Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
7
Nr 28.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för utförda rationaliseringsarbeten.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:91 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och 11:110 av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag till riksdagen om rätt
för jordbrukare att vid inkomsttaxering njuta avdrag för utförda rationaliseringsarbeten
i huvudsak efter de riktlinjer, som funnes angivna i motionerna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 110.
Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation och
underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och underhåll,
såsom vägunderhåll, skvddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill
underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §,
bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut
anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.
Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av
dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till
grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda
material som det gamla skulle kostat. Skyddsdikning å skogsmark,
därför avdrag får ske, avser sådan dikning vars syfte huvudsakligen är att
vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning
in. m. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
avdrag icke göras för, bland annat, kostnad för grundförbättring
å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med
mera dylikt.
Ett ur principiella synpunkter sett likartat yrkande som det i de nu förevarande
motionerna framfördes i två vid 1931 års riksdag väckta likalydande
motioner, i vilka hemställdes om sådan ändring av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
jämte anvisningar, att avdrag finge åtnjutas för kostnader för
skogsdikning, även i den mån skogsmarken därigenom förbättrades.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
I motionerna erinrades om att riksdagen från och med budgetåret 1927/
28 anvisat särskilda skogsutdikningsanslag samt att anslaget i statsverkspropositionen
för budgetåret 1931/32 upptagits till 800 000 kronor. Anslaget
användes till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
inom område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag
för höjande av skogsmarks alstringsförmåga, ävensom till
förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för handhavandet av ifrågavarande
understödsverksamhet. De närmare villkoren för statsbidrag reglerades
genom kungörelse den 27 juni 1927.
I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 5 anförde 1931 års
bevillningsutskott följande:
Delade meningar torde knappast kunna råda därom, att ur principiell
synpunkt avdrag icke är befogat för kostnad för skogsutdikning, som utgör
grundförbättring. Motionärerna hava även såsom huvudskäl för sitt yrkande
framhållit de fördelaktiga verkningar i nationalekonomiskt och socialt hänseende,
som avdragsrättcn skulle kunna medföra.
Vid utmätandet av det direkta understödet till skogsutdikningsföretag
skola såsom ovan nämnts främst sådana företag tillgodoses, som befinnas
mest förtjänta därav, ävensom hänsyn i viss män tagas till markägarens
behov av understöd. En dylik avvägning kan givetvis icke äga rum vid lämnande
av subvention i form av skattelindring. De skattskyldiga, som i regel
skulle komma i åtnjutande av de största fördelarna genom ett dylikt understöd,
vore de mera välsitueradc skogsägarna, som hava att erlägga skatt
efter jämförelsevis hög progression. Därjämte skulle aktiebolagen, som för
närvarande icke äro berättigade till understöd från anslaget, beredas förhållandevis
stora fördelar. Den föreslagna skattelindringen skulle vidare
medföra, att kommunerna komme att jämte staten lämna bidrag till skogsdikningsföretag.
Ett understödjande av dessa företag på sätt i motionerna
föreslagits skulle därför bryta mot flera av de principer, som ligga till
grund för den direkta understödsverksamheten.
Det torde kunde ifrågasättas, om en skattelindring skulle, förutom i vissa
undantagsfall, medföra de av motionärerna åsyftade verkningarna. Det är uppenbarligen
icke möjligt att med större grad av tillförlitlighet förutsäga vilka
minskningar i skatt motionärernas förslag skulle medföra för staten och
kommunerna, men inom utskottet verkställda överslagsberäkningar tyda i
allt fall på att dessa belopp i jämförelse med det direkta understödet komme
att bliva tämligen blygsamma. Därest ett motsvarande belopp komme att användas
för direkt understöd, skulle otvivelaktigt skogsutdikningen komma att
uppmuntras mera effektivt och rationellt. Enfigt utskottets mening torde således
ett tillgodoseende av motionärernas syfte, i den mån detta efter prövning
i vederbörlig ordning befinnes böra beaktas, lämpligare kunna ske genom
direkt understöd.
I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1931 års riksdag
utan åtgärd.
Av innehållet i de nu ifrågavarande motionerna må här återgivas följande.
Frågan om jordbrukets rationalisering hade under de senaste åren varit
föremål för omfattande diskussioner, och statsmakterna hade genom olika
åtgärder gett sitt stöd till genomförande av sådan rationalisering när det gäll
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
9
de såväl nyodling, betesförbättring, torrläggning, stenröjning som en del andra
åtgärder. De organ som hade att planlägga och kontrollera de vidtagna
åtgärderna hade säkerligen en mycket viktig uppgift att fylla, men frågan
vore om icke kostnaderna för planeringen och kontrollen över arbetets utförande
bleve av den storleksordningen, att dessa kostnader i många fall överstege
det bidrag som staten i vissa fall lämnade. På det småländska höglandet
och i övriga trakter av landet, där åkerjorden vore mycket stenbunden, bedreves
för närvarande ett intensivt arbete med borttagande av sten. Därvid hade
man en värdefull hjälp i de maskinella anordningar av olika konstruktioner
som numera funnes. Därigenom förbilligades arbetet i hög grad, men trots detta
förhållande bleve kostnaderna ofta högst avsevärda. Visserligen lämnades i
vissa fall, beroende på gårdens areal och ägarens ekonomiska ställning, statsbidrag
för arbetets utförande, men ägaren finge ofta bära kostnader, som kunde
uppgå till omkring 2 000 kronor per hektar åkerjord. Oftast utförde ägaren
arbetet i etapper, man stenröjde t. ex. J/2 hektar årligen. Erhölles statsbidrag
måste en tjänsteman först göra en resa för att planlägga arbetet. Resans längd
kunde bli 10—15 mil, kanske ännu mera. Sedan skulle i regel plan uppgöras
* och tillsändas sökanden, som hade att inkomma med ansökan om statsbidrag.
Därefter måste länets lantbruksnämnd sammanträda — givetvis förutsattes
att denna hade flera ärenden att behandla — för att bevilja eller avslå ansökan.
Beviljades ansökan måste en av nämndens tjänstemän efter arbetets utförande
åter företaga en resa för att avsyna arbetet. Först därefter kunde
statsbidraget utbetalas. Då resorna måste företagas med bil och vederbörande
tjänsteman utom sin lön även åtnjöte traktamentsersättning, kunde följden
bli att kostnaderna för statsbidragets utbetalande kunde komma att betydligt
överstiga bidragssumman. Ett betydligt smidigare och för statsverket ojämförligt
billigare förfaringssätt borde kunna åstadkommas. Detta kunde ske genom
att de jordbrukare, som utförde rationaliseringsarbete å sin fastighet,
finge vid taxeringen göra avdrag för dessa kostnader intill en viss gräns efter
taxeringsnämndens beprövande. Detta kunde icke betraktas såsom ett införande
av en ny princip i skattelagstiftningen. Denna princip vore genomförd,
när det gällde nyanskaffning av maskiner och andra inventarier för aktiebolag
och därmed jämförliga skatteobjekt, som ägde rätt att omedelbart avskriva
de inköpta maskinerna och inventarierna. Givetvis skedde genom dessa
inköp en rationalisering av driften. Förhållandet vore beträffande jordbruket
fullständigt analogt. Genom vidtagna rationaliseringsåtgärder bleve jordbruket
mera inkomstbringande, vilket borde medföra större inkomst för jordbrukarna
och ökad skattekraft. De belopp, som tillfälligt undandroges beskattning
genom den föreslagna rätten att erhålla avdrag för utförda rationaliseringsåtgärder,
komme säkerligen att motsvaras av minskade utgifter för
statsverket och dessutom medföra att arbetskraft kunde frigöras för mera
produktivt arbete. Med den kännedom taxeringsmyndigheterna i orten ägde
om förhållandena torde det för övrigt vara föga risk för att den medgivna rättigheten
att åtnjuta avdrag för vidtaget rationaliseringsarbete kunde komma
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. .Yr 27—28.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
att missbrukas. För övrigt torde kunna föreskrivas att verifierade uppgifter
skulle avlämnas till taxeringsmyndigheterna.
Utskottet. I de ifrågavarande motionerna har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag angående
rätt för jordbrukare till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad
för utförda rationaliseringsarbeten. Motionärerna ha därvid erinrat om de
under de senare åren av statsmakterna vidtagna åtgärderna till stöd för
jordbrukets rationalisering, vilka åtgärder avsett bidrag till bl. a. nyodling,
betesanläggning, stenröjning och annan jordförbättring. Enligt motionärernas
mening kunde kostnaderna för statsbidragets utbetalande komma att
avsevärt överstiga bidragssumman. Ett betydligt smidigare och för statsverket
ojämförligt billigare förfaringssätt kunde åstadkommas på så sätt, att
den jordbrukare, som utförde rationaliseringsarbete å sin fastighet, finge
vid taxeringen göra avdrag för dessa kostnader intill en viss gräns efter
taxeringsnämndens beprövande.
Utskottet får i anledning av vad i motionerna anförts framhålla, att enligt
årets statsverksproposition medelsåtgången å anslaget för jordbrukets
rationalisering beräknats till 19 miljoner kronor. Hur stor del därav som
avser bidrag till nyodling, betesanläggning och stenröjning m. fl. jordförbättringsåtgärder
har ej exakt angivits i propositionen. Med hänsyn till av
lantbruksstyrelsen i dess förslag till anslagsäskanden anförda beräkningsgrunder
synes det dock kunna antagas, att bidragen till de nu nämnda ändamålen
motsvara omkring en tredjedel av ovanberörda belopp. Därest med
motionerna skulle avses, att statsbidragen av detta slag skulle helt upphöra
och ersättas med en avdragsrätt för utgivna kostnader för därmed åsyftade
rationaliseringsarbeten, torde en sådan omläggning näppeligen bliva till
fördel för därav berörda jordbrukare. Att såväl statsbidrag som en avdragsrätt
skulle kunna ifrågakomma beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten
finner utskottet uteslutet.
Den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten möter betänkligheter även
ur andra synpunkter. Vid åtskilliga tillfällen har av bevillningsutskottet
under de senare åren framhållits angelägenheten av att, i den mån stöd
från statens sida för något ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades
i form av anslag till det ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader
vid beskattningen. Dessa uttalanden ha godkänts av riksdagen. Det torde
icke finnas anledning att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras
för denna uppfattning. Utskottet inskränker sig i detta sammanhang till
ett konstaterande av att den i motionerna framförda tanken strider mot dessa
tidigare uttalanden från riksdagens sida. Härjämte må erinras om de ovan
återgivna uttalandena av 1931 års bevillningsutskott rörande ifrågasatt avdragsrätt
för kostnader för skogsdikning.
Enligt nu gällande skattelagstiftning är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
— liksom även vid beräkning av inkomst av andra förvärvskällor
— avdrag medgivet för alla omkostnader under beskattningsåret för
Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
11
intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag är däremot icke medgivet
för s. k. grundförbättring. Dessa bestämmelser innebära, att avdrag får ske
för alla kostnader för fastighetens bibehållande i sitt ursprungliga skick
men icke för kostnader för en förbättring eller utvidgning av fastigheten.
Kostnader av sistnämnda slag anses nämligen bliva kompenserade genom
fastighetens på grund av dessa arbeten ökade värde och betraktas därför
icke såsom driftkostnader.
Ur principiell synpunkt synes någon erinran icke kunna göras mot denna
reglering av avdragsrätten för driftkostnader. Givetvis kan emellertid den
frågan ställas, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och
icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på
ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Utskottet kan för egen del icke
uttala någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter dock, att denna
fråga kommer att tagas under närmare övervägande i samband med den
blivande översynen av skattelagstiftningen.
På grund härav avstyrker utskottet motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 91 av herr Gustaf Elofsson
m. fl. och II: 110 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. om
rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta avdrag
för utförda rationaliseringsarbeten icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Ekman, Gustaf Elofsson, Velander,
Heiiman, Franzon, Niklasson, Ramberg, Petrén och Eskilsson samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Ohlsson
i Kastlösa, Bladh och Gunnarsson.
Reservation
av herrar Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson i Skedsbygd.