Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
1
Nr 49.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda
sparandet.
(2:a avd.)
I en till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 367, av herrar Håstad
och Hjalmarson har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till årets riksdag
om åtgärder för att främja det frivilliga enskilda sparandet».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Vid 1947 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 144 (av
herr Elon Andersson in. fl.) och 11:234 (av herr Ohlin in. fl.), att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
skattefrihet eller skattelättnad för inkomst, som sparas av personer med viss
maximiinkomst, ävensom rörande andra lämpliga åtgärder till uppmuntrande
av de breda folklagrens sparande, i första hand sådant s. k. kontant
sparande, som placeras i sparinrättningar, vissa obligationer eller annan penningform.
Samma års bevillningsutskott anförde i sitt i anledning av motionerna
avgivna och av riksdagen godkända betänkande nr 46 bl. a. följande:
»Utskottet finner i likhet med motionärerna, att det otvivelaktigt framstår
såsom ett mycket betydelsefullt samhällsintresse att på lämpligt sätt uppmuntra
sparandet, ej minst bland de breda folklagren. Ur denna synpunkt
hör måhända mindre vikt fästas vid själva formen för sparandet. Även den
som med sparmedel exempelvis anskaffar arbetsredskap eller verkställer avbetalning
å ådragen skuld kan därmed främja produktionen och välståndet
i samma mån som om sparsamheten leder till bankinsättning eller obligationsköp.
Vad angår möjligheterna att främja sparande bland de breda folklagren
vill utskottet framhålla, att ett betydelsefullt steg i denna riktning får
anses ha tagits, då Kungl. Maj :t genom proposition nr 212 till innevarande
års riksdag föreslagit dels skattelättnader, som komma de breda folklagren
till godo, dels ock höjning av den för mindre förmögenheter ifrågasatta skattefriheten
vid årlig förmögenhetsbeskattning från 20 000 till 30 000 kronor.
Vidare får utskottet erinra om att Kungl. Maj :t nyligen genom överläggningar
med representanter för näringslivet och de större folkrörelserna sökt finna
lämpliga utvägar för det allmännas ökade stöd åt sparandet. Då Kungl. Maj :t
sålunda ägnar sparfrämjandet särskild uppmärksamhet och då utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t därvid även uppmärksammar de i motionerna
heyörda spörsmålen, finner utskottet tillräckliga skäl saknas att i en särskild
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning i ämnet. Utskottet avstyrker
fördenskull bifall till motionerna.»
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 7 samt. Nr 49—50.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
I den nu förevarande motionen har erinrats om att av konjunkturinstitutets
rapport »Konjunkturläget», som fogats såsom Bihang 2 till Bil. 1: Inkomsterna
till årets statsverksproposition, framginge, att utvecklingen av
sparandet i vårt land tagit en ogynnsam vändning. Det hette härom i rapporten
:
»Det ''synliga sparandet’ räknat som ökningen i behållningen på sparräkningar
hos bankerna plus ökningen i livbolagens premiereserver visar följande
utveckling (miljoner kronor):
1945 1946 Nov. 1947
Synligt sparande.......................... 1 046 959 845
Mellan 1945 och 1947 torde de totala löneinkomsterna ha ökat med 30—35
procent, medan dessa former av synligt sparande tenderat nedåt.»
I anslutning härtill framhålla motionärerna, att även om icke alltför vittgående
slutsatser kunde dragas av detta material, det dock vore tydligt, att
en så stark stegring av löneinkomsterna borde ha föranlett åtminstone en
stegringstendens i de förebragta siffrorna angående sparandet. Då så icke
blivit förhållandet, utan tendensen klart pekade nedåt, vore detta ägnat att
inge betänkligheter. I vilken mån denna utveckling hängde samman med
de inflationistiska utvecklingstendenserna i allmänhet vore svårt att säga.
Klart vore emellertid, att allvarliga ansträngningar borde göras för att bryta
den nedåtgående tendensen i sparandet och att söka återvinna en normalt
stigande tendens. Den samhällsekonomiska betydelsen av ett omfattande
sparande torde klart inses av alla politiska meningsriktningar. Sålunda hade
finansministern vid upprepade tillfällen understrukit vikten därav och särskilt
framhållit önskvärdheten av bredast möjliga bas för sparandet. Om
man ville bevara ett framåtskridande samhälle på det ekonomiska området,
vore förutsättningen därför ett omfattande sparande. Därom torde inga delade
meningar råda. I nuvarande ekonomiska läge, när investeringarna, såsom
anfördes i finansplanen, överstege sparandet, borde den naturliga utvägen
att återställa jämvikten vara att öka detsamma. I enlighet med sin
allmänna principiella uppfattning, att frivillighet alltid vore att föredraga
framför tvång, ville motionärerna särskilt understryka, att en ökning av
sparandet borde åstadkommas på frivillighetens väg. Den viktigaste förutsättningen
därför vore, att människornas förtroende för penningvärdet bevarades
och stärktes och att tilltron till det ekonomiska livets stabilitet återställdes.
Det frivilliga sparandet vore i detta hänseende såväl ett medel därför
som en följd därav. Alla skäl talade därför för att effektiva åtgärder
snarast möjligt vidtoges från statsmakternas sida för att uppmuntra det
frivilliga sparandet.
Enligt vad motionärerna hade sig bekant förelåge ett nyligen utarbetat
förslag från 1944 års allmänna skattekommitté, som syftade till att främja
sparandet. Motionärerna ville icke uttala någon mening om detta förslags
utformning på nuvarande stadium. Det byggde på en skatteteknisk idé att
medgiva skattefrihet för ett på viss tid bundet sparande i bank. Det förtjänade
kanske framhållas att skattefrihet med nu gällande bestämmelser
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
3
medgåves för premieinbetalningar på livförsäkringar, ehuru endast till ett
så lågt belopp som 200 kronor. En väsentlig höjning av detta belopp syntes
även kunna ifrågakomma som en lämplig åtgärd, exempelvis så mycket som
motsvarade en livförsäkring på 20 000 kronor vid ett normalt antal årliga
inbetalningar. Även andra sätt att uppmuntra sparandet än genom anlitandet
av rent skattetekniska metoder kunde givetvis tänkas. Alla skäl talade
emellertid för att, vilken metod man än beslutade sig för att välja, skyndsamma
åtgärder vore starkt påkallade.
Utskottet. I den förevarande motionen har yrkats skrivelse till Ivungl.
Maj :t med hemställan om åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda
sparandet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen var denna fråga under
behandling vid 1947 års riksdag i anledning av väckta motioner, vari
yrkades skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om åtgärder till uppmuntrande
av de breda folklagrens sparande. Samma års bevillningsutskott
fann i sitt över dessa motioner avgivna betänkande nr 46 det vara ett mycket
betydelsefullt samhällsintresse att på lämpligt sätt uppmuntra sparandet,
ej minst bland de breda folklagren. Utskottet erinrade vidare om att
Kungl. Maj :t genom överläggningar med representanter för näringslivet och
de större folkrörelserna sökt finna lämpliga utvägar för det allmännas stöd
åt sparandet. Då Kungl. Maj :t sålunda ägnade sparfrämjandet särskild
uppmärksamhet och då utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t därvid även
uppmärksammade de i motionerna berörda spörsmålen, fann utskottet tillräckliga
skäl saknas att i en särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning i ämnet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Sedan föregående års riksdag behandlade denna fråga, har en omfattande
sparkampanj kommit till stånd, vars syfte är att söka förmå den enskilde
att frivilligt avstå från att begagna sig av det överskott av köpkraft som nu
finnes. För att befordra en ökning av sparandet bedrives jämväl — bl. a.
från sparbankernas sida — en verksamhet för spridande av ekonomisk upplysning.
Emellertid ha även mera vittgående åtgärder för uppmuntrande av
det frivilliga sparandet övervägts. Sålunda ha under den senare tiden vid
offentliga utredningar utarbetats två förslag, vilka syfta till att på olika
vägar stimulera till insättning i penninginstitut av sparmedel, bundna för
en längre tid.
Det ena av dessa förslag har, såsom antytts i den förevarande motionen,
framlagts av 1944 års allmänna skattekommittc i en den 13 december 1947
till finansdepartementet avlämnad promemoria med förslag till bestämmelser
angående skatteplanering av frivilligt banksparande. Enligt detta
förslag skall varje skattskyldig fysisk person äga rätt att i en allmän kreditinrättning
— postsparbanken, annan sparbank, affärsbank eller centralkassa
för jordbrukskredit — upplägga ett s. k. skattesparkonto för sig själv,
sin maka eller sina minderåriga barn. För den del av det löpande årets inkomst,
som insättes å dylikt konto under åren 1948 och 1949, skall avdrag
4
Bevillningsutskottets betänkande nr b9.
vara medgivet vid inkomsttaxeringen, i den mån den sammanlagda årliga
insättningen ej överstiger 3 000 kronor för vart och ett av dessa år. Så länge
medlen innestå å kontot, föreligger ej skatteplikt vare sig för förmögenheten
eller för därå upplupna räntor. Medlen få icke uttagas, förrän två kalenderår
förflutit efter utgången av det år, under vilket insättningen gjorts.
Efter den nämnda tvåårsfristen få medlen uttagas. Om uttagningen sker
före utgången av år 1954, skall dock det uttagna beloppet inräknas i den
skattepliktiga inkomsten för det år, då uttaget ägt rum. Medel, som innestå
å kontot till utgången av år 1954, kunna däremot uttagas, utan att detta
medför skattskyldighet för desamma. Skattebefrielsen blir alltså under denna
förutsättning definitiv.
Enligt det andra förslaget, vilket framlagts i en inom finansdepartementet
i december 1947 upprättad promemoria, skall sparandet uppmuntras
genom att särskilda premier lämnas till sparare i ungdomsåldrarna. De
sparade medlen skola insättas å särskilda ungdomskonton hos kreditinrättningarna.
Premien, vilken ansetts böra vara undantagen från beskattning,
skall utgöra ett procentuellt tillägg till det under varje år sparade beloppet.
Såsom villkor för att premie skall utgå har ansetts böra föreskrivas, att
sparandet uppgår till visst minimibelopp.
Intetdera av dessa förslag har hittills förelagts riksdagen.
Utskottet har givetvis icke möjlighet att i detta sammanhang göra något
uttalande, huruvida de utvägar, som anvisats i de båda förslagen, äro lämpliga
eller över huvud taget framkomliga. Vad angår det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget faller detta för övrigt till huvudsaklig del
utanför bevillningsutskottets kompetensområde. Att bägge förslagen innebära
en viss risk för överflyttningar av redan förefintliga sparmedel till
sådana konton, som med förslagen avses, synes dock uppenbart.
Utan att på något sätt taga ställning till dessa förslag anser sig utskottet
böra starkt understryka vikten av att i nuvarande läge alla de möjligheter
bliva undersökta, som kunna tänkas ifrågakomma för erhållande av en stimulans
till det frivilliga sparandet särskilt bland de breda folklagren. För
att åtgärder i sådan riktning skola leda till något mera påtagligt resultat
lärer det enligt utskottets mening vara ofrånkomligt, att begagnandet
av den anvisade sparformen för den enskilde klart framstår såsom en fördel
för honom själv. Allmän enighet råder därom att ett ökat sparande under
nuvarande förhållanden är synnerligen angeläget ur allmän synpunkt.
Den omständigheten, att en sparform innebär risk för att densamma kan
komma att begagnas även i andra fall än som därmed avses, synes fördenskull
utskottet icke utan vidare böra föranleda, att densamma avvisas.
Vilka risker som helst i detta hänseende böra givetvis icke tagas. Med hänsyn
till syftet med de anordningar, som här ifrågasättas, bör det dock enligt
utskottets mening kunna anses försvarligt om någon risk härutinnan förefinnes,
såvida det kan antagas att anordningarna eljest komma att på ett
tillfredsställande sätt fylla sitt syfte. Utskottet anser sålunda, att även sådana
utvägar, som under mera normala förhållanden icke kunnat ifrågakomma,
Bevillningsutskottets betänkande nr i9.
5
för närvarande böra tagas under omprövning. Huruvida en sådan utväg —
trots därmed förenade olägenheter — bör väljas blir en avvägningsfråga. Vid
denna avvägning kan givetvis icke bortses från att olägenheterna med en
viss anordning bliva större i den mån det belopp, som kan ifrågakomma
till en gynnad behandling, är mera avsevärt.
Såsom i motionen framhållits utgör tecknande av livförsäkring en sparform,
vilken bl. a. genom den nu medgivna avdragsrätten för premier medgivits
viss lättnad vid beskattningen. I ett av 1944 års allmänna skattekommitté
den 31 december 1947 avgivet betänkande (SOU 1948: 22) har föreslagits
en omläggning av beskattningen av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare.
Enligt förslaget skall maximibeloppet för avdraget för premier
höjas från 200 till 300 kronor. Frågan om höjning av detta avdrag har
emellertid i anledning av väckta motioner varit under behandling vid årets
riksdag, varvid riksdagen på hemställan av utskottet lämnat motionerna
utan åtgärd. Utskottet får härutinnan hänvisa till sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 41, vari utskottet med hänsyn till det av skattekommittén
avgivna förslaget ansett sig icke böra ifrågasätta någon ny utredning i
ämnet. Utskottet har därvid dock framhållit önskvärdheten av att Kungl.
Maj :t så snart ske kan framlägger förslag i anledning av den verkställda
utredningen.
Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t fortfarande ägnar uppmärksamhet
åt den i nu förevarande motion berörda frågan om åtgärder för
främjande av det frivilliga sparandet, anser utskottet ej erforderligt att, såsom
i motionen yrkats, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
i ämnet. Utskottet finner emellertid syftet med motionen kunna anses tillgodosett
genom vad utskottet här ovan anfört. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet det i motionen framställda yrkandet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 367 av herrar Håstad och Hjalmarson angående
åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda sparandet
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 juni 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,
Ekman, Velander Gustaf Elofsson, Heiiman, Wehtje, Franzon och Einar
Eriksson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Henriksson,
Falk, Sundström, Vigelsbo, Bladh, Hjalmarson, Forsberg och Larsson i
Luttra.