Ändringar i trafikskadelagen

Betänkande 1992/93:LU35

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU35

Ändringar i trafikskadelagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Bilaga 1

1992/93
LU35

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i
proposition 1992/93:8 såvitt gäller införande av självrisk på
ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon samt
jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet
fordon och därmed befordrad egendom. Propositionens förslag i
förstnämnda hänseende innebär att det införs en självrisk om 10
% av basbeloppet, i dag 3 440 kr. När det gäller jämkning av
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och
därmed befordrad egendom innebär regeringens förslag att
förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige
skall beaktas vid bedömningen av om jämkning skall ske.

Vidare behandlas i betänkandet fyra motioner som gäller
trafikskadelagen, varav en (v) väckts med anledning av
propositionen, en (fp) under den allmänna motionstiden 1991/92
och två (nyd) under den allmänna motionstiden innevarande år.

På utskottets begäran har yttrande i ärendet avgetts av
Televerket, Vägverket, Svenska elverksföreningen, Svenska
kommunförbundet och Trafikförsäkringsföreningen. Vidare har en
skrivelse inkommit från Svenska Samernas Riksförbund. Yttrandena
har intagits i bilaga 4 till betänkandet. Därutöver har
Trafikförsäkringsföreningen inkommit med ytterligare skrivelser
i ärendet.

Utskottet tillstyrker att en självrisk på ersättning vid
sakskada som vållats av okänt fordon införs. Utskottet förordar
dock den ändringen i förhållande till regeringens förslag att
självrisken bestäms till ett lägre belopp nämligen 5 % av
basbeloppet, dvs. 1 720 kr med nuvarande basbelopp. Utskottet
förordar också ett tillkännagivande som innebär att regeringen
under hösten 1993 bör återkomma med förslag om självriskens
storlek när det gäller bl.a. trafikdödade renar. I avvaktan på
en sådan särreglering förordar utskottet ett uppskjutet
ikraftträdande av bestämmelsen om självrisk till den 1 januari
1994. När det gäller jämkning av skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon förordar utskottet ett
tillkännagivande om att frågan skall övervägas ytterligare.
Mot bakgrund av förändringar när det gäller EES-avtalet
föreslår utskottet en justering i 8§ trafikskadelagen.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd).

Propositionen

I proposition 1992/93:8 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i trafikskadelagen. Lagförslaget omfattar ändringar i
8, 16, 18 och 20§§. Vidare föreslås en ny paragraf, 8 a§.
Lagförslaget återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

På utskottets hemställan antog riksdagen hösten 1992 de
föreslagna ändringarna såvitt avser 8 och 20§§. Vidare antog
riksdagen förslaget till 8 a§ (bet. 1992/93:LU7, rskr. 45).

Utskottet behandlar i föreliggande betänkande lagförslaget
såvitt gäller 16 och 18§§.

Motioner

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:8

1992/93:L1 av John Andersson m.fl. (v) vari hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om självrisk i
samband med smitningsolyckor enlig vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att ingen jämkning skall ske av
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon eller
därmed befordrad egendom.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L607 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om väghållares ansvar.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:L603 av Ian Wachtmeister och Kenneth Attefors (nyd)
vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att lyfta ut det ekonomiska
ansvaret för trafikolycksfallen från den allmänna
sjukförsäkringen till trafikförsäkringarna.

1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omläggning av trafikskadeförsäkringen.

Utskottet

Allmän bakgrund

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den
s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1§
skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta
skadan. Regeln gäller i och för sig också i fråga om skador som
uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har
emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom
trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser om
trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada.

Trafikskadelagen trädde i kraft år 1976 och ersatte då bl.a.
trafikförsäkringslagen från år 1929. Genom trafikskadelagen
åläggs varje motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt
fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon
i fordonet skadas. Både förare och passagerare har rätt till
ersättning. Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till
andra, t.ex. cyklister och fotgängare, som skadas i följd av
trafik med fordonet. Full ersättning utgår för alla
personskador, oberoende av om någon har skuld till olyckan eller
inte. I princip är det utan betydelse om den skadelidande själv
har medverkat till skadan. Bara om den skadelidande har
medverkat uppsåtligen eller av grov vårdslöshet till skadan kan
ersättningen jämkas. Ersättning till förare och passagerare
betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna
skulle ha uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om
skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av
ett annat fordon, kan det försäkringsbolag som har betalat ut
ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra
fordonet. I sista hand kommer alltså ersättningen att belasta
försäkringen för det fordon som har förts oaktsamt. Om ett
motorfordon eller egendom som befordras med ett sådant fordon
skadas vid en singelolycka, utgår ingen ersättning från
fordonets egen trafikförsäkring. Om skadorna däremot har vållats
genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna
från det andra fordonets trafikförsäkring. Dessa regler innebär
att den som vill ha full täckning för vagnskador får teckna en
frivillig försäkring. Uppstår skador på egendom som tillhör
utomstående och som inte befordras med motorfordon utgår
ersättning från försäkringen för det fordon varigenom skadorna
orsakats. Ersättning utgår oavsett om fordonet har förts
oaktsamt eller inte.

För skada som förorsakats av oförsäkrat eller okänt fordon
ansvarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället
hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den
trafikskadeersättning som skulle ha utgått från
trafikförsäkringen om försäkring hade funnits.
Försäkringsanstalterna företräds härvid av
Trafikförsäkringsföreningen (16§).

Trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskada
som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik har lett till
att jämkning ansetts skall kunna ske av ägares, brukares och
förares krav på ersättning från en utomstående för sakskada
oavsett vållande på deras sida. Skadestånd med anledning av
skada på motorfordon eller därmed befordrad egendom skall därför
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna. I trafikskadelagen finns en särskild regel som
är utformad i enlighet härmed (18§ andra stycket).

I syfte att uppfylla de åtaganden som följer av en närmare
svensk anknytning till EG beslutade riksdagen hösten 1992 att
införliva reglerna i EG-direktiven om ansvarsförsäkring för
motorfordon genom ändringar i trafikskadelagen (prop. 1992/93:8,
bet. LU7, rskr. 45, SFS 1121). Ändringarna, som är avsedda att
träda i kraft samtidigt med EES-avtalet, innebär i huvudsak att
en svensk trafikförsäkring skall täcka även skador som inträffar
i ett EES-land och skador som drabbar EES-medborgare under
direkt färd mellan två EES-länder. Vidare beslutade riksdagen i
samma ärende att anta ett i propositionen framlagt förslag om
att en försäkringsanstalt som har betalat ut ersättning som
omfattas av produktansvarslagen (1992:18) skall ha rätt att
inträda intill det utgivna beloppet i den skadeståndslidandes
rätt till skadestånd enligt den lagen.

Utöver de sålunda av riksdagen hösten 1992 antagna förslagen
till ändringar i trafikskadelagen behandlas i proposition
1992/93:8 ytterligare två frågor. Den första handlar om
självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt
fordon, och den andra frågan rör jämkning av skadestånd med
anledning av skada på motordrivet fordon och därmed befordrad
egendom.

Mot bakgrund bl.a. av en i ärendet inkommen skrivelse från
Svenska kommunförbundet beslutade utskottet hösten 1992 att
förslaget i de delar som gäller införande av självrisk på
ersättning som vållats av okänt fordon och jämkning av
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon skulle
beredas ytterligare. I skrivelsen hade Kommunförbundet påpekat
bl.a. att förbundet m.fl., trots att man berörs av förslagen,
inte beretts tillfälle att yttra sig över promemorian (Ds
1992:9) Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s
regelverk m.m., som ligger till grund för propositionen.

Under den fortsatta beredningen har utskottet begärt yttranden
från Televerket, Vägverket, Svenska kommunförbundet, Svenska
elverksföreningen och Trafikförsäkringsföreningen. De begärda
yttrandena jämte en i ärendet inkommen skrivelse från Svenska
Samernas Riksförbund redovisas i bilaga 4 till betänkandet.

Självrisk vid sakskada som vållats av okänt fordon

Som ovan redovisats ersätter trafikförsäkringen fullt ut och
utan självriskavdrag skada som vållats av oförsäkrat eller okänt
fordon (16§ andra och tredje stycket). Bestämmelsen som gäller
okänt fordon är tillämplig både när fordonet är helt okänt och
när det inte kan avgöras vilket av två eller flera kända fordon
som har orsakat trafikskadan. Ersättningsansvaret åvilar
samtliga försäkringsanstalter som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäkring. Försäkringsanstalterna
företräds i dessa fall av Trafikförsäkringsföreningen, i vilken
anstalterna är medlemmar (30§). Nuvarande regler bygger på en
av de principer för det nuvarande ersättningssystemet på
trafikskadeområdet som föreslogs av Trafikskadeutredningen i
betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning. Principen
innebär att skadelidande då skadan orsakas av oförsäkrat eller
okänt fordon genom de svenska trafikförsäkringsanstalterna skall
garanteras samma ekonomiska skydd som de åtnjuter när en skada
orsakas av ett identifierat försäkrat fordon.

Den svenska ordningen är -- såvitt avser
ersättningsmöjligheten för sakskador som orsakats av okänt
fordon -- i ett internationellt perspektiv ovanlig. Samtliga
EG-länder har på ett eller annat sätt utnyttjat bestämmelsen i
EG:s andra motorfordonsförsäkringsdirektiv (84/5/EEG), som ger
medlemsländerna rätt att begränsa eller utesluta ersättning för
sakskada som orsakats av ett okänt fordon (artikel 1.4). I flera
EG-länder, bl.a. Danmark, utgår över huvud taget inte någon
ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen för sakskador
som orsakas av okända fordon. I de EG-länder där sådan
ersättning utgår görs avdrag för ett självriskbelopp på
ersättningen. Enligt vad som upplyses i propositionen uppgick
detta självriskbelopp år 1989 i Storbritannien till 1 900 kr, i
Nederländerna till 650 kr, i Frankrike till 2000 kr och i
Tyskland till 3 600 kr. I Frankrike utgår ersättning bara under
särskilda förhållanden och i Tyskland gäller vissa
inskränkningar i ersättningsrätten. I de flesta EFTA-länder,
bl.a. Finland, utgår inte heller någon ersättning ur den
obligatoriska trafikförsäkringen för sakskador som vållas av
okända fordon. Ett undantag är, enligt vad som anförs i
propositionen, Norge, men ersättning utgår där bara för skada på
fast egendom. Ett annat undantag är Schweiz, som utger
ersättning med avdrag för ett självriskbelopp, som år 1989
uppgick till ett belopp motsvarande 4 200 kr.

Propositionen innebär att en självrisk skall införas också i
Sverige på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon.
I propositionen anför föredragande statsrådet att redan det
förhållandet att den svenska regleringen i förevarande avseende
avviker från den som gäller i med Sverige jämförliga länder kan
ge anledning till frågan om inte trafikskadelagen borde
ändras. Vidare pekar hon på att självrisk numera är allmänt
förekommande i skilda försäkringsformer, och att
försäkringsavtalen enligt särskilda villkor innebär att
försäkringstagaren får svara för en viss del av skadan. Också
vid t.ex. ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) avräknas
ett självriskbelopp vid sakskada. Syftet med självrisken, att
påverka försäkringstagaren att undvika skador och att inbespara
försäkringsgivarnas kostnader för reglering av mindre belopp,
har enligt föredragande statsrådets mening också fog för sig när
det gäller den obligatoriska trafikförsäkringen. Vidare
understryker hon att den föreslagna självrisken inte blir
tillämplig på personskador, utan endast på sakskador, och att
förslaget inte utesluter möjligheten för en fordonsägare att
genom frivilliga försäkringar få ersättning också för småskador.

I motion 1992/93:L1 yrkar John Andersson m.fl. (v) att
förslaget om självrisk skall avslås (yrkande 1). Motionärerna
anser att förslaget innebär en oacceptabel försämring för de
grupper i samhället som redan i dag lever "på marginalen", har
äldre bilar och inte kan kosta på sig en dyr
vagnskadeförsäkring.

Trafikförsäkringsföreningen har i sitt yttrande till
lagutskottet tillstyrkt förslaget. Televerket motsätter sig
inte att förslaget genomförs. Vägverket och Svenska
elverksföreningen motsätter sig inte förslaget beträffande
skada på trafikförsäkringspliktiga fordon. En regel som innebär
att ersättningen inte fullt ut täcker skador på annan egendom
innebär, enligt Vägverkets och Elverksföreningens mening, ett
frångående av grundprincipen att trafikantkollektivet skall
svara för de skador som åsamkas genom dess verksamhet. Svenska
Samernas Riksförbund motsätter sig förslaget när det gäller
skador på renar. Svenska kommunförbundet motsätter sig
förslaget i sin helhet.

Utskottet konstaterar att förslaget om införande av en
självrisk i nu aktuellt hänseende innebär ett visst avsteg från
principen att de skadelidandes rätt till ersättning skall vara
densamma oavsett om skadorna orsakats av ett känt eller okänt
försäkringspliktigt fordon. Utskottet godtar dock de skäl som
anförts i propositionen till stöd för förslaget. Den föreslagna
ordningen överensstämmer också med vad som gäller i övriga delar
av Västeuropa. Utskottet tillstyrker således att det införs en
självrisk på ersättning för sakskada som vållats av okänt
fordon.

När det gäller självriskens storlek föreslås i propositionen
att denna skall utgöra 10 % av basbeloppet, dvs. i dagens läge
3440 kr. Det föreslagna beloppet ligger enligt propositionen
på en medelnivå i förhållande till vad som gäller i andra länder
med ett motsvarande system och innebär att
Trafikförsäkringsföreningens skadekostnader skulle minska med
omkring 60 miljoner kronor. Enligt utskottets mening måste
emellertid, såsom också framhålls i motion 1992/93:L1 yrkande 1,
de skadelidandes intressen beaktas. Vid en sammanvägd bedömning
mellan de intressen som sålunda gör sig gällande finner
utskottet att en så hög självrisk som föreslås i propositionen
inte bör införas. Enligt utskottets mening bör en lämplig nivå i
nuläget vara 5% av basbeloppet eller 1 720 kr med nuvarande
basbelopp. Också med ett sådant självriskbelopp uppnås betydande
fördelar utifrån Trafikförsäkringsföreningens utgångspunkter.

Även med det av utskottet förordade lägre självriskbeloppet
kommer skadelidande som ofta är utsatta för skador orsakade av
okända fordon att drabbas alltför hårt. Bl.a. skulle renägares
möjligheter att utfå ersättning för trafikdödade renar minska i
en utsträckning som inte kan anses godtagbart. Enligt vad
utskottet erfarit ersätts i dag en trafikdödad ren med högst
1600 kr. Utskottet har därför övervägt att i enlighet med vad
som förordats av Svenska Samernas Riksförbund föreslå ett
särskilt undantag när det gäller trafikdödade renar. Utskottet
har emellertid funnit att det också när det gäller renar kan
finnas ett behov av någon form av självrisk inte minst i syfte
att stimulera till åtgärder för att nedbringa antalet renolyckor
i trafiken. Som påpekas i Trafikförsäkringsföreningens yttrande
i ärendet har föreningen och riksförbundet enats om att under
året inleda ett samarbete i det gemensamma intresset att försöka
nedbringa antalet renolyckor i trafiken. Det kan heller inte
uteslutas att det finns andra speciella grupper vars berättigade
krav på ersättning för ofta inträffade skador som förorsakas av
okända fordon skulle gå förlorade med den av utskottet förordade
lösningen. Enligt utskottets mening bör någon form av
särreglering för trafikdödade renar och eventuell annan egendom
övervägas närmare. Regeringen bör därför ta upp frågan till
sådana överväganden och därefter återkomma med förslag till
riksdagen. Utskottet utgår från att erforderliga förslag kan
föreläggas riksdagen redan under hösten 1993.

I avvaktan på ett sådant förslag förordar utskottet att
införandet av den föreslagna ordningen med självrisk bör anstå
till den 1 januari 1994.

Utskottets ställningstaganden innebär sammanfattningsvis att
utskottet tillstyrker regeringens förslag om införande av en
självrisk beträffande skador som orsakas av okända fordon samt
med anledning av motion 1992/93:L1 yrkande 1 förordar den
ändringen att beloppet skall vara en tjugondedel eller 5 % av
basbeloppet. Vidare förordar utskottet ett tillkännagivande i
enlighet med vad som ovan anförts. I fråga om ikraftträdandet
föreslår utskottet att den nya bestämmelsen om självrisk skall
träda i kraft den 1 januari 1994.

Jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet
fordon

I 18§ andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon kan
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i
trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskador
som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Mot bakgrund
härav har det framstått som följdriktigt att jämkning skall
kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning av
en utomstående för sakskada oavsett vållande från deras sida
eller bristfällighet hos fordonet (se prop. 1975/76:15 s. 84). I
praxis har jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att, när en
utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon,
skadeståndet som regel jämkats till hälften men att undantag
härifrån gjorts när det föreligger särskilda omständigheter
såsom att vållandet antingen varit ringa eller mera allvarligt
(se rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s.
569).

I propositionen framhåller föredragande statsrådet att det är
allmänt omvittnat att motorfordonsägare vars fordon skadas har
svårt att förstå och acceptera att deras rätt till skadestånd
skall jämkas när de inte själva på något sätt varit oaktsamma. I
den situationen att en utomstående vållar en skada på ett
motordrivet fordon och vederbörande har en ansvarsförsäkring
torde det, enligt vad föredragande statsrådet anför, vara svårt
att finna några skäl som talar emot att skadan, om
fordonsägaren, brukaren eller föraren inte själv har varit på
något sätt oaktsam, ersätts fullt ut. Mot bakgrund härav
föreslås i propositionen att frågan om jämkning med anledning av
skada på motordrivet fordon i trafik eller egendom som befordras
med ett motordrivet fordon skall vara beroende av
försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande
ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt skadestånd till
en bilägare som inte på något sätt har varit medvållande till en
sammanstötning med exempelvis en cyklist bör alltså enligt
förslaget ojämkat skadestånd kunna tillerkännas bilisten. Vid
tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen förutsätts att
staten och andra självförsäkrande organ skall jämställas med den
som omfattas av en ansvarsförsäkring.

I motion 1992/93:L1 yrkar John Andersson m.fl. (v) att
riksdagen skall besluta att skadestånd skall utgå ojämkat
oavsett om den skadeståndsskyldige har en ansvarsförsäkring
eller inte. Motionärerna pekar bl.a. på att ett par
remissinstanser föreslagit en sådan ordning (yrkande 2).

Bengt Harding Olson (fp) anser i motion 1991/92:L607 att en
väghållare måste åläggas ett strängt ansvar för de allmänna
vägarnas beskaffenhet. Vid vårdslöshet från dennes sida bör
enligt motionärens mening full skadeståndsskyldighet föreligga
gentemot bilister och motorcyklister och jämkning kunna ske
först om medvållande föreligger från deras sida. Regeringen bör
enligt motionären överväga sådana ändringar i trafikskadelagen.

Endast Televerket och Vägverket har i sina yttranden
behandlat frågan. Båda verken har avstyrkt förslaget på
föreliggande material.

Utskottet har förståelse för de motiv som ligger bakom
förslaget i propositionen -- att undanröja den känsla av
obillighet som många bilägare upplever med den nuvarande
ordningen. Det är naturligt att den bilist som uppträtt
oklanderligt men till följd av t.ex. en cyklists eller
väghållares vårdslöshet fått sin bil skadad har svårt att
acceptera att endast få en del av sin skada ersatt. Som påpekats
av Televerket kan förslaget om det genomförs emellertid leda
till nya situationer som på motsvarande sätt skulle upplevas som
orättvisa bland skadelidande bilister. En bilägare som råkar ut
för oförsäkrade skadevållare skulle genom den föreslagna
bestämmelsen komma att uppfatta sig som missgynnad i förhållande
till den som får sin bil skadad av en försäkrad. Frågan hur
trafikansvaret skall förhålla sig till det allmänna
vållandeansvaret inrymmer, såsom också framhålls i
propositionen, många komplicerade inslag och har varit föremål
för debatt i den juridiska litteraturen (se bl.a. Juridisk
Tidskrift nr 2 1991/92 s. 267).

Det anförda leder utskottet till den slutsatsen att det
föreliggande förslaget inte bör genomföras utan att mera
ingående överväganden kommer till stånd. Enligt utskottets
mening bör därvid prövas om inte en möjlighet att underlåta
jämkning även i andra fall än där den skadeståndsskyldige har
någon ansvarsförsäkring skulle kunna införas. Det bör ankomma på
regeringen att i lämpligt sammanhang göra dessa överväganden.

Utskottets ställningstagande i denna del innebär att utskottet
avstyrker bifall till regeringens förslag samt med anledning av
motionerna 1991/92:L607 och 1992/93:L1 yrkande 2 förordar ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Utvidgad trafikförsäkring

Den ersättning som skall utgå från trafikförsäkringen skall
bedömas med ledning av vad som föreskrivs i 5 kap.
skadeståndslagen (1972:207) och lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor. Detta innebär bl.a. att
trafikskadeersättning till den som orsakats personskada i följd
av trafik med motordrivet fordon skall omfatta ersättning för
dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels inkomstförlust,
dels ock sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt
olägenheter i övrigt. Av 5 kap. 3§ skadeståndslagen följer
emellertid att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust
skall avräknas förmån som den skadelidande med anledning av
förlusten har rätt till i form av ersättning som utgår på grund
av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån. Avräkning
skall också göras för sjuklön eller pension som utges av
arbetsgivare på grund av anställningsavtal och för pension som
utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt för
periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls-
eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av
kollektivavtal.

Förslag som innebär en väsentlig utvidgning av
trafikskadeersättningen framställs i de två likalydande
motionerna 1992/93:L603 av Ian Wachtmeister och Kenneth Attefors
(nyd) och 1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande
11). I motionerna anförs att försäkringsbolagen skulle bli mer
intresserade av rehabilitering av trafikskadade och
trafiksäkerhet om ansvaret för trafikolycksfallen lyftes över
från den allmänna sjukförsäkringen till trafikförsäkringen.
Nuvarande trafikförsäkring ger trafikförsäkringsbolagen få
incitament till förebyggande och rehabiliterande verksamhet.
Principiellt bör enligt motionärerna kostnader föras dit där de
hör hemma, dvs. i detta fall borde trafikförsäkringsbolagen stå
för hela kostnaden. Enligt motionärerna skulle stat och
landsting spara omkring 6 miljarder kronor i minskade kostnader
för sjukförsäkringen och sjukvården om förslaget genomfördes. I
motionerna yrkas tillkännagivande om det sålunda anförda.

Utskottet konstaterar att motionärernas förslag innebär en
genomgripande förändring inte bara när det gäller det nuvarande
trafikförsäkringssystemet utan också på ett flertal andra
områden. Sålunda kräver förslaget att grundläggande principer
för nuvarande försäkringssystem -- både allmänna och privata --
helt överges. Utskottet kan inte finna skäl att i förevarande
sammanhang förorda en sådan förändring. Det anförda innebär dock
inte att utskottet ställer sig avvisande till motionerna i vad
de avser förslag till åtgärder som innebär att man prövar
lämpligheten av att inom ramen för det nuvarande
trafikförsäkringssystemet åstadkomma förändringar som kan leda
till ökad trafiksäkerhet. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att utredningen Körkort 2000 i sitt betänkande (SOU
1991:39) Säkrare förare funnit att tillräckliga skäl för
försäkringsbolagen att satsa på investeringar i
skadeförebyggande åtgärder i dag saknas i det obligatoriska
trafikförsäkringssystemet. Utredningen har därför förordat att
hela systemet för fordonsförsäkringar blir föremål för en
särskild, fördjupad utredning. I proposition 1992/93:161 om
trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet förklarar sig
kommunikationsministern dela utredningens uppfattning, och han
anser att Vägverket och Finansinspektionen tillsammans med
försäkringsbolag bör se över möjligheterna att använda
försäkringarna som ett incitament för att förbättra
trafiksäkerheten. Han avser därför, enligt vad som upplyses i
propositionen, att återkomma till regeringen med förslag om ett
uppdrag enligt vad han sålunda anfört. Enligt utskottets mening
bör resultatet av den planerade utredningens arbete avvaktas i
syfte att få till stånd underlag för ställningstaganden till
förändringar i trafikförsäkringssystemet i nu aktuellt
hänseende.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna
1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 yrkande 11.

Ändringar med anledning av EES-avtalet

Av regeringens proposition (1992/93:225) om godkännande av
protokoll med justeringar av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) m.m. framgår att Schweiz inte kommer att
ratificera EES-avtalet och att särskilda bestämmelser för
ikraftträdandet av EES-avtalet krävs såvitt avser Liechtenstein.
Utskottet kan konstatera att de nu redovisade förhållandena
kräver justeringar i de hösten 1992 beslutade ändringarna i
trafikskadelagen. Med hänsyn härtill föreslår utskottet ändring
i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande jämkning
att riksdagen med avslag på regeringens förslag till lag om
ändring i trafikskadelagen såvitt avser 18§ samt med anledning
av motion 1991/92:L607 och motion 1992/93:L1 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande självrisk
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1992/93:L1 yrkande 1 dels antar det av utskottet i bilaga 2
framlagda förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen, dels
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
självrisk vid renskador m.m.,

3. beträffande utvidgad trafikförsäkring
att riksdagen avslår motion 1992/93:L603 och motion
1992/93:Fi211 yrkande 11,
res. (nyd)
4. beträffande ändringar med anledning av EES-avtalet
att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410).

Stockholm den 15 april 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger
Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar
Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s),
Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören
Norrby (fp) och Stina Eliasson (c).

Reservation

Utvidgad trafikförsäkring (mom. 3)

Richard Ulfvengren (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottet konstaterar" och på s. 10 slutar med "yrkande 11"
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den principiella uppfattning som förs fram i
motionerna 1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 att
trafikförsäkringsbolagen borde stå för de kostnader som
trafikskadorna orsakar. Om ansvaret för trafikolycksfallen
lyftes över från den allmänna sjukförsäkringen skulle, såsom
motionärerna anför, försäkringsbolagen bli betydligt mer
intresserade av trafikoffrens rehabilitering och trafiksäkerhet.
Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete som
kommunikationsministern aviserar i proposition 1992/93:161 om
trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet också omfatta en
utvidning av trafikförsäkringen i enlighet med det anförda. Det
bör således ankomma på regeringen att i hela dess vidd överväga
frågan samt framlägga de förslag till lagstiftningsåtgärder som
erfordras. Därvid bör enligt utskottets mening prövas om det är
möjligt med en ordning som innebär att det allmänna gentemot
trafikförsäkringsbolagen regressvis kan framställa anspråk på
ersättning för vad som utgetts till skadelidande på grund av den
allmänna försäkringen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna 1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 yrkande 11 ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:

3. beträffande utvidgad trafikförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L603 och motion
1992/93:Fi211 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Förslag till
Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 16§ trafikskadelagen (1975:1410)
skall ha följande lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

16§

Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4§ 2 har
undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar
trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid
skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring,
solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått,
om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första
stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som
tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar
endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och
antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.

De försäkringsanstalter De försäkringsanstalter
som avses i första stycket som avses i första stycket
svarar även solidariskt svarar även solidariskt
för den för den
trafikskadeersättning som trafikskadeersättning som
skulle ha utgått från skulle ha utgått från
trafikförsäkringen trafikförsäkringen
för motordrivet fordon vars för motordrivet fordon vars
identitet ej kan identitet ej kan
fastställas. Från fastställas. Från
ersättning för sakskada ersättning för sakskada
skall därvid avräknas skall därvid avräknas
ett belopp som svarar mot en ett belopp som svarar mot en
tiondedel av det basbelopp tjugondedel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som allmän försäkring som
gäller för det år gäller för det år
då skadehändelsen då skadehändelsen
inträffar. inträffar.

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1993. den 1 januari 1994.

Av utskottet framlagt lagförslag

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 8§ trafikskadelagen (1975:1410) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1121) om ändring i nämnda
lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

Trafikskadeersättning utgår i fall som avses i denna lag för
person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik med
motordrivet fordon

1. här i landet,

2. i Belgien, Danmark, 2. i Belgien, Danmark,
Finland, Frankrike, Grekland, Finland, Frankrike, Grekland,
Irland, Island, Italien, Irland, Island, Italien,
Liechtenstein, Luxemburg, Liechtenstein, Luxemburg,
Nederländerna, Norge, Nederländerna, Norge,
Portugal, Schweiz, Spanien, Portugal, Spanien,
Storbritannien, Tyskland eller Storbritannien, Tyskland eller
Österrike, Österrike,

3. under direkt färd mellan två länder som avses i 1 eller 2,
om skadan har tillfogats medborgare i ett land som avses i 1
eller 2, samt

4. i andra fall, om skadan har tillfogats svensk medborgare
eller den som har hemvist i Sverige.

I fall som avses i första stycket 2--4 lämnas
trafikskadeersättning dock endast om fordonet var registrerat
här i landet eller tillhörde svenska staten.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten
att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av
atomanläggning är inskränkt enligt 14§ atomansvarighetslagen
(1968:45).

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft
den dag regeringen den dag regeringen
bestämmer. bestämmer. Regeringen
får dock i
förhållande till
Liechtenstein sätta lagen i
kraft vid en senare tidpunkt
än i förhållande till
i lagen angivna övriga
stater.

Remissyttranden över proposition 1992/93:8
Bilaga 4

På lagutskottets begäran har yttrande över propositionen
avgivits av Televerket, Vägverket, Svenska kommunförbundet,
Svenska elverksföreningen och Trafikförsäkringsföreningen.
Därutöver har yttrande inkommit från Svenska Samernas
Riksförbund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Televerket:

Föreslagen ändring av 16 § trafikskadelagen

Det finns ingen tillgänglig statistik som kan ge exakta
uppgifter om Televerkets kostnader för skador orsakade av
oidentifierade motordrivna fordon i trafik. Med användande av
tillgängliga uppgifter hos Trafikförsäkringsföreningen om
utbetalning till samtliga statliga verk kan en relativt osäker
uppskattning göras som tyder på att Televerket årligen erhåller
en total ersättning för nyssnämnda typ av skador i
storleksordningen 500.000--700.000 kronor. Den enskilda
ersättningen överstiger sällan 10.000 kronor och torde
vanligtvis ligga mellan 2.000 och 5.000 kronor.

Ett införande av självrisk enligt förslaget skulle således
medföra en viss kostnadsökning för Televerket. Förslaget torde
inte heller medföra några större besparingar i minskade
hanteringskostnader hos verket, eftersom en viss handläggning
under alla förhållanden alltid fordras för att kunna bedöma om
skadan helt faller inom självrisken och därmed framställning
till Trafikförsäkringsföreningen kan underlåtas.

De skäl som åberopats för införandet av en självrisk, bl.a.
att icke obetydliga administrativa resurser på försäkringssidan
skulle kunna frigöras för andra angelägna ändamål, är emellertid
beaktansvärda, och Televerket vill därför inte motsätta sig att
en restriktivare ordning än den nuvarande införs när det gäller
att ersätta sakskador som orsakats av okända fordon.

Den föreslagna självrisken torde därvid vara väl avpassad och
i linje med vad som gäller på många andra håll i Europa.

Föreslagen ändring av 18 § trafikskadelagen

I rubr. proposition redovisas bakgrunden till nuvarande
ordning där jämkning kan ske av ägares, brukares och förares
krav på ersättning av utomstående för sakskada oavsett vållande
hos den skadelidande och oavsett bristfällighet hos fordonet.

Hänvisningen till trafikskadelagens förarbeten (prop.
1975/76:15), där departementschefen anförde att han ansåg det
följdriktigt med nämnda jämkningsmöjlighet eftersom reglerna om
rätt till trafikskadeersättning vilade på objektiv grund och
innebar att biltrafiken belastades med ett strikt ansvar, kan
kompletteras med iakttagelsen att rättstillämpningen redan före
trafikskadelagen innebar att ägare eller förare kunde drabbas av
jämkning av skadestånd för trafikskada, även om medvållande å
den skadelidandes sida inte kunde styrkas. Detta ansågs följa av
det presumtionsansvar som åvilade ägare och förare och i vissa
fall brukare av fordon enligt 1916 års bilansvarighetslag.

Som framhålles i den remitterade propositionen har sådan
skadelidande som här avses svårt att förstå och acceptera att
deras rätt till skadestånd skall jämkas när de inte själva varit
oaktsamma. Hellners uppsats i Juridisk Tidskrift 1991/92 nr 2
innehåller också från juridiska och teoretiska utgångspunkter en
stark kritik mot rådande ordning.

Det är emellertid tydligt att åsikterna i den juridiska
litteraturen inte uppvisar en enhetlig bild (jfr i Hellners
uppsats angivna verk av Agell, Bengtsson, Dufwa, Grönfors och
Nordenson). Det står också klart att Högsta domstolen
upprätthållit principen om jämkning, normalt till hälften, i de
fall som här är i fråga (NJA 1985 s. 309, 1987 s. 749 och 1990
s. 569).

Televerket delar uppfattningen (remitterade propositionen s.
29) att frågan hur trafikansvaret bör förhålla sig till det
allmänna vållandeansvaret inrymmer många komplicerade inslag. En
principiell ändring av nuvarande ordning kräver noggranna
överväganden och kan enligt Televerkets mening inte genomföras
på föreliggande underlag.

I fråga om den föreslagna mer begränsade ändringen i 18 §
andra stycket trafikskadelagen av innebörd att hänsyn även skall
tas till om den skadeståndsskyldige har ansvarsförsäkring, är
Televerket av följande uppfattning.

Förslagets huvudsakliga förtjänst är att det i vissa fall
undanröjer den känsla av obillighet som naturligen kan vara
förenad med dagens situation, där en bilist som uppträtt
oklanderligt men till följd av någon annans vårdslöshet fått sin
bil skadad ändå får räkna med att endast få en del av sin skada
ersatt.

Från en annan synpunkt kan emellertid förslaget i en del fall
leda till en ny "orättvisa", nämligen för en skadelidande som
råkat ut för en oförsäkrad culpös skadevållare. Den skadelidande
skulle här (normalt) endast få halva sin skada ersatt, medan en
annan skadelidande i motsvarande situation, men med en försäkrad
skadevållare, kanske skulle få ersättning för hela skadan.

Ett problem som skulle få större dimensioner, om
ansvarsförsäkring hos skadevållaren kommer att få direkt
betydelse för jämkningsfrågan, är den omständigheten att en
skadevållare ibland förnekar en föreliggande försäkring eller
vägrar att svara på frågan om försäkring finns.

Televerket anser att även det begränsade ändringsförslag till
18 § trafikskadelagen som framförs i den remitterade
propositionen bör föregås av mer ingående överväganden än vad
som redovisats i propositionen. Det naturliga är att dessa
överväganden görs i samband med en närmare utredning och analys
angående det strikta trafikansvarets förhållande till det
allmänna culpaansvaret och vilken betydelse som eventuella
slutsatser skall få för föreliggande jämkningsfråga.

Televerket avstyrker således på det material som presenterats
förslaget till ändring av 18 § andra stycket trafikskadelagen.

Vägverket:

Enligt trafikskadelagens 11 § gäller objektivt ansvar i sådana
fall då i samband med trafikolyckor skador uppkommer på föremål
vid sidan om vägen, t ex lyktstolpar, vägräcken och vägskyltar.
Med objektivt ansvar menas att ersättning betalas oavsett om
vållande föreligger eller inte. Det räcker således att
konstatera att en bil åstadkommit en sådan skada som ovan nämns
för att ersättning skall betalas. Motivet till detta är att de
som utövar en riskfylld verksamhet, såsom bilisterna i detta
fall, skall svara för sådana skador som uppkommer till följd av
verksamheten.

Grundprincipen för trafikskadelagen är således att
trafikantkollektivet skall svara för de skador som åsamkas genom
dess verksamhet. Även reglerna i de nu aktuella paragraferna
grundar sig på samma princip.

Förslaget att införa en självrisk i 16 § innebär att
trafikantkollektivet inte fullt ut kommer att svara för de
kostnader som kollektivet förorsakar. Vägverket motsätter sig
inte att förslaget genomförs beträffande skada på
trafikförsäkringspliktigt fordon som orsakas av okänt sådant
fordon. Däremot skulle ett genomförande av ett lagförslag som
medför att en ersättning som inte fullt ut täcker skadorna på
exempelvis vägskyltar och en jämkningsregel såsom den som
föreslås i 18 § innebära ett frångående av den nämnda
grundprincipen. Denna principiellt viktiga fråga för
trafikskadelagstiftningen synes inte ha uppmärksammats i
propositionen.

Vägverket anser det viktigt att lagstiftningen har stöd i det
allmänna rättsmedvetandet. En lagändring som innebär en så
principiellt förändrad syn på trafikskadelagens grunder, såsom
förslaget innebär, bör dock genomföras först efter en grundlig
utredning samt ett remissförfarande innebärande bl a att
lagrådet hörs.

Enligt Vägverket bör även en kostnadsanalys göras innan
förslaget genomförs. Ett genomförande av förslaget kan antas
innebära en icke försumbar kostnadsfördyring för den offentliga
sektorn. Även enskilda fastighetsägare, som får skador på
exempelvis staket, kommer att drabbas av omotiverade
kostnadsökningar.

Svenska kommunförbundet:

Vid behandling av proposition 1992/93:8 om den svenska
trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk har
lagutskottet -- mot bakgrund bl a av en skrivelse från Svenska
Kommunförbundet -- beslutat att propositionens förslag till
självrisk på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon
ska beredas ytterligare. Lagutskottet har därför berett
Kommunförbundet tillfälle att avge yttrande över denna del av
propositionen. Förbundet får med anledning härav anföra
följande.

I Sverige ersätter den svenska trafikskadelagen fullt ut och
utan självrisk sakskada som vållats av okänt fordon. Enligt
Kommunförbundet är detta system riktigt. Det är logiskt och
konsekvent att bilförarna solidariskt genom
Trafikförsäkringsföreningen ekonomiskt svarar för denna typ av
skador.

Förslaget att införa en självrisk har framlagts av
Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen anför att resurser hos
polismyndigheterna skulle kunna frigöras och användas på bättre
sätt om en självrisk införs. Kommunförbundet delar uppfattningen
att polisens resurser bör användas så effektivt som möjligt.
Remissmaterialet ger dock inte någon redovisning av vilka
besparingar som skulle kunna göras inom polisväsendet om
förslaget genomförs. Enligt förbundets uppfattning torde
skadehanteringen vad avser den kommunala väghållningen inte vara
särskilt betungande för polismyndigheten.

Trafikförsäkringsföreningen anför vidare att självrisk numera
allmänt förekommer i skilda försäkringsformer. Sådana
självrisker anges ha som syfte dels att påverka
försäkringstagaren till att så långt som möjligt undvika att
skador uppkommer, dels att inbespara försäkringsgivarna
kostnader för reglering av skador på mindre belopp.

Kommunförbundet delar denna uppfattning vad gäller många typer
av försäkringsskador. Enligt förbundets uppfattning går
synsättet dock inte att tillämpa på sådana sakskador som rör
väghållarens "möblering" i gaturummet. För de kommunala
väghållarna är det fråga om påkörda och skadade vägmärken,
belysningar, signaler, portaler, räcken, refuger m m.
Utplacering av dessa sker med beaktande av såväl den funktion
som ifrågavarande anordning är avsedd att fylla som till att
undvika risken för att anordningen ska komma till skada. En
självrisk i detta sammanhang är enligt förbundet att betrakta
som ett systemfel.

Även Vägverket, Televerket och kommunala elverk m fl har en
mycket stor mängd väg- och trafikanordningar, utrustning m m som
berörs av förslaget att införa ifrågavarande självrisk. Det är
bra att samtliga dessa berörda nu också får tillfälle att lämna
synpunkter på förslaget.

Trafikförsäkringsföreningen sammanställer årligen de belopp
som utbetalas inom ramen för den aktuella
trafikskadeförsäkringen. Enligt Kommunförbundets uppfattning
borde detta material ha redovisats i förslaget och ingått i
remissmaterialet. Under 1991 utbetalades enligt föreningens
sammanställning drygt 20 Mkr till samtliga kommuner som ställt
krav på sådan försäkringsersättning.
Ett genomförande av förslaget innebär således en kraftig
kostnadsövervältring på kommunerna.

Med hänvisning till vad som ovan anförts motsätter sig Svenska
Kommunförbundet kraftigt att förslaget med självrisk på sakskada
genomförs.

Svenska elverksföreningen:

Elverksföreningen anser att den självrisk som föreslås i 16 §
endast skall avräknas i de fall sakskada inträffar på
trafikförsäkringspliktigt fordon.

Föreningen har full förståelse för de motiv som anges för
självrisk vid skadefall som innebär att den trafikförsäkrade
själv får svara för en viss del av skadan. De minskade
utbetalningar som försäkringsbolagen får genom självrisken bör
kunna nyttjas för premiesänkningar för trafikförsäkring.

Vid andra sakskador, t ex på elstolpe, kabelskåp etc drabbas
en tredje part, anläggningsägaren, som med sina anläggningar
inte ingår i det försäkringskollektiv trafikförsäkringen avser.
Denne anläggningsägare skulle således som utomstående part
drabbas av kostnader som bör täckas av det
trafikförsäkringspliktiga kollektivet om föreslagen självrisk
infördes för alla typer av sakskador.

Enligt föreningens uppfattning bör nämnda självrisk endast
avräknas vid sakskada som inträffar på trafikförsäkringspliktigt
fordon.

Trafikförsäkringsföreningen:

Föreningen -- som nu begränsar yttrandet till att avse endast
16 § -- finner det angeläget, att riksdagen beslutar i enlighet
med propositionens förslag och vi hänvisar i tillämpliga delar
till vad som tidigare anförts i gemensamt remissyttrande
1992-04-28 av Sveriges Försäkringsförbund, Folksam och
Trafikförsäkringsföreningen.

I Svenska Kommunförbundets skrift 1992-10-19 till lagutskottet
anges det, att föreslagen självrisk på ersättning för sakskada
genom okända motorfordon skulle medföra kraftigt ökade kostnader
för kommunerna. De beloppsökningar som angivits för Göteborg och
Stockholm är dock något missvisande, eftersom beloppen avser
totalt utgiven ersättning för år 1991 till dessa kommuner. Vid
föreslagen självrisknivå bortfaller åtskilliga smärre skador på
t.ex. obelysta gatustolpar m.m. medan dyrare skador på
belysningsstolpar, trafiksignaler, elskåp och liknande alltjämt
kommer att ersättas om än med reducering för självrisken.

Föreningen uppskattar att den sammanlagda årliga ersättningen
till kommunerna för aktuell skadekategori kommer att minska från
ca 20 Mkr till ca 5 Mkr. I förhållande till de kommunala
väghållningskostnaderna torde denna ersättningsminskning vara
ytterst marginell.

Jämfört med kommunerna berörs de statliga verken i betydligt
mindre utsträckning av föreslagen självrisk. Detta främst
beroende på lägre skadefrekvens. Den ersättningsminskning, som
kan komma att beröra de statliga verken, bör uppvägas av att
staten, som självförsäkrare av motorfordon, inte bidrar till
finansieringen av Trafikförsäkringsföreningens kostnader för
aktuell skadekategori. Detta har också framhållits av
finansinspektionen i remissyttrande över betänkandet "Risk- och
skadehantering i statlig verksamhet" (SOU 1992:40). Inspektionen
förordade att "staten som självförsäkrare bör, på ett sätt som
liknar det som gäller för koncessionerade försäkringsbolag,
svara för en skälig andel av de skador som förorsakas av okända
fordon".

Svenska Samernas Riksförbund (SSR):

Riksförbundet får inledningsvis notera att förbundet inte
tidigare beretts tillfälle redovisa synpunkter på propositionens
förslag, som i ett väsentligt avseende berör rennäringen,
nämligen förslaget att införa en självrisk på ersättning vid
sakskada, som vållats av okänt fordon. Förslaget omfattar bl.a.
ersättning för trafikdödad ren.

Antalet renkollisioner med smitning har under senare år kunnat
nedbringas till följd av den ordning som infördes att
försäkringstagaren inte gör någon bonusförlust. Denna särskilda
ordning infördes särskilt för att bryta trenden med ett tidigare
ökande antal smitningsfall. Ett genomförande av propositionens
förslag medför uppenbara risker att utvecklingen nu skulle gå i
fel riktning.

Förutom ekonomiska konsekvenser för berörda renägare finns här
frågeställningar av etisk karaktär. Det händer inte sällan att
renen inte dödas omedelbart vid olyckan utan senare måste
avlivas. Förblir föraren "okänd" kommer djuret att utsättas för
ytterligare lidande.

Denna skadetyp skiljer sig markant från de sakskador i övrigt
som beskrivs i propositionen och av trafikförsäkringsföreningen.
Vid en renkollision kan det inte gärna komma ifråga att det ska
vara något svårare bevisläge att konstatera att skadan har
orsakats av ett fordon.

Det är vidare inte praktiskt möjligt för renägarna/näringen
att försäkringsmässigt skydda sig mot denna skadetyp och på så
sätt mildra de ekonomiska konsekvenserna av en självrisk, som i
föreslagen nivå överstiger ersättningsbeloppet med 2--3 gånger.

För det fall att det skulle befinnas rimligt att införa en
självrisk för sakskador möter det inte några faktiska hinder att
undanta renar -- och djur i övrigt -- från en sådan ordning. Som
ovan framgår har det redan införts ett undantag i
bilförsäkringen när det gäller skador på renar. En liknande
ordning kan därför gälla även i förhållande till en självrisk.

Enligt riksförbundets mening föreligger alltså såväl
etiska/djurskyddsmässiga som ekonomiska och motsvarande skäl att
undanta skador på renar för det fall att en självrisk skall
införas vid sakskador som vållas av okända fordon.

Med hänsyn till frågans allvar, formerna för beredning och
inhämtande av synpunkter och på de skäl som ovan anförs
hemställer riksförbundet att lagutskottet -- om självrisk i
övrigt föreslås införd -- i föreslagen ändring av 16 §
trafikskadelagen undantar skador på renar.