Bevillningsutskottets betänkande Nr G.
1
Nr 6.
Ankom till Biksclagens kansli den 23 februari 1911 kl. 3 e. in.
Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Magt angående befrielse för ägare af svenska statens
obligationer från utgörande af inkomst- och förmögenhetsskatt
för dessa obligationer.
I eu inom Andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 45, af herr Olsson i Kullenbergstorp har föreslagits,
*att Riksdagen mätte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ägare af svenska
statens obligationer kunde befrias från utgörande af såväl förmögenhetsskatt
för dessa obligationer som inkomstskatt för inkomsten
af desamma, äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.»
Till stöd härför har motionären anfört:
»Uti den till innevarande års riksdag aflåtna statsverkspropositionen
upptagas lånemedlen till 44,077,400 kronor. Då därifrån afdrages
kapitalafbetalning af statsskulden med 5,820,000 kronor, skulle
ökningen af statsskulden för år 1912 utgöra 38,257,400 kronor.
Att största delen, om ej hela beloppet upplånas i utlandet kan väl,
under nuvarande förhållanden, tagas för gifvet. Att statslånen upptagas
endast för produktiva ändamål har alltid framhållits, då betänkligheter
uttalats rörande den forcerade skuldsättningen i utlandet,
hvarför det ej skulle vara någon fara med att fortsätta ä den
inslagna vägen. Eu iakttagare kan dock ej undgå det faktum, att
vi vid 1909 års riksdag fingo en liten känning af hvad det betyder
att vara mer eller mindre beroende af ittländska fordringsägare;
det är då förlåtligt, om man frågar sig: »Hvad begära dessa våra
fordringsägare härnäst?»
Bihang till Jtil;sd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 0 Höft. (Sr (i).
1
2
Bevillningsutskottet» betänkande Nr: 6.
Det hav också framhållits att staten ej kunde låna inom landet,
emedan vi sakna inhemskt kapital eller ej hafva mera än näringarna
själfva behöfva. Det förefaller något underligt, att, sedan staten
upplånat så mycket i utlandet, som skett, och dessa penningar i sin
tur till minst :!/4-delar utgifvits till svenska arbetare och för betalning
af svenska arbetsprodukter, ej dessa penningar skulle finnas
kvar inom landet, eller äro vi möjligen redan komna ekonomiskt i
den ställning, att vi måste alltjämt upptaga utländska lån för att
klarera vår betalningsbalans gentemot utlandet? Är det senare
händelsen, är det tämligen klart, att fara är å färde, tv ett framtidsperspektiv,
som ej utesluter faran af utländsk finanskontroll
öfver oss, vill väl hvarje svensk medborgare göra allt för att undgå.
Då det är tydligt att staten under eu lång tid framåt är nödsakad
upptaga lån till synnerligt störa belopp, borde, enligt min
mening, något göras för att söka placera större delar af lånen inom
landet. Hvilken fördel och trygghet detta skulle medföra, beliöfver
jag ej särskild! framhålla. Något verkligt effektivt har ej åtgjorts
i saken, endast eu och annan gång har talats något i ämnet. Åtskilliga
hinder hafva också funnits, som mer eller mindre stått i
vägen. Ett af dessa hinder har nu bortfallit sedan skatten till staten
helt skilts från sitt sammanhang med kommunal- och andra
skatter. Numera är ej omöjligt för staten att i skattehänseende
förfara annorledes beträffande inkomst af statens obligationer än som
gäller för annan inkomst, utan att detta berör andra skatter. Det
synes mig böra tagas i allvarligt öfvervägande och om möjligt genomföras,
att för ägande af svenska statens obligationer ägde befrielse
rum för utgifvande af förmögenhetsskatt samt att ej heller inkomstskatt
påfördes inkomsten af dessa obligationer, eller, med andra ord,
att fullständig skattefrihet till staten gällde för svenska statens obligationer
såväl för kapital som ränta. Principiellt kan väl knappast
något erinras emot om staten gör sina egna obligationer fria från
skatt; återstår att någorlunda beräkna huru stort belopp en eventuell
skattefrihet kan uppgå till. Antager man, att 100 miljoner
kronor i statsobligationer placeras inom landet, utgör årliga räntan
å 4 % 4 miljoner kronor. Förmögenhets- och inkomstskatten för
detta belopp torde i genomsnitt kunna beräknas till 2 V2 % eller
cirka 100,000 kronor. Detta vore således den skenbara skatteförlust,
som staten gjorde å obligationer för 100 miljoner kronor,
vid placering inom landet, men det behof ver knappast påpekas, att
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
B
ett. rån tebävan de papper, livilkets afkomst vore skattefritt, stege i
kurs, emot om skatt skulle utgöras för detsamma. Eu kursstegring
af 2 f/s- % utjämnade hela förlusten. En invändning, som göres, är
skillnaden i räntefoten i väft land mot i utlandet. Denna synes dock
ej vara så stör, helst då man ser att svenska statslånen i senare tid
upptagits med högre ränta än förut och med större kapitalrabatt.
I alla fall, kunde ej så mycket placeras inom landet, blefve juden
skenbara förlusten i skatt också mindre. Om också i början något
förlorades i skatt, vore dock bättre taga detta, blott man kunde stå
något mera på egna ben, då det gäller vår ekonomiska utveckling.
Man har talat så mycket om att lära vårt folk sparsamhet, det
synes mig vara ett steg i riktning mot denna sparsamhet, om man
gjorde något för att minska vår utländska skuldsättning.
Om skattefrihet för statens obligationer infördes, synes mer än
antagligt, att folk med ett mindre kapital, som ej ville spekulera,
nedlade sina besparingar i dessa obligationer. Eu hel del institutioner,
bland dem t. ex. sparbanker, Indika numera i vissa fall skola
erlägga skatt för sina fonder, komme tvifvelsutan att placera eu del
af fonderna i statsobligationer, hvilket vore ur många synpunkter
synnerligen önskvärdt. Började sparbankerna en sådan placering,
letade obligationerna snart sig fram till insättarna i sparbankerna,
så att det inginge i allmänhetens vanor att nedlägga något af besparingarna
i statspapper.
Utan att vilja påstå att äfven andra medel kunna vara lämpliga,
för att söka placera en större del af vår statsskuld inom landet,
tror jag dock att det af mig föreslagna är synnerligen effektivt.
Då frågan är af stor betydelse, vågar jag antaga, att majoriteten
inom Riksdagen önskar att densamma tages i grundligt öfvervägande,
då måhända äfven flera åtgärder kunna vidtagas för att nå det åt*
mig åsyftade målet. Gifvetvis kan eu motionär ej utreda alla med
frågan sammanhängande saker, hvilket endast kan ske af Kungl.
Maj: t.»
Utskottet finner väl motionens syfte, att stärka vår ekonomiska
själfständighet i förhållande till utlandet, synnerligen beaktansvärdt,
men kan däremot icke förorda, hvad motionären föreslagit såsom
ett af medlen att nå detta ändamål.
Till grundsatserna för vår skattelagstiftning hör, att hvarje
verklig kapitaltillgäng skall beskattas, äfvensom att med den eko
-
Utskottet*
yttrande.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
nomiska styrka, som har kapitalet till källa, anses förenad en relativt
större skatteförmåga. Ett tillmötesgående af motionärens förslagskulle
bryta med dessa principer och för visst kapital skapa eu
privilegierad undantagsställning, som komme att i många fall leda
till ojämn och orättvis beskattning, ägnad att hos öfriga skattedragande
väcka berättigad! missnöje.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 23 februari 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1911.