Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.
Det som vi diskuterar här i dag har sin grund i en EU-förordning som kom den 1 juli 2012. Egentligen handlar det här om att vi ansluter oss till den förordningen. Frågan är alltså egentligen redan beslutad på EU-nivå.
Bortsett från detta finns det skäl att göra förändringar. Allt fler förhållanden är gränsöverskridande. Detta handlar ju inte om att alla berörda bor i samma land, utan det handlar om att de berörda är utspridda på olika sätt. Man har kanske medborgarskap i ett land men bor i ett annat land. De kommande arvingarna kan vara utspridda och även den egendom som ska ärvas är utspridd. Då måste detta regleras på något sätt så att det blir rättssäkert.
Det som är den stora risken med att behålla nuvarande regler är att problemet med att ha parallella processer fortsätter. Det är inte bara vi i Sverige som anser att våra regler ska gå före. Det vill man också i andra länder där man har sina regleringar. I ett fall där någon dör och någon sedan ska ärva kan det vara flera processer som pågår samtidigt, vilket blir både dyrt och komplicerat. Dessutom kan det bli oförenliga resultat.
I ett land kan det bli ett utslag och i ett annat land - till exempel i Sverige - kan det bli ett annat utslag. Vilket är det då som gäller? Det blir väldigt svårt att hantera.
Det som är intressant är att vi redan i dag har en nordisk konvention. De nordiska länderna har kommit överens om just denna princip, som innebär att det är i det land där man har sin huvudsakliga hemvist som arvet ska regleras. Det ska alltså inte ske utifrån medborgarskap. Den nya EU-förordningen innebär att vi utvidgar den principen till hela EU-området. Men vi i Sverige är alltså redan inne på den linjen.
Sedan kan jag nämna att vi skapar ett undantag i den nordiska konvention vi har. Det är ett av de beslut som vi fattar. Man ska som enskild före sin död kunna reglera att det ska vara medborgarskap som gäller. Det är alltså en förändring i den riktning som efterfrågats från Sverigedemokraterna.
Det viktiga att påminna sig om är att denna förändring kommer att gälla alla svenska medborgare. Man ska alltså kunna säga före sin död att man vill att det avgörande ska vara medborgarskapet och inte hemvisten. Det gäller självklart även om man har ett annat medborgarskap än svenskt. Det här innebär en valmöjlighet för den enskilde, vilket är viktigt att poängtera.
Det kan tyckas självklart att det är medborgarskapet som ska vara det vägledande om man bott en kort tid i ett land och förutsätts återvända till exempelvis Sverige. Men det kan lika bra vara en annan situation, där man har bott 30-40 år i ett land, till exempel Sverige, men inte har landets medborgarskap. Det kan bero på att man inte kommit sig för att ansöka om det eller på den kostnad det innebär att söka medborgarskap. För den som har knappa marginaler kan det vara ett hinder. Då innebär det att ett annat lands lag ska gälla i Sverige, trots att man har sin hemvist här. Självklart gäller även den omvända situationen i andra länder.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arv i internationella situationer
Det är inte helt okomplicerat att säga att medborgarskapet är det enda viktiga. Har man bott många år och bildat familj i ett land är det rimligt att det landets regler gäller. Det är inte så enkelt som att man löser alla problem genom att utgå från medborgarskap.
Sedan har vi problemet med dubbla medborgarskap. Då är frågan vilket medborgarskap som är mest värt i den situationen. Man kan ju inte fråga den döde, om inte den personen på något sätt har reglerat detta. Då hamnar vi i en svår situation i de fallen också.
Kontentan är att det är viktigt att vi reglerar det här, så att vi vet vad som gäller. I dagsläget vet vi inte det. När det i samma fall pågår parallella juridiska processer som kan dra ut på tiden blir det dyrt och krångligt, och de kan komma fram till oförenliga resultat. Det blir inte förutsägbart vad som gäller.
Viktigast av allt att påminna om är att den enskilde före sin död kan reglera att medborgarskapet ska vara det avgörande om man inte vill att hemvisten ska vara det avgörande på det sätt som nu föreslås. Vi går alltså vidare på den väg som vi redan har valt i de nordiska länderna, där det är hemvisten som är det avgörande, och så lägger vi till att man ska kunna låta medborgarskapet vara avgörande om man själv känner att det är rätt sätt att hantera frågan.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 juni.)
