Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i byggnadsstadgan, m. m.

Betänkande 1974:CU10

CU 1974:10

31

Nr 10

Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i
byggnadsstadgan, m. m.

Motionerna

Utskottet häri detta sammanhang behandlat motionerna 1974:

904 av fru Diesen (m) vari hemställs att riksdagen uppdrar åt statens
planverk att meddela erforderliga föreskrifter eller råd och anvisningar
rörande minsta höjd över marken för placering av fönster,

910 av herr Nilsson i Kristianstad m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att den nuvarande lydelsen av

paragraf 42 a i byggnadsstadgan: ” i skälig omfattning ” skall

utgå ur stadgan, samt

2. att byggnadsstadgans paragraf 42 a i enlighet med i motionen
föreslagen lydelse även skall omfatta bostadsfastigheter,

1577 av herrar Bergqvist (s) och Nilsson i Kristianstad (s) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
utvidgning av besvärsrätten i frågor som rör 42 a § byggnadsstadgan så att
enskild handikappad, handikappförening och fackförening får besvärsrätt.

1590 av fru Nilsson i Kristianstad (c) vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att tillämpningsföreskrifter till byggnadsstadgans
§ 42 a om arbetsplatser snarast utfärdas.

Gällande ordning m. m.

Placering av fönster

Byggnadsstadgan (BS) innehåller inga bestämmelser om fönsters lägsta
höjd över marken. Svensk byggnorm (SBN 67) innehåller vissa regler om
luftintags höjd över marken men i övrigt inga härtill direkt anknytande
regler.

Handikappanpassning m. m.

Genom ändring i byggnadsstadgan (BS) år 1966 (prop. 1966:118, 3LU
43) infördes en ny bestämmelse, 42 a §, av innehåll att de utrymmen
i byggnad, till vilka allmänheten äger tillträde, i skälig omfattning skall
utformas så att de blir tillgängliga och kan nyttjas av personer, vilkas
rörelseförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.

Vid 1970 års riksdag föreslogs i motioner att 42 a § skulle få en

lydelse som dels uteslöt orden ” i skälig omfattning ”, dels

gjorde den tillämplig på arbetslokaler och dels vidgade tillämpningsom -

CU 1974:10

32

rådet att avse personer med nedsatt hörsel. Riksdagen beslöt i enlighet
med tredje lagutskottets betänkande (3 LU 1970:38) begära förtydligande
och komplettering av stadgandet.

Bestämmelsen i 42 a § ändrades år 1971 (prop. 1971:48, CU 13) så att
tillämpningsområdet utsträcktes till att omfatta även utrymmen i
byggnad som utgör arbetslokal. Stadgandet gjordes även tillämpligt på
personer vilkas orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder,
invaliditet eller sjukdom.

Kungl. Maj:t har den 27 juni 1969 fastställt av planverket utarbetade
bindande föreskrifter för tillämpning av 42 a §. Planverket har vidare i
september 1969 publicerat råd, anvisningar och kommentarer till
de då gällande bestämmelserna. Efter 1971 års vidgning av 42 a§ har
planverket i januari 1972 beslutat göra vissa tillägg till normerna, delvis
publicerade som bindande föreskrifter och i övrigt som råd eller
anvisningar.

Enligt dessa s. k. handikappbyggnormer gäller i fråga om förflyttningsvägar
som bindande föreskrift att till lokal upplåten för allmänheten samt
till annat utrymme till vilket allmänheten äger tillträde skall anordnas
minst en förflyttningsväg så utformad att den kan användas av personer
med nedsatt rörelseförmåga. Undantag får medges om kostnadsökningen
bedöms som oskälig. Handikappbyggnormerna i övrigt i denna del utgör
råd och anvisningar. I vad gäller för allmänheten tillgängliga lokaler som
sådana har den bindande föreskriften getts att, där kapprum finns, minst
en kapphylla och ett klosettrum skall anpassas till personer med nedsatt
rörelseförmåga. Detsamma gäller i erforderlig utsträckning också övriga
för allmänheten behövliga anordningar i sådan lokal.

De 1972 som bindande föreskrifter publicerade normerna innebär
bl. a. att förflyttningsväg enligt ovan skall anordnas även till arbetslokal
och att i byggnad som innehåller sådan lokal skall anordnas handikappanpassade
personalrum.

1 planverkets kommentarer till de nämnda handikappbyggnormema
anförs, att om de bindande föreskrifterna medför oskäligt hög kostnad,
bör byggnadsnämnden jämlikt 67 § BS medge undantag från föreskriften
efter särskild prövning i anslutning till vad som sägs i 42 a § BS. I
sammanhanget sägs vidare att i fråga om lokal upplåten för allmänheten
torde kostnadsökningarna bli små om hänsyn tas till problemen på ett
tidigt stadium i projekteringen. Undantag bör därför i dessa fall medges
endast då mycket starkt vägande skäl kan anföras.

Enligt 54 § 2 mom. andra stycket BS behöver byggnadslov inte sökas
för byggnad som tillhör kronan eller landsting. Detta gäller vare sig de
beträffande användningssättet är att anse som allmänna byggnader eller
inte. Byggnadslov måste dock sökas för byggnader som uppförs för
primärkommuns räkning och sålunda avses för t. ex. kommunalhus,
ålderdomshem, kommunala skolor, m. m.

I 66 § BS ges särskilda bestämmelser om kommuns och landstings
byggande. Förslag till sådant byggande skall granskas av byggnadsnämd

CU 1974:10

33

den, som har möjlighet att temporärt hindra företaget genom att
påfordra prövning hos Kungl. Maj:t av företaget i dess helhet eller viss
detaljfråga. Kronan — men inte landsting — har befogenhet att själv,
genom den myndighet som har att granska ritningarna, vid behov
meddela dispens från de i BS eller med stöd därav givna föreskrifterna.

Vid införandet av 42 a § BS uttalade departementschefen att regleringen
måste begränsas att i första hand avse nybyggnader men kunna
tillämpas även på de mer genomgripande om- och tillbyggnadsåtgärder
som enligt 75 § b)—d) BS jämställs med nybyggnad.

I samband med antagandet av riktlinjer för sanering av det äldre
bostadsbeståndet infördes 48 a § BS. Enligt detta stadgande skall vid
sådan ändring av byggnad, som enligt 75 § b)—0 är att hänföra till
nybyggnad, bestämmelserna i bl. a. 42 a § tillämpas endast beträffande
de delar av byggnaden som berörs av ändringen och endast i den
omfattning som erfordras för att dessa skall uppfylla skäliga anspråk på
säkerhet, god hygien och trevnad.

Vid 1973 års riksdag anförde dåvarande chefen för inrikesdepartementet
(prop. 1973:1, bil. 13, s. 174) — i anslutning till det av bl. a.
handikapputredningen konstaterade behovet av normer — att det ankom
på Kungl. Maj:t att vidta erforderliga åtgärder för utformning och
utrustning av bostäder för handikappade. Civilutskottet anförde (CU
1973:19, s. 37) i anledning av motion om obligatoriskt handikappvänligt
byggande att kraven på att så långt som anses lämpligt och möjligt vidga
kravet på handikappanpassning löpande prövades av planverket och att
någon riksdagens åtgärd då inte ansågs påkallad.

Utskottet

Den genom motionen 1974:904 (m) väckta frågan om bestämmelser
e. d. rörande fönsters minsta höjd över marken är enligt utskottets
mening knappast av den art att den lämpar sig för en generell, tvingande
reglering — detta trots att frågan för berörda boende kan ha stor
betydelse. Utskottet har förutsatt att de påpekade olägenheterna i
möjligaste mån kan beaktas såsom lämplighetsfrågor även om rådgivning
saknas från planverkets sida.

I motionen 1974:910 (s), yrkandet 1, föreslås att föreskriften i 42 a §
byggnadsstadgan (BS) om vissa lokalers tillgänglighet för handikappade
skall i sig vara bindande och inte inskränkas av en redan i stadgandet
intagen hänvisning till skälighetsprövning. Skäl för avvikelser från sådana
normer bör enligt motionen prövas som dispensärenden. Motionens
huvudsyfte torde vara att lägga fast en högre ambitionsnivå i fråga om
handikappanpassning inom det avsedda området och inte att förorda en
annan administrativ tillämpning av reglerna. Även enligt utskottets
uppfattning bör det fortsatta normarbetet riktas in på detta. Utskottet
har förutsatt att överväganden görs om möjligheten och lämpligheten att
i sådant syfte föra över nu gällande eller eljest aktuella råd och

CU 1974:10

34

anvisningar till det område som täcks av bindande föreskrifter, från vilka
avsteg får ske endast efter dispensprövning i redan gällande ordning. När
dessa föreskrifter sammantaget nått sådan allmängiltighet att de kan få
generella uttryck i BS blir det naturligt att överväga även detta.
Riksdagen bör i anledning av motionen i denna del som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Yrkandet 2 i den nämnda motionen 1974:910 (s) syftar till att
bostäder generellt skall anpassas för handikappade.

Utskottet har i denna del inte funnit skäl till annat bedömande än vid
1973 års riksdag. Kraven på att vidga handikappanpassningen får löpande
prövas och prioriteras efter angelägenhetsgrad. Därvid får övervägandena
knytas inte endast till BS utan även till förutsättningarna för bostadsanpassningabidrag
och till det löpande arbetet inom byggstandardiseringen.
Utskottet kan därför inte tillstyrka ett föreslaget generellt uttalande.

Förslaget i motionen 1974:1590 (c) innebär ett krav på att nuvarande
till 42 a § BS knutna handikappbyggnorm från år 1969 skall vidgas.

Syftet med motionärens förslag täcks i väsentlig mån av vad utskottet
ovan föreslagit riksdagen att ge Kungl. Maj:t till känna. Då — enligt vad
utskottet erfarit — arbete med revision av i motionsyrkandet avsedda
normer pågår inom planverket har utskottet utgått från att motionens
syfte kommer att tillgodoses utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

I vad slutligen avser förslaget i motionen 1974:1577 (s) om att
besvärsrätt skulle ges enskild handikappad och vissa intresseorganisationer
har utskottet kommit till följande bedömande.

Sakägarbegreppet och därmed talerätten inom byggnadslagstiftningens
område prövas av bygglagutredningen i anslutning till frågor om ett
vidgat medborgarinflytande. Boendeutredningen prövar i liknande sammanhang
härtill anknytande frågor. Sakfrågan i motionen har samband
med möjligheterna att vidga allmänhetens insyn och inflytande redan i
planeringsskedet. Dessa frågor bör enligt utskottets mening lösas efter
samordnade överväganden, varvid även får beaktas syftet att inte
administrativt betunga planering och genomförande. Ytterst torde
motionärernas syfte bäst kunna tillgodoses genom den fortlöpande
prövning av de tvingande bestämmelsernas omfattning som utskottet
ovan förutsatt.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1974:904,

2. att riksdagen i anledning av motionen 1974:910, yrkandet 1,
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:910, yrkandet 2,

CU 1974:10

35

4. att riksdagen avslår motionen 1974:1590,

5. att riksdagen avslår motionen 1974:1577.

Stockholm den 26 februari 1974

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: se under betänkandet CU 1974:5.

GOTAB 74 7086S Stockholm 1974