Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
1
Nr 47.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
I en den 23 april 1948 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 224, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas dels att 50 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 2 * 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till
nämnda paragraf skall fogas en anvisning av nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
50 §.
1 mom. Skattskyldigs inom--
— angivna grunder.
2 mom. För fysisk ——-— överskjuter
ortsavdraget.
Återstår efter — — — 20 kronor.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familj eavdrag
är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges inkomst
1 mom. Skattskyldigs inom--
— angivna grunder.
2 mom. För fysisk ----över
skjuter
ortsavdraget.
Återstår efter----20 kronor.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familj eavdrag
är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges taxerade in
-
* Senaste lydelse av 50 § 2 mom., se 1932: 291.
1 Biliang till riksdagens protokoll 19fiS. 7 samt. Nr 47.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
minskas med ytterligare ett belopp av
högst 700 kronor.
Vad härefter---beskattnings
bar
inkomst.
3 mom. För skattskyldig,----
beskattningsbar inkomst.
komst minskas med ytterligare ett belopp
av högst 2 000 kronor. Skattskyldig,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig
del utgöres av folkpension eller
av bidrag, som avses i lagen om bidrag
till änkor och änklingar med
barn, skall — därest särskilda omständigheter
icke till annat föranleda
— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga,
varom ovan förmåles.
Vad härefter---beskattnings
bar
inkomst.
3 mom. För skattskyldig,---
beskattningsbar inkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 50 §.
Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i
form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit,
bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande
vad han sålunda uppburit, dock högst 2 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans
levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn härtill.
Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller
änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort den
huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt
medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget icke uppgått till
minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs,
medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranleda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Propositionen innebär i huvudsak följande. Maximiavdraget för skattskyldig
med väsentligen nedsatt skatteförmåga föreslås vid taxering till kommunal
inkomstskatt skola höjas från 700 kronor till 2 000 kronor. I samband
därmed föreslås, att skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig
del utgöres av folkpension eller av bidrag varom förmäles i lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn, uttryckligen förklaras skola — därest
särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses hava sådan nedsatt
skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
3
Beträffande de skäl som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Vid tillkomsten av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1948, avsågs att så avväga pensionsförmånernas
storlek att även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna
tillförsäkrades en godtagbar levnadsstandard. Vid nämnda avvägning torde
man allmänt hava utgått från att för dessa pensionärer någon nämnvärd
reducering av förmånerna genom beskattning icke borde förekomma. I anledning
härav har frågan om folkpensionärernas beskattning gjorts till föremål
för vissa undersökningar inom finansdepartementet. Resultatet av dessa
undersökningar har redovisats i en den 30 januari 1948 dagtecknad, inom
departementets rättsavdelning utarbetad promemoria angående beskattningen
av folkpensioner.
Över departementspromemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av ett
flertal myndigheter och sammanslutningar, varjämte vissa pensionsinrättningar
i anledning av promemorian inkommit till departementet med en gemensam
skrivelse i ämnet.
Beträffande innehållet i nämnda promemoria och de däröver avgivna yttrandena
tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen (s. 5—22 och 32—33).
Vad angår departementschefens motivering för det i den föreliggande
propositionen framlagda förslaget får utskottet likaledes hänvisa till propositionen
(s. 22—31).
Utskottet. I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen finnes ett stadgande, enligt
vilket, om skattskyldigs skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt
till följd av vissa i författningstexten uppräknade eller därmed jämförliga
omständigheter, den skattskyldiges taxerade inkomst efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande må minskas med ett belopp av högst
700 kronor. Det i propositionen framlagda förslaget innebär, dels att maximibeloppet
för detta avdrag skall bestämmas till 2 000 kronor, dels ock att
detta stadgande kompletteras med en föreskrift av innebörd att skattskyldig,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller
av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn,
skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses
hava sådan nedsatt skatteförmåga, som ovan nämnts. I särskilda anvisningar
till ifrågavarande paragraf ges närmare föreskrifter till ledning vid
avdragets beräknande.
Den sålunda föreslagna lagstiftningen bär närmast föranletts därav att
de kommunala ortsavdragen för närvarande äro så låga att även sådana
folkpensionärer, vilka helt eller till huvudsaklig del äro beroende av folkpensionen
för sin försörjning, bliva underkastade en icke obetydlig beskattning
till kommunal inkomstskatt. Vid den statliga inkomsttaxeringen ifrågakommer
däremot — efter den vid föregående års riksdag beslutade omregleringen
av de statliga ortsavdragen och höjningen av maximibeloppet för
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
det vid sistnämnda taxering medgivna avdraget för nedsatt skatteförmåga
till 2 000 kronor — icke någon nämnvärd beskattning av sådana folkpensionärer,
som nyss nämnts. Då en allmän höjning av de kommunala ortsavdragen
icke kan ske utan en omfattande utredning, för vilken torde komma
att krävas en avsevärd tid, har det ansetts påkallat att införa särskilda bestämmelser
om viss skattelättnad för ifrågavarande skattskyldiga. Departementschefen
har emellertid i propositionen framhållit, att dessa bestämmelser
i viss mån kunde anses såsom ett provisorium i avbidan på en omreglering
av de kommunala ortsavdragen.
Även enligt utskottets mening måste en lagstiftning av här avsett slag
i nuvarande läge anses påkallad. Utskottet vill dock understryka departementschefens''
uttalande om att denna lagstiftning får betraktas såsom ett
provisorium i avbidan på en omreglering av de kommunala ortsavdragen.
De nu föreslagna bestämmelserna böra sålunda enligt utskottets uppfattning
tagas under omprövning i samband med den utredning rörande frågan
om kommunalskattelagstiftningens utformning, varom riksdagen på
förslag av utskottet i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt. Med hänvisning
härtill får utskottet, som icke har något att erinra mot avfattningen av det
vid propositionen fogade författningsförslaget, tillstyrka bifall till propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 224, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Stockholm den 1 juni 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Ekman, Velander,
Frans Ericson*, Heurnan, Wehtje, Ramberg*, Näsgård och Widner;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hammarlund*, Sandberg,
Orgård, Falk, Olson i Göteborg, Sundström, Bladh och Larsson i Luttra.
* Icke närvarande vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
5
Reservationer:
1) av herrar Vetander, Wehtje, Ekman och Olson i Göteborg, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»I 50 § 2 inom. kommunalskattelagen finnes ett stadgande, enligt vilket,
om skattskyldigs skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt till följd
av vissa i författningstexten uppräknade eller därmed jämförliga omständigheter,
den skattskyldiges taxerade inkomst efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande må minskas med ett belopp av högst 700 kronor. Det i
propositionen framlagda förslaget innebär, dels att maximibeloppet för detta
avdrag skall bestämmas till 2 000 kronor, dels ock att detta stadgande
kompletteras med en föreskrift av innebörd att skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag, som avses
i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall — därest särskilda
omständigheter icke till annat föranleda — anses hava sådan nedsatt
skatteförmåga, som ovan nämnts. I särskilda anvisningar till ifrågavarande
paragraf ges närmare föreskrifter till ledning vid avdragets beräknande.
Vad först angår frågan om höjning av det enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
stadgade avdraget, vanligen kallat avdraget för ömmande omständigheter,
till maximum 2 000 kronor får utskottet erinra därom att avdragets
nu gällande maximibelopp, 700 kronor, varit oförändrat alltsedan
ingången av år 1929. Maximibeloppet för motsvarande avdrag vid statsbeskattningen
har däremot genom beslut av 1947 års riksdag höjts från 1 000
kronor till 2 000 kronor. Anledningen till denna höjning, vilken innebar en
fördubbling av avdragets maximibelopp, var närmast den försämring av
penningvärdet, som under tiden inträtt.
Det angivna skälet talar uppenbarligen även för höjning av ifrågavarande
avdrags maximibelopp vid den kommunala beskattningen. Det torde t. o. m.
kunna göras gällande, att en höjning därav vid kommunalbeskattningen är i
än högre grad motiverad. Utskottet har härvid närmast haft i åtanke det förhållandet,
att för det övervägande antalet skattskyldiga kommunalskatten
utgör den större delen av de direkta skatterna. På grund av att de kommunala
ortsavdragen förblivit oförändrade sedan år 1929, medan de statliga
ortsavdragen i två skilda omgångar blivit avsevärt höjda, har en uppenbar
disproportion uppkommit mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen.
Sålunda varierar t. ex. ortsavdraget för äkta makar utan barn mellan
750 och 1 050 kronor vid kommunalbeskattningen — bankningen inberäknad
— och mellan 2 500 och 3 000 kronor vid statsbeskattningen. Kommunalskatten
kan därför uppgå till relativt höga belopp, innan någon skattskyldighet
över huvud taget inträder vid den statliga beskattningen. I de fall, då
inkomsten icke uppgår till eller föga överstiger de statliga ortsavdragens belopp,
måste förutsättas, att skatteförmågan är av ringa omfattning. Inträda i
sådana fall omständigheter, som medföra nedsättning av skatteförmågan,
sakna taxeringsmyndigheterna — på grund av gällande bestämmelser —
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
möjlighet att i nämnvärd utsträckning taga hänsyn därtill. Det bör nämligen
uppmärksammas, att avdraget för ömmande omständigheter icke når sin
fulla effekt, förrän inkomsten uppgår till 3 600 å 4 000 kronor för ensamstående
och 4 500 å 5 000 kronor för äkta makar. Vid lägre inkomster än de nu
nämnda finnas sålunda större möjligheter att taga hänsyn till nedsatt skatteförmåga,
om avdraget för ömmande omständigheter höjes vid kommunalbeskattningen.
Under hänvisning till det anförda finner sig utskottet kunna tillstyrka en
höjning av det enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade avdraget.
Beträffande omfattningen av denna höjning har utskottet övervägt ett bibehållande
av den tidigare relationen mellan avdragens maximibelopp vid
den statliga och den kommunala beskattningen, i vilket fall en fördubbling
av avdraget skulle ifrågakomma. Med hänsyn till vad ovan anförts rörande
den särskilda betydelse, avdraget har vid den kommunala beskattningen,
har emellertid utskottet ansett sig böra godtaga den enligt propositionen föreslagna
höjningen till 2 000 kronor.
Vidkommande härefter propositionen, såvitt den avser skattskyldig, vars
inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag,
som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, är utskottet
av den meningen, att en skattelättnad får anses vara av behovet påkallad.
Det synes nämligen utskottet, att en inkomst, som icke eller endast obetydligt
överstiger utgående folkpension eller här avsett bidrag, ej bör belastas
så hårt, som med tillämpning av gällande bestämmelser kan bliva fallet.
Emellertid kan utskottet icke finna den föreslagna ordningen för genomförandet
av en skattelättnad tillfredsställande. I sådant hänseende vill utskottet
till en början framhålla, att det här otvivelaktigt rör sig om en särlagstiftning.
Vad som enligt propositionen berättigar till skattelättnad är nämligen
icke inkomstens storlek utan den form, under vilken inkomsten tillföres
den skattskyldige. Om två personer ha en till beloppet exakt lika stor
inkomst, den ene i form av folkpension och den andre på grund av anställning,
bör väl resultatet icke bliva det, att den senare skall beskattas hårdare
än den förre. Att den senare skulle ha en större skatteförmåga kan icke förutsättas.
Vill man därför åstadkomma en skattelättnad för den förre, vilket
utskottet, såsom nämnt, anser vara befogat, bör detta ske på sådant sätt, att
även den senare kommer i ånjutande av motsvarande skattelättnad. Detta
synes dock näppeligen kunna ske annorledes än genom en höjning av de
kommunala ortsavdragen. Endast därigenom kan man bibehålla den rättvisa
och jämlikhet i beskattningen, på vilken man sökt bygga vår skattelagstiftning.
Utskottet har tidigare i olika sammanhang haft att taga ställning till frågan
om skattefrihet för vissa rättssubjekt eller vissa slag av intäkter och
har därvid framhållit, att skatteprivilegier måste anses utgöra en olämplig
form för understöd från det allmännas sida (jfr bevillningsutskottets betänkanden
nr 21 vid 1942 års riksdag, nr 9 vid 1943 års riksdag och nr 16
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
7
vid 1945 års riksdag). Även finansministern har givit uttryck åt denna
mening (jfr proposition nr 134 till 1942 års riksdag).
Utskottet har vidare, såsom även framhållits i förevarande proposition,
tidigare varit inne på frågan om beskattningen av sociala förmåner och därvid
uttalat sig för en utredning härom (jfr utskottets betänkande nr 43 vid
1946 års riksdag). Vid sådant förhållande synes det icke böra ifrågakomma
att genomföra en lagstiftning, som — bortsett från att den icke kan principiellt
försvaras — föregriper denna utredning.
Utskottet anser sig i detta sammanhang böra ifrågasätta riktigheten av
den i propositionen åberopade uppfattningen, att de sociala förmånerna icke
böra avvägas med utgångspunkt från att de skola täcka även på förmånerna
belöpande skatt. Enligt utskottets mening böra de sociala förmånerna
förutsättas tillförsäkra mottagaren samma standard som en arbetsinkomst
av motsvarande storlek. I den mån arbetsinkomsten anses böra beskattas,
måste det därför vara principiellt riktigt, att även den sociala förmånen
beskattas. Att skatten är av skiftande storlek i olika kommuner saknar i sådant
sammanhang betydelse liksom ock det förhållandet att den sociala
förmånen respektive arbetsinkomsten kan komma att beskäras i olika omfattning
allteftersom uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten
växlar. Detsamma gäller ock för det fall att beslut fattas om uttagande av
nya eller höjning av redan utgående indirekta skatter.
Vad särskilt angår folkpensionerna lärer någon tvekan icke kunna råda
därom att dessas belopp fastställts med utgångspunkt från att beskattning
skulle principiellt sett ifrågakomma. Detta framgår bl. a. av socialvårdskommitténs
betänkande med förslag till lag om folkpensionering (SOU
1945: 46) i det avsnitt av betänkandet, som rubricerats »Återbäring av pension
genom skatter» (s. 234—240).
I propositionen har uttalats, att de ifrågasatta särbestämmelserna rörande
folkpensionärerna kunde anses såsom ett provisorium i avbidan på en omreglering
av de kommunala ortsavdragen. Det förmenas vidare, att en allmän
höjning av dessa avdrag skulle kunna göra den nu föreslagna lagstiftningen
onödig. Härtill vill utskottet erinra, att — bortsett från att en utredning om
de kommunala ortsavdragens storlek sannolikt kommer att taga lång tid —
de kommunala ortsavdragen med hänsyn till skatteunderlaget i kommunerna
uppenbarligen icke på långt när kunna höjas så, att de skulle få
samma effekt som de nu för folkpensionärerna föreslagna, i huvudsak obligatoriska
avdragen. I själva verket kan det sålunda bär knappast vara fråga
om något provisorium.
Av skäl, som i det föregående anförts, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka
bifall till propositionen i förevarande hänseende. I likhet med taxeringsnäinndsordförandenas
riksförbund är utskottet av den meningen, att
det i stället måste vara att föredraga, att beskattningsnämnderna såsom hittills
skola ha att fritt pröva, om och i vad mån avdrag skola beviljas. Med
en sådan ordning blir den skattskyldiges verkliga skatteförmåga avgörande
vid avdragets utmätande, och man undgår att tillämpa eu schablon, som
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
endast slumpvis kan leda till riktigt resultat. Då utskottet, trots de erinringar
som kunna riktas däremot, ansett sig böra tillstyrka fastställandet av
ett så högt maximibelopp för ifrågavarande avdrag som 2 000 kronor och
då beskattningsnämnderna, såsom förutsatts, skola äga rätt att intill detta
belopp i mån av behov bevilja folkpensionärer och även andra skattskyldiga
avdrag för ömmande omständigheter, måste enligt utskottets mening
varje berättigat krav på skattelättnad med utnyttjande av här ifrågavarande
avdragsform vara tillgodosett.
Frågan om en omreglering av de kommunala ortsavdragen måste emellertid
betraktas såsom synnerligen aktuell. Utskottet förutsätter därför, att densamma
kommer att tagas under omprövning snarast möjligt och senast i
samband med den utredning rörande kommunalskatlelagstiftningens utformning,
varom riksdagen på förslag av utskottet i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhållit.
I anslutning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 224 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse:
50 §.
2 mom. För fysisk---överskjuter ortsavdraget.
Återstår efter---20 kronor.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst minskas med ytterligare ett belopp av
högst 2 000 kronor.
Vad härefter----beskattningsbar inkomst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.»
2) av herr Sundström.
487764. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.