Avveckling av inkomstgarantier för konstnärer

Anf. 73 Siv Holma (V)

Herr talman! Det vi nu ska debattera och senare besluta om är regeringens förslag om att avveckla inkomstgarantin för konstnärer. Jag hoppas naturligtvis att riksdagen kommer att avslå regeringens förslag. I mitt anförande ska jag motivera mitt ställningstagande - ett ställningstagande som vi i de rödgröna partierna är överens om. I dagarna kom Konstnärsnämnden ut med sin avslutande rapport i sin serie av inkomstundersökningar. Av den framgår att konstnärer i större utsträckning än folk i allmänhet är högskoleutbildade och att de trots sina höga utbildningar har mycket lägre inkomster än andra grupper med högskoleutbildning. Hela konstnärsgruppen tjänar i genomsnitt 85 procent av vad folk i allmänhet tjänar. Bild- och formkonstnärerna har de lägsta inkomsterna i konstnärsgruppen. De tjänar bara drygt 60 procent. I reda pengar handlar det om att de tjänar 100 000 kronor mindre per år än vad alla andra tjänar i genomsnitt. Deras genomsnittliga inkomst ligger på det som man brukar kalla fattigdomsgränsen. Herr talman! De här förhållandena har sett ut så här de senaste 15 åren, vilket Vänsterpartiet hela tiden påtalat. Vi har också kommit med en rad förslag för att få en ändring till stånd. Konstnärerna själva uttryckte förhoppningar när Lena Adelsohn Liljeroth utsågs till kulturminister för drygt fyra år sedan. De hoppades att hon skulle göra allvar av de egna borgerliga riksdagsmotioner som gick ut på att förbättra de ekonomiska villkoren för konstnärer. Men icke sa Nicke - resultatet blev motsatsen. När det gäller trygghetssystemen blev det försämringar som kulturministern tillsammans med allianspartierna i riksdagen beslutat och genomfört, det vill säga hårdare kvalifikationsvillkor i försäkringssystemen, som i sin tur ställt konstnärsgrupper i ett ännu större eller totalt utanförskap. Kulturministern anser dessutom att den viktigaste kulturpolitiska åtgärden är de gigantiska skattesänkningarna. Det talar ju om vilken vikt den borgerliga regeringen lägger vid själva kulturpolitiken. De borgerliga politikerna har inte redovisat på vilket sätt skattesänkningarna har gett konstnärer bättre ekonomiska villkor. Sanningen är att det för dessa lågavlönade konstnärsgrupper i bästa fall har handlat om några ynka smulor från den rikes bord. Skattesänkningarna har med andra ord varit försumbara för dem med de lägsta inkomsterna. Herr talman! Det är hög tid att vi i riksdagen tar vårt ansvar för de utövande konstnärerna och deras specifika situation. Än i dag domineras synen på den stora gruppen av arbetande konstnärer av två felaktiga uppfattningar: dels att de, trots långa utbildningar och hög kompetens, antas kunna utföra sitt arbete mot en mycket låg eller ingen ersättning alls, dels att en konstnärsverksamhet inte skiljer sig från den gängse småföretagarens. Det här är uppfattningar som gör att många konstnärer tvingas leva under ytterst osäkra ekonomiska villkor. De tvingas in i ett entreprenörskap som kanske inte alls passar för deras verksamhet. Trots att det egna företagets eller den fast avlönade arbetarens förutsättningar skiljer sig kraftigt från konstnärens antas hon fungera i ett system som är anpassat efter den fasta månadslönen eller småföretagets struktur. Detta leder ofta till att konstnären hamnar utanför de vanliga försäkringssystemen med rätt till a-kassa, pension och sjukförsäkring. Herr talman! Konstnärens värde i samhället kan inte mätas strikt företagsekonomiskt. Men samhället har inte tagit till sig den insikten förrän det accepterar att konstnärens arbete har ett pris som samhället måste betala med en motprestation i form av trygga anställnings- och pensionsvillkor. Samhället måste inse att en av de omständigheter som präglar denna yrkesgrupp är att det är skillnad på att vara försörjningslös och arbetslös. En konstnär utför mestadels sitt arbete utanför fasta avtal och regelbundna inkomster och utan att ha någon som helst garanti för att det ska ge ett överskott att leva på. Arbetsområdet innehåller ofta långa och osäkra processer fram till det färdiga resultatet. Det kan också gå lång tid mellan uppdragen. Många konstnärsgrupper är frilansare och passar helt enkelt inte in i det rådande regelverket. Herr talman! I Sverige får alltså 157 kulturpersonligheter inkomstgarantin. Låt oss se oss om i Norden. Jag läste att de i Danmark är stolta över sina kulturpersonligheter. Jämfört med Sverige har de tre gånger så många utnämningar i förhållande till sin folkmängd. I Norge hedrar de sex gånger fler. Till och med det ekonomiskt ansträngda Island ger en garanti till sina främsta konstnärer. Det är något tragiskt historiskt över att Sverige är på väg att avskaffa möjligheten att ge landets mest framstående konstnärer en hedersbetygelse och tryggare ekonomiska villkor efter ett långt och förtjänstfullt konstnärskap - konstnärskap som har gett oss både nationellt och internationellt gott renommé. Låt mig nämna namn som Tomas Tranströmer, Astrid Lindgren, Birgit Nilsson, Sixten Ehrling, Käbi Laretei och Janne Schaffer. Det finns fler namn i sammanställningen. Herr talman! Inkomstgarantin innebär att mottagaren är försäkrad en minimiinkomst på fem basbelopp. För 2010 handlar det om 212 000 kronor. Det är ett belopp som minskas i förhållande till andra inkomster. Inkomstgarantin försvinner när konstnären når en årsinkomst på ca 260 000 kronor. Den borgerliga utskottsmajoriteten är inte ens intresserad av att göra en översyn av inkomstgarantin. Vi i de rödgröna partierna s, v och mp föreslår att en översyn görs för att revidera inkomstgarantin på några punkter, genom bättre fördelning mellan olika konstformer och att även bredda den till nya konstuttryck som skapats i den digitala utvecklingen. Man behöver se över fördelningen mellan män och kvinnor. I dag är det betydligt fler män än kvinnor som innehar inkomstgaranti. Man måste också ta hänsyn till att konstnärer i dag bedriver verksamhet i olika former, somliga med A-skatt och andra som enskild näringsverksamhet eller kanske både och. Herr talman! Avslutningsvis är det ett modernt samhälles plikt att ta ansvar för alla sina medlemmar och yrkeskategorier, alltså även för konstnärer som inte producerar bästsäljare. Vi måste ge konstnärerna möjlighet att försörja sig hela året, inte bara under de perioder då de är kontraktsanställda. Samhället måste bli bättre på att ta sina konstnärer i bruk, skapa ytor där de samverkar med andra yrkesgrupper, exempelvis i skolor, vid stadsplanering och i högskoleutbildningar. Samhällets olika institutioner, inte bara de konstnärliga, kan öppnas för projekt där kulturarbetare från olika områden deltar. Vi får ingen konst utan konstnärer. Jag yrkar bifall till reservationen. Eftersom det är kulturutskottets sista kammardebatt den här mandatperioden vill jag rikta ett stort tack till alla ledamöter och personal för allt arbete som ni har lagt på att hålla kulturens fana högt och att ge kulturen dess rättmätiga plats här i riksdagen.

Anf. 74 Anneli Särnblad (S)

Herr talman! Jag tackar Siv Holma för hennes anförande och instämmer helt och fullt i det hon sade. Sedan vill jag yrka bifall till reservationen. Kultur erbjuder nya perspektiv och kunskaper om oss själva, vår historia och vår samtid. Ett samhälle utan konst och humanism är ett tråkigt, kallt och många gånger också farligt samhälle. Det har historien gång på gång visat oss. När jag såg filmen De andras liv om hur politiskt starka krafter många gånger vill gå in och ta bort kulturen - det farliga, det skapande, konsten, musiken, dansen - kände jag att kampen för att verkligen lyfta fram kulturpolitiken måste bli än starkare. Den filmen berörde mig på många sätt. Kulturministern och majoriteten i Sveriges riksdag har även i den nu aktuella propositionen tagit steg som inte leder till ett Sverige med framåtanda i kulturlivet. I stället handlar det om snabba beslut och försämringar samt om att inte belysa, inte utreda, inte se de konsekvenser som det kan innebära för kulturlivet. Man lutar sig tillbaka och tittar på en femton år gammal utredning, vilket är anmärkningsvärt eftersom det händer mycket varje år i vårt samhälle. Nej, det viktiga för denna majoritet är att snabbt få igenom förändringar och att inte analysera. Varje beslut vi fattar i denna kammare ger för individen och samhället antingen goda eller dåliga förutsättningar. Vi borde i denna fråga ha mötts och lyssnat på dem som besitter kompetenser i kulturlivet och från olika partiers sida ha kommit överens om en hållbar inkomstgaranti och en hållbar framtidsutveckling. Jag tror att det mötet hade kunnat bli någonting bra. Ni i majoriteten kunde ha satt er ned och lyssnat, men viljan fanns inte. Jag upplever ibland att högmodet hägrar. Det finns ett ordspråk som jag ofta fick höra av farfar. Han sade: Anneli, kom ihåg att högmod går före fall. I våra nordiska grannländer och i andra länder i Europa har man oavsett politisk färg värnat och slagit vakt om just det viktiga ärende som vi har på vårt bord i dag. Jag tänker på alla de kulturarbetare som ständigt lever med en oviss framtid. Jag tänkte på dem när jag gick till riksdagen i morse. Jag möttes nämligen av en skylt när jag vandrade hit där det stod om ett seminarium; Konsten att förvalta dina miljoner, stod det på skylten. Det är bara ett fåtal i Sverige som behöver bekymra sig om det, och inom kulturområdet är det bekymret inte stort. Bekymret är i stället att konsten och kulturen håller på att försvinna. Regeringen gör de rika rikare, och skattesänkningar går före utveckling och att berika vårt samhälle med kulturens olika genrer. Vi har fått ett upprop från Konst åt alla. När jag såg den burk som vi alla i kulturutskottet fått tänkte jag att regeringens politik ibland kan upplevas som olika soppor. Men nej, jag upplever den mer som att regeringen och ni i majoriteten kör med mixer och att man inte kan se vad det är för politik och hur ni ska komma framåt eftersom ni förstör och försämrar så oerhört mycket. Konst åt alla handlar om 3 ½ miljoner. Det är tragiskt att se de prioriteringar som görs och alla satsningar som går i spillror. Ni förvaltar inte kulturpolitiken. Ni bygger inte ut och skapar inte en framtidstro och ett hopp. Skattesänkningar går före att bygga ett land med hopp och framtidstro. Jag hoppas, herr talman, att Sverige blir ett möjligheternas land framdeles. När det gäller många av debatterna på kulturområdet som jag följt genom åren - det gäller även andra områden, men framför allt gäller det kulturen - hoppas jag att ni i majoriteten ser risken med många av de beslut ni fattar. Det gäller även dagens beslut. Jag hoppas ni ser risken att mista ett sammanhållet land, risken att slå sönder kulturpolitiken. Vi politiker, jag och ni, har ansvar för att se de olika verkligheter som finns i vårt land i dag. Politik är ingen såpopera som vi kan luta oss tillbaka och titta på och tycka allt möjligt om beroende på hur vindarna blåser. Politik är allvar, och det förtroende vi fått av väljarna innebär ansvar. Jag har kritiserat mig själv när jag tänkt tillbaka på min tid i riksdagen och ibland i debatter sagt att majoriteten inte vet hur verkligheten ser ut. Vi lever i olika verkligheter, men som politiker har vi ansvar för att se de olika verkligheterna, att vara ute och lyssna av. Jag hoppas verkligen att ni besöker kulturens olika genrer och miljöer. Många av er har säkerligen redan gjort det, men ni skulle behöva mycket mer. Siv lyfte fram just de frågor som rör dem som står allra längst bort och försöker överleva på sin konst inom olika genrer. Herr talman! Det här är mitt sista anförande i Sveriges riksdag. Det har varit fint och hedersamt att ha haft förtroendet som ledamot, och jag vill tacka dem som gett mig det förtroendet. Tiden i riksdagen hade inte varit möjlig utan alla som jobbar här, kammarkansliet och alla de olika administrativa avdelningarna. Framför allt vill jag i dag tacka vakterna som haft stort tålamod och hjälpt mig med alla guidegrupper. Ibland har vi tappat bort folk på vägen, men ni har alltid varit där och hjälpt mig med många olika saker. Ni är fantastiska, och jag vill av hela mitt hjärta tacka er. Jag vill även tacka alla lokalvårdare som gör våra omgivningar så vackra och alltid, trots tungt jobb, har ett leende på läpparna. Jag tackar er. Jag vill tacka samtliga i huset som jag inte nämnt - ingen nämnd, ingen glömd. Ni är många som ser till att vi får allt att gå ihop. Slutligen vill jag tacka talmännen som på ett professionellt och fint sätt hjälper oss att hålla oss till de ärenden vi ska hålla oss till. Det är inte lätt alla gånger. Herr talman! Av hela mitt hjärta vill jag tacka er alla för den här tiden i riksdagen. (Applåder) I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Leif Pagrotsky, Leif Pettersson och Lars Wegendal (alla s) samt Siv Holma (v).

Esabelle Dingizian (Mp)

Anf. 75 Esabelle Dingizian (Mp)

Herr talman! Vad vore demokrati utan den fria konsten? Förmodligen ingenting, skulle de flesta säga. Jag har ibland hört argumentet att fri kultur, bildkonstnärer, författare, musiker och skådespelare inte kan vara fria om de är beroende av staten. Resonemanget har sin grund i att kulturen måste ha en ifrågasättande roll och att kulturens utövare måste våga lyfta fram sådant som är obekvämt för politiker och andra makthavare. I någon mening förstår jag det argumentet, men man måste utgå från vad det är för stat man då avser. Sverige är ett demokratiskt land, något som inte gäller alla länder. I länder utan demokrati behöver man inte diskutera problemet, för där finns definitivt inget stöd till kulturuttryck som bygger på demokrati och frihet. Där finns bara stöd till den kultur som formuleras på ett sätt som stöder den rådande ordningen. Så är det dess bättre inte i vårt land även om det ibland hörs unkna röster som frågar varför vi med skattemedel ska finansiera dem som ifrågasätter vår ordning. Det är inte för att jag inte tål att höra det, utan för att liknande resonemang i värsta fall kan leda till inskränkningar i yttrandefriheten. Därför, herr talman, är det oerhört viktigt att värna förutsättningarna för den fria kulturen. Det är en omistlig del av förutsättningarna för en fungerande yttrandefrihet. Det handlar alltså i grunden om att slå vakt om hela den demokratiska lagstiftningens fundament, Sveriges grundlagar. Herr talman! Miljöpartiet vill att konsten och kulturen ska vara demokratins baner. Utgångspunkten för skapandet måste vara friheten och inte att man behöver anpassa sig till det som efterfrågas. För det krävs att vi ger våra konstnärer rimliga förutsättningar att verka och en ekonomisk trygghet i det konstnärliga arbetet. Vi menar att det behövs olika stödformer, men vi säger också att man naturligtvis måste se över dem med jämna mellanrum. Vi förklarade redan i höstas att en ordentlig översyn behövs, eftersom det nuvarande systemet funnits sedan 60-talet. Vi hade gärna sett att vi tillsammans fått utveckla ett system som det rått en bred enighet om mellan partierna och över blockgränsen. Men av det blev det, som vanligt, ingenting, vilket förmodligen beror på att allianspartierna inte är beredda att kompromissa kring det som är huvudlinjen i deras politik. Det är tråkigt, men det är inte något som vi rödgröna kan göra någonting åt. Vill regeringspartierna utöva total maktpolitik gör de det. Det är spelets regler. Men alliansregeringen har under mandatperioden inte velat komma överens med De rödgröna i någon fråga. Herr talman! Vi kommer nu att få höra allianspartiernas företrädare, en efter en, tala varmt om kultur och konst och hur man förbättrat situationen för konstnärerna. Men efter tre år av nedmontering tror jag bara att det är de själva som tror på vad de säger. Fråga i stället kulturens skapare och för den delen också kulturens konsumenter! Då tror jag att vi får ett annat besked. Det är kulturskymning som gäller. Jag är innerligt trött på borgarnas kulturfientliga inställning som har kommit till uttryck via deras nedmontering inom olika områden. Det är naturligtvis bara att läsa innantill när det gäller alla de beslut som har tagits. Man har avvecklat det ena området efter det andra. Nu står vi här med ytterligare ett förslag om en avveckling. Denna gång handlar det om inkomstgarantierna för konstnärerna. Det ligger förstås i linje med det som kulturministern brukar säga om kulturpolitiken: Skattesänkning är den bästa kulturpolitiken. Men den typen av uttalanden uttrycker inget annat än att man i bästa fall inte har en aning om hur det kommer att slå. I sämsta fall vet man mycket väl vad det handlar om, nämligen att skattesänkningar är bra för dem som inte är i behov av omfördelningarnas effekter och bra för dem som redan har så det räcker. Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation. (Applåder) I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa och Leif Pettersson (båda s) samt Siv Holma (v).

Anf. 76 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Statliga bidrag och ersättningar till enskilda konstnärer är sedan länge en etablerad del av den svenska kulturpolitiken. Syftet är huvudsakligen att öka konstnärernas möjligheter till konstnärlig förnyelse och utveckling genom att erbjuda en period av viss ekonomisk trygghet. En av dessa bidragsformer har varit inkomstgarantin för konstnärer. Regeringen har nu föreslagit att denna inkomstgaranti successivt ska avvecklas och ersättas av pensionsgrundande långtidsstipendier. Kulturutskottet tillstyrker regeringens förslag. Jag vill därför inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande KrU12. Herr talman! För mig är själva syftet med statligt stöd till konstnärer att det antingen ska grundas på ersättning för konstnärligt arbete eller uppmuntra och utveckla konstnärs- och författarskap. Då måste vi också fråga oss: Hur gör vi detta på bästa sätt? Det handlar om att vi tar hänsyn till och visar förståelse för att den konstnärliga processen ibland måste få ta tid. Därför är det också rimligt att konstnärer och författare ibland erbjuds en period av ekonomisk trygghet där de helt kan fokusera på sitt skapande. Samtidigt ska detta mötas av möjligheter till utveckling och förnyelse för branschen i stort och att det inte uppenbarligen strider mot den arbetslinje som någonstans också måste gälla inom kulturområdet. Inkomstgarantin möter delar av dessa krav men brister samtidigt i fråga om andra. Inkomstgarantin, som vi känner den i dag, infördes 1976 och ersatte då den statliga konstnärsbelöningen. Konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond utser innehavare av garantin. Inkomstgaranti har man som huvudregel under resten av sin livstid. Beloppet reduceras i förhållande till andra inkomster. Sedan år 2000 har 162 miljoner fördelats till totalt 220 personer. I dag är det 157 personer som har inkomstgaranti. Ungefär två tredjedelar är män, och mottagarna är huvudsakligen aktiva inom områdena musik, bild och form samt ord. Andra yrkeskategorier återfinns inom teater, dans och film. En är schackspelare. Någon ny mottagare utses inte förrän en vakans uppstår i systemet, det vill säga när någon avlider. Systemet är med andra ord såväl exkluderande som konserverande. De senaste tio åren har endast 63 nya mottagare utsetts. Det är också ett problem att man inte ens mäter om författaren eller konstnären fortfarande är verksam inom yrket. En författare som inte skrivit en bok sedan 1999 och därefter mottagit 1,2 miljoner i garantipengar sade häromåret att han tyckte att det var fullständigt rättvist. Han kallade det en pension som man kanske får när man kommit till den punkt då ens initiativförmåga och författarskap har minskat. Konstnärsnämnden har också vid ett flertal tillfällen påpekat att systemet, som det i dag är utformat, motverkar arbetslinjen, det vill säga att det inte är ett bidragssystem som uppmuntrar till arbete och egen inkomst. Det grundar sig i att den grupp innehavare som har lägst egen inkomst inte kan förbättra sin ekonomiska situation genom aktivt arbete. De förlorar helt enkelt ekonomiskt på det. Herr talman! Det liggande förslaget utgör inga förändringar för den som redan beviljats inkomstgaranti. I stället handlar det om en successiv övergång i takt med att inga nya inkomstgarantier beviljas. De medel som frigörs övergår i stället i långtidsstipendier. Dessa kan ges för en period på högst tio år och lämnas till aktiva konstnärer med dokumenterat konstnärlig verksamhet av god kvalitet. Syftet är att ge dem en arbetsmässig trygghet att utveckla sitt konstnärskap. En viktig skillnad är dessutom att den ersättning man får genom långtidsstipendierna blir pensionsgrundande. Så är inte fallet med inkomstgarantin. Systemet med långtidsstipendier har även det funnits sedan 1976 och betraktas i dag i allt väsentligt som ett lyckat system. I den utvärdering av långtidsstipendierna Konstnärsnämnden gjorde 2006 uppgav flertalet konstnärer att den tid de ägnat åt sin konstnärliga verksamhet hade ökat med mellan 25 och 100 procent och att de genom stipendiet även fått en position och karriär som gjort att de kunnat försörja sig på sin konst. Möjligheterna att arbeta som konstnärer efter stipendieperioden hade förbättrats i betydande eller avgörande grad. Utvärderingen visade också att stipendiet gett arbetsro, möjlighet till konstnärlig fördjupning och givande samarbete med andra konstnärer. Det är alltså allt det som någonstans ändå är huvudsyftet med det stöd vi avsätter till konstnärer och författare. Sammantaget, herr talman, kan vi konstatera att vi nu får ett system med större flexibilitet där fler mottagare kan få tillgång till stöd och där en bredare och bättre grund läggs för konstnärligt och kreativt skapande. Fler kan också hjälpas med ett steg på vägen i sitt konstnärskap. Fler kan se fram emot arbetsro i sitt skapande. Fler kan förhoppningsvis i förlängningen också försörja sig på sin konst. (Applåder)

Anf. 77 Anneli Särnblad (S)

Herr talman! Jag vill fråga Olof Lavesson, som tillhör Moderaterna, som även innehar ministerposten: Varför har inte ni i majoriteten velat träffa oss för att få till stånd en bred överenskommelse? Precis som vi sade och som Esabelle tog upp vill vi också se en översyn. Varför finns inte den här viljan i Sverige? Varför vill man inte sätta sig ned och diskutera så att vi kan få en bred och hållbar politik på det här området? Det handlar om att försöka hitta en bra lösning tillsammans.

Anf. 78 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Oppositionens motion i det här ärendet bygger i stora delar på inkomstgarantins funktion som hedersbevis, ett erkännande av utförd gärning. Det är egentligen ganska märkligt. För det första kan man inte bortse från att belöningsmomentet även finns i stipendiesystemet. När man utnämner en mottagare av ett långtidsstipendium innebär det också en kvalificerad kvalitetsprövning av det enskilda konstnärskapet. För det andra försvann faktiskt synen på inkomstgarantin som hedersbevis redan 1976 då den ersatte konstnärsbelöningarna. Dessas övergripande kriterium var att mottagaren skulle ha gjort betydande insatser inom svenskt kulturliv. Anledningen till att man ändrade i systemet till inkomstgaranti var just att hedersbevis inte längre var det primära utan att målet i stället var att skapa ekonomisk trygghet i det konstnärliga arbetet. Anneli Särnblad efterlyser diskussion. Jag för min del har gått tillbaka och sett vad socialdemokratin tidigare har sagt. Redan i budgetpropositionen efter valet 1994, underskriven av Ingvar Carlsson med Margot Wallström som kulturminister, skrev Socialdemokraterna att det med hänsyn till ambitionen att stipendiesystemet i första hand bör inriktas på konstnärlig kreativitet finns anledning att överväga ett successivt utbyte från inkomstgarantier till långtidsstipendier eller tidsbegränsade bidrag. Ni har själva sagt precis det vi föreslår. Ni har gjort det med samma grundargument, men nu har ni släppt det. Jag skulle vilja fråga Anneli Särnblad: Varför har ni svängt? Varför har ni övergett linjen om att det i första hand är den konstnärliga kreativiteten som ska styra stipendiesystemet? Varför vill ni hellre lägga stora resurser på livslånga utbetalningar till en begränsad krets där få släpps in än att fler kan hjälpas som ett steg på vägen, se fram emot arbetsro i sitt skapande och försörja sig på sin konst? Varför har ni svängt, Anneli Särnblad?

Anf. 79 Anneli Särnblad (S)

Herr talman! Jag fick inget svar på min fråga. Jag hoppas verkligen att de som lyssnar på det här hör det. Här frågar jag alltså en av Moderaternas ledande personer i kulturutskottet. Historien - javisst, den är jätteviktig. Men framtiden är viktigare att bygga på. Jag frågar varför ni inte vill ge oss en öppning. Det finns en sak som är viktig att komma ihåg i det här. Det är att inkomstgarantin inte är pensionsgrundande. Inkomstgarantin ger möjligheter för konstnären att fortsätta sin gärning. Inkomstgarantin ger någonting i historien och framtiden. Jag har sagt, även i talarstolen, att vi vill se över det här. Även vi har följt med utvecklingen i samhället. Det var det jag menade. Ni tar fasta på en 15 år gammal utredning. Vi följer utvecklingen i samhället. Vi hade velat sätta oss ned med er och diskutera hur vi skulle kunna få en hållbarhet, precis som nordiska länder och europeiska länder kommer överens över partigränser. Jag hoppas att svenska folket lyssnar på den här debatten, för den är väldigt viktig. Här visar den moderatledda regeringens politiker att någon vilja till samförstånd och kompromisser inte finns. Det tror jag att svenska folket vill ha. Jag tror att svenska folket vill ha en regering och en riksdagsmajoritet som ibland kan sätta sig ned och säga: Vi kanske kan ha samförstånd i vissa frågor där det inte är så ideologiska skiljelinjer; där kan vi komma överens. Jag hoppas att kulturarbetare och kulturlivet i Sverige lyssnar på det här, för någon mer kulturfientlig politik än den ni har fört den här tiden i riksdagen finns inte på kartan. Det är skattesänkningar till de rika. De som redan har ska stå och jubla här ute. Det är det som de gör. Det finns seminarier om hur man ska kunna använda sina pengar och få ännu mer. Titta på konstnärernas villkor! Ge dem en chans! Vi kommer att göra det.

Anf. 80 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Det är inte så att detta inte har utretts, Anneli Särnblad. Det har utretts ett flertal gånger. Det har debatterats under lång tid. Diskussioner har funnits hela tiden om detta. Ni har själva tagit upp det. Ni har svängt lite fram och tillbaka. Jag lyssnade i dag på debatten här och försökte utreda vad som var den rödgröna argumentationen. Alla argument som gavs försvarade egentligen bara en övergång där långtidsstipendier bättre svarar mot de problem som ni framställer. Jag förstår inte riktigt vad det är som Anneli Särnblad eftersöker. Det handlar också om att man håller sig inom anständighetens gränser när man ska föra en diskussion. Hur man kan kalla en politik som ger mer till kulturen än vad som någonsin har gjorts tidigare kulturfientlig är för mig fullständigt främmande. Det är många som har hört av sig till mig också. De har inte sagt att vi bara förstör och försämrar, som Anneli Särnblad uttryckte det. De som har hört av sig är alla de unga konstnärerna, de som är en bra bit från 50-årsåldern, som inte har kommit in i systemet, som möjligtvis har kunnat hoppas att när de passerat 50 och en plats skapats också de kan få inkomstgaranti. De får nu komma in i systemet. De får ro att arbeta och nya möjligheter. Vi prioriterar detta framför ett konserverande system. Där går skiljelinjen mellan oss. Det kallar Anneli Särnblad kulturfientligt. Jag har väldigt svårt att förstå hur detta skulle kunna vara kulturfientligt. Anneli Särnblad avslutade sitt anförande med att tacka för sin tid i riksdagen. Det var det sista anförandet. Jag skulle vilja, även om tonen är hård ibland, passa på att tacka Anneli Särnblad för ett gott samarbete i kulturutskottet. Vi har ofta stått på olika barrikader, men vi har alltid kommit bra överens någonstans ändå. Jag har uppskattat att arbeta med dig och önskar dig lycka till framöver.

Anf. 81 Siv Holma (V)

Herr talman! Orsaken till att det är viktigt med inkomstgarantierna hänger ihop med den särpräglade arbetsmarknad som konstnärerna befinner sig på. Utifrån det skulle jag vilja ställa en fråga till Olof Lavesson: På vilket sätt har den borgerliga regeringen stärkt arbetslinjen för konstnärerna? Jag förstår de unga konstnärer som är intresserade av att få ekonomiska möjligheter att bedriva sin verksamhet. Men det ni har åstadkommit har inte inneburit någonting av detta. Ni tar nu från en grupp och ger till en annan. Summan av kardemumman är densamma. Ni har inte gjort några speciella radikala saker för att stärka arbetslinjen för konstnärerna, tvärtom. Tala om skattesänkningar! Jag talade om vad Konstnärsnämnden har beskrivit. Bild- och formkonstnärernas genomsnittliga inkomst ligger på fattigdomsgränsen. Därför har ni inte åstadkommit någonting. Det är oerhört tragiskt. Jag kan bara instämma i vad mina kolleger på den rödgröna sidan har sagt. Jag hoppas att det svar, Olof Lavesson, som du kommer med inte är någon innantilläsning som du har fått som förberedelse till dagens debatt. Jag skulle gärna vilja höra lite grann av dina egna åsikter i frågan.

Anf. 82 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Jag kan inleda med att lugna Siv Holma med att jag skriver alla mina anföranden själv. Jag fick en fråga om vad vi har gjort för att förbättra den särpräglade arbetsmarknaden för konstnärer. Till skillnad från Siv Holma har vi tagit hänsyn till att arbetsmarknaden är differentierad. I dag är det ganska många kulturutövare som är småföretagare. Det beskriver Siv Holma i sitt anförande som att man tvingas in i entreprenörskap. Vi har försökt att ge verktyg för att det ska vara enklare att vara småföretagare. Ett annat förslag ligger på bordet i dag. Det är märkligt när man ser hur man ska underlätta en växande arbetsmarknad. Siv Holma hänvisar till sin motion, till Kungliga Akademien för de fria konsterna. De skriver i sitt remissvar att man kan likna detta vid en ersättning för ett förutsättningslöst sökande till konstnärlig grundforskning. Det finns en viktig skillnad där. För att få anslag för konstnärlig grundforskning måste man bedriva någon form av verksamhet. Den kopplingen saknas med inkomstgarantin. Där handlar det bara om historia och historiska meriter och inte om vad man ska göra framöver. Alla andra av våra bidragssystem är utformade för att uppmuntra till arbete och egen inkomst. Det finns en brist här. Ser inte Siv Holma det? Eller väljer Siv Holma att inte se det? Eller anser inte Siv Holma att det är ett problem? Vi lägger i dag 17 miljoner på inkomstgaranti till en avgränsad liten grupp med extremt liten omsättning inom gruppen och betydligt mindre på långtidsstipendier som ger större flexibilitet. Med dem kan fler få tillgång till stöd och skapa sig en grund för att gå ut på arbetsmarknaden. Det är det Siv Holma har motionerat emot här i dag. För mig är det obegripligt att man kan prata om en bättre arbetsmarknad för kulturutövare, konstnärer och författare och samtidigt välja att hellre ha ett konserverande system som motverkar arbetslinjen än att se till att fler får hjälp ute på arbetsmarknaden. Hur går det ihop med den särpräglade arbetsmarknaden, Siv Holma?

Anf. 83 Siv Holma (V)

Herr talman! I mitt anförande talade jag om att det att vara konstnär och småföretagare skiljer sig från den gängse småföretagarstrukturen. Jag ser bristerna. Det är därför jag anser att inkomstgarantin ska fortsätta. Det är utifrån de faktiska förhållandena. Olof Lavesson talar om och försvarar att man ska plocka bort den. Du utgår från ett idealtillstånd som inte finns. Jag utgår från de faktiska förhållandena, den faktiska verklighet som konstnärerna lever i. Jag vill att man gör saker och ting som skapar bättre förutsättningar för konstnärer att arbeta. De förslagen har jag inte kunnat se, speciellt inte i det som kulturministern säger, nämligen att skattesänkningar har varit den viktigaste kulturpolitiska åtgärden. På vilket sätt har skattesänkningarna skapat de goda arbetsvillkoren eller ekonomiska villkoren för konstnärerna? Kan du beskriva det för mig och för oss som lyssnar? På vilket sätt har skattesänkningarna gjort de ekonomiska villkoren och arbetsmarknadsvillkoren bättre för konstnärerna?

Anf. 84 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Jag utgår från att Siv Holma med gigantiska skattesänkningar menar att låg- och medelinkomsttagare har fått mer pengar i plånboken och att jobbskatteavdraget har varit en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Det står vi för. Det är ett av de ben som har gjort att vi jämfört med andra har gått ganska oskadade ur den kris vi har bakom oss. Det kommer naturligtvis också kulturskapare till del. Att utgå från verkligheten tycker jag att Siv Holma ska fundera lite över. Siv Holma pratar om småföretagarkultur och småföretagarstruktur och vad det innebär att vara småföretagare i dag. Det är en ganska differentierad verklighet. Ganska många kulturutövare är småföretagare redan i dag. Jag tror att man måste bestämma vad syftet är. Är det att understödja konstnärskap med de bidrag vi har? Ska de som har ägnat sig åt konst ha något att leva av på ålderns höst? Om det förstnämnda är målet är detta en väldigt bra förändring. Om det sistnämnda är målet sätter det snarast fokus på ett pensionssystem. I propositionen tar regeringen upp det som flera remissinstanser har sagt, nämligen att det finns ett behov av djupare analys av pensionsfrågorna för de konstnärsgrupper som inte är arbetstagare. Det tycker jag är bra. Man ger Konstnärsnämnden i uppdrag att utvärdera övergången efter tre år och efter sex år. Det har Siv Holma valt att inte fokusera på. När det gäller frånvaro av arbetslinje finns det i alla fall en mottagare som håller med Siv Holma. Det är bara några månader sedan Jan Myrdal konstaterade i Aftonbladet: Inkomstgarantin gör det möjligt att göra helt olönsamt arbete, som att resa till gerillan i Indien, där jag just har varit. För mig är det inte syftet med det statliga stödet till konstnärer.

Per Lodenius (C)

Anf. 85 Per Lodenius (C)

Herr talman! Vi debatterar i dag här i kammaren frågan om avveckling av inkomstgarantin för konstnärer. Det handlar om att i stället för fler livslånga inkomstgarantier för några få ge fler konstnärer chansen att utvecklas genom fler långtidsstipendier. Inkomstgarantin är en av flera olika statliga bidrag och ersättningar till enskilda konstnärer. Inkomstgarantin kan beviljas till konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och som är av stor betydelse för svenskt kulturliv. Så står det i förordningen om inkomstgaranti för konstnärer. Det är just en inkomstgaranti, vilket, som flera har sagt före mig, betyder att övriga inkomster som konstnären får, utöver inkomstgaranti, också kan reducera inkomstgarantins belopp. Inkomstgarantin för konstnärer ersatte 1976 den så kallade konstnärsbelöningen, som då hade funnits i drygt tio år. Den tidigare konstnärsbelöningen hade mer karaktären av att vara ett hedersbevis, medan tanken vid införandet av inkomstgarantin var att skapa en ekonomisk trygghet i det konstnärliga arbetet. Som vi har hört tidigare får i dag 157 konstnärer denna inkomstgaranti. Det är konstnärer som har gjort, och fortfarande gör, stora konstnärliga gärningar för Sverige och vårt samhälle. Inkomstgarantin är alltså också ett hedersbevis. Det kan man se på ålderstrukturen bland dem som får inkomstgarantin. Jag vill betona att inkomstgarantin självklart också är ett medel för att framstående konstnärer ska kunna verka mer fritt. Det finns också andra statliga former av bidrag för konstnärer som bidrar till att utveckla konstnärskapet bland både nya och etablerade konstnärer. Jag tänker förstås på de så kallade långtidsstipendierna som man kan få i upp till tio år. I den utvärdering som Konstnärsnämnden gjort framkommer det att de konstnärer som fått långtidsstipendier i de flesta fall kunde öka sin konstnärliga verksamhet under stipendietiden och att stipendiet påverkat deras sätt att arbeta. En majoritet av dem som fått långtidsstipendium uppgav att långtidsstipendiet hade förbättrat möjligheterna att också efter stipendieperioden fortsätta att arbeta som konstnär. Som vi har hört tillhör konstnärer en högutbildad grupp i vårt samhälle. Det är en grupp som utför viktiga gärningar genom sitt konstnärliga arbete. Det är ett arbete som inte alltid får den ekonomiska uppskattning det är värt. Konstnärspolitiken har också under lång tid verkat för att skapa villkor som gör det möjligt för professionella konstnärer att livnära sig på det konstnärliga arbetet. Man måste också konstatera att konstnärer i dag inte enbart är löntagare utan även ofta är näringsidkare med ett eget bolag eller jobbar i en ideell eller ekonomisk förening. Det är inte enbart kulturpolitiken som påverkar konstnärers möjligheter, utan även andra politikområden spelar självklart in. Det gäller till exempel förenklade regler för småföretagare. Herr talman! Det finns tydliga motiv för att inleda en avveckling av inkomstgarantin för konstnärer. För det första ökar det möjligheten också för yngre konstnärer att ta del av långtidsstipendier, vilket kan vara den möjlighet man behöver för att kunna etablera sig och livnära sig på sitt konstnärskap. För det andra behöver det statliga stödet för konstnärer ständigt utvärderas, omprövas och utvecklas för att vara så effektivt och utvecklande som möjligt. För det tredje får fler konstnärer ta del av stödet och möjlighet att utveckla sitt konstnärskap genom att de medel som frigörs från inkomstgarantin överförs till långtidsstipendier, något som också ger vårt samhälle utveckling och tillgång till än mer kvalificerat konstnärskap. Som motargument till att avveckla inkomstgarantin har bland annat förts fram att den har getts som en hedersbetygelse till några av landets mest framstående konstnärer. Så är det. De konstnärer som i dag har fått denna hedersbetygelse, i form av inkomstgarantin, kommer också att få behålla denna. Men de medel som frigörs genom att inga nya inkomstgarantier beviljas kommer att användas till långtidsstipendier. Långtidsstipendierna kan också ses som en form av hedersbetygelse som ges till framstående konstnärer. Dessa stipendier är pensionsgrundande, som vi har hört tidigare. Ytterligare ett argument som förts fram mot att avveckla inkomstgarantin är att det i stället behövs en översyn av bidragsformerna för konstnärer. Samhället utvecklas, och det gör också konstnärskapet. Ofta är just konstnärskapet en del av samhällsutvecklingen. Samtidigt som bidragsformerna för konstnärer behöver vara förutsägbara och lätta att förstå behöver de också utvecklas och förändras i takt med att samhället och de konstnärliga formerna utvecklas och förändras. Det innebär att man behöver pröva, omvärdera och utveckla de olika stöd- och bidragsformer som finns för konstnärer, vilket nu sker med exempelvis inkomstgarantin. Självklart kommer också resultatet av den reform som vi i dag debatterar att utvärderas och följas upp. Herr talman! De konstnärer som i dag har inkomstgaranti kommer att få behålla denna. Det är de absolut värda. Men att fasa ut inkomstgarantin genom att inte bevilja fler utan i stället använda resurserna till långtidsstipendier ger fler konstnärer en möjlighet att utvecklas och leva på sitt konstnärskap. Det är till fördel både för konstnären själv och för samhället. Med det herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Anf. 86 Siv Holma (V)

Herr talman! Ibland verkar det som om en viktig drivkraft för att avveckla inkomstgarantin är att det har funnits människor med åsikter som man inte gillar. Jag tycker att det är ganska typiskt för alliansregeringspartierna. Man har en budget och skakar på påsen och ställer olika grupper mot varandra och säger: Er ska vi inte satsa på, utan vi tar pengarna och satsar på en annan grupp i stället. Man vägrar att se att konstnärsgruppen i genomsnitt tjänar 85 procent av vad vanligt folk tjänar och att bild- och formkonstnärerna ligger på fattigdomsgränsen. Vi ville ju ha en översyn. Jag hörde nu att Per Lodenius ville ha en översyn. Varför fick vi inte vara med och göra en översyn och titta på olika komponenter? Vi är öppna för att göra översyner, uppföljningar och utvärderingar om detta system fick avsedd verkan. Men det ville inte allianspartierna. Jag kan bara tolka det som att det berodde på att det fanns några personer inom denna grupp som ni inte gillar politiskt. Därför slår ni undan fötterna för detta totalt. Därför får man höra dessa personer. Jag valde också att nämna kulturpersonligheter som Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, Sixten Ehrling med flera. Så är det i er värld. Det ska gå snabbt, och ni ska föra en symbolpolitik. Det är inte långsiktigt hållbart. Jag tycker att det är viktigt att ha denna demokratiaspekt, vilket jag tycker att ni har glömt.

Per Lodenius (C)

Anf. 87 Per Lodenius (C)

Herr talman! Jag blir lite fundersam över hur Siv Holma inleder sin fråga. Hon säger att man försöker stoppa personer med åsikter man inte gillar. Jag förstår ärligt talat inte hur denna fråga över huvud taget kan ställas. Jag tror inte att Siv Holma lyssnade på vad jag sade. Det handlar nämligen om att de som har inkomstgarantin i dag ska få behålla den, vilket jag också sade. Vad du menar, Siv Holma, är att de som har inkomstgarantin i dag är personer som har åsikter som vi inte gillar. Men jag sade i mitt anförande att konstnärerna är viktiga samhällsaktörer och samhällsdebattörer. Därför tycker vi att det är viktigt att låta fler konstnärer komma fram och få möjlighet att verka i vårt samhälle. Det har visat sig att långtidsstipendierna är ett bra och viktigt medel för att fler konstnärer ska kunna komma in på konstnärsmarknaden, om vi ska använda uttrycket marknaden. Siv Holma anspelar på att det är detta vi pratar om hela tiden. Jag använder därför hennes egna formuleringar här. Herr talman! Det känns svårt att över huvud taget svara på en sådan fråga, att det är åsikter man inte gillar. Jag tror inte att Siv Holma riktigt lyssnade på vad jag sade. Min fråga till Siv Holma kan då vara: Vad är det för fel med att yngre och nya konstnärer också får möjlighet att komma in på marknaden genom att vi har fler och bättre långtidsstipendier? Då får vi fler och mer verksamma konstnärer som också får möjlighet att livnära sig på sitt konstnärskap. Det är just det som denna debatt handlar om.

Anf. 88 Siv Holma (V)

Herr talman! Det är inget fel att det blir fler långtidsstipendier. Men ni tillför inte nya pengar för att långtidsstipendierna för yngre konstnärer ska komma till stånd, utan ni lägger ned inkomstgarantin. Det är därför som jag säger som jag säger. Jag skulle vilja ställa ytterligare en konkret fråga. Vi i Vänsterpartiet har faktiskt fått mycket goda vitsord om vår småföretagarpolitik. Även om ni försöker framställa det som att vi är dåliga på detta område har vi fått höga poäng från småföretagsbranschen. Jag känner till konstnärernas särpräglade arbetsmarknad. Den liknar inte den vanliga småföretagsstrukturen. Därför skulle jag vilja veta följande: På vilket sätt har de förenklade reglerna för småföretagarna gynnat konstnärerna? Har du, Per Lodenius, någon klar beskrivning av på vilket sätt de har gynnat dem? Jag tycker att det är viktigt att se sanningen i vitögat. Hur ser konstnärernas arbetsmarknad ut? Den är särpräglad. Konstnärerna har mycket svåra ekonomiska villkor, precis som Konstnärsnämnden har beskrivit i inkomstutredningarna. Det är av det skälet som vi i riksdagen måste värna om att vi har en bra konst i detta land och att vi är en kulturnation. Om man gör på detta sätt slår man undan fötterna för det som faktiskt fungerar i dag utan att man har något speciellt nytt att komma med.

Per Lodenius (C)

Anf. 89 Per Lodenius (C)

Herr talman! Siv Holma talar om att slå undan fötterna. Det låter på henne som att vi vänder upp och ned på hela konstnärsmarknaden genom att vi fasar ut - det är ett uttryck som vi inte har använt här, men det är faktiskt det som vi gör - inkomstgarantin och i stället låter dessa resurser gå över till långtidsstipendier så att fler konstnärer har möjlighet att verka och arbeta. Precis som jag sade, vilket också Olof Lavesson berättade om tidigare, har det visat sig att just långtidsstipendier har gjort att fler konstnärer har kunnat etablera sig på arbetsmarknaden och kan livnära sig på sitt konstnärskap. Inkomstgarantin däremot är någonting som man får efter lång och trogen tjänst. Återigen: Vi tar inte bort inkomstgarantin rakt upp och ned. De flesta av dem som i dag har inkomstgaranti är verksamma konstnärer eller konstnärer som har börjat lämna konstnärsmarknaden och som efter lång och trogen tjänst har fått denna inkomstgaranti. De får behålla inkomstgarantin. Däremot använder vi pengarna på ett mycket mer effektivt sätt när det gäller att utveckla och få fler driftiga konstnärer som ska kunna livnära sig på sitt konstnärskap. Det är det som debatten handlar om. Det tycker jag att Siv Holma har mörkat i sina frågor.

Christer Nylander (Fp)

Anf. 90 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Jag var i går eftermiddag på Konstfacks vårutställning. Jag måste säga att man blir inspirerad, engagerad, imponerad och mycket glad när man går runt där. Jag noterade att Esabelle Dingizian i sitt anförande sade att det råder kulturskymning i Sverige. När man är på Konstfack och på andra ställen märker man att så inte är fallet. Jag tror att det är ett mycket olyckligt sätt att uttrycka sig som många konstnärer i Sverige ställer sig förvånade inför. Sverige är ett land fyllt av kreativitet. När man går runt på Konstfacks utställning och tittar vet man att många av de unga och duktiga konstnärer som pluggar där och nu examineras kommer att gå in i ett liv med sämre ekonomiska förutsättningar än de som har en likvärdig utbildning på andra områden. Konstnärer har generellt lång utbildning men sämre inkomst. Anneli Särnblad och Siv Holma nämnde det i sina anföranden. Men för att lösa detta handlar det inte om att behålla 157 inkomstgarantier för konstnärer, utan det är någonting annat som måste till. Det är för mig uppenbart att marknaden inte kan bära all kvalitetskultur. Det finns kvalitetskonst, kvalitetsfilm och kvalitetslitteratur som inte klarar sig på marknadens villkor. Då finns det de som säger att om det är så ska konstnärerna göra någonting annat. Men det är inte Folkpartiets hållning. Vi tycker att statens kulturpolitiska stöd behövs. Vi tycker också att man ska inrikta sig på att stödja och driva fram kvalitet. När vi nu inleder avvecklingen av inkomstgarantierna för konstnärer har det varit viktigt för Folkpartiet att de resurser som då frigörs behålls i systemet och finns kvar i sektorn. Detta är ingen sparåtgärd. De resurser som frigörs kommer i stället att satsas på fler långa stipendier. Jag skulle personligen gärna se att vi fick ännu fler långa stipendier framöver eftersom det är ett bra sätt att stödja duktiga konstnärer som är på gång. Herr talman! Den reform vi nu genomför gynnar framför allt unga nya konstnärer. Resurserna kommer att kunna användas mer flexibelt och blir inte bundna till en individ decennium efter decennium. Poängen med livstidsgarantierna är att man gör bedömningen en enda gång. Därefter gäller det beslutet under mycket lång tid. Långtidsstipendierna däremot syftar i stället till att ge en aktiv konstnär med hög kvalitet i sitt skapande en trygghet i arbetet. Det är också en fördel att stipendierna är pensionsgrundande, vilket flera har varit inne på. När Konstnärsnämnden genomförde en analys av detta, som mina kolleger tidigare har talat om, fick man ett väldigt bra resultat. Konstnärer med stipendier använder mer tid till skapande, har chans att fördjupa sig i sin konstnärliga utveckling och får stärkt självförtroende och ökad produktivitet, och två tredjedelar av dem säger att de även efter stipendieperiodens slut har fått en ökad chans att leva på sin konst. Detta är en viktig slutsats: Efter stipendieperiodens slut har de en ökad chans att leva på sin konst. Så kan långtidsstipendier användas för att lyfta riktigt duktiga unga eller nya konstnärer i deras skapande. Jag gick och tänkte på detta när jag var på Konstfacks vårutställning i går. För många av dessa studenter väntar en tuff tid. Med fler långa stipendier, vilket vi nu genomför, kan dock åtminstone några av dem få ett lyft - det lyft som krävs för att kunna fördjupa sig, förbättra sin konst ytterligare och till sist leva på sin konst. Det handlar om att skapa sig en position i konstvärlden som ger en möjlighet att leva på det man älskar att göra. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag, herr talman. Slutligen: Detta kan vara den sista debatten i kammaren för utskottet. Möjligen kan vi få en maratondebatt om en grönbok från EU sista dagen då riksdagen samlas. Jag är inte helt säker på att det blir så, men det kan bli så. Om det inte skulle bli så vill jag ändå passa på att tacka Siv Holma för hennes ordförandeskap i utskottet och också tacka övriga utskottsledamöter och kansliet för ett gott samarbete.

Anf. 91 Siv Holma (V)

Herr talman! Jag tänkte börja med att säga till Christer Nylander, vice ordförande i kulturutskottet: Jag håller med dig om en sak i ditt anförande, nämligen att det måste till något annat än inkomstgarantin. Men det finns ju ingenting annat än inkomstgarantin just nu. Det är det som är problemet. Det är det vi ser; vi ser att konstnärerna har en särpräglad arbetsmarknad som inte liknar arbetsmarknaden för den som har månadslön eller ett litet företag. De har inte samma villkor. Jag nämnde i mitt anförande att man arbetar. Man är inte arbetslös, utan man är försörjningslös. Då förstår inte jag, Christer Nylander, varför ni gör på detta sätt och ställer gamla konstnärer mot unga konstnärer. Det hade väl varit bättre att säga att det är klart att vi ska stödja de unga, kommande konstnärerna. De ska få bra ekonomiska villkor och få känna sig behövda i samhället genom att vi satsar på dem. Man behöver inte minska för dem som har gått igenom denna särpräglade arbetsmarknadssituation och har de oerhört låga konstnärslönerna. Har du en låg lön under ditt liv kommer det också att avspegla sig när du får pension. Den blir också väldigt låg. Det är detta vi ser, och därför tycker vi att inkomstgarantin är oerhört viktig att ta fasta på. Vi vill gärna göra en översyn, och vi beklagar att vi inte kunde få ett tillkännagivande i denna fråga genom att opposition och majoritet var överens.

Christer Nylander (Fp)

Anf. 92 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Jag tillhör dem som tror att kultur och konst kommer att bli ännu viktigare i samhället framöver. Jag tror också att vi gemensamt kommer att få fundera på hur vi ytterligare förbättrar konstnärernas villkor. Jag personligen, och Folkpartiet, har en hel del tankar kring detta. För att hålla mig till dagens ärende: Det vi gör nu är väldigt konkret. Vi ställer inte gamla mot unga. Vi låter dem som har garantin behålla den framöver, men vi beviljar inga nya garantier. Vi använder i stället de pengarna till långtidsstipendier. Finessen med detta är att utvärderingarna tydligt visar att två tredjedelar av dem som får långtidsstipendier säger att de efter denna period har större chans att livnära sig på sin konst. Genom denna förändring av systemet - att vi inte lägger pengarna på garantier som prövas en enda gång utan flyttar över de pengar som frigörs till långsiktiga stipendier - kommer fler duktiga konstnärer, unga som gamla, att få chans att etablera sig och livnära sig på sin konst. Detta är en fråga som har diskuterats väldigt länge. Efter valet 1994 lade den nya, socialdemokratiska regeringen fram en budgetproposition där kulturminister Margot Wallström skrev: I första hand bör stipendiesystem inriktas på konstnärlig kreativitet. Det finns anledning att överväga ett successivt utbyte från inkomstgarantier till långtidsstipendier eller tidsbegränsade bidrag. Det är detta vi nu levererar, 16 år senare.

Anf. 93 Siv Holma (V)

Herr talman! Jag har också noterat att man har gjort översyner. Det var det den socialdemokratiska regeringen gjorde. Det gjorde också regeringen i Danmark, och de kom fram till samma resultat, det vill säga att man var tvungen att ha kvar detta eftersom verkligheten ser ut som den ser ut. Den ser inte ut så där som man skulle önska sig, utan man måste utgå ifrån de faktiska ekonomiska förhållanden som konstnärer lever under. Sedan tycker jag faktiskt att det är lite svårt att förstå att Christer Nylander gör ett stort nummer av att unga konstnärer ska få större möjligheter att få långtidsstipendier, samtidigt som ni säger att alla de som har inkomstgaranti i dag ska ha kvar den. Det är en successiv förändring. Jag tycker att det är snudd på att inte vara riktigt seriös när man blåser upp detta med att det ska bli så många fler långtidsstipendier. Jag är för att vi ska skapa bättre ekonomiska villkor, och framför allt skulle jag vilja göra det för den grupp av konstnärer som bild- och formkonstnärerna utgör. Jag känner många bild- och formkonstnärer. Jag vet vad de får göra när de inte har råd att köpa mat för dagen. De får vara taxichaufförer, och de får jobba där de kan få arbete. Nu vet jag att det är en jättesvår situation och inte heller så lätt att få arbete. Jag tycker alltså att det blir väldigt konstigt från er sida. Ingen hade väl sagt nej om ni hade satsat mer på långtidsstipendier utan att plocka bort inkomstgarantierna. Det tycker jag nämligen bär tankarna till något helt annat.

Christer Nylander (Fp)

Anf. 94 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Jag tillhör de politiker som försöker att inte lova allt, att inte lova guld och gröna skogar. Hade jag haft en egen sedelpress hade jag kanske kunnat lova fler stipendier utan att dra in på något annat, men nu är verkligheten som den är. Vi ska vara tacksamma att vi har haft en regering som har hållit i pengarna, för hade vi inte haft det hade Sverige varit mycket illa ute i den ekonomiska krisen. Det är trots allt det vi landar i, att man ibland måste göra prioriteringar. För min del är det viktigare att nu börja avveckla inkomstgarantin och använda de pengarna på ett effektivare och mer dynamiskt sätt. Siv Holma säger att vi blåser upp detta, men jag skulle vilja säga att det om någon väl ändå är oppositionen, som talar om kulturskymning, att vi raserar kulturlivet och mycket annat, som har velat blåsa upp stämningar i denna debatt. Det vi nu gör handlar om att de 157 som i dag har garantier får ha kvar dem. De medel som frigörs successivt kommer att användas till stipendier. Glöm dock inte att det finns ungefär 30 000 professionella konstnärer i Sverige. Att den förändring som nu görs blåses upp så mycket av oppositionen är nästan löjligt.

Anf. 95 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! Jag ska så här i slutet av debatten försöka inskränka mig till några kommentarer till det som har sagts och understryka några saker till. Jag vill naturligtvis yrka bifall till förslaget i betänkandet. Det är också några saker jag tycker är viktiga och som jag vill ta upp igen. För det första - och det har redan sagts flera gånger - är det så att konstnärskollektivet är en högutbildad yrkeskategori med en förhållandevis osäker arbetsmarknad och att konstnärernas inkomster ligger väsentligt lägre än övriga befolkningens. Det tycker jag att vi kan säga. Konstnärspolitiken har därför under lång tid syftat till att skapa villkor som gör det möjligt för de professionella konstnärerna att basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete. Detta arbete måste naturligtvis fortsätta på olika sätt för att stärka konstnärerna. För det andra tycker jag att det är viktigt, vilket också står i betänkandet, att principen för statligt stöd till konstnärer bör vara att det betalas ut som ersättning för konstnärligt arbete som utförts eller som bidrag för att skapa ekonomiskt utrymme för mottagaren att ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet och utveckla sitt konstnärskap. Det är därför viktigt att staten också återkommande prövar stödformerna för att föra en aktiv och aktuell konstnärspolitik. Det viktiga att komma ihåg i diskussionen är att det här inte är slutet utan fortsätter. Det gäller inte enbart ett borttagande av en stödform, som oppositionen vill göra gällande, utan en övergång från en form till en annan. De skäl som anförs i propositionen för att successivt avveckla inkomstgarantierna och omvandla dem till pensionsgrundande långtidsstipendier är övertygande. Det innebär att medelsanvändningen i fortsättningen blir flexiblare, och allt fler professionella konstnärer ska kunna få stöd som är pensionsgrundande. Jag ser därför i motsats till motionärerna med tillförsikt på att inkomstgarantierna successivt omvandlas till långtidsstipendier. De 157 personer som nämnts här och som redan har konstnärslön kommer att få den livet ut; det är viktigt att framhålla. Vi slår inte undan benen för någon som i dag är inne i systemet. Men varför ska framöver just 157 personer - efter någons frånfälle skulle nya komma till - få konstnärslön? Varför ska det vara på livstid? I och med det förslag som vi i dag diskuterar får fler chansen. Jag är helt övertygad om att fler än 157 konstnärer i Sverige har unika konstprojekt på gång som också ska få en möjlighet att med statligt stöd utveckla sin konst och sitt konstnärskap. Jag tror till och med att det kan innebära en bredare nytändning av det konstnärliga klimatet. Till slut vill jag säga någonting om konstnärernas frihet, det som vi har varit inne på. Kulturell mångfald och en fri debatt är en förutsättning för en levande demokrati och ett rikt kulturliv. Viktiga uppgifter för kulturpolitiken är därför att verka för konstarternas utveckling och spridning samt för att de professionella konstnärerna - skådespelare, musiker, dansare, författare, bildkonstnärer; vi kan räkna upp många - ska ha bra arbetsvillkor och nå ut. De statliga insatserna för konstnärerna handlar i första hand om att skapa förutsättningar för ett vitalt kulturliv som ger arbete och försörjning åt konstnärerna. Att öka intresset för och efterfrågan på konstnärliga verk och prestationer är därför en huvudlinje i konstnärspolitiken.

Anf. 96 Anneli Särnblad (S)

Herr talman! Jag tänkte ställa en fråga till Dan Kihlström, som jag vet har kulturpolitiken varmt om hjärtat och kämpar för den. Jag önskar ibland att dina krafter fick mer strömning i ditt eget parti. Jag tänker på din partiordförande som drog i gång en fientlig debatt där han påstod en hel massa saker. Han är inte här i dag, men du är med i Kristdemokraterna. I och med den diskussion som han startade och med tanke på att du i ditt anförande undrade om det ska vara si eller så vill jag fråga: Varför drev Kristdemokraterna inte på om att samtala med alla över partigränser? Jag vet att du är en person som brukar säga att det är bra att träffas och ha diskussioner. Varför drev inte Kristdemokraterna på när Moderaterna och andra inte var så öppna för det? Du frågar dig själv om det ska vara si eller så. Varför kunde vi inte träffas allihop för att få en hållbarhet? Jag tänker vidare på inkomstgarantier och de äldre. Hur ska det bli för de äldre? Vi vill ha en öppenhet för alla och hitta nya lösningar, även vi. Jag skulle vilja fokusera på en fråga och ha ett rakt svar: Varför har inte oppositionen bjudits in för samtal för att få en hållbar och bra framtid på det här området?

Anf. 97 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! Jag vill inte stå här och hålla något föredrag om hur arbetet fungerar i riksdagen. Det kan Anneli Särnblad lika bra som jag. Någonting av förutsättningarna för arbetet i riksdagen är att majoriteten genom regeringen lägger fram olika förslag - de kan vara större eller mindre. De presenteras i en proposition för det mesta, ibland i skrivelser. Så kommer de hit, och sedan har oppositionen möjlighet att reagera. Jag har själv varit i den situationen; jag har arbetat åtta år i opposition i riksdagen. Jag har läst regeringsförslag och reagerat på dem. Ibland håller vi med, och då skriver vi ingenting och säger ingenting. Ibland håller vi inte med, och då lämnar vi en reservation. Sedan debatterar man det i utskottet och i kammaren, och så har man en omröstning. Så går det politiska arbetet normalt till i riksdagen. Emellanåt förekommer det utredningar. Anneli Särnblad och jag har till exempel tillsammans deltagit i ett arbete i kulturutskottet som handlar om lokalhyror. Vi hade fina diskussioner där alla partier var med och där vi gemensamt lämnade ett utlåtande till utskottet om hur vi såg på lokalsituationen för vissa myndigheter och institutioner. Så går arbetet till här i riksdagen.

Anf. 98 Anneli Särnblad (S)

Låt oss hålla oss till det betänkande som debatteras.

Anf. 100 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag lite grann vek ut i min första replik. Det är några saker som jag vill kommentera i Anneli Särnblads inlägg. Jag noterade i det anförande Anneli hade att hon anklagade oss för att ta väldigt snabba beslut, utan utredning. Så har det inte låtit hela mandatperioden. Förut blev vi anklagade för att vi bara utredde, hade stora utredningar på gång och aldrig kom med några förslag. Någonstans får ni bestämma er. Apropå det här att konstnärer kämpar och har olika förhållanden: Dem som vi pratar om är ett stort kollektiv. Det är långt fler än de 157 som vi nu har pratat om som får en inkomstgaranti. Jag för min del kan inte se att det skulle försämra villkoren för konstnärerna att fler får möjlighet att få stöd. Till slut skulle jag vilja säga att jag kommer ihåg att allianspartierna 2005 när vi satt i opposition skrev en motion om konstnärernas villkor som bland annat handlade om inkomstgarantin. Vi hade ett förslag om en översyn och om ett samtal. Då var situationen omvänd. Vi undrade om regeringen skulle kunna göra en översyn. Vi fick ganska snabbt ett svar att det inte var aktuellt.

Anf. 101 Siv Holma (V)

Herr talman! Jag tog i mitt anförande upp synen på konstnärsgruppen. Den domineras av att konstnärerna trots långa utbildningar och hög kompetens antas kunna utföra sitt arbete mot en mycket låg eller ingen ersättning alls och att en konstnärsverksamhet inte skiljer sig från den gängse småföretagarens. Låt mig ställa en konkret fråga till Dan Kihlström. Det här innebär, vilket jag tror att Dan Kihlström också känner till, att konstnärerna hamnar mellan stolarna. Man hamnar väldigt ofta utanför försäkringssystemen, som rätt till a-kassa, pension och sjukförsäkring. Då undrar jag: Vad har ni i alliansregeringen gjort för att konstnärerna inte ska hamna utanför de här försäkringssystemen? Vad har ni kommit med för konkreta förslag vad gäller de förenklade reglerna för småföretagen, och på vilket sätt har de gynnat konstnärerna? Jag har ställt i alla fall den senare frågan till Centerpartiet och inte fått något svar. Jag hoppas att Dan Kihlström kan leda oss till åtminstone någon form av svar på de här frågorna.

Anf. 102 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! I dag diskuterar vi avveckling av inkomstgarantier för konstnärer. Precis som jag sade i mitt anförande menar jag att konstnärerna och kultursektorn är speciella, alltså att man har speciella arbetsvillkor. Det var också därför som jag sade att det är viktigt att vi - och det får vi göra tillsammans på olika sätt - kommer med olika, konkreta förslag för att förbättra villkoren för konstnärerna. Jag menar att det förslag som vi diskuterar i dag - jag säger inte att det är hela lösningen - kan vara en klar förbättring, att fler kan få möjligheter. Det har ju sagts här i anföranden att det finns goda utvärderingar som visar att när fler får möjlighet till lite längre stipendier, det vill säga fem eller tio år, har man fått ett större fäste och kanske nått ut på ett bättre sätt. Därmed har man också fått möjlighet att försörja sig på det man gör. Därför menar jag att det är ett steg i rätt riktning att styra om från livstidsgarantier till långtidsstipendier så att fler kan utföra sitt konstnärskap på ett bättre sätt. Och då pratar jag om alla åldrar, inte bara yngre. Jag är alldeles övertygad om att också äldre konstnärer kan få del av det här.

Anf. 103 Siv Holma (V)

Herr talman! Behovet av inkomstgaranti hänger ihop med frågorna som jag ställde i mitt förra inlägg om konstnärsgruppen som har en så särpräglad arbetsmarknad, om man jämför med dem som har månadslön och även med småföretagare. Jag förstår att några svar kunde Dan Kihlström inte komma med. Så länge den faktiska verkligheten är som den är finns det ett behov av inkomstgarantier, för vi kan inte lämna människor vind för våg. Efter ett långt arbete som konstnärer med väldigt låga inkomster ska de liksom bara klara sig bäst de kan. Vi har en annan syn på konsten. Vi tycker att man skulle kunna säga så här: Om man vurmar för verklighetens folk bör man också titta på hur den faktiska verkligheten ser ut för konstnärerna. Bild- och formkonstnärernas genomsnittsinkomst ligger vid fattigdomsgränsen. Detta är inte bra för en nation som vill vara en kulturnation. Det är en skamfläck.