Bevillningsutskottets betänkande N:o 18

Betänkande 1909:Bevu13

Bevillningsutskottets betänkande N:o 18.

N:0 13.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1909, kl. 2 e. m.

Betänkande, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående
afgift för inrikes postanvisning och postförskott ä högre
belopp än 500 kronor.

(l:a A.)

1 en den 26 nästlidne februari till Riksdagen aflåten, sedermera
till bevillningsutskottet remitterad proposition, n:o 56, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att besluta, att för inrikes
postanvisning och postförskott å högre belopp än 500 kronor afgiften
skulle utgöra 50 öre, om postanvisnings- eller postförskottsbeloppet öfverstege
500 men ej 750 kronor, samt 60 öre, om beloppet öfverstege
750 men ej 1,000 kronor.

Enligt ofvan omförmälda statsrådsprotokoll har chefen för civildepartementet
vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört följande: ■

»På 1860-talet infördes inom svenska postverket utväxling mellan
inrikes orter af postanvisningar och postförskott, och förklarade Kungl.
Maj:t genom nådigt bref den 11 juni 1869, att afgiften för penningförsändning
medelst postanvisning eller postförskott skulle utgöra 25
öre för belopp af högst 50 riksdaler och 33 öre för belopp af mer än
50 men icke öfver 100 riksdaler, hvartill för postförskottsförsändelser
komme det enligt taxa belöpande porto, äfvensom att det belopp, hvarå
postanvisning utfärdades eller postförskott meddelades, icke finge öfverstiga
100 riksdaler. Jämlikt nådigt bref den 4 november 1876 blef,
hvad den inrikes utväxlingen beträffar, afgiften för belopp å 50 100
riksdaler nedsatt till 30 öre. En ytterligare sänkning i tariffen för
inrikes postanvisning och postförskott genomfördes på grund af nådigt
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami. 1 Afd. 13 Höft. (N:o 13.) 1

2 Bevillningsutskottets betänkande N:o 13.

bref den 22 juni 1892, hvarigenom afgiften för belopp å högst 25 kronor
bestämdes till 15 öre. Genom nådigt bref den 30 juni 1899 blef maximibeloppet
för inrikes postanvisning och postförskott höjdt till 500
kronor, i sammanhang hvarmed Kungl. Maj:t förordnade, att afgiften
skulle utgå med 35 öre, då postanvisnings- eller postförskottsbeloppet
öfverstege 100 men icke 250 kronor, samt med 40 öre, då beloppet
uppginge till mer än 250 och högst 500 kronor. Efter denna tid har
någon annan ändring i tariffen för inrikes postanvisningar och postförskott
icke skett än att, på grund af nådigt bref den 17 juni 1904,
afgiften för belopp, icke öfverstigande 5 kronor, nedsatts till 10 öre.

Oafsedt de postafgifter, afsändaren af en postförskottsförsändelse
har att erlägga för själfva befordringen samt, i förekommande fall, för
rekommendation eller assurans, utgår således den särskilda afgiften för
inrikes postförskott med enahanda belopp som den inrikes postanvisningsafgiften.

För närvarande utgöra dessa afgifter, om postanvisnings- eller postförskottsbeloppet
uppgår till högst 5 kronor .................................... 10 öre

om beloppet öfverstiger 5 men ej 25 kronor

» » )) 25 » » 50 »

» » » 50 » » 100 »

» » » 100 3) 3) 250 »

3* » 33 250 33 JO 500 33

15

25

30

35

40

33

33

33

»

33

Uti underdånig skrifvelse den 26 januari 1909 har nu generalpoststyrelsen
gjort framställning om åtgärders vidtagande för att höja maximibeloppet
för inrikes postanvisningar och postförskott.

Innan jag närmare redogör för generalpoststyrelsens ifrågavarande
framställning, tillåter jag mig nämna, att, på sätt styrelsen också erinrat,
högsta beloppet för postanvisning i den allmänt internationella
utväxlingen utgör 1,000 francs eller 720 kronor, och att i den inrikes
posttjänsten inom sådana europeiska länder, hvarest postanvisningsrörelse
öfver hufvud taget förekommer, i allmänhet är medgifvet att försända
postanvisning till högre belopp än inom Sverige. Så är i Frankrike,
Belgien och Nederländerna någon begränsning icke fastställd beträffande
beloppet för inrikes vanlig postanvisning samt högsta beloppet
för inrikes telegrampostanvisning bestämdt till, hvad Frankrike och
Belgien angår, 5,000 francs och, hvad Nederländerna angår, 500 floriner.
I Danmark kan inrikes postanvisning utställas å högst 720 kronor,
i Norge å högst 1,000 kronor mellan postkontor i allmänhet och

8

Bevillningsutskottets betänkande N:o 13.

högst 10,000 kronor mellan vissa postkontor, i Tyskland å högst 800
mark samt i Österrike å högst 1,000 österrikiska kronor.

I sin omförmälda skrifvelse meddelar nu gcneralpoststyrelsen, att
på senaste tiden — särskildt med hänsyn till den i § 10 af nådiga
kungörelsen den 4 december 1908, med föreskrifter i anledning af
landtränteriernas indragning, intagna bestämmelsen att likvider från
landskontoren i vissa fall skola verkställas medelst postanvisning —
för generalpoststyrelsen framställts såsom ett önskemål, att högsta beloppet
för inrikes postan visning måtto förhöjas.

Generalpoststyrelsen anför, att en sådan åtgärd utan tvifvel skulle
blifva till gagn icke blott för landskontoren utan äfven för handelns
och industriens representanter, hvarför en förändring i den angifna riktningen
synes styrelsen böra genomföras. Men då en höjning af postanvisningsmaximum
gifvetvis medför ökad skyldighet för postverket att
vid postkontoren hålla kassaförlag, måste, säger styrelsen, vid sådan
åtgärd, hvarom här är fråga, en viss försiktighet iakttagas, och anser
generalpoststyrelsen höjningen icke utan olägenhet kunna sträckas längre
än till ett maximibelopp af 1,000 kronor.

Hvad angår inrikes postförskott, har visserligen icke till generalpoststyrelsen
framförts någon särskild önskan om maximibeloppets förhöjning,
men med afseende å det nära samband, hvari postanvisningsoch
postförskottsrörelserna stå till hvarandra, i det att inlöst postförskott
omsättes i och likvideras genom postanvisning;, anser generalpoststyrelsen
skäl icke förefinnas att frångå den hittills inom svenska postverket
följda praxis i fråga om postanvisnings- och postförskottsrörelsernas
öfverensstämmelse såväl hvad angår maximibelopp som beträffande
afgifter.

Innan generalpoststyrelsen yttrat sig om, hvilka afgifter böra
upptagas för inrikes postanvisning eller postförskott å mer än 500 och
högst 1,000 kronor, har styrelsen erinrat om ett mindre egentligt förhållande,
som för närvarande råder beträffande afgiften för en viss
grupp af inrikes postanvisningar.

Före den 1 oktober 1907, då den senaste världspostkongressens
beslut trädde i kraft, utgjorde den allmänt internationella, postanvisningsafgiften,
hvad angick de törsta 100 francs af en anvisnings belopp,
25 centimes för 25 francs eller del af 25 francs samt, hvad beträffade
en postanvisnings belopp utöfver de första 100 francs, 25
centimes för 50 francs eller del af 50 francs. Från nyssnämnda tidpunkt
har emellertid genomförts sådan nedsättning i den allmänt internationella
postanvisniugsafgiften, att denna numera likformigt utgår

4

Bevillningsutskottets betänkande N:o 13.

med 25 centimes för 50 francs eller del af 50 francs utaf anvisningsbeloppet,
d. v. s., med de inom svenska postverket antagna myntekvivalenter,
18 öre för hvart belopp af 36 kronor eller del däraf. För
en postanvisning å högst 36 kronor från Sverige till utlandet upptagas
sålunda, i allmänhet 18 öre, medan, enligt hvad ofvan sagts, afgiften
för inrikes svensk postanvisning å mer än 25 och högst 36 kronor
utgör 25 öre, d. v. s. 7 öre mer än den internationella afgiften. Beträffande
postförskott å internationell brefpostförsändelse upptages visserligen
icke sådan afgift som den inrikes svenska postförskottsafgiften,
men från inkasseradt internationellt postförskott afdrages i stället vanlig
postanvisningsafgift,. (Rörande internationella postförskottspaket gälla särskilda
bestämmelser.) I utväxlingen med Danmark och Norge har på
grund af särskilda aftal postanvisningsafgiften varit bestämd till 15 öre
för belopp af högst 25 kronor, 30 öre för belopp öfver 25 men ej
öfver 100 kronor o. s. v. Då emellertid, enligt det allmänt internationella
postanvisningsaftalet, vederbörande postförvaltningar väl äro
berättigade att angående postanvisningsrörelsen bibehålla och utsluta
särskilda aftal, men endast i ändamål att nedsätta afgifterna eller
på annat sätt förbättra utväxlingen, har man numera ansett sig från
och med den 1 oktober 1907 icke kunna för postanvisning till Danmark
eller Norge å belopp, öfverstigande 25 men ej 36 kronor,
upptaga högre afgift än den allmänt internationella, eller 18 öre. Jämväl
i utväxlingen med Danmark och Norge är således afgiften för
postanvisning, tillhörande den nu ifrågavarande gruppen, lägre än den
inrikes afgiften.

För den händelse afgiften för inrikes postanvisning å belopp öfver
25 men icke öfver 36 kronor skulle sänkas, så att densamma ej öfverstege
motsvarande internationella afgift, torde, anför generalpoststyrelsen
för vinnande af afrundade tal såväl för afgiftsbeloppet som för
postanvisningsmaximum inom gruppen — sänkningen böra genomföras
på det sätt, att det nuvarande afgiftsbeloppet 15 öre utsträckes att
omfatta postanvisningar å belopp till och med 50 kronor och att således
det nuvarande afgiftsbeloppet 25 öre bortfölle. För att utröna,
hvilken minskning i postverkets inkomster en dylik sänkning jämte
motsvarande sänkning beträffande postförskottsafgiften skulle medföra,
har undersökning anställts med stöd af det statistiska material, som
finnes hos generalpoststyrelsen tillgängligt, och har denna undersökning
gifvit vid handen, att, om sänkningen i fråga varit genomförd
före 1907 års ingång, postverkets inkomster för nämnda år därigenom
skulle minskats med, i rundt tal, 70,000 kronor. Då denna summa,

Bevillningsutskottets betänkande N:o 18. 5

särskilt med hänsyn till nuvarande ekonomiska förhållanden, synts
generalpoststyrelsen alltför afsevärd, för att styrelsen nu skulle vilja
ifrågasätta nedsättning i det afgiftsbelopp, som här afses, har styrelsen
tänkt sig, att frågan, huruvida ocli i hvilken mån nedsättning i förevarande
hänseende må beviljas, bör tillsvidare hvila i afbidan på gynnsammare
förhållanden.

Äfven i fråga om afgifterna för belopp, öfverstigande 50 kronor,
kunde möjligen, anför generalpoststyrelsen, en revision anses lämplig.
Generalpoststyrelsen har nämligen anledning antaga — ehuru en fullt
pålitlig utredning i sådant hänseende icke är lätt att åstadkomma —
att de afgifter, som inflyta till postverket för postanvisnings- eller postförskottsrörelsernas
bedrifvande, icke till fullo ersätta postverket för
allt dess arbete härutinnan. Men då generalpoststyrelsen nu icke ifrågasätter
ändring beträffande afgifterna för belopp, icke öfverstigande 50
kronor, synes äfven med revision af gällande afgifter för högre belopp
böra anstå till dess afgifternas öfverseende må kunna i ett sammanhang
verkställas. Skulle emellertid, i motsats till hvad generalpoststyrelsen
här föreslagit, de inrikes afgifterna för belopp å 25—36 kronor anses
böra redan nu sänkas, så att de icke öfverstiga motsvarande internationella
afgifter, anser generalpoststyrelsen godtgörelse för den minskning
i postverkets inkomster, som häraf skulle uppstå, böra i möjligaste
mån beredas postverket genom höjning af afgifterna för högre
belopp.

För sin del har generalpoststyrelsen tänkt sig, att för närvarande
annat beslut rörande de inrikes postanvisnings- och postförskottsafgifterna
icke skulle erfordras än hvad angår postanvisnings- eller postförskottsbelopp
öfver 500 men icke öfver 1,000 kronor. Generalpoststyrelsen
erinrar, att, då styrelsen genom underdånig skrifvelse den 29
maj 1899 afgaf förslag till afgifter för belopp, öfverstigande 100 men
ej 500 kronor, styrelsen uttalade såsom allmän princip, att afgiften för
postanvisning å visst belopp icke borde öfverstiga postafgiften för inrikes
bref med angifvet värde till motsvarande belopp, och att styrelsen
i enlighet härmed föreslog den sedermera fastställda och ännu gällande
afgiften, 40 öre, för inrikes postanvisning inom den grupp, hvars
maximibelopp utgör 500 kronor, eller således samma afgift som postafgiften
för ett inrikes, för 500 kronor assureradt bref af en portosats.
Berörda princip är emellertid, enligt hvad generalpoststyrelson meddelar,
icke genomförd vare sig i den internationella utväxlingen eller i
en del länders inrikes posttjänst, i det att i många fall för postanvisningar
upptagas väsentligen högre afgifter än för assurerade bref till

6

Bevillningsutskottets betänkande N:o 13.

motsvarande värde. Med fog torde äfven, säger styrelsen, kunna påstås,
att af postverket kräfves mer arbete och kostnader för behandlingen
af en postanvisning än för behandlingen af ett assureradt bref, enär
postanvisningen bokföres å såväl inbetalnings- som adresspostanstalten
samt påkallar särskildt revisionsarbete, hvartill kommer, att speciella
kontrollåtgärder erfordras, när postfunktionärerna hafva att från allmänheten
mottaga reda penningar. Om emellertid, såsom generalpoststyrelsen
nu ifrågasatt, ingen ändring för närvarande vidtages beträffande
redan gällande afgifter för inrikes postanvisningar och postförskott,
anser generalpoststyrelsen afgifterna för dylik postanvisning eller postförskott
till föreslaget förhöjdt belopp böra så nära som möjligt ansluta
sig till de nuvarande afgifterna. Enär postafgiften för ett till
1,000 kronor assureradt, inrikes bref af en portosats utgör 60 öre,
anser styrelsen därför afgiften för inrikes postanvisning eller postförskott
å 1,000 kronor likaledes böra sättas till 60 öre. Då vidare den
nuvarande högsta postanvisnings- och postförskottsgruppen omfattar
belopp öfver 250 men icke öfver 500 kronor, hemställer styrelsen, att
äfven postanvisningar och postförskott öfver 500 kronor indelas i grupper
å 250 kronor, samt att afgifterna därför bestämmas till 50 öre för
belopp, öfverstigande 500 men ej 750 kronor, och 60 öre för belopp
öfver 750 men ej öfver 1,000 kronor.

I likhet med generalpoststyrelsen finner jag önskvärd!, att maximibeloppet
för inrikes postanvisning och postförskott blifver förhöjdt;
och finner jag det af styrelsen i sådant hänseende framställda förslag
vara med hänsyn till såväl allmänhetens som postverkets intressen tillfredsställande.

Generalpoststyrelsen har i sin skrifvelse berört frågan om de nu
gällande afgifterna i den inrikes postanvisnings- och postförskottsrörelsen.
Af styrelsens uttalanden framgår, att en oegentlighet föreligger
i detta hänseende, såvidt angår postanvisningar å belopp, öfverstigande
25 men icke 36 kronor. Den nu fastställda afgiften är emellertid
lämpad efter de i öfrigt bestämda afgifterna och synes icke böra
rubbas annat'' än'';''i sammanhang med eu fullständig revision af dessa
afgifter. Med hänsyn till hvad generalpoststyrelseu anfört lärer dock
den lämpliga tidpunkten härför icke nu vara inne. Jag anser därför
lika med generalpoststyrelsen bäst, att man för närvarande inskränker
sig till att bestämma afgiften för postan visningar och postförskott å
belopp, öfverstigande 500 kronor. De afgifter, generalpoststyrelsen i
sådant afseende föreslagit, synas mig också lämpligen afvägda.»

7

Bevillningsutskottets betänkande N:o 13.

Då det emellertid tillkomme Riksdagen att ensam besluta rörande
dessa afgifter, hemställde departementschefen om aflåtande till Riksdagen
af framställning af den lydelse, ofvan intagna proposition angifver.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition, hemställer fördenskull,

att Riksdagen ville besluta, att för inrikes postanvisning
och postförskott å högre belopp än 500
kronor afgiften skall utgöra 50 öre, om postanvisningseller
postförskottsbeloppet öfverstiger 500 men ej 750
kronor, samt 60 öre, om beloppet öfverstiger 750 men
ej 1,000 kronor.

Stockholm den 9 mars 1909.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C A VALLI.