Arkeologiska kostnader

Betänkande 1992/93:KrU1

Kulturutskottets betänkande 1992/93:KRU01

Arkeologiska kostnader

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
KrU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion i vilken tas upp frågor om
kostnaderna för arkeologiska undersökningar i orter med
medeltida stadskärnor. Utskottet tar upp till diskussion de
synpunkter motionären framfört i syfte att åstadkomma
besparingar i samband med sådana undersökningar. Utskottet
avstyrker motionsyrkandet.

Motionen

1991/92:Kr242 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om samhällsekonomiska besparingar i samband med arkeologiska
utgrävningar.

Gällande lagbestämmelser, m.m.

Lagbestämmelser om fornminnesvården finns i 2 kap. lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen).

Fasta fornlämningar är skyddade enligt kulturminneslagen (1 §
första stycket). I lagen preciseras närmare vilka lämningar som
är fasta fornlämningar (se närmare härom 1 § andra och tredje
styckena).

Enligt 6 § är det förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort,
gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på
annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning.

I 7--9 §§ regleras de befogenheter med fornlämningar som
tillkommer Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och länsstyrelserna.

Regler om ingrepp i fast fornlämning finns i 10--15 §§.

Utgångspunkten för reglerna är att tillstånd till sådant
ingrepp får ges bara om det vid en noggrann intresseavvägning
kan anses finnas skäl för ingrepp som är mycket tunga i
förhållande till fornlämningens betydelse. Varje ingrepp bör
begränsas så mycket som möjligt.

Bestämmelserna innehåller sammanfattningsvis följande.
Länsstyrelsen är tillståndsmyndighet. Denna skall göra en sådan
intresseavvägning som angetts ovan. Som villkor för tillstånd
får ställas skäliga krav på att företagaren bekostar särskild
undersökning för dokumentation av fornlämningen eller särskilda
åtgärder för att bevara den. Den som planerar ett arbetsföretag
bör i god tid ta reda på om någon fast fornlämning, efter vad
som är känt, berörs av företaget. Vid större markexploateringar
skall den exploaterande bekosta en särskild utredning, om en
sådan är befogad, för att ta reda på om någon fornlämning, känd
eller dittills okänd, kan beröras av företaget. Innan
länsstyrelsen beslutar om tillstånd till och villkor för ingrepp
i en fast fornlämning skall länsstyrelsen ha möjlighet att på
företagarens bekostnad göra en arkeologisk förundersökning av
fornlämningen för att få ett tillfredsställande beslutsunderlag.
Länsstyrelsen bör, så långt det är möjligt, kostnadsberäkna
sådana särskilda åtgärder som ställs som villkor för tillstånd.
Denna beräkning skall ha betydelse för företagarens
kostnadsansvar. De omständigheter som medför att företagaren --
i motsats till normalfallet -- inte skall ha ansvar för
arkeologiska undersökningskostnader eller motsvarande åtgärder
anges i 2 kap. 14 § andra stycket kulturminneslagen. Företagaren
svarar inte för kostnad som

1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd,

2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om
tillstånd,

3. hänför sig till arkeologisk förundersökning, om
länsstyrelsen inte lämnar tillstånd till ingrepp i
fornlämningen, eller

4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild
undersökning, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs
av arbetsföretaget.

De nya reglerna har ersatt den tidigare obillighetsregeln i
fornminneslagen, som varit föremål för tolkning av högsta
domstolen i det s.k. Kransenmålet från Uppsala (NJA 1982 s.
547).

Vid behandlingen av lagförslaget år 1988 tog utskottet -- i
sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1987/88:21 -- med
anledning av en motion upp frågan om ansvaret för de höga
kostnaderna för arkeologiska utgrävningar som drabbar
exploatörer vid byggföretag i Sigtuna, Skara, Visby och andra
städer med medeltidskärnor. Bl.a. framhölls i motionen att det i
sista hand är de blivande hyresgästerna som drabbas av
kostnaderna. Motionärerna ansåg att statsmakterna skulle låta
utarbeta nya riktlinjer för arkeologiska utgrävningar som
syftade till att begränsa verksamhetens totala omfattning. En
precisering borde ske av vad som i framtiden skulle anses vara
av riksintresse, och staten borde ensam svara för kostnaderna,
när detta riksintresse skulle hävdas genom en arkeologisk
utgrävning. Det fick i ökad utsträckning överlåtas till kommande
generationer att svara för de utgrävningar som med hänsyn till
de samhällsekonomiska konsekvenserna inte kunde komma till stånd
under de närmaste åren.

Utskottet anförde följande (s. 13).

Som utskottet framhöll förra året, då en motion med likartat
innehåll behandlades, synes förslaget om riktlinjer med det
innehåll som ovan redovisats stå i strid med såväl de principer
som den nuvarande fornminneslagen bygger på som de förslag som
arkeologiutredningen lagt fram och som fått stöd av det stora
flertalet remissinstanser (KrU 1986/87:15 s. 7). Riksdagen
uttalade år 1979, då översynen av fornminneslagen initierades,
att någon saklig försämring av skyddet för fornlämningar inte
borde komma i fråga. De förslag som läggs fram i propositionen
tillgodoser enligt utskottets mening riksdagens önskemål. Ett
bifall till motionsförslaget skulle däremot kunna leda till en
försämring av skyddet för fornlämningar. Som kulturministern
framhöll i budgetpropositionen 1987 (bil. 10 s. 388) skulle ett
väsentligt utökat kostnadsansvar också resultera i en ökad
statlig planering och styrning av den arkeologiska
undersökningsverksamheten och därmed påverka kommunernas och
exploatörernas planering. Utskottet vill liksom förra året
uttala sin anslutning till vad arkeologiutredningen anfört av
innehåll att det är ett nationellt intresse att bevara
fornlämningarna, medan det allmänt sett inte är något
riksintresse att låta ta bort dem. Den för vars skull
fornlämningen måste avlägsnas bör därför bekosta den
arkeologiska undersökningen.

I enlighet med det anförda ansåg utskottet att riksdagen borde
godta de principer på vilka regeringens lagförslag i här aktuell
del byggde.

Likaledes med anledning av motionskrav behandlades i
lagstiftningsärendet även möjligheten att begränsa
undersökningskostnaderna för arbetsföretagen utan att staten
drabbas av någon motsvarande kostnadsökning. Utskottet anförde
följande (s. 14).

Utskottet vill med anledning av motionsönskemålen hänvisa till
vad som anfördes i budgetpropositionen 1987 (bil. 10 s.
394--395) och i utskottets ovan nämnda betänkande KrU 1986/87:15
(s. 8--9). I propositionen framhölls bl.a. att det är angeläget
att de möjligheter som finns att rationalisera verksamheten väl
tas till vara i vad gäller förändringar av de fältarkeologiska
metoderna. Det är också angeläget att resultaten från tidigare
undersökningar kan bearbetas och utvärderas med sikte på att
bl.a. i möjligaste utsträckning reducera omfattningen av
undersökningarna, t.ex. beträffande fornlämningstyper som
tidigare väl utforskats. I propositionen framhölls vidare att
det är angeläget att de kunskaper som löpande vinns genom de
arkeologiska undersökningarna kan ligga till grund för
länsstyrelsernas beslut och bedömningar av erforderliga
undersökningar vid tillstånd till borttagande av fornlämningar.
Det är en viktig del av RAÄ:s uppgift som central myndighet för
kulturminnesvården att stödja länsstyrelsernas
kunskapsuppbyggnad i dessa avseenden.

Utskottet vill understryka angelägenheten av att dessa
uttalanden uppmärksammas i det fortsatta arbetet rörande
kulturminnesvården. Utskottet vill också hänvisa till vad som i
nämnda utskottsbetänkande redovisades om ökade möjligheter för
RAÄ att i vissa fall bekosta fördjupade inventeringar och
arkeologiska prospekteringar.

Bidrags- och lånemöjligheter

I fornminneslagen fanns bestämmelser om att arbetsföretag som
inte var allmänt eller större enskilt skulle vara befriat från
kostnadsansvar. Kostnadsbefrielse -- helt eller delvis -- med
stöd av bestämmelserna gavs ett mindre antal företag per år i
former som reellt hade karaktären av bidragsgivning från RAÄ.
Denna ordning är nu formellt reglerad på följande sätt. Mindre
arbetsföretag är inte befriade från kostnadsansvar med stöd av
lagbestämmelser i kulturminneslagen. I stället ges en
bidragsmöjlighet med stöd av förordningen (1988:1189) om bidrag
till kostnader för undersökning m.m. av fast fornlämning.
Förordningen innehåller bl.a. att statsbidrag får ges i mån av
tillgång på medel samt att bidrag får lämnas om arbetsföretaget
är av begränsad omfattning och det med hänsyn till
omständigheterna framstår som skäligt att företagaren avlastas
kostnaderna för de arkeologiska åtgärderna. Som arbetsföretag av
begränsad omfattning får anses bl.a. sådana som innebär mindre
förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning eller ett
markområde. I praktiken utgår bidragen huvudsakligen till mindre
utbyggnader inom gårdstomter av olika slag. Bidrag kan också
utgå om ett arbetsföretag föranleds av en myndighets beslut
eller av någon annan tvingande omständighet.

Ansökan om bidrag lämnas in till länsstyrelsen som
vidarebefordrar den till Riksantikvarieämbetet med eget
yttrande. Bidrag betalas ut direkt till sökanden sedan
kostnaderna för undersökningen slutligen har bestämts.
Budgetåret 1991/92 inkom 31 ansökningar fördelade på tio län
till ett sammanlagt belopp om 233 000 kr. Riksantikvarieämbetet
avslog en ansökan och beviljade övriga ansökningar till dess
fulla belopp om sammanlagt 178 988 kr.

I den decentraliseringsutredning som Riksantikvarieämbetet
nyligen genomfört föreslås att medlen och beslutanderätten över
dem delegeras till länsstyrelserna (utredningen redovisad för
regeringen i samband med avgivandet av den fördjupade
anslagsframställningen).

Efter förslag av regeringen har med giltighet fr.o.m.
budgetåret 1987/88 införts en möjlighet till tilläggslån för
arkeologiska undersökningskostnader i samband med
bostadsbyggande (prop. 1986/87:100, bil. 13 s. 41, bet. BoU
1986/87:10 och 20, rskr. 1986/87:248, se även bet. BoU
1987/88:10 s. 58). Låneramen höjdes för budgetåret 1992/93 från
5 mkr till 10 mkr. Med giltighet fr.o.m. med budgetåret 1991/92
har möjligheten att få tilläggslån för arkeologiska
undersökningskostnader utvidgats på sätt framgår av föjande
anförande av dåvarande bostadsministern (prop. 1990/91:100 bil.
13 s. 43).

Tilläggslångivningen till arkeologiska
undersökningskostnader är enligt gällande regler begränsad
till fasta fornlämningar som finns i ett område med samlad äldre
bebyggelse och som berörs av kompletterings- eller
förtätningsbebyggelse. Boverket har pekat på svårigheten att i
närheten av våra tätorter finna råmark som är lämplig för
bostadsbebyggelse. På sina håll är ett särskilt problem att den
för bostadsändamål mest lämpade marken innehåller fasta
fornlämningar. Verket föreslår därför att möjligheten att
erhålla tilläggslån till kostnader för arkeologiska
undersökningar och utgrävningar bör utökas att omfatta även
projekt i exploateringsområden.

Bakgrunden till den nuvarande ordningen är att problemen vid
exploatering av råmark inte är av samma generella natur som vid
bostadsbyggande i de äldre stadskärnorna. Dessutom finns ofta
möjligheter att anpassa det planerade byggandets
detaljlokalisering så att fasta fornlämningar inte berörs.
Enligt vad jag har erfarit har det emellertid i vissa typer av
exploateringssituationer allt oftare uppstått svårigheter att på
detta sätt planera byggandet så att arkeologiska undersökningar
inte erfordras. Det gäller områden där tillgången på lämpligt
lokaliserad och byggbar mark är begränsad men där samtidigt
behovet att bygga bostäder är stort.

Jag förordar därför att möjligheten att få tilläggslån för
arkeologiska undersökningskostnader utvidgas till att omfatta
även kostnader för undersökningar vid denna typ av
exploateringssituationer.

De förutsättningar som nu gäller för riksantikvarieämbetets
prioritering av projekt som kan komma i fråga för tilläggslån
för arkeologiska undersökningskostnader bör givetvis vara
uppfyllda även när det gäller projekt i de nämnda typerna av
exploateringsområden. Det innebär att det skall finnas ett
större allmänt intresse av att bebyggelsen kommer till stånd,
att det inte finns möjligheter att anpassa bebyggelsen så att en
fast fornlämning inte berörs samt att kostnaden för
undersökningen måste vara stor. En ytterligare
prioriteringsgrund när det gäller lån till
undersökningskostnader i de nu aktuella
exploateringssituationerna bör vara att exploateringen berör
fornlämningar som i hög grad är dolda under marken på ett sådant
sätt att omfattningen av fornlämningsförekomsten kunnat
klarläggas först i samband med särskilda utredningar enligt 2
kap. 11 § kulturminneslagen.

Riksdagen beslöt under våren 1992 om ett reformerat
bostadsstödssystem för projekt som påbörjas efter år 1992
(prop. 1991/92:150 bil. I:5 s. 42--55, bet. 1991/92:FiU30).

Med anledning av förändringarna av stödsystemet tillsattes en
utredning som nyligen avgett betänkandet (SOU 1992:107)
Kulturstöd vid ombyggnad. Utredningens huvudförslag är att det
befintliga kulturstödet -- i form av förhöjt bidragsunderlag och
tilläggslån för att täcka antikvariska överkostnader --
omvandlas till engångsbidrag. Utredningen föreslår att även
tilläggslånen för undersökning av fast fornlämning omvandlas
till bidrag. Så långt som möjligt bör en hanteringsmässig
samordning ske av det nya bidraget och bidrag enligt den i det
föregående redovisade förordningen (1988:1189) om bidrag till
kostnader för undersökning m.m. av fast fornlämning. Då det
gäller krav och villkor för stöd föreslås viss justering av
reglerna och ett förtydligande av ändamålsbeskrivningen enligt
följande.

Liksom tidigare bör stödet begränsas till enbart visst
bostadsbyggande och endast avse direkta arkeologiska kostnader.
Kostnader för maskiner och grovarbetskraft, liksom
kringkostnader av olika slag, bör betalas av företaget.

Stödet bör begränsas till att avse undersökningar av
fornlämningar utan synligt märke ovan jord. Sådana fornlämningar
kan i vissa fall vara svårare för företagen att förutse
konsekvenserna av, jämfört med fornlämningar med tydligare
upplevelsevärde. Stödet bör vidare kunna avse även kostnader
till skydd för fornlämningen, till exempel överkostnader för så
kallad skonsam grundläggning enligt av Riksantikvarieämbetet
godkänd metod.

Bidrag bör inte utgå om särskilda antikvariska värden skadas
av företaget. Sådant värde kan vara att kulturmiljövården
redovisat delar av en fornlämning som särskilt bevarandevärde
(t.ex. vissa partier av kulturlagren i en äldre stadsbildning)
eller att en planerad nybyggnad kräver rivning av en byggnad med
stort kulturhistoriskt värde. Till bidraget bör även kunna
knytas villkor om förbättrade antikvariska lösningar av planerad
nybebyggelse, exempelvis begränsning av våningsantal.
Den arkeologiska undersökningsverksamheten i landet

Arkeologiska undersökningar utförs i dag av RAÄ, länsmuseer,
kommunala museer samt av universitetens arkeologiska och i vissa
fall kulturgeografiska institutioner. Universitetens
undersökningar är ett led i utbildnings- och
forskningsverksamheten. Endast i undantagsfall och när
undersökningen passar in i det egna verksamhetsprogrammet åtar
sig universiteten i dag exploateringsundersökningar. För
exploateringsundersökningar svarar i stället RAÄ samt läns- och
kommunala museer.

I sitt betänkande 1990/91:KrU11 behandlade kulturutskottet
mycket utförligt frågan om införande av ett generellt
anbudsförfarande vid arkeologiska undersökningar m.m. Bakgrunden
härtill var att det motionsvägen hävdats att RAÄ har ett reellt
monopol på de exploateringsundersökningar och arkeologiska
utgrävningar som görs i samband med arbetsföretag. Beträffande
utskottets överväganden hänvisar utskottet till betänkandet.

Efter bemyndigande av regeringen i december 1991 har
kulturministern tillkallat en särskild utredare med uppgift att
lämna förslag om organisation och huvudmannaskap för
Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet m.m.
Enligt utredningsdirektiven (Dir. 1991:112) bör utgångspunkt för
översynen vara att uppdragsverksamheten organisatoriskt skiljs
från ämbetet. Den centrala myndighetens uppgifter i sammanhanget
bör i stället begränsas till det som hänger samman med den
överordnade tillsynen av hur den lagreglerade arkeologiska
verksamheten fungerar i landet.

Utredaren skall överväga och lämna förslag om under vilket
nytt huvudmannaskap som undersökningsverksamheten kan drivas
vidare. Övervägandena bör vägledas av ambitionen att finna en ny
organisationsform som är ägnad att främja kulturmiljövårdens,
den arkeologiska vetenskapens och uppdragsgivarnas intressen.
Uppmärksamhet bör också ägnas sambanden mellan arkeologisk
undersökningsverksamhet och museernas uppgift att ta om hand
dokumentation och fynd från undersökningarna samt att förmedla
undersökningsresultaten vidare till forskare och allmänhet.

Utskottet

I den i betänkandet behandlade motionen, Kr242 (m), tas upp
frågor om kostnaderna för arkeologiska undersökningar.
Motionären framhåller att den uppenbara risken för stora
merkostnader i samband med fornfynd på byggplatsen är en stor
belastning för orter med en medeltida stadskärna. Det är i sista
hand hyresgästerna som får betala kostnaderna, medan resultatet
av de arkeologiska undersökningarna har riksintresse. Kravet på
en arkeologisk utgrävning på en byggnadsplats kan leda till en
avsevärd fördyring eller till att en tilltänkt byggenskap inte
kommer till stånd. Motionären utvecklar närmare vilka
konsekvenserna enligt hans mening blir för kommuner med äldre
stadskärnor om åtgärder inte vidtas då det gäller de
antikvariska kostnaderna. Företag drar sig för att etablera sig
i orterna, och det finns risk för förslumning när nödvändig
sanering fördröjs eller uteblir. I sammanhanget framhålls att
möjligheterna för byggherrarna att göra lönsamhetskalkyler
försvåras av att vaga förhandsbesked lämnas av myndigheterna.

Motionären anser att det fortsatta arbete med att lösa
medeltidsstädernas problem måste ha som målsättning att det
skall ske en precisering av vad som är av riksintresse samt att,
då så är fallet, staten skall svara för kostnaderna när ett
sådant riksintresse skall bevakas vid en för tätbebyggelse
erforderlig utgrävning. Med hänsyn till den samhällsekonomiska
situationen kan det finnas skäl att i högre utsträckning än vad
som för närvarande sker överlåta åt kommande generationer att
göra arkeologiska utgrävningar då fornfynd påträffas. Därför bör
källarlös bebyggelse kunna tillåtas. Vidare bör bl.a. ur
konkurrenssynpunkt bevarandearbeten ske inte endast i offentlig
regi.

Utskottet har vid en rad tillfällen under senare år ingående
behandlat frågor av det slag som tas upp av motionären (se bl.a.
bet. 1989/90:KrU1 och 1990/91:KrU11).

Då det gäller principfrågan om kostnadsansvaret för
arkeologiska undersökningar -- såväl sådana som är av
riksintresse som andra -- vill utskottet anföra följande. Frågan
om kostnadsansvaret -- särskilt vid undersökningar i de
medeltida stadskärnorna -- övervägdes ingående av
Arkeologiutredningen, som redovisade sina överväganden i
betänkandet (SOU 1985:13) Fornlämningar och exploatering.
Utskottet har vid flera tillfällen och senast förra året
enhälligt ställt sig bakom de slutsatser utredningen kom fram
till, nämligen att den huvudprincip som hitintills gällt för
kostnadsansvaret skall gälla även i fortsättningen (bet.
1990/91:KrU11). Denna princip innebär att den för vars skull en
fornlämning måste avlägsnas bör bekosta den arkeologiska
undersökningen. Utskottet anser att det inte framkommit någon
omständighet som ger anledning till att principen skall frångås.
Som Arkeologiutredningen anfört är det ett nationellt intresse
att bevara fornlämningarna, medan det allmänt sett inte är något
nationellt intresse att låta ta bort dem. Det förtjänar också
påpekas att -- som framhölls i budgetpropositionen 1987 -- ett
väsentligt utökat kostnadsansvar för staten också skulle
resultera i en ökad statlig planering och styrning av den
arkeologiska undersökningsverksamheten och därmed påverka
kommunernas och exploatörernas planering.

Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till vad
utskottet anförde förra året av innehåll att det inte är möjligt
att en gång för alla utvälja vissa ur undersökningssynpunkt
särskilt viktiga områden, eftersom det i många fall först vid
utgrävningen och den efterföljande bearbetningen av fynden visar
sig vilken betydelse dessa har för utformningen av vår historia.
Det kan också vara så att fynd som görs vid en utgrävning först
efteråt visar sig vara av stort intresse, nämligen då fynden
ställs i relation till vad som framkommer vid senare
arkeologiska undersökningar (se bet. 1990/91:KrU11 s.11).

Det finns också skäl hänvisa till de möjligheter till
tilläggslån och -- i begränsad utsträckning -- bidrag för
arkeologiska undersökningskostnader som finns. Som framgår av
redovisningen i det föregående kan inom en nära framtid
tilläggslånen komma att ersättas av bidrag.

Även om utskottet således inte är berett att förorda en
ändring av den princip på vilken lagstiftningen i här aktuellt
avseende vilar, finns det skäl tillägga följande. Utskottet
anslöt sig år 1987 till uttalanden i budgetpropositionen av
innehåll att det var angeläget att begränsa
undersökningskostnaden för arbetsföretagen utan att staten
drabbas av motsvarande kostnadsökning. Som närmare utvecklas i
propositionen (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 394) kan detta ske
bl.a. genom att resultatet från tidigare undersökningar
bearbetas och utvärderas med sikte på att bl.a. i möjligaste
utsträckning reducera omfattningen av undersökningarna t.ex.
beträffande fornlämningstyper som tidigare väl utforskats.
Utskottet vill liksom tidigare år understryka angelägenheten av
att de åsyftade uttalandena uppmärksammas i det fortsatta
arbetet rörande kulturminnesvården. Det är enligt utskottets
mening samtidigt viktigt att strävan att begränsa
arkeologikostnaderna inte försämrar förutsättningarna för en
omsorgsfull rapportering, dokumentation och hantering av fynd
från undersökningarna.

Med hänsyn till innehållet i motionen finns det vidare skäl
anföra följande.

Självfallet är det angeläget att länsstyrelserna, som är
tillståndsmyndigheter på fornminnesområdet, strävar efter att ge
så klara besked som möjligt i de kostnadsfrågor som uppkommer.
De ökade resurser som efter hand tillförts länsstyrelserna på
kulturmiljöområdet -- senast genom beslut av riksdagen tidigare
i år -- är ägnade att tillgodose detta önskemål.

Möjligheterna att bevara kulturlager för framtiden genom
källarlös bebyggelse tas redan i dag till vara. Det kan finnas
utrymme för att genom ett fortsatt utvecklande av metoderna för
förundersökning och grundläggning som är skonsam för
kulturlagren underlätta byggande i de gamla stadskärnorna.
Åtgärder för att kunna bevara kulturlager har förordats inte
endast för att det skall finnas vetenskapligt referensmaterial
för den framtida arkeologin. Denna kan förväntas utnyttja
förbättrade undersökningsmetoder, samtidigt som de vetenskapliga
kriterierna kan ha ändrats. Beträffande de åsyftade metoderna
hänvisar utskottet till Arkeologiutredningens betänkande (bil. 2
i SOU 1985:13).

Förra året behandlade utskottet efter ett omfattande
remissförfarande ingående frågan om införande av ett generellt
anbudsförfarande vid arkeologiska undersökningar m.m. (bet.
1990/91:KrU11). Bakgrunden härtill var att det motionsvägen
hävdats att RAÄ hade ett reellt monopol på de
exploateringsundersökningar och arkeologiska utgrävningar som
görs i samband med arbetsföretag. I slutet av året tillsattes en
utredning avseende RAÄ:s arkeologiska undersökningsverksamhet
m.m. Utgångspunkten för utredningsverksamheten bör enligt
direktiven vara att uppdragsverksamheten organisatoriskt skiljs
från ämbetet. Beträffande det närmare innehållet i uppdraget
hänvisar utskottet till framställningen i ett tidigare avsnitt.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande arkeologiska kostnader

att riksdagen avslår motion 1991/92:Kr242.

Stockholm den 22 oktober 1992

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte
Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Berit
Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Göran
Åstrand (m), Anne Rhenman (nyd), Ingegerd Sahlström (s), Björn
Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica Widnemark (s), Alwa
Wennerlund (kds) och Elisabeth Persson (v).