Bevarande av kulturmiljöer och industriminnen

Betänkande 1991/92:KrU4

Kulturutskottets betänkande 1991/92:KRU04

Bevarande av kulturmiljöer och industriminnen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
KrU4

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet åtta motioner som avser
bevarande av kulturmiljöer och industriminnen.

Förslagen i två av motionerna gäller stöd för att bevara Sala
silvergruva resp. stöd för att upprusta Dalslands kanal.
Motionerna avstyrks med hänvisning till det ökade utrymme för
insatser på bl.a. kulturmiljöområdet som skapas vid bifall till
olika förslag som nyligen lagts fram om anvisande av medel på
tilläggsbudget I för innevarande budgetår (prop. 1991/92:25).

Utskottet behandlar även en motion som syftar till att
statligt stöd skall lämnas för att inrätta ett Varvs- och
sjöfartsmuseum i Malmö. Utskottet framhåller att de insatser som
görs när det gäller dokumentation av Kockums kvarlåtenskap är
betydelsefulla men avstyrker motionen med hänvisning bl.a. till
att det ankommer på lokala intressenter att ta initiativ till
inrättandet av lokala museer.

Frågor om bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd tas också
upp i några motioner. Med hänvisning till de framlagda förslagen
i betänkandet (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer avstyrks
motionerna.

Ett motionsyrkande om bevarande av unika stadsmiljöer avstyrks
med hänvisning till det ansvar på området som kommunerna och de
statliga myndigheterna har enligt kulturminneslagen, plan- och
bygglagen samt naturresurslagen. Utskottet hänvisar också till
pågående forsknings- och utvecklingsarbete inom
riksantikvarieämbetet.

Motioner

1990/91:Kr202 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om särskilda statliga insatser för bevarande av den
kulturhistoriskt värdefulla Sala silvergruva med omgivningar.

1990/91:Kr210 av Sigrid Bolkéus och Gunnar Thollander (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om
förvaltningen av vissa kulturminnen också utreder möjligheterna
att underlätta förvaltning av värdefulla kulturhus och
kulturmiljöer inom jordbruksbygderna.

1990/91:Kr219 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att aktivt stödja en verksamhet som syftar
till att dokumentera svensk varvsindustri.

1990/91:Kr220 av Stina Gustavsson och Jan Hyttring (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om
förvaltningen av vissa kulturmiljöer (U 1988:14) får
tilläggsdirektiv om att lägga förslag om åtgärder enligt de
riktlinjer som förordas i motionen i syfte att underlätta
förvaltning av värdefulla kulturhus och kulturmiljöer inom
jordbruksbygderna.

1990/91:Kr230 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om direktiv till utredningen om större gårdar
och industriminnen.

1990/91:Kr357 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bevarande av unika stadsmiljöer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Bo543.

1990/91:Kr510 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring
(c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upprustning av Dalslands kanal
skall igångsättas,

2. att riksdagen beslutar att 5 milj.kr. fördelade på tre år
anvisas från anslaget B 6 under tolfte huvudtiteln.

1990/91:Kr523 av Stig Bertilsson och Arne Andersson i Ljung
(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om upprustning av Dalslands kanal.

Statsbidrag till icke-statliga kulturbyggnader

Under riksmötet 1989/90 beslutade riksdagen genom bifall till
en reservation att införa ett särskilt stöd till vissa
icke-statliga kulturlokaler (1989/90:BoU14, reservation 8, rskr.
168). Enligt beslutet skall bidrag av statsmedel lämnas för ny-
eller ombyggnad -- inbegripet standardhöjande reparationer,
handikappanpassning samt utbyte och komplettering av inventarier
-- av musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan
än staten. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen (1990:573)
om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler. Bidrag lämnas
med högst 30 procent av kostnaderna vid nybyggnad och med högst
50 procent vid ombyggnad. Ansökning om bidrag prövas av
boverkets samlingslokaldelegation. Bidraget uppgår enligt
riksdagens beslut innevarande budgetår till 25 milj.kr. (prop.
1990/91:100 bil. 13, s. 56--57, BoU11, rskr. 159).

Regeringen har i dagarna lagt fram förslag om utgifter för
bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder på tilläggsbudget I till
statsbudgeten för innevarande budgetår (prop. 1991/92:25 bil.
10). Bl.a. föreslås -- som en åtgärd för att främja
sysselsättningen -- att ramen för beslut om bidrag till
icke-statliga kulturlokaler tillfälligt under innevarande
budgetår höjs med 25 milj.kr. till 50 milj.kr.

Medel för kulturmiljövård

Över statsbudgeten har särskilda medel anvisats för vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse under åttonde huvudtiteln,
anslaget G 28. Kulturmiljövård. För innevarande budgetår har för
nämnda ändamål anvisats drygt 52 milj.kr.

I regeringens ovannämnda förslag till tilläggsbudget I till
statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 7)
föreslås att nämnda anslag engångsvis förstärks med 50 milj.kr.
som ett led i satsningen på sysselsättningsskapande åtgärder.

Riksantikvarieämbetet har som underlag till regeringens
förslag presenterat ett program över angelägna
investeringsobjekt, spridda över landet. Huvuddelen av objekten
utgörs av kulturminnen som är av intresse för allmänheten och
som därför också har betydelse för turismen. Samtidigt är det
till övervägande del fråga om byggnader och anläggningar, såsom
ruiner, industriminnen och fornminnesplatser, där det inte finns
någon ägare som utöver det allmänna kan ta ansvaret för de
bevarandeåtgärder som krävs. Den totala kostnaden för de på
listan upptagna objekten uppgår till ca 350 milj.kr. Bland de
objekt som finns på listan återfinns Sala silvergruva och
Dalslands kanal.

I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10, s.
384) föreslogs att anslagsposten Vård av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse skulle förstärkas med 5 milj.kr. för vård
och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen. I
propositionen angavs att dessa medel borde ges till projekt där
förutsättningar finns för ett fortsatt engagemang hos enskilda,
konsumenter och organisationer i uppgiften att levandegöra
kulturmiljön, s.k. aktiv kulturmiljövård.

Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag (bet.
1989/90:KrU21, rskr. 224).

Riksantikvarieämbetet, som disponerar medlen, har för
innevarande budgetår avsatt 5,4 milj.kr. för aktiv
kulturmiljövård.

Förstärkning av resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen

Regeringen har på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit en
förstärkning av resurserna för sysselsättningsskapande åtgärder,
vilket innebär att arbetsmarknadsstyrelsen tillförs 2 200
milj.kr. under innevarande budgetår utöver de inemot 3 100
milj.kr. som tidigare anvisats av riksdagen. Av sistnämnda
belopp är 1 604 milj.kr. avsedda för beredskapsarbeten m.m.

Statligt stöd till museer

Statligt driftbidrag utgår dels till tio centrala museer, dels
till den regionala museiorganisationen. Sådant statligt
driftbidrag utgår inte till lokala museer. I den regionala
museiverksamheten förekommer det att lokala museer till viss del
ingår som en avdelning eller motsvarande i den regionala
museiorganisationen och därmed kan få del av det statliga
driftbidraget. Riksdagen eller regeringen bestämmer emellertid
inte hur den regionala museiverksamheten skall organiseras. Inte
heller är frågan om inrättande av lokala museer en fråga för
riksdag och regering. Detta är frågor för den regionala
museiorganisationen och för de lokala museernas huvudmän.

En mindre del av de lotterimedel som regelmässigt överförs
till statens kulturråd används till arbetslivsmuseer enligt
förordningen (1984:460) om statsbidrag till lokala
arbetslivsmuseer. För innevarande budgetår har 500 000 kr.
avsatts för nämnda ändamål samt för museijärnvägar.

Sala silvergruva (motion 1990/91:Kr202)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

Gruvdriften vid Sala silvergruva startade i början på
1500-talet och pågick fram till år 1908. Sala kommun förvärvade
år 1988 av Avesta AB gruvområdet för att därigenom kunna
förvalta det kulturhistoriskt intressanta området som haft en
synnerligen stor betydelse för Salabygden och tidvis för hela
rikets ekonomi. För att säkerställa visningsrätten har kommunen
träffat avtal med Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av
vissa markområden och underjordiska gruvhål och schakt som
Boliden förvärvat av Avesta AB.

Riksantikvarieämbetet har i början av år 1991 färdigställt en
s.k. dispositionsplan (i motionen benämnd bevarandeplan) för
Sala Silvergruva. Planen anger hur gruvområdet med mark och
tillhörande anläggningar kan användas och restaureras. I planen
sammanvägs olika intressen till en samlad planering av området
som helhet, som bör vara vägledande för detaljprojekteringen av
de enskilda objekten. Enligt ämbetets beräkningar uppgår den
sammanlagda kostnaden för de föreslagna åtgärderna till 31,4
milj.kr.

I dispositionsplanen anger ämbetet att avsikten med ämbetets
förslag är att ett besök i gruvan skall upplevas som en resa i
historien och att man skall kunna avläsa gruvans "struktur" och
förstå hur verksamheten fungerat under århundradena.

Riksantikvarieämbetet har därefter -- med anledning av en
bidragsansökan från Sala Gruv och Turism AB -- för innevarande
och nästa budgetår beviljat ett statsbidrag på sammanlagt högst
650 000 kr. för instängsling av gruvhål och för att påbörja
renoveringsarbete av hus och anläggningar. Som villkor för
bidraget gäller bl.a. att byggnadsminnesförklaring av
anläggningen fullföljs, en fråga som för närvarande utreds av
länsstyrelsen i Västmanlands län.

Av de särskilda medel som ämbetet disponerar för aktiv
kulturmiljövård har 200 000 kr. beviljats för innevarande
budgetår för att gruvbolaget skall göra en introduktionsvideo,
som presenterar gruvan för besökare.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett motionsyrkande med samma syfte som det nu aktuella
behandlades hösten 1990 av utskottet i ett av riksdagen godkänt
betänkande (bet. 1990/91:KrU5 s. 9--10). Yrkandet avstyrktes med
hänvisning till att resultatet av pågående utredningsarbete vid
RAÄ i samråd med Sala kommun rörande Sala Silvergruva borde
avvaktas.

Dokumentation av svensk varvsindustri (motion 1990/91:Kr219)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

I Malmö pågår sedan några år en diskussion om att starta ett
Varvs- och sjöfartshus. En arbetsgrupp driver ett projekt med
detta syfte. I arbetsgruppen ingår företrädare för berörda
kommunala förvaltningar (museer, fastighetsförvaltning,
stadskansli och personalnämnd) samt organisationer inom
skeppsbyggnad och sjöfart, vilka ingår i Stiftelsen Sjöfartens
Hus. Det planerade projektet avses få den bredd som
karaktäriserar ett arbetslivsmuseum. Det skall även täcka ett
spektrum från industri- och teknikhistoria via sociala och
fackliga förhållanden till framtidsutveckling. Projektet är
också avsett att fungera som ett kulturhus -- på historisk grund
-- för industri och sjöfart, som genom konferenser,
kontaktverksamhet m.m. inriktar sig på att söka framtida
utvecklingsmöjligheter inom varvs- och sjöfartsområdet. Varvs-
och sjöfartshuset skall enligt planerna även fortlöpande följa
och redovisa den utveckling som sker inom den moderna
undervattensteknologin.

Tekniska museiföreningen, en stödförening till Tekniska
museet/Sjöfartsmuseet, har åtagit sig att vara arbetsgivare för
13 personer, f.d. Kockumanställda, som samlar och registrerar
material från Kockums varv. Dessa personer arbetar tills vidare
inom Tekniska museet/Sjöfartsmuseet, som förfogar över det
historiska materialet från Kockums mekaniska verkstad. Deras
löner finansieras med 90 % från länsarbetsnämnden och med 10 %
från Malmö kommun.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av regeringsförslag om de centrala
museernas uppgifter och ansvar (prop. 1986/87:97) tog utskottet
våren 1987 (bet. KrU 1986/87:21 s. 10) även upp ett förslag om
inrättande av ett varvsmuseum i Malmö. Motionärerna pekade bl.a.
på den betydelse som Kockums haft för svensk export genom åren
och framhöll att ett varvsmuseum i Malmö inte bara är en
kommunal angelägenhet. Utskottet avstyrkte motionen med
hänvisning till sitt principiella ställningstagande att det inte
är motiverat att fler statliga museer eller med dem jämställda
museer inrättas. Utskottet framhöll att i den mån insatser
behöver göras på ett insamlingsområde som inte i tillräcklig
grad uppmärksammats eller helt förbisetts, detta i första hand
får ske inom den nuvarande museiorganisationens ram, exempelvis
genom riktade insatser. Utskottet underströk att
ställningstagandet inte fick leda till att den statliga
museistrukturen helt låses fast i sin nuvarande form.

Hösten 1990 behandlade utskottet ett motionsyrkande med ett
delvis likartat innehåll som syftade till att få till stånd ett
Sjöfartens hus/Kockums hus i Malmö. Motionen avstyrktes med
hänvisning till vad utskottet uttalat år 1987 och med beaktande
av det planeringsarbete som pågick i Malmö (1990/91:KrU5 s.
9--10).

Underhåll och upprustning av Dalslands kanal (motionerna
1990/91:Kr510 och 1990/91:Kr523)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

Dalslands kanal anlades under 1800-talets senare del för att
kunna tillgodose behovet av bättre transportmöjligheter för det
tunga godset från de dalsländska och värmländska järnbruken och
sågverken. Från 1960-talet har godstrafiken helt försvunnit och
ersatts av turisttrafik. Kanalen har stor betydelse för turismen
i Dalsland och sydvästra Värmland.

Kanalen drivs av ett bolag, Dalslands Kanal AB. Bolaget ägs i
huvudsak av en stiftelse, bakom vilken står kommunerna i
Dalsland och Årjängs kommun i Värmlands län samt landstingen i
Älvsborgs och Värmlands län. Stiftelsen har till ändamål att
genom årliga bidrag medverka till täckande av kanaltrafikens
driftsunderskott och till att bevara kanalen för framtiden.
Ägarna till kanalen, dvs. berörda kommuner och landsting är --
enligt vad som framkommit i en skrivelse till
industridepartementet den 14 september 1989 -- inte beredda att
bidra till några ytterligare åtaganden utöver driftstödet. Under
år 1990 har de två landstingen beslutat att under en
treårsperiod minska landstingsanslagen till kanalen med en
tredjedel under vart och ett av åren 1991, 1992 och 1993.
Stiftelsen undersöker för närvarande möjligheterna att erhålla
driftsbidrag från andra finansiärer.

Kanalen har i olika etapper under 1970- och 1980-talen med
hjälp av beredskapsarbete rustats upp för en total kostnad av 25
milj.kr. Enligt kanalbolagets bedömning har upprustningsbehovet
återigen kommit att accentueras både när det gäller
slussmaskiner m.m. och fastighetsbestånd. Bolaget har beräknat
att kostnaderna härför uppgår till drygt 27 milj.kr. i 1990 års
penningvärde. I en skrivelse till riksantikvarieämbetet har
bolaget angett att de prioriterade insatserna kostnadsberäknats
till ca 10,5 milj.kr. Bolaget har i en första omgång anhållit om
1 milj.kr. av byggnadsvårdsmedel för upprustning av kanalen.

Av särskilda medel, avsatta för aktiv kulturmiljövård, har
riksantikvarieämbetet den 27 maj 1991 beviljat Dalslands kanal
AB ett bidrag om 200 000 kr. för informationsinsatser.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har därefter i skrivelse till
riksantikvarieämbetet uppgett att länsarbetsnämnden i Älvsborgs
län -- mot bakgrund av det rådande konjunkturläget -- ställt 1
milj.kr. till kanalbolagets förfogande för att i någon mån kunna
åtgärda kanalens och slussarnas mest akuta brister. Då
arbetsmarknadsstödet inte täcker kostnaderna fullt ut får
bolaget självt svara för delar av kostnaderna för löner,
material och maskiner, något som bolaget inte har resurser till.
Länsstyrelsen och kanalbolaget har därför begärt att de av
riksantikvarieämbetet under våren beviljade medlen, 200 000 kr.,
ställs till bolagets förfogande för upprustningsarbeten samt att
inneliggande ansökan om 1 milj.kr. behandlas med förtur så att
de planerade informationsinsatserna likväl på sikt kan komma
till stånd. Riksantikvarieämbetet har den 23 oktober 1991
beslutat att det lämnade bidraget, 200 000 kr., får användas för
upprustning.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om staten skall bidra till upprustning av Dalslands
kanal har behandlats med anledning av motionsyrkanden likartade
de nu aktuella i utskottets av riksdagen godkända betänkande
1989/90:KrU16 (s.6--7). Utskottet erinrade i nämnda betänkande
om att dåvarande industriministern i 1990 års budgetproposition
(prop. 1989/90:100 bil.14, s. 24) anfört att han inte var
beredd att föreslå att särskilda medel skulle anvisas för
upprustningsbehoven i Dalslands kanal. Utskottet uttalade även
att Dalslands kanal är av stort intresse för turismen regionalt
och i ett nationellt perspektiv. Kanalen är också
kulturhistoriskt intressant. Med hänsyn till att frågan om
bevarande och upprustning av kanalen är föremål för
uppmärksamhet hos ansvariga myndigheter var utskottet emellertid
inte berett att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionsyrkandet.

I utskottets av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU17
(s.22) behandlades ett motionsyrkande som syftade till att en
del av den förstärkning om 5 milj.kr. som föreslagits i 1990 års
budgetproposition för vård och levandegörande av kulturmiljöer
och kulturminnen skulle användas för turist- och kulturprojekten
Dalslands kanal och Lödöse medeltidsmuseum. Utskottet avstyrkte
motionsyrkandet med hänvisning till att det ankom på
riksantikvarieämbetet att fördela ifrågavarande medel.

Även i trafikutskottet har motionsyrkanden som innebär
upprustning av Dalslands kanal vid ett flertal tillfällen
behandlats, senast i det av riksdagen godkända betänkandet
1988/89:TU12 (s. 27). Ett motionsyrkande med denna innebörd har
avstyrkts med hänvisning till att frågan synes kunna prövas inom
ramen för det regelsystem som gäller för bidrag till
beredskapsarbete.

Bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd (motionerna
1990/91:Kr210, 1990/91:Kr220 och 1990/91:Kr230 yrkande 2)

Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer
(U 1988:14)

I motion 1984/85:1796 (fp) föreslogs att en utredning borde
göras om vidgade möjligheter att stödja bevarandet av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Motionärerna
åsyftade främst herrgårdar och liknande byggnadskomplex i privat
ägo. Motionärerna åberopade de förslag som tidigare förts fram
av byggnadsvårdsutredningen i betänkandet (SOU 1979:17)
Kulturhistorisk bebyggelse -- värd att vårda och
fideikommissnämnden i en skrivelse till regeringen den 27
augusti 1980 och ansåg att en sådan utredning främst borde
arbeta med den särskilda stiftelsen, The National Trust, som
finns i Storbritannien, som förebild.

Riksdagen (KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 47) tillstyrkte
motionen med det tillägget att översynen borde ges en vidare
omfattning än den som föreslagits i motionen. Även frågan om
bevarande av industriminnen borde sålunda uppmärksammas.

I september 1988 tillkallades efter regeringens bemyndigande
en särskild utredare för att utreda frågan om förvaltning av
vissa kulturmiljöer.

I juli i år avgav utredningen betänkandet (SOU 1991:64) Att
förvalta kulturmiljöer.

Då det gäller privatägda herrgårdar och slott anför
utredningen i sin sammanfattning av betänkandet att
utredningsarbetet i hög grad har inriktats på att undersöka
förhållandena för de privat ägda herrgårdarna och slotten, bl.a.
i syfte att utröna om de ekonomiska villkoren för denna privata
förvaltning står i rimlig överensstämmelse med den
kulturpolitiskt viktiga bevarandeinsats som utförs av dessa
ägare. Utgångspunkten har härvid varit den princip som den
svenska kulturmiljövården utgår från, nämligen att det
grundläggande ansvaret för landets kulturminnen vilar på ägare
och brukare och att de bästa resultaten nås genom deras
engagemang och egna insatser. Som anges i direktiven är det i
detta sammanhang en naturlig strategi för staten att i första
hand sträva efter att skapa goda förutsättningar och ett
gynnsamt klimat för detta engagemang.

Vidare anförs i sammanfattningen bl.a. följande.

I betänkandet konstateras att uppgiften att driva herrgårdarna
och slotten är en betydligt svårare uppgift i dag än när de
skapades. En förklaring till detta är den långtgående
rationaliseringen inom jord- och skogsbruket som bl.a. inneburit
att det i dag finns få anställda på egendomarna som kan delta i
arbetet med drift och underhåll av herrgårdsmiljöerna. En annan
faktor som spelar in och gör uppgiften svårare i dag än tidigare
är att kunnandet om gamla tiders byggmetoder, material o.s.v. är
begränsat och ofta otillräckligt för att bevarandeuppgiften
skall klaras av på ett tillfredsställande sätt. Även tillgången
på material av olika slag utgör ett problem i dagens förvaltning
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Utredningen har inte gjort någon inventering av i vilket skick
våra värdefulla herrgårds- och slottsmiljöer befinner sig i dag.
I betänkandet noteras också att det finns stora kunskapsbrister
inom kulturmiljövården i bl.a. detta avseende, mycket till följd
av att systematiska inventeringar inte genomförs. Därför kan
inte bedömas hur omfattande renoveringsbehoven är. Material har
dock inhämtats från olika källor, bl.a. genom en enkät till
länsstyrelserna. Den bild som förmedlas genom dessa olika källor
när det gäller frågan om bevarandet av herrgårdsmiljöerna är
sammanfattningsvis att den totala herrgårdsmiljön i dag är
starkt hotad. Hoten gäller:

det traditionella odlingslandskapet,
äldre ekonomibyggnader, överloppsbyggnader,
parken och trädgården,
den centrala herrgårdsmiljön.

Dessa hot har sitt ursprung i många olika faktorer, de flesta
av ekonomisk karaktär. Viktiga faktorer är effekter av t.ex.
förändringar i jordbrukspolitik och skattepolitik. Det finns en
utbredd oro för effekterna av den nya livsmedelspolitiken på
odlingslandskapet.

Den faktor inom politikområdet som genomgående framhålls som
det främsta hotet mot bevarandet av de privata
herrgårdsmiljöerna är den förändring av beskattningen av
privatbostad på jordbruksfastighet som är en del av
reformeringen av skattesystemet. Tidigare betraktades sådana
bostäder som en del av rörelsen, vilket innebar att kostnader
för drift och underhåll kunde dras av där. Ägaren/brukaren
beskattades i stället för värdet av bostadsförmån. I den nya
beskattningen bryts privatbostaden ut från rörelsen och
beskattas som andra bostäder. Detta innebär att de omfattande
drift- och underhållskostnaderna för herrgårdsmiljöerna skall
betalas med inkomstbeskattade medel.

I betänkandet föreslås en ändring på denna punkt. Två skäl
anförs för förslaget. Det ena är att det enligt utredaren är fel
att betrakta herrgårdarnas huvudbyggnader enbart som
privatbostad för ägare/brukare. Herrgården har traditionellt
haft, och har fortfarande, en mycket vidare roll än denna, inom
ramen för den ekonomiska verksamhet som herrgården utgör centrum
för. Det andra skälet är att det kommer att te sig från
ekonomiska utgångspunkter omöjligt, eller i vart fall orimligt,
om kostnaderna för denna viktiga del av kulturmiljövården skall
bestridas med inkomstbeskattade medel och således helt göras
till en fråga om ägarens privata inkomst- och
förmögenhetsförhållanden och alltså frikopplade från rörelsen.

Därför föreslås att kulturhistoriskt värdefulla huvudbyggnader
inom jordbruksfastigheter framgent skall betraktas som
näringsfastigheter och därmed medföra avdragsrätt i rörelsen för
drift- och underhållskostnader. Vad som är att betrakta som
kulturhistoriskt värdefullt bör primärt knytas till vad som
utpekats som kulturhistoriskt särskilt värdefullt av kommunerna
med stöd av plan- och bygglagen, eller vad som är
byggnadsminnesförklarat med stöd av kulturminneslagen.

Det andra förslag som framläggs på skatteområdet knyter an
till det stora problem som arvsskiftena utgör. Ett system
föreslås där arvs- och gåvoskatt i samband med
generationsskiften för byggnadsminnesförklarade egendomar får
omvandlas till underhållsfonder knutna till egendomen.

I betänkandet understryks den mycket negativa effekt som
arvsskiftena i sig har för vården av herrgårdsmiljöerna,
eftersom denna uppdelning av egendomarna leder till en
urholkning av det ekonomiska underlag som är en förutsättning
för en ambitiös vård från de privata ägarnas sida. I själva
verket blir uppgiften att inom ramen för privat ägande vårda och
bevara slotten och herrgårdarna omöjlig med nuvarande
arvsskiftesbestämmelser så snart det finns mer än en arvinge per
generation och om det inte samtidigt finns mycket goda
möjligheter att inom en generation förmera förmögenheter. Detta
gäller i praktiken oavsett hur man löser arvsskiftena.

Det enda sättet att komma runt denna problematik är att "låsa
in" egendomen i någon form av juridisk person, som kan motstå
delnings-/skingringstendenserna, eller i praktiken ett
frivilligt uppgivande av arvsrätten. I dag finns ingen bra metod
att göra detta ens om det finns en beredskap att ge avkall på
arvsrätten för att hålla egendomen samlad och möjliggöra ett
långsiktigt bevarande.

Av dessa skäl föreslås att det skall öppnas möjligheter för
den familj eller släkt som så önskar att överföra egendomen till
en särskild stiftelse vars syfte är att bevara den
kulturhistoriskt värdefulla herrgårdsmiljön.

Ett sådant uppgivande av äganderätten kan inte åstadkommas
utan en motprestation från det allmännas sida och denna uppnås
företrädesvis genom skatteförmåner. I dag betraktas inte
kulturmiljövård, annat än i mycket speciella fall, som ett
tillräckligt syfte för att en stiftelse skall bli betraktad som
allmännyttig och därmed komma i åtnjutande av de skatteförmåner
som allmännyttiga stiftelser har. Utredaren föreslår därför att
kvalificerad kulturmiljövård skall införas som ett sådant syfte
som ger ställning som allmännyttig stiftelse. Till en sådan
stiftelsebildning skall kunna kopplas ett långsiktigt
upplåtelseavtal som säkrar familjens/släktens brukningsrätt av
egendomen så länge det finns arvingar som kan handha
förvaltningen.

En förutsättning för detta är självfallet att syftet att vårda
och bevara herrgårdsmiljön verkligen är verksamhetens
dominerande syfte. För att detta verkligen skall upprätthållas
krävs former för offentlig insyn och kontroll.

Möjligheterna att skapa stiftelser av detta slag bör
förbehållas de kulturhistoriskt mest värdefulla miljöerna,
d.v.s. de byggnadsminnesförklarade. Stiftelsebildningar av detta
slag bör endast tillåtas om till stiftelsen förs, inte bara den
kulturhistoriskt värdefulla miljön, utan också sådana
förmögenhetsvärden (företrädesvis markegendom) att framtida
underhåll kan anses säkrat.

Utredningen behandlar vidare frågan om bevarandet av
industriminnen, om vård och bevarande av det offentligt ägda
beståndet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer, om en
nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning och om den s.k.
tillgänglighetsprincipen m.m.

Bevarande av unika stadsmiljöer (motion 1990/91:Kr357 yrkande
1)

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

I lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL,
sägs att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall
användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Mark- och
vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av
områdenas kulturvärden skall så långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt skada kulturmiljön. Områden som är av
riksintresse för bl.a. kulturminnesvården skall skyddas mot
sådana skadliga åtgärder.

Kommunernas ansvar för utformningen av bl.a. stadsmiljöer
regleras i plan- och bygglagen (1987:10), PBL. Enligt PBL skall
varje kommun ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela
kommunen och som i stort skall ange hur mark- och vattenområden
är avsedda att användas och hur bebyggelsen bör ske. Av
översiktsplanen skall framgå bl.a. hur kommunen avser att
tillgodose riksintressen enligt NRL. I en proposition till
riksdagen vid riksmötet 1990/91 (prop. 1990/91:146) bedömdes de
flesta kommuner under första halvåret 1991 ha antagit en
översiktsplan. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter
och enskilda. Regleringen av markens användning och av
bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. För
begränsade områden som inte omfattas av detaljplan får
områdesbestämmelser antas, bl.a. för att ett riksintresse enligt
NRL skall tillgodoses. I lagen finns också bestämmelser om
länsstyrelsens och regeringens kontroll av att kommunernas
beslut om detaljplaner och områdesbestämmelser tillgodoser
riksintressen enligt NRL. NRL har -- bl.a. som en anpassning
till situationen inom EG -- fr.o.m. den 1 juli 1991
kompletterats med bestämmelser (SFS 1991:650) om krav på
miljökonsekvensbeskrivningar. Länsstyrelserna kan kräva
miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden som regleras av NRL.
Kommunerna förutsätts enligt boverket använda
miljökonsekvensbeskrivningar i arbetet med planer och beslut
enligt PBL.

Boverket har enligt PBL och NRL den allmänna uppsikten över
plan- och byggnadsväsendet i riket samt över hushållningen med
naturresurser. Boverket skall enligt sin instruktion (1988:590)
vara central förvaltningsmyndighet för frågor om fysisk
riksplanering och hushållning med naturresurser,
bostadsförsörjning och bostadsmarknad, byggande och stadsmiljö.
Boverket skall inom sitt verksamhetsområde följa utvecklingen
och förmedla kunskaper och erfarenheter, bl.a. till kommunerna.
Detta sker t.ex. genom medverkan i utbildning för regionala och
lokala myndigheter och genom utgivande av skrifter för
information m.m. Boverket har nyligen tillsammans med
miljödepartementet givit ut en informationsskrift, Planering för
en god livsmiljö, En skrift om samhällsplaneringen, miljön och
naturresurslagen. Inom kort ger boverket ut en annan
informationsskrift, benämnd Kulturhänsyn i fysisk riksplanering.
Boverket skall vidare verka för samordning av de statliga
myndigheternas arbete med underlag för tillämpningen av PBL och
NRL. Inom boverket finns sex avdelningar, däribland en
stadsmiljöavdelning. Inom verket finns också ett rådgivande
stadsmiljöråd som skall biträda verket i frågor om
bebyggelsemiljön. Rådet skall enligt sin instruktion (1988:1009)
verka för att bebyggelsemiljön utvecklas så att den främjar en
god livskvalitet. Till rådets uppgifter hör bl.a. att stimulera
till debatt om bebyggelsemiljön.

I den s.k. portalparagrafen i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. sägs att det är en nationell angelägenhet att skydda och
vårda kulturmiljön och att ansvaret för detta delas av alla.
Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet
mot kulturmiljön. I lagen finns bestämmelser om skydd bl.a. för
byggnadsminnen och bestämmelser om ersättning och inlösen samt
ansvarsbestämmelser beträffande byggnadsminnen. Bestämmelserna
om byggnadsminnen kan avse skydd av en byggnad, park eller
trädgård eller av en bebyggelsemiljö. Länsstyrelsen har tillsyn
över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet har
överinseende över kulturminnesvården i landet.
Riksantikvarieämbetet skall enligt sin instruktion (1988:113)
bl.a. bevaka kulturminnesvårdens intressen i samhällsplaneringen
och vid bebyggelse och annan markanvändning.
Riksantikvarieämbetet skall handlägga frågor om vård och
bevarande av kulturmiljön och kulturminnen samt tillhandahålla
underlag för tillämpningen av PBL och NRL.

Riksdagen beslöt med anledning av den forskningspolitiska
propositionen år 1990 (prop. 1989/90:90, bet. 1989/90:KrU23,
rskr. 1989/90:334) om en ökning av medlen till forsknings- och
utvecklingsinsatser inom kulturmiljövårdsområdet under perioden
1990/91 -- 1992/93. För budgetåret 1989/90 anvisades 1 780 000
kr. för ändamålet. Under den följande treårsperioden skulle
anslaget ökas, nämligen med 2 milj.kr. budgetåret 1990/91,
ytterligare 4 milj.kr. budgetåret 1991/92 och därutöver
ytterligare 4 milj.kr. budgetåret 1992/93. Medelsberäkningen
grundades i första hand på att riksantikvarieämbetet skall
ansvara för forskning om luftföroreningarnas och försurningens
nedbrytning av kulturminnen och kulturföremål, om landskapets
kulturvärden och om bebyggelsemiljöns återanvändning och
förändring. Medlen används bl.a. till ett projekt benämnt
Samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren för
bevarande. Projektet samfinansieras med statens råd för
byggnadsforskning. I projektet skall de fastighetsekonomiska och
samhällsekonomiska villkoren för bevarande efter PBL-reformen
studeras. Arbetet inom projektet skall resultera i två rapporter
som skall läggas till grund för två konferenser under 1992, där
representanter från planväsendet samt bygg-, förvaltnings- och
bevarandeintressenter m.fl. får ge sin syn på rapporterna samt
på konsekvenserna för bevarandeintresset av PBL-reformen. De
förväntas också lämna synpunkter på önskvärda förändringar av
regelsystemet. Vidare avses behovet av fördjupade studier
klarläggas.

Tidigare riksdagsbehandling

Kulturutskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:KrU5 ett
motionsyrkande om bevarande av unika stadsmiljöer. Utskottet
redovisade därvid att riksantikvarieämbetet i
anslagsframställningen för budgetåret 1990/91 prioriterade det
fortsatta arbetet med att integrera kulturmiljövården i
samhällsplaneringen. Syftet var att öka medvetenheten om att det
behövs ett långsiktigt perspektiv i miljöplaneringen, inte minst
på kommunal nivå. Riksantikvarieämbetet avsåg att finna former
för samverkan mellan stat, kommun, organisationer och enskilda
för gemensamma insatser till skydd och vård av kulturminnen och
kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet framhöll att ansvaret för
kulturmiljövården inte är en ensidig statlig angelägenhet. Lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, och plan-
och bygglagen (1987:10), PBL, lyfter fram kommunernas ansvar och
möjligheter. Utskottet återgav bl.a. följande avsnitt i
riksantikvarieämbetets anslagsframställning.

Riksantikvarieämbetet vill särskilt peka på de negativa
konsekvenserna av en hårt driven omställning inom
jordbruksnäringen som radikalt kan förändra den öppna och
omväxlande kulturlandskapsbilden, det starkt rationaliserade
byggandet som leder till förflackning av byggnadskulturen i
landets olika delar, nybyggandet i städernas centrum som
flerstädes sker i en form och skala som avslöjar bristande
respekt för värdena i den historiskt framvuxna stadsbilden samt
den ökande bilismen som orsakar accelererande skador på
byggnader och kulturföremål.

För att möta dessa hot behövs ett utvidgat ansvarstagande och
ett utvecklat samarbete mellan myndigheter, förvaltningar och
fastighetsägare. Av stat och kommun krävs omfattande och
kraftfulla insatser i form av information, tidiga samråd i
planeringen, regleringsåtgärder och ekonomiska satsningar.

Kulturutskottet erinrade om att riksdagens forskningspolitiska
beslut våren 1990 innebar en väsentlig höjning av de särskilda
medel till kulturmiljöforskning som riksantikvarieämbetet
disponerar och redovisade att riksantikvarieämbetet avsåg
genomföra ett projekt om samhällsplanering, stadsbyggande och de
ekonomiska villkoren för bevarande.

Kulturutskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till
att frågan uppmärksammas av de ansvariga myndigheterna.
Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

Bevarande av vissa kulturmiljöer, m.m.

Enligt motion Kr202 (c) är det ytterst angeläget att staten
tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala
silvergruva. Motionären anför bl.a. att gruvan enligt
riksantikvarieämbetet är av riksintresse och att gruvområdets
olika byggnader är i stort behov av underhåll.

Utskottet anser att Sala silvergruva är intressant både från
kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt. Gruvan torde
vara av stort intresse för turismen i landet. I likhet med
motionären anser utskottet därför att det är angeläget att
gruvan kan bevaras. Enligt utskottets bedömning har värdefulla
insatser gjorts lokalt för bevarande av gruvområdet.
Därutöver har riksantikvarieämbetet, efter att ha upprättat en
bevarandeplan för gruvan, beviljat sammanlagt 650 000 kr. för
innevarande och nästa budgetår för upprustning av byggnader och
instängsling av gruvhål. Vidare har ämbetet för innevarande
budgetår beviljat ett bidrag om 200 000 kr. för information om
gruvan.

Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande -- i
dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit resurser till
omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Såsom ett led i
dessa föreslås att anslaget för kulturmiljövård engångsvis
skall förstärkas med 50 milj.kr. under innevarande budgetår. Vid
bifall till detta förslag kommer det att finnas ett väsentligt
ökat utrymme för bidrag till bevarandeinsatser. Regeringen har
på tilläggsbudget även föreslagit en kraftig förstärkning av
resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen för
sysselsättningsskapande åtgärder. Också dessa resurser kan komma
i fråga för sådana insatser.

Då det gäller statliga driftbidrag till museer vill utskottet
peka på den möjlighet som kan finnas att inom den regionala
museiorganisationen få del av det statliga driftbidraget. Denna
konstruktion har t.ex. tillämpats av Värmlands museum som i
samarbete med Filipstads kommun bidrar till den museala
verksamheten vid Långbans gruvby i nämnda kommun.

Med hänvisning till det sagda och till att frågan om
ytterligare statligt stöd till Sala silvergruva bereds av
riksantikvarieämbetet avstyrker utskottet motion Kr202.

I motion Kr219 (s) redovisas bl.a. den dokumentation av svensk
varvsindustri som möjliggjorts genom att den enorma
kvarlåtenskapen efter Kockums varv nu registreras av f.d.
Kockumsanställda, något som i huvudsak finansieras med
arbetsmarknadsmedel. Enligt utskottets uppfattning är detta
arbete synnerligen betydelsefullt och torde på sikt bli
avgörande för kunskapen om varvets historia och om svensk
skeppsbyggnad från 1870-talet, då produktionen av fartyg
startade vid Kockums mekaniska verkstad, fram till våra dagar.

Motionsförslaget synes syfta till att statligt stöd skall
lämnas för att få till stånd ett Varvs- och sjöfartshus i
Malmö. Enligt motionärerna är Malmö stad mycket positiv till
projektet. Varvs- och sjöfartshuset skall enligt planerna --
utöver den dokumentation som nu görs av Kockums kvarlåtenskap --
dokumentera andra stora svenska varvs historia från industriell,
facklig och social synpunkt, en uppgift som motionären anser
vara av riks- och kulturhistoriskt intresse. Varvs- och
sjöfartshuset skall enligt motionären också verka framåtsyftande
och fortlöpande följa och redovisa den utveckling som sker inom
den moderna undervattensteknologin.

En särskild arbetsgrupp bestående av berörda kommunala
förvaltningar i Malmö och organisationer inom skeppsbyggnad och
sjöfart undersöker möjligheterna att genomföra detta projekt som
är avsett att fungera både som arbetslivsmuseum och kulturhus.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i betänkandet
1991/92:KrU1 (s. 12), uttalat att det i princip för närvarande
inte bör inrättas fler centrala museer. Utskottet vill även
erinra om att utskottet vid några tillfällen, senast hösten
1990, uttalat att det ankommer på lokala intressenter -- och ej
på riksdag eller regering -- att ta initiativ till inrättandet
av avdelningar inom ett länsmuseum och inrättandet av lokala
museer (1989/90:KrU4 s. 19--20 och 1990/91:KrU1 s. 13).

Utskottet vill dock i sammanhanget peka på den möjlighet som
finns att enligt förordningen (1990:573) om stöd till vissa
icke-statliga kulturlokaler erhålla statligt stöd för om- eller
nybyggnad av bl.a. museilokaler som tillhör någon annan än
staten. Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande
-- i dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
innevarande budgetår (prop. 1991/92:25 bil. 10) föreslagit att
ramen för beslut om bidrag tillfälligt för innevarande budgetår
höjs med 25 milj.kr. till 50 milj.kr.

Med hänvisning till det sagda och till det planeringsarbete
som pågår i Malmö avstyrker utskottet motion Kr219.

I två motioner tas frågan om underhåll och upprustning av
Dalslands kanal upp. I motion Kr510 (c) yrkas att riksdagen
beslutar att upprustningen av Dalslands kanal skall igångsättas
(yrkande 1) och att 5 milj.kr. fördelade på tre år skall anvisas
från anslaget B 6. Stöd till turism och rekreation under tolfte
huvudtiteln (yrkande 2). Liknande förslag framförs i motion
Kr523 (m). I båda motionerna framhålls att kanalen är en av de
vackraste kanallederna i Europa och att den är betydelsefull för
turistnäringen. Kanalen har enligt motionärerna även ett
betydande kulturhistoriskt intresse. Den ekonomiska situationen
för kanalaktiebolaget är emellertid besvärande, eftersom medel
saknas för underhåll och upprustning, vilket motionärerna
befarar kan leda fram till att denna unika båtled tvingas
stängas.

Kanalbolaget har under hösten 1991 erhållit 1 milj.kr. av
beredskapsmedel från länsarbetsnämnden i Älvsborgs län för att
påbörja upprustningsarbete av kanalen. Vidare har
riksantikvarieämbetet beslutat att de medel som beviljats
bolaget den 27 maj 1991 för informationsinsatser i stället får
användas för upprustningsarbete. Enligt uppgift till utskottet
bereder riksantikvarieämbetet frågan om fortsatt stöd till
kanalen av medel som anvisats för kulturmiljövård.

I en skrivelse den 21 oktober 1991 till regeringen från
länsstyrelsen i Älvsborgs län framhålls bl.a. att
sysselsättningsläget i länet är djupt oroande. Utöver de
fortlöpande arbetsmarknadsinsatser som görs från
länsarbetsnämndens sida bör man enligt länsstyrelsens mening ta
till vara de möjligheter som finns i fråga om tidigareläggning
av investeringsobjekt. Inom kultursektorn har ett
upprustningsprogram för Dalslands kanal på 20 milj.kr. en
särskild betydelse. Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening
högprioriteras.

I anslutning till redovisningen för länsstyrelsens skrivelse
vill utskottet erinra om att regeringen nyligen föreslagit att
arbetsmarknadsstyrelsen skall tillföras betydande belopp för
sysselsättningsskapande åtgärder, det vill säga bl.a. för
beredskapsarbeten. Vidare har regeringen föreslagit att anslaget
för kulturmiljövård, som disponeras av riksantikvarieämbetet,
engångsvis skall förstärkas med 50 milj.kr.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Dalslands kanal
inte minst genom sin naturskönhet har ett mycket stort värde för
friluftslivet och turismen regionalt, nationellt och
internationellt. Kanalen är också kulturhistoriskt intressant.
Utskottet anser det därför värdefullt om upprustningen av
kanalen kan påbörjas snarast möjligt.

Beträffande det formella yrkandet att medel för upprustning av
kanalen skall anvisas över anslaget B 6. Stöd till turism och
rekreation (tolfte huvudtiteln) vill utskottet erinra om att
medel som anvisas över detta anslag inte är avsedda för sådana
investeringar som motionerna syftar till.

Utskottet anser sig däremot kunna förutsätta att vid
fördelningen av tillgängliga resurser till kulturmiljövård
riksantikvarieämbetet tar hänsyn till angelägenheten av att
upprustning av Dalslands kanal kommer till stånd. Vid
bedömningen av motionskraven beaktar utskottet också att ett
genomförande av förslaget om ökade resurser till
sysselsättningsskapande åtgärder innebär att möjligheterna till
stöd till upprustningen genom arbetsmarknadspolitiska insatser
ökar.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motionerna
Kr510 och Kr523 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd

Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer, som
tillsatts efter begäran av riksdagen, lade i juli i år fram sitt
betänkande (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer. Utredningen
hade till huvuduppgift att utreda förutsättningarna för att
utveckla formerna för förvaltningen av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och miljöer, främst herrgårdar och
industriminnen.

I de i januari i år väckta motionerna Kr210 (s), Kr220 (c) och
Kr230 (fp) yrkande 2 framställs förslag som innefattar krav på
tilläggsdirektiv till utredningen. Syftet med sådana
tilläggsdirektiv skulle vara att utredningen skulle få i
uttryckligt uppdrag att utreda även möjligheterna att underlätta
förvaltningen av värdefulla kulturhus och kulturmiljöer i
jordbruksbygderna.

Utskottet konstaterar att det i det betänkande som utredningen
avgett sedan motionerna väcktes förslag förs fram som har
betydelse för prövningen av motionsyrkandena. Med hänsyn till
innehållet i motionsmotiveringarna vill utskottet framhålla att
utredningen föreslår att kulturhistoriskt värdefulla
huvudbyggnader inom jordbruksfastigheter framgent skall
betraktas som näringsfastigheter och därmed medföra avdragsrätt
i rörelsen för drift- och underhållskostnader. Vad som är att
betrakta som kulturhistoriskt värdefullt bör enligt utredningen
primärt knytas till vad som utpekats som kulturhistoriskt
särskilt värdefullt av kommunerna med stöd av plan- och
bygglagen, eller vad som är byggnadsminnesförklarat med stöd av
kulturminneslagen.

Utskottet har inhämtat att det angivna betänkandet kommer att
remissbehandlas. Den fortsatta beredningen av ärendet inom
regeringskansliet bör inte föregripas.

Utskottet, som också erinrar om att en utredning om underlaget
för fastighetsbeskattningen (dir. 1990:58) pågår, anser med
hänvisning till det anförda att motionsyrkandena inte påkallar
någon riksdagens åtgärd. Dessa avstyrks därför.

Bevarande av unika stadsmiljöer

I motion Kr357 (c) hemställs om ett uttalande från riksdagens
sida om bevarande av unika stadsmiljöer. Motionsyrkandet
överensstämmer med ett yrkande som kulturutskottet behandlade
vid föregående riksmöte. I motiveringen anfördes bl.a. att
stadsmiljön förändras och utvecklas och att detta måste ske
successivt och med stor varsamhet. Det är viktigt att människor
känner igen sin stad. Invanda och unika stadsmiljöer måste så
långt möjligt bevaras.

Enligt kulturminneslagen är det en nationell angelägenhet att
skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för detta delas av alla.
Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet
om kulturmiljön.

I ett tidigare avsnitt av detta betänkande har utskottet
närmare redovisat hur planeringen av stadsmiljön och skyddet för
kulturmiljön regleras av bestämmelser i naturresurslagen, NRL,
och plan- och bygglagen, PBL. Dessa lagar lägger stort ansvar på
kommunerna, som genom översiktsplaner skall beskriva hur
bebyggelseutvecklingen skall ske och hur riksintressen för bl.a.
kulturminnesvården skall tillgodoses. Med utgångspunkt i
översiktsplanerna regleras bebyggelsen och markanvändningen i
detaljplaner som utarbetas och antas av kommunerna.

Länsstyrelserna och i sista hand regeringen kontrollerar att
kommunernas beslut tillgodoser riksintressen enligt NRL. Vidare
har boverket till uppgift att stärka naturresurs- och
miljöfrågornas roll i den fysiska planeringen genom
erfarenhetsåterföring, metodutveckling och utbildningsinsatser.
Riksantikvarieämbetet bevakar kulturminnesvårdens intressen i
samhällsplaneringen samt vid bebyggelse och annan
markanvändning. Riksantikvarieämbetet skall också tillhandahålla
underlag för tillämpningen av PBL och NRL.

Riksantikvarieämbetets arbete med vård och bevarande av
kulturmiljön innefattar även forskning och utvecklingsarbete. I
enlighet med riksdagens forskningspolitiska beslut år 1990 har
riksantikvarieämbetet fått en väsentlig höjning av de särskilda
medlen till kulturmiljövårdsforskning, bl.a. forskning om
bebyggelsemiljöns återanvändning och förändring. Inom ett i det
föregående redovisat forskningsprojekt, benämnt
"Samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren
för bevarande", skall de fastighetsekonomiska och
samhällsekonomiska villkoren för bevarande efter PBL-reformen
studeras.

Mot här angiven bakgrund konstaterar utskottet att den
angelägna frågan om bevarande av unika stadsmiljöer är
uppmärksammad både i gällande lagstiftning, vilken lägger ett
stort ansvar på kommunerna, och av de ansvariga myndigheterna.
Med hänvisning härtill anser utskottet att det inte är
erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av
yrkande 1 i motion Kr357.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Sala silvergruva

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr202,

2. beträffande ett Varvs- och sjöfartshus i Malmö
att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr219,

3. beträffande upprustning av Dalslands kanal

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Kr510 och
1990/91:Kr523,

4. beträffande bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd

att riksdagen avslår motionerna l990/91:Kr210, 1990/91:Kr220
och 1990/91:Kr230 yrkande 2,

5. beträffande bevarande av unika stadsmiljöer

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr357 yrkande 1.

Stockholm den 12 november 1991

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Jan-Erik
Wikström (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja
Bäckström (s), Stina Gustavsson (c), Göran Åstrand (m), Leo
Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd Sahlström (s),
Björn Kaaling (s), Monica Widnemark (s), Lennart Nilsson (s),
Bert Karlsson (nyd) och Ronny Karlsson (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.