Det nya Lantmäteriet

Betänkande 2001/02:BOU7

Bostadsutskottets betänkande2001/02:BOU7

Det nya Lantmäteriet

---

Sammanfattning
I detta betänkande behandlar bostadsutskottet Riksdagens revisorers förslag
2001/02:RR10 Det nya Lantmäteriet jämte en med anledning av
förslaget väckt motion.
Inledningsvis ställer sig utskottet bakom förslaget om att regeringens
återrapportering till riksdagen måste förbättras. Det sker bl.a. mot
bakgrund av bostadsutskottets och riksdagens tidigare principiella
ställningstaganden i fråga om vikten av ett bra beslutsunderlag.
När det gäller Riksdagens revisorers förslag till åtgärder rörande
verksamheten inom Lantmäteriet konstaterar utskottet att dessa har stor
spännvidd, men att de ändå bör behandlas samlat med utgångspunkt i de mål
och riktlinjer som lagts fast för verksamheten. Mot denna bakgrund
föreslår utskottet att en översyn skall komma till stånd bl.a. vad gäller
åtskillnaden mellan myndighetsutövningen och uppdragsverksamheten,
utfallet av den nya arbetsprocessen inom fastighetsbildningen samt
omfattningen och inriktningen av tillsynsverksamheten.
Enligt utskottet bör översynen komma till stånd så snart som möjligt. I
första hand förordar utskottet att den sker inom ramen för en av
regeringen aviserad utredning av den statliga lantmäteriverksamheten.
Samtidigt uttalar dock utskottet att regeringen, med tanke på frågornas
skilda karaktär, bör vara oförhindrad att också på annat sätt vidta de
åtgärder som kan föranledas av utskottets ställningstaganden. Det kan
t.ex. ske genom utredningsuppdrag i enskilda frågor, genom direktiv till
myndigheterna eller genom en dialog med berörda intressenter.
Avslutningsvis avstyrker utskottet ett motionsförslag om att integrera
den sjökartering som Sjöfartsverket har ansvaret för med Lantmäteriets
verksamhet. Enligt utskottets mening bör denna typ av frågor behandlas
i anslutning till beredningen av budgeten eller i något annat
sammanhang där det görs en bred genomlysning av verksamheten vid de
båda myndigheterna.
Till betänkandet har fogats en reservation (kd) avseende sjömätningen
m.m.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Återrapporteringen till riksdagen
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet
anfört under rubriken Återrapporteringen till riksdagen. Därmed bifaller
riksdagen förslagspunkt 1 i Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR10.
2. Översyn av verksamheten inom Lantmäteriet
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet
anfört under rubriken Översyn av verksamheten inom Lantmäteriet. Därmed
bifaller riksdagen delvis förslagspunkterna 2-5 i Riksdagens revisorers
förslag 2001/02: RR10 och motion 2001/02:Bo26 yrkande 2.
3. Sjömätningen m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo26 yrkande 1.
Reservation (kd)

Stockholm den 12 februari 2002
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut Billing (m), Lennart
Nilsson (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström
(kd), Sten Andersson (-), Carina Moberg (s), Inga Berggren (m), Anders
Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v), Annelie Enochson
(kd), Helena Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Yvonne
Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Leif Jakobsson (s).
Ärendet och dess beredning
Riksdagens revisorer beslutade hösten 2000 att genomföra en granskning
av Lantmäteriet och konsekvenserna av den genomgripande omorganisation
och omstrukturering av myndigheten som har genomförts under senare delen
av 1990-talet. Initiativet till granskningen togs av revisorerna själva.
Resultatet av revisorernas granskning har redovisats i rapporten
2000/01:10 Det nya Lantmäteriet. Efter remissbehandling har rapporten
legat till grund för Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR10, som
även det har rubriken Det nya Lantmäteriet.

Riksdagens revisorers förslag
Inledning
Riksdagen fattade våren 1994 beslut om en ny organisation för
lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten. Beslutet innebar att en ny
central myndighet - Lantmäteriverket - bildades av Centralnämnden för
fastighetsdata och delar av dåvarande Statens lantmäteriverk.
Överlantmätar-, statliga fastighetsbildnings- och
fastighetsregistermyndigheter slogs samtidigt samman till en
lantmäterimyndighet i varje län.
Ett motiv till en omorganisation var att uppdrag som kunde skada
förtroendet för myndighetsutövningen skulle skiljas från det statliga
lantmäteriet. Ett annat motiv var att lantmäteriverksamheten på såväl
central, regional som lokal nivå upplevdes som splittrad och oklar samt
svår att överblicka och förstå. Omorganisationen följdes av en
omstrukturering och rationalisering av Lantmäteriets verksamhet,
däribland betydande personalnedskärningar. Vidare infördes en ny
arbetsprocess inom fastighetsbildningen.
Den av Riksdagens revisorer genomförda granskningen inriktades främst på
tre huvudteman. För det första beskrivs effekterna av den långtgående
uppdelningen av statliga myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet.
Granskningens andra huvudtema var förhållandet mellan statlig och
kommunal lantmäteriverksamhet. Granskningens tredje del omfattade
konsekvenserna av den integrering av fastighetsbildning och
fastighetsregistrering som genomfördes samt den förändrade
arbetsprocessen inom fastighetsbildningen.
Den genomförda granskningen och remissyttrandena över
granskningsrapporten har legat till grund för det förslag som
revisorerna nu lagt fram. Förslaget redovisas i sina huvuddrag i det
följande. Redovisningen utgår från de fem förslagspunkter som förs fram
i förslaget.
Återrapporteringen till riksdagen
Riksdagens revisorer redovisar i sitt förslag att bostadsutskottet
tidigare har framfört synpunkter på regeringens redovisning av
omorganisationens konsekvenser och förutsatt att denna skall bli bättre.
Enligt revisorerna finns det dock inget som talar för att redovisningen
till riksdagen har blivit mer utförlig, i linje med bostadsutskottets
uttalande. Revisorerna föreslår därför att regeringen förbättrar sin
återrapportering till riksdagen om konsekvenserna av omorganisationen
och de därpå följande omstruktureringarna av verksamheten.
Lantmäteriets organisation
Lantmäteriets organisation och indelning i verksamhetsområden
Lantmäteriet bedriver såväl avgiftsfinansierad som anslagsfinansierad
verksamhet. Verksamheten består dessutom av både myndighetsuppgifter
(inklusive myndighetsutövning) och uppdragsverksamhet. Enligt
revisorerna är det mot den bakgrunden nödvändigt att tydligare avgränsa
Lantmäteriets olika verksamheter. Det är exempelvis mindre lämpligt att
Lantmäteriets uppdelning i divisioner och resultatområden inte
sammanfaller med regeringens krav på redovisning av resultatområden och
verksamhetsområden (verksamhetsgrenar). Revisorerna föreslår därför att
regeringen och Lantmäteriet diskuterar möjligheterna att skapa en bättre
överensstämmelse mellan Lantmäteriets organisatoriska och
redovisningsmässiga indelning och de krav på redovisning av verksamhets-
och resultatområden som finns i regleringsbreven.
Uppdelningen av myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet
Riksdagen har tagit ställning för att Lantmäteriet skall skilja på
myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet. Syftet med denna åtskillnad
är främst att värna rättssäkerheten i myndighetsutövningen och att
säkerställa att anslagsfinansierade myndighetsuppgifter inte
subventionerar den avgiftsfinansierade uppdragsverksamheten. Enligt
Riksdagens revisorer har dock de senaste årens effektivitetssträvanden
till viss del bidragit till att den uppdelning som skall finnas mellan
myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet har blivit mer diffus. Ett
steg mot att förtydliga denna uppdelning vore enligt revisorerna att
ställa krav på en tydligare särredovisning av den konkurrensutsatta
kommersiella verksamheten.
Ett ytterligare steg mot att tydliggöra den organisatoriska uppdelningen
vore att klarare avgränsa vilken verksamhet lantmäterimyndigheterna får
bedriva inom ramen för begreppet lokal myndighetsservice, dvs. den
begränsade uppdragsverksamhet som utförs i anslutning till
förrättningsverksamheten. En av regeringen utlovad definition av
begreppet har ännu inte utformats. Revisorerna anser därför att
förekomsten av lokal myndighetsservice inom Lantmäteriet bör utredas.
En intensifierad samverkan mellan Lantmäteriets
fastighetsbildningsdivision och Metria (dvs. uppdragsverksamheten) har
enligt revisorerna också bidragit till att gränsen mellan
uppdragsverksamhet och myndighetsuppgifter har blivit mer otydlig.
Förekomsten av samverkanslösningar riskerar att motverka ändamålet med
riksdagens beslut om en tydlig organisatorisk uppdelning. Revisorerna
anser därför att regeringen bör ta initiativ till att närmare utreda
dessa risker samt föreslå åtgärder för att riskerna skall minimeras.
Metria
Regeringen och riksdagen har vid flera tillfällen tagit ställning till
frågan om en bolagisering av hela eller delar av Lantmäteriets
uppdragsverksamhet (Metria). Riksdagens senaste uttalande innebär att
delar av Lantmäteriets uppdragsverksamhet skall bolagiseras.
Lantmäteriets uppfattning är emellertid att någon bolagisering inte
längre är aktuell. En liknande uppfattning har framförts av
representanter för Miljödepartementet. Enligt revisorerna bör regeringen
mot denna bakgrund för riksdagen redovisa sin syn på en bolagisering av
hela eller delar av Metria. Riksdagen bör därefter på nytt ta ställning
till om en bolagisering skall genomföras.
En bolagisering av hela eller delar av Metria kan enligt revisorerna
försvåras av att verksamheten under flera år har redovisat negativa
resultat. Trots detta har Lantmäteriet inte på ett samlat sätt redovisat
för regeringen hur man har för avsikt att hantera Metrias problem.
Regeringen har heller inte närmare beskrivit för riksdagen vilka dessa
problem är eller hur Lantmäteriet avser att agera för att komma till
rätta med problemen. Revisorerna anser därför att regeringen bör
redovisa för riksdagen hur man har för avsikt att hantera den ekonomiska
situationen inom Lantmäteriets uppdragsdivision Metria.
Lantmäteriet är genom Metria en viktig aktör på marknaden för geografisk
information. Revisorerna konstaterar dock att Metrias position och
agerande på denna marknad uppfattas mycket olika av exempelvis
Statskontoret och Lantmäteriet. Det gäller bl.a. uppfattningen om
huruvida Metria åtnjuter otillbörliga konkurrensfördelar genom sin nära
relation till det övriga Lantmäteriet. Revisorerna anser därför att det
som grund för en bedömning av Lantmäteriets framtida organisation bör
genomföras en genomgripande objektiv analys av Metrias agerande och
position på marknaden för geografisk information.
Resultatbonusavtal och begreppet ekonomisk balans
Begreppet ekonomisk balans
Miljödepartementet, Lantmäteriet och Ekonomistyrningsverket (ESV) tycks
enligt Riksdagens revisorer sakna en gemensam syn på hur begreppet
ekonomisk balans skall tillämpas. Lantmäteriet har i linje med
formuleringar i regleringsbrevet agerat för att balansera myndighetens
totala ekonomi. ESV har framfört krav på att varje resultatområde skall
balanseras. Trots skärpta krav i det senaste regleringsbrevet på balans
i enskilda resultatområden har Lantmäteriet, mot ESV:s inrådan,
genomfört prissänkningar inom resultatområden med balanserade
underskott. Revisorerna anser därför att Miljödepartementet,
Lantmäteriet och ESV bör genomföra ett fördjupat samråd kring
avgiftssättning bl.a. i syfte att skapa en samsyn kring begreppet
ekonomisk balans. I det sammanhanget bör det även diskuteras vilka
principer som bör råda för det framtida arbetet med att sanera
Lantmäteriets ekonomi.
Resultatbonusavtal
Lantmäteriets interna styrning innefattar bl.a. ett resultatbonusavtal.
Riksdagens revisorer ifrågasätter det lämpliga i förekomsten av ett
sådant avtal vid en myndighet som bedriver såväl myndighetsuppgifter
(inklusive myndighetsutövning) som uppdragsverksamhet. Enligt
revisorernas uppfattning saknas det dessutom en samlad kunskap om hur
utbredd denna styrform är inom statsförvaltningen och vilka konsekvenser
den har. Revisorerna anser därför att regeringen bör tar initiativ till
en utredning om förekomsten av resultatbonusavtal inom
statsförvaltningen i allmänhet samt, om så behövs, ser över det
resultatbonusavtal som finns vid Lantmäteriet.
Fastighetsbildningen och dess tillsyn
Den nya arbetsprocessen
Införandet av en ny arbetsprocess i fastighetsbildningen har inneburit
flera stora förändringar. En övergång har skett från en funktionsbaserad
till en ärendebaserad organisation. I stället för att flera olika
handläggare ansvarar för olika moment innefattar den nya arbetsprocessen
det man betecknar ett enhandläggarmål. Det innebär ett arbete präglat av
en helhetssyn där en och samma handläggare svarar för hela kedjan av
arbetsmoment, från diarieföring till arkivering, inklusive bl.a.
mätning, förrättningsbeslut, fastighetsregistrering samt fakturering.
Ambitionen är i princip att integrera tre olika befattningar
(mätningsansvarig, förrättningslantmätare och fastighetsregistrerare) i
en.
Införandet av en ny arbetsprocess inom fastighetsbildningen har enligt
revisorerna mött flera problem. En följd av detta är att Lantmäteriet
haft svårt att nå de mål för minskade handläggningstider och sänkta
kostnader som sattes upp av regeringen.
En inte oväsentlig del av skulden för bristande måluppfyllelse ligger
enligt Riksdagens revisorer på Lantmäteriet. Myndigheten har inte på ett
tillräckligt tydligt sätt fört ut de gällande målen till de regionala
lantmäterimyndigheterna och inte reagerat på de signaler man fått om att
målen uppfattades som orealistiska. Revisorerna föreslår därför att
regeringen tar initiativ till en analys av målen för den nya
arbetsprocessen samt hur de har reviderats och följts upp under perioden
1997-2000.
Kompetens- och kvalitetsfrågor
Lantmäteriet har inlett ett arbete med att se över och förbättra
kvaliteten inom fastighetsbildningsprocessen. Ett framgångsrikt
kvalitetsarbete med rättssäkerhetsanknytning bör dock, enligt
revisorerna, grundas på en mer systematisk analys av de aktuella
problemen. Enligt Riksdagens revisorer bör regeringen därför ta
initiativ till en oberoende granskning av kvaliteten i
fastighetsbildningsprocessen och dess utfall.
Finansieringsprinciperna inom fastighetsbildningen
Den nya arbetsprocessen har inneburit att den avgiftsfinansierade
förrättningsverksamheten och den anslagsfinansierade
fastighetsregistreringen har integrerats. Med det integrerade
förfarandet kan det enligt revisorerna vara svårt att dra en tydlig
gräns mellan dessa båda finansieringsformer. Regeringen har tidigare
meddelat att det, när integreringen har genomförts, kan finnas skäl att
ta upp frågan om kostnaderna för fastighetsregistreringen skall utgöra
en del av förrättningstaxan.
Riksdagens revisorer föreslår därför att regeringen bör se över och
klargöra finansieringsprinciperna inom fastighetsbildningen efter
införandet av den nya arbetsprocessen. Regeringen bör även analysera om
anslagen till fastighetsregistreringen kan avvecklas och finansieringen
i stället ske över förrättningstaxan.
Tillsynen av fastighetsbildningsverksamheten
Lantmäteriet ansvarar för tillsynen av såväl de kommunala som de
statliga lantmäterimyndigheterna. Av revisorernas förslag framgår att
det saknas en plan för tillsynen och att den endast behandlas summariskt
i Lantmäteriets verksamhetsplan. Vidare har kostnaderna för den formella
tillsynen minskat betydligt under de senaste åren. Detta bör enligt
revisorerna ses mot bakgrund av Lantmäteriets uttalanden om
nödvändigheten av kontrollerande tillsyn och det faktum att stora
förändringar har skett inom fastighetsbildningsområdet i och med
tillkomsten av en ny lantmäteriorganisation, en ny arbetsprocess inom
fastighetsbildningen och kommunala lantmäterimyndigheter.
Revisorerna anser att tillsynen över Lantmäteriets verksamhet bör
utvecklas och att den bör riktas mer mot råd och stöd än s.k. formell
tillsyn. Samtidigt krävs det enligt förslaget en kontrollerande formell
tillsyn för att upptäcka sådana missförhållanden som inte annars skulle
komma fram. Enbart en reaktiv formell tillsyn av de statliga
lantmäterimyndigheterna och en begränsad formell tillsyn riktad mot de
kommunala lantmäterimyndigheterna är otillräcklig.
Sammanfattningsvis föreslår revisorerna att regeringen tar initiativ
till
att Lantmäteriets formella tillsyn av såväl kommunala som statliga
lantmäterimyndigheter förstärks,
att en plan upprättas för tillsynsverksamheten. I denna bör det bl.a.
framgå vilka avvägningar Lantmäteriet gör mellan olika typer av
kontrollerande och stödjande insatser,
att den formella tillsynen av de statliga lantmäterimyndigheterna blir
mer aktiv,
att den formella tillsynen av de enskilda förrättningslantmätarnas
arbete utvecklas samt
att tillsynen även omfattar den s.k. lokala myndighetsservicen.
Kommunal lantmäteriverksamhet
Reglerna för den organisatoriska inplaceringen av kommunala
lantmäterimyndigheter
Av revisorernas rapport framgår att de kommunala lantmäterimyndigheterna
vanligen är inplacerade under kommunernas byggnadsnämnd respektive
byggnadsförvaltning eller motsvarande. Kommunerna kan enligt revisorerna
finna det rationellt med en nära integration mellan kommunens
planverksamhet och den kommunala lantmäterimyndigheten. Även ur ett
medborgarperspektiv kan denna samverkan uppfattas som
effektivitetshöjande och serviceorienterad. Revisorerna har emellertid i
granskningen uppmärksammat att det kan finnas risk för att
rättssäkerheten påverkas negativt vid en alltför nära relation mellan
lantmäterimyndigheten och kommunens planverksamhet. Den nära relationen
mellan dessa verksamheter understryks också av att flera kommunala
lantmäterimyndigheter har svårigheter att särredovisa sitt ekonomiska
resultat. Detta utgör inte sällan en integrerad del av den övriga
kommunala verksamhetens resultat.
Mot denna bakgrund anser revisorerna att det i lagen (1995:1393) om
kommunal lantmäterimyndighet bör ställas krav på ekonomisk
särredovisning av de kommunala lantmäterimyndigheternas verksamhet.
Kraven på information om möjligheter att överlämna ärenden
En garanti för rättssäkerheten är att kommuner får begära att
fastighetsbildningsärenden där kommunen själv är sakägare skall
överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten. Den kommunala
fastighetsbildningsmyndigheten skall då överlämna ärendet. Överlämnande
skall också ske om annan sakägare begär det.
Andelen ärenden som har lämnats över till den statliga myndigheten på
dessa grunder är liten. Om detta sammanhänger med bristfällig
information om möjligheten till överlämnande, finns det enligt
revisorerna risk att rättssäkerheten äventyras. Vid de tolv
tillsynsbesök som Lantmäteriet hade genomfört vid kommunala
lantmäterimyndigheter t.o.m. november 2000 framförde man i åtta fall
synpunkter på att den kommunala lantmäterimyndighetens information om
möjligheten till överlämnande hade varit bristfällig.
Mot denna bakgrund anser revisorerna att det i lagen (1995:1393) om
kommunal lantmäterimyndighet bör ställas krav på att de kommunala
lantmäterimyndigheterna skall informera berörda sakägare om möjligheten
att överlämna ärenden där kommunen är sakägare till statlig
lantmäterimyndighet.
Översyn av tillämpningen av de undantagsregler som gäller kommunal
handläggning
Enligt bestämmelserna i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet
skall vissa ärendetyper överlämnas till den statliga
lantmäterimyndigheten för handläggning. Stadgandena innebär att det är
de kommunala myndigheterna som avgör när ett överlämnande skall ske. För
många större sakägare, som ofta är verksamma över hela landet, vore det
enligt Riksdagens revisorer dock rationellt att kunna vända sig till en
(1) lantmäterimyndighet. Med de kommunala lantmäterimyndigheternas
tolkningsföreträde försvåras detta.
Revisorerna konstaterar att det finns många skilda uppfattningar bland
remissinstanserna när det gäller synen på de undantag från kommunal
handläggning som finns i lagen om kommunal lantmäterimyndighet. Mot
bakgrund av remissinstansernas synpunkter finner revisorerna det
emellertid motiverat att föreslå att lagen om kommunal
lantmäterimyndighet ändras så att de kommunala lantmäterimyndigheterna
blir skyldiga att samråda med den statliga myndigheten om ärenden som
kan antas omfattas av undantagen från kommunal handläggning.
Revisorerna anser också att det bör vara den statliga myndighetens
ansvar att avgöra om ett ärende omfattas av de villkor för överlämnande
som anges i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet.
Dessutom anser revisorerna att det är angeläget att de problem som "de
större förrättningskunderna" upplever får en lösning, inte minst för att
öka rationaliteten i förrättningarna. Revisorerna anser att det bör bli
regeringens uppdrag att finna en lämplig form för hur detta skall kunna
ske.
Riksdagens revisorer föreslår därför sammanfattningsvis
att lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet ändras så att de
kommunala lantmäterimyndigheterna blir skyldiga att samråda med den
statliga myndigheten om ärenden som kan falla under de ärendetyper som
anges i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet,
att regeringen överväger om det bör vara den statliga myndighetens
ansvar att avgöra om ett ärende omfattas av de villkor för överlämnande
som anges i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet samt
att regeringen utreder hur de större, rikstäckande förrättningskundernas
problem med splittrad ärendehandläggning skall kunna bemästras.
Motionsförslagen
Med anledning av Riksdagens revisorers förslag har det väckts en motion.
I motion 2001/02:Bo26 (kd) uttalas att revisorernas förslag är mycket
bra, men att det bör kompletteras på några punkter. Enligt motionen är
det viktigt att en kommande utredning på lantmäteriområdet även
inbegriper lantmäteriets framtidsfrågor - yrkande 2. Det innebär bl.a.
att översynen bör omfatta
utveckling av lantmäteriets organisation så att ny digital teknik m.m.
får fullt genomslag,
utveckling av ett nytt IT-stöd till inskrivningsmyndigheterna och av
elektroniska fastighetsaffärer samt
ökad satsning på geografisk informationsteknik.
Det är enligt motionen viktigt att resultatdialogen mellan regeringen
och Lantmäteriet förbättras väsentligt och att revisorernas förslag om
ändringar i lagen om kommunal lantmäterimyndighet genomförs.
Enligt motionen bör det dessutom övervägas att integrera Sjöfartsverkets
sjökarteverksamhet och Lantmäteriverkets kartverksamhet för att öka
effektiviteten inom både sjö- och landkarteområdet. En förutsättning för
detta anges vara att sjömätningen även fortsättningsvis ligger kvar inom
Sjöfartsverkets ansvarsområde - yrkande 1.

2001/02
BoU7

Utskottets överväganden
Lantmäteriets verksamhet
Återrapporteringen till riksdagen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen vad utskottet
anför i detta avsnitt. Utskottets ställningstagande görs bl.a. mot
bakgrund av bostadsutskottets och riksdagens tidigare principiella
ställningstaganden när det gäller vikten av ett fullgott
beslutsunderlag. Därmed tillstyrker utskottet revisorernas förslag i
denna del.
Den omorganisation av lantmäteriverksamheten som riksdagen beslutade
1994 har lett till stora förändringar inte bara när det gäller
myndighetsstrukturen utan även i fråga om arbetsmetoder. Efter
omstruktureringen har Lantmäteriverket under flera år dragits med
betydande strukturella problem. Det har bl.a. lett till att de
ekonomiska resultaten varit otillfredsställande. Även om dessa
förhållanden naturligtvis har redovisats i budgetpropositionen har denna
redovisning inte alltid varit tillfredsställande. Bostadsutskottet och
riksdagen har också från allmänna utgångspunkter riktat kritik mot det
beslutsunderlag som tillställts riksdagen. Mot bakgrund av
Lantmäteriverkets ekonomiska situation har den ekonomiska utvecklingen i
verksamheten ägnats särskild uppmärksamhet. Bostadsutskottet har därför
vid flera tillfällen av verkets generaldirektör orienterats om det
pågående förändringsarbetet och de ekonomiska följderna av detta.
En huvudpunkt i revisorernas förslag är att återrapporteringen till
riksdagen bör förbättras när det gäller konsekvenserna av
omorganisationen och den därpå följande omstruktureringen. Mot bakgrund
av tidigare principiella ställningstaganden delar utskottet denna
uppfattning. Även om det naturligtvis alltid kan finnas ett behov av
kompletterande information och upplysningar bör den grundläggande
redovisningen till riksdagen vara så fullständig som möjligt. Inte minst
gäller det i situationer där en verksamhet genomgått mer betydande
förändringar. Utskottets ställningstagande med anslutning till
revisorernas förslag i denna del bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
Översyn av verksamheten inom Lantmäteriet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen vad utskottet
anför i detta avsnitt. Utskottet föreslår att en översyn bör komma till
stånd bl.a. vad gäller åtskillnaden mellan myndighetsutövningen och
uppdragsverksamheten, utfallet av den nya arbetsprocessen inom
fastighetsbildningen samt omfattningen och inriktningen av
tillsynsverksamheten.
Utskottets ställningstagande utgår från Riksdagens revisorers förslag
samt motionsförslaget i denna del.
Riksdagens revisorers förslag till åtgärder när det gäller verksamheten
inom Lantmäteriet har stor spännvidd. Det innebär att förslagen avser
allt från relativt konkreta åtgärder till en mera övergipande översyn av
flera för verksamheten centrala områden. Detta till trots har utskottet
valt att behandla förslagen samlat med utgångspunkt i de mål och
riktlinjer som lagts fast för verksamheten.
En utgångspunkt för omorganisationen av lantmäteri- och
fastighetsdataverksamheten var att undanröja den splittring och
osäkerhet som i vissa avseenden rådde i fråga om bl.a.
fastighetsbildningen. En grundläggande avsikt med den nya organisationen
har därför varit att lägga fast de principer och riktlinjer som skall
utgöra basen för verksamheten på såväl kort som lång sikt. Dessa
principer ligger fortsatt fast, och de har heller inte satts i fråga av
revisorerna. Däremot lyfter revisorerna fram områden där principerna
kanske inte fått fullt genomslag eller som på annat sätt inte anses
svara mot de krav på verksamheten som i övrigt bör ställas.
De principiella riktlinjer som lades fast av riksdagen är i korthet
följande.
Rättssäkerheten skall utgöra grunden för den nya organisationen. Det
innebär att den myndighet som handhar fastighetsbildningen så långt
möjligt bör vara obunden av andra statliga eller kommunala intressen.
Fastighetsbildningen bör i sin helhet betraktas som myndighetsutövning.
Vissa förrättningsmoment, främst av kart- och mätningsteknisk art, bör
emellertid kunna utföras av kommunala mätningsorgan eller upphandlas i
konkurrens.
Uppdrag som kan skada förtroendet för myndighetsutövningen bör avskiljas
från myndigheten. De verksamheter som särskilt pekats ut är
kartografisk uppdragsverksamhet, fristående förlagsverksamhet och
fastighetsekonomisk uppdragsverksamhet.
De förslag som revisorerna lägger fram i fråga om Lantmäteriets
organisation syftar till att på olika sätt förbättra möjligheterna att
fylla det uppsatta målet att åstadkomma en åtskillnad mellan
myndighetsutövningen och uppdragsverksamheten. Utan att här gå in i
detalj på dessa förslag vill utskottet för sin del betona vikten av att
dessa skilda uppgifter hålls väl isär. Det finns därför anledning att
mot bakgrund av revisorernas förslag se över hur den nuvarande
organisationen svarar mot de riktlinjer som lagts fast.
När det gäller frågan om resultatbonusavtal innebär revisorernas förslag
dels att förekomsten av sådana avtal skall utredas inom
statsförvaltningen i sin helhet, dels att resultatbonusavtalen vid
Lantmäteriet, om så behövs, skall ses över. Även om det primärt inte
ankommer på bostadsutskottet att bedöma i vilken utsträckning det kan
erfordras en mer allmän översyn av förekomsten av resultatbonusavtal
inom statsförvaltningen har utskottet från sina utgångspunkter inget att
invända mot att en sådan översyn kommer till stånd. Det är enligt
utskottets mening också naturligt att de avtal som finns inom
Lantmäteriet ses över. Det kan ske antingen inom ramen för en översyn av
hela lantmäteriverksamheten eller i särskild ordning.
En viktig del i omstruktureringen av lantmäteriverksamheten har varit
införandet av en ny arbetsprocess inom fastighetsbildningen. Som framgår
av revisorernas redovisning avviker den nya processen i väsentliga
avseenden från den gamla. En så pass omfattande omläggning som det här
är fråga om innebär nästan alltid att det initialt kan uppstå
svårigheter av något slag. Utskottet delar mot den bakgrunden
revisorernas uppfattning att det kan finnas anledning att se över hur
den nya arbetsprocessen svarar mot de uppsatta målen och i vilken
utsträckning som målen är realistiska. Som en naturlig del i en sådan
utvärdering bör enligt utskottets mening även ingå frågor om kvalitet
och kostnader.
Lantmäteriet har ansvar för tillsynen av såväl statliga som kommunala
lantmäterimyndigheter. En förutsättning för att myndigheten skall kunna
ta detta ansvar är att tillsynen sker i organiserade former och med en
viss regelbundenhet. Även innehållet i tillsynen är naturligtvis
viktigt. Det innebär att tillsynen inte bara bör vara korrigerande utan
också stödjande. Utskottet delar mot denna bakgrund revisorernas
uppfattning om vikten av att tillsynen får en tillräcklig omfattning och
en ändamålsenlig utformning och inriktning.
När det gäller den kommunala lantmäteriverksamheten för revisorerna fram
förslag som avser dels den organisatoriska inplaceringen av de kommunala
lantmäterimyndigheterna, dels hur och när ärenden skall överlämnas från
kommunal till statlig lantmäterimyndighet. Utskottet kan konstatera att
förslagen har kopplingar såväl till kraven på rättssäkerhet som till
frågor om den interna kommunala organisationen och till relationen
mellan statlig och kommunal verksamhet. De ytterligare överväganden som
måste till innan slutlig ställning tas till förslagen måste därför göras
med beaktande av alla dessa faktorer.
I en situation där Lantmäteriets verksamhet ses över framstår det enligt
utskottets mening som naturligt att också frågor som rör den framtida
tekniska utvecklingen lyfts fram. I den mån det erfordras för att
Lantmäteriet skall kunna utnyttja ny teknik bör naturligtvis även dessa
frågor beaktas. Det innebär dock inte att arbetet skall inriktas på att
föreslå vilken ny teknik som skall införas, utan det skall i stället
syfta till att skapa förutsättningar för att tekniska framsteg kan tas
till vara i verksamheten.
Den översyn av lantmäteriverksamheten i olika avseenden som utskottet nu
uttalat sig för bör komma till stånd så snart som möjligt. I sitt
förslag redovisar Riksdagens revisorer att regeringen avser att
tillsätta en utredning i syfte att se över den statliga
lantmäteriverksamheten där bl.a. en uppföljning av Lantmäteriets
omstrukturering ingår. Enligt vad utskottet erfarit pågår inom
Regeringskansliet arbetet med att utarbeta direktiv till den aviserade
utredningen. Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att de
förslag som utskottet nu fört fram omfattas av detta utredningsuppdrag.
Med tanke på förslagens skilda karaktär bör dock regeringen vara
oförhindrad att också på annat sätt vidta de åtgärder som kan föranledas
av utskottets ställningstaganden. Det kan t.ex. ske genom
utredningsuppdrag i enskilda frågor, genom direktiv till myndigheterna
eller genom en dialog med berörda intressenter.
Bostadsutskottet anser att riksdagen som mening bör tillkännage för
regeringen vad som ovan anförts med anledning av Riksdagens revisorers
förslag i denna del samt motion 2001/02:Bo26 (kd) yrkande 2.
Sjömätningen m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om att integrera den sjökartering
som Sjöfartsverket har ansvaret för med Lantmäteriets verksamhet.
Utskottets ställningstagande motiveras bl.a. av att det är lämpligare
att behandla denna typ av frågor i ett vidare sammanhang, t.ex. vid
budgetberedningen. Jämför reservationen (kd).
Enligt motion 2001/02:Bo26 (kd) yrkande 1 bör det övervägas att
integrera den sjökartering som Sjöfartsverket har ansvaret för med
Lantmäteriets verksamhet. En förutsättning för detta anges dock vara att
ansvaret för sjömätningen även efter en integrering ligger kvar hos
Sjöfartsverket.
Det kan naturligtvis finnas anledning att från tid till annan se över
näraliggande verksamheter där ansvaret ligger hos olika myndigheter.
Utskottet vill för sin del inte utesluta att det kan finnas fördelar med
en sådan samordning av sjö- och landkartering som motionärerna föreslår.
Denna fråga kan dock inte ses isolerad från den övriga verksamhet som de
båda myndigheterna bedriver. Med en sådan utgångspunkt framstår det
enligt utskottets mening som mera lämpligt att behandla denna typ av
frågor i anslutning till beredningen av budgeten eller i något annat
sammanhang där det görs en bred genomlysning av verksamheten vid de båda
myndigheterna. Utskottet är därför inte berett att nu ställa sig bakom
förslaget i motionen.
Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservation. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
Sjömätningen m.m. (punkt3)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo26 yrkande 1.
Ställningstagande
I dag har Lantmäteriet ansvar för landkarteringen och Sjöfartsverket
ansvar för sjökarteringen. I grunden har dessa verksamheter många
beröringspunkter. Som framhålls i Kristdemokraternas motion finns det
därför betydande fördelar att vinna med en samordning av de båda verkens
karteringsarbete. Det kan förutsättas att en samordning ökar
effektiviteten samtidigt som de totala kostnaderna minskar. Inte minst
visar erfarenheterna från våra grannländer Danmark och Norge att så blir
fallet. I enlighet med förslaget i motionen bör därför ett arbete
inledas i syfte att åstadkomma en organisatorisk och verksamhetsmässig
samordning av land- och sjökarteringen.
En förutsättning för den av oss nu förordade samordningen är dock att
ansvaret för sjömätningen som sådan även fortsättningsvis ligger kvar
hos Sjöfartsverket. Det främsta skälet för detta är att Sjöfartsverket
har den kompetens och den utrustning som erfordras för att på ett
effektivt sätt bedriva denna del av karteringen.
Det vi nu har anfört om en samordning av Lantmäteriverkets och
Sjöfartsverkets karteringsverksamhet bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening. Därmed ställer sig riksdagen bakom förslaget
i motion 2001/02:Bo26 (kd) yrkande 1.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag

Riksdagens revisorers förslag
Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR10:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna
anfört i avsnitt 2.2.3 om återrapporteringen till riksdagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna
anfört i avsnitten 2.3.3, 2.6.3 och 2.7.3 om Lantmäteriets organisation.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna
anfört i avsnitten 2.4.3 och 2.5.3 om resultatbonusavtal och begreppet
ekonomisk balans.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna
anfört i avsnitten 2.8.3, 2.9.3, 2.10.3 och 2.16.3 om
fastighetsbildningen och dess tillsyn.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna
anfört i avsnitten 2.12.3, 2.13.3 och 2.15.3 om kommunal
lantmäteriverksamhet.

Följdmotion
2001/02:Bo26 av Annelie Enochson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sjömätningen även fortsättningsvis skall ligga kvar inom
Sjöfartsverket.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om direktiven till utredningen om lantmäteriet.