Bevillningmtskattzts Betänkande N:o 3

Betänkande 1901:Bevu3

Bevillningmtskattzts Betänkande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1901, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om meddelande af bestämmelser,
åsyftande likställighet mellan svenskar och
utländingar med hänsyn till arfskatt i vissa fall.

(l:a A.)

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 15, föreslår herr
Ph. Lemon, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstälda utredningar, för en kommande
Riksdag framlägga förslag till lagbestämmelser dels derom, att arf- eller
testamentstagare efter utländsk undersate, som i Sverige efterlemnar fast
eller fast och lös egendom, skall vara skyldig att till svenska staten
utgifva arfskap, samt dels derom, att arf- och testamentstagare efter
svensk undersåte, som. utomlands efterlemnar fast eller fast och lös egendom,
derför arfskatt i utlandet mast utgifvas, skall åtnjuta viss lindring
i utgörande af arfskatt till svenska staten.»

Till stöd för detta förslag anföres i motionen följande:

»Genom flera särskilda, å olika tider mellan Sverige och främmande
magter afslutade traktater och konventioner har öfverenskommits, att
de resp. främmande magternas undersåtar, hvilka utföra egendom från
Sverige eller der förvärfva sådan, vare sig genom testamente, arf »ab
intestato», gåfva, köp eller annorledes, skola i sådant afseende icke vara
undeikastade andra afgifter, palagor eller skatter än de, som böra utgöras
af landets egna undersåtar, enligt do i Sverige tid efter annan
Bill. till Rikad. Prot. IDOL 0 Sami. 1 Afd. 3 Haft. (N.-o 3.) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

gällande förordningar* **)). Samma förmåner, som genom fördragen inrymts
åt utländingar i Sverige, hafva äfven inrymts åt svenske undersåtar i
de resp. utländska staterna. Härigenom är alltså reciprocitetsprincipen
häfdad.

Tyvärr har dock visat sig, att genom luckor i den svenska lagstiftningen
samt genom den praxis, som tillämpats af den svenska lagskipningen,
den åsyftade likhetsställningen mellan utländingar och svenska
undersåtar blifvit, särskildt med hänsyn till utgörande af arfskatt, betänkligt
rubbad till förmån för den utländske, men till nackdel för den
svenske undersåten.

Allmänt torde numera vara erkändt, att, med hänsyn till internationella
förhållanden, det är befogadt, att utländingar i beskattningsafseende böra
vara likstälde med det egna landets undersåtar; men lika allmänt torde
ock erkännas, att man drifver det internationella tillmötesgåendet allt för
långt, om man till egen skada rubbar reciprocitetsförhållandet derhän,
att utländingar i beskattningsafseende komma i förmånligare ställning än
landets egna undersåtar. Då, på sätt jag här förut påpekat och härefter
närmare skall söka visa, ett sådant missförhållande för närvarande
är rådande i Sverige, har jag ansett detta höra afhjelpas och
har fördenskull tillåtit mig att draga frågan härom inför Riksdagens
forum.

Till belysning dels af frågan derom, huruvida svensk man är befriad
eller icke befriad från utgörande af arfskatt å svensk arflåtare tillhöriga,
i utländska stater befintliga fasta och lösa föremål, samt dels derom,
huruvida utländsk eller svensk man är skyldig eller icke skyldig att i
Sverige utgifva arfskatt för utländsk arflåtare tillhöriga, i Sverige befintliga
föremål, får jag lemna nedanstående kortfattade redogörelser för
lagstiftning och lagskipning uti ifrågavarande afseende i några större
utländska stater samt i Sverige.

I) Uti den preussiska lagen om arfskatt af den 30 maj 1873 stadgades
00), dels att för all inom Preussen belägen fast egendom (äfvensom
för all arffallen nyttjanderätt till sådan egendom) skulle — vare sig arflåtaren
vore tysk undersåte eller utländing, bosatt inom landet eller icke
— arfskatt betalas, samt dels att annan inom landet befintlig, af ut *)

Se bl. a.: Deklarationen den 7 juni 1877 mellan Sverige och Italien ang. art. XIII
i handels- och sjöfartsfördraget den 14 juni 1862.

**) Se öfversigt af lagstiftningen angående stämpelskatt, arfskatt m. m. i Frankrike,
England, Preussen och Danmark, utarbetad af Hans Warhtmeister.

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

länding efterlemnad egendom skulle åtnjuta frihet från arfskatt, så vida
inom det land, arflåtaren tillhört, enahanda förmån tillkomme preussisk
undersåte.

Här omförmälda stadganden hafva återupprepats i den preussiska
lagen af år 1891 samt hafva äfven inrymts uti åtskilliga på 1890-talet
i derå andra tyska länder (Baden, Braunschweig, Hessen, Sachsen m. fl.)
samt Österrike utkomna lagar.

I England, Frankrike, Italien, Ryssland och Skottland m. fl.
länder uttages deremot af utländing arfskatt å hans arflåtare tillhörig,
i resp. land befintlig fast och lös egendom, och detta äfven om inom
det land, arflåtaren tillhört, utländing åtnjuter frihet från erläggande
af arfskatt.

På grund af de i särskilda länder gällande skattelagar har t. ex.
boet efter aflidne doktor Alfred Nobel blifvit befriadt. från erläggande af
arfskatt i Norge, Tyskland, Österrike samt — för »främmande valutor»
uti Frankrike, men deremot måst erlägga arfskatt:

i Frankrike (för fastighet och franska valutor) med i genomsnitt 11 x/4
procent af värdet, 163,440 kronor,

i Italien (för fastighet och lös egendom) med i genomsnitt 15 procent
af värdet, 91,700 kronor,

i England och Skottland (för lös egendom) med i genomsnitt 7 procent
af värdet, 557,762 kronor,

i Ryssland (för lös egendom) med i genomsnitt 10 procent af värdet,
523,173 kronor.

Dessutom har nämnda bo måst i Sverige betala arfskatt för boet
tillhörig, inom Sverige befintlig fast och lös egendom samt för all boet
tijlhörig, i utlandet förvarad lös egendom, dervid afdrag icke ens medgifvits
för arfskatt, som utgått i utlandet0).

Många fall hafva jemväl förekommit, då svenska dödsbon måst för
värdehandlingar (aktier, obligationer m. m.), som varit deponerade i
England, Frankrike och Ryssland, erlägga en betydlig arfskatt i utlandet
utan att derför blifva befriade från att i Sverige erlägga arfskatt för
samma värden. Af hvad här blifvit anfördt, framgår:

att svensk man i alla utländska stater måste betala arfskatt å der
belägen, hans arflåtare tillhörig fastighet; samt

att svensk man måste för hans arflåtare tillhörig lös egendom, som *)

*) Se Kong!. Maja.? utslag den 10 april 1899. —
1899, pag. 164.

Holm: Nytt juridiskt arkiv, Arg.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

finnes förvarad i åtskilliga utländska stater, betala dubbel arfskatt, nemligen
såväl i utlandet som i Sverige.

II) Beträffande behandlingen af qvarlåtenskap, fast eller lös, hvilken
befinnes i Sverige och tillhör afliden utländing, finnes ingen bestämd
föreskrift i svensk lag °). Hvarken i 9 kap. ärfdabalken (som handlar
om egendomens laga uppteckning efter den döda) eller i 10 kap. 2 §
rättegångsbalken (som handlar om laga domstol, då tvist om arf yppas
m. m. dylikt) eller i gällande förordning om stämpelafgiften har hänsyn
tagits till de rättsförhållanden, som uppstå beträffande qvarlåtenskap i
Sverige, hvilken egts af afliden utländing.

På grund af här anmärkta bristfälligheter i lagstiftningen hafva ock
olika åsigter gjort sig gällande, huruledes man rätteligen bör förfara i
förevarande afseende. Enligt en åsigt borde bo efter utländing, som
varit här i riket bosatt och härstädes aflidit, behandlas fullkomligen på
samma sätt, som är stadgadt i afseende å bo efter inländsk man. Enligt
en annan åsigt åter har svensk domstol icke befogenhet att förordna om
uppteckning af bo inom Sverige efter utländsk undersåte. Denna senare
åsigt har — dock ej utan skiljaktighet mellan ledamöterna i de särskilda
domstolarne — vunnit häfd genom domstolspraxis, enligt hvilken förklarats,
att det icke tillhör svensk domstol att tillse, det bouppteckning
skall förrättas efter utländing, äfven om han varit här i riket bosatt och
härstädes aflidit.

Enär, enligt gällande stämpelförordning, arfskatt utgår endast då hos
domstol bouppteckning inregistreras eller testamente bevakas, har det
blifvit en följd af förenämnda rättspraxis, jemlikt hvilken svensk domstol
icke har att befatta sig med bouppteckning eller testamente efter afliden
utländing, att arfvingar eller testamentstagare efter afliden, utländsk undersåte,
som här i riket egt Jäst eller lös egendom, helt och hållet undgått att
betala arfskatt till svenska staten.»

Efter att härefter hafva lemnat en redogörelse för tre särskilda, dessa
frågor rörande rättsfall, fortsätter motionären:

»Frågan om uttagande inom hvarje särskildt land af arfskatt å sådan
inom det resp. landet befintlig egendom, som tillhört afliden utländsk
undersåte, har i den utländska literaturen gjorts till föremål för många
utredande uppsatser samt har äfven förekommit till behandling vid det *)

*) I ett enstaka undantagsfall äro dock genom konventionen den 9 april 1889
mellan Sverige-Norge och Ryssland bestämmelser gifna angående sättet för ryska undersåtar
att utbekomma qvarlåtenskap i Sverige.

Bevillning saf skottets Betänkande N:o 3.

möte, som »L’institut de drott internationell» höll i Köpenhamn i augusti
år 1897. Medlemmarne i den kommission, som hade att till mötet afgifva
betänkande i frågan, voro af ganska skiftande mening. Derom voro dock
alla ense, att för fastighet afgift (arfskatt) borde erläggas inom det land,
der fastigheten ligger, samt (alla utom en) att det vore obilligt att underkasta
samma egendom samma slags skatter i särskilda länder.

Ett sätt att, innan någon reform uti här omförmälda afseenden kan
vidtagas här i Sverige, utfå åtminstone någon godtgörelse för den arfskatt,
som icke drabbar utländing tillhörig fastighet, vore törhända att stadga,
det afhandling, hvarigenom utländsk undersåte förvärfvat fastighet i Sverige,
skulle vid lagfart beläggas med stämpelafgift, som vore (liksom nu är
föreskrifvet angående stämpel vid lagfart för aktiebolag) t. ex. ''dubbelt så
stor som den stämpelafgift, hvilken skall erläggas af svensk medborgare.
Då likväl ett stadgande uti här omförmälda syfte möjligtvis skulle kunna
anses strida mot den i många mellan Sverige och främmande magter afslutade
traktater intagna bestämmelsen derom, att resp. utländska undersåtar
icke skola vara underkastade andra afgifter eller skatter än dem, som
böra utgöras af svenska undersåtar, synes denna fråga kräfva en närmare
utredning. Jag har derför ansett mig icke böra väcka något direkt förslag
i ifrågavarande afseende, utan har endast velat påpeka, att här antydda
utväg att erhålla ökad skatteinkomst för staten till äfventyrs skulle kunna
vara värd att beakta.

Ej heller dristar jag mig att väcka några positiva förslag angående
den af mig i denna motion berörda liufvudfrågan samt angående den
dermed i sammanhang stående bifrågan, huruvida samma egendom bör
dubbelbeskattas genom att underkastas samma slags skatter i särskilda länder.

Sjelfva hufvudfrågan, eller frågan om skyldighet för arf- och testamentstagare
efter utländing, som vid sitt frånfälle innehaft egendom i
Sverige, att till svenska staten erlägga arfskatt för arflåtarens fasta eller
för hans såväl fasta som lösa egendom, kan nemligen enligt mitt förmenande
ej lösas genom ändring endast i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften, utan torde böra kombineras med ändringar i åtskilliga uti
gällande civil- och processlag (såsom t. ex. i 9 och 12 kap. ärfdabalken,
10 kap. 2 §. rättegångsbalken) intagna stadganden. För nödvändigheten
att ändra de i 9 kap. ärfdabalken om bouppteckning gifna stadganden
bära de af mig åberopade rättsfall vittne; för nödvändigheten att ändra
stadgandena om arfskifte, om forum för tvist angående arf eller testamente
efter utländing, som här i riket efterlemnat qvarlåtenskap in. in., talar den

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

omständighet, att inom domstolarne ganska skiljaktiga meningar uttalats i
hithörande frågor*).

Slutligen torde för åvägabringande af tillfredsställande reciprocitetsförhållanden
mellan svenska och utländska undersåtar kräfvas, att nya
internationella traktater afslutas.

Hvad bifrågan beträffar, torde böra utredas, bland annat, huruvida
det (i likhet med hvad som föreskrifvits i preussiska, badiska m. fl. andra
skattelagar) bör stadgas,

att utom Sverige belägen fast egendom icke skall vara underkastad
arfskatt i Sverige;

att annan utomlands befintlig egendom, som tillhört svensk undersåte,
skall vara skattskyldig, endast om den i utlandet icke är underkastad
någon arfslsatt;

att svensk undersåte, i fall han i utlandet måst erlägga arfskatt och
äfven måste erlägga, dylik i hemlandet, skall vid skattens erläggande vara
berättigad räkna sig till godo det belopp, som han utomlands nödgats
utgöra i arfskatt.»

Att behof förefinnes att genom lagstiftning få bestämdt, hvilka personer
skola vara underkastade arfskatt till svenska staten, har länge varit
erkändt. Från principiel synpunkt sedt, bör arfskatt för samma egendom
ej utgå till mer än ett land; men intill dess internationel öfverensstämmelse
kan uppnås, måste för hvarje land fastställas de regler, som
der anses rigtiga. Dervid torde i första rummet hänsyn böra tagas till
arffallen egendoms beskaffenhet af lös eller fast samt egendomens befintlighet
utom eller inom landet; hvarjemte kan ifrågasättas, huruvida skyldigheten
att erlägga arfskatt bör vara beroende på arflåtarens egenskap af
svensk eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom eller inom landet.
Beträffande fast egendom torde dennas belägenhet inom eller utom
landet böra vara afgörande för frågan, huruvida arfskatt för densamma
skall erläggas till svenska staten eller icke, och detta utan hänsyn till
huruvida arflåtaren är svensk eller utländsk medborgare eller bosatt inom
eller utom landet. Hvad åter angår lös egendom, kunna mcgiingarna vara
delade; och anser sig utskottet i detta hänseende icke utan föregående ut -

*) Jag tillåter mig i ofvan omförmälda afseenden hänvisa till rättsfall och afhandling
i Naumanns Tidskrift, årg. 1864, pag. 499 ff. samt pag. 707 ff., och årg. 1869, pag.
294 ff., samt i Holms Juridiska Arkiv årg. 1888, pag. 411 ff.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 7

redning kunna uttala något bestämdt omdöme. Så mycket torde dock
kunna sägas, att om den lösa egendom, som utländsk medborgare efterlemnar
i Sverige, här göres till föremål för beskattning, svenska staten ej
bör utkräfva skatt för sådan lös egendom, som svensk man efterlemnar i
utlandet, samt att deremot, om arfskatt ej utkräfves för utländsk mans här i
landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefinnes för svenska staten att
afstå från skatt för den lösa egendom, som svensk man efterlemnar i
utlandet; och den omständigheten, att ett annat land arfbeskattar egendom,
som svenska staten anser sig berättigad att beskatta, kan ej utgöra
tillräckligt skäl för svenska staten att afstå sin beskattningsrätt, men måhända
kan det anses billigt, att i sådant fall det i utlandet erlagda skattebeloppet
må afdragas från behållningen i boet.

Såsom motionären påpekat, saknas i den svenska lagstiftningen bestämmelser
i nu ifrågavarande hänseende. Huruvida rättelse härutinnan ''
kan vinnas genom ändringar allenast i gällande föreskrifter angående arfsbeskattningen,
eller om i sammanhang dermed erfordras ändringar äfven i
allmän civillag, är emellertid en fråga, för hvars besvarande torde, på sätt
motionären ock förutsatt, erfordras utredning rörande alla hithörande omständigheter.
Uppenbart är ock, att vid lösningan af en fråga utaf så
internationel natur möjligen äfven kunna inverka med främmande magter
redan ingångna traktater.

Det har kommit till utskottets kännedom, att Kong! Maj:t den 7 december
1900 bemyndigat chefen för finansdepartementet att för verkställande
inom departementet af en revision af stämpelförordningens bestämmelser
rörande arfskatten tillkalla sakkunniga personer, hvilka skulle
hafva att utföra detta uppdrag enligt de närmare föreskrifter chefen för
nämnda departement egde meddela, samt att på grund af detta bemyndigande
departementschefen den 31 i samma månad uppdragit åt två personer
att deltaga i beredningen af denna fråga. Utan att vilja uttala
någon mening om huruvida det kan anses lämpligt eller icke att i sammanhang
med denna, redan påbörjade utredning verkställa jemväl den nu
ifrågasatta, får utskottet på ofvan anförda skäl, med biträdande i hufvudsak
af motionärens förslag, hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes efter verkstäld utredning
för en kommande Riksdag framlägga förslag till
bestämmelser angående arfskatts utgörande dels för
egendom, som utländsk undersåte efterlemnar i Sverige,

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

dels ock för egendom, som svensk undersåte efterlemnar
i utlandet, äfvensom till de lagbestämmelser i öfrigt,
hvilka må finnas för ändamålet erforderliga.

Stockholm den 15 februari 1901.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1901.

t