Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående samhällets markpolitik m.m.

Betänkande 1971:CU11

Civilutskottets betänkande nr 11 år 1971

CU 1971:11

Nr 11

Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående samhällets
markpolitik m.m.
Motionerna

Utskottet har behandlat motionerna nr

165 av fru Hörnlund m. fl. vari hemställs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av förköpslagen att

a. den s. k. obillighetsregeln (9 § 1 st. 3.) ges en sådan utformning
att spekulation motverkas,

b. tiden för kommuns ansökan om tillstånd till förköp utsträcks till
två månader,

1148 av herr Adolfsson m. fl. vari hemställs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär förslag till lagstiftning, syftande till att ge kommunerna
skyldighet att sälja mark till enskilda för bebyggelse,

1160 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. vari — såvitt motionen
inte behandlas i utskottets betänkande CU 1971: 12 — hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning och
förslag

a. om att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas,

b. om ändring av förköpslagen så att samhället ges rätt till prövning
av det överenskomna markpriset vid övertagna köp, genom att särskilda
markvärdesnämnder tillsätts i varje län,

1166 av herr Lindkvist m. fl. vari föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om en sådan översyn av förköpslagen som
innebär hembudsskyldighet till kommun vid all fastighetsförsäljning.

Gällande ordning m. m.

Förköpslagen (1967: 868) och förköpskungörelsen (1967: 873) trädde
i kraft den 1 januari 1968. Bestämmelserna återförs till statsmakternas
beslut år 1967 (prop. 1967: 90, 3LU 54) och 1963 års markvärdekommittés
förslag (SOU 1966: 23 och 24).

Förköpslagen innebär att kommun skall ha förköpsrätt vid försäljning
som omfattar sådan mark som med hänsyn till den framtida
utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. I vissa fall får förköpsrätt inte utövas, t. ex. om försäljning -

Riksdagen 1971.19 sami. Nr 11

CU 1971:11

2

en avser fastighet med en areal under 3 000 m2 och att taxeringsvärdet
lägst är 200 000 kr. Förköpsrätt får inte heller utövas om staten är säljare
eller köpare eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar.
Kommunen får förvärva den egendom som köpet avser från säljaren på
de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Jämkning av villkor
som avtalats mellan säljaren och köparen får ske endast om det är oundgängligt
med hänsyn till arten av köparens åtagande gentemot säljaren.
Förköpsrätten utövas genom att kommun underrättar köpare och säljare
om beslut därom och anmäler beslutet till inskrivningsdomaren sist på
den inskrivningsdag som infaller närmast efter tre månader från lagfartsansökan
respektive ansökan om förvärvstillstånd.

Om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätt är kommun skyldig
att hos Konungen söka tillstånd till förköpet inom en månad från det bestridandet
antecknades i fastighetsboken. Tillstånd skall vägras bl. a. om
det är obilligt att förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare
och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen.

En undersökning rörande erfarenheterna av lagstiftningen om kommunal
förköpsrätt har gjorts inom justitiedepartementet och redovisats
i en promemoria (stencil, justitiedepartementet 1971: 1). Undersökningen,
som haft formen av en enkät till länsstyrelser, inskrivningsdomare
och kommunstyrelser, visar bl. a. följande.

Antalet uppgivna fall där förköpsbeslut antecknats i fastighetsbok
var 51 år 1968, 82 år 1969 och 38 första halvåret 1970. Enligt inkomna
svar från kommuner hade de genom fullbordade förköp tillförts ca
1 550 ha mark med en beräknad genomsnittlig areal per förvärv om ca
9 ha. Som jämförelse nämns att år 1968 beviljades över 160 000 lagfarter.

I fråga om anledningen till den ringa frekvensen förköp har ett trettiotal
kommuner anfört att det förekommit försäljningar bara av perifera
eller eljest ointressanta områden. Åtta kommuner har funnit köpeskillingarna
för höga, och 45 kommuner uppger att de redan har tillräckliga
markreserver. Några kommuner har framhållit att kommunerna
måste ges möjlighet att ta upp lån för att kunna möta hastigt uppträdande
förköpserbjudanden. Beträffande värdet av förköpslagstiftningen
angavs det av 123 kommuner som mycket stort, av 205 som tämligen
stort och av 148 som obetydligt. 78 kommuner ansåg sig på grund
av ringa erfarenhet av lagens tillämpning inte kunna avge något omdöme
i frågan. Ett femtiotal kommuner har framhållit att lagen enligt
deras uppfattning underlättar frivilliga överenskommelser om markförvärv.
30 kommuner har ansett lagstiftningen dämpande på prisnivån
medan minst lika många dock hävdat att den inte haft någon inverkan
eller t. o. m. en höjande inverkan på markprisnivån.

CU 1971:11

3

Expropriationslagen (1917: 189, därefter ändrad) ger möjlighet att
tvångsvis mot ersättning ta i anspråk fastighet m. m. för vissa ändamål.
Expropriationslagen öppnar möjlighet för kommuner till expropriation
bl. a. om Kungl. Majit finner det nödvändigt för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo
överföra mark, som inte är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.

Expropriationsutredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1969: 50
och 51) föreslagit att kommunernas möjlighet att expropriera vidgas i
flera hänseenden. En sammanfattning av förslaget har tagits in i tredje
lagutskottets utlåtande 1970: 22. Enligt vad civilutskottet erfarit torde
proposition i ämnet bli avlämnad under innevarande år.

Byggnadslagen (1947:385, därefter ändrad) och byggnadsstadgan
(1959: 612, därefter ändrad) innehåller bl. a. regler om kommunens
befogenhet att bestämma var tätbebyggelse får uppkomma samt hur
den skall vara utformad, det s. k. kommunala planmonopolet. Enligt
5 § 2 st. byggnadslagen förutsätts för att mark skall få användas
till tätbebyggelse, att den vid planläggning enligt lagen prövats från allmän
synpunkt lämpad för ändamålet. Bestämmelserna om zonexpropriation
återfinnes i byggnadslagen och innebär att Kungl Majit kan medge
kommun att för genomförande av större stadsplaneregleringar lösa viss
mark inom tätbebyggt område. En förutsättning är att området med hänsyn
till den allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse
finnes vara i behov av genomgripande ombyggnad som inte lämpligen
kan ske annat än i ett sammanhang.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande 1970:22 i anledning av
motioner om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark
lämnat en redogörelse över därtill anknytande lagstiftning m. m. Härmed
sammanhängande frågor har vidare behandlats i tredje lagutskottets
utlåtanden 1968: 57 och 1969: 13.

Utskottets yttrande

I det förslagskomplex som lades fram för riksdagen i anslutning till
proposition 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken m. m. ingick
bl. a. riktlinjer för kommunernas markpolitik. Statsmakternas beslut
innebar bl. a. rekommendationer till kommunerna att inrikta denna
politik på förvärv av mark i så stor utsträckning att kommunerna får
dominerande inflytande över de marktillgångar som inom överskådlig
tid kan beräknas bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet. Kommunerna
bör ha en markberedskap som innebär att mark är säkerställd för
minst tio års byggande. Till kommunernas förfogande i deras markpolitiska
verksamhet står bl. a. det i byggnadslagstiftningen givna kommunala
planmonopolet, den kommunala förköpsrätten, expropriationsrät -

CU 1971:11

4

ten, regler om försäljning av statlig och kyrklig mark, markprisprövningen
i samband med beviljande av statliga bostadslån, lagstiftningen
om tomträtt, markförvärvslånen och tomträttslånen. Härtill anknyter
vidare beskattningsreglerna samt båtnadsbidragen enligt bl. a. byggnadslagen,
m. m.

Förköpslagens syfte är att förbättra kommunernas möjligheter att på
ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen
och därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen i fråga
om sådan mark. Motionerna nr 165, 1160 och 1166 innehåller förslag
som syftar till ändringar i förköpslagen.

Förslaget i motionen nr 1160 innebär att kommunens betalningsskyldighet
vid utövande av förköp inte som nu i princip skall bestämmas till
vad kontrahenterna avtalat utan få prövas genom särskilda kommunala
markvärdenämnder i varje län. Motsvarande synpunkter anfördes även
i motioner vid 1969 och 1970 års riksdagar (3LU 1969: 13, 1970: 22).

Bundenheten vid säljarens pris togs upp även vid riksdagsbeslutet om
förköpslagen (3LU 1967:54, s. 70), då i motioner gjordes gällande att bestämmelsen
(5 § 1 st.) att kommunens förköpsrätt skall utövas på de avtalade
villkoren lämnade utrymme för skenköp och att kommunens förvärv
borde ske till ortens pris, bestämt av en av länsstyrelsen tillsatt marknämnd.
Tredje lagutskottet yttrade att förköpsinstitutet avsågs vara ett
komplement till vanliga köp och således inte kunde väsentligt skilja sig
därifrån. I sådant fall förfelas syftet med institutet, nämligen att det
skall vara enkelt, snabbt och billigt.

I den nämnda undersökningen har en kommun anfört att det pris
kommunen skall betala borde bestämmas genom opartisk värdering. En
annan kommun anser att förköp bör ske till avkastningsvärdet. I undersökningen
har vidare några kommuner räknat med risken att skenköp
ingås i syfte att driva upp priset, bl. a. när det blivit känt att kommun
är intresserad av att köpa mark inom ett visst område.

Civilutskottet har vid sin behandling av förenämnda yrkande funnit
anledning stryka under den grundläggande bedömningen att förköpsinstitutet
avser att öppna en väg för kommunerna att på ett enkelt,
snabbt och billigt sätt kunna träda in vid konstaterade försäljningar.
Med denna utgångspunkt bör en expropriationsliknande rätt att förvärva
mark inte föras in i dessa lagregler, önskemålen att kunna förvärva mark
till priser som bestäms enligt givna värderingsnormer får tillgodoses genom
expropriationsregler, där förvärvsförutsättningarna kan preciseras på ett
annat sätt. Riksdagen torde senare få tillfälle att i anledning av bl. a.
aviserad proposition om ändrade expropriationsregler få ta ställning till
omfattningen av en sådan rätt för kommunerna. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motionen nr 1160 i vad avser utredning och
förslag om ändring av förköpslagen.

I motionen 1166 föreslås en sådan översyn av förköpslagen som in -

CU 1971:11

5

nebär hembudsskyldighet vid all fastighetsförsäljning. Förslaget grundas
i huvudsak på uppfattningen att lagen på grund av tidsknapphet för
kommunerna, bundenheten vid säljarens pris samt möjligheten till prisuppdrivning
genom skenkontrakt eller andra arrangemang inte kunnat
utgöra den broms på markprisstegringen som åsyftats.

Förköpslagens tillämplighet är som ovan angivits knuten till fast egendom
som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordning. I 3 § förköpslagen anges
de fall då förköpsrätt inte får utövas: liten areal och lågt pris, viss
släktskap mellan köpare och säljare, exekutiv försäljning m. m. Om förköpsrätten
bestrids och tillstånd söks skall enligt 9 § 1 st. tillstånd vägras
bl. a. om det är obilligt att förköp sker med hänsyn till förhållandet
mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna
vid försäljningen.

En bestämmelse om möjlighet till hembud ingår i 4 § förköpslagen.
Om ägaren skriftligen erbjuder kommunen att köpa en fastighet till bestämt
pris och på i övrigt angivna villkor, skall kommun, om den vill
anta erbjudandet, svara säljaren inom tre månader. I annat fall kan
kommun under två år inte utöva förköpsrätt om inte priset är lägre
eller villkoren sammantaget avsevärt ogynnsammare än enligt hembudet.

Den åberopade tidsknappheten för kommunerna torde närmast avse
fristen för att efter meddelande och på grundval av fullmäktiges beslut
underrätta säljare och köpare samt anmäla beslutet till inskrivningsdomaren.
I den inledningsvis nämnda undersökningen (s. 26) har ett femtontal
kommuner hävdat att denna frist är för kort. Ett par kommuner
har framhållit att lantbruksnämnd och inskrivningsdomare bör åläggas
att expediera vissa meddelanden till kommuner snabbare än som sker.
En kommun har anfört att det finns möjlighet att förlägga köp så att
tremånadersfristen omöjliggör ett fullmäktigebeslut.

Beslut att utöva förköpsrätt ankommer på fullmäktige. I ett tillstånds
ärende hade beslutet i förköpsfrågan fattats av kommunalnämnden.
I Kungl. Maj:ts beslut uttalades att beslutet om utövande av förköpsrätten
inte fattats av det behöriga kommunala organet, nämligen kommunalfullmäktige.
Denna fullmäktiges behörighet har — alltför vidsträckt
— tolkats så att besluten inte kan delegeras till annat kommunalt
organ. Kungl. Maj:t har dock fastställt Stockholms stadsfullmäktiges
beslut den 30 september 1968 att anta ändring i reglementet för
stadens drätselnämnd, varigenom nämnden bl. a. bemyndigats att under
stadsfullmäktiges sommaruppehåll å stadens vägnar besluta i förköpsoch
hembudsärenden intill en beloppsgräns av 1 000 000 kr. per förvärv.
Regeringsrätten hade i remissyttrande över ansökningen uttalat att bemyndigandet
inte föranledde någon erinran.

Då Kungl. Maj:t efter ett bestridande av förköpsrätt prövar kommunens
ansökan om tillstånd till förköpet skall enligt den s. k. obillighets -

CU 1971:11

6

regeln i 9 § 1 st. 3. förköpslagen tillstånd vägras om det är obilligt att
förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller
villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen. I motionen nr
165 förordas en ändring i denna regel som syftar till att endast starka
personliga skäl bör utgöra hinder för kommun att utöva förköpsrätt.
Motionärerna anför att det närmast är obillighetsregeln som lägger hinder
i vägen för ett utnyttjande av förköpsrätten. Tillämpningen av regeln
enligt de vid lagstiftningens införande antagna grunderna anses ge möjligheter
till skenavtal eller i vart fall köpavtal som inte återspeglar det
reella innehållet i en överenskommelse och som kan grundas på t. ex.
skatt eskäl.

Av den inledningsvis nämnda undersökningen framgår att under tiden
den 1 januari 1968—30 juni 1970 Kungl. Maj:t i ett tiotal fall haft att
bedöma om ett förköp kunde anses obilligt eller inte.

Ett bestridande av förköpsrätt skall (9 § 2 st.) anmälas hos inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken. Inskrivningsdomaren
skall ofördröjligen underrätta kommunen om bestridandet. Fristen för
kommuns ansökan om tillstånd till förköpet hos Kungl. Majit har satts
till en månad från det bestridandet antecknades (se prop. 1967:90,
s. 142). Beslut att utöva förköpsrätt ankommer som anförts i princip
på kommunens fullmäktige. Ansökan om tillstånd fordrar inte något
nytt fullmäktigebeslut.

I motionen nr 165 förordas en ändring av denna regel så att tiden
för kommuns ansökan om tillstånd utsträcks till två månader. Motionärerna
framhåller att problem kan uppkomma för kommunerna dels
på grund av sen underrättelse, dels på grund av de kommunala sammanträdenas
förläggning t. ex. under semestertid.

Förslaget i motionen nr 1166 om hembudsskyldighet vid fastighetsförsäljning
torde närmast avse att effektivera tillämpningen så att kommunens
bedömanden kan komma i ett tidigare skede och kombineras
med förhandlingar. Det nämnda syftet att effektivera tillämpningen
och att undanröja avsedda svårigheter i lagstiftningens praktiska tilllämpning
torde även ligga bakom de konkreta förslagen i motionen nr
165. Utskottet har förutsatt att den uppmärksamhet som Kungl. Majit
ägnat förköpslagstiftningen genom bl. a. den refererade undersökningen
fullföljs genom en bedömning av undersökningsresultaten och de synpunkter
som framförts i motionerna och att Kungl. Majit därvid föreslår
sådana ändringar som eventuellt kan visa sig påkallade. Motionernas
syfte får därmed anses i väsentliga delar tillgodosett.

I syfte att öka kommunernas möjligheter att lägga upp en långsiktig
markreserv och tränga tillbaka den privata markspekulationen hemställs
i motionen nr 1160 om ett riksdagens initiativ för att påkalla utredning
och förslag om att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas.
Motsvarande hemställan behandlades senast vid 1970 års riksdag.

CU 1971:11

7

Tredje lagutskottet (3LU 1970: 22) hänvisade då till 1967 års reformer
och expropriationsutredningens huvudbetänkande och fann inte skäl
tillsätta en ny utredning för att pröva frågan om hur problemet med
oförtjänt markvärdestegring skall angripas.

Inte heller civilutskottet har funnit skäl tillstyrka den föreslagna utredningen.
Utskottet har utom vad tidigare åberopats beaktat även
bygglagutredningens pågående arbete och olämpligheten att till detta
knyta med tidigare direktiv svårförenliga uttalanden.

I motionen nr 1148 har föreslagits att riksdagen skall begära förslag
till lagstiftning, syftande till att ge kommunerna skyldighet att sälja
mark till enskilda för bebyggelse. Förslaget grundas på att småhuskonsumenterna
bör ha en reell möjlighet till val mellan boende i eget hem
med full äganderätt och i andra upplåtelseformer.

Motioner med likartat syfte behandlades även vid 1968 års riksdag.
Tredje lagutskottet (3LU 1968: 57) anslöt sig då i fråga om ett val mellan
full äganderätt och tomträtt till av riksdagen godkända rekommendationer.
Lagutskottet betonade vidare vikten av att kommunernas möjligheter
att välja upplåtelseform bibehölls och inte begränsas genom föreslagen
lagstiftning.

Civilutskottet har inte funnit anledning tillstyrka motionen. Kommunerna
bör mot bakgrund av statsmakternas rekommendationer själva
bedöma utbudet av såväl mark med äganderätt eller tomträtt som bostäder
med äganderätt, hyresrätt eller bostadsrätt. Utskottet har vidare
noterat att en föreslagen lagstiftning skulle medföra inte bara ett ingrepp
i de kommunala befogenheterna utan även avsevärda tillämpningssvårigheter.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning m. m. om ändring i förköpslagen (1967:
868) i syfte att införa prisprövning genom markvärdenämnder
att riksdagen avslår motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga,

2. beträffande översyn av förköpslagen (1967: 868) syftande till
hembudsskyldighet att motionen nr 1166 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd,

3. beträffande begäran om ändring av 9 § första och andra stycket
förköpslagen (1967: 868) att motionen nr 165 icke föranleder
någon riksdagens åtgärd,

4. beträffande utredning om villkor för stadsplaneläggning att riksdagen
avslår motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga,

CU 1971:11

8

5. beträffande lagstiftning om skyldighet att sälja kommunägd mark
att riksdagen avslår motionen nr 1148.

Stockholm den 30 mars 1971
På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp),
Kristiansson i örkelljunga (s), Petersson i Nybro (s), Lindkvist (s), Henrikson
(s), Engström (vpk), Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c), Turesson
(m), Åkerfeldt (c), Ångström (fp) och Adolfsson (m).

Reservationer

1. beträffande prisprövning genom markvärdenämnder m. m. av herr
Engström (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 4 som börjar med »Civilutskottet
har» och slutar med »av förköpslagen» bort ha följande lydelse:
»Utskottet delar den i motionen nr 1160 anförda synpunkten att samhällets
åtgärder i syfte att förstärka den kommunala markberedskapen
inte enbart tillgodoses av den genom den kommunala förköpsrätten
skapade möjligheten för kommunen att ingå som köpare. Det är också
nödvändigt att åstadkomma effektiva medel varigenom höjningar av
markprisnivån kan stävjas. Speciellt inom tätortsområden med stark
expansion har en oavlåtlig stegring av markpriserna ägt rum. Vetskapen
om kommunernas behov av tomtmark föranleder kapitalstarka konsortier
att förvärva stora markområden enbart i spekulativt syfte. Även
skenköp av mark förekommer. Den i motionen förordade åtgärden att
inom varje län tillsätta en markvärdenämnd med möjlighet att pröva
markpriset vid övertagna köp förutsätts endast komma till utnyttjande
då köparen finner priset oskäligt och underställer köpet nämndens prövning.
Det ofta förekommande förhållandet att kommunerna i ett
tvångsläge nödgas betala oskäliga markpriser skulle därigenom kunna
förebyggas. En förenkling och skärpning av expropriationslagstiftningen,
som kan utnyttjas vid fall då markägare vägrar sälja för samhälleliga
behov erforderlig tomtmark, kan sålunda inte ersätta den av motionärerna
förordade åtgärden. Utskottet finner därför angeläget tillstyrka
bifall till motionen nr 1160. Det grundläggande syftet även i motionerna
nr 165 och 1166 torde därmed vara tillgodosett.»

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

»1. beträffande utredning m. m. om ändring i förköpslagen (1967:
868) i syfte att införa prisprövning genom markvärdenämnder

CU 1971:11

9

att riksdagen med bifall till motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfort,
»

2. beträffande utredning om villkor för stadsplaneläggning av herr
Engström (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med »Inte
heller» och slutar med »svårförenliga uttalanden» bort ha följande lydelse: »Ett

ytterligare verksamt medel i kampen mot markspekulationen och
för säkerställandet av en social bostadspolitik finner utskottet vara det
i motionen nr 1160 framställda förslaget om att endast samhällsägd
mark får stadsplaneläggas. Förslaget anknyter till tankegångar som
formulerades redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. I detta hävdas
såväl ståndpunkten om ett gradvist överförande av hyreshusen i
samhällets ägo som kommunalisering av tomtmarken. Genomförandet
av förslaget om att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas förutsätter
givetvis ett överförande till samhället av sådan mark som erfordras
för bostadsbebyggelse och annan samhällelig service såsom gator,
parker etc. Det innebär därmed att samhället skaffar sig större
resurser för att säkerställa genomförandet av en socialt inriktad bostadspolitik.
En viktig del härav är bekämpandet av markspekulationen, som
starkt kan bidra till att sänka boendekostnaderna. Utskottet förordar
därför ett bifall till det i motionen nr 1160 ställda yrkandet i denna del.»

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

»4. beträffande utredning om villkor för stadsplaneläggning att
riksdagen med bifall till motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfort,»

3. beträffande lagstiftning om skyldighet att sälja kommunägd mark
av herrar Turesson (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med »Civilutskottet
har» och slutar med »avsevärda tillämpningssvårigheter» bort
ha följande lydelse:

»Statsmakternas tidigare ställningstaganden i fråga om markupplåtelser
till enskilda innebär att avgörandet ytterst skall ligga i kommunens
hand. Dessa ställningstaganden har uppenbart förutsatt att även
enskilda kommuninvånares intresse att förvärva mark med äganderätt
för egen bostad därvid tillgodoses i rimlig utsträckning och i relation
till efterfrågan. Som anförs i motionen kan det dock konstateras att
detta intresse i vissa kommuner inte alls eller i alltför ringa utsträckning
beaktas. Ett statsmakternas klargörande av de avsedda grunderna
kunde tänkas ske genom ett riksdagens uttalande enligt motionens syfte.
De faktiska förhållandena och vikten av att markutbudet medger en

CU 1971:11

10

reell valfrihet mellan bostadsformerna talar dock för att detta ställningstagande
görs i form av lagstiftning. Kungl. Majit bör enligt utskottets
mening snarast utarbeta sådant förslag att föreläggas riksdagen.»
dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

»5. beträffande lagstiftning om skyldighet att sälja kommunägd
mark att riksdagen med bifall till motionen nr 1148 som sin
mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört.»

N. O. Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971