Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
1
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 1 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående fortsatt
tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493)
örn begränsning i vissa fall av skatt till staten, jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 21 april 1944 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 250, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande
Förslag
till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30
juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten.
Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 juni 1943 om begränsning
i vissa fall av skatt till staten stadgas med avseende å skatt, som påförts
skattskyldig på grund av taxering för taxeringsåret 1943, skall äga tilllämpning
jämväl i fråga örn skatt, som påförts skattskyldig på grund avtaxering
för taxeringsåret 1944; skolande därvid vad i förordningen sägs om
år 1943 i stället avse år 1944.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet upplagit
de under motionstiden vid riksdagens början väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motionerna nr 247 i första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 385 i andra kammaren av herrar Lundell och Wiberg, vari
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära, dels att
skyndsam utredning verkställes rörande möjligheterna lill sådan reformering
av gällande bestämmelser angående begränsning i vissa läll av skatt lill staten
Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 7 sami. Nr 40—41. 1
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
att även kommunalutskylderna inräknas i det maximala skattebeloppet, dels
att de förslag, vartill sådan utredning kan föranleda, snarast föreläggas riksdagen».
Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen nr 247 i första kammaren.
Genom beslut vid 1942 och 1943 års riksdagar antogos särskilda förordningar
örn begränsning i vissa fall av skatt till staten, avseende skatter som
påförts på grund av taxering för taxeringsåren 1942 och 1943. Dessa förordningar
utfärdades den 18 juli 1942 (nr 644) och den 30 juni 1943 (nr 493).
1 1 § i sistnämnda förordning stadgas att fysisk person, som varit här i
riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret eller som här stadigvarande
vistats, så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var
här bosatt eller här stadigvarande vistades, äger under de förutsättningar och
1 den omfattning, som i förordningen sägs, åtnjuta avkortning av den skattskyldige
på grund av taxering för taxeringsåret 1943 påförd statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt samt värnskatt eller restitution av redan erlagd sådan
skatt eller båda dessa förmåner i förening.
I 2 § 1 moni. första stycket föreskrives, alt avkortning av påförd skatt och
restitution av erlagd skatt skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på
grund av taxering för taxeringsåret 1943 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och särskild skatt å förmögenhet sammanlagt överstiga
80 procent av den för honom samma år enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag för erlagda allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning
må lia vid taxeringen medgivits, men minskad i förekommande fall
med den skattskyldige för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att
avkortningen och restilulionen sammanlagt högst må omfatta summan av
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten. Vidare har i
2 § 1 mom. andra stycket — i anslutning lill ett av 1943 års riksdag antaget
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17
juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet — stadgats att vid fastställandet
av det belopp, för vilket avkortning eller restitution må åtnjutas,
skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås ett med tillämpningav
föreskrifterna i 2 g fjärde stycket förordningen om särskild skatt å förmögenhet
beräknat belopp. Därjämte har i 2 § 2 mom. stadgats, att för äkta
makar, som under hela beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans,
rätten att åtnjuta avkortning eller restitution skall bedömas med hänsyn
till båda makarnas sammanlagda inkomst och skatter; det belopp, som
med tillämpning av detta stadgande må avkortas eller restitueras, skall fördelas
å makarna i förhållande till de belopp, varmed vardera maken skulle
ägt åtnjuta avkortning eller restitution därest hänsyn tagits endast till den
makens inkomst och skatter.
Slutligen lia i 3—8 §§ upptagits närmare bestämmelser rörande tillväga -
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
,‘5
gångssätlet viel avkortningen och restitutionen m. m. I fråga om dessa bestämmelser
må här endast nämnas, att ansökan örn avkortning eller restitution
skall göras inom natt och år efter det den skattskyldige avfordrats ulskylderna
i fråga.
I cirkulärskrivelse den 10 mars 1944 till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
har finansdepartementets rättsavdelning anhållit bland annat örn
upplysning angående det antal fall, å vilka 1942 respektive 1943 års förordning
i ämnet vunnit tillämpning, med angivande tillika av de skattebelopp,
som i varje särskilt fall påförts den skattskyldige respektive avkortats eller
restituerats.
Av de inkomna svaren framgår, att ansökningar örn avkortning eller
restitution av statsskatt jämlikt 1942 års förordning inkommit till 10 länsstyrelser,
att ansökningarna avsett sammanlagt 19 skattskyldiga, att av ansökningarna
17 bifallits och 2 avslagits, att de bifallna ansökningarna avsett
ett sammanlagt belopp avkortad eller restituerad skatt av 203 248 kronor 27
öre, att 1943 års förordning vunnit tillämpning vid 7 länsstyrelser, att de
jämlikt sistnämnda förordning inkomna ansökningarna avsett sammanlagt
15 skattskyldiga, att alla ansökningarna bifallits samt att det sålunda jämlikt
1943 års förordning avkortade eller restituerade beloppet utgjort
250 046 kronor 14 öre.
Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget har departementschefen
anfört bland annat följande:
»Av de från länsstyrelserna infordrade uppgifterna framgår, att 1942 och
1943 års förordningar om begränsning i vissa fall av skatt till staten vunnit
tillämpning endast beträffande ett fåtal skattskyldiga. Emellertid torde de
skäl, som tidigare åberopats för en lagstiftning av ifrågavarande slag, alltjämt
föreligga. Jag tillstyrker därför, att lagstiftningen erhåller förlängd giltighet
förslagsvis under ytterligare ett år.
Två länsstyrelser ha uttalat att frågan om de kommunala utskyldernas inordnande
under skattespärren borde närmare undersökas, varjämte en annan
länsstyrelse anfört att avkortning eller restitution icke borde beviljas i sådana
fall, då de avkortade och restituerade beloppen icke överstege sammanlagt
100 kronor. Emellertid vill jag erinra örn att frågan örn kommunalutskyldernas
inordnande under reduktionsregeln var föremål för prövning under förarbetena
till 1942 års förordning i ämnet, men att tanken då avvisades. Tillräckliga
skäl att nu upptaga frågan till omprövning torde icke föreligga. Vad
åter angår förslaget om införande av vissa undantagsbestämmelser med avseende
å belopp örn högst 100 kronor torde dylika undantagsbestämmelser
sakna praktisk betydelse. Jag finner därför ej skäl att tillstyrka förslaget. Ej
heller i övrigt synes anledning föreligga till avvikelse från de enligt 1943 års
förordning gällande bestämmelserna.»
I de föreliggande motionerna lia motionärerna lill stöd för sin hemställan
anfört, att det vore en uppenbar brist att icke skattespärren enligt 1943 års
förordning i ämnet utformats så, alt även kommunalutskylderna medräknades
i det maximala skattebeloppet. Vid framläggande för 1942 års riksdag
av förslag om införande av en skattespärr hade chefen för finansdeparte
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
Utskottet.
mentet anfört, att även om det varit önskvärt att jämväl kommunahitskylderna
kunnat inordnas i det föreslagna systemet, det icke varit möjligt att
för det dåvarande genomföra en dylik åtgärd. Något annat skäl för att utesluta
kommunalutskylderna än att eli inordnande av dessa utskylder under
reduktionsregeln krävde en mera ingående utredning än som vid förslagets
framläggande kunnat medhinnas hade dock icke anförts. Det vore därför i
hög grad önskvärt att en sådan utredning nu igångsattes.
Enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall
av skatt till staten äger fysisk person eller oskift dödsbo efter sådan person
under vissa förutsättningar åtnjuta avkortning av den skattskyldige på grund
av taxering för taxeringsåret 1943 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt värnskatt eller restitution av redan erlagd dylik skatt. Avkortning
av påförd skatt och restitution av erlagd skatt skola avse det belopp, varmed
den skattskyldige på grund av taxering för taxeringsåret 1943 påförd statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet
sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten ökad
med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna skatter må ha vid taxeringen
medgivits, men minskad i förekommande fall med den skattskyldige
för samma år påförd krigskonjunkturskatt. Avkortningen och restitutionen
må dock högst omfatta summan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
och värnskatten. Den särskilda skatten å förmögenhet avkortas och
restitueras således icke.
I förevarande proposition föreslås, att nämnda förordning skall erhålla förlängd
giltighet under ytterligare ett år och att förordningen följaktligen skall
äga tillämpning jämväl i fråga örn skatt, som påförts skattskyldig på grund
av taxering år 1944. Då utskottet i likhet med departementschefen finner de
skäl, som tidigare åberopats för en lagstiftning av ifrågavarande slag, alltjämt
föreligga, tillstyrker utskottet bifall till det i propositionen framlagda förslaget.
I de likalydande motionerna 1:247 och 11:385 har yrkats skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan örn skyndsam utredning rörande möjligheterna
till sådan reformering av gällande bestämmelser, att även kommunalutskylderna
inräknas i det maximala skattebeloppet. Utskottet får i anledning härav
erinra om att, då reduktionsregler av förevarande slag första gången infördes
i vår skattelagstiftning, vilket skedde år 1942, frågan huruvida reduktionen
borde omfatta jämväl kommunalutskylder var föremål för övervägande.
Sålunda framhöll departementschefen i propositionen nr 359 till 1942
års riksdag, att, även örn det varit önskvärt att jämväl kommunalutskylderna
kunnat inordnas i systemet, detta icke torde vara möjligt att för det
dåvarande genomföra. Kommunalutskyldernas inordnande under reduktionsregeln
skulle nämligen — yttrade departementschefen — upprulla en rad
problem, vilka för sin lösning krävde en mera ingående utredning än som
då kunde medhinnas.
Bevillningsutskottets betänkande nr 40. 0
Då det i propositionen framlagda förslaget örn fortsatt tillämpning av ifrågavarande
lagstiftning allenast avser innevarande års taxering, finner utskottet
ej anledning tillstyrka bifall till motionärernas hemställan örn skrivelse
till Kungl. Maj:t i motionernas syfte. Utskottet vill emellertid framhålla, att,
därest vid nästkommande års riksdag förslag framlägges om bibehållande av
reduktionsregler vid den statliga beskattningen, det synes önskvärt, att frågan
huruvida och under vilka förutsättningar kommunalutskylder lämpligen
kunna inordnas under dessa regler göres till föremål för närmare undersökning.
Skulle en sådan utvidgning av reduktionsreglerna anses kunna och
böra genomföras, torde det procenttal av den taxerade inkomsten, vid vilket
reduktionen skall inträda, böra höjas. Utskottet förutsätter även, alt vid
reduktionsreglernas utformning tillses, att dessa regler icke komma att föranleda
en minskning av skatteintäkterna för vederbörande kommuner.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj.ts förevarande
proposition nr 250, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående fortsatt tillämpning av
förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i
vissa fall av skatt till staten; samt
2) att de likalydande motionerna 1: 247 av herr Mannerskantz
och 11:385 av herrar Lundell och Wiberg angående
utvidgning av gällande bestämmelser örn begränsning i vissa
fall av skatt till staten att gälla även kommunalutskylder icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 maj 1944.
På bevillningsutskottets vägnar:
ELON ANDERSSON.
Närvar a n d e:
från förslå kammaren: herrar Juhan Bärg*, Elun Andersson, Wahlmark, Sjödahl, friherre
De Geer, Frans Ericson, Velander*, Bondeson* och Roberl Berg*, sami
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö*, Björklund*, Hammarlund,
Olsson i Gävle*, Orgard, Lundell, Nilsson i Kristinehamn, Bladh och Fröderberg.
* Icke närvaril vid justering av betänkandet.
Reservation
av herr Lundell.