Anslag till Patentverket m.m.

Betänkande 1992/93:LU29

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU29

Anslag till Patentverket m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
LU29

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till
anslag till Patent- och registreringsverket samt
Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94. Vidare behandlas tre
motioner. En motion (fp) rör de patenträttsliga reglerna med
avseende på möjligheten att meddela patentskydd på den s.k.
andra medicinska indikationen. I en motion (fp) framhålls
behovet av ett förstärkt skydd och bättre ersättning för
arbetstagares uppfinningar. Den tredje motionen (v) syftar till
ändrad lagstiftning om skydd för företagshemligheter.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag samt
avstyrker bifall till motionerna.

TOLFTE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1992/93:100 bilaga 13 föreslår regeringen
(Näringsdepartementet)

dels under punkt G 8 (s. 108--110) att riksdagen till
Patent- och registreringsverket för budgetåret 1993/94
anvisar ett anslag på 1 000 kr,

dels under punkt G 9 (s. 110--112) att riksdagen till
Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94 anvisar ett
ramanslag på 10 500 000 kr.

Motionerna

1992/93:L802 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett förtydligande av patentskyddet.

1992/93:L805 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn i syfte att ge uppfinnare
bättre skydd och utbyte för idéer/uppfinningar i färdig
produktion eller vid annan merkantil användning.

1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om
skydd för företagshemligheter enligt vad i motionen anförts om
uppluckring av den "munkavlelag" som nu finns.

Utskottet

Anslagsfrågor

Patent- och registreringsverket (PRV) handlägger ärenden
angående patent, varumärken, mönster, utgivningsbevis för
periodisk skrift, namn och kommunala vapen samt ärenden om
aktiebolag. Enligt riksdagens beslut övertar PRV successivt med
början den 1 januari 1993 ansvaret från länsstyrelserna för
handels- och föreningsregistren. Samtliga länsstyrelseregister
skall vara överförda till utgången av 1994 (se prop. 1992/93:27
och bet. 1992/93:LU10). PRV tar emot anmälningar om utgivare av
vissa radioprogram i trådsändningar m.m. Kostnaderna för PRV:s
verksamhet skall täckas av de avgifter som verkets kunder
erlägger. PRV kommer att uppbära registreringsavgifterna för
handels- och föreningsärendena vid resp. länsstyrelse fr.o.m.
att en länsstyrelses register övertas av verket. Det medelsbehov
som kommer att uppstå hos PRV innan registeravgifterna täcker
kostnaderna skall finansieras genom lån i Riksgäldskontoret. PRV
räknar med att med oförändrade avgifter uppnå full
kostnadstäckning i den verksamheten under budgetåret 1994/95.

Patentbesvärsrätten (PBR) utgör en självständig
förvaltningsdomstol som prövar överklaganden av beslut som
meddelats av PRV i bl.a. patent-, varumärkes-, mönsterskydds-
och namnärenden. PBR föreslås för budgetåret 1993/94 få
disponera ett ramanslag om 10 500 000 kr.

I samband med att utskottet behandlade frågan om anslagen till
PRV och PBR för det innevarande budgetåret tog utskottet -- som
ett led i den förändrade budgetprocessen -- också ställning till
regeringens förslag om övergripande målsättningar för de båda
myndigheternas verksamheter under budgetåren 1992/93--1994/95
(se 1991/92:LU20). Regeringens förslag till medelsanvisning till
PRV och PBR för budgetåret 1993/94 föranleder inte någon
erinran från utskottets sida. Utskottet tillstyrker därför
bifall till propositionens förslag i den delen.

Patent på läkemedel

I motion L802 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas
tillkännagivande om behovet av ett visst förtydligande av
patentskyddet. Frågan gäller möjligheten att ge produktskydd för
förut kända kemiska föreningar eller blandningar för användning
i ett nyuppfunnet medicinskt syfte. I motionen hävdas att den
praxis som tillämpas av det europeiska patentverket i München
(EPO) -- och som innebär att patentskydd meddelas för denna s.k.
andra medicinska indikation -- inte är förenlig med patentlagens
och den europeiska patentkonventionens regler. Motionären, som
framhåller att det är en angelägen uppgift att åstadkomma
harmoni mellan regelsystemen och praxis, pekar på att vissa
artiklar i den europeiska patentkonventionen bör revideras och
att motsvarande ändringar därefter bör vidtas i patentlagen.

Den gällande patentlagen från 1967 har ändrats vid flera
tillfällen med anledning av den internationella utvecklingen. År
1978 tillträdde Sverige den europeiska patentkonventionen
(European Patent Convention, EPC). Samma år tillträdde Sverige
också den s.k. samarbetskonventionen (Patent Cooperation Treaty,
PCT). Europapatentkonventionen innebär en långtgående
harmonisering på patentområdet. Genom EPC har skapats en ordning
som medger att en patentsökande samtidigt kan erhålla
patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant
patent meddelas av det europeiska patentverket (EPO), som har
sitt säte i München. I den svenska patentlagen har tagits in de
särskilda regler som föranletts av Sveriges tillträde till EPC.
Ett patent med giltighet i Sverige kan således numera meddelas
-- förutom av det svenska patentverket -- av EPO. Den europeiska
patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av
förutsättningarna för att få europeiskt patent och
handläggningsordningen vid EPO, dvs. formella regler.
Regleringen i konventionen är fristående från
konventionsstaternas lagstiftning. När det gäller
rättsverkningarna -- patenträttens s.k. materiella del -- gäller
att ett europeiskt patent i det hänseendet har samma
rättsverkningar i den stat för vilken patent beviljas som ett
nationellt patent. För svenskt vidkommande skall alltså svensk
rätt tillämpas i fråga om patentets rättsverkningar även när det
är fråga om ett europeiskt patent med giltighet i Sverige.
Det bör framhållas att den formella delen av patenträtten inte
endast behandlar förfaranderegler utan i själva verket är
avgörande för vilka uppfinningar som kan patentskyddas genom
att den anger gränserna för patenträttens skyddsbara område. EPC
gäller -- med undantag för Irland -- i samtliga EG-stater. Bland
EFTA-staterna deltar, förutom Sverige, Schweiz, Österrike och
Lichtenstein.

Utöver de grundläggande patenträttsliga reglerna som återfinns
i EPC och patentlagen har en rad viktiga administrativa
bestämmelser utfärdats av EPO och PRV. Trots det omfattande och
tämligen detaljerade regelverket finns utrymme för utfyllnad av
reglerna, och de får i viss omfattning sin närmare innebörd
bestämd genom utvecklingen i praxis. I och med att alla
viktigare uppfinningar blir föremål för patentskydd i ett stort
antal länder är det internationella samarbetet välutvecklat på
detta område. Man talar om den internationella patenttraditionen
som en viktig rättskälla och som ett komplement till
regelverket. Sverige kan självfallet inte hävda några
patenträttsliga principer som väsentligt skiljer sig från
industrivärlden i övrigt. Efter Sveriges inträde i det
europeiska patentsamarbetet har EPO:s praxis blivit normgivande
för PRV:s praxis för meddelande av patent. Det finns visserligen
ingen formell skyldighet för den svenska patentmyndigheten att
följa EPO:s praxis, men något alternativ härtill finns i
praktiken inte. Eftersom en uppfinnare som vill ha patentskydd i
Sverige fritt kan välja om han vill göra sin ansökan hos PRV
eller EPO, vore det olämpligt om den svenska patentmyndigheten
vägrade att meddela patent som kan erhållas vid den europeiska
myndigheten. Det skulle inte heller vara meningsfullt att här i
landet meddela patent som inte kan föras vidare internationellt.

Läkemedel och andra kemiska föreningar kan patenteras på olika
sätt och med skilda rättsverkningar. Patentskydd kan ges i form
av produktpatent, metodpatent eller användningspatent. Ett
produktpatent på ett läkemedel ger ett oinskränkt produktskydd i
och med att en bestämd användning inte anges i patentlagens
patentkrav när det gäller kemiska föreningar. Ett metodpatent
kan ges även med avseende på ett känt ämne och även om dess
användning som läkemedel är känt. Patentet omfattar endast den
närmare angivna framställningsmetoden. Med användningspatent
avses patent på en ny användning av ett känt ämne.

I Sverige gällde länge att produktpatent på läkemedel inte
medgavs, medan det däremot var möjligt att få metodpatent, dvs.
endast framställningssättet kunde patenteras. Först vid den
lagändring som skedde 1978 med anledning av Sveriges
ratificering av EPC och PTC togs steget fullt ut. Det är sedan
dess möjligt att också i Sverige meddela produktpatent på
läkemedel.

Under arbetet med den europeiska konventionen formades en
doktrin om "den första medicinska indikationen". Doktrinen
formulerades i artikel 54(5) i konventionen, och den anses
innebära att det är möjligt att patentskydda den först uppfunna
medicinska användningen av en redan känd produkt, men inte
därefter uppfunna nya medicinska användningar. Konstruktionen
var resultatet av en kompromiss mellan de skilda ståndpunkter
som företräddes i konventionsarbetet.

Vid implementeringen av konventionens regler 1978 preciserades
möjligheterna att få patent på vissa förfaranden inom det
medicinska området. Som uppfinning anses inte sådant förfarande
för kirurgisk eller terapeutisk behandling eller för
diagnostisering som skall utövas på människor eller djur. Enligt
en särskild bestämmelse av undantagskaraktär skall detta dock
inte hindra att patent meddelas på alster, däribland ämnen och
blandningar av ämnen, för användning vid förfarande av sådant
slag. Kravet på nyhet gavs efter förebild i EPC en särskild
innebörd i fråga om uppfinning som avser känt ämne eller känd
blandning av ämnen för användning vid sådana förfaranden på det
medicinska området som inte är patenterbara. Villkoret att
uppfinningen skall vara ny skall inte utgöra hinder mot att
patent meddelas på ett känt ämne eller en känd blandning av
ämnen för användning vid dylikt förfarande, om användning av
ämnet eller blandningen inte är känd vid något förfarande av
detta slag, dvs. behandling eller diagnostisering som utförs på
människa eller djur. Detta innebär att den som först uppfinner
en medicinsk användning av ett i och för sig känt ämne kan få
patent på ämnet som läkemedel för viss medicinsk användning.
Därmed skulle möjligheterna till patent på ämnet inom det
medicinska området vara uttömda. Vid meddelande av patent enligt
denna undantagsregel uppkommer frågan huruvida patent skall
meddelas i form av patent på ämnet som sådant -- produktpatent
avsett för viss användning -- eller på den nya användningen av
alstret. Föredragande statsrådet uttalade i förarbetena till
lagstiftningen att han ansåg den europeiska patentkonventionen
avse ett användningsbundet produktskydd. Enligt hans bedömning
borde detsamma gälla patent som meddelas av den svenska
patentmyndigheten i motsvarande fall. När det gäller frågan om
ett patent, som avser ett känt ämne eller känd blandning i viss
användning, i övriga fall skall meddelas i form av
användningsbundet produktpatent eller i form av patent på
användningen av produkten anslöt sig föredraganden till den
förhärskande uppfattningen att endast patent på användningen
borde meddelas när uppfinningen gäller ett förut känt ämne eller
blandning. I sammanhanget erinrade föredraganden om att den
svenska patentmyndigheten bör beakta den praxis som utvecklas
vid EPO (prop. 1977/78:1 del A, s. 179).

Praxis från EPO och dess besvärsorgan visar att det numera är
möjligt att få patent på den andra medicinska indikationen -- i
form av patent på metoden för att framställa ett känt ämne för
den nya användningen. Om det finns ett produktpatent på ämnet,
blir det fråga om ett beroendepatent i förhållande till detta.

Också i svensk rättspraxis finns numera genom Regeringsrättens
avgörande den 13 november 1991 ett prejudicerande rättsfall (RÅ
1991 not. 483). Frågan gällde en ansökan om patent på
användningen av vissa kemiska föreningar för framställning av
cerebralt verksamma läkemedel. Det konstaterades att
uppfinningen föll utanför det direkta tillämpningsområdet för
den bestämmelse enligt vilken patentskydd i form av ett
användningsbundet produktskydd kan meddelas för den första men
ej en senare medicinsk indikation av ett förut känt ämne eller
blandning av ämnen. Till följd av denna ståndpunkt befanns att
formellt hinder inte borde möta mot att med tillämpning av de
allmänna patentbarhetsvillkoren i patentlagen medge patent på
den andra medicinska indikationen vid patentkrav, utformade på
det sätt som skett i ansökan.

I sina skäl pekade Regeringsrätten särskilt på dels att
patentkrav med den utformning som det var fråga om hade prövats
i ett antal mål av det europeiska patentverkets stora
besvärskammare och därvid hade godtagits vid tillämpningen av
bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen, dels att
motsvarande svenska bestämmelser om patentbarhet var utformade
på ett sådant sätt att de skulle överensstämma med
konventionens. Vidare erinrades om ett principuttalande i ett
tidigare plenimål från Regeringsrätten om tolkningen av
närliggande bestämmelser om patentbarhet (RÅ 1990 ref. 84).
Under hänvisning till lagförarbeten slog Regeringsrätten därvid
fast att Sveriges anslutning till den europeiska
patentkonventionen gör det nödvändigt att i den interna
rättstillämpningen, inom ramen för vad som är förenligt med
svensk lagstiftning, beakta den praxis som vid tillämpningen av
motsvarande bestämmelser i konventionen kommer till uttryck inom
det europeiska patentverket. Med detta synsätt som grund för
sitt avgörande fann Regeringsrätten att den tolkning som det
europeiska patentverkets stora besvärskammare gjort av
konventionsbestämmelserna i och för sig kan anses förenlig med
den svenska lagstiftningen.

Utskottet kan konstatera att frågan om meddelande av patent
med avseende på den s.k. andra medicinska indikationen numera
har fått en lösning i praxis både när det gäller tillämpningen
av EPC:s regler och motsvarande bestämmelser i patentlagen. Det
kan vidare konstateras att den valda lösningen av de
rättstillämpande myndigheterna har ansetts vara förenlig med de
regler som gäller i resp. fall. Utskottet kan därför för sin del
inte finna att det föreligger en sådan diskrepans mellan de
patenträttsliga regelsystemen och rättstillämpningen som hävdas
i motionen. Något behov av förtydligande av det slag som
motionären efterlyser behövs därför inte. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion L802.

Arbetstagares uppfinningar

I motion L805 av Kenth Skårvik (fp) framhålls att uppfinnare
klagar över att framför allt större företag tillämpar kärva
principer gentemot denna grupp. Det sker enligt motionären en
exploatering av idéer och projekt som motverkar fortsatt
idégivande. I motionen begärs (yrkande 1) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om en
översyn i syfte att ge uppfinnare bättre skydd och utbyte för
idéer och uppfinningar i färdig produktion eller vid annan
merkantil användning.

Regler på området finns i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar. Lagen tar sikte på uppfinningar som
är patenterbara i Sverige och som gjorts av arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. Utgångspunkten för lagstiftningen
är att en arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som
andra uppfinnare, om inte annat framgår av lagen. Lagen
innehåller en uttömmande genomgång av de skilda situationer när
arbetsgivare i olika omfattning har rätt till anspråk på en
arbetstagares uppfinning. Om arbetstagarens huvudsakliga uppgift
är forsknings- eller uppfinnarverksamhet och en uppfinning har
tillkommit i sådan verksamhet har arbetsgivaren, om
uppfinningens utnyttjande faller inom hans verksamhetsområde, i
regel rätt att helt eller delvis inträda som arbetstagarens
rättsinnehavare med avseende på uppfinningen. Har en
arbetstagare däremot i sin anställning gjort en uppfinning som
visserligen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, men
som inte ingick i hans arbetsuppgifter, har arbetsgivaren rätt
att utnyttja uppfinningen i sin produktion (licens). Om en
arbetstagare slutligen har gjort en uppfinning som visserligen
faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, men har tillkommit
på annat sätt än i samband med anställningen, har arbetsgivaren
rätt till företräde framför annan att genom överenskommelse med
arbetstagaren förvärva rätt till hela eller delar av
uppfinningen (option). Den arbetstagare som gör en patenterbar
uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde är
skyldig att underrätta arbetsgivaren. Arbetsgivaren har efter en
sådan anmälan en frist på fyra månader för att ta ställning till
om han önskar utnyttja sin rätt. Utnyttjar arbetsgivaren sin
rätt till en arbetstagares uppfinning har denne rätt till skälig
ersättning. När det gäller en uppfinning som är gjord som ett
led i tjänsten har den anställde dock endast rätt till skälig
ersättning utöver sina egna kostnader, om värdet av uppfinningen
överstiger vad han med hänsyn till anställningsförhållandet
kunde förväntas prestera. Lagens regler är i huvudsak
dispositiva, dvs. parterna kan träffa överenskommelser om andra
lösningar än de lagen tillhandahåller. Kollektivavtal är slutna
på både den offentliga och den privata sektorn och utöver dessa
avtal finns utrymme för olika företagsanpassade
överenskommelser.

De svenska reglerna överensstämmer i huvudsak med vad som
gäller i många andra länder. Enligt utskottets mening är det
ofrånkomligt att en rimlig avvägning av de skilda intressen som
gör sig gällande måste innebära att företagen ges förhållandevis
stora möjligheter att förvärva och utnyttja uppfinningar som
görs av anställda. Detta torde vara en förutsättning för att det
skall kunna bedrivas ett planmässigt forsknings- och
utvecklingsarbete i företagen. Till följd av lagstiftningens
dispositiva karaktär är det möjligt för parterna på
arbetsmarknaden att avvika från lagreglerna och överenskomma om
andra lösningar. Några omständigheter som skulle tyda på att
frågorna inte skulle kunna hanteras genom frivilliga
överenskommelser även i fortsättningen har, såvitt lagutskottet
har sig bekant, inte framkommit. Några lagstiftningsåtgärder är
därför enligt utskottets mening för närvarande inte påkallade.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L805, yrkande 1.

Skydd för företagshemligheter

På förslag av den dåvarande regeringen i proposition
1987/88:155 fattade riksdagen våren 1990 (bet. 1989/90:LU37,
rskr. 289) beslut om en lagstiftning rörande skyddet för
företagshemligheter. Lagen (1990:409) om skydd för
företagshemligheter trädde i kraft den 1 juli 1990. Den är
tillämplig på information om affärs- och driftsförhållanden i en
näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars
röjande kan medföra skada för honom. Den som med uppsåt
olovligen tillgriper en företagshemlighet kan enligt lagen dömas
till straff. Straffansvar kan vidare -- under vissa
förutsättningar -- drabba den som anskaffar en
företagshemlighet. Den som gör sig skyldig till brott kan också
bli skadeståndsskyldig. Även vid andra angrepp på
företagshemligheter än sådana som utgör brott kan skadestånd
utdömas. Så är fallet när exempelvis en anställd som i sin
tjänst har tillgång till en företagshemlighet utnyttjar eller
avslöjar hemligheten. Regleringen i lagen innebär emellertid
inte att det införts en lagstadgad tystnadsplikt för anställda.
Endast om en anställd uttryckligen eller underförstått genom
avtal förpliktigat sig att inte till skada för arbetsgivaren
röja information eller då lagstadgad tystnadsplikt föreskrivs i
sekretesslagen eller andra författningar blir reglerna i lagen
om skydd för företagshemligheter tillämpliga. Såvitt angår de
anställda är det huvudsakliga syftet med lagen att det --
utanför kollektivavtalssammanhang -- öppnas en möjlighet att
tillämpa lagens särskilda regel om beräkning av skadeståndet.
Det innebär att skadeståndet kan beräknas på ett för den
skadelidande förmånligare sätt än vad som i allmänhet gäller.
Skadeståndet kan emellertid sättas ned eller helt bortfalla om
det är skäligt. Jämkningsregeln tar särskilt sikte på anställda.

Utöver de nu nämnda stadgandena finns i lagen en särskild
bestämmelse, 2 §, som innebär att straff- och
skadeståndsreglerna inte blir tillämpliga när någon anskaffar,
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet för att offentliggöra
eller inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöja
något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket
fängelsestraff kan följa, eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.

I motion K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) framhålls att det
finns ett behov av skydd för företagshemligheter men att den
nuvarande lagen på ett orimligt sätt inskränker de anställdas
rätt att sprida kännedom om olika missförhållanden i företagen.
I motionen begärs (yrkande 7) att riksdagen hos regeringen begär
förslag till ny lag om skydd för företagshemligheter.
Ett motionsyrkande med samma innehåll som det nu aktuella
behandlades av utskottet i det av riksdagen godkända betänkandet
1991/92:LU20. Utskottet erinrade därvid om att regeringens år
1988 framlagda förslag till lag om skydd för företagshemligheter
blev föremål för en synnerligen ingående prövning vid
riksdagsbehandlingen. Utskottet framhöll vidare att sedan lagen
trädde i kraft har det, såvitt utskottet hade sig bekant, inte
framkommit något som tyder på att reglerna skulle vara
otillfredsställande i det av motionärerna uppgivna avseendet.
Utskottets uppfattning var därför att lagen, såsom den slutligen
utformades, innebär en väl avvägd lösning som tillgodoser både
intresset av en fri opinionsbildning och företagens legitima
behov av att kunna skydda betydelsefull information. Utskottet
avstyrkte därmed motionsyrkandet.

Utskottet har nu -- ett år senare -- ingen annan uppfattning i
frågan. Utskottet avstyrker således bifall till motion K207,
yrkande 7.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till Patent- och registreringsverket
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till
Patent- och registreringsverket för budgetåret 1993/94 under
tolfte huvudtiteln anvisar ett anslag på 1 000 kr,

2. beträffande anslag till Patentbesvärsrätten
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till
Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94 under tolfte
huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 10 500 000 kr,

3. beträffande patent på läkemedel
att riksdagen avslår motion 1992/93:L802,

4. beträffande arbetstagares uppfinningar
att riksdagen avslår motion 1992/93:L805,

5. beträffande skydd för företagshemligheter
att riksdagen avslår motion 1992/93:K207 yrkande 7.

Stockholm den 9 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),
Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil
Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig
Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per
Erik Granström (s).