Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1960

Betänkande 1960:Bevu16

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1960

1

Jir 16

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt för småföretagare till vissa avdrag vid
inkomsttaxeringen m. m.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:8 av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. och II: 14 av herr
Björkänge m. fl. har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag rörande rätt för småföretagare till
avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för upprättande av deklaration
och för kostnader för fullföljande i högre instanser av mål rörande
taxering samt angående möjligheter för sådana skattskyldiga till skäligt anstånd
med erläggande av skatt intill dess att ärendet avgjorts i högre instans
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 14.

Enligt gällande praxis får avdrag vid inkomsttaxeringen inte ske för
kostnader för upprättande av deklaration och för fullföljande i högre instans
av taxeringsmål (se t. ex. RÅ 1947 not Fi 770 och 1948 ref. 15). Däremot
har avdrag medgivits för kostnad för konsultation av mera allmän
ekonomisk natur, RÅ 1958 not Fi 1272. I detta mål gällde besvären avdrag
vid beräkning av inkomst av rörelse, avseende fastighetsförsäljning, för
konsultationsarvode till skatteexpert. Konsultationen avsåg råd i företagets
ekonomiska angelägenheter, vid vilka även skatterättsliga synpunkter beaktats.
Deklarationshjälp ingick dock inte i konsultationen.

Frågan om avdrag för nyssberörda kostnader äger samband med spörsmålet
om rätt till ersättning av statsmedel för kostnader i förvaltningsmål.
I den svenska förvaltningsprocessen förekommer endast undantagsvis att
ersättning utdömes för rättegångskostnader. Motsvarighet saknas till den i
rättegångsbalken 18 kap. 1 § för processen i tvistemål vid de allmänna domstolarna
givna generella bestämmelsen att »part, som tappar målet, skall ersätta
motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat». Emellertid
förekommer i vissa lagar på förvaltningsområdet bestämmelser om
ersättning för rättegångskostnad. Sålunda meddelas t. ex. i 43 § utlänningslagen
regler om ersättning av allmänna medel åt biträde åt utlänning. I

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 16

2

Bevillningsutskottets betänkande nv 16 år 1960

avsaknad av bestämmelse i ämnet i taxeringsförordningen utdömes inte ersättning
för rättegångskostnader i taxeringsmål.

I en vid 1948 års riksdag väckt motion, 11:355, yrkades skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning angående utfärdandet av bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden,
som handlägges av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet.

I anledning av motionen hemställde första lagutskottet vid 1948 års riksdag
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning angående fördelning av kostnaderna
i mål och ärenden, som avgöres av förvaltningsmyndighet, samt om
framläggande av de förslag, vilka kunde föranledas av utredningen.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallades bcsuurssakkunniga
för att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa
besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor. I direktiven för
de sakkunniga (se 1950 års riksdagsberättelse I Ju: 30) har uttalats att utredningsmännen
vid uppdragets fullgörande bör uppmärksamma 1948 års
riksdags nyssnämnda skrivelse.

Under sitt arbete med förberedande av eu lagstiftning rörande det administrativa
besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor har besvärssakkunniga
funnit sig böra redovisa vissa därvid företagna allmänna undersökningar
och principiella överväganden i ett särskilt betänkande, vari
— mot bakgrunden av en allmän översikt över det administrativa rättsskyddet
— allmänna riktlinjer i korthet angivits för de förslag, som de
sakkunniga ämnar avge. Detta principbetänkande, som har titeln Administrativt
rättsskydd, avlämnades den 26 mars 1955 (SOU 1955: 19). I betänkandet
förutskickar de sakkunniga (s. 89) att de kommer att föreslå vissa
regler rörande kostnaderna i besvärsmål, framför allt innefattande bestämmelser,
som öppnar möjlighet för parter att under vissa förutsättningar
erhålla ersättning för havda kostnader.

Vid 1959 års riksdag väcktes motionsvis yrkande av innebörd att skattskyldig,
som anfört besvär över taxeringsnämnds beslut och vars talan bifallits
i högre instans, borde medgivas rätt till ersättning av statsmedel för
sina kostnader för den juridiska hjälp han måst anlita för ändamålet. I sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 10 avstyrkte 1959 års bevillningsutskott
motionen. Efter att ha erinrat om att liknande spörsmål behandlats i
propositionen nr 150 till 1950 års riksdag anförde utskottet 1)1. a. följande.

Utskottet vill inte förneka att det i vissa fall kan te sig berättigat att en
skattskyldig, som efter besvär erhållit nedsättning i sin taxering, får goltgörelse
för sina utlägg och kostnader för att driva processen. Frågan är
emellertid, såsom framhållits i nyssnämnda proposition, av sådan art att det
inte är möjligt att ta ställning till densamma utan föregående utredning. Såsom
framgår av ovanstående redogörelse har riksdagen vid tidigare tillfälle
begärt utredning angående utfärdande av bestämmelser om ersättning för
parts kostnader i mål och ärenden som handläggs av förvaltningsdomstol
eller annan offentlig myndighet. Utredningen har av Kungl. Maj:t anför -

3

Itevillningsulskottets betänkande nr 16 år 1960

trötts åt besvärssakkunniga. Resultatet av denna utredning, som således torde
komma att inbegripa även frågan om ersättning för rättegångskostnader
i taxeringsmål, bör avvaktas innan lagstiftning i ämnet överväges.

Beträffande möjligheterna till anstånd med inbetalning av skatt gäller
för närvarande jämlikt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen att skattskyldig,
som anfört besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller skattedomstols
beslut rörande taxering, av lokal skattemyndighet kan beviljas anstånd
med inbetalning av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skatt skyl diges framställning om anstånd
förklarat sig inte ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till den
skattskyldiges talan. Anstånd må avse skatt till belopp som betingas av taxeringsintendentens
yttrande. Jämlikt anvisningarna till nyssnämnda paragraf
skall den lokala skattemyndighetens beslut i ärendet grundas på det
yttrande över framställningen, som det åligger taxeringsintendenten att
avge. Denne skall om möjligt i yttrandet tillkännage sitt ställningstagande
till de över taxeringen anförda besvären. Om utredningen av besvärsärendet
inte är avslutad och om taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av
annat skäl inte anser sig kunna göra något uttalande rörande sitt framtida
ställningstagande, skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som
i så fall har att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1959 har chefen
för finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa
utredning av vissa uppbördsfrågor. Av direktiven för utredningen, som antagit
benämningen uppbördsutredningen, må här återges följande.

Slutligen torde i detta sammanhang få upptagas frågan om anstånd med
inbetalning av skatt, som är beroende av utgången i en taxeringsprocess. Enligt
gällande bestämmelser skall ett taxeringsbeslut utan hinder av besvär
föranleda debitering av däremot svarande skatt. Anstånd med inbetalningen
kan endast erhållas, om vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt eller
avser att tillstyrka nedsättning i taxeringen. Det har länge stått klart, att
denna ordning inte är tillfredsställande, och krav på utvidgade möjligheter
till anstånd har rests vid olika tillfällen, bl. a. i motioner inom riksdagen
och i en skrivelse från justitieombudsmannen. Även enligt min mening talar
vissa skäl för att möjligheterna till anstånd utvidgas. Vid utredningen av
denna fråga bör övervägas huruvida icke avgörandet i anståndsfrågor i här
avsedda fall lämpligen kan överflyttas till ett judiciellt organ, exempelvis
kammarrätten. Såsom förutsättning för en ändring av de nuvarande bestämmelserna
på området bör gälla, att statens möjligheter att utfå den
genom skatleprocessen slutligen bestämda skatten inte nämnvärt försämras.
En tänkbar utväg härvidlag kan vara, att den skattskyldige ställer säkerhet
för skatten. I förordningen om särskild investeringsfond för avyttrat
fartyg har skapats ett system för ställande av säkerhet genom bankgarantier.
Ehuru bestämmelserna därom är ganska komplicerade, synes de praktiska
erfarenheterna vara goda.

I de förevarande motionerna framliålles att skyldigheten att avge deklaration
eller andra uppgifter för taxeringen numera medför betydande kostnader
särskilt för företagargrupperna, vilkas deklarationsförfarandc i allmän -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1960

het är betydligt mer komplicerat än andra gruppers. Denna börda har ökats
ytterligare genom den allmänna varuskatten, som kräver deklaration av
den skattepliktiga omsättningen vid sex olika tillfällen per år. Motionärerna
erinrar om att taxeringsorganisationen för närvarande håller på att byggas
ut väsentligt i syfte att skapa ökade möjligheter till bl. a. kontroll och
taxeringsrevision och att den skärpta kontrollen väsentligen skall sättas in
mot företagarna. De skattskyldiga får ökade kostnader inte endast för upprättande
av deklarationer utan i stor utsträckning även för anförande av besvär
i högre instanser och för avgivande av förklaringar över besvär.

Större företag har i regel heltidsanställda speciella befattningshavare för
fullgörande av uppgifter i samband med deklaration och taxering. Kostnaderna
härför blir då liksom andra lönekostnader avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.
Vid mindre företag har man i regel inte möjlighet att för dessa
uppgifter anställa speciella befattningshavare. Då företagaren själv oftast
inte har tid eller möjlig.het att upprätta deklarationer och besvärsinlagor
eller bemöta anmärkningar från taxeringsmyndigheterna, måste han anlita
hjälp från bokföringsbyrå eller andra sakkunniga. Enligt motionärernas
mening är det skäligt och rättvist, att även småföretagare får rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för kostnader för upprättande av deklaration
och för kostnader för fullföljande i högre instanser av mål rörande taxering.
Sådana kostnader är ju i detta fall att betrakta som driftkostnader.
Denna fråga bör snarast prövas och förslag föreläggas riksdagen. Motionärerna
anser det också angeläget att man i detta sammanhang prövar möjligheten
att på bättre sätt än för närvarande ge den skattskyldige skäligt
anstånd med erläggande av skatt i sådana fall, då talan mot taxeringsbeslut
föres i högre instans intill dess att ärendet slutgiltigt prövats och avgjorts.

Utskottet

I de förevarande motionerna har uppmärksammats två spörsmål inom beskattningsområdet.
Vad först beträffar yrkandet om utredning rörande möjligheterna
för småföretagare till skäligt anstånd med erläggande av skatt,
då besvär anförts över åsatt taxering, får utskottet erinra om att viss möjlighet
f. n. finnes att erhålla anstånd med skatteinbetalning. Möjligheten
är emellertid begränsad till sådana fall då vederbörande taxeringsintendent
tillstyrkt eller avser att tillstyrka nedsättning i taxering. Då det länge stått
klart att denna ordning inte är tillfredsställande — bl. a. bär motioner om
ändring tidigare väckts i riksdagen — har Kungl. Maj:t uppdragit åt särskilt
tillkallade utredningsmän att överväga en utsträckning av anståndsmöjligheterna.
Uppgiften ingår i det uppdrag alt utreda vissa uppbördsfrågor,
som lämnats uppbördsutredningen. Med hänsyn härtill får motionärernas
yrkande i denna del redan anses vara tillgodosett.

Beträffande frågan om avdrag vid inkomsttaxering för deklarationskostnader
och utgifter för fullföljande av taxeringsmål i högre instanser medges

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1960

i princip inte sådant avdrag. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har emellertid regeringsrätten i ett under år 1958 avgjort mål förklarat konsultationsarvode
till skatteexpert vara avdragsgillt vid beräkning av inkomst
av rörelse för ett aktiebolag. Konsultationen gällde inte direkt deklarationshjälp
utan avsåg en mera allmän rådfrågning i företagets ekonomiska angelägenheter.

Motionärernas yrkande i denna del går ut på att utöka avdragsmöjligheterna
för småföretagare. Utskottet vill med anledning härav framhålla att
det inte på förevarande område bör komma i fråga att införa särskilda bestämmelser
för en viss grupp skattskyldiga, då frågan om avdrag för kostnader
av hithörande slag är av betydelse för alla skattskyldiga.

Frågan om avdrag för deklarations- och fullföljdskostnader har enligt utskottets
mening nära samband med spörsmålet om ersättning av statsmedel
för kostnader i taxeringsmål. I den svenska förvaltningsprocessen gäller som
allmän regel att sådan ersättning inte utgår. Endast ett fåtal författningar
avseende förvaltningsverksamheten har för närvarande bestämmelser, som
möjliggör utdömande av ersättning av staten för rättegångskostnad, och
taxeringsförordningen, som reglerar processen i taxeringsmål, hör till de
författningar som helt saknar bestämmelser av denna art. Emellertid är
frågan om utfärdande av allmängiltiga bestämmelser om ersättning för
parts kostnader i mål och ärenden som handläggs av förvaltningsdomstol
föremål för utredning genom besvärssakkunniga. Enligt utskottets mening
bör resultatet av denna utredning avvaktas innan en utsträckning av möjligheterna
till avdrag för deklarationsutgifter och fullföljdskostnader i taxeringsmål
överväges.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 8 av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. och II: 14 av herr Björkänge m. fl. om rätt för
småföretagare till vissa avdrag vid inkomsttaxeringen m. m.
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Söderquist,
Torsten Mattsson och Tage Johansson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,
Allard, Magnusson i Borås, Wiklund, Gustafson i Göteborg, fru Eriksson i
Stockholm, herrar Andersson i Essvik, Rydén och Antonsson.

600837 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag