Banko-Utskottets Betänkande N:o 19

Betänkande 1875:Bu19

10

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Nso 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1875, kl. 8 e. m.

Betänkande, med anledning af Herr von Geijers motion om indragning
af Riksbankens sedlar ä en krona.

Uti motion, N:o 33, väckt i Första Kammaren, har Herr von Geijer,
med hänvisning derå, att beloppet af det i allmänna rörelsen spridda myntet
inom vårt land icke utgör mer än 6 eller högst 8 millioner kronor, och att
landets penningerörelse derutinnan saknar nödig styrka och fasthet, samt med
erinran derom, att efter antagandet af guldmyntsystem och af förbindelse för
de enskilda bankerna att med guld inlösa sina sedlar skäligen torde kunna
förväntas, att metalliskt mynt lättare läte sig utdrifvas i den allmänna rörelsen,
hvarför rätta tidpunkten nu vore inne för verksammare åtgärder till befordrande
af detta syfte, framstält följande förslag:

l:o) att Riksdagen må besluta samt åt Banko-Utskottet uppdraga, att
för Fullmäktige tillkännagifva, det utgifning från Riksbanken af sedlar å eu
krona skall upphöra från den dag, som Fullmäktige finna lämpligt bestämma;
samt

2:o) att Riksdagen uppdrager åt Banko-Utskottet att i öfverensstämmelse
härmed föreslå nödiga ändringar i bankoreglementet.

Uti öfver motionen afgifvet utlåtande hafva Fullmäktige bland annat
anfört följande:

För Fullmäktige, som i första hand hafva att iakttaga Riksbankens
fördelar och intresse, synes indragningen af banksedlarne å en krona ur
denna synpunkt icke allenast oskadlig utan särdeles gagnande och för Riksbankens
sunda utveckling ej litet betydelsefull.

11

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Det är först och främst klart, att med hänsyn till den afkastning, som
sedelutgifning bereder Riksbanken, äro sedlarne a en krona utan all jemförelse
de minst lönande, enär kostnader och besvär för tillverkning, spridning,
vexling och makulering uppgå till mångdubbelt högre procent af dessa
sedlars värde, än samma kostnader utgöra för de högre sedelvalörerna, och
det kan lätt visas, att sålunda dessa sedlar högst betydligt minska den normala
vinst, Riksbanken har att af sin sedelutgifning påräkna. Af Riksbankens
vid 1874 års slut utelöpande sedlar å kronor och riksmynt, tillsammans
38,914,025 kronor, utgjorde sedlarne å en krona blott 18,22 °/o eller 7,112,075
kronor. Tager man först hänsyn till allenast kostnaderna för sedelpapper,
tryckning och skärning efter nu gällande pris för 1,000 st. sedlar af hvarje
valör, så utgjorde dessa för de olika vid nämnda tidpunkt utelöpande sedelvalörerna
:

för 1	,000	Ki	. sedlar (	1,622,000 Kr.) . .	522:	99.
	500	x>	X)	(236,000	») • •	21:	24.
»	100	x>	X)	(8,196,700	») • •	. . 3,688:	51.
Y)	50	X»	»	(2,819,250	») • •	. . 1,409:	62.
Y>	10	x>	Xi	(5,787,600	>0 • •	. . 14,469:	—
y)	5	»	»	(3,140,400	»)..	. . 7,851:	—
			Summa (	31,801,950 Kr.) . .	. . 27,962:	36.
och för	en-kronesedlarne	(7,112,075	») • •	. . 77,023:	85.

Summa 104,986: 21.

eller med andra ord, under det en-kronesedlarne i sedelstocken och dess ränteafkastning
ingingo med 18,*2 °/0, drogo de åt samtliga nämnda tillverkningskostnader
icke mindre än 78,36 °/0. Och om dessa 7 millioner varit
utgifne icke i en-kronesedlar utan i högre valörer fördelade etter samma
proportioner som de ofvan anförda, så hade hela tillverkningskostnaden i
stället för omkring 105,000 kronor utgjort omkring 34,000 kronor, och
Riksbanken sålunda derpå vunnit omkring 71,000 kronor.

Men den direkta vinsten för Riksbanken af en-kronesedlarnes indragning
visar sig ännu större, om man tager hänsyn dertill, att dessa sedlars
bokföring, uppräkning, utsändning, invexling i kassorna och genom kommissionärerna
i landsorten, postbefordring fram och åter, inräkning och makulering
högst betydligt taga Bankens nuvarande tjenstemäns krafter i anspråk
derhän, att deras försvinnande skulle kunna medföra antingen direkt indragning
af öfverflödiga tjenster eller de nuvarande tjenstemännens användning
till annan för Banken vida mera passande och lönande sysselsättning, för
hvilken eljest inom kort nya tjenster kunde finnas af nöden.

Sålunda äro för närvarande sedelkontorets 7 tjensteman så mycket sysselsatte
med mottagande, bokföring och expediering af en-kronesedlarne, att

12

Banko-Utskottets Betänkand e N:o 19.

dessa sedlars försvinnande antagligen skulle kunna medgifva eu ej ringa indragning
af för kontoret nu nödiga tjenster.

Men om sedlarnes utsläppande i rörelsen och deras behandling, sedan
de såsom förslitna blifvit till sedelkontoret återsända, hufvudsakligen taga
detta kontors krafter i anspråk, tynga göromålen med deras in- och utvexling
samt utskiljandet af de förslitna äfven på Riksbankens kassarörelse, och
är det naturligtvis framförallt en-kronesedlarne, som dervid vålla kostnad och
besvär. Sedlarne inkomma dels genom afdelningskontor och enskilda banker
i postbefordrade paket från landsorten, dels genom de statens och andra
kassor i hufvudstaden, som uti sin uppbörd hopsamla omsättningsmedlet. De
lemnas till bankens kassor för att der sorteras och räknas, hvarvid särskild t
afläggas de, som anses ej böra i rörelsen åter utsläppas. För denna räkning,
som under pågående förrättningstid sällan kan af kassörer och kassaskrifvare
ensamme verkställas, äro vid Bankens kassor anställda ett stort antal
extra ordinarie tjenstemän. De sedlar å lägre valör, som af tjenstemännen
afläggas såsom odugliga, varda räknade, med bläck öfverstrukna och i
bundtai hoplagda och nedsändas derefter till sedelkontoret, der de ånyo räknas
och hopläggas, en-kronesedlarne i bundtar om 250 stycken, 5 och 10-kronesedlarne i bundtar om 50 stycken, samt öfverlemnas derifrån till de
Bankens tjenstemän af högre grad,» som hafva kassavård för att af dem ännu
en gång räknas och korsas, hvarefter bundtarne återställas till sedelkontoret
för att samlas till förbränning.

I hvilken grad en-kronesedlarne under alla dessa räkningar taga Bankens
krafter i anspråk, kan lätt finnas deraf, att då t. ex. under år 1878
till sedelkontoret inkommo 23,421 bundtar och 1874 28,393 bundtar enkronesedlar
å 250 stycken, så motsvarade antalet af 5 och 10-kronesedlarne
det förra året 2,866, det senare året 4,730 sådana bundtar, d. v. s. att enkionesedlarnes
behandling för nämnda ändamål ensam upptagit mer än sju
gånger så lång tid som de öfriga sedlarne å lägre valör. Då hvarje blindt
å 250 kronor, såsom nämndt, räknas minst tre gånger, och då en tjensteman
i medeltal kan antagas expediera åtta bundtar i timmen (endast vid
stor färdighet och mycket ansträngdt arbete medhinnes ett större antal) kunna
en-kronesedlarnes inräkning och makulering år 1874 beräknas hafva upptagit
10,647 timmar arbetstid, hvilket efter 300 arbetsdagar med 6 timmars
daglig arbetstid motsvarade full sysselsättning för 6 tjenstemän.

Såsom arbetet för närvarande är ordnadt och fördeladt, då det förutom
af kassavårdarne och sedelkontorets tjenstemän besörjes af ett större
antal extra ordinarie tjenstemän mot särskild ersättning, torde åtminstone
med temlig stor säkerhet kunna antagas, att af dessa sistnämnde 10 till 15
genom dessa sedlars indragning kunde blifva öfverflödiga. Riksbanken och
dess tjenstemän skulle derigenom äfven befrias från en sysselsättning, som

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19. lo

icke kan räknas till allmänt nyttiga bankgöromål eller anses,i minsta män
bidraga till tjenstemännens utveckling i duglighet och förmåga, utan fastmer
i det mått, hvartill dylikt arbete inom Banken till följd åt en-kronesedlarne
uppgår, måste anses rent af förderfligt. En bank, hvilken såsom
Sveriges Riksbank under 10-årsskedet 1864—1873 pa ofvan beskinna sätt
haft att utsläppa och successivt åter indraga mera än 50 millioner en-kronesedlar,
har icke blott på denna rörelse haft endast löga afsevärd vinst, utan
måst af densamma lida i sin utveckling, da den i stället för egentlig bankrörelse
måst sköta den uppgift, att förse rörelsen med skiljemynt, som i
andra länder tillkommer myntverken. Och en banktjensteman, som under de
första fem eller tio åren af sin verksamhet sysselsättes med räkning af
sedlar, kan deraf till sin följande tjensteverksamhet icke medföra någon
annan duglighet än fingerfärdigheten, till hvars förvärfvande emellertid tiooch
fem-kronesedlarne lemna fullt tillräckligt tillfälle.

Mot den förlust, Riksbanken sålunda kan anses gorå på utgifvande! af
sedlar å eu krona, torde man vilja framhålla den vinst, som Riksbanken
antages erhålla af de i den allmänna rörelsen förlorade och förstörda småsedlar,
livilka aldrig till Banken återkomma för invexling. Äfven om denna
vinst på det hela vore af någon betydenhet, synes det b ullmäktige, som densamma
hvarken i riksbankstyrelsens eller Riksdagens beräkningar borde
ens få nämnas, då en fördel af egna skuldsedlars förintande icke är någon
vinst, som anständigtvis kan eftersträfvas.

Att en-kronesedlarnes indragning skulle, såsom Fullmäktige närmare
visat, åt Riksbanken bereda en rätt betydlig vinst, torde af ingen kunna
bestridas, då väl ej kan sättas i fråga, att ju icke, äfven om en-kronesedlarne
vore borttagna, Riksbanken vore i tillfälle att lika förmånligt som förut
fruktbargöra sina tillgångar. Men frågan har naturligtvis, såsom äfven Fullmäktige
i sitt yttrande antydt, en vida större betydelse än den, som afser
Riksbankens förmåner, och den förlust, som dessa sedlars tillverkningskostnad
vållar Riksbanken eller de anspråk, som deras omsättning ställer på tjenstemännens
arbetskraft skulle helt visst icke ensamma gifva tillråklig anledning
till deras indragning, om det verkligen ur en annan synpunkt eller
för landet i dess helhet och den allmänna rörelsen funnes nyttigt och nödvändigt
att bibehålla detta omsättningsmedel.

Sverige är visserligen ej det enda land, der sedlar utgifvas a sa lag
valör som en krona. I Italien, i Österrike, i Amerikas Förenta Stater, i
Ryssland med flera ställen förekomma sedlar af lika låg eller ännu lägre valör.
Men i alla dessa länder äro sedlarne icke blott löften om mynt, ja icke
blott, så vidt de af staten eller af dertill privilegierade banker utgifvas,
lagligen gällande för mynt, utan i myntets ställe det enda omloppsmedlet,

14 Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

de hafva s. k. tvångskurs, men de kunna dertill ej med mynt inlösas af
den, som dem utsläppt, och de hafva derför i alla förhållanden, der de
behöfva jemföras med mynt eller med guld och silfver, ett lägre värde än
det, hvarå de lyda. Dessa sedlar af ytterst låg valör finnas med ett ord
numeia nästan uteslutande i länder, der förstörda finanser tvungit staten till
bankiutt och till tvångslån af sina undersåtar, och hvilkas ekonomiska tillstånd
derigenom helt visst icke är afundsvärdt. Sedan i ett sådant land
det verkliga myntet af högre valör drifvits ur rörelsen af ett oinlösligt
pappei smynt, som snart begynt falla i värde, har slutligen äfven skiljemyntet
i sin ordning försvunnit och måst ersättas af pappersförbindelser.
oa har skett i Österrike, i Amerika, i Italien, så senast äfven i Frankrike,
der före år 1870 icke funnos sedlar af lägre valör än 50 francs (motsvalande
56 kronor), men der strax efter tvångskursens införande begynte af
staten och till och med af enskilda kreditanstalter utgifvas sedlar, motsvarande
18 kronor, 7,so kronor, 3,so kronor och till och med 72 öre —
allt för att ersätta det ur rörelsen försvunna myntet. Sådant har ock första
upphofvet vant till de sedlar af lägre valör, som Sverige egt och ännu eger
cjvar. Bankens och Kiksgäldskontorets skillingssedlar voro intet annat än
en ersättning för det koppar- och silfvermynt, som af ålder varit Sveriges
bytesmedel, men som genom dem drogs ur rörelsen för att användas till
statsbehof, ^och genom dessa små sedelvalörer hafva gång efter annan följde)
na af Bankens och statens oförmåga att infria sina förbindelser kommit
att tungt nog drabba äfven de samhällsklasser, som minst borde vara derför
utsatta. Om ock sedermera lyckligare förhållanden inträdt, och Sveriges
Riksbanks förmåga att inlösa sina sedlar, så väl små som stora, numera
är höjd öfver allt tvifvel, om dessa sedlar af låg valör numera icke allenast
gälla såsom mynt, utan äfven i verkligheten ega samma värde som det
mynt de föreställa, kan likväl med skäl sättas i fråga, huruvida ej denna
qvarlefva från en tid af oordnadt penningeväsen förtjena!- att aflägsnas, om
ej för annat, derför att den bär ett så starkt tycke af de osunda penningeforhallanden,
densamma ursprungligen tillhörde. När de närmast lä^re
sedelvalörerna å 8 och 16 skillingar banko år 1848 afskaffades, och i deras
ställe i den allmänna rörelsen infördes silfvermynt af motsvarande valörer,
så var denna förändring helt visst ett steg i den riktning, hvilken angafs
af 1830 års stora realisation. Under mer än ett sekel hade den svenska
allmänheten i all daglig handel och vandel, i små som stora liqvider, rört sig
nästan endast med sedlar och deraf lärt sig att betrakta dessa papperslappar
såsom mynt; i detta föreställningssätt kunde åtminstone någon rätielse
väntas deraf att, om ock i ringa mängd och endast såsom lägsta
skiljemynt, ett verkligt hårdt mynt sattes i omlopp. Men ännu, så länge
sedlarne å en krona bibehållas, fullgöras i Sverige skiljemyntets funktioner

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

15

af sedlar, och så länge skall också hos allmänheten bibehålla sig det föreställningssätt,
som är en af de vigtigaste orsakerna till vådor af bankväsendet,
eller att sedeln är mynt och under alla vilkor kan ersätta myntet.
Ett sådant föreställningssätt tillhör oss dock icke att stödja, sedan den
främsta uppgiften för all vår mynt- och bankpolitik blifvit att upprätthålla
1830 års realisation, till hvars grundtanke det naturligtvis hör, att banksedeln
har sitt värde endast i och genom det mynt den utlofvar och att
den således ej i och för sig är mynt, och en-kronesedlarnes indragning är
derför, enligt Utskottets åsigt, eu uppgift, som härflyter af grundsatserna i
vårt penninge- och banksystem, och tillhör den följdriktiga utvecklingen af
1830 års realisation.

Det synes också Utskottet, som om indragningen af sedlarne å en krona
numera endast vore en sjelfkär tillämpning af de grunder, som för nära
20 år sedan framkallade beslutet om borttagande af 8- och 16-skillingssedlarne.
Alla de skål, som då anfördes för denna åtgärd, gälla nu för den
åtgärd här är i fråga, och de skäl, som nu kunna anföras för att behålla
25- och 50-örestyckena äro lika mänga stöd för den åsigt Utskottet omfattat.
De gamla 8- och 16-skillingssedlarne voro, såsom eu hvar kan erinra
sig, icke något för sinnena behagligt bytesmedel, söndriga, smutsiga och svårhandterliga,
som de alltid blefvo efter några veckors tjenstgöring i den allmänna
rörelsen, och i större mängd samlade vore de ej heller särdeles lätta
hvarken att räkna eller förvara. Silfvermynten å 25 och 50 öre hafva
deremot vunnit allmänhetens tycke genom sin nätthet, prydlighet och förmåga
att motstå daglig nötning: de äro uppenbart ett för den dagliga rörelsen
och snabba omsättningen bättre lämpadt bytesmedel än motsvarande
sedlar. Men för närvarande förete en-kronesedlarne egenskaper liknande dem,
som 8- och 16-skillingssedlarne då egde: de äro sedan de under någon tid
gått ur hand i hand ej litet förändrade till utseendet, de förekomma ofta nog
iturifna och med nålar hoplastade; de fylla rätt mycket i plånboken, när
de under ständig vexling samlas till belopp af några tiotal riksdaler. De
intaga i våra dagar nästan alldeles samma plats såsom bytesmedel, som då
innehades af 16-skillingen; en-kronan är å 1870-talet ett skiljemynt af ungefär
samma köpkraft, som 16-skilling banko egde å 1840-talet. Ett dagsverke,
som då betaltes med 16 skilling banko, erhålles nu knappast för en
krona; der, hvarest två kannor mjölk, två marker kött eller en mark smör
då betaltes med 16 skilling banko, gälla de nu ej långt ifrån 1 krona, och
på samma sätt med Hertalet af lifvets förnödenheter. Det torde häraf
kunna slutas, att hvad då ansågs gälla om värdet 16-skilling banko, eller
att det var för litet och kräfde för snabb omsättning för att kunna med
fördel framställas uti sedelns form, nu äfven bör gälla för värdet en krona;
och det torde kunna antagas, att allmänheten inom kort skall finna silfver -

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

myntet å en krona behagligare än en-kronesedeln, på samma sätt som den
funnit 50-öresmyntet behagligare än 16-skillingssedeln. Farhågan, att detta
mynt torde blifva allt för obeqvämt för en allmänhet, som under lång tid
vant sig att för samma värdebelopp begagna sedlar, är ingalunda mera
grundad än de betänkligheter, som på 1840-talet i samma mening framstäldes
mot skillingssedlarnes borttagande, och kommer utan tvifvel ej mer
än dessa att besannas.

Då emellertid den invändningen, att silfvermyntet å eu krona skulle
för allmänheten varda mindre beqvämligt än de nuvarande en-kronesedlarne,
synts Utskottet hafva någon betydelse egentligen blott med hänsyn till den
större svårigheten att genom bref försända smärre penningebelopp, när för
valörerna intill fem kronor funnes allenast silfvermynt, och då denna svårighet
hufvudsakligen uppstode för alla de orter å landsbyden, der ej i närheten
funnes poststation berättigad att befordra postanvisningar, har Utskottet
sökt att genom vederbörande Statsråd hos Kong]. General-poststyrelsen skaffa
upplysning, huruvida någon utsigt finnes, att å samtliga poststationer i riket
tillfälle kunde beredas till mottagande af penningeförsändelser genom postanvisning,
äfvensom Utskottet hemstält, huruvida någon nedsättning kunde
åstadkommas i afgifterna för befordring under rekommendation af guld- och
silfvermynt. I skrifvelse till Banko-Utskottet af den 23 Februari har Kongl.
General-poststyrelsen anfört, att de olägenheter, som, äfven med antagande af
lämpligaste förfaringssätt i afseende å postanvisningarnes behandling, skulle
härflyta af en till alla poststationer utsträckt postanvisningsrörelse, vore dels
det ökade äfventyret för förskingring af åt postverket anförtrodda medel —
ett äfventyr, som dock kunde betydligt minskas, om maximibeloppet för postanvisningar
från de mindre postanstalterna sattes till 5 å 10 kronor; dels
anspråk på ökad aflöning till poststationernas föreståndare, om denna rörelse
finge en större utsträckning; dels en ytterligare ansträngning för hela postverkets
personal; hvartill slutligen komme en utgift för en gång af omkring
56,000 kronor till anskaffande af kassalådor för poststationerna; men
ansett, att om nödiga medel till bestridande af möjliga nya kostnader från
Riksdagen beviljades, kunde inga oöfvervinneliga hinder möta för den af
Banko-Utskottet föreslagna anordning; hvarjemte Kongl. General-poststyrelsen
förmält, att nedsättning i afgifterna för försändning af guld- och silfvermynt
under rekommendation lämpligen kunde åvägabringas derhän, att afgiften för
sådan försändelse till vigt af högst 1 skålpund faststäldes till 50 öre, att
för tyngre försändelser afgiften höjdes med 25 öre för hvart öfverskjutande
skålpund eller del deraf, samt att maximivigten bestämdes till 50 skålpund.

Då sålunda en anordning af nämnda art synes Utskottet icke kunna
möta afsevärda svårigheter, försvinner också efter Utskottets åsigt den enda

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

17

ÖÄ?*" m0‘ " 4‘gärd’ afcr »“ y«''%are stadga landet,

uJ^^TT''Zm Täta helhet “-JW“ af Silfver k“

*f f omsätlningsbehofvef invända ”silfrét ^T-Twift" *

sä rar- L “ ^

en-kro„eSla™yft ''nä^rande „ n Jct uPpEnbart, att dl

är för vexling ZhZZrZlta begagnas , större mängd än behöflig!
användning endast så vidt det för Råda | ereraot antagligen skulle lä
kommer dft för rörelse erforderLfT^ »“"d«ä»8''igen behöfves,

understiga beloppet af nu utelöpande en-kronesedlår Då rid en krf ‘ ''''''IF"''"''''
indragning1 en mofsvimintlp „c i . „ : , 7d.ncl en-luonesedlarnes

“tf? „ bchofret »f <ie mot en-kronesedlarne svarande silfver

silf™ å andra^idan T^''1 * fc™'' de98»‘»m t»" behof™, af

sparingen åf kostnad^. för en-kro^edTarnTtiCl ** W?>
anser Utskottet sia utan allt för stor fn rf fn • ,kmng och sPndmng;

Ä; ^sten -

På grund af hvad här ofvan är anfördt får derför Utskottet tillstyrka,

att Riksdagen ville besluta att, å dag som af Full bankef

nt Stnmm''S’ in8tftlIa8 ut^det från Riksbanken
åt sedlar a en krona.

Stockholm den 12 April 1875.

Pa Utskottets vägnar:

J. t. SCHWERIN.

Bill. till JRilcsd. Prat. 1875.

(i Sami, 1 AflJ. 15 Höft.

3

18

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Reservationer:

af Herr G. Jonsson, med hvilken Herr Gumcelius instämde: “Emot

Utskottets fattade beslut angående en-kronesedlarnes indragning får jag anföra
reservation, vidhållande den af mig inom Utskottet yttrade mening,
hvilken några andra utskottsledamöter biträdde såsom ett medelförslag,
nemligen att i stället för sedlar å en krona, som nu borde indragas, sedlar
å 2 kronor skulle af Riksbanken utgifvas, en ändring som jag anser lämplig,
ehuru den icke för denna gång kunde tillvinna sig Utskottets bifall."

af Herr Å. Andersson: “Då jag varit af olika mening med Utskottets
flertal om en-kronesedlarnes indragning, får jag i korthet afgifva min
reservation.

Utan att vidröra den frågan, om det är större eller mindre fördelar
för landet i sin helhet att hafva klingande valuta i den allmänna rörelsen
eller att den får hvila i Bankens hvalf för att vid behof och efter godtfinnande
utfås i stället för sedlar, är dock det hufvudsakliga skälet för min
afvikande mening det att icke gorå reformer med bankväsendet, då icke behofvet
eller nödvändigheten sådant fordrar, och att när man af en eller
annan orsak anser sådana böra vidtagas, gå försigtigt till väga, så att man
icke dermed framkallar folkets missbelåtenhet.

Bankofullmäktige hafva uti sitt tillstyrkande för dessa sedlars indragning
såsom hufvudskål åberopat den stora kostnad och det besvär de medföra.
Nå väl! detta medgifves visserligen; men vi veta, att folket, hvars
gemensamma egendom Riksbanken måste anses vara, är så vant vid dessa
sedlar såsom skiljemynt, och såsom vida beqvämare vid liqviderande af
arbetslöner etc., äfvensom att föra med sig på resor och vid mindre penningeförsändelser
med posten o. s. v. än silfvermynt, så att borttagandet af småsedlar
under 5 kronor skulle å de flesta orter väcka allmänt missnöje. Likväl,
och för att gå motionären, likasom Bankofullmäktige något till mötes och
för att så småningom vänja allmänheten vid att mera begagna klingande
m ynt, torde ett lämpligt steg framåt på den önskade banan blifva, att i
stället för en krona låta förfär diga två-kronesedlar. Härigenom skulle i
det närmaste så väl kostnaden som tjenstemännens i banken besvär minskas

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

19

till hälften, och i allmänhetens gamla vana vid en-kronesedlarne ingalunda
göras något nämnvärdt afbrott.

Således får jag hemställa, att motionen endast så till vida må bifallas,
att Riksbankens lägsta sedelvalör kommer att lyda på
två kronor. “

samt af Herrar Wigardt, C. I. Bengtsson och O. Månsson.

Ilerr Lytthens har anmält, det han varit förhindrad att i Utskottets
öfverläggningar rörande förevarande ärende deltaga.