Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Avfall och kretslopp

Betänkande 2010/11:MJU17

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
4 maj 2011

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Avfall och kretslopp(pdf, 128 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2010/11:17 Avfall och kretslopp

Beslut

Nej till motioner om avfall och kretslopp (MJU17)

Riksdagen har sagt nej till motioner från allmänna motionstiden 2010 om avfall och kretslopp. Skälet är bland annat att det redan pågår arbete i flera av de frågor som motionerna behandlar. Motionerna tar upp frågor som pantsystem, biologiskt avfall och märkning på förpackningarna. Andra motioner handlar om källsortering och återvinning samt ansvarsförhållanden.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på samtliga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 17

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2011-03-15
Justering: 2011-04-05
Trycklov: 2011-04-12
Trycklov till Gotab och webb: 2011-04-13
Trycklov: 2011-04-26
Reservationer: 5
Betänkande 2010/11:MJU17

Alla beredningar i utskottet

2011-03-15

Nej till motioner om avfall och kretslopp (MJU17)

Miljö- och jordbruksutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2010 om avfall och kretslopp. Skälet är bland annat att det redan pågår arbete i flera av de frågor som motionerna behandlar. Motionerna tar upp frågor som pantsystem, biologiskt avfall och märkning på förpackningarna. Andra motioner handlar om källsortering och återvinning samt ansvarsförhållanden.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2011-05-04
Stillbild från Debatt om förslag 2010/11:MJU17, Avfall och kretslopp

Debatt om förslag 2010/11:MJU17

Webb-tv: Avfall och kretslopp

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Suzanne Svensson (S)
Anf. 2 Suzanne Svensson (S)
Fru talman! Stora mängder avfall är vardag i det moderna samhället. Detta har en stor påverkan på vår miljö. För att minska konsekvenserna måste vi arbeta på flera plan. Det handlar om att minska mängden avfall i sig, exempelvis genom att använda produkter tillverkade av mindre mängd material och förlänga produkternas livslängd, att minska avfallets farlighet, återanvända produkter och ta hand om det avfall som inte går att använda på ett säkert sätt. Producentansvaret innebär att producenterna ansvarar för att samla in och ta hand om uttjänta produkter. Ett exempel är förordningen om producentansvar för förpackningar. Syftet är att stimulera producenterna att utveckla förpackningar så att utsläpp av skadliga ämnen minimeras vid återvinning. Samtidigt avser förordningen att driva på utvecklingen av mindre och lättare förpackningar så att avfallsmängden på detta sätt minskar. De berörda parterna har en överenskommelse som ska ge en ökad återvinning i hela landet. I överenskommelsen ingick 200 nya återvinningsstationer som skulle etableras, och man skulle ha en beredskap för ytterligare 200. Avfallshanteringens parter lovade att löpande utvärdera sin service. Om och när graden av källsortering minskade i ett område skulle informationen till medborgarna genast förbättras. Trots att det finns en överenskommelse mellan de olika parterna har inte detta fungerat de senaste åren. Det har inte varit lönsamt att hämta visst material eller så har man valt att hämta i mindre omfattning, vilket har inneburit att återvinningsstationer i kommunerna har varit överhopade. Kommunerna har själva fått ta hand om det avfall som inte har varit lönsamt att hämta för förpackningsindustrin. Eftersom detta blivit ett sanitärt problem har kommunerna också fått öka städningen runt återvinningsstationerna. Konsekvensen har blivit att kommunerna själva har tagit över eller håller på att ta över hanteringen av förpackningsmaterialet. Nu när hjulen börjar snurra i Sverige igen och industrin börjar bli intresserad av sitt återvinningsmaterial finns till exempel inte det papper som industrin behöver. Man får gå ut på marknaden och handla upp återvinningspapper för en dyrare peng än om man hade tagit hand om det såsom överenskommelsen var från början. Producentansvaret måste fungera. Konsumenternas vilja att källsortera sina sopor ska mötas med respekt från kommuner, förpackningsproducenter och avfallsentreprenörer. Det ska vara enkelt att sortera och lätt att göra rätt. Detta är endast en av många frågor när det gäller avfall. På så väl detta som andra avfallsområden återstår mycket att göra. Vi socialdemokrater vill driva på utvecklingen av teknik och system för tillverkning, insamling och återvinning. Vi vill utreda möjligheterna att samla in avfall i materialströmmar och öka fokus på att förebygga uppkomst av förpackningsavfall. Fru talman! Vi anser att det är dags att Sverige på allvar tar sig an uppgiften att ta vara på resurserna i avfallet, inte bara som energi utan också ett steg högre upp i avfallshierarkin, på materialnivå. För detta kan det behövas både regeländringar och ekonomiska styrmedel så att man kan komma ifrån deponeringen av de stora mängderna hushållsavfall. Vi anser att man måste utveckla pantsystem för att minska råvarubehovet, materialsvinnet, nedskräpningen, miljöförstöringen, energiförbrukningen och belastningen på ekosystemen. Exempel på nya pantsystem är system för inbyggda batterier i presentartiklar, som tyvärr ofta hamnar i fel avfallsfraktion, och för hushållselektronik, som har blivit en snabbt växande del av våra sopor som lätt hanteras fel. Den ökade tillgängligheten till kontinenten och möjlighet till handel skapar också ett stort problem vad gäller aluminiumburkar. De tomma burkarna hamnar ofta i soporna eller, ännu värre, i vår natur. Burkarna utgör ett stort nedskräpnings- och miljöproblem eftersom aluminium inte bryts ned. Burkarna är också energikrävande att framställa, och de bör därför återanvändas eller återvinnas för att vi ska kunna spara energi. Därför anser vi att det behövs ett gemensamt pantsystem för aluminiumburkar inom EU och att regeringen på EU-nivå bör driva frågan om ett gemensamt pantsystem för aluminiumburkar i hela Europa. Fru talman! I dag finns det inga regler som hindrar båtar och fartyg från att släppa ut avfallsvatten rakt ut i havet när de befinner sig på internationellt vatten. I stället är det upp till de olika rederiernas eget samvete att välja vad de släpper ut eller inte. Men de frivilliga åtagandena är inte tillräckliga. Parlamentariska Östersjökonferensen i augusti 2007 beslutade att rekommendera alla Östersjöstaters regeringar och Helcom att omedelbart initiera åtgärder för att minska avfallsutsläpp från alla båtar i Östersjön för att minska försurningen i havet. Det är viktigt att Sverige som föregångsland driver frågan om minskat utsläpp från båtar och fartyg i förhandlingarna om Helcoms aktionsplan för Östersjön. En väg att gå kan vara att kräva obligatorisk avfallshantering i hamnarna och att erbjuda gratis tömning av tankar, exempelvis finansierat via hamnavgiften. Exporten av farligt avfall till fattiga länder är ett allvarligt miljö- och rättviseproblem. Att fattiga länder tar hand om de rikas farligaste sopor kan vi aldrig acceptera. Exporten av miljöfarligt avfall till fattiga länder måste upphöra. Vi vill därför skärpa producentansvaret i EU vad gäller miljöfarligt avfall som elektronikavfall eller avfall som innehåller tungmetaller. Sådant miljöfarligt avfall ska tas om hand inom EU och ska inte få exporteras till länder utanför unionen utan särskilt tillstånd. Tillståndet ska förutsätta att avfallet kan tas om hand på ett sätt som inte innebär miljörisker. I Sverige återvinner vi i dag 96 procent av allt vårt totala hushållsavfall. Vi är därmed en av de främsta återvinnarna i världen. Trots det förutspås att vårt sopberg 2050 kommer att vara fem gånger större än i dag. Mellan 10 och 50 procent av all vår mat äter vi inte upp, och den totala mängden onödigt matavfall från svenska hushåll beräknas till 900 000 ton per år. Vi anser att matavfall från våra hushåll behöver tas om hand på ett bättre sätt än vad som sker i dag så att vi kan utnyttja den potential som avfallet har. Matrester kan till exempel omvandlas till biogas och biogödsel. Vi förespråkar klimatinvesteringar lokalt till stöd för produktion av biogas från organiskt avfall. Kombinationen av avfallsförbränning med kraftvärme, biogasproduktion och kompostering är en bra mix för att minska utsläpp, vilket människa och miljö är i stort behov av. Fru talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 5. (Applåder)
Åsa Romson (Mp)
Anf. 3 Åsa Romson (Mp)
Fru talman! Vi debatterar ett betänkande som rör ett antal motioner om avfall och kretslopp. Jag ska inte lägga ut texten om hela detta politiska område utan göra några nedslag i de motioner som utskottet har behandlat. På radion i morse hörde jag Lundaforskaren som menade att vi har nog med restavfall från hushåll, livsmedelsindustri och avloppsslam för att driva samtliga bussar i hela Sverige med biogas. Det låter som en positiv nyhet om det kunde bli verklighet eftersom bussarna i stadstrafik och i landsortstrafik i Sverige inte bara bidrar till fossila utsläpp av koldioxid utan också ganska mycket bidrar till hälsofarliga utsläpp i luft. Biogasdriften av tunga fordon är en oerhört effektiv och miljöbra satsning att genomföra. Tyvärr har vi i dag inte de system som gör att vi effektivt utnyttjar det avfall som vi har och som kan göras till biogas så att vi driver alla dessa bussar med biogas. Det är både i distributionsledet och i det led som vi nu diskuterar kring avfallshanteringen, alltså insamlingen av dessa restprodukter, som Sverige skulle kunna göra betydligt mer. Miljöpartiet tycker att man ska samla in biologiskt avfall i alla större städer i Sverige från både hushåll och storkök. Då skulle vi få en bra resurs som vi kan använda i kretsloppet betydligt mer effektivt än att bara bränna upp det som görs med huvuddelen av det i dag. En sådan konvertering skulle också kunna underlättas och stödjas av staten och regelverket i stället för att man drar denna fråga ytterligare ett antal år i långbänk för att hitta lösningar på det lokala planet. Som den tidigare talaren nämnde kan man också ge ekonomiskt stöd för lokala lösningar som tidigare på biogasens område har visat sig vara ganska lyckade satsningar. Vi har åtminstone fått i gång en hel del biogasproduktion i Sverige i dag med hjälp av de nationella investeringsstöd som har funnits i form av Klimp- och LIP-stöd. I den reservation som Miljöpartiet har skrivit tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om biologiskt avfall pekar vi just på att alla större städer ska få ett tydligt regelverk för att de ska samla in biologiskt avfall från hushållen. Då får man bort lite av den osäkerhet som finns i dag kring hur man ska bygga upp dessa system. Vi ser nämligen att nästan hälften av Sveriges kommuner har börjat eller redan har byggt ut insamlingssystem för biologiskt avfall. Det gäller i både större städer och i något glesare orter. Men samtidigt finns hälften av kommunerna kvar. När vi behöver denna resurs för en gemensam energisatsning både till tung trafik och till andra energiområden borde det även ligga i riksdagens intresse att underlätta för ett sådant regelverk. Den andra frågan som jag vill ta upp gäller de allmänna ansvarsförhållandena i fråga om insamlingen från hushållen av avfall. Vi överöses med mediala inslag om vilka resurser som ändå finns i våra soppåsar hemma i hushållen och som inte tas till vara i materialledet. Vi i Sverige är stolta över att vi inte lägger detta avfall på deponi längre utan förbränner det och i alla får energi av det. Men det skulle vara bättre om vi lyckades materialåtervinna betydligt mer än vi gör i dag. Jag vill peka på att den kanske största vinsten är den pedagogiska, nämligen att man gemensamt i bostadsområden och bland befolkningen faktiskt känner att man gör rätt för sig och att man inte blir straffad för att man sorterar sitt avfall genom att man, som i Stockholm, får gå flera hundra meter. Det låter inte särskilt långt. Men med tanke på att alternativet är att man bär ut soppåsen till trapphuset straffar vi fortfarande dem som gör det miljöbästa valet, precis tvärtemot regeln om att det ska vara lätt och billigt att vara miljövän. Vi kan definitivt inte nöja oss med ett system där vi inte får till en lösning där den miljöbästa lösningen också är den lösning som var och en känner är den som är lättast att hantera. Jag tror att den samförståndslösning som man har börjat diskutera mellan aktörerna är en bra början. Men jag tycker inte att vi här ska nöja oss med det som majoritetspartierna förespråkar i detta betänkande genom att vi ska vänta på en segdragen beredning i Regeringskansliet. Den proposition som man hänvisar till i majoritetstexten när det gäller att dessa frågor ska tas upp igen redan har kommit till riksdagen, men den visar sig inte innehålla någonting om dessa frågor. Jag skulle därför vilja ställa en fråga till majoritetsföreträdarna i denna debatt om hur de ser på hur vi ska komma vidare med ansvarsförhållandena för att bättre kunna materialåtervinna hushållens avfall och få ett bättre insamlingssystem som gör att man inte skiljer på metallhinken och konservburken utan ser metall som metall och som en viktig resurs att materialåteranvända och få in i kretsloppet så att vi slipper överutnyttja de ändliga resurser som finns på jorden. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 5 om biologiskt avfall med mera. (Applåder)
Jens Holm (V)
Anf. 4 Jens Holm (V)
Fru talman! Jag skulle vilja lyfta fram några viktiga saker i denna debatt om avfall. Jag vill först understryka vikten av att ha ett fungerande pantsystem. Om man jämför Sverige med andra europeiska länder kan man se att vi har kommit ganska långt vad gäller pant på till exempel aluminiumburkar och petflaskor. Om man jämför insamlingsgraden av produkter som det finns pant på med insamlingsgraden av andra produkter där det bara finns ett insamlingskrav ser man att det lämnas in väldigt mycket mer produkter när det finns en pant. Pant är ett bra styrmedel och ett incitament för att vi ska samla in detta avfall. Därför tycker jag att reservation 1 från de rödgröna partierna är så viktig. Där skriver vi att vi vill utveckla pantsystemet och vill att fler produkter ska kunna införlivas i detta system. Jag personligen tycker att man också ska se över panttaxorna och att man kan höja dem på vissa områden. Det har man gjort på aluminiumburkar, vilket var helt rätt steg. Men man kanske kan höja mer än så, i synnerhet på petflaskor och på glasflaskor där panttaxorna ligger lågt. Väldigt mycket skulle vara vunnet om vi kunde ha ett gemensamt europeiskt pantsystem för aluminiumburkar. Det är tråkigt att partier som till exempel Folkpartiet inte har tillstyrkt reservationen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Detta skulle inte behöva innebära att vi på något vis måste äventyra eller försämra vårt svenska pantsystem, utan det handlar om att vi ska driva på de andra länderna så att de har ett system som liknar det som vi har i Sverige. Allt fler aluminiumburkar, inte minst med öl, kommer nu från andra europeiska länder till Sverige. Folk direktimporterar och fyller bilar och släpvagnar med öl från Danmark och Tyskland. Alla dessa burkar kan inte tas om hand i Sverige. Då vore det bra om vi hade ett gemensamt pantsystem. Det är också viktigt att vi kommer till rätta med förpackningsansvaret i Sverige. Sedan 1994 är det producenterna som har ansvaret för att samla in förpackningar och returpapper. Jag tror att alla som har varit aktiva i politiken på det lokala planet vet att detta är en stor stridsfråga. Alla vi vet att kommunerna i själva verket tar ett mycket stort ansvar för denna insamling när det faktiskt är producenterna som ska ta detta ansvar. Jag kommer ihåg att Avfall Sverige, som kanske har ett visst intresse i denna fråga, i en genomgång konstaterade att så mycket som 60 och upp till 80 procent av insamlingen av förpackningar och returpapper bekostas av andra än förpackningsindustrierna. Därför vill vi i de rödgröna partierna enligt reservation 3 se över detta. Vi vill skärpa kraven på producenterna så att de faktiskt tar sitt fulla ansvar. Jag yrkar därför bifall till reservation 3. Avslutningsvis måste vi komma till rätta med den stora dumpningen av en stor del av avfallet, men inte minst elavfall - mobiltelefoner, datorer och andra saker - som helt enkelt dumpas i utvecklingsländer. Detta leder till att stora mängder kvicksilver, bly, kadmium och andra farliga kemikalier sprids i dessa länder. I dag är det nästan fritt fram att fylla containrar på båtar och skicka dem till Nigeria eller andra länder i Afrika som det oftast handlar om. Det här är helt i strid med EU:s ramdirektiv som säger att vi självklart ska ta hand om avfallet på hemmaplan. Ändå görs inte det. Därför måste vi här på hemmaplan hitta nya styrmedel för att vi ska konsumera mindre, inte hela tiden köpa nya mobiltelefoner. Vi borde också hitta system för hur det kan bli lättare att reparera produkter. I dag är det ju så att man går tillbaka till affären med en dator som man haft i ett eller två år och som behöver repareras. Om garantin inte längre gäller säger de i affären: Köp en ny! Det är för dyrt att reparera. Detta är ohållbart och extremt slösaktigt. Vi måste också se om det går att hitta strängare regler för kontroller och obligatoriska inspektioner i våra hamnar så att vi har kontroll över vilka produkter som skeppas ut från våra länder. Det har vi inte i dag. Då är det en ny lagstiftning, en strängare lagstiftning, som vi talar om. Med detta sagt vill jag lyfta fram alla de rödgröna reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 3. (Applåder)
Christer Akej (M)
Anf. 5 Christer Akej (M)
Fru talman! Avfall och kretslopp är frågor som alltmer diskuteras och som kommit allt högre upp på agendan. Det är glädjande då vårt avfall är en för vår miljö mycket viktig fråga. I första hand ska vi helt klart ha ambitionen att se till att mängderna avfall som vi producerar blir så små som möjligt. Därefter gäller att avfall som ändå uppstår tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt klokt sätt. Avfallshierarkin i ramdirektivet om avfall anger just denna ordning - det avfall som uppstår ska i första hand återanvändas, i andra hand återvinnas eller användas för energiframställning och i sista hand deponeras. I Sverige är vi duktiga på att hålla sopmängderna nere. Vi är mycket duktiga på att återvinna vårt avfall. Vi tillhör de ledande i Europa. I Sverige produceras årligen ungefär 500 kilo avfall per person, vilket är något tiotal kilo mindre än som i genomsnitt gäller för EU-länderna. De senaste tolv åren har vi i vårt land ökat andelen som återvinns och som används till energiutvinning från knappt 70 procent till 98 procent. Återvinningen utgör en tredjedel. Till energiutvinning går hälften, 48 procent. Till biologisk behandling går 14 procent. Deponeringen har i stort helt upphört; den har minskat från 31 procent till 1 procent. I EU är förhållandena helt annorlunda med en avsevärt mindre andel återvinning och en väsentligt större del som går till deponi. Däremot har våra totala avfallsmängder ökat från 3,7 miljoner ton 1997 till 4,5 miljoner ton 2009. Dock kunde vi förra året se en viss minskning. Samtidigt är det viktigt att beakta att våra avfallsmängder också står i viss relation till konjunkturen. Lite skämtsamt brukar det påstås att en av de bästa konjunkturmätarna är studiet av en återvinningsstation och aktiviteten där. Fru talman! På senare år har vi också kraftigt ökat andelen avfall som blir biologiskt behandlat till exempel för utvinning av biogas. I dag utgör, som nämnts, denna del 14 procent. Här finns dock en potential att gå vidare och att nå ännu högre siffror. I stort sett överallt i vårt land är man på väg att införa utsortering av biologiskt hushållsavfall för rötning och gasframställning. Mycket här handlar om att finna praktiska lösningar som är ekonomiskt lönsamma och lätta att implementera ute i de enskilda hushållen. Just detta är en viktig faktor för att nå vårt mål om en ännu större andel källsortering. Det måste vara enkelt och det måste kännas motiverat för den enskilde medborgaren att leva miljövänligt i sitt vardagsliv och att sortera och återvinna sitt avfall på ett optimalt sätt. I Sverige finns det ett krav på förpacknings- och tidningsindustrin, ett så kallat producentansvar; deras produkter ska återvinnas för materialanvändning. Det gäller därför att finna system som gör det lätt för konsumenten att medverka i denna återvinning så att förpackningar och tidningar inte hamnar bland de vanliga soporna. Internationellt sett är vi väldigt duktiga på detta. Förra året återvanns 91 procent av tidningar och trycksaker och 74 procent av kartong och wellpapp. För bådadera överträffade vi klart regeringens mål om 75 procent respektive 65 procent. Metallförpackningar återvanns till 73 procent, plast till 31 procent och glas till 74 procent. Även här klarade vi i två fall av tre regeringens mål med god marginal. Ett område som diskuteras mycket är aluminiumburkar och petflaskor. På dessa finns en pantavgift som förra året fördubblades. Burkar och petflaskor återvinns också i mycket hög grad, till 87 procent respektive 83 procent. Vi återvinner alltså nästan nio av tio av våra burkar och plastflaskor. Batterier är en annan omdiskuterad produkt med vissa rent skadliga och hälsovådliga innehåll. Sedan år 2009 finns här ett producentansvar som innebär ansvar för information till konsumenten om var man kan lämna sina uttjänta batterier och om varför det är så viktigt att samla in dessa. Producenterna ansvarar också för att det finns insamlingssystem över hela Sverige samt för sortering och återvinning. Beträffande elektriskt och elektroniskt avfall som datorer, musikanläggningar, tv och vitvaror samlas i vårt land drygt 15 kilo per person in - att jämföra med EU-snittet på 4 kilo. Som jag nämnt är vi duktiga på att sortera vårt avfall, återanvända det material som passar för det och förbränna det som är lämpat för det. Trots att vi nått långt och är ledande i Europa och även internationellt får vi inte slå oss till ro. Tvärtom måste det här sporra oss ytterligare till att ständigt bli bättre och till att nå ännu högre mål. Vi kan vara stolta men får inte vara nöjda. Miljömålsberedningen har därför till regeringen avlämnat ett förslag om nya mål för minskat avfall och ökad biologisk återvinning. Målen är bland annat att matavfallet ska minska med minst 20 procent fram till år 2015. Vidare ska år 2015 minst 40 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger behandlas biologiskt. Fru talman! Här i kammaren har riksdagen i dag att ta ställning till ett motionsbetänkande där 25 motionsyrkanden inom området avfall och kretslopp behandlas. En del i betänkandet handlar om pantsystemet, om detta kan utökas och bli mer internationellt eller åtminstone gemensamt inom EU. Frågan är inte alls ny utan utreddes redan 2003 av kommerskollegiet. Man menade då att det var lämpligt att börja med ett mindre antal länder som redan har ett fungerande pantsystem. Många frågor återstår dock innan ett gemensamt system kan genomföras. EU-kommissionen inledde hösten 2010 en studie om alternativ och möjligheter när det gäller att införa ett EU gemensamt pantsystem. Denna studie beräknas vara klar i slutet av detta år. En globalt sett ökad återvinning av burkar är ur flera synpunkter positivt. Dock är det i ett globalt system viktigt att incitamenten för konsumenten att panta burkar finns kvar. Det gäller att det är enkelt och att återvinningssystemet finns tillgängligt nära konsumenten. Sverige som tillhör de länder i världen som är bäst när det gäller att panta burkar borde kunna vara en förebild. Inom Nordiska rådet har nyligen frågan om ett gemensamt nordiskt pantsystem utretts. Stora mängder burkar och även flaskor passerar över gränserna mellan länderna, även från länder utanför Norden - till exempel Tyskland och Estland. Ett gemensamt pantsystem skulle därför göra det enklare för konsumenten och även gynna miljön. Dock finns det i flera nordiska länder ett motstånd mot ett gemensamt pantsystem då man befarar att det skulle ge extra kostnader. Nordiska rådet menar att ett sådant här system bör kunna inrättas inom tre år och då med fördel även omfatta gränshandeln med tredje land. Vi menar dock att rimligen bör man avvakta EU-kommissionens arbete beträffande ett EU-gemensamt system innan man tar slutlig ställning. För batterier finns som jag nämnt ett producentansvar sedan 2009. Enligt denna finns krav på information till konsumenterna om batteriers fara för hälsan, påverkan på miljön och var man kan lämna sina uttjänta batterier. Enligt Naturvårdsverket är just information ett viktigt styrmedel för ökad insamling av batterier. Det är viktigt att folk blir medvetna om farorna med batterier. Regeringen följer frågan om hur insamling och återvinning av batterier utvecklas och får vid behov återkomma med ytterligare åtgärder. Fru talman! I betänkandet diskuteras också ansvarsförhållanden för avfallshanteringen. Detta är tydligt lagreglerat, men självklart i praktiken kan det alltid i vissa speciella fall bli gränsdragningsproblem hur väl man än försöker reglera. Inom avfallsområdet pågår nu en implementering av ramdirektiven om avfall. I dessa införs nya definitioner som gör lagstiftningen tydligare, avfallshierarkin lyfts fram och det görs en mängd ändringar och förtydliganden. Kommunerna har ansvaret för insamling och behandling av hushållsavfall. I varje kommun ska det finnas en renhållningsordning som anger föreskrifter för hantering av avfall i kommunen och en avfallsplan som beskriver kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet. Ytterst anger miljöbalken att den som innehar avfall ska se till att detta hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. För en mängd produkter finns producentansvar, alltså att producenten har ansvar för insamling och omhändertagande av uttjänta produkter. Det gäller papper, däck, förpackningar, batterier, elektriska produkter, belysningsarmaturer, etcetera. Det finns industrier i Sverige som för sin produktion är beroende av material från produktåtervinningen. Därför får inte dessa material felaktigt gå till exempelvis energianvändning. Vill vi nå än bättre resultat beträffande sortering av avfall till återvinning måste vi ha enkla, tillgängliga och konsumentanpassade system. Ett steg i denna riktning togs 2009 genom en överenskommelse mellan Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Avfall Sverige, Förpacknings- och Tidningsinsamlingen, FTI, och Svensk Glasåtervinning som innebär att det etableras 200 nya återvinningsstationer framför allt i större tätorter, att fler återvinningsstationer ska etableras i områden med hög säsongsbelastning samt att orter med en åretruntöppen livsmedelsbutik alltid ska ha en återvinningsstation. Överenskommelsen som träffats mellan producenter och kommuner är viktig och lyfter fram just betydelsen av information. Rätt utformad information till de enskilda medborgarna, som ökar deras förståelse och betonar vikten av god avfallshantering för att värna vår miljö, hälsa och ta till vara värdefulla resurser, medverkar till att öka återvinningen och säkerställa en god källsortering som möjliggör ett effektivt materialutnyttjande. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande i dess helhet. (Applåder)
Åsa Romson (Mp)
Anf. 6 Åsa Romson (Mp)
Fru talman! Det var många fina ord och en mycket bra redogörelse för hur systemet ser ut i dag. Jag undrar lite grann över regeringens linje här. Som det redogörs för i betänkandet förlitar man sig till den överenskommelse som, det måste erkännas, ännu inte har realiserats i några större detaljer. 200 återvinningsstationer i hela Sverige är knappast någonting som gör det enklare för konsumenterna. Du pratar, Christer, om konsumentnära regler. Jag undrar hur du ser på fastighetsnära källsortering och hur man ska få konsumenterna, hushållen, att källsortera i fastigheterna och hur vi ska få det systemet att fungera. Min andra fråga gäller avfallshierarkin. Du säger att den ska förtydligas i samband med implementeringen av EU:s avfallsdirektiv. Varför föreslår man inte att avfallshierarkin helt enkelt skrivs in i lagen? Det är det tydligaste stället att tydliggöra den på, och det är det tydligaste stället att förtydliga för kommunerna att ta med den i deras egna renhållningsordningar, som ju styr allt hushållsavfallsinsamlande i Sverige.
Christer Akej (M)
Anf. 7 Christer Akej (M)
Fru talman! Jag tror att vi är överens i många delar i fråga om avfallshierarkin. Nummer ett är att vi ser till att vi får så små avfallsmängder som möjligt. När avfall ändå uppstår ska vi försöka återanvända det. Kan vi inte återanvända det är nästa steg att återvinna det och återvinna det för till exempel material på nytt eller för energiutvinning. Det är så man jobbar i Sverige, och man har kommit olika långt på olika ställen. Jag tror inte, Åsa Romson, att man kan göra det riktigt så enkelt för sig att säga att man genast får effekt om vi lagstiftar om en viss sak i Sveriges riksdag. Det handlar väldigt mycket om hur man lyckas ute på det lokala planet, om vi kan göra det enkelt och begripligt för kommuninvånarna. Ytterst vilar det på de enskilda kommunerna, som har ansvar för att se till att det fungerar och att stimulera sina kommuninvånare. Icke minst är information, som jag nämnde i mitt anförande, otroligt viktig. Flera instanser säger att den sak som kanske är mest avgörande för att man ska få ett bra genomslag och en ännu bättre källsortering i vårt land - i dag är vi världsledande, men vi ska inte nöja oss med det - är att våra invånare är informerade, känner en delaktighet och har kunskap.
Åsa Romson (Mp)
Anf. 8 Åsa Romson (Mp)
Fru talman! Jag håller helt med om det. Problemet är bara vad som är vår roll här i riksdagen. Hur underlättar vi för framför allt kommunerna att ta det ansvaret? Det är de som har informationsansvaret gentemot befolkningen. Om vi nu pratar om hushållsavfall är det kommunerna som står för ansvaret för att det omhändertas. Vi har en lagstiftning som gör att olika aktörer agerar på delvis samma del, och deras förhållande gentemot varandra vet vi. Det är en diskussion mellan parterna sedan flera år tillbaka, och det har inte lösts. Den här regeringen lägger inte fram ett enda förslag till riksdagen för att underlätta för de lokala aktörerna och underlättar inte ett dugg för kommunerna för att medborgarna ska få mer information eller för att vi ska stegen vidare och bygga på de goda exempel vi har i flera av de kommuner som själva har tagit på sig att gå vidare med framför allt informationsinsatserna. Vi måste ta vårt ansvar också här i riksdagen och lagstifta så att det blir tydligare och att vi kommer vidare och tar steg bort från avfallsförbränning och från bara energiåtervinning till materialåtervinning, till återvinning av produkter och till minimering av avfallet. I det läget ger ni inte kommunerna eller aktörerna för den delen några fler verktyg. Det verkar trots allt vara regeringens linje att man är ganska nöjd med situationen.
Christer Akej (M)
Anf. 9 Christer Akej (M)
Fru talman! Det är viktigt att vi hela tiden jobbar med att gå vidare i den här frågan. Det är det vi har gjort, och riksdagens uppgift är att fastställa olika mål för hur långt man ska nå. Vilket mål ska vi ha till exempel för hur stor andel som ska behandlas biologiskt? Det målet skärps nu upp, som jag sade. Det finns ett nytt förslag om att man ska minska mängden biologiskt avfall och att en större del av den mängd biologiskt avfall som uppstår ska gå till biogasframställning. Det är också viktigt att de mål som vi sätter upp är realistiska så att det går att nå dem. Man har nått redan långt förbi dessa mål på många ställen i vårt land, medan andra kanske inte har nått så långt. Där har våra kommunpolitiker någonting att jobba med. Ditt parti, Åsa Romson, är representerat i de flesta kommuner i vårt land och bör rimligtvis ha ett ansvar. Ingen kan på något vis sätta sig på läktaren, Åsa Romson, och säga att allting är regeringens ansvar. Alla har en delaktighet och ett ansvar på alla de olika politiska planen, icke minst på de lokala planen ute i de olika kommunerna, för att se till att detta sköts på ett bra sätt. Vi är överens om det yttre, att det är viktigt att jobba vidare med frågan. Det är viktigt för vår miljö och över huvud taget för kretsloppet och vårt välbefinnande.
Nina Lundström (Fp)
Anf. 10 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. Vi i Folkpartiet anser att det är glädjande att just avfallsfrågorna renderar en så intressant debatt. Det är viktiga frågor. Vi anser att dessa frågor även har beröring på frågor som handlar om målet om att nå en giftfri miljö. Jens Holm frågade om Folkpartiets syn på avfallshantering och pantsystem. Det är viktigt, och självfallet har vi alla ett viktigt uppdrag i att underlätta för konsumententen att göra rätt. Det ska vara lätt att göra rätt. Jag tänkte ta upp några av de reservationer som finns i betänkandet och redogöra för på vilket sätt majoriteten i utskottet resonerat kring svaren på motionerna. EU-kommissionen inledde hösten 2010 en studie om alternativ och möjligheter när det gäller ett EU-gemensamt pantsystem för burkar. Det arbetet pågår alltså. Syftet med studien är att inhämta information om och utvärdera olika alternativ när det gäller ett gemensamt pantsystem. Studien beräknas vara slutförd i november 2011. Vi i utskottsmajoriteten anser att det är positivt att kommissionen har tagit initiativ till att utreda frågan om ett EU-gemensamt pantsystem för burkar. Enligt vår mening är det en fördel om såväl befintliga som nya initiativ om pantsystem kan utgå från en bredare bas för att återvinningen ska öka men understryker samtidigt att det är viktigt att incitamenten för konsumenterna att panta burkar kvarstår. Det behövs därför en fortsatt god tillgänglighet i ett utvidgat system. Det ska vara enkelt att panta burkar. På så sätt kan Sverige fortsätta att vara ett av de länder som är bäst i världen när det gäller att panta förpackningar. Utskottsmajoriteten välkomnar kommissionens utredningsinsats och anser att resultatet av det pågående arbetet bör inväntas. Frågan om det nordiska pantsystemet, som berörs i en av motionerna, har nyligen utretts av Nordiska rådet. Resultatet presenterades 2010. Nordiska rådets initiativ är vällovligt och kan utgöra ett steg mot ett gränsöverskridande samarbete om pantsystem. Samtidigt finns det fördelar med att avvakta resultatet från kommissionens arbete när det gäller det EU-gemensamma system som tidigare nämnts. Det ska vara lätt att göra rätt för konsumenten, och arbetet måste fortsätta. När det gäller avfallshierarki, källsortering och återvinning är det viktigt att kommentera det delade ansvar som finns för dessa frågor. Med källsorteringen uppstår utmaningar, och vi som jobbat med frågorna lokalt i kommunerna kan konstatera att det inte alltid är lätt för konsumenten att veta vem som är ansvarig, om det är förpackningsindustrin eller kommunen. Det handlar om bygglov, för att ställa upp stationerna, och om skötselfrågor, för att det är skräpigt. Det finns många viktiga frågeställningar. Här gäller det att vidta många åtgärder för att underlätta för konsumenten. Avfallshanteringen innebär en prioriteringsordning vad gäller åtgärder. I första hand ska vi förebygga uppkomsten av avfall. Konsumenter reagerar vid inköp. De reagerar på onödiga förpackningar. Och här har det ju hänt en hel del. Det avfall som ändå uppkommer ska i första hand återanvändas, i andra hand materialåtervinnas och i tredje hand energiåtervinnas. Först därefter ska det bortskaffas och deponeras. Arbete pågår inom Regeringskansliet med att införliva avfallsdirektivet och inom Naturvårdsverket med att ta fram en ny nationell avfallsplan. Planen kommer bland annat att innehålla generella riktlinjer för avfallshierarkin. Naturvårdsverkets arbete med att ta fram en ny nationell avfallsplan utgår från kraven i det nya ramdirektivet för avfall. Syftet med planen är att minska avfallshanteringens påverkan på miljön. Den kommer att innehålla ett antal prioriterade områden där mål och åtgärder föreslås och beräknas vara klar sommaren 2011. Naturvårdsverket uppger att planen tas fram i dialog med olika aktörer, till exempel kommuner och producenter. Med tanke på de goda insamlings- och återvinningsresultaten är det väsentligt att behålla och ytterligare förbättra hushållens vilja att sortera sitt avfall. Enligt miljöbalken är varje kommun skyldig att ha en avfallsplan. Avfallsplanen är en del av kommunens renhållningsordning. Avfallsplanen ska omfatta allt slags avfall inom kommunen, och de åtgärder som behöver vidtas för att hantera avfallet ska redovisas. Kommunernas källsortering utgår från de avfallsplaner och lokala föreskrifter som antas i varje kommun. Naturvårdsverket har bland annat meddelat föreskrifter om innehållet i kommunala avfallsplaner. Den nya avfallsplanen, som tidigare nämnts, ska ange inriktningen på avfallsarbetet de kommande åren för bland annat den kommunala avfallsplaneringen. Det pågår en diskussion om ansvarsfrågor mellan kommuner och förpackningsindustri. En viktig fråga som man kan uppleva på kommunal nivå, och även regionalt, gäller de hinder som ibland uppkommer för konsumenterna. I den region där riksdagen finns har exempelvis kortsystem vid återvinningscentraler varit en stor fråga, och även Kommunförbundet har engagerats i frågan. Fru talman! Avfallsfrågorna kan verka som en tråkig del av samhällets funktioner, men de utgör en viktig del av kretsloppet. En entreprenör verksam inom området uttryckte avfallets betydelse på följande sätt: "Vi är inte i avfallsbranschen utan i råvarubranschen." (Applåder)
Jens Holm (V)
Anf. 11 Jens Holm (V)
Fru talman! Tack för ditt anförande, Nina! Jag tycker att man kan förvänta sig att vi politiker tar tydlig ställning i många frågor. Ofta blir det så att man från den borgerliga sidan inte riktigt tar ställning utan hänvisar till utredningar och beredningar. Det innebär att man hela tiden skjuter viktiga beslut på framtiden. Miljön kan inte vänta. Det vi talar om är akuta frågor, och just nu diskuterar vi avfall. Det är ett stort problem med den stora direktimporten av aluminiumburkar till Sverige, och därför vill vi ha ett europeiskt pantsystem för aluminiumburkar. Det EU-kommissionen ska titta på är huruvida vi över huvud taget ska ha ett gemensamt pantsystem. Det tycker jag är en ganska defensiv hållning. Självklart måste man titta på hur vi i praktiken ska införa ett gemensamt system. Den fråga som många väljare ställer till oss politiker är om vi vill driva på för att vi ska ha ett gemensamt system eller inte. Kommerskollegium kom med sin rapport för nästan tio år sedan. De konstaterar att det är bra med ett gemensamt system. De vill börja med Norden, och det har jag full förståelse för. Jag kan tänka mig att man inom ramen för ett framtida europeiskt pantsystem för aluminiumburkar börjar där man vet att det verkligen fungerar. Men från den borgerliga sidan får vi inga tydliga besked. Jag skulle vilja veta om ni, Nina Lundström, vill ha ett europeiskt pantsystem för aluminiumburkar. Om du kan svara ja på den frågan tror jag att vi kan lösa alla praktikaliteter, och sedan kan vi klubba igenom det i riksdagen. På så sätt skickar vi en tydlig signal till Bryssel att vi i Sverige är redo.
Nina Lundström (Fp)
Anf. 12 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Dessa frågor engagerar, och jag är mycket glad över att Jens Holm visar ett sådant engagemang och har intresse av att driva frågorna framöver. Jag tror att vi alla måste göra det. Pantsystemet är en viktig del, och ur konsumentperspektiv kan det verka konstigt att man å ena sidan kan ha det som finns i Sverige i ett pantsystem men inte det som kommer från andra länder. Människor reser, vi importerar, vi har mycket trafik mellan våra länder, och därför känns det konstigt. Vi måste hitta vägar, hitta ett system, men som i så många andra frågor där vi har en ambition måste vi skapa förutsättningar för besluten. Därför tycker vi att det är viktigt att invänta vad kommissionen kommer fram till. Det som Jens Holm inte nämnde med det nordiska förslaget var att det fanns länder även inom Norden som kände tveksamhet. Det gick inte att hitta ett enhetligt synsätt för länderna, vilket är lite beklagligt. Men det ska man inte låta sig nedslås av. Riktningen måste vara att försöka underlätta för konsumenterna att se värdet av att kunna panta sina aluminiumburkar. Det vore väldigt välkommet. Framöver tycker jag ändå att det är viktigt att invänta det arbete som pågår, så att vi får mer information. Därefter får vi ta ställning till vad nästa steg kan vara.
Jens Holm (V)
Anf. 13 Jens Holm (V)
Fru talman! Jag undrar ändå hur mycket information vi behöver. Vi vet att burkarna måste tas om hand. Det handlar om miljontals aluminiumburkar, och det blir bara mer och mer ju mer folk direktimporterar. Det som jag skulle vilja veta är huruvida Folkpartiets skepsis eller tveksamhet inför ett europeiskt pantsystem för aluminiumburkar beror på det som framförs ibland från industrin, att detta kommer att kosta mer, att det kan ge problem för konkurrensen, kort och gott de gamla vanliga industriargumenten, som vi också hörde i Sverige innan vi införde ett pantsystem. Nu är det infört, och industrin applåderar också. Alla tycker att det är jättebra. Är detta problemet för Folkpartiet, eller är det bara rena teknikaliteter som är problemet? Om det är det senare, hur man ska införa ett europeiskt pantsystem, tycker jag att ni borde rösta för detta här i kammaren, så att vi sänder en tydlig signal. Praktikaliteterna kan vi lösa.
Nina Lundström (Fp)
Anf. 14 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Det finns inga förslag till konkreta åtgärder i någon av reservationerna. Det finns viljeyttringar. Vad gäller viljeyttringen om att hitta en väg framåt är vi helt överens. Det står också i utskottsbetänkandena att utskottsmajoriteten inväntar det arbete som pågår i kommissionen. Det andra exempel som jag har tagit upp handlar om avfallshierarkierna och Naturvårdsverkets arbete i en annan del av avfallshanteringen. Viljeyttringarna och ambitionerna är helt entydiga. Man kan också ställa sig frågan, Jens Holm: Om man ger ett uppdrag och det i kommissionen pågår ett arbete för att utreda förutsättningarna, är det då rimligt att just i det här fallet inte invänta det arbete som kommer att presenteras i år? Varför skulle vi inte invänta det arbete som kan ge lösningar för vägen framåt? För att det ska bli en realitet måste ändå länderna hitta en gemensam linje. Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla den svenska ambitionen och de lysande resultat som Sverige har inom området. Jag utgår från att det kommer att fortsättas ett arbete för att driva frågorna framöver. Men självfallet tycker jag ändå att när det så nära i tid kommer att finnas ytterligare information som vi kan få ska vi invänta den. Annars kan man fråga sig varför det ska bedrivas ett arbete inom kommissionen över huvud taget, om det inte har något värde i sig. Jag tycker att det är viktigt att invänta det. Som sagt är det viktigt ur konsumentperspektiv att vi hittar ett system. Men det ena är ambitionen, det andra är hur det ska gå till. Det måste vi återkomma till när vi har fått mer information utifrån det arbete som pågår.
Roger Tiefensee (C)
Anf. 15 Roger Tiefensee (C)
Fru talman! I detta betänkande behandlas 25 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden som rör avfall och kretslopp. Orsaken till att det finns rätt många motionsyrkanden inom ett sådant här område tror jag är att avfallsfrågor är vardagsnära frågor, som diskuteras runt köksbordet. Sopsorteringen kanske inte sker så långt från köksbordet heller; många gånger är det under diskbänken. Kretsloppsarbetet och återvinningssystemen som vi byggt upp i Sverige bygger väldigt mycket på människors miljöengagemang. I enkäter där människor får frågan vad de gör för miljön svarar de ofta att de sorterar sina sopor. Det ger man som första svar. Sedan funderar man vidare; man kanske har köpt en miljöbil eller väljer kollektivt åkande eller något sådant. Men att man sorterar sina sopor har varit det första svaret ända sedan kretsloppspropositionen infördes av en borgerlig regering i början av 90-talet, då Olof Johansson var miljöminister. Vi har ett väl utvecklat och effektivt kretsloppssystem och återvinningssystem. Det bygger väldigt mycket på att människor är beredda att ta miljöansvaret och sortera sina sopor, för det ger också möjlighet för dem som är producenter och har producentansvar att materialåtervinna och på så sätt effektivisera resurserna. Vi bygger kretslopp. Då är det också väldigt viktigt att det är enkelt för människor att göra rätt i sin vardag. Samarbetet mellan de olika aktörerna är viktigt, å ena sidan kommunerna som har ansvaret för det övriga hushållsavfallet, å andra sidan producenterna och förpacknings- och tidningsindustrin samt glasåtervinningen. Det är viktigt att de har ett bra samarbete och en bra dialog. Den överenskommelse som gjordes 2009 är otroligt viktig. Man ska hålla fast vid den och ha konsumenten och hushållen i fokus. Fru talman! Precis som kretsloppet i naturen behöver livskraftiga ekosystem för att fungera behöver kretsloppet i samhället livskraftiga insamlingssystem och återvinningssystem för att fungera. Då är det viktigt att ha systemtänkandet med. Jag tror att vi alla här i kammaren har blivit kontaktade av olika intresseorganisationer. Avfall Sverige har nämnts här. Förpacknings- och tidningsindustrin nämnde jag. Det finns olika intressen. Det vi har som ett ansvar här i kammaren och riksdagen och som också är ett ansvar för regeringen är att se helheten. Man ska väl inte sticka under stol med att diskussionen fanns redan när kretsloppssystemet och återvinningssystemet infördes på 90-talet. Kommunerna var inte helt glada över att de inte fick ansvaret. Men i stort har vi väldigt höga insamlingsmål. Vi får dock ständigt den här diskussionen: Borde man inte se över hela systemet? Det viktiga tycker jag är att vi har ett bra system i grunden och att det behöver utvecklas. Man kan mycket väl skruva i målen, förtydliga och sätta krav på samarbetet mellan aktörerna. Men jag tror att vi ska vara väldigt försiktiga med att kasta ut barnet med badvattnet och säga att vi ska utreda detta helt och hållet. Då har vi gjort en stor miljöförlust. Det som det handlar om i kretsloppsarbetet är att minska avfallsmängderna, att återvinna och återanvända. Det tror jag är det viktiga. Då blir många gånger svaret att beredning pågår. Det är lite tråkigt i ett sådant här motionsyrkande, men så är det. Beredning pågår 1: Naturvårdsverket håller på och jobbar med en avfallsplan i dialog med de olika aktörerna. Beredning pågår 2 - som också behandlas i detta betänkande: EU-kommissionen inledde hösten 2010 en studie om alternativ och möjligheter när det gäller ett EU-gemensamt pantsystem för burkar. Pantsystem är väldigt bra exempel på hur man kan använda ekonomiska incitament inom miljöpolitiken. Precis som utskottsmajoriteten säger och som Centerpartiet har sagt länge är det positivt att EU-kommissionen tar detta initiativ för att utreda frågan om ett EU-gemensamt pantsystem för burkar. Det är nödvändigt med tanke på att människor och varor rör sig över gränserna. Men det finns inget konkret förslag här i riksdagen om lagstiftning. Det är väldigt viktigt för åhörarna att få veta det. Vi bejakar detta, men vi vill invänta kommissionens arbete. Det blir lite naivt att säga att Sverige ska införa ett europeiskt pantsystem. Vi måste ha EU och EU-kommissionen med oss, annars är det värdelöst. Beredning pågår 3: Miljömålsberedningen, som jag har nöjet att sitta i, har lämnat förslag till regeringen bland annat inom avfallsområdet så sent som den 31 mars. Det handlar om etappmål om ökad resurshushållning i livsmedelskedjan och om ökad återanvändning och återvinning av byggnads- och rivningsavfall. Miljömålsberedningens förslag grundar sig på Miljömålsrådets arbete. Det är den myndighet som tidigare samlat hade ansvaret i miljömålssystemet. Den gjorde en fördjupad utvärdering som kom 2008. Där pekar de på att de ökade avfallsmängderna tillsammans med återvinningen av matavfall och återföring av fosfor i avfallsslam till produktiv åkermark var de stora kvarvarande utmaningarna på området. Det är då rätt så naturligt att Miljömålsberedningen kommer med just de förslagen. Det handlar om målet att matavfallet ska minska med 20 procent jämfört med 2010. Vi slänger mycket fullt ätbar mat. Enbart från hushållen motsvarar matsvinnet 1,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det skulle minska resursförbrukningen. I den gemensamma energi- och klimatpolitiken som vi har bestämt i riksdagen är 1,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter ungefär vad vi har sagt att vi ska uppnå med ekonomiska styrmedel. Kunde vi minska matsvinnet har vi nått inte bara bättre ekonomi för hushåll och samhället utan också minskade koldioxidutsläpp. Den andra delen som varit uppe här är biologisk återvinning av hushållsavfall. Det handlar om att 40 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger ska behandlas biologiskt så att växtnäring och energi kan tas till vara. Målet finns där. De reservationer som finns på området slår lite grann in öppna dörrar. Det sista är att 60 procent av fosforföreningarna i avlopp ska tas till vara och återföras till produktiv mark varav minst hälften återförs till åkermark. Det är ett viktigt mål. Det handlar också mycket om att avgifta våra system så att avloppsslammet är möjligt att lägga på åkermark utan att det innebär att man lägger ut en massa gift på åkermarken. Det handlar om systemtänkande. Man gör det väldigt mycket i dag när det gäller nya områden, till exempel Norra Djurgårdsstaden här i Stockholm. Där tänker man redan från början när man bygger ett område: Hur kan vi göra för att sluta kretsloppen? Då har man inte vattenklosetter utan urinseparerande toaletter i stället. Att tänka rätt från början är inte minst viktigt när vi ska ha ett systemtänkande i miljöpolitiken. Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)
Otto von Arnold (Kd)
Anf. 16 Otto von Arnold (Kd)
Fru talman! Det pågår en intensiv debatt i kammaren om avfall och kretslopp. Det är två delar som hänger väldigt väl ihop. Att förvalta de knappa resurser vi har på vår jord är en del av den kristdemokratiska förvaltarskapstanken. Att hitta långsiktiga spelregler för privatpersoner, konsumenten, kommuner och producenter att kunna återanvända eller ta till vara det avfall som finns, återvinna det och framför allt minimera deponin är en av de viktiga utmaningar vi står inför. Det hänger ihop med hela vårt miljötänk och vår miljö- och klimatpolitik. Även om det kan synas vara en liten bit och ett litet betänkande är det viktiga frågor. Jag noterar att vi är rätt så överens mellan Alliansen och oppositionen. De stora målen och tagen är gemensamma. Skillnaden ligger snarare i att oppositionen gärna vill gå fram med en snabb lagstiftning. Det ska vara pang på rödbetan med detsamma. Vi vill säga att det är en dynamisk process. Vi har ett ansvar inte bara här i riksdagen utan även i kommunerna och i näringslivet. Informationen till konsumenterna är synnerligen intressant. Det går att genom olika incitament få en hög grad av återvinning och få in det i ett kretslopp. De goda exemplens kraft är något som man i EU använder sig mycket av. Det är mot den bakgrunden man ska se kommissionens initiativ att utreda pant på burkar och flaskor. Det är också positivt att Nordiska rådet har kommit med ett förslag. Det är en sammanvägning av många olika intressen. Jag tror det var Jens Holm som var lite grann inne på industrin. Den har givetvis investerat väldigt mycket i varumärken. Bara en sådan enkel sak som att få en dansk som är van att dricka en grön Tuborg i stället göra det i en svensk återvinningsbar 33-centilitersflaska är inte helt enkelt. Jag ska inte överdriva. Det går med motivering. Kanske det i nästa generation är möjligt att åstadkomma det. Det tror jag säkert. Det handlar om information och är inte någonting för lagstiftningen att göra. Vi ligger på en väldigt hög återvinningsgrad i procent mätt. Samtidigt ökar mängden avfall. Man bör titta över gränserna, och vi kan bli bättre. Det får inte vara så att målen blir begräsningar. Det är också positivt att Naturvårdsverket håller på att ta fram en nationell avfallsplan. Kommunerna har sina avfallsplaner. De måste givetvis anpassas till de förutsättningar som finns på ort och ställe. Det är inte givet. Man har kanske en tung industri på ett ställe och kanske en sovstad på ett annat ställe. Det är helt olika avfallsproblem. Vi får vara lite försiktiga med lagstiftning här. Jag tror att kommunerna är rätt duktiga på detta i samarbete med de privata företagen. Givetvis är vår uppgift här i riksdagen att fastställa de övergripande ramarna. Det gäller att hitta ett kretslopp och få ett fungerande kretslopp där matavfallet är alldeles för stort. Vi kastar alldeles för mycket mat. Vi måste bli betydligt bättre på det. Samtidigt finns det i den processen stora resurser att ta till vara. Som Roger Tiefensee var inne på vill det till att man är försiktig hos kommunerna för att se till att vi kan uppnå de ställda målen när det gäller att få tillbaka rötslammet till åkrarna. Här är väldigt stora värden som inte kan tas till vara i form av närsalter, fosfor, kalium och kväve. Det arbetas på en nationell biogasstrategi i Regeringskansliet. Vi behöver ersätta 86 terawattimmar som i dag används i fordonsindustrin för bränsle. Det är väldigt mycket. Energimyndigheten har uppskattat att man till 2020 kan producera tre terawattimmar från biogas. Region Skåne och Västra Götaland har en helt annan uppfattning. Det bygger inte bara på hushållsavfall utan även på andra källor. Om vi ska vara fossilbränsleoberoende till år 2030 och bara har tre terawattimmar av 86 plus kanske lite annan el och så vidare har vi en del att göra. Därför är det viktigt att vi har en nationell biogasstrategi. En annan viktig sak är vattnets kretslopp. Där är det viktigt att kommunerna uppfyller sin roll och ser till att också de enskilda får en ordentlig rening. Genom information och det goda exemplet kan vi skapa win-win-situationer för våra medborgare, företagen, landet som sådant och även Europa. (Applåder)
Karin Granbom Ellison (Fp)
Anf. 17 Karin Granbom Ellison (Fp)
Fru talman! Avfall är en fråga som vi alla kommer i kontakt med dagligen. Varje dag ställer vi oss medvetet eller omedvetet frågan: Vad ska jag göra med använt papper, tomma förpackningar, överbliven mat eller en vara som har gått sönder? I internationella jämförelser är Sverige ganska bra på att hantera avfall. Det betyder inte att vi kan slå oss till ro. Vi måste sikta högre. I Sverige behövs krafttag för att bryta de stadigt ökande avfallsmängderna. Det finns också stort utrymme för att öka materialåtervinningen. Sverige är det land i EU som har högst förbränning, men vi är inte bäst på materialåtervinning. Om vi tar hand om vårt avfall på ett klokare sätt förbättrar vi förutsättningarna för hälsa för människor och djur. Gifterna minskar i miljön, klimatpåverkan blir lägre och vi får en förnuftigare hushållning av energi och råvaror. Jag väntar nu med spänning på Naturvårdsverkets nationella avfallsplan som ska komma till sommaren. Den nuvarande planen är från 2005. Det är dags för nya tag. Men det är inte bara en myndighet som behöver tänka till. Vi behöver vara många som är med i debatten, som visar engagemang och som kommer med idéer. I stor utsträckning är det vi konsumenter som ska göra jobbet att sortera. Då behövs kunskap och motivation. Samhället ska göra det lätt att göra rätt. Information ska vara lättillgänglig, och avfallssystemen ska vara inbjudande att använda. Under de senaste åren har jag motionerat om avfallshantering. I år har jag lagt extra krut på att lyfta fram frågan om information. Jag menar att det inte ska behöva råda någon tvekan för konsumenter var man ska lämna sitt avfall för att göra rätt. I dag spretar informationen och är ofullständig. Kommunerna har ansvaret att informera efter dialog med producenter. Hur information ges i kommuner varierar mycket. Det borde vara lättare att hitta sammanhållen information. Det skulle exempelvis kunna finnas en välkänd nationell hemsida där man kan läsa hur alla möjliga varor ska hanteras. Informationen på avfallsstationerna måste också bli bättre. De flesta stationer är obemannade, så vem frågar man om man inte vet hur man ska göra? Det är lätt att en vara hamnar fel om informationen är bristfällig. Kanske kan det finnas en telefon på återvinningsstationen för att ringa till någon som kan ge vägledning? Åtminstone borde det vara tydligt vem man kan ringa om man har mobiltelefonen med sig. Det borde också finnas fler pedagogiska bilder och information på flera språk. Återkopplingen till oss konsumenter borde bli bättre. Det florerar fortfarande myter om att det inte är någon idé att sortera. Visst vore det motiverande att få mer information om varför vi ska sortera och återvinna, vad som sedan görs med materialet och hur mycket som samlas in. Förutom att minska det totala avfallet måste vår ambition vara att också minska dess farlighet. Det finns beräkningar som visar att runt två kilo årligen per person farligt avfall och elavfall hamnar i hushållssoporna, det vill säga fel. Till viss del beror det nog på att avfallet inte upplevs som farligt; vi har ju det i våra hem. Men exempelvis batterier, energilampor, ugnsrengöring och insektsmedel är mycket skadliga om de hamnar i miljön. Det behövs mer kunskap och ökad service i insamlingen av dessa varor. Elvaror ska i dag märkas med en symbol som visar en överkryssad soptunna. Kommunerna ska tala om vad symbolen betyder. Detta system fungerar inte tillfredsställande. Sist jag handlade mat gick jag bort till elhyllan i butiken och vände på några förpackningar med elapparatur. Märkningen var mycket varierande - allt från att den var hyfsat tydlig till att symbolen fanns under förpackningen och dold inuti den till att ingen märkning syntes. Vad gällde ugnsrengöringen och insektsmedlet fanns det på sina håll ingen märkning eller text alls om att varan skulle sorteras som farligt avfall, eller så stod det något kryptiskt. Som svar i betänkandet står det att Naturvårdsverket har skapat en lista över avfall som klassas som farligt. Jag letade upp listan, men jag uppfattar att den i första hand vänder sig till dem som i yrkesverksamhet skapar och ska klassa farligt avfall och till dem som bedriver tillsyn. Men jag kan inte säga att den var tillräckligt användarvänlig för vanliga konsumenter. Därtill undrar jag hur en konsument ska kunna veta att det är på Naturvårdsverkets hemsida som man ska leta. I EU finns en mycket tydlig avfallshierarki som säger att vi ska eftersträva följande prioriteringsordning i hanteringen av avfall: förebygga, återanvända, materialåtervinna, energiutvinna och slutligen bortskaffa och deponera. Vi behöver bygga system som stöder avfallshierarkin. De senaste 15 åren har antalet kilo avfall per person i princip enbart ökat. Mellan 1997 och 2008 ökade genomsnittet avfall per person i Sverige med 100 kilo. Nu är vi uppe i nästan 500 kilo per person. Om vi seriöst ska försöka minska avfallet måste vi göra mer än att bara tala om att människor ska handla mindre. När det gäller återanvändning kan jag notera att det i dag sällan finns ytor på återvinningsställen där det är möjligt att lämna hela varor för eventuell återanvändning. Tyvärr är det ofta lättare att lämna osorterat material än sorterat. Det är bakvänt, tycker jag! Servicenivån på återvinningsstationerna måste upplevas som hög. Det ska vara rent och snyggt, och det ska vara lätt att veta vad man kan lämna där. År 2008 antog riksdagen lagstiftning som skulle tydliggöra krav på producenternas service för insamling och underlätta tillsynen för kommunerna. En myndighet skulle utses för att utforma föreskrifter för hur detta skulle gå till i praktiken. Ännu har myndigheten inte utsetts fast det är många, såväl producenter som kommuner och konsumenter, som väntar på de förbättringar denna lagstiftning skulle ge. Jag känner till att regeringen funderar på att ta ett nytt helhetsgrepp på avfallsområdet. Möjligen är det därför förslaget om förhandsgodkända insamlingssystem för förpackningar och papper har stannat upp. Men jag menar att regeringen måste bli tydligare på den här punkten. Vad har vi för politiska initiativ att se fram emot för en bättre avfallshantering i Sverige? Jag vill göra en kort kommentar till Jens Holm, som jag uppfattade tyckte att det var bedrövligt att det finns de som försöker dumpa sitt elavfall i utvecklingsländer. Det är vi förstås många som tycker. Det var därför glädjande att se att regeringen i slutet av 2009 lade fram en proposition för att just straffbelägga otillåtna avfallstransporter. Riksdagen fattade ett beslut om detta för cirka ett år sedan. Nu är försök till smuggling straffbart och kan ge fängelse. Samhället kan ingripa när man påträffar en container med olagligt avfall i en hamn. Det är förstås viktigt att se till att lagstiftningen fungerar i praktiken också fortsättningsvis. Fru talman! Det pågår nu ett arbete med EU:s ramdirektiv för avfall. Naturvårdsverket utarbetar en ny avfallsplan. Parter på avfallsområdet för samtal. Debatten i dag har varit engagerad, tycker jag. Framtida diskussion om avfallet behöver vara livfull i myndigheter, i forskarvärlden, bland producenter och konsumenter - ja, i hela samhället! Hela tiden behöver diskussion pågå. Men vi måste också ständigt agera för att vi ska nå framsteg. Vi är bra på avfallshantering i Sverige. Samtidigt är potentialen för ökad återvinning och klokare avfallshantering stor. Små förbättringar varje dag gör Sverige till ett föregångsland. (Applåder)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2011-05-04
Förslagspunkter: 6, Acklamationer: 4, Voteringar: 2

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Pantsystem m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2010/11:MJ203, 2010/11:MJ378 yrkande 3 och 2010/11:MJ416.
      • Reservation 1 (S, MP, V)
    2. Europeiskt pantsystem

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2010/11:MJ240 yrkande 9, 2010/11:MJ250, 2010/11:MJ335 och 2010/11:MJ378 yrkandena 5 och 6.
      • Reservation 2 (S, V)
    3. Källsortering och återvinning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2010/11:MJ259, 2010/11:MJ372, 2010/11:MJ374, 2010/11:MJ377 yrkandena 2 och 3 samt 2010/11:MJ378 yrkandena 1 och 2.
    4. Ansvarsförhållande m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2010/11:MJ258, 2010/11:MJ377 yrkande 1 och 2010/11:MJ445 yrkande 2.
      • Reservation 3 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S0100111
      M101006
      MP02203
      FP23001
      C18005
      SD20000
      KD15004
      V01702
      Totalt177139132
      Ledamöternas röster
    5. Avfallshierarkin

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:MJ445 yrkande 1.
      • Reservation 4 (S, MP, V)
    6. Biologiskt avfall m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2010/11:MJ274 yrkande 8, 2010/11:MJ276, 2010/11:MJ311, 2010/11:MJ378 yrkande 4, 2010/11:MJ403 och 2010/11:N398 yrkande 14.
      • Reservation 5 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 5 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S0101011
      M101006
      MP02203
      FP23001
      C18005
      SD20000
      KD15004
      V01603
      Totalt177139033
      Ledamöternas röster