Återvinning

Betänkande 1991/92:NU7

Näringsutskottets betänkande 1991/92:NU07

Återvinning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
NU7

Ärendet

I detta betänkande behandlas tio motioner om återvinning.
Yrkandena rör bl.a.
forskning om och utveckling av återvunna produkter,
Systembolagets återtagande av tomburkar,
internationell standard för returförpackningar,
åtgärder för att främja returpappershanteringen.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Detta sker beträffande
flera av motionerna med hänvisning till de förslag som
förpackningsutredningen nyligen har lagt fram. Bl.a. föreslås
att förpackningsproducenterna skall få det ekonomiska ansvaret
för återtagning och materialåtervinning av använda förpackningar
och att förpackningsanvändarna (såväl företag som enskilda
konsumenter) skall få ett principiellt ansvar att medverka vid
sortering av förpackningar. I fråga om motionsyrkanden om
åtgärder för att främja returpappershanteringen hänvisar
utskottet bl.a. till ett pågående beredningsarbete inom
regeringskansliet.

Motionerna

Yrkanden

De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här
är följande:

1990/91:N233 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen
1. beslutar att staten skall garantera ett minimipris på
returpapper,
2. begär att regeringen lägger fram förslag om att
pappersbruken skall åläggas att använda returpapper i
produktionen där så är möjligt,
3. begär att regeringen snabbutreder returpappershanteringen i
Norrland,
4. begär att regeringen lägger fram förslag om hur Sverige kan
bidra till att öka användningen av returpapper internationellt.

1990/91:N246 av Lars-Erik Lövdén (s) och Kurt Ove Johansson
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts rörande åtgärd för att förbättra
avsättningsmöjligheten för insamlat returpapper.

1990/91:N247 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att trygga
pappersåtervinningen.

1990/91:N283 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av skyndsamma insatser för utveckling av alternativa
användningsområden för sorterat återglas.

1990/91:N284 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning och utveckling av återvunna
produkter.

1990/91:N288 av Lars Werner m.fl. (v) såvitt gäller yrkandet
(3) -- med motivering i motion 1990/91:Jo514 -- att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av svenska initiativ för att skapa internationell
standard för returförpackningar.

1990/91:N308 av Åke Selberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning om och utveckling avseende återvunna
produkter,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om etablering av återvinningsföretag i norra Sverige.

1990/91:N344 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att Systembolaget skall ta emot tomburkar.

1990/91:N411 av Ragnhild Pohanka (mp) och Eva Goës (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verka för resurs- och energisparande
genom minimerad användning av engångsmaterial.

Den motion som har väckts med anledning av proposition
1990/91:90 och behandlas här är

1990/91:N56 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt gäller yrkandet
(4) -- med motivering i motion 1990/91:Jo113 -- att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för ökad återvinning av returpapper.

Motivering

Svårigheter att få avsättning för återvunnet material
äventyrar återvinningen av glas och papper, sägs det i
motionerna 1990/91:N284 (s) och 1990/91:N308 (s). Det återvunna
materialet är en viktig resurs och en betydelsefull råvara som
måste tas till vara i den framtida industriproduktionen, anför
motionärerna. Därför måste en satsning ske på forskning och
utveckling så att användbara produkter kan tillverkas av
återvunnet papper och återvunnet glas. I den sistnämnda motionen
begärs också att återvinningsföretag skall lokaliseras till de
norra delarna av vårt land. Till följd av höga
transportkostnader är detta, enligt motionärerna, nödvändigt om
vi skall kunna behålla och tillgodogöra oss de resurser som
återvunnet material utgör.

Även i motion 1990/91:N283 (c) krävs skyndsamma insatser för
utveckling av alternativa användningsområden för sorterat
återglas. Det finns i dag två glasbruk -- Hammar och Limmmared
-- som tar emot återglas. Hammars glasbruk kommer snart att
läggas ner, och Limmareds glasbruk kommer inte att kunna
fortsätta att ta emot allt sorterat vitt glas, säger motionären.
Han nämner isoleringsmaterial inom byggnadssektorn som ett
exempel på ett alternativt användningsområde för återglas, men
problemet sägs vara att det saknas medel för forskning och
utveckling.

Systembolaget bör ta sitt miljöansvar och åläggas skyldighet
att ta emot tomma aluminiumburkar, anförs det i motion
1990/91:N344 (fp). Trots att Systembolaget varje år säljer ca
150 miljoner burkar öl vägrar man att ta emot tomburkar, säger
motionären.

Sverige bör ta initiativ till ett internationellt
standardiseringsarbete för returförpackningar, anförs det i
motion 1990/91:N288 (v). Lika väl som man har normer för skruvar
och muttrar kunde man ha det för returförpackningar. Ett
internationellt standardiseringssystem för returförpackningar
skulle, enligt motionärerna, förbättra förutsättningarna för
handeln.

Genom en minskad användning av engångsmaterial kan resurs- och
energisparande främjas, framhålls det i motion 1990/91:N411
(mp). Det konsumeras omkring 1 miljard bärkassar om året, varav
900 miljoner plastkassar och 100 miljoner papperskassar. Om
priset sätts till ett par kronor på papperskassar och till 5
kronor på plastkassar skulle det, enligt motionärerna, bli
lönsamt för kunderna att själva köpa eller sy tygkassar, som kan
återanvändas hundratals gånger.

Åtgärder för att förbättra avsättningsmöjligheterna för
insamlat returpapper efterlyses i motion 1990/91:N246 (s).
Insamlings-, transport- och hanteringskostnaderna för
returpapper ligger väsentligt över ersättningsnivåerna, säger
motionärerna, och i dag råder det en situation där en del
kommuner i norra Sverige har upphört med pappersinsamlingen och
många kommuner i övriga landet överväger att upphöra med
insamlingen.

Även i motion 1990/91:N247 (s) krävs åtgärder för att en
fortsatt insamling av returpapper i kommunerna skall tryggas.
Det finns, enligt motionärerna, oroande rapporter om att
kommunerna i framför allt norra Sverige har stora svårigheter
att upprätthålla insamlingen av returpapper. Det bör, menar de,
ligga ett nationellt intresse i att återvinningen av returpapper
kan fortsätta i hela landet.

Regeringen bör anmodas att ställa krav på att tidningspapper
skall ha en inblandning av returpapper på 20 %, anförs det i
motion 1990/91:N56 (c). En sådan åtgärd skulle kunna medverka
till att det skapas en fungerande marknad för returpapper i
Sverige. Därigenom borde den nuvarande återvinningsgraden för
papper, 44 %, kunna höjas.

Returpappershanteringen är i akut kris och det krävs
omedelbara åtgärder, sägs det i motion 1990/91:N233 (v).
Pappersbruken, som utgör de huvudsakliga förbrukarna av
returpapper, har överraskats av den höga återvinningsgraden.
Priset på returpapper har därmed sjunkit, vilket har lett till
att kommunerna gjort ekonomiska förluster och i flera fall
stoppat pappersinsamlingen. Genom den monopolliknande situation
som gäller på returpappersmarknaden, med två dominerande
pappersbruksägda inköpsbolag, har priserna på returpapper hamnat
på för låg nivå, hävdar motionärerna. Särskilt bekymmersam anser
de situationen vara i Norrland, med låg lönsamhet och
avsättningssvårigheter. Mot den här angivna bakgrunden framläggs
i motionen följande förslag: staten skall garantera ett
minimipris på returpapper, pappersbruken skall åläggas att
använda returpapper i produktionen där så är möjligt,
returpappershanteringen i Norrland skall snabbutredas och
Sverige skall internationellt verka för en ökad användning av
returpapper.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Riksdagsbeslut om återvinning

Riksdagen beslutade år 1975 om åtgärder som syftade till ökad
återvinning och bättre omhändertagande av avfall (prop. 1975:32,
JoU 1975:10). Bl.a. uttalades att ansvaret för att det avfall
som uppkommer vid produktionen kan tas om hand på ett från
miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt i första hand måste åvila
producenten.

Våren 1990 beslutade riksdagen om olika åtgärder på
avfallsområdet (prop. 1989/90:100 bil. 16, 1989/90:JoU 16).
Härvid uttalades att ett mål är att minimera avfallets volym och
farlighet. Producenternas ansvar för det avfall som uppstår till
följd av deras verksamhet underströks. För att ytterligare
stimulera återanvändning och återvinning beslöts om en
komplettering av renhållningslagen (1979:596) av innebörd att
avfallshanteringen skulle ske på ett sådant sätt att åtgärder
som underlättar återanvändning och återvinning av avfallet
främjas med hänsyn till råvaru- och energibesparing samt
miljövård. Beträffande källsortering slogs det fast att den
kommunala avfallsplaneringen borde ha som riktmärke att man till
årsskiftet 1993-1994 skulle uppnå önskvärd sortering, och att
förbränning och deponering av osorterat avfall därefter endast
skulle äga rum i undantagsfall.

För att genomförandet av 1990 års avfallsprogram skulle
underlättas och påskyndas beslöt riksdagen följande år om en
komplettering av avgiftsbestämmelserna i renhållningslagen
(prop. 1990/91:90, 1990/91:JoU30). Därigenom fick kommunerna
möjlighet att differentiera avfallstaxan med syfte att
källsortering skall stimuleras. Regeringen aviserade också i
propositionen att ytterligare ekonomiska styrmedel kunde
övervägas, vilket riksdagen inte hade någon erinran emot.

Förpackningsutredningen

Förpackningsutredningen (M 1990:03; särskild utredare:
direktör Sven-Runo Bergkvist), som tillsattes våren 1990, skulle
enligt ursprungsdirektiven (dir. 1990:39) utreda och lämna
förslag till åtgärder inom förpackningsområdet syftande till att
främja retursystem. Utredningen fick i mars 1991
tilläggsdirektiv (dir. 1991:17) att utarbeta ett förslag om ett
fullständigt ansvar för tillverkare, distributörer och handel
vad gäller returhantering och återanvändning, återvinning av
material eller energiutvinning från förpackningar.

I förpackningsutredningens slutbetänkande, Miljön och
förpackningarna (SOU 1991:76), som avlämnades i slutet av
september 1991, föreslås att ett producentansvar för
förpackningar införs i Sverige. Förpackningsproducenterna skall
få det ekonomiska ansvaret för återtagning och
materialåtervinning av använda förpackningar. En
förpackningsavgift föreslås för att täcka kostnaderna.
Utredningen anser vidare att förpackningar som har sorterats ut
i princip skall användas till materialåtervinning.
Förpackningsanvändare -- såväl företag som enskilda konsumenter
-- föreslås få ett principiellt ansvar att medverka vid
sortering av förpackningar. En statlig avfallsavgift föreslås
som ekonomiskt styrmedel för att stimulera till
materialreduktion, återanvändning och materialåtervinning.

Förpackningsutredningen förordar vidare (s. 295) att
statsmakterna skall lägga fast en övergripande miljöpolicy för
förpackningar. Samhällets miljökrav anges därvid böra utgå från
följande:
Mängden förpackningsmaterial bör reduceras, främst genom att
mängden råvara per förpackning minskas och genom att "onödiga"
förpackningar utmönstras.
Materialvalet bör syfta till att reducera miljöbelastningen.
Återanvändning av förpackningar bör ske så långt det är
möjligt.
Materialåtervinning av förpackningar bör utökas väsentligt
genom att tekniken för insamling och sortering utvecklas och
genom att nya marknader för återvunnet förpackningsmaterial
skapas.
Energiutvinningen ur förpackningsmaterial bör förbättras genom
utökad kommunal källsortering.

Beträffande forskning och utveckling föreslår utredningen ett
brett upplagt program som belyser återvinning av
förpackningsmaterial. Forskningsprogrammet borde nära följa den
internationella FoU-verksamheten och framför allt avse
problemområdena insamlingsmodell, sorteringsteknik och
återvunnet förpackningsmaterial. Finansiering föreslås ske genom
medel från programrådet för forskning för ett avfallssnålt
samhälle och från närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Vidare föreslås området bli uppmärksammat i nästa
forskningsproposition. Programrådet, som inrättades år 1990, har
enligt sin instruktion (SFS 1990:961) till uppgift att utveckla
teknik och styrmedel som leder till miljöanpassade produkter och
därmed minskad mängd och farlighet beträffande avfall.

Förpackningsutredningen lämnar förslag till vilken
återvinningsgrad som bör vara uppnådd för olika
förpackningsmaterial vid sekelskiftet. Återvinningsgraden borde
för glas öka från dagens ca 35 % till 60--70%, för aluminium
från 42 % till 60--80 %, för stålplåt från i stort sett 0 % till
40--60 %, för wellpapp, papper och kartong från 46% till 60 %
samt för plast till 30--40 % men på längre sikt till 60%.

Förpackningsutredningens slutbetänkande remissbehandlas för
närvarande. Remisstiden utgår den 31 januari 1992. En
proposition planeras till hösten 1992.

Glasåtervinning

I systemet för glasåtervinning ansvarar kommunerna för
insamling och transporter, varvid finansiering delvis sker via
den kommunala renhållningstaxan. Svensk Glasåtervinning AB har
det ekonomiska och fysiska ansvaret för det slutliga
omhändertagandet. Bolaget erlägger viss ersättning per ton
levererat återglas till kommunerna.

Av landets 284 kommuner har i dag 245 organiserad
glasåtervinning. Återvinningsgraden för alla typer av
glasförpackningar var år 1990 ca 35%.

Svensk Glasåtervinning AB införde i mars 1991 en
återvinningsavgift för såväl inhemskt tillverkade som
importerade glasförpackningar. Medlen skall användas för
utveckling av alternativa användningsområden, åtgärder för ökad
återvinning och stöd till kommunerna. De alternativa
användningsområden som undersöks är isolering inom
byggnadsindustrin och inom vägbyggnadsområdet.
Utvecklingsverksamheten äger främst rum ute på företagen, men
samarbete med Tekniska högskolan i Stockholm förekommer också.

Standardiseringsarbete

Standardiseringsarbete bedrivs via
Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) och ett antal
fackorgan för olika teknikområden. Näringslivet har
huvudansvaret för prioriteringen av standardiseringsarbete som
gäller områden med rent industriell tillämpning. Statens
insatser avser främst områden där frågor som rör säkerhet kommer
in.

Europeiska standardiseringsorgan har under år 1990 igångsatt
ett arbete som rör standardisering av förpackningar (CEN TC
261). Sverige är genom SIS representerat i den subkommitté som
handlägger frågor rörande konsumentförpackningar. Arbetet
beräknas ta omkring två år.

Förpackningsutredningen föreslår i sitt slutbetänkande
(s. 295) att Sveriges medverkan i det internationella
standardiseringsarbetet på förpackningsområdet skall
intensifieras i vad avser sådan standardisering som ökar
förutsättningarna för materialreducering, återanvändning och
materialåtervinning av förpackningar.

Returpapper

Insamling

I det tidigare nämnda riksdagsbeslutet från år 1975 om olika
åtgärder som syftade till ökad återvinning och ett bättre
omhändertagande av avfall ingick att en obligatorisk insamling
av pappersavfall i form av tidningar och tidskrifter skulle
påbörjas. Enligt riksdagens beslut borde pappersinsamlingen vara
fullt genomförd före år 1980 i alla de delar av landet där sådan
insamling är praktiskt genomförbar och motiverad. Svenska
renhållningsverksföreningen uppger att tidningsinsamling för
närvarande förekommer i så gott som samtliga kommuner.

Enligt beräkningar av skogsindustrierna uppgick mängden
insamlat returpapper till 909 ton år 1990, vilket innebär en
fördubbling jämfört med år 1975. Insamlingen av tidningar och
journaler uppgick år 1990 till 438 ton och insamlingen av
wellpapp, spill och övrig s.k. insamlingsvara till 270 ton.

Pappersindustrins förbrukning av returpapper, som uppgick till
1034 ton år 1990, har mer än tredubblats sedan år 1975.
Förbrukningen väntas öka relativt kraftigt under år 1992, bl.a.
genom det kapacitetstillskott som Bravikens pappersbruk får vid
årsskiftet 1991-1992.

Utredning av statens industriverk

Statens industriverk (SIND) gjorde år 1988 på regeringens
uppdrag en utredning (SIND PM 1988:3) av den svenska massa- och
pappersindustrins användning av och möjligheter till försörjning
med returpapper. Utredningens syfte var att bedöma om särskilda
åtgärder erfordrades för att trygga massa- och pappersindustrins
returpappersförsörjning. Sammanfattningsvis ansåg SIND att några
sådana åtgärder inte behövdes inom de närmaste åren.

NOs prövning

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i september 1991 fattat
beslut i två ärenden rörande returpapper. Det ena ärendet gällde
en framställning från Svenska kommunförbundet och
Renhållningsverksföreningen att NO skulle ta upp till förnyad
bedömning huruvida inte den samverkan som föreligger på
inköpssidan när det gäller returpapper från hushållen innebär
risk för missbruk av köparmakt och om inte denna risk är så stor
att den leder till skada för de kommuner som engagerar sig i
arbetet.

Två inköpsbolag -- IL Returpapper AB och Pappersåtervinnings
AB (PÅAB), där så gott som samtliga svenska pappersbruk som
använder returpapper som råvara är delägare -- dominerar
returpappersmarknaden.

I sitt beslut hänvisade NO till ett beslut från år 1984 i ett
likartat ärende avseende pappersbrukens inköpssamverkan. NO
uttalade då att brukens köparsamverkan i sin dåvarande form hade
vissa från allmän synpunkt positiva effekter på prisbildningen
och effektiviteten. Även om samverkan också kunde antas innebära
vissa risker för missbruk av köparmakt, ansåg NO inte att
utredningen gav grund för att göra gällande att dessa risker
motiverade ett ingripande från NOs sida.

I det nu aktuella beslutet säger NO sammanfattningsvis att de
prissänkningar som inköpsbolagen har genomfört snarast är att se
som en anpassning till internationella marknadspriser. Även om
kommunerna inte skulle få full kostnadstäckning kan det, enligt
NO, mot denna bakgrund knappast hävdas att pappersbruken och
inköpsbolagen har missbrukat sin köparmakt. För detta
ställningstagande talar också bl.a. den höga insamlingsnivån och
genomförda och planerade kapacitetsutbyggnader som medför att
avsättningen kommer att öka. NO tillägger vidare att
konkurrenslagstiftningen som sådan knappast kan ge grund för
ingripanden som i praktiken går ut på att få de ekonomiska
aktörerna ute på marknaden att subventionera den aktuella
insamlingsverksamheten för att få den att gå ihop. Med detta
beslut är ärendet avslutat.

Det andra ärendet hos NO gällde en framställning från IL
Returpapper AB att NO skulle pröva det samarbete som enligt
bolaget pågår mellan kommunerna på returpappersområdet, bl.a.
inom ramen för Renhållningsverksföreningen, och som påstods
innebära en horisontell prissamverkan mellan kommunerna. Anmälan
gjordes i anslutning till det tidigare refererade ärendet.

I sitt beslut anförde NO att det knappast finns skäl till
invändningar från konkurrenssynpunkt mot ett sådant samråd och
erfarenhetsutbyte på ett övergripande plan som förekommer mellan
kommunerna. Med beaktande av den styrka som pappersbruken, genom
sin samverkan i inköpsbolag, har nått på köparsidan kan det,
enligt NO, anses motiverat att kommunerna i viss mån samverkar
ytterligare för att söka uppnå en rimlig balans mellan
kommunerna och köparna av returpapper. På returpappersområdet
kan ett visst samarbete mellan kommunerna te sig befogat mot
bakgrund av statsmakternas beslut och uttalande om hur
returpapper skall återanvändas m.m., säger NO. Kommunernas
samråd och erfarenhetsutbyte bör dock inte leda till
överenskommelser, samförstånd eller rekommendationer om vilka
priser kommunerna skall begära i förhandlingarna med
inköpsbolagen. NO har mot bakgrund av detta uttalande avskrivit
ärendet.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har under senare år behandlat olika motionsyrkanden
om returpapper. Vid det senaste tillfället, våren 1990,
avstyrkte näringsutskottet enhälligt i ett yttrande till
jordbruksutskottet (1989/90:NU7y) en motion (v) med krav på ett
uttalande av riksdagen om behovet av en gemensam inköps- och
försäljningsorganisation för pappersprodukter för kommuner,
landsting och stat och om behovet av ökade insatser för
pappersinsamling. Näringsutskottet anförde att den industriella
användningen av returpapper är värdefull i många avseenden, inte
minst från energi- och naturresurssynpunkt, och att det därför
är angeläget med en fortsatt ökad insamling av returpapper.
Utskottet noterade vidare att regeringen avsåg att noga följa
utvecklingen på området. Jordbruksutskottet (1989/90:JoU16)
anslöt sig till vad näringsutskottet hade uttalat. Riksdagen
avslog motionen.

Miljöminister Birgitta Dahl besvarade hösten 1990 (RD
1990/91:5) en fråga (1990/91:50) om vilka åtgärder regeringen
avsåg att vidta för att skapa fungerande marknader för
återvinningsbara material. Miljöministern uttalade bl.a. att hon
ansåg att -- efter det att riksdagen våren 1990 på regeringens
förslag fattat beslut om förändringar i renhållningslagen för
att främja ökad källsortering och återanvändning -- bollen låg
hos industrin, kommunerna och konsumenterna.

Utskottet

Riksdagen har med början år 1975 fattat beslut om olika
åtgärder som syftar till ökad återvinning och bättre
omhändertagande av avfall. De senaste besluten på området
tillkom våren 1990 och våren 1991.

I två motioner, 1990/91:N284 (s) och 1990/91:N308 (s), krävs
nu ökade insatser för forskning om och utveckling av återvunna
produkter. Motiven till yrkandena är de avsättningssvårigheter
som föreligger; dessa anses äventyra återvinningen.

I det föregående finns en redogörelse för de förslag som
förpackningsutredningen har lämnat i sitt nyligen publicerade
slutbetänkande. Där föreslås bl.a. att ett producentansvar för
förpackningar införs i Sverige. Beträffande forskning och
utveckling förordar utredningen ett brett upplagt forsknings-
och utvecklingsprogram som belyser återvinning av
förpackningsmaterial. Vidare föreslås området bli uppmärksammat
i nästa forskningspolitiska proposition.

Forskning och utveckling beträffande återvinning bedrivs i dag
inom olika myndigheter och stiftelser. Programrådet för
forskning för ett avfallssnålt samhälle, som inrättades år 1990,
har enligt sin instruktion (SFS 1990:961) till uppgift att
utveckla teknik och styrmedel som leder till miljöanpassade
produkter och därmed minskad mängd och farlighet beträffande
avfall. Forskning och utveckling inom avfalls- och
återvinningsområdet förekommer också hos statens naturvårdsverk,
närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) och
forskningsstiftelsen Reforsk.

Statsmakterna har fastlagt målet att avfallets volym och
farlighet skall minimeras. Utskottet anser det mycket angeläget
att det sker en satsning på forskning och utveckling avseende
återvunna produkter. Detta är nödvändigt om nya
avsättningsområden för återvunnet material skall kunna skapas,
vilket i sin tur är en förutsättning för att det angivna målet
skall kunna uppnås.

Med hänsyn till vad som här anförts om pågående forsknings-
och utvecklingsverksamhet och förpackningsutredningens förslag
på området anser utskottet inte att det nu erfordras någon
åtgärd av riksdagen. Utskottet utgår också från att området
kommer att uppmärksammas i en kommande forskningspolitisk
proposition. Därmed avstyrker utskottet de båda aktuella
motionerna i berörda delar.

Även i motion 1990/91:N283 (c) tas frågan om insatser för
forskning och utveckling avseende återvunna produkter upp, här
med speciell inriktning på återvunnet glas.

Vad utskottet nyss har anfört beträffande forskning om och
utveckling av återvunna produkter äger självfallet giltighet
även beträffande återvunnet glas. Dessutom kan i detta
sammanhang erinras om den återvinningsavgift som Svensk
Glasåtervinning AB införde våren 1991. De medel som inflyter
skall användas bl.a. för utveckling av alternativa
användningsområden för glasförpackningar.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet den
aktuella motionen.

I motion 1990/91:N344 (fp) krävs att Systembolaget skall
åläggas skyldighet att ta emot tomburkar. I dag tas inga
tomburkar emot av Systembolaget.

Utskottet delar motionärens uppfattning att en så stor
försäljare som Systembolaget, med en årlig försäljning på ca 150
miljoner burkar öl, borde anse sig skyldigt att delta i
återtagandet av tomburkar. Utskottet utgår emellertid ifrån att
problemet kommer att få en lösning på grundval av de förslag som
förpackningsutredningen har lagt fram. Med hänvisning härtill
avstyrker utskottet motionen.

Sverige bör agera för att en internationell standard för
returförpackningar skapas, sägs det i motion 1990/91:N288
(v).

Som tidigare redovisats har det i fjol inom ramen för det
europeiska standardiseringsarbetet igångsatts ett arbete som rör
standardisering av förpackningar, i vilket Sverige deltar via
standardiseringskommissionen. Vidare kan noteras att
förpackningsutredningen i sitt slutbetänkande har föreslagit att
Sveriges medverkan i det internationella standardiseringsarbetet
på förpackningsområdet skall intensifieras.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet den
aktuella motionen i berörd del.

Statsmakterna bör verka för resurs- och energisparande genom
minskad användning av engångsmaterial, t.ex. genom höjda priser
på pappers- och plastkassar, anförs det i motion 1990/91:N411
(mp).

I ett riksdagsbeslut våren 1990 uttalades, som tidigare har
redogjorts för, att ett mål är att minska avfallets volym och
farlighet. I förpackningsutredningens betänkande lämnas,
såsom också nämnts, förslag till att statsmakterna skall lägga
fast en övergripande miljöpolicy för förpackningar. Denna skulle
ha följande innebörd. Mängden förpackningsmaterial bör
reduceras genom lämpligt materialval. Förpackningar bör
återanvändas så långt det är möjligt. Insamlings- och
sorteringstekniker bör utvecklas. Nya avsättningsmarknader för
återvunnet material bör skapas. Utvinningen av energi ur
förpackningsmaterial bör förbättras.

Utskottet avstyrker den aktuella motionen med hänvisning till
det anförda.

Riksdagen bör verka för att återvinningsföretag också
lokaliseras till de norra delarna av vårt land, anförs det i
motion 1990/91:N308 (s).

Riksdagen beslutade våren 1990 om fortsatta mål och riktlinjer
för regionalpolitiken (prop. 1989/90:76, 1989/90:AU13). Det
regionalpolitiska företagsstödet lämnas till konkurrensutsatta
verksamheter som bedrivs på marknadsmässiga villkor och med
tillfredsställande lönsamhet. Våren 1991 beslutade riksdagen att
även ideella organisationer och intresseorganisationer skulle
kunna erhålla regionalpolitiskt företagsstöd vid utlokalisering
från Stockholmsregionen (prop. 1990/91:87, 1990/91:AU13). Någon
särbehandling av företag inom en särskild bransch förekommer
inte.

Utskottet anser att återvinning och återanvändning skall
främjas i alla delar av landet. Däremot kan utskottet inte
förorda att någon speciell bransch -- i detta fall
återvinningsföretag -- skall särbehandlas när det gäller det
regionala företagsstödet. Med det sagda avstyrker utskottet den
aktuella motionen i berörd del.

Returpappershanteringen diskuteras i fyra motioner,
1990/91:N246 (s), 1990/91:N247 (s), 1990/91:N56 (c) och
1990/91:N233 (v).

I det föregående har redogjorts för riksdagens beslut år 1975
om införande av obligatorisk insamling av pappersavfall. Därvid
har också lämnats uppgifter om insamling och förbrukning av
returpapper. Insamlingen har fördubblats från år 1975 till år
1990, medan pappersindustrins förbrukning har tredubblats.

Vidare har lämnats redogörelser för en utredning av statens
industriverk av den svenska massa- och pappersindustrins
användning och försörjningsmöjligheter vad gäller returpapper
och för två ärenden hos NO avseende påstådd inköpssamverkan
resp. påstådd horisontell prissamverkan. Det första ärendet
gällde om de två dominerande inköpsbolagens samverkan vad avser
returpapper från hushållen innebär risk för missbruk av
köparmakt. Det andra ärendet gällde om det samarbete som pågår
mellan kommunerna på returpappersområdet, bl.a. inom ramen för
Renhållningsverksföreningen, innebär en horisontell
prissamverkan. NO har efter utredning kommit fram till att det
varken kan anses föreligga missbruk av köparmakt eller
horisontell prissamverkan och har avskrivit ärendena.

Riksdagens tidigare behandling av motioner om returpapper har
redovisats i det föregående.

Enligt vad utskottet erfarit bereds frågan om
returpapperssystemets utformning inom regeringskansliet (miljö-
och resursdepartementet). För närvarande sker
problembeskrivning. En rapport på grundval av arbetet beräknas
kunna föreligga våren 1992.

Vad gäller yrkandet i motion 1990/91:N233 (v), som gäller
svenska insatser för en ökad användning av returpapper
internationellt, vill utskottet framhålla följande. Sverige
verkar i dag internationellt för ökad återvinning inom ramen för
det nordiska samarbetet och inom OECD, där återvinningsfrågorna
uttryckligen finns med på arbetsprogrammet. Vidare arbetar man
inom EG med att ta fram ett förslag till direktiv rörande
förpackningsavfall. Direktivets syfte är att ange ramar för en
förpackningspolicy och en policy för omhändertagande av
förpackningsavfall. Direktivet skall omfatta åtgärder relaterade
till produktion, marknadsföring och användning av förpackningar.
Vidare omfattas åtgärder för att förebygga uppkomsten av
förpackningsavfall, för återtagning och kvittblivning av
förpackningsavfall samt för användning av råvaror och energi.

Med hänvisning till att frågan om returpapperssystemets
utformning är under beredning i regeringskansliet och till vad
utskottet i övrigt har anfört avstyrks samtliga här aktuella
motioner i berörda delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande forskning om och utveckling av återvunna
produkter
att riksdagen avslår motion 1990/91:N284 och motion
1990/91:N308 yrkande 1,

2. beträffande glasåtervinning
att riksdagen avslår motion 1990/91:N283,

3. beträffande Systembolagets återtagande av tomburkar
att riksdagen avslår motion 1990/91:N344,

4. beträffande internationell standard för
returförpackningar
att riksdagen avslår motion 1990/91:N288 yrkande 3,
men. (v) - delvis
5. beträffande minskad användning av engångsmaterial
att riksdagen avslår motion 1990/91:N411,

6. beträffande lokalisering av återvinningsföretag till
norra Sverige
att riksdagen avslår motion 1990/91:N308 yrkande 2,

7. beträffande åtgärder för att främja återvinning och
användning av returpapper
att riksdagen avslår motion 1990/91:N56 yrkande 4 och
motionerna 1990/91:N233, 1990/91:N246 och 1990/91:N247.
men. (v) - delvis

Stockholm den 19 november 1991

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Anita Gradin
(s), Axel Andersson (s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson
(c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand
(s), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Olle Lindström
(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och
Christer Eirefelt (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Rolf L Nilson (v) anför:

Enligt vänsterpartiets mening måste stora ansträngningar göras
för att retursystem och återvinningsbara förpackningar skall
främjas. Ett led i ett sådant arbete bör vara att -- som
föreslås i motion 1990/91:N288 (v) -- Sverige tar initiativ till
att det skapas en internationell standard för
returförpackningar. Internationella normer för
returförpackningar bör också kunna förbättra förutsättningarna
för handel. Riksdagen bör anmoda regeringen att ta initiativ
till att en sådan internationell standard skapas. Därmed blir
motion 1990/91:N288 (v) tillgodosedd i berörd del.

Returpappershanteringen befinner sig enligt vänsterpartiets
mening i en sådan akut kris att omedelbara åtgärder krävs. I
motion 1990/91:N233 (v) beskrivs de problem som
returpappershanteringen står inför. Problemen gäller följande:
pappersbrukens otillräckliga förmåga att ta emot returpapper;
sjunkande priser på returpapper, vilket gör
returpappersinsamlingen företagsekonomiskt olönsam för
kommunerna; stoppad pappersinsamling i flera kommuner, till
följd av olönsamheten; monopolsituationen på inköpssidan;
särskilda förhållanden i Norrland med låg lönsamhet och
avsättningssvårigheter.

Mot bakgrund av denna problembeskrivning läggs i motionen fram
följande förslag till åtgärder. Staten bör garantera ett
minimipris på returpapper så att lönsamhet garanteras.
Finansiering kan ske via en miljöavgift på papperskonsumtion,
t.ex. tidningar. En del av intäkterna från miljöavgiften skall
användas till forskning och utveckling inom pappersproduktionen
med syfte att graden av recirkulation skall ökas. Vidare skall
pappersbruken åläggas att använda en viss del returpapper vid
tillverkning av tidningspapper och andra papperssorter i sådana
fall då varken produktionsprocesser eller produkternas funktion
påverkas av returpappersinblandning. Returpappershanteringen i
Norrland bör snabbutredas genom regeringens försorg. Slutligen
bör regeringen också lägga fram förslag till hur Sverige kan
bidra till att pappersåtervinningen ökar internationellt.

Riksdagen bör anmoda regeringen att vidta alla de åtgärder som
här har angetts. Med ett sådant beslut blir motion 1990/91:N233
(v) helt tillgodosedd. Även motionerna 1990/91:N246 (s),
1990/91:N247 (s) och 1990/91:N56 (c) tillgodoses därmed.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets
hemställan under momenten 4 och 7 bort ha följande lydelse:

4. beträffande internationell standard för
returförpackningar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N288 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad i det föregående
har anförts,

7. beträffande åtgärder för att främja återvinning och
användning av returpapper
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N233 och med
anledning av motion 1990/91:N56 yrkande 4 och motionerna
1990/91:N246 och 1990/91:N247 som sin mening ger regeringen till
känna vad i det föregående har anförts.