett helhetsperspektiv. Åren 2007 och 2008 avsattes 1 miljard i en särskild satsning på psykiatrin. För 2009 och de följande två åren finns förslag på 900 miljoner till psykiatriområdet varje år. Det blir totalt 2,7 miljarder. Man har sagt att det ska satsas på tre huvudområden, nämligen vården, vardagen och valfriheten. De är de absolut viktigaste frågorna för den enskilda människan. Att kunna komma fram, det vill säga ha tillgänglighet i vården, har Magdalena redogjort för. Det är viktigt särskilt för barn men även för vuxna och de äldre. Man ska då få vård, rehabilitering och stöd enligt de senaste tillgängliga kunskaperna. Nästa punkt gäller utbudet av arbete, sysselsättning, boendeformer och hjälpmedel. När det gäller boendeformer är det kommunernas skyldighet att tillhandahålla boende, men så är tyvärr inte fallet på alla ställen. Regeringen och riksdagen har anslagit pengar för att kommunerna ska kunna satsa ytterligare på detta område. Beträffande sysselsättning finns det ett förslag i år på 130 miljoner till sysselsättningsplatser för personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. En ytterligare punkt innebär att det ges möjlighet att välja och ha inflytande över vem som ska utföra insatserna. Det ska gälla konkreta, varaktiga förbättringar och handla om mångfald och tillgänglighet. För några veckor sedan beslutade regeringen om ytterligare 10 miljoner i verksamhetsbidrag. Det kan sökas av företag, stiftelser och organisationer som vill verka för att öka inflytandet i samhällslivet för personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Här finns möjligheter för frivilligorganisationer och idéburna organisationer att få stöd för sitt arbete. Ett exempel är fontänhusen där den enskilda människan kan söka medlemskap på egna villkor och få stöd och hjälp utan att behöva få stämpeln biståndsbedömd på sig. Detta beslut om ytterligare 10 miljoner visar regeringens vilja till mångfald och till att ge den enskilda människan möjligheter att välja. Regeringen har verkligen tagit till sig förslagen i utredningen. Man har satt i gång olika verksamheter, vilket vi kan ta del av i skrivelsen. Man har satsat långsiktigt och på kvalitet samt tillfört medel. Samtidigt har man satt upp tydliga uppföljningsplaner. Det är mycket viktigt att vi hela tiden kan se hur det fungerar och vad det kostar. Att kunna följa upp det hela tycker jag är oerhört viktigt. Det är viktigt att det har tillförts medel som gör detta möjligt. Jag tycker att regeringen har satt individen, patienten, i centrum. Det här är en stark början på ett område som har varit eftersatt länge. Det är viktigt att olika instanser samverkar - den statliga nivån, kommuner, landsting och regioner. Samverkan är en otroligt viktig del. Psykiatrin måste prioriteras på alla områden. Den har alltför länge ställts åt sidan. Fru talman! Jag tänkte inte orda så mycket om den andra delen, SoU3. Tiden går fort, och det tar lång tid att gå från ord till handling. För tio år sedan väckte jag en motion om stödinsatser för barn till vuxna som har en psykisk sjukdom, och nu äntligen blir detta verklighet. Det tar tid att gå från ord till handling, och det har det gjort förr också. Det är när man inte blir överens som man ska göra planer mellan kommuner och landsting för den enskilde. Det är viktigt att man då tydliggör ansvaret från de båda enheterna. Till sist vill jag säga att vi verkligen behöver prioritera psykiatrin i förhållande till övrig hälso- och sjukvård. Den har varit åsidosatt alldeles för länge. Människor kräver det, och det är de människor som inte förmår att ropa högt.
Maria Lundqvist-Brömster (Fp)
Anf. 106 Maria Lundqvist-Brömster (Fp)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkande SoU2 En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning samt i betänkande SoU3 Vissa psykiatrifrågor m.m. Fru talman! Psykiatrin i vårt land har under en lång följd av år varit i djup kris. Det har vi tydligt kunnat se när vi har tittat på väntetider till barn- och ungdomspsykiatrin och även när det gäller kontinuitet och uppföljning inom vuxenpsykiatrin. Nu satsar regeringen. Mellan åren 2009 och 2011 satsar man 2,7 miljarder på barn- och ungdomspsykiatri, på sysselsättning och arbete för personer med psykisk funktionsnedsättning, på kompetens och evidens samt på kvalitets- och utvecklingsarbete. Den här satsningen ska vi göra tillsammans med kommuner och landsting. Regeringen fokuserar på tre huvudområden, som tidigare har nämnts här: vård, vardag och valfrihet. Ett av de prioriterade områdena är alltså barn och unga. En av satsningarna är att införa en förstärkt vårdgaranti. Ett besök ska erbjudas inom 30 dagar, och behandling ska komma 30 dagar därefter. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att behovet av samverkan mellan bland andra förskola och skola, barn- och mödrahälsovård samt ungdomsmottagningar är viktigt. Vi har familjecentraler på många ställen i vårt land som gör ett utomordentligt arbete för familjen, för barnet och för varje enskild förälder. Ju tidigare vi kan möta barnet och dess behov, desto tidigare kan vi ingripa. En tidig insats innebär också att barn- och ungdomspsykiatrin kommer att få fokusera på det som är dess uppdrag. Fru talman! Sysselsättning och arbete är också ett prioriterat område. Där har regeringen gett uppdrag till såväl arbetsförmedling som försäkringskassa med fokus på att öka sysselsättningen för personer med psykisk funktionsnedsättning. När det gäller kompetens kan vi konstatera att det råder brist på psykiatriker i Sverige. Det gäller även allmänläkare. Därför har vi både stafettläkare och hyrläkare; det har blivit alltmer vanligt i våra landsting. För patienten är det oerhört viktigt med en fast läkarkontakt när man söker upp psykiatrin. Därför satsar regeringen på en förlängd allmäntjänstgöring i psykiatrin inom två regioner i landet. Det gör man för att öka intresset för denna specialistkompetens. Över huvud taget behövs det en bred satsning inom kommuner och landsting för att utbilda personal inom rehabiliteringsområdet. Det är också vad regeringen har satsat på. Utvecklingsarbete och kvalitetsarbete har under en ganska lång tid varit eftersatta områden inom psykiatrin. Därför har regeringen lagt ut flera olika uppdrag för att stärka dessa områden. Bland annat har regeringen gått ut och gett uppdrag till såväl Sveriges Kommuner och Landsting som till Hjälpmedelsinstitutet och Handisam. Fru talman! Kunskapen om psykisk sjukdom och funktionsnedsättning måste öka för att vända attityder och motverka fördomar. Det är därför mycket positivt att regeringen satsar på detta. Min förhoppning är att det här ska gälla även andra funktionsnedsättningar. Sammanfattningsvis har regeringen sedan den tillträdde genomfört omfattande insatser och satsningar som på olika sätt påverkar vården och det sociala stödet till personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Fru talman! Barn till psykiskt sjuka föräldrar eller till föräldrar med annan allvarlig sjukdom glöms inte sällan bort inom hälso- och sjukvården. Man kan tycka att psykiatrin, även barn- och ungdomspsykiatrin, ska se hela familjen. Men tyvärr finns det många exempel på situationer där ett barn har lämnats åt sitt öde i samband med att en förälder har vårdats inom psykiatrin. För inte alltför länge sedan var det vattentäta skott mellan barn- och ungdomspsykiatri och psykiatri. Därför känns det oerhört bra att regeringen i betänkandet om vissa psykiatrifrågor lyfter fram just detta och anser att det är en prioriterad fråga. Lagstiftningen ska förtydligas inom detta område. Det kommer att vara en skyldighet hos personal inom vården att ge barn information och stöd om en förälder lider av en psykisk sjukdom, har en annan allvarlig sjukdom eller ett missbruk eller avlider. Många är de tillfällen då barn har fallit mellan stolarna på grund av att kommun och landsting inte har något samarbete. På frivillig väg har man kunnat sluta avtal, men det har inte gjorts i alltför stor utsträckning. Fru talman! Regeringen föreslår därför att det ska bli en lagstadgad skyldighet att ingå överenskommelser mellan kommuner och landsting. För att ytterligare stärka den enskilda personens ställning ska också individuella planer göras när individen är aktuell inom både kommun och landsting. Fru talman! Mycket har gjorts, och mycket är på gång. Men det finns mer att göra. Det behövs fler vårdplatser inom psykiatrin. Tyvärr blir många människor alltför sjuka innan de får vård, och när de väl får vården skrivs de ut på grund av platsbrist. Vi var nog många som såg Kalla fakta om unga kvinnor med ätstörningar. Det är inte acceptabelt att unga kvinnor med ätstörningar placeras inom rättspsykiatrin och får utstå något som kallas för behandling men som på intet sätt är någon behandling. Ett annat viktigt område inom psykiatrin är äldrepsykiatrin. Tyvärr finns det en hel del att önska inom det området. Äldrepsykiatrin är en av framtidens största socialpolitiska utmaningar, vill jag säga. Antalet personer över 65 år kommer att öka från dagens ca 1,5 miljoner till en bit över 2 miljoner år 2030. Antalet 80-åringar och äldre kommer att öka från 450 000 till långt över 750 000. Förekomsten av psykisk ohälsa ökar med stigande ålder. En fjärdedel av de äldre över 75 år behöver hjälp för psykiatriska problem. Psykiska sjukdomar är folksjukdomar hos äldre. Man räknar med att 10-15 procent av alla över 65 år lider av depression. Bland de svårast sjuka på institutioner blir siffran för både ångest och depression skrämmande hög - nästan 40 procent! Självmordstalen är nu väsentligt högre bland äldre än bland yngre. Svenska studier visar att många av dem som har begått självmord har ätit antidepressiva läkemedel men uppenbarligen inte fått tillräcklig behandling. Förekomsten av demens ökar med stigande ålder; det vet vi. Fru talman! I dag finns tillräckligt med klargöranden inom forskning som understryker vikten av att ta de äldres psykiska ohälsa på största allvar. Över huvud taget måste vi stå upp för personer med psykisk sjukdom eller med psykiska funktionsnedsättningar. Det gör alliansregeringen genom att investera för en bättre psykisk hälsa och för att skapa goda förutsättningar för personer med psykisk funktionsnedsättning och genom att dessutom göra det på bredden. Till sist, Chatrine Pålsson Ahlgren, vill jag också framföra ett stort tack för dina insatser och din vänskap och ditt engagemang. Jag önskar dig all lycka i ditt liv utanför riksdagen. (Applåder)
Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Anf. 107 Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Fru talman och kära vänner! Jag vill börja med att tacka för varma ord, varma blickar och en god och skön gemenskap. Detta är alltså mitt sista anförande i kammaren, efter 18 år i riksdagen. Det känns otroligt rikt. Det är lite vemodigt, men jag har tagit beslutet själv, och det känns rätt. Jag har också behov av att säga att jag tycker att det är fantastiskt att den här alliansregeringen på tre år har satsat så bra och kraftfullt på psykiatriområdet. Jag ser att vi har ungdomar på läktaren: Välkomna! Egentligen är det kommuner och landsting som har huvudansvaret på sjukvårds- och omsorgssidan, men naturligtvis har regeringen och vi här i Sveriges riksdag också ett yttersta ansvar att se till att det fungerar. Det är därför som vi av och till tar beslut om att ge stimulansmedel inom viktiga områden till kommuner och landsting. Det miljardbelopp som regeringen och riksdagen har tagit beslut om betyder mycket. Jag tror att just satsningarna på en ökad kvalitet, en evidensbasering när det gäller behandlingsformer och satsningen på barn- och ungdomspsykiatri kommer att betyda mycket. Den 17 oktober 1991 höll jag mitt första anförande här i riksdagen under den allmänpolitiska debatten. Jag plockade fram det förra veckan, inför den här debatten. Fru talman! Jag tänkte läsa upp det för att vi ska se lite grann av ambitioner, hur det har blivit och hur mycket tålamod vi ibland behöver för att få igenom det som vi har ambitioner att få igenom. För att inte på något sätt bruka våld på sanningen läser jag naturligtvis de årtal som står i anförandet, som finns på nätet för er alla att läsa. Jag kommer ihåg när jag skrev detta anförande. Jag har ju inte haft så värst många helt skrivna anföranden här i kammaren, utan jag brukar arbeta efter punkter i stället. Så här står det: "Herr talman! Jag vill inleda mitt första anförande här i kammaren med synpunkter i en hjärtefråga för mig. Enligt min uppfattning och kännedom är det också en majoritet av den svenska allmänheten som känner vårdfrågorna som de viktigaste för framtiden. Den kösituation vi i dag har i stora delar av landet och på många områden måste vi göra något åt. Det är oacceptabelt att många människor dör i en vårdkö. Därför måste arbetet med att förkorta köerna intensifieras. Vården av våra gamla och långvarigt sjuka är en stor utmaning för hela samhället. Några enkla lösningar finns inte, men jag vill dela med mig av några tankar och riktlinjer för hur vi som kristdemokrater ser på vårdfrågorna. Vården av våra äldre kommer att bli en huvudfråga för oss politiker under resten av 90-talet. Herr talman! Den svenska vården och omsorgen har byggts upp i stor politisk enighet och med ambition att erbjuda alla ett heltäckande skydd vid svår eller tillfällig sjukdom. Allt har varit gott och väl så länge ökade resurser kunde tillföras när behoven växte. Under 80-talet har det statsfinansiella läget tvingat fram ekonomiska restriktioner. Resurserna har inte längre kunnat öka i takt med kraven. Vid jämförelser med sjukvårdskostnader i andra länder måste beaktas att Sverige har världens äldsta befolkning. Dessutom kan jag som representant för Kalmar län konstatera att vårt län i procent räknat har klart fler äldre personer än genomsnittet i landet. I vårt län är hela 9,4 % över 75 år, medan riksgenomsnittet är 7,9 %. Utvecklingen under den senaste tioårsperioden har inneburit att resurser för vården och omsorgen krympt i förhållande till behoven. Till en början kunde besparingar mötas med effektiviseringar och utan större återverkningar på vårdens kvalitet. Fortfarande är meningsfulla effektiviseringar möjliga. Dessa kommer att underlättas genom avreglering, mångfald och alternativa driftformer. Mer av flexibilitet kommer också i andra avseenden att förbättra vården och ge patienten ett ökat inflytande på sjukvården. Herr talman! I vården och omsorgen av svårt och långvarigt sjuka människor och av de allra äldsta måste alla erkänna att endast begränsade effektiviseringsvinster är möjliga. Dessutom kommer behoven att öka påtagligt inom dessa vårdformer fram till år 2000. Antalet 80-åringar beräknas öka med hela 28 % och 85-åringarna, de som är i störst behov av vård och omsorg, med 40 %. De äldre mår bättre, men omfattningen av kroniska ålderssjukdomar minskar inte. Detta faktum, som ibland förtigs, leder till ett ökat behov av vårdplatser. Åldersutvecklingen visar på ett behov av att öka antalet platser på exempelvis ålderdomshem med 30 %, på långvården och sjukhemmen med 25 %, inom servicebostäder med 20 %, inom den specialiserade vården med 13 % och inom hemsjukvården med 15 %. Dessa siffror som jag redovisar är hämtade från en bilaga till Pensionsutredningen. Denna statistik är inte enbart siffror, utan bakom varje siffra finns det en människa av kött och blod med vårdbehov. Pensionsutredningens uppgifter är en viktig faktor för oss som politiska beslutsfattare under 90-talet. Det har under 80-talet funnits en trend att minska antalet vårdplatser, eftersom det skulle höja kvaliteten inom sjukvård och äldreomsorg. Verkligheten är ofta den motsatta. Därför gäller det att arbeta för en mångfald av vård och boendealternativ, så att den enskilde verkligen får valmöjligheter. Vi måste skapa valfrihet inom vård och omsorg. Låt vårdpengarna följa patienten. Låt nya 'vårdproducenter', privata och kooperativa, visa vad de kan erbjuda. För att skapa trygghet och valfrihet måste de små akutsjukhusen med god geografisk spridning finnas kvar, medan den högspecialiserade vården ges vid regionsjukhusen. Hälsohem och s.k. alternativ medicin är också viktiga komplement till den traditionella vården. Full behovstäckning är något som vi av etiska skäl måste se till att alla gamla kan få inom vård och omsorg. Avslutningsvis, herr talman, vill jag stryka under det regeringen har sagt i regeringsförklaringen, nämligen att välfärdspolitiken inte alltid fungerar bra och att staten måste ha det yttersta ansvaret för att alla skall ges en grundläggande trygghet vid sjukdom och ålderdom. Jag vill avsluta med att önska Bo Könberg lycka till i ett viktigt arbete som statsråd." Detta är ett citat av mig själv. När jag läste det förra veckan kände jag mig faktiskt ganska stolt över mig själv. Har ni gjort det någon gång? Man kan känna: Yes! Jag vet i dag att hade vi haft några fler år med alliansregeringen som släpper fram valfrihet hade vi hunnit längre, men vi har hunnit en bra bit. Nu ska jag berätta en hemlighet för er. Vi har bestämt att fortsätta att regera i alliansregeringen. Ni behöver inte sprida det så långt ifall det väcker irritation. Men det känns så bra att fortsätta på en inslagen linje. Fru talman! Förlåt att jag har dragit över min talartid med ungefär tre minuter. Jag brukar inte göra det. Men jag har en sådan oerhörd önskan att skicka med er andra som ska fortsätta det här arbetet att ni inte ska glömma de människor som inte själva kan, orkar eller vågar tala för sig. Det är personer med nedsatt autonomi, våra gamla, våra mycket gamla personer som vi har. Det är dem som regeringen i full enighet beslutade för tolv år sedan att sätta i prioriteringsgrupp ett. Därför, fru talman, yrkar jag med glädje bifall till förslagen i båda betänkandena och önskar er alla allt gott. (Applåder) I detta anförande instämde Rosita Runegrund (kd). (ANDRE VICE TALMANNEN: Vi tackar för den 18-åriga nostalgiberättelsen.)
Ann Arleklo (S)
Anf. 108 Ann Arleklo (S)
Fru talman! Jag tar inte replik på Chatrine Pålsson Ahlgrens gamla anförande. Det var intressant att höra om det, men jag vill att vi går tillbaka till psykiatrin. Vi har alla i utskottet tagit del av redovisningen av alla förslag i Psykiatriutredningen som presenterades för tre år sedan. Regeringen vill fortsätta att utreda. Man vill se över. Man ger kortsiktiga stimulanspengar, eller som Göran Hägglund sade till mig i våras i en debatt: morotspengar. Vi vill till skillnad från regeringen lagstifta. Vi vill förstärka ute i verksamheterna, för de verksamheterna kan inte vänta längre. Jag tar ett exempel. Ska den förstärkta vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin kunna bli en verklighet krävs det kraftfulla åtgärder för att omgående få till stånd en samordning av olika aktörer för att de ska kunna fungera som första linjens sjukvård och därmed kunna avlasta barn- och ungdomspsykiatrin. Det är det som är poängen. Det räcker enligt min mening inte med att regeringen föreslår att man tar fram ett antal praktiskt fungerande modeller för samverkansmetoder som man skriver. Det arbetet kommer inte att göras på en kafferast. Det kan jag inte tänka mig. Det kommer att ta år att jobba med detta. Sedan ska det tillbaka hit, och sedan ska det ut i verksamheterna. Det innebär att det inte kommer att hända något på väldigt länge. Då undrar jag hur det kommer att bli med den förstärkta vårdgarantin. Vi vill till skillnad från regeringen ha ett nationellt ställningstagande för en sammanhållen modell för tidiga insatser och en första linjens vård till barn och ungdomar. Fru talman! Jag undrar varför det är så svårt för regeringen att ta beslut om de här konkreta åtgärderna, de åtgärder som når ut i verksamheterna och där gör en skillnad.
Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Anf. 109 Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Fru talman! Vi har en situation där landstinget i det här fallet är sjukvårdshuvudman. Kommunerna har sitt ansvar inom psykiatrin när det gäller sysselsättning och boende. Det är en tingens ordning, det så kallade kommunala självstyret, som gör att man förutsätter att man arbetar tillsammans inom de här områdena. Man kan som Göran Hägglund kalla det för morotspengar. Det är stimulanspengar. Jag har inte hört att Socialdemokraterna vill ha en nationell sjukvård, en statlig sjukvård. Då är det de överenskommelser som vi gör med Sveriges Kommuner och Landsting som ligger till grund för detta arbete. Vi har sett att det vi kan komma överens om tillsammans nationellt och mellan kommuner och landsting och det som växer underifrån har de bästa förutsättningarna att lyckas. Det är ändå på plats man måste forma det här. Men regeringen är oerhört tydlig med att vi måste ha en vårdgaranti. Därför har vi skickat med pengar ut till landstingen, vårdgarantimiljarden. Göran Hägglund, statssekreterare Karin Johansson och medarbetare har åkt runt i alla landsting för att prata om just den kömiljarden. Här måste vi se till att vi tar det ena förslaget efter det andra och ser till att det blir verklighet. Det har regeringen insett. Vi följer upp hur det verkligen går.
Ann Arleklo (S)
Anf. 110 Ann Arleklo (S)
Fru talman! I alla dokument som jag har läst från regeringen som gäller barn och unga med psykiska bekymmer står det att läsa att det är för regeringen ett prioriterat område. Det gläder mig, och så långt tycker jag att allt är bra. Men samtidigt har regeringen inte på något sätt haft en långsiktighet i de beslut som har tagits de här tre åren. Med den kärva ekonomi som både kommuner och landsting står mitt i med besparingar och neddragningar, hur tror ni i allianspartierna att det kommer att bli några kraftfulla satsningar? För det krävs enligt min mening att regeringen visar tydligt att det här är ett prioriterat område, att man ger tydliga signaler om långsiktig och systematisk satsning. För att uppnå permanenta förbättringar krävs samverkan och långsiktighet. För att komma dit behövs det en samlad och långsiktig plan för hela psykiatrins framtid samtidigt som resurstillskott måste vara permanenta. Då duger det inte att presentera projekt-, stimulans- och morotspengar.
Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Anf. 111 Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Fru talman! Vi har fyraåriga mandatperioder. Regeringen har avsatt pengar, i den mån man kan göra det, fram till 2012. Det vet Ann Arleklo väl om. Det är ett sätt att visa att det inte räcker med vare sig 2010 eller 2011, utan vi måste fortsätta. Samtidigt måste landsting och kommuner ta detta på allvar, eftersom detta är huvuduppgiften för kommuner och landsting. Därför ska staten ge stimulanspengar, och riksdagen ska fatta beslut om detta. Jag håller med om en långsiktig satsning, men det är också viktigt rent långsiktigt att vi har evidensbaserade metoder. Det är viktigt att vi ser till att utbildningssituationen gör att vi har kunniga människor inom psykiatrin, att vi har barnpsykologer och barnpsykiatriker och att vi har sjuksköterskor som är specialutbildade. Det finns en rad frågor. Det handlar också om kvalitetsuppföljningar. Jag menar att det har denna regering gjort. Det är inte roligt att behöva säga det i den sista replikomgången här, men tyvärr missade den socialdemokratiska regeringen detta under så många år. Vi har fått bygga upp delvis nya system så vi kan följa upp det. Här är ett exempel på hur bra det kan gå: Jag tror att det var 1982 som man satsade på ett barncancerregister. Då räddade man ett av fyra barn. Vi har kunnat följa detta framåt, och i dag räddas tre av fyra. Jag tror att vi måste ha det på det sättet att vi vet vilka metoder som fungerar och vilka som inte fungerar.
Gunnel Wallin (C)
Anf. 112 Gunnel Wallin (C)
Fru talman! Jag konsulterade den som har suttit 18 år i riksdagen om hur man skulle använda tekniken, men det området har hon inte tagit till sig riktigt, Chatrine Pålsson Ahlgren. Jag glömde i mitt anförande att tacka dig, Chatrine, och när jag nu lyssnade på ditt anförande får jag säga att du var förutseende redan då, 1991. Hade fler lyssnat på det hade vi kanske inte varit i den här situationen just nu när det gäller psykiatrin. Det är bra med historiska tillbakablickar när man ska ta steg framåt. Tack, Chatrine Pålsson Ahlgren, för dina insatser! Du fanns inom mitt område även för länge sedan, och vi kommer att sakna dig och din kompetens, din samarbetsvilja och inte minst din humor i debatten. Tack så mycket!
Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Anf. 113 Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Fru talman! När det gäller den tekniska utvecklingen finns det mycket mer att önska, och jag får väl ägna lite tid under pensionen och lära mig mer om den. Tack så hemskt för de värmande orden! Det känns bra att veta att vi är många som arbetar för samma mål. Jag tror att det ger resultat, men jag vill också skicka med Gunnel Wallin att man ibland måste ha tålamod. I dag kan jag säga att efter 18 år är man möjligen myndig som riksdagsledamot, men även när man är myndig har man mer att lära. Tack så mycket!

Beslut, Genomförd

Beslut: 2009-10-21
Förslagspunkter: 5, Acklamationer: 4, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Nationell handlingsplan för psykiatrin m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2008/09:So21 yrkandena 1-4.
    • Reservation 1 (s, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s2100028
    m850012
    c24005
    fp20008
    kd19005
    v02101
    mp01702
    Totalt150138061
    Ledamöternas röster
  2. Föräldrars omsorgssvikt

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2008/09:So389 av Solveig Hellquist (fp) yrkandena 1 och 2.
  3. Neuropsykiatriska funktionshinder m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:So477 av Åsa Lindestam (s),
    2007/08:So587 av Johan Pehrson (fp),
    2008/09:So250 av Jan-Olof Larsson (s),
    2008/09:So295 av Jan-Olof Larsson (s),
    2008/09:So428 av Johan Pehrson (fp),
    2008/09:So490 av Per Lodenius och Maria Kornevik Jakobsson (båda c),
    2008/09:So508 av Irene Oskarsson (kd) yrkande 1,
    2008/09:So525 av Otto von Arnold (kd) yrkandena 1-3 och 6 samt
    2008/09:So544 av Ingemar Vänerlöv (kd) yrkande 2.
  4. Psykiatrifrågor - förenklad behandling

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:So206 av Hans Hoff (s) yrkande 2,
    2007/08:So228 av Agneta Berliner (fp) yrkande 2,
    2007/08:So241 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 1, 3-8 och 10,
    2007/08:So419 av Eva Sonidsson och Agneta Lundberg (båda s),
    2007/08:So492 av Ingemar Vänerlöv (kd),
    2008/09:Ju259 av Hans Hoff (s),
    2008/09:So245 av Katarina Brännström (m),
    2008/09:So285 av Thomas Nihlén m.fl. (mp),
    2008/09:So378 av Susanne Eberstein (s),
    2008/09:So498 av Thomas Nihlén (mp) och
    2008/09:So543 av Ingemar Vänerlöv (kd).
  5. Skrivelsen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen lägger skrivelse 2008/09:185 till handlingarna.

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.