Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Betänkande 1993/94:SoU16

Socialutskottets betänkande 1993/94:SOU16

Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation (mom. 1)
• Bilaga

1993/94

SoU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition om
ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall och tre motionsyrkanden som väckts med
anledning av propositionen.
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen och avstyrker
motionerna. Utskottets s-ledamöter yrkar i en reservation avslag
på propositionen.

Propositionen

I proposition 1993/94:97 föreslår regeringen
(Socialdepartementet) att riksdagen antar förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall,

2. lag om ändring i brottsbalken.

Propositionens lagförslag fogas till betänkandet som
bilaga.

Motionerna

1993/94:So31 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

1993/94:So32 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1993/94:97 om
ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av lagen
om vård av missbrukare i vissa fall enligt vad i motionen
anförts om hur intentionerna med lagen har uppfyllts.

Utskottet

Bakgrund

Socialtjänstlagen (1980:620)(SoL) är den lag som i första hand
reglerar socialnämndens arbete med missbrukare. Lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är ett komplement till
SoL och reglerar de situationer då frivillig vård bedöms vara
otillräcklig och då tvångsmässig vård enligt annan lagstiftning
inte är påkallad.

Nuvarande LVM är från 1988 och föregicks av en äldre lag från
1981 (1981:1243). Enligt den äldre LVM hade länsstyrelsen hela
ansvaret för utredning och ansökan om tvångsvård av missbrukare.
Regeringen föreslog i proposition (prop. 1987/88:147) att
länsstyrelsen skulle behålla ansvaret för utredning och ansökan
om vård enligt LVM men att socialnämnden skulle anlitas för
själva utredningsarbetet. Propositionen byggde på ett betänkande
av den parlamentariskt sammansatta Socialberedningen,
Missbrukarna, socialtjänsten, tvånget (SOU 1987:22). Riksdagen
beslutade i enlighet med regeringens proposition (bet.
1987/88:SoU25, rskr. 1987/88:382).

Regeringen beslutade i maj 1992 att en särskild utredare
skulle tillkallas för att analysera förutsättningarna för och
konsekvenserna av att tillståndsgivningen enligt lagen
(1977:293) om handel med drycker överförs till kommunerna samt
för att utreda om socialnämnderna skulle få det fulla ansvaret
för utredning och ansökan om vård enligt LVM. Bakgrunden till
utredningens uppdrag var i första hand den rådande
arbetssituationen vid länsstyrelserna, vilken gjort det svårt
eller omöjligt för länsstyrelserna att fullgöra sina uppgifter
som regional tillsyns- och expertmyndighet.

Utredaren har i betänkandet Kommunernas roll på alkoholområdet
och inom missbrukarvården (SOU 1993:31) bl.a. föreslagit att
ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM skall
överföras från länsstyrelsen till respektive kommun.

Propositionen

I propositionen föreslås att socialnämnden, i stället för som
nu länsstyrelsen, skall ha ansvaret för utredning av behov av
tvångsvård för vuxna missbrukare. Nämnden skall enligt
regeringen också ha ansvaret för att ansökan om beredande av
tvångsvård görs hos länsrätten.

När det gäller frågan om det bör vara länsstyrelsen eller
socialnämnden som svarar för utredning och ansökan om LVM-vård
anser regeringen att den ideologiska synen på socialtjänstens
roll i fråga om tvångsvård har förändrats. Även om det
fortfarande finns förespråkare för uppfattningen att förtroendet
för socialtjänsten försämras om socialtjänsten också kan
initiera tvångsvård, förefaller de flesta numera anse att detta
spelar en underordnad roll för relationen till klienten.
Klienten vet ändå att frågan om tvångsvård kan aktualiseras om
inte behövlig behandling kommer till stånd på frivillig väg. När
det gäller omhändertagande av barn och ungdomar enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) har
socialnämnden ensam ansvaret för utredning och ansökan, utan att
detta gett anledning till motsvarande diskussion och problem.

Det har länge varit en strävan att effektivisera
länsstyrelsens tillsyn på det sociala området så att
länsstyrelserna verkligen kan fungera som den stödjande
regionala fackexpertis för kommunernas socialtjänst som
ursprungligen förutsattes. Detta har i praktiken visat sig
omöjligt för länsstyrelserna främst eftersom de varit
arbetstyngda med löpande ärenden. Enligt regeringen är det
därför angeläget att finna möjliga alternativ för att avlasta
länsstyrelserna löpande ärenden i syfte att skapa
förutsättningar för en mera aktiv och effektiv tillsyn. En
lämplig ärendegrupp är LVM-ärendena. Socialnämnderna har stor
kunskap och erfarenhet inom just missbrukarvården. Det är
socialtjänsten som har ansvaret för all frivillig
missbrukarvård, både den som kan vara ett alternativ till
tvångsvård och den efterföljande vård som ges efter en period av
tvångsvård. Socialtjänsten känner väl till förhållandena för de
flesta missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Det vore därför
en naturlig uppgift för socialtjänsten att också utreda frågan
om eventuell LVM-vård och vid behov initiera sådan.

I en tid som är ekonomiskt bekymmersam ökar riskerna för att
lokala ekonomiska hänsyn påverkar ramen för missbrukarvården och
att tvångsvård inte alltid kommer till stånd när det behövs.
Ekonomisk åtstramning är enligt regeringen inte enbart av ondo,
utan kan framtvinga en kritisk omprövning och granskning av den
vård som lämnas och därmed leda till en effektivare och för den
enskilde mer ändamålsenligt utformad behandling.

Den förändring som föreslås måste mötas med en kraftigt
intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida, inbegripet
kontroll av handläggningen av enskilda ärenden genom stickprov
eller med anledning av klagomål från enskilda eller myndigheter.
Att de resurser som länsstyrelserna hittills använt för
LVM-ärenden frigörs får sålunda inte leda till att dessa tas i
anspråk för andra ändamål än för det sociala området. Med en
intensifierad tillsyn kan det finnas förutsättningar att
vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som uppnåtts genom
länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i LVM-ärenden.

Myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med
missbrukare samt läkare skall anmäla till socialnämnden, i
stället för som nu till länsstyrelsen, om de får kännedom om att
någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Likaså bör det
vara socialnämnden som beslutar om läkarundersökning och utser
läkare. Om en domstol överlämnar en person som begått en
brottslig gärning till vård enligt LVM skall det åvila
socialnämnden, i stället för länsstyrelsen, att föranstalta om
behövlig vård.

Enligt regeringens uppfattning torde förändringarna komma att
innebära ett obetydligt merarbete för socialtjänsten. Någon
kostnadsomfördelning mellan stat och kommuner bör därför inte
komma i fråga. Det resurstillskott hos länsstyrelserna som blir
följden av förslaget bör användas för att förstärka
länsstyrelsernas tillsynsarbete inom det sociala området.

Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Motionerna

I två motioner yrkas avslag på propositionen.

I motion 1993/94:So31 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att
riksdagen avslår propositionen. Motionärerna anför bl.a. att den
nuvarande ordningen har fungerat bra. De föreslagna
arbetsuppgifterna skall även i fortsättningen handläggas av
länsstyrelsen. Det främsta argumentet för detta är vikten av en
enhetlig rättstillämpning. Genom länsstyrelsens initiativrätt
har skillnader mellan olika kommuners synsätt och handläggning
motarbetats. Det finns en betydande risk att kommunens ekonomi
blir styrande för bedömningen av tvångsvård, som är en kostsam
vårdform. Tvångsvård är ett så allvarligt ingripande i
människors liv att det dubbelarbete som i dag sker, är
motiverat. Det stärker rättssäkerheten.

I motion 1993/94:So32 av Eva Zetterberg m.fl. (v) yrkas
dels att riksdagen avslår propositionen (yrkande 1), dels
att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av om
intentionerna med lagen om vård av missbrukare i vissa fall har
uppfyllts (yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att
förslaget medför en påtaglig risk att tillämpningen av lagen i
hög grad kommer att variera mellan olika kommuner, till men för
rättssäkerheten. Det finns också en risk för att hot om LVM
kommer att användas som påtryckningsmedel för frivilliga
insatser. Några nya resurser kommer inte att ges till
kommunerna. En redan trängd socialtjänst får en tyngre
arbetsbelastning. Förslaget läggs fram utan att det skett någon
utvärdering av den hittillsvarande lagtillämpningen trots att
lagen varit i kraft mer än tio år.

Utskottets bedömning

Utskottet anser i likhet med regeringen att uppgiften att
ansvara för utredning av behov av vård enligt LVM och att ansöka
om sådan vård hos länsrätten bör åvila socialnämnden.
Socialnämnden har stor kunskap och erfarenhet inom
missbrukarvården och känner bäst till förhållandena för de
missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Det är därför
naturligt att socialnämnden tar över länsstyrelsens uppgift att
ansvara för att frågan om eventuell LVM-vård blir utredd och att
ansöka om sådan vård. Genom att avlasta länsstyrelsen
LVM-ärendena och således frigöra resurser skapas bättre
förutsättningar för en mer aktiv och effektiv tillsyn. Med en
intensifierad tillsyn finns det även föutsättningar att
vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som hittills
uppnåtts genom länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i
LVM-ärenden. Utskottet avstyrker därför motionerna So31 (s) och
So32 (v) yrkande 1. Utskottet tillstyrker förslagen till lag om
ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
och till lag om ändring i brottsbalken.

Utskottet anser inte att det nu finns skäl att hos regeringen
begära en utvärdering av LVM och avstyrker därför motion So32
yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionens förslag
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So31 och 1993/94:So32
yrkande 1,
res. (s)
2. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till
a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall,
b) lag om ändring i brottsbalken,

3. beträffande utvärdering av lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall
att riksdagen avslår motion 1993/94:So32 yrkande 2.

Stockholm den 8 februari 1994
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Göte Jonsson
(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),
Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan
Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd),
Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m) och Hans Karlsson (s).

Reservation (mom. 1)

Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan
Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 4 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "i brottsbalken." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att länsstyrelsen även i fortsättningen skall
ha ansvaret för utredning av behov av tvångsvård för vuxna
missbrukare och för att ansökan om beredande av tvångsvård görs
hos länsrätten. Denna ordning har fungerat bra. Utredningarna
från länsstyrelserna håller hög kvalitet. Genom länsstyrelsens
initiativrätt har skillnader mellan olika kommuners synsätt och
handläggning motarbetats. Det främsta skälet för att
länsstyrelsen skall handlägga dessa arbetsuppgifter är vikten av
en enhetlig rättstillämpning. Om kommunen tar över dessa
uppgifter finns en betydande risk att kommunens ekonomi blir
styrande för bedömningen av tvångsvård. Med bifall till
motionerna So31 (s) och So32 (v) yrkande 1 avstyrker utskottet
propositionen.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande avslag på propositionens förslag
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:So31 och
1993/94:So32 yrkande 1 avslår propositionen,

1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall

Bilaga

2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken