Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
N:o 8.
Ank. till Riksd. Kansli den 9 April 1878, kl. 11 f. m.
Betänkande, angående postbevillningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 73) tiar Herr Jöns Rundbäck,
med erinran att liqvider af smärre penningebelopp, när dylika liqvider måste
verkställas genom postverket, numera i följd af enkronesedlarnes indragning vore förenade
med dryga kostnader, till undanrödjande i någon mån af detta missförhållande
föreslagit, att “Riksdagen täcktes besluta, det afgiften för postanvisningar, ej uppgående
öfver 5 kronor, måtte hädanefter till postverket erläggas med högst 15 öre“.
Af motionärens motivering synes framgå, ehuru sådant icke uttryckligen nämnes,
att motionären med sin framställning endast afser postanvisningar, som afsändas
till’ inrikes orter. Enligt nu gällande föreskrifter utgår afgiften för dessa, när beloppet
icke öfverstiger 50 kronor, med 25 öre.
Utskottet vill icke förneka att denna afgift, såvida man företrädesvis fäster sig
vid försändelsens belopp, förefaller nog hög för en postanvisning å. blott 5 kronor
och derunder, då man betänker att en dylik anvisning å 50 kronor icke drager högre
afgift. Men vid bestämmande af afgiften för ett visst slag af postförsändelsei
bör naturligtvis i främsta rummet hänsyn tagas dertill, att postverket erhåller skälig
godtgörelse för de omkostnader, som med försändelsernas postbehandling och befordran
äro förenade, och dessa omkostnader lära väl vara ungefär desamma för en postanvisning
å 5 kronor som för en dylik å 50 kronor. Emellertid kunna möjligen vissa billighetsskäl
tala för att afgiften för postan visningar å så lågt^ belopp som 5 kronor
och derunder något nedsättes, och Utskottet skulle derföre måhända ansett sig höra
i viss mån understödja motionen, om icke för närvarande postverkets financiela ställBih.
till Riksd. Prot. 1878. 5 Sami. 1 Åfd. 5 Häft. 1
2 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8-
Tråg vore sådan, att man omsorgsfullt måste undvika hvarje åtgärd, som möjligen
skulle kunna ytterligare försämra densamma. Den minskning i postverkets inkomster,
som genom den föreslagna nedsättningen kunde uppkomma, kan visserligen, om
postanvisningarne i följd af nedsättningen icke komme att flitigare användas, ej vara
af någon särdeles afsevärd betydenhet, då det årliga antalet postanvisningar icke är
synnerligen stort; exempelvis vill Utskottet nämna, att-år 1876 uppgick hela antalet af
dylika försändelser till inrikes orter allenast till 76,675. Men då antagligt är att nedsättningen
skulle åstadkomma den verkan, att ifrågavarande sätt att verkställa smärre
liqvider komme att oftare anlitas än nu är förhållandet, samt den tillökning i postverkets
utgifter, som deraf måste föranledas, tilläfventyrs komme att vida öfverstiga
den tillväxt i verkets uppbörd, som af nedsättningen kunde förväntas, anser Utskottet sig
icke, innan tillförlitlig utredning blifvit verkställd om den inverkan, förändringen sålunda
kunde komma att utöfva på postverkets financiela ställning, kunna tillstyrka
bifall till hvad motionären föreslagit.
Vid behandlingen af omförmälda motion har, på sätt ofvan är antydt, Utskottet
icke kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet vid det nuvarande ogynsamma
förhållandet mellan postverkets inkomster och utgifter, och inom Utskottet har med
anledning deraf fråga blifvit väckt, huruvida icke någon förbättring i postverkets finaneiella
ställning skulle kunna åstadkommas genom en förhöjning i afgifterna för vissa
slag af postförsändelser.
Som bekant, härleder sig det nyss antydda missförhållandet i främsta rummet
derifrån att postverket förlorat rättigheten att annat än undantagsvis för postbefordringen
anlita gästgifveri-, håll- och reservskjuts, men äfven i viss mån från de
s. k. posthemmanens indragning samt inrättandet af nya postlinier och poststationer
till den upphäfda kronobrefbäringsskyldighetens ersättande. Före dessa förändringars
genomförande hade postverkets inkomster icke allenast betäckt utgifterna, utan
äfven lemnat icke obetydliga öfverskott, så att, sedan Kongl. Maj:t i anledning af
Riksdagens i underdånig skrifvelse den 13 Maj 1868 anmälda beslut genom nådigt
bref den 24 Juli samma år föreskrifvit såväl att postverkets från äldre tider reserveiade
fond af räntebärande obligationer skulle till Riksgäldskontoret öfverlemnas,
som ock att uppkommande öfverskott och besparingar å postmedlen skulle med vissa
vilkor öfverlemnas till Statskontoret, hafva till Riksgäldskontoret öfverlemnats obligationer
till belopp af 380,950 kronor och till Statskontoret levererats under åren
1869 1874 tillsammans 1,173,627 kronor 11 öre. Sammanlagda beloppet af de post
verkets
besparingar, som sålunda till statens allmänna kassor öfverlemnats, uppgår
följaktligen till 1,554,577 kronor 11 öre. Men annorlunda gestaltade sig förhållandena,
sedan de å jorden hvilande onera i afseende å postbefordringen blifvit fullständigt
aflyftade. Det var då icke att vänta att postverket skulle genast förmå att
utan bidrag från statsverkets sida bära de ökade omkostnader, som deraf blefvo en
följd. På framställning af Kongl. Maj:t medgaf derföre Riksdagen vid 1874 års
o
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
riksmöte, att de ökade utgifter, som under år 1875 komme att föranledas deraf att
gästgifveri-, håll- och reservskjuts icke annat än i undantagsfall anlitades för postbefordringen
och till hvilkas betäckande det å postverkets omkostnaösstat uppförda
anslag för postbefordran å landsväg och inom postanstalternas områden icke lemnade
tillgång, finge af Statskontoret med under hand egande medel bestridas mot ersättning
af postverkets blifvande öfverskottsmedel, så långt dessa försloge, och liknande
medgifvanden hafva sedermera af Riksdagen blifvit gjorda vid fastställande af postverkets
stater för åren 1876, 1877 och 1878. På grund af dessa medgifvanden har
till postföringskostnadernas bestridande af Statskontoret till postverket utbetalats
för år 1875 541,221 kronor 55 öre, för 1876 490,893 kronor 98 öre, och för samma
ändamål har under loppet af år 1877 postverket hos Statskontoret lyftat ett belopp,
uppgående, efter afdrag af hvad sedermera återbetalats, till 400,000 kronor. Jemväl
för år 1879 tagas statsbidrag för samma ändamål i anspråk och Riksdagen har derföre
redan beviljat ett förslagsanslag af 350,000 kronor. — Af dessa sifferuppgifter
synes, att ofvan antydda förändringar varit för postverkets finanser af särdeles genomgripande
betydelse.
Men om ock under den närmaste tiden efter dessa förändringars genomförande
statsbidrag voro oundvikliga för postbefordringens upprätthållande och för
bestridande af de ökade utgifter, som blefvo en följd af den utvidgning, postförbindelserna
under de senare åren erhållit, så torde dock för framtiden behofvet
af dylika bidrag böra, så vidt ske kan och ju förr desto hellre, undanrödjas. Utskottet
bestrider visserligen icke, att postväsendet, såsom ett vigtigt kulturmedel,
är särdeles förtjent af statens omvårdnad och att derföre bidrag från statens sida
till institutionens upprätthållande och tidsenliga utveckling böra under vissa förhållanden
ifrågakomma. Men såsom regel torde likväl böra gälla, att postverket
bör af egna inkomster bestrida sina utgifter. Det lärer nemligen enligt Utskottets
åsigt icke kunna i allmänhet anses lämpligt eller riktigt, att allmänheten beskattas
för underhållande af en institution, af hvilken det stora flertalet endast i mindre
mån hemtar fördel, eller — hvilket är detsamma — att de skattdragande få betala
kostnader, som rätteligen böra bestridas af dem, hvilka begagna sig af de fördelar,
postverket har att erbjuda. De skäl, hvarå yrkandena om jordens befriande från
de onera i afseende å postbefordringen, som förut hvilat å densamma, grundats,
synas Utskottet derföre i viss mån äfven tala för att de skattdragande i allmänhet
befrias från att såsom sådane lemna bidrag till postinstitutionens underhåll.
Till åstadkommande af den jemvigt mellan postverkets inkomster och utgifter,
som Utskottet, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, anser i högsta grad eftersträfvansvärd,
lärer visserligen i någon mån komma att bidraga den tillökning i
postverkets inkomster, som föranledes af posttrafikens naturliga utveckling. Men
då enligt Utskottets åsigt denna tillväxt icke med någon säkerhet kan antagas
komma att inom en ej alltför aflägsen framtid åstadkomma den önskade jemvigten,
4 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
helst en ökad postutvexling med deraf följande förhöjd inkomst för postverket åtminstone
i någon mån jemväl föranleder ökade utgifter för samma verk, lärer nödvändigheten
att för vinnande af eu sådan jemvigt vidtaga särskilda åtgärder icke
kunna bestridas.
Genom den nu pågående indragningen af sådana poststationer, der rörelsen
varit af mindre betydenhet, samt i sammanhang dermed en del postgångars utbytande
mot landtbrefbäring kan enligt beräkningar, som innehållas i Generalpoststyrelsens
underdåniga skrifvelse den 13 December 1877, hvilken finnes bilagd
Kongl. Maj:ts till innevarande Riksdag afgifna proposition om statsverkets tillstånd
och behof, en icke obetydlig minskning i postverkets utgifter påräknas. I afseende
å frågan huruvida någon ytterligare minskning af trafikutgifterna skulle kunna åstadkommas,
utan att postverkets inkomster derigenom för mycket äfventyrades och
utan att allt för stort men deraf uppkomma för den allmänna rörelsen, har på
Kongl. Maj:ts befallning Generalpoststyrelsen den 2 Maj 1877 afgifvit utlåtande,
som jemväl finnes berörda nådiga proposition bilagdt. Deraf inhemtas, att enligt
Styrelsens åsigt icke utan allt för kännbara olägenheter någon sådan ytterligare
minskning af utgifterna för posttrafiken kan åstadkommas, att postverket blefve i
stånd att inom kort med sina trafikinkomster bestrida samtliga utgifterna för postföringens
besörjande. Enligt Utskottets åsigt kan derföre endast genom eu väsentlig
inskränkning i de nu befintliga tillfällena till postutvexling, vare sig medelst
indragning af en del postlinier eller derigenom att å en mängd linier post
icke befordrades så ofta som nu är fallet, postverkets utgifter nedbringas till den
punkt, att de icke öfverskrida inkomsterna. Men eu åtgärd af nu antydd art i någon
större utsträckning synes Utskottet icke ens böra sättas i fråga. Att beröfva orter,
der en lifligare rörelse råder och der sålunda portouppbörden antagligen fullt betäcker
utgifterna för dessa orters postförbindelser, de tillfällen att erhålla och afsända
post, som de nu ega, kunde naturligtvis icke komma i fråga, och det skulle
således endast blifva mindre betydande orter, såsom t. ex. de flesta kommuner på
landet, som skulle drabbas af olägenheterna af en sådan förändring. Men Utskottet
är förvissadt att, om, sedan staten en gång låtit dessa mindre betydande orter
komma i åtnjutande af fördelarne af jemförelsevis täta postförbindelser, någon
väsentlig inskränkning deri skulle vidtagas, så skulle en sådan åtgärd icke utan
skäl emottagas med allmänt missnöje, samt att den trafikerande allmänheten hellre
bure något ökade afgifter för sina postförsändelser. Dessutom bör icke lemnas
oanmärkt att en sådan förändring, på samma gång den minskade postverkets utgifter,
antagligen äfven skulle medföra minskning i antalet försändelser och således
äfven minskning af postverkets inkomster.
Icke utan betydliga olägenheter lärer således den önskade jemvigten mellan
inkomster och utgifter kunna vinnas hufvudsakligen genom inskränkning af de senare
och genom posttrafikens naturliga tillväxt. Deremot synes en icke oväsentlig för
-
5
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
höjning i afgifterna för vissa slag af postförsändelser, särskildt sådana, som äro för
postverket mera betungande, kunna utan synnerliga olägenheter ega rum, och möjligen
kan genom anlitande af denna utväg, i förening med de ofvan antydda, målet inom
en ej alltför aflägsen tid vinnas. I hvarje fall synes en fullständig utredning af denna
fråga Utskottet särdeles önsklig. Det måste vara så mycket angelägnare att postverkets
inkomster icke obetydligt ökas utöfver hvad de nu utgöra, som fråga redan
blifvit väckt om förhöjning af den ersättning, postverket nu erlägger för postbefordringen
å statens jernvägar, och det dessutom i framtiden torde befinnas med postverkets
egen fördel förenligt och för trafikens säkerhet nödvändigt, att aflöningen för
vissa af de lägre tjenstemannaklasserna vid postverket något höjes. Utskottet tilltror
sig visserligen icke kunna tillförlitligen bedöma för hvilka särskilda slag af försändelser
och i hvad mån en förhöjning kan vara lämplig. Men vid den granskning af
nu gällande portosatser, som Utskottet företagit, har det likväl förefallit Utskottet
uppenbart, att afgifterna för åtskilliga slag af försändelser icke stå i skäligt förhållande
till de kostnader, som med deras postbehandling och befordran måste vara förenade.
En afgift bör likväl enligt Utskottets åsigt ovilkorligen fritagas från någon
förhöjning, nemligen portot för vanliga bref, och tillåter sig Utskottet i detta afseende
hänvisa till de skäl, som finnas anförda i Generalpoststyrelsens åberopade skrifvelse
den 13 December 1877. Derest någon förändring i denna afgift borde ifrågakomma,
torde densamma snarare böra gå i motsatt riktning.
Vidtagande af förhöjningar i vissa postafgifter synes Utskottet lämpligast böra
ega rum i sammanhang med det metriska systemets fullständiga tillämpning inom
postverket, då de nu gällande vigt- och portosatserna i allt fall måste undergå en
fullständig omarbetning.
Utskottet har visserligen af Herr Statsrådet och Chefens för Finansdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 4 Januari 1878, hvilket yttrande finnes
bilagdt propositionen om statsverkets tillstånd och behof, inhemtat, att fråga om
någon förhöjning i portosatserna för de för postverket mest betungande försändelserna
redan blifvit väckt och till yttrande af Generalpoststyrelsen hänvisad. Men då de
förhöjningar, som sålunda blifvit ifrågasatta, icke synas vara afsedda att erhålla den
omfattning, som Utskottet anser vara nödig, så vida de skola i någon väsentligare
mån kunna bidraga till undanrödjande af det nuvarande missförhållandet mellan postverkets
inkomster och utgifter, samt den i nämnda anförande till statsrådsprotokollet
tillika antydda utväg att minska postverkets utgifter, som skulle bestå i någon väsentligare
inskränkning af nu redan medgifna postbefordringsanordningar, efter hvad Utskottet
här ofvan tillåtit sig erinra, icke torde vara med landets önskningar och
behof öfverensstämmande, har Utskottet trott det för frågans framtida behandling
icke sakna betydelse, om Riksdagen redan nu uttalade sin mening om den allmänna
riktning, i hvilken de nödiga förändringarne inom postväsendet böra vidtagas.
Bih. till Riksd. Prot. 1878. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft.
2
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
På grund af hvad Utskottet ofvan anfört, hemställer Utskottet:
l:o
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta företaga en fullständig
utredning, huruvida icke sådana förhöjningar i afgifterna för
de för postverket mera betungande försändelserna, det vanliga brefportot
derifrån dock undantaget, kunna lämpligen vidtagas, att
jemvigt åstadkommes mellan postverkets inkomster och utgifter,
utan att för detta ändamål nu befintliga tillfällen till postutvexling
i någon väsentligare mån inskränkas, samt att Kongl. Maj:t
derefter behagade, i sammanhang med framläggande af det förslag
till förändrade vigt- och portosatser, som i följd af det
metriska systemets antagande lärer vara att förvänta, till Riksdagen
göra den framställning, hvartill förhållandena kunna föranleda;
och
2:o
att Herr Jöns Rundbäcks här ofvan omförmälda motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 April 1878.
. På Utskottets vägnar:
A. H. Fock.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1878.