Arbetsskadefrågor m.m.

Betänkande 1995/96:SfU3

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1995/96:SFU03

Arbetsskadefrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1995/96
SfU3

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande
sex motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1994/95, vilka i huvudsak
rör arbetsskadeförsäkringen. En av
motionerna gäller arbetshjälpmedel till
synskadade.

Utskottet avstyrker bifall till
samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats tre
reservationer.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1994/95

1994/95:Sf221 av Hans Andersson m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att medel från
försäkringskassorna för att producera
arbetshjälpmedel i form av talkassetter
och punktskrift överförs till Tal- och
punktskriftsbiblioteket enligt vad i
motionen anförts om en smidigare
administration som ger synskadade
snabbare tillgång till ny
branschinformation.

1994/95:Sf222 av Hans Andersson m.fl.
(v) vari yrkas

1. att riksdagen återinför det tidigare
begreppet arbetsskada enligt vad i
motionen anförts om att avvakta
översynsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder till förbättringar
för den enskildes rehabilitering vid
arbetsskada,

3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att minska
samhällets kostnader för arbetsskadorna.

1994/95:Sf223 av Siw Persson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om särbehandling av
tandsköterskor vid sjukdomsfall samt
åtgärder för att hindra särbehandling av
denna yrkesgrupp.

1994/95:Sf240 av Eva Eriksson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge Skaraborgs läns
allmänna försäkringskassa möjlighet att
bedriva försöksverksamhet.

Utskottet

Arbetsskadeförsäkringen

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här
i riket är enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF) försäkrad
för arbetsskada. Egenföretagare och
uppdragstagare är dock försäkrade endast
under förutsättning att de är bosatta i
Sverige. Försäkringen omfattar även den
som genomgår utbildning i den mån
utbildningen är förenad med särskild
risk för arbetsskada. LAF omfattar
skador till följd av olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet. Även
olycksfall vid färd till eller från
arbetet räknas som olycksfall i arbetet,
om färden föranleddes av och stod i nära
samband med arbetet.

Reglerna för ersättning enligt LAF har
till följd av bl.a. kostnadsutvecklingen
ändrats betydligt under senare år.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på
skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor
höjts från sannolikhet till hög grad av
sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns
utformning har skärpts så att
orsakssamband numera skall anses
föreligga mellan en skada och ett
olycksfall eller annan skadlig inverkan
i arbetet om övervägande skäl talar för
ett sådant samband. Vidare gäller sedan
den 1 juli 1993 att rätten till
arbetsskadesjukpenning har slopats för
den som är försäkrad enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Från
samma tidpunkt gäller vidare att
ersättning för kostnader från
arbetsskadeförsäkringen utges bara för
sjukvård utom riket, tandvård och
särskilda hjälpmedel och att frågan om
en försäkrad har ådragit sig en
arbetsskada endast prövas i den mån det
behövs för att bestämma ersättning
enligt LAF. De vidtagna förändringarna
innebär att för den som ådragit sig en
arbetsskada föreligger numera i regel
endast rätt till arbetsskadelivränta.
Livränta utges vid bestående nedsättning
av arbetsförmågan, och ersättningen
skall i princip utgöra skillnaden mellan
den inkomst som den försäkrade kan antas
ha haft som oskadad och den inkomst som
han trots skadan kan beräknas få.
Livräntan ersätter en årlig
inkomstförlust upp till sju och en halv
gånger basbeloppet.

I motion Sf222 yrkande 1 av Hans
Andersson m.fl. (v) begärs att riksdagen
återinför det tidigare begreppet
arbetsskada i avvaktan på översynen av
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.
Motionärerna anför att skärpningen av
reglerna i LAF i första hand har
betydelse för rätten till
arbetsskadeersättning vid
belastningsskador, och i största
utsträckning drabbar kvinnor. Vidare
minskar arbetsgivarnas incitament till
att vidta sanerande åtgärder på
arbetsplatsen. Även forskningen inom
arbetsmiljöområdet kan komma att
påverkas negativt.

I samma motion (yrkandena 2 och 3)
begärs tillkännagivanden om åtgärder för
att förbättra den enskildes
rehabilitering vid arbetsskada och för
att minska samhällets kostnader för
arbetsskadorna. Motionärerna anser att
försäkringskassorna skall ha ett
centralt ansvar för rehabiliteringen av
dem som drabbas av arbetsskador. En
snabbare handläggningstid i kassorna
kommer enligt motionärerna att öka
förutsättningarna för att
rehabiliteringsinsatserna skall lyckas.
De framhåller bl.a. att studier har
visat att tidsfaktorn har en avgörande
betydelse för möjligheterna att få dem
som drabbats av sjukdom tillbaka till
arbetslivet. Vidare kan bl.a.
differentierade arbetsgivaravgifter
stimulera till en bättre arbetsmiljö och
på så sätt minska antalet arbetsskador
och därmed även samhällskostnaderna.

Utskottet har i sitt betänkande
1993/94:SfU12 behandlat liknande mo-
tionsyrkanden. Beträffande begreppet
arbetsskada erinrade utskottet om att
utskottet i betänkande 1992/93:SfU8 hade
anfört bl.a. att det med beaktande av
hur reglerna i LAF tillämpades var
tveksamt om gränserna för de i grunden
arbetsrelaterade skadorna och de icke
arbetsrelaterade skadorna kunde
upprätthållas. Enligt utskottet kunde
ett genomförande av de föreslagna
reglerna innebära bättre möjligheter i
detta hänseende och på så sätt stärka
det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
Utskottet hade vidare ansett att man med
hänsyn till det rådande ekonomiska läget
inte kunde avvakta det kommande
beredningsarbetet. Utskottet vidhöll
denna uppfattning och avstyrkte därför
bifall till motionsyrkandet i fråga.

Vad gäller ansvaret för
rehabiliteringen av arbetsskadade resp.
minskning av samhällets kostnader för
arbetsskador ansåg utskottet, likaledes
i betänkandet 1993/94:SfU12, med
hänvisning till Sjuk- och
arbetsskadeberedningens uppdrag att
resultatet av beredningens arbete borde
avvaktas. Utskottet avstyrkte därför
bifall till motionsyrkandena.

Utskottet konstaterar att Sjuk- och
arbetsskadeberedningen (numera Sjuk- och
arbetsskadekommittén) enligt nya
direktiv (dir. 1995:54) om
försäkringsskydd och rehabilitering vid
ohälsa skall utforma förslag till en av
staten organiserad allmän
ohälsoförsäkring, som ger ersättning för
inkomstbortfall orsakat av temporärt
eller varaktigt nedsatt arbetsförmåga
till följd av sjukdom, skada eller
funktionshinder. Den allmänna
ohälsoförsäkringen skall ersätta
sjukförsäkringen,
arbetsskadeförsäkringen och
förtidspensioneringen. I kommitténs
uppdrag ingår även att utforma regler
för en obligatorisk tilläggsförsäkring
som ger ersättning för inkomstbortfall
orsakat av arbetsskada samt analysera
för- och nackdelar med att föra över det
organisatoriska och finansiella ansvaret
för denna försäkring till
arbetsmarknadens parter. Kommittén kan
enligt direktiven därvid analysera för-
och nackdelar med en ordning där premien
differentieras utifrån antingen ett
retrospektivt synsätt där kostnader för
arbetsskador beaktas eller ett
prospektivt synsätt där hänsyn tas till
insatser med syfte att förebygga ohälsa
och att rehabilitera
långtidssjukskrivna.

Kommittén har avgett ett delbetänkande
(SOU 1995:149) om försäkringsskydd vid
sjukdom. Kommitténs arbete skall vara
avslutat den 30 juni 1996.

Såvitt gäller frågan om ett
återinförande av det tidigare begreppet
arbetsskada vidhåller utskottet sin ovan
redovisade inställning. I övrigt anser
utskottet att de av motionärerna väckta
frågorna ryms inom ramen för de nya
direktiven till Sjuk- och
arbetsskadekommittén. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion
Sf222 yrkandena 1-3.

I motion Sf223 begär Siw Persson (fp)
ett tillkännagivande om åtgärder för att
hindra att tandsköterskor särbehandlas
vid arbetsskadebedömningar. Enligt
motionären har ett stort antal
tandsköterskor förgäves försökt att få
sina skador klassade som arbetsskador
till följd av amalgamexposition i
arbetet och det måste omgående utredas
varför de särbehandlas i sina
sjukdomsfall.

Utskottet har tidigare behandlat frågor
som rör tandvårdspersonals situation med
avseende på arbetsskadeförsäkringen. I
utskottets ovan nämnda betänkande
1992/93:SfU8 pekade utskottet på att
kvinnors och mäns sjukdomar skall
bedömas utifrån samma regler samt
erinrade om att vid tillämpningen av
principen "försäkrad i befintligt skick"
bör också beaktas att kvinnors förmåga i
vissa avseenden är annorlunda än mäns.
Utskottet förutsatte därvid att berörda
myndigheter följde den praxis som
domstolarna utvecklade i syfte att få
klarlagt i vad mån nya vetenskapliga
rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad
kunskap om arbetsmiljön påverkar
domstolarnas bedömning. Utskottet
hänvisade samtidigt till
Arbetarskyddsstyrelsens år 1989
utfärdade allmänna råd om arbete med
kvicksilver och amalgam inom tandvården
och till att Socialstyrelsen i en
expertrapport (Ds 1992:95) hade
presenterat förutsättningarna för att
successivt avveckla amalgamet under 1990-
talet liksom en bedömning av
insatsbehovet vid en omedelbar
avveckling. Utskottet avstyrkte bifall
till ett motionsyrkande i ämnet.

I betänkande 1993/94:SfU12, vari ett
motsvarande yrkande behandlades,
hänvisade utskottet till nyss nämnda
betänkande och avstyrkte bifall till
motionen i fråga.

Lagen om arbetsskadeförsäkring bygger
på ett generellt skadebegrepp, som
omfattar i princip varje skada som kan
härledas till en skadlig faktor i
arbetet. Lagen är vidare så utformad att
mäns och kvinnors sjukdomar skall
bedömas utifrån samma regler.
Lagstiftningen får således från denna
synpunkt sett anses utformad på ett
adekvat sätt. Beträffande lagens
tillämpning i praxis varken kan eller
bör utskottet anlägga några synpunkter.
Utskottet konstaterar dock att principen
om försäkring i befintligt skick ger
utrymme för att vid tillämpningen ta
hänsyn till kvinnors och mäns olika
förmåga. I övrigt förutsätter utskottet
att Riksförsäkringsverket, som har att
verka för att socialförsäkrings- och
bidragssystemet tillämpas på ett
likformigt och rättvist sätt, följer
utvecklingen av praxis i arbetsskademål.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion Sf223.

Utskottet vill erinra om att riksdagen
ställt sig bakom regeringens förslag om
att avveckla amalgamanvändningen i
tandvården senast år 1997 (bet.
1993/94:JoU23, rskr. 1993/94:273).

Beslutsordningen i arbetsskade- och
förtidspensionsärenden

Som nämnts i det föregående slopades
rätten till arbetsskadesjukpenning
fr.o.m. den 1 juli 1993. Numera
föreligger således i princip endast rätt
till arbetsskadelivränta. Eftersom
frågan om en försäkrad har ådragit sig
en arbetsskada endast skall prövas i den
mån det behövs för att bestämma
ersättning enligt LAF prövar
försäkringskassan i regel numera endast
frågan om rätt till livränta.

Fr.o.m. den 1 januari 1997 slopas
enligt beslut av riksdagen de s.k.
äldrereglerna, dvs. särreglerna för rätt
till förtidspension eller sjukbidrag för
personer som är 60 år eller äldre (prop.
1994/95:147, bet. 1994/95:SfU10, rskr.
1994/95:343).

I motion Sf240 av Eva Eriksson (fp)
begärs ett tillkännagivande om att ge
Skaraborgs läns allmänna
försäkringskassa möjlighet att bedriva
försöksverksamhet. Motionären anser att
tjänsteman hos försäkringskassan skall
få besluta dels i alla
arbetssjukdomsärenden som ej rör
livränta, dels i ärenden om
förtidspension till försäkrad som är 60
år eller äldre.

Mot bakgrund av vad nyss anförts om
slopad arbetsskadesjukpenning och
slopade äldreregler anser utskottet att
motion Sf240 inte påkallar någon
riksdagens åtgärd.

Arbetshjälpmedel

Enligt förordning (1987:409) om bidrag
till arbetshjälpmedel m.m. kan
arbetsgivare och enskilda
funktionshindrade söka bidrag för
arbetshjälpmedel hos
Arbetsmarknadsverket för arbetslösa och
nyanställda. Bidrag får lämnas när en
funktionshindrad anställs och för behov
som framkommer de första tolv
anställningsmånaderna. För övriga
anställda gäller att bidrag kan sökas
hos försäkringskassan.

Bidrag från försäkringskassan lämnas
enligt förordningen (1991:1046) om
ersättning från sjukförsäkringen enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i
form av bidrag till arbetshjälpmedel som
ett led i rehabiliteringen av en
förvärvsarbetande försäkrad. Bidrag kan
lämnas till arbetsgivaren eller den
försäkrade. Bidraget får bl.a. avse
kostnaden för köp av sådana hjälpmedel
som behövs för att den försäkrade skall
kunna utföra sitt arbete. Bidraget är
maximerat till 50 000 kr för
arbetsgivaren och den försäkrade
vardera. I vissa fall kan dock
ersättning utges med högre belopp. För
budgetåret 1995/96 har anvisats medel
med högst 157,5 miljoner kronor.

Hans Andersson m.fl. (v) begär i motion
Sf221 att medel från försäkringskassorna
för att producera arbetshjälpmedel i
form av talkassetter och punktskrift
överförs till Talboks- och
punktskriftsbiblioteket (TPB). Enligt
motionärerna är det väsentligt att en
synskadad för att upprätthålla och
fördjupa sin kompetens kan delta i fort-
och personalutbildning och få tillgång
till aktuell litteratur inom sitt
sakområde. Att få tillgång till denna
typ av material genom ersättning från
försäkringskassan är en långsam och
omständlig procedur, och den synskadade
kan riskera att komma efter i
kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand
om medlen och ansvaret för att
administrera denna verksamhet skulle det
enligt motionärerna underlätta för den
synskadade.

Utskottet har i betänkande 1994/95:SfU1
behandlat ett liknande motions-yrkande.
Utskottet uttalade - efter att ha
inhämtat yttrande från
Riksförsäkringsverket och
Försäkringskasseförbundet - att
utskottet delade den uppfattning som
hade framförts i remissyttrandena att
den nuvarande ordningen borde
bibehållas. Utskottet pekade också på
att Handikapputredningen i sitt
slutbetänkande Ett samhälle för alla
(SOU 1992:52) hade haft samma
uppfattning. Utredningen hade föreslagit
att försäkringskassans möjligheter att
ge bidrag borde öka vid progredierande
sjukdomar eller vid nya svåra
funktionsnedsättningar. Utskottet utgick
från att Riksförsäkringsverket i
enlighet med vad verket hade anfört i
sitt yttrande fortsättningsvis skulle
komma att verka för ett smidigare
administrativt förfarande vid ansökan om
arbetshjälpmedel. Utskottet avstyrkte
bifall till motionen i fråga.

Utskottet vidhåller sin tidigare
uppfattning och avstyrker därför bifall
till motion Sf221.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande
arbetsskadebegreppet

att riksdagen avslår
motion1994/95:Sf222 yrkande 1,

res. 1 (v)

res. 2 (mp)

2. beträffande
rehabilitering vid arbetsskada
m.m.

att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf222 yrkandena 2-3,

res.1 (v)

3. beträffande tandsköterskors
arbetsskador

att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf223,

4. beträffande beslutsordningen i
arbetsskade- och
förtidspensionsärenden

att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf240,

5. beträffande
arbetshjälpmedel

att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf221.

res.3 (v)

Stockholm den 15 februari 1996

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger
Klingvall (s), Börje Nilsson (s),
Margareta Israelsson (s), Maud
Björnemalm (s), Margit Gennser (m),
Ingrid Skeppstedt (c), Lennart Klockare
(s), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin
(fp), Sven-Åke Nygårds (s), Ulla
Hoffmann (v), Ronny Olander (s), Ulf
Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp),
Rose-Marie Frebran (kds), Mona Bergludn
Nilsson (s) och Åke Sundqvist (m).

Reservationer

1. Arbetsskadebegreppet och
rehabilitering vid arbetsskada m.m.
(mom. 1 och 2)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 3 börjar med Utskottet har
och slutar med yrkandena 1-3. bort ha
följande lydelse:

Med skadlig inverkan i arbetet avses
numera inverkan av en faktor i arbetet
som med hög grad av sannolikhet kan ge
upphov till den skada som den försäkrade
har. Tidigare ställdes krav på att den
skadliga faktorn sannolikt kunde ge
upphov till skadan. Förändringen har
inneburit att man numera i princip måste
leda i bevis att den skadliga
arbetsmiljön gett upphov till skadan.
Även bevisregeln har skärpts.
Skärpningarna i arbetsskadeförsäkringen
har i första hand haft betydelse för
rätten till ersättning vid
belastningsskador, något som i hög
utsträckning drabbar kvinnor.
Arbetsplatserna är i regel utformade för
män, vilket är en orsak till att risken
för arbetsskador är stor bland kvinnor.
En annan orsak är den generellt dåliga
arbetsmiljön i lågbetalda s.k.
kvinnoyrken. Med skärpningarna har
kvinnors arbetsskador definierats bort.
Utskottet anser därför att
arbetsskadebegreppet och bevisregeln bör
återställas till vad som tidigare
gällde, i avvaktan på resultatet av Sjuk-
och arbetsskadekommitténs arbete, och
regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med lagförslag i frågan.

Beträffande rehabilitering av
arbetsskadade kan enligt utskottets
mening många förändringar till det
bättre företas. Exempelvis kan
företagshälsovården och företagens
skyddsorganisationer vara en första
instans vid utredning av arbetsskador.
Yrkesinspektionen bör ges ökade
möjligheter att ingripa och
statistikhanteringen bör förbättras så
att ISA får en bättre information om
bristerna i arbetsmiljön.
Försäkringskassorna bör ha ett centralt
ansvar för rehabilitering. Om kassorna
befrias från sin roll att via
arbetsskadeutredningar skydda
fondpengar, finns förutsättningar att
snabbt inleda rehabilitering av dem som
drabbats av skador. Den snabbare
handläggningstiden, då man även skall
lösa den försäkrades ekonomiska problem,
kommer att ge förutsättningar för att
rehabiliteringsinsatserna kommer att
lyckas. Åtskilliga utredningar har visat
att tidsfaktorn är den viktigaste
faktorn när det gäller en återgång till
arbetslivet. Förbättringar av
arbetsmiljön innebär också att
samhällets kostnader för arbetsskadorna
minskar. Differentierade
arbetsgivaravgifter kan enligt
utskottets uppfattning rätt utformade
fungera så att miljön på arbetsplatserna
förbättras. För arbetsgivarna måste det
vara lönsamt med en god arbetsmiljö.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1
och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf222 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. beträffande rehabilitering vid
arbetsskada m.m.

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf222 yrkandena 2-3 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. Arbetsskadebegreppet (mom. 1)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 3 börjar med Utskottet har
och slutar med yrkandena 1-3. bort ha
följande lydelse:

Geom den skärpning av
arbetsskadebegreppet som skett måste man
numera i princip leda i bevis att den
skadliga arbetsmiljön gett upphov till
den aktuella skadan. Samtidigt har den
s.k. bevisregeln skärpts. Skärpningarna
i arbetsskadeförsäkringen har i första
hand haft betydelse för rätten till
ersättning vid belastningsskador, något
som i hög utsträckning drabbar kvinnor.
Enligt utskottets uppfattning bör, i
avvaktan på resultatet av Sjuk- och
arbetsskadekommitténs arbete,
arbetsskadebegreppet och bevisregeln
återställas till vad som tidigare
gällde, och regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med lagförslag
i frågan. Vad utskottet anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf222 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. Arbetshjälpmedel (mom. 5)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 5 börjar med Utskottet har
och på s. 6 slutar med motion Sf221.
bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att medel från
försäkringskassorna för att producera
arbetshjälpmedel i form av talkassetter
och punktskrift bör överföras till
Talboks- och punktskriftsbiblioteket
(TPB). Enligt utskottet är det
väsentligt att en synskadad för att
upprätthålla och fördjupa sin kompetens
kan delta i fort- och personalutbildning
och få tillgång till aktuell litteratur
inom sitt sakområde. Att få tillgång
till denna typ av material genom
ersättning från försäkringskassan är en
långsam och omständlig procedur, och den
synskadade kan riskera att komma efter i
kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand
om medlen och ansvaret för att
administrera denna verksamhet skulle det
underlätta för den synskadade. Vad nu
anförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5
bort ha följande lydelse:

5. beträffande arbetshjälpmedel

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf221 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motionerna 1
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1994/95 1
Utskottet 2
Arbetsskadeförsäkringen 2
Beslutsordningen i arbetsskade-
och förtidspensionsärenden 4
Arbetshjälpmedel 5
Hemställan 6
Reservationer 6
1. Arbetsskadebegreppet och
rehabilitering vid arbetsskada
m.m. (mom. 1 och 2) 6
2. Arbetsskadebegreppet (mom. 1) 7
3. Arbetshjälpmedel (mom. 5) 8
Gotab, Stockholm 1996