Ändringar i sjukförsäkringen

Anf. 112 Veronica Palm (S)

Herr talman! I förmiddags fick jag ett telefonsamtal från en man på drygt 40 år. Han är frisk och har ett bra jobb som är välbetalt. Han bor i en av Stockholms södra villaförorter. Han var orolig, och han var arg. Han var egentligen inte orolig för sin egen skull. Han var orolig över hur grunden för en av de viktiga välfärdsförsäkringarna håller på att rämna. Han sade till mig: Jag har jobbat i hela mitt liv. Jag tjänar rätt bra. Jag har betalat till en försäkring under hela mitt yrkesliv. Jag har betalat genom avstått löneutrymme till en sjukförsäkring, för om olyckan skulle vara framme ska jag veta att jag har en trygg försäkring om jag skulle behöva bli sjukskriven. Och nu ändrar man försäkringsvillkoren! Efter all den inbetalade tiden ändrar regeringen villkoren i min försäkring. Han tänkte ett varv till och sedan sade han: Det kanske är så att regeringen vill att jag ska teckna en privat försäkring och att det bara är så jag ska kunna känna mig trygg. Det där tycker jag var ganska viktigt. Det visar på själva poängen med att ha gemensamma försäkringar - den där upplevelsen av att det faktiskt inte räcker, att försäkringen inte är till för mig och att vi har en välfärd som bara är till för dem som har det allra tuffast. Då måste jag själv betala min välfärd. Jag är hundraprocentigt övertygad om att detta är det största hotet mot en generell och allomfattande välfärd, mot ett Sverige där vi faktiskt bryr oss om varandra även om man råkar vara sjuk. Om man har ett bra jobb ska man ändå kunna känna trygghet. Sjukförsäkringen är till för oss alla, för att också du och jag som är friska ska kunna känna en trygghet i att vi har en försäkring som vi har betalat och har ett försäkringsvillkor till om olyckan skulle vara framme, om vi skulle bli sjuka, råka ut för en olycka, förlora arbetsförmågan eller om vi skulle få ett barn som har ett funktionshinder. I höstas kom en rapport från LO-ekonomerna. De hade mätt samtliga löntagare, inte bara LO-medlemmar utan medlemmar i LO, TCO och Saco. Man konstaterade att varannan löntagare saknar förtroende för att sjukförsäkringsärendena behandlas rättssäkert. Man saknar förtroende för rättssäkerheten i försäkringen. Det är en generell, allomfattande och solidariskt finansierad försäkring med bred riskspridning, som vi vet att vi alla betalar till via avstått löneutrymme. Vi vet också att vissa grupper löper större risk att utsättas för en arbetsmiljö där man riskerar att förlora arbetsförmågan. Det är det bästa sättet att bryta en fattigdomsfälla och att öka jämlikheten. Det är grunden för det som vi lite slarvigt brukar kalla den svenska modellen eller den skandinaviska modellen - en generell, allomfattande välfärd och en väl fungerande arbetsmarknad är de två grundpelarna som den svenska eller nordiska modellen vilar på. Båda dessa pelare rämnar nu, och jag vill koncentrera mig på det som handlar om välfärdsförsäkringarna. Det som är viktigast är tilliten, för det är bara när vi i de breda befolkningslagren - du och jag och alla andra - känner att försäkringen är till för oss och att vi själva är beredda att betala för att andra som kanske löper större risker än vi själva också ska ha ett gott skydd. Regeringen Reinfeldt har nu förändrat villkoren i försäkringen. Det leder till två saker, först och främst det uppenbara som vi har sett de senaste veckorna och som beslutet för ett och ett halvt år sedan har resulterat i, nämligen att enskilda sjuka människor drabbas hårt. Försörjningen rycks undan, sjuka människor kastas ut ur försäkringen och ställs längst bak i kön på Arbetsförmedlingen. Men det har också - och det är minst lika allvarligt - lett till att tilliten till försäkringen brister. Tilliten till den generella välfärden brister, tilliten till att man har ett skydd om olyckan är framme. Denna tillit brister i alla löntagargrupper, men bristen på tillit är störst hos akademikergrupper. I dag debatterar vi ett ärende som heter Ändringar i sjukförsäkringen . Jag har längtat efter att debattera ett ärende med den rubriken. Jag vill göra ändringar i sjukförsäkringen. Jag vill ha en sjukförsäkring som ger trygghet för den som är sjuk och som är trygg också för mig som arbetar. Jag vill ha en sjukförsäkring där den som är sjuk och inte kan arbeta har rätt till ekonomisk ersättning och rätt till aktivt stöd tillbaka på arbetsmarknaden. Bara med de två ingredienserna kan vi ha en väl fungerande och generell välfärd. Annars brister tilliten. Det som vi ska debattera handlar inte om detta. Det som högermajoriteten ger sken av är att det handlar om förbättringar i försäkringen. Efter två veckor av mediestorm kryper man till korset. För ganska exakt en vecka sedan, en fredagskväll, kallade man till presskonferens och sade: Vi ska försöka fixa det här. Man ger sken av att man ska förbättra försäkringen. Sanningen är att stupstocken i försäkringen är kvar. De dogmatiska tidsgränserna som bara handlar om att rycka undan pengar för folk, inte om att ge stöd, möjligheter eller rehabilitering, är kvar. Bristen på rehabilitering är kvar. Rehabilitering får man möjligen efter att man kastas ut ur försäkringen, har gått den långa passiva sjukskrivningstiden och fått pengarna undanryckta. Då hamnar man i en introduktionsaktivitet. Det är den ena sanningen. Det förändrar inte sjukskrivningsreglerna. Den andra sanningen är att det inte finns några pengar. Det finns ingen budget för det här förslaget. Om sjuka människor verkligen skulle slippa kastas ut ur försäkringen borde det rimligen betyda att de får ersättning, och då borde det finnas ett budgetkonto för det. När jag frågar om det blir svaret nej. Dessutom har det här förslaget blivit hårt kritiserat, framför allt av Försäkringskassan, som säger att tolkningen av nya begrepp som "oskäligt" är väldigt oklar. Det är oklart vad skillnaden mellan "allvarlig" och "mycket allvarlig" sjukdom är rent juridiskt. Och man säger att detta försätter Försäkringskassans handläggare i ännu en svår situation när de ska göra bedömningar. Det är alldeles för dåligt förarbete, vilket ju inte är så konstigt när det är en vecka sedan man kom på idén om att ändra lagen. Dessutom är ärendet ytterst dåligt berett. Det är inget ovanligt för regeringen Reinfeldt att ärenden är dåligt beredda. A-kasseförsämringarna hade man ute på två veckors remisstid. Förändringarna i sjukförsäkringen genomfördes med remisser, men man tog uppenbart inte hänsyn till och kanske inte ens del av remissvaren. Den dåliga beredningen är alltså inget unikt, men i det här fallet är ärendet osedvanligt dåligt berett. I tisdags fick vi ett papper. Då krävde en samlad rödgrön opposition att vi skulle snabbremittera detta och att vi skulle få möjlighet att titta på detta tillsammans med de tunga remissinstanserna. Jag är övertygad om att de stod på tå utanför för att få möjlighet att kanske den här gången få majoriteten att lyssna på kritiken. Det röstades ned. Då krävde vi att åtminstone få ha ett extra sammanträde med statliga myndigheter. Det kunde majoriteten inte rösta ned eftersom vi har ett minoritetsskydd där. Därför hade vi möjlighet att höra åtminstone Försäkringskassans kritik mot både ärendet och beredningen. Med anledning av detta väljer Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna att avstyrka det förslag som nu ligger på kammarens bord. Vi vill upphäva utförsäkringsreglerna. Vi vill att regeringen återkommer med ett förslag som faktiskt stärker den enskildes rätt till individuell prövning, tar bort de dogmatiska tidsgränserna och slutar kasta ut människor ur försäkringen. Det förslag som ligger på kammarens bord i dag duger inte. Min uppmaning är i dag samma som den var i går hela veckan: Backa tillbaka! Tänk om! Gör om, och gör rätt! Med detta, herr talman, vill jag yrka avslag på utskottets förslag i betänkandet och bifall till reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. (Applåder) I detta anförande instämde Christina Axelsson, Matilda Ernkrans, Kurt Kvarnström, Björn Lind, Göte Wahlström och Meeri Wasberg (alla s).

Anf. 113 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Äntligen har debatten om sjukförsäkringen tagit fart. När vi debatterar här i kammaren brukar högeralliansen gilla att göra historiska återblickar. Det tänkte jag göra i dag. Under våren 2008 skapades det flera nätverk för sjuka människor som redan då kunde se följderna av vad som var på gång. I maj 2008 hade utskottet en öppen utfrågning om den ändrade sjukförsäkringen. Flera av de inbjudna gästerna var oroliga för följderna. Vad skulle hända? Hur ska tolkningarna göras? Vilken beredskap finns för dem som kommer att hamna i försäkringslöst land? Forskaren Töres Theorell sade till och med att han befarade att vi skulle få försäkringssjälvmord. Dagen innan vi skulle besluta om försämringarna i sjukförsäkringen som borgerligheten har döpt till rehabkedjan var det en stor manifestation här utanför riksdagen, där flera talare varnade för vad som skulle hända när väl rehabkedjan var på plats. Till detta kommer alla de remissinstanser som var oroliga för vad de nya, hårda, skarpa reglerna med fasta tidsgränser skulle innebära. Under året har ett flertal manifestationer med torgmöten, ljuständning, med mera ägt rum över hela Sverige. Den 5 november vid utskottets hearing talade Reumatikerförbundets ordförande om det orimliga i att deltidssjukskrivna skulle tvingas söka annat jobb på heltid. Givetvis har vi i den rödgröna oppositionen hela tiden kritiserat och varnat för utförsäkringskedjan. Men förra torsdagen kom en artikel från onkologer som berättade om vad som väntade deras cancersjuka patienter. Då vaknade alliansen och lyssnade. Äntligen har verkligheten kommit i kapp er. Det blev bråttom. Nu en vecka senare diskuterar vi ändringar i sjukförsäkringen. Det är ändringar som för de berörda förstås är bra men som absolut inte ändrar på de vansinniga regler som numera gäller för de sjuka. I betänkandet gör majoriteten, det vill säga högern, bedömningen att de föreslagna reglerna berör förhållandevis få personer. Siffror mellan 1 000 och 2 000 har nämnts. De säger också att de som omfattas av de ändrade reglerna är så få att kostnaden ryms inom budgeten. Herr talman! Jag tycker att det är olyckligt att regeringen återigen stressar fram ett hafsigt förslag. Det är ett förslag som jag är fullt övertygad om inte räcker. Jag tror att vi kommer att behöva ändringar i ändringarna under våren. När oppositionen som minoritet i utskottet såg till att åtminstone få höra några av de berörda myndigheternas åsikter om det vi debatterar i dag framkom att de föreslagna ändringarna är för otydligt beskrivna för att Försäkringskassan ska kunna säkerställa en lika tillämpning. När det handlar om det nya begreppet skäligt som införs hörde vi som Veronica berättade om att det öppnar för att det kommer att bli upp till varje enskild handläggare att tolka vad som är oskäligt. Ett annat märkligt krav i de nya reglerna är att den försäkrade förväntas försämras. I de exempel som vi har sett i debatten och det som har varit ute i medierna handlar det inte om personer vars prognos förväntas försämras. Det handlar om sjuka som är på väg mot ett tillfrisknande. För att kunna nå dit behöver de få vara kvar på sitt arbete trots att de inte orkar jobba 100 procent. Man jobbar en viss tid som en del i rehabiliteringen, men det vill ni sätta stopp för. Ni vill tvinga dem att jobba heltid. Jag tror att många kommer att bli besvikna när de upptäcker att de ändringar som vi pratar om i dag inte gäller dem och att alliansens nya mänskligare framtoning bara är ett spel för galleriet. Det betyder nästan ingenting. Herr talman! Låt mig ta några fler exempel på grupper som inte kommer att ha någon glädje av de ändringar som vi pratar om i dag. Det kan gälla personer som har råkat ut för trafikskador eller olycksfall och behöver långa rehabiliteringsperioder. Lika lite som cancersjuka passar de in i alliansens fyrkantiga människosyn. Det handlar om personer som är psykiskt sjuka i perioder. För att få permanent sjukersättning krävs det att man ska vara sjuk och arbetsoförmögen resten av livet. Det går inte att sia om det för många med psykiska diagnoser. Bland dem som kommer att utförsäkras nästa år har en majoritet någon psykisk diagnos. De kommer inte att ha någon glädje av det som vi pratar om i dag. Inte heller personer med fibromyalgi eller utmattningssyndrom kommer att ha glädje av de pytteändringar som regeringen har hittat på. Sjukdomarna räknas inte som allvarliga trots att de sätter ned arbetsförmågan. En person med reumatism som orkar jobba halvtid kommer fortfarande att tvingas söka jobb på heltid. Det var bara några exempel som visar på att högerregeringen återigen genomför något ogenomtänkt under stor tidspress. Herr talman! Om det hade funnits någon som helst lyhördhet hos er i majoriteten skulle ni ha lyssnat på kritikerna och förstås på oss i den rödgröna oppositionen. Jag säger som föregående talare: Backa! Gör om! Tänk nytt! Och gör rätt denna gång! Jag yrkar bifall till den rödgröna reservationen. (Applåder)

Anf. 114 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! I onsdags fattade denna kammare beslut om kompletterande regler i sjukförsäkringen. Nu två dagar senare, på fredag eftermiddag drygt en vecka före jul, ska vi fatta ytterligare beslut som ska praktiseras från årsskiftet. Lyssna nu noga! Från och med dag 181 i sjukperioden ska det dessutom om det inte finns särskilda skäl mot det bedömas om den försäkrade kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Så har det stått i lagen. Nu ska det ändras till att en försäkrads förmåga att efter dag 180 i en sjukperiod försörja sig genom annat förvärvsarbete hos den försäkrades arbetsgivare inte ska beaktas om det finns särskilda skäl mot det eller om det i annat fall kan anses oskäligt. När den försäkrade haft sin arbetsförmåga nedsatt i 365 dagar ska prövningen ske mot hela arbetsmarknaden om det inte kan anses oskäligt. Vad betyder det i praktiken för 59-åriga Marita Häggström boende utanför Öregrund som har fyra proteser och ständig värk i kroppen? Flera läkare intygar att hon helt saknar arbetsförmåga. Sedan många år har hon halv sjukpension. I det längsta kämpade hon med att jobba de övriga 50 procenten på äldreboendet Tallparksgården i Öregrund. Men för åtta nio år sedan sade kroppen ifrån. Sedan dess har hon varit sjukskriven på de 50 procent som hon inte har sjukpension. Hon har sökt hel sjukpension men fått avslag av Försäkringskassan enligt regeringens nya hårdare regler som kräver att hon skaffar ett halvtidsjobb från årsskiftet. Vad betyder det för herr Borg? Det är en annan Borg än den ni tror. Han föll på arbetet och har fått allvarliga kognitiva skador och värkproblematik. Han är en av alla dem vars anhöriga har hört av sig till mig. Vad betyder det för alla de andra tusentals som vid årsskiftet kastas ut ur sjukförsäkringen? En företagsledare skrev till statsministern och oss ledamöter i utskottet. Han skrev så här: Jag är vd för ett mindre företag utanför Stockholm. Jag, och som jag förstår många med mig, känner stark oro för det som pågår med utförsäkring av sjuka och svaga ur vårt trygghetssystem. Det gagnar inte mig som företagsledare eller som privatperson. Jag tror att det är många som upplever det så. Man kan fundera på om de nya regler som vi debatterar i dag kommer att hjälpa. De borgerliga ledamöterna i utskottet har knåpat ihop det här förslaget till lag för att mildra effekterna av de regler man själv har infört och som man kallar rehabkedjan. Men många är de som har hört av sig och berättat att de inte har fått någon rehab. Hjälp åter - man kan undra. Lagen styr, och ni borgerliga har länge jobbat för att sänka ersättningarna i sjukförsäkringen. I onsdags när vi diskuterade budget och när vi diskuterade de här kompletterande reglerna citerade jag ur det moderata budgetförslaget från 2003 där det var alldeles tydligt att ni ville sänka ersättningarna till 75 procent och att ni också funderade på om man inte skulle införa diagnosbaserade kriterier. Men vare sig lagändringarna för ett och ett halvt år sedan eller det som föreslås nu har remitterats till Lagrådet. Den här gången har det inte ens skickats på remiss som vi hörde Veronica Palm och LiseLotte Olsson tala om. Tidsbrist - ja, så kan man tycka, men så kan det bli när man reagerar för sent. Vi rödgröna försökte få till en remissomgång, men ni från de borgerliga partierna sade nej. Att vi via det minoritetsskydd som finns i riksdagens regler kunde träffa tre myndigheter var ändå bra. Försäkringskassan, Diskrimineringsombudsmannen och Socialstyrelsen hade vi möjlighet att träffa. Vid det mötet framfördes att det bör klargöras vad de föreslagna begreppen "oskäligt" och "allvarlig sjukdom" innebär för att det ska bli möjligt att tillämpa reglerna. Socialstyrelsen framhöll att det är möjligt att precisera vad som bör ingå i begreppet "allvarlig sjukdom", men man behöver ha lite tid på sig. Man till och med erbjöd sig att hjälpa till att göra det. Också den mycket korta tiden till förslagets ikraftträdande påtalades, men ändå står vi nu här, fredag eftermiddag, och ska fatta beslut om detta på måndag. När man frågar hur många det är som kommer att omfattas fick vi svaret på utskottsmötet att det kanske handlar om 1 000-2 000 personer. Det är inte många jämfört med de 15 000 som nu slår i taket och inte längre har rätt till några ytterligare sjukpenningdagar. Visst är det bra att regeringen försöker mildra effekten av sin politik, men risken är stor att det behövs fler panikåtgärder, och tolkningssvårigheterna blir stora vilket också Försäkringskassan och Socialstyrelsen påtalade i utskottet häromdagen. DO påpekade även att det i lagen skulle kunna lyftas in en hänvisning till diskrimineringslagarna, för de som står allra längst från arbetsmarknaden är ofta de som har funktionsnedsättning. Att skicka ut dem att söka jobb i en lågkonjunktur när arbetslösheten är oerhört hög och tyvärr väntas bli ännu högre är inte bara cyniskt utan också dumt. De borgerliga skriver också att när det gäller vad som anses oskäligt vill utskottet först framhålla att den restriktivitet som ligger i nuvarande begreppet "särskilda skäl" inte är avsedd att förändras. "Inte är avsedd att förändras." Även med den nya lagändringen ska det behandlas restriktivt. Det borde rimligen betyda att det inte kommer att gälla så många. Nästa år kommer som sagt tiotusentals personer att utförsäkras ur sjukförsäkringen. Alltför sent har regeringen förstått att åtgärder behöver vidtas. Två tredjedelar av dem som nu utförsäkras är kvinnor, och säg nu inte att det här är den förra regeringens fel! Så fort man belyser detta brukar ni ta upp det. Flera av dem åker ut för att de inte har fått någon rehab och inte har tillräcklig arbetsförmåga för att kunna komma tillbaka. Till och med Försäkringskassan räknar med att ungefär en tredjedel kommer tillbaka till dem. De kommer inte att hjälpas av de regeländringar som finns i dagens panikåtgärdsbeslut. Vi i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på det här utskottsinitiativet, och jag bifaller den reservation som vi har i utskottet. Vi kan konstatera att också de regler som majoriteten nu föreslår innehåller så många oklarheter att nya situationer med snabba och ogenomtänkta förändringar riskerar att tvingas fram. Den enda rimliga slutsatsen är att backa, tänka om, tänka nytt, göra om och göra rätt! (Applåder)

Anf. 115 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Vi diskuterar nu hur mötet mellan den allmänna sjukförsäkringen och svårt sjuka ska fungera. Det är en diskussion som jag hade hoppats skulle kunna föras med en viss eftertanke och värdighet, men oppositionen väljer att i ett högt tonläge fortsätta med torgmötesretoriken i stället för att koncentrera sig på den sakfråga vi har att behandla i dag. Vi talar om människor som kanske lider svårt, människor som insett att de inte har så lång tid kvar i livet, som förstår att de kommer att tyna bort och oroas över den smärta som deras nära och kära kommer att uppleva. Vi talar om människor som har drabbats av svåra olyckor, som har förlorat en arm eller ett ben, som har brännskadats och fått sitt utseende vanställt. Ett av de många möten med svårt sjuka jag har haft var när jag träffade strokedrabbade på Forsa folkhögskola. Samtalen med dem kommer jag aldrig att glömma. Jag träffade människor som hade levt aktiva liv med olika bakgrund, egenskaper och intressen. De var unika individer men med en sak gemensam: De hade i en stroke förlorat förmågan att kommunicera. När jag träffade dem kämpade de för att återvinna förmågor som att tala och röra sig. Utifrån sina förutsättningar berättade de om sina tidigare liv och hur stroken förändrat dem. Det gick inte att undgå att se frustrationen i deras ögon då talet inte räckte till för att uttrycka och beskriva det de tänkte och så gärna ville ge uttryck för, men som de inte kunde säga. För min del handlar dagens debatt om dem. När vi blev uppmärksammade på att svårt sjuka och skadade riskerade att hamna i en situation då deras arbetsförmåga skulle prövas mot hela arbetsmarknaden bestämde vi i alliansen oss för att ta ansvar och agera snabbt, men inte utan eftertänksamhet. De mest aktuella fallen som har lyfts fram var i en debattartikel häromdagen och rörde svårt cancersjuka. Vår tanke med lagstiftningen var aldrig att svårt cancersjuka skulle omfattas av en arbetsförmågebedömning mot hela arbetsmarknaden. Häromdagen meddelade också Försäkringskassan att inget i deras statistik tyder på en hårdare bedömning av cancersjukas rätt till sjukpeng i dag jämfört med de gamla reglerna, något som helt säger emot de påståenden som har framförts i debatten de senaste dagarna. Det är en debatt som har varit upptrissad till en nivå som har varit olycklig och som sannolikt oroat många sköra människor i utsatta situationer helt i onödan. Trots Försäkringskassans besked om att cancersjuka inte prövas hårdare med de nya reglerna jämfört med tidigare regler tycker vi att det är viktigt att kunna garantera att allvarligt sjuka och skadade inte ska behöva lämna ett arbete de har för att söka efter ett nytt lämpligt arbete på arbetsmarknaden. Därför har vi i alliansen bestämt oss för att förtydliga regelverket så att vi är säkra på att tillämpningen blir sådan vi har tänkt från första början. Vi tar ansvar för att regelverket fungerar och tillämpas på det sätt som har varit avsikten. När vi nu ser att det finns tveksamheter kring hur allvarligt sjuka ska bedömas utifrån regelverket tar vi ansvar och förtydligar. Vi har också agerat med beslutsamhet och snabbhet för att inte låta det dra ut på tiden mer än nödvändigt. Oroade människor ska inte behöva vänta längre än nödvändigt för att få besked om vad som gäller. Innan jag går in på vilka förtydliganden som vi föreslår vill jag bara, utan att söka konfrontation med oppositionen, notera att det ibland låter som att justeringar av lagen efter en större reform aldrig har skett tidigare. Varje större reform skulle ha varit perfekt och aldrig ha behövt justeras eller förtydligas, åtminstone inte under den tidigare regeringen. Men så är inte fallet. Låt mig som exempel ta bara en mindre reform som den förra regeringen genomförde. Den 1 januari införde man till exempel en ersättning till svårt sjuka barn. Under hösten samma år visade det sig att cancersjuka barn inte kom att omfattas av det här regelverket. Det blev för restriktivt. Den 1 juli 2006 rättade man till detta och gjorde regelverket vidare, så att det blev som man hade tänkt sig från första början, ett och ett halvt år efter att reformen trädde i kraft. Jag tror att vi som lagstiftare ska ha en viss ödmjukhet. Det är inte lätt att stifta lag så att det alltid blir precis som det var tänkt från första början. Vi tar ansvar och agerar snabbt för att förtydliga för att försäkra oss om att det blir som vi har tänkt. För att enkelt och tydligt uttrycka vad det är som tydliggörs med de förtydliganden och regelförändringar som vi föreslår i dag vill jag räkna upp följande. Arbetsförmågan hos personer med en allvarlig sjukdom som kan förväntas leda till en successivt minskande arbetsförmåga ska inte behöva prövas mot hela arbetsmarknaden. Arbetsförmågan hos personer med allvarliga sjukdomar som går i skov, där arbetsförmågan varierar över tiden, ska inte prövas mot hela arbetsmarknaden. Arbetsförmågan hos personer som har haft allvarliga sjukdomar och som deltar i rehabilitering eller förebyggande behandling för att undvika allvarliga sjukdomar ska inte prövas mot hela arbetsmarknaden. Vad gäller personer som drabbats av allvarliga sjukdomar eller olyckor som kräver en mycket lång rehabiliteringstid ska deras arbetsförmåga inte heller prövas mot hela arbetsmarknaden så länge rehabiliteringen följer en godkänd plan. Slutligen har vi föreslagit ett tydliggörande av rätten till fortsatt sjukpenning på 80 procents ersättningsnivå under obegränsad tid som ska gälla för dem med allvarliga sjukdomar. Till detta kan jag tillägga att majoriteten också klargjort i betänkandet att vi förutsätter att regeringen noga följer tillämpningen av lagen och återkommer till riksdagen vid behov. Jag hade hoppats att vi skulle kunna föra en sansad diskussion om hur de här utsatta människorna, de här skyddsvärda grupperna av människor skulle kunna behandlas på ett värdigt sätt inom ramen för sjukförsäkringen. Tyvärr har oppositionspartierna yrkat på att förslagen till förtydligande av lagen ska avslås och i stället valt att utnyttja tillfället och den här debatten till att upprepa de yviga argument som vi har hört i många tidigare debatter om sjukförsäkringen. Jag beklagar det. Jag beklagar att vänsterpartierna inte ser de här människorna och vill diskutera hur vi bemöter dem på ett värdigt sätt. I stället har man valt torgmötesretorik och argumenterar mot sjukförsäkringsreformen som helhet. Låt mig därför avslutningsvis bemöta oppositionen i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet på det sätt som de har valt att föra den här debatten. Sjukförsäkringsreformen syftar till att bryta de långa passiva sjukskrivningar som tidigare bara ledde fram till förtidspension och utanförskap, ett utanförskap som i sig ledde till förlorat självförtroende, depressioner och andra följdsjukdomar, missbruk, ökad ohälsa och ett förkortat liv. Vi vill hjälpa sjuka tillbaka till arbetsliv och gemenskap. Oppositionen saknar ett gemensamt alternativ, och Socialdemokraterna säger sig vilja riva upp hela sjukförsäkringsreformen. Man säger att man vill avskaffa rehabiliteringskedjan. Man säger sig vilja stoppa det som de kallar för utförsäkring. Ibland tar de till uttryck som är grövre än så och som inte kan vara ämnade till annat än att oroa och skrämma människor. De låter påskina att de vill riva upp hela sjukförsäkringsreformen. Låt mig då tydligt påpeka att det inte finns en enda krona i Socialdemokraternas budgetförslag som finansierar något sådant, inte för 2010, inte för 2011 och inte för 2012. Noll och intet finns det i Socialdemokraternas budget för att finansiera det man påstår sig vilja göra. Jag utgår från att Thomas Östros står bakom det budgetalternativ han har presenterat. Jag har hört vad Veronica Palm säger sig vilja göra. Det går inte ihop. Det finns två alternativa förklaringar till denna diskrepans. Antingen har Veronica Palm inte läst den socialdemokratiska budgeten eller också vet Thomas Östros inte hur man skriver en budget. Jag är beredd att sätta mig ned med Thomas Östros för att visa vilka siffror som ska stå på vilken plats i Socialdemokraternas budgetalternativ för att Veronica Palms utfästelser ska kunna infrias och finansieras. Och jag är beredd att sätta mig ned med Veronica Palm för att tolka Thomas Östros budget. Välj själva! Väl bekomme! Jag står till ert förfogande. Om någon journalist vill vara närvarande är han eller hon också välkommen. Slutligen, för att återgå till vad den här debatten borde handla om: Vi förtydligar nu i lagstiftningen att allvarligt sjuka med en avtagande arbetsförmåga, en arbetsförmåga som varierar, personer som deltar i rehabilitering eller förebyggande behandling mot en allvarlig sjukdom eller personer med allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar i behov av en lång rehabilitering inte ska pröva sin arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. Och vi förtydligar att allvarligt sjuka ska ha rätt till fortsatt sjukpenning under obegränsad tid. Jag yrkar därmed bifall till förslagen i betänkandet och vill slutligen framföra ett varmt tack till utskottskansliet för ett väl utfört arbete, inte bara med det här betänkandet utan givetvis under hela hösten. En god jul till er! I detta anförande instämde Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng, Marianne Watz (alla m), Solveig Zander (c) samt Ulf Nilsson (fp).

Anf. 116 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att det är något fel med torgmötesretorik. Det är på torg och gator som det finns vanligt folk. Dem träffar vi och pratar med. Men det kanske inte är där som Axén och kompani brukar befinna sig och därför har ni ingen kontakt med vanligt folk. Jag tänker fortsätta att prata med folk på torg och säga vad jag tycker. Sedan får du kalla det för vad du vill. Det är inte debatten och det vi säger som oroar och vi oroar inte i onödan. Vi talar om vad som kommer att hända, och vi sade det för ett och ett halvt år sedan. Sedan har vi fått höra att vi oroar folk i onödan. Det är egentligen vårt fel att folk mår illa. Det är ju inte det som det handlar om. Det handlar om att det är Axéns och hans vänners politik som gör att folk far illa. Folk oroas av den politik ni för, därför att de ser vad det betyder. Det betyder att jag kan bli utan ersättning. Jag hamnar utanför försäkringen. Jag kan få leva på socialbidrag, om jag nu kan få det, eller också får jag leva på noll kronor. Ni har infört en karens på 87 dagar. Jag har ännu inte fått svar från någon av dina vänner: Vad ska den personen leva på? Säg inte att det är vi som oroar! Det är ni och er politik som oroar sjuka människor. Sedan hade jag egentligen en fråga, min ursprungliga. Jag är lite nyfiken på vad det var som fick Gunnar Axén att ändra sig när cancerläkarna slog larm i förra veckan. Då tänkte jag att vi som lyssnar, vi här och kanske andra som lyssnar, kanske kan få något tips om hur man ska bära sig åt för att få till stånd en förbättrad sjukförsäkring. Vad ska man göra för att få Axén att lyssna?

Anf. 117 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Vad ska man göra för att få till stånd en bättre sjukförsäkring? Det kan knappast vara att gå tillbaka till det som gällde förut. Åtminstone LiseLotte Olssons koalitionsvän Veronica Palm tycker inte att det var en så väl fungerande sjukförsäkring som vi hade förut. Det har vi ju hört tidigare. Vi måste ha en sjukförsäkring som bidrar till att återupprätta arbetslinjen och få bort de långa, passiva sjukskrivningar som bara leder fram till ett utanförskap. LiseLotte Olsson säger att hon inte oroar någon med sin retorik, men det är just vad hon gör. Inte med ett enda ord nämnde LiseLotte Olsson i sin replik att de personer som vid årsskiftet eller längre fram har förbrukat sina sjukpenningdagar eller vars tidsbegränsade sjukersättning löper ut omförsäkras till aktivitetsstödet. Tvärtom målar LiseLotte Olsson upp en bild av allt hemskt som kan hända. Låt mig påminna om den kvinna som jag nämnde som det skrevs om häromdagen i Svenska Dagbladet. Hon såg det här som en möjlighet till ett nytt liv för att komma tillbaka till arbetsgemenskap och arbetsliv. Det ska ske med hjälp av den arbetslivsinriktade rehabilitering hon nu kommer att bli erbjuden.

Anf. 118 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Jag ska säga det återigen, och jag säger det varje gång jag står här i talarstolen: Jag vill inte ha den sjukförsäkring vi hade tidigare. Den var inte bra. Det fanns brister i den. Vi kommer inte att gå tillbaka till att ha det på det sättet. Gunnar Axén tar upp den här kvinnan. Det är en person som tycker att det här är bra. Jag tror säkert att hon finns. Det går absolut att hitta personer som tycker att det här är bra. Men om du har läst om en person kan jag säga att jag satt här i riksdagen i onsdags och pratade med ungefär 25 personer. De var förtvivlade, oroliga och rädda för vad som ska hända. Det är människor som har varit sjuka en längre tid. Det var de som är på gång att bli utförsäkrade, det var de som redan var utförsäkrade och det var människor som lever i det försäkringslösa tillstånd ni har skapat. Vi kan nog hitta exempel på båda sidor. Jag är hundraprocentigt övertygad om att jag kan hitta fler exempel som står på min sida, tycker som jag och min beskrivning av verkligheten, än Gunnar Axén kan hitta som står på hans sida. Jag nämner inte ett ord om det som kan vara positivt. Det gör ni själva, och det behöver inte jag babbla om. Men jag har inte fått svar än om vad som händer med den person som tvingas leva utan ersättning 87 dagar på grund av den karens ni har infört. Vad ska den personen leva av? Tänk om jag och de som det här gäller kunde få svar. Har Gunnar Axén något svar?

Anf. 119 Gunnar Axén (M)

Herr talman! LiseLotte Olsson säger att hon inte vill ha tillbaka den gamla sjukförsäkringen, och hon vill inte ha den nya sjukförsäkringen. Det vore intressant om oppositionen kunde presentera någon form av eget gemensamt alternativ. Det finns inte. Det har vi efterlyst tidigare, och det vore verkligen intressant att få ta del av. Det spretar mycket inom oppositionen vad gäller vad man vill göra. Socialdemokraterna säger att man ska riva upp hela reformen, trots att man inte har några pengar till det i budgeten, och Miljöpartiet och Vänsterpartiet har vissa idéer om vad man vill göra, men det finns inte något gemensamt alternativ. Jag är inte förvånad över att människor är oroade efter att ha talat med LiseLotte Olsson. Jag förstår att människor oroar sig, men jag har också träffat många människor som säger, precis som Pia Lundgren i Svenska Dagbladet i förrgår, att det här är en ny möjlighet att komma vidare i livet, att komma tillbaka till arbetsgemenskapen. Jag vill påminna om att tidigare för den som fick sin sjukpenning indragen fanns det inget stöd alls. Nu erbjuder vi arbetslivsinriktad rehabilitering så att man kan komma tillbaka till arbetsmarknaden. Tidigare fick man stå där själv och klara sig så gott man kunde på egen hand. Nu har vi infört en arbetslivsinriktad rehabilitering som aldrig har funnits tidigare för att ge ett stöd till dem som har varit långtidssjuka att komma tillbaka till arbetslivet.

Anf. 120 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag förstår att Gunnar Axén har svårt att se den gemensamma rödgröna politiken för en bättre sjukförsäkring med tanke på hur Gunnar Axén läser den socialdemokratiska budgeten. Jag tänker inte sänka mig till att diskutera huruvida Gunnar Axén har lässvårigheter eller har svårt att förstå. Det tycker jag att vi kan ta vid ett annat tillfälle. Men det här blir lite fånigt, och sanning är ett underskattat vapen i den politiska diskussionen. Nu är det inte därför jag är här. Jag är här för att jag tyckte att det började rätt bra. Gunnar Axén hade ett nedtonat inlägg innan han kom in på att prata om vad oppositionen tycker. Han tonade verkligen ned det som var majoritetens politik. Det kanske beror på att det är en nedtonad politik. Det är lite. Det förslag som finns här är i bästa fall en tummetott. Om han hade brytt sig om att läsa remissvaren för ett och ett halvt år sedan hade vi sluppit alla de problem som han nu slår sig för bröstet för. Jag har fyra konkreta frågor till Gunnar Axén som han har två minuter på sig att svara på. 1. Hur många människor berörs av de förändringar ni föreslår i kammaren? 2. Hur kommer Moderaterna - majoriteten - att hantera bristerna i rättssäkerhet som Försäkringskassan har pekat på? 3. På vilket sätt säkerställer ni i majoriteten att Försäkringskassan får de resurser man behöver för att genomföra förändringarna i praktiken som ska börja gälla om tre veckor? 4. Vi stiftar lag i dag. För en vecka sedan hade du en presskonferens när du startade detta. Sedan har du ägnat helgen och veckan åt att skriva lag. Du måste ha tänkt på detta. Vad är skillnaden mellan allvarlig och mycket allvarlig i lagförändringarna som läggs fram? Det här var fyra konkreta frågor.

Anf. 121 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Veronica Palm slutade egentligen där jag skulle ha velat börja diskussionen. Ett bärande drag i hela Veronica Palms retorik är att hela sjukförsäkringsreformen ska rivas upp, när vi nu diskuterar några viktiga förtydliganden för allvarligt sjuka människor i lagstiftningen. Veronica Palm inledde med att förklara att sjukförsäkringsreformen ska rivas upp, göras om och så vidare. Veronica Palm har återigen påstått att människor kastas ut ur sjukförsäkringen. Om man påstår att man vill riva upp hela sjukförsäkringsreformen, om man påstår att man inte vill att några ska kastas ut ur sjukförsäkringen, som det sägs i den socialdemokratiska retoriken, skulle jag vilja veta var någonstans i den socialdemokratiska budgeten det finns en enda krona avsatt för att infria de löften som Veronica Palm utfäster. Det blir helt orimligt om vi ska föra en debatt där man kan påstå precis vad som helst, och sedan har man ingen täckning för det. Här har jag Socialdemokraternas budget. Det är den version som är inlämnad till riksdagen och inte den censurerade version som journalister har fått och som finns på Socialdemokraternas hemsida. Här kan man se på s. 97 under rubriken "Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp" att det inte finns en krona. Det är inte en krona 2010, inte en krona 2011 och inte en krona 2012 för att finansiera det som Veronica Palm påstår sig vilja göra. Jag lovar att jag ska svara på alla Veronica Palms frågor den dag som Veronica Palm har talat om för mig var man finansierar de löften om att riva upp sjukförsäkringsreformen som Veronica Palm utfärdar.

Anf. 122 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag blir lite mållös! Det är självklart att jag har läst budgeten. Jag förutsätter att du också har gjort det. Jag läser regeringens budget, och jag förutsätter att du också har gjort det. Det här blir rent patetiskt. Tror du att en företrädare för det socialdemokratiska partiet skulle vifta bort sanningar och siffror? Det är grunden i förutsättningarna för att driva politik, för att gå vidare i politik. Jag blir riktigt djupt upprörd. Det är tveksamt om man över huvud taget får göra så här. Det får vi titta på efteråt med talmannen. När det gäller den diskussion vi har i dag ställde jag fyra frågor. Vi lagstiftar här. Gunnar Axén har skrivit på en lag under en veckas tid. Jag förutsätter att Gunnar Axén kan lagen. Det är inte så ofta som Moderaterna här i kammaren får skriva lag. Det brukar vara regeringen som gör det. Nu när Gunnar Axén har haft möjlighet att själv skriva har jag ställt fyra konkreta frågor. Hur många människor berörs? Hur garanterar ni rättssäkerheten? Hur säkerställer ni att Försäkringskassan får de resurser som gör att de kan hantera detta? Vad är skillnaden mellan allvarlig och mycket allvarlig? Det är fyra konkreta frågor. Om Gunnar Axén vill diskutera det ärende vi behandlar i kammaren i dag vore det smakfullt om han svarade på frågorna. Om det är så att Gunnar Axén vill diskutera socialdemokratisk politik gör jag gärna det. Jag hoppas att om ett år stå här i kammaren och ha lagt en budgetproposition där vi inför en sjukförsäkring som inte kastar ut sjuka människor, där den som är sjuk och inte kan arbeta har rätt till sjukpenning och aktivt stöd tillbaka till arbete. Då hoppas jag att Gunnar Axén fortsätter att lägga tomma budgetar där man kastar ut människor. Sanningen är ju, Gunnar, att om man tittar på regeringens budget är skälet till att det inte finns några pengar till att göra de här förändringarna på riktigt, så att de skulle omfatta fler människor, att ni har använt 100 miljarder kronor av de gemensamma resurserna för att sänka skatter, mest för dem som tjänar mest. Och vi har en arbetslöshet som stiger, där 100 000 människor bara i år har förlorat jobbet. Det gör att ni inte har råd att värna sjuka. (Applåder)

Anf. 123 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Hur var det nu: Om argumenten tryter, höj rösten. Tänk vad lätt det hade varit för Veronica Palm i dag, Ronny Olander i förrgår eller Veronica Palm i förrgår att bara svara på min fråga: Var står det i Socialdemokraternas budget? Det finns inga pengar att peka på eller visa. På s. 97 vill jag se: Var finns pengarna för att infria de löften om att riva upp sjukförsäkringsreformen som Veronica Palm utfärdar? Dag efter dag efter dag säger Veronica Palm: Vi vill riva upp reformen. Vi vill stoppa utförsäkringen av de sjuka. Det sägs varenda dag från Veronica Palms och Socialdemokraternas håll. Och det finns inte en enda krona för att finansiera detta. Det är inte hållbart. Det är inte trovärdigt. Kom igen när ni har finansierat era förslag! Då kan ni också lansera dem.

Anf. 124 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Jag kan börja med att konstatera att Gunnar Axén är lika färgblind i dag som i onsdags. Jag vet att det för en färgblind är svårt att skilja mellan grönt och rött. Men Miljöpartiet är fortfarande ett grönt parti, och vi kommer så att förbli. När vi i dag diskuterar de här förslagen är det ändå bra att det fanns en viss ödmjukhet i början. Men jag tycker att det är väldigt tråkigt att Gunnar Axén väljer att gå i polemik och diskutera Socialdemokraternas budgetförslag i stället för att svara på Veronica Palms frågor. Jag tycker att det är en tråkig debattstil. (Applåder) Jag kan tycka att det är klädsamt att man erkänner att det blev fel, men tyvärr beklagar jag att ni inte har lyssnat tidigare. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att man nu kommer med ett sådant här hafsigt och slafsigt genomtänkt förslag som snabbt ska drivas igenom. Det är möjligt att det hjälper några enstaka. Jag skulle också vilja ställa några konkreta frågor. Det handlar om de svårt sjuka som har psykiatriska diagnoser. De nämns inte alls i de här texterna. Anser ni att det bara ska gälla kroppsligt sjuka att slippa prövas mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar? Inte heller nämns njursjuka. Visserligen står det "andra sjukdomstillstånd", men vad betyder det?

Anf. 125 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Jag vet att Miljöpartiet är ett grönt parti. Men det är också ett vänsterparti numera, om än inte rött. Eftersom Gunvor G Ericson tog upp Socialdemokraternas budgetförslag: Anledningen till att jag vill diskutera det är att jag tycker att man innan man utfärdar omfattande löften ska ha täckning för dem. Jag kommer att återkomma till det till dess jag får svar på min enkla lilla fråga. Jag ska givetvis svara på Gunvor G Ericsons fråga om detta också gäller svårt psykiskt sjuka. Vi skriver inte en lång rad diagnoser, utan vi använder begreppet "allvarlig sjukdom". Sjuk kan man givetvis vara både fysiskt och psykiskt. Vi försöker beskriva hur vi ser på begreppet "allvarlig sjukdom", och det kommer att ankomma på Försäkringskassan att utifrån vad som står i lagen och i förarbetena tolka det hela med stöd av Socialstyrelsen.

Anf. 126 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Det är det som blir det komplicerade. Det är helt riktigt att man i lagtexten beskriver det som att ta bort "mycket" och skriva "allvarlig sjukdom". Man inför också det nya begreppet "oskäligt". När man går tillbaka till förarbetena tittar man ju på vad som står i betänkandet, eftersom det i detta fall inte finns några som helst andra förarbeten. Det är den text som vi har i betänkandet, och möjligtvis den text som vi lämnade på utskottsbordet, men som var er text, inför betänkandearbetet. I den texten finns det några sjukdomstillstånd som ni räknar upp som exempel. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att ni då inte ens väljer några psykiatriska diagnoser för att visa att de också finns med i er tankevärld. Men det är bra att Gunnar Axén ändå erkänner att det kan finnas den sortens personer som också kan omfattas. Jag tycker ändå att det hade varit klädsamt om man hade satt sig ned och diskuterat igenom ordentligt: Hur ska vi utforma lagen så att människor inte drabbas onödigt hårt? Det är samma sak med de njursjuka. Eftersom det i lagen förut har stått som ett exempel "de som väntar på transplantation" har det inneburit att den njursjuke som är så sjuk att han inte kan transplanteras inte omfattas av lagen. Det är väldigt olyckligt. Det är bara ytterligare ett exempel på hur alla dessa uppräkningar kan slå fel. Jag skulle då vilja fråga: På vilket sätt kan ni garantera att de här ändringarna också ska kunna komma allvarligt njursjuka och allvarligt psykiatriskt sjuka till del?

Anf. 127 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Jag tror att vi behöver en viss ödmjukhet när det gäller lagen och hur den utformas för att den i slutänden ska få det resultat som vi har tänkt oss. Därför har vi klargjort att vi förutsätter att regeringen fortsätter att nära följa hur lagen kommer att tillämpas. Jag hoppas att vi med dessa förtydliganden har fångat upp de stora grupper som vi har pratat om, de allvarligt sjuka. Jag tror inte på att vi ska göra listor på diagnoser, att det ska vara en diagnosbaserad sjukförsäkring. Vi har valt att nämna några enkla exempel i detta sammanhang. Vad vi har baserat det hela på är att det aldrig ska vara oskäligt, precis som Gunvor G Ericson säger, att göra en arbetsförmågebedömning mot hela arbetsmarknaden för personer som är allvarligt sjuka. Jag vill upprepa vad jag sade i min förra replik: Sjuk kan man givetvis vara både fysiskt och psykiskt.

Anf. 128 Solveig Zander (C)

Herr talman! De ändringar i socialförsäkringslagstiftningen som vi nu avser att göra tydligare ska visa på att riktigt sjuka personer inte längre ska behöva känna sig oroliga, utan de ska ges en möjlighet att må bättre och att komma tillbaka till arbetsmarknaden även om det kommer att ta tid. Exakt hur det står formulerat i betänkandet har Gunnar Axén med all önskvärd tydlighet alldeles nyss redogjort för. Jag måste vända mig till LiseLotte Olsson i Vänsterpartiet som säger att det inte kommer att gälla skadade i trafikolyckor. Då vill jag citera vad det står i betänkandet: "I samband med olyckor ." Olyckor i detta sammanhang kan givetvis också inkludera trafikolyckor. Vidare står det, utifrån dessa olyckor: "Rehabilitering kan ta lång tid i anspråk." Jag undrar givetvis varför LiseLotte Olsson inte på något sätt kan förknippa detta med trafikolyckor, som gör att man behöver en gradvis återhämtning för att återfå arbetsförmågan. Riktigt sjuka personer, sade jag, skulle inte behöva känna sig oroliga. Det innebär, herr talman, att personer som har arbetsförmåga och som har möjligheter att återgå till ett arbete ska få den chansen. De ska ges den möjligheten. Därmed vet man vilka spelregler som gäller för att vi ska kunna känna trygghet i välfärdssystemet. Det här var inte möjligt tidigare. Nuvarande oppositionen, Socialdemokraterna och vänsterkartellen, drog alla över en kam. Hade man väl fått ett sjukintyg ansågs det att den bästa behandlingen var att stanna hemma. Vi vet att det är fel. Det ger biverkningar i form av koncentrationssvårigheter, sömnbesvär, nedstämdhet med mera. Vi vill ändra på det, för vi anser att människor är värda att vi ändrar på det. Varje enskild människa i detta avlånga land ska ges en chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det är viktigt, och det är det den här reformen innebär. När den socialdemokratiska regeringen och vänsterkartellen i sitt fullskalighetsprojekt lyckades som bäst var det 300 000 personer som var sjukskrivna. I dag är det 100 000. Det är skillnad. Vi vill ta till vara det friska och möjliggöra för människor att komma tillbaka till ett arbete, att få gemenskap, social samvaro, en bättre ekonomi och känna sig delaktiga. Vi vet allihop att ju fler som jobbar desto mer pengar får vi till välfärden, till de trygghetssystem som hjälper oss när vi blir gamla, när vi är sjuka, när vi är små eller går i skolan. Då behöver man också jobba. Det vill inte ni från vänsterkartellen. Ni säger i er reservation att er politik innebär att de dogmatiska tidsgränserna och utförsäkringen ska upphöra. Det om något är väl att gå tillbaka till det som innebar att 300 000 personer var sjukskrivna. Veronica Palm säger: Backa tillbaka, gör om och gör rätt. Jag vet att människor inte vill backa tillbaka till det. Det är inte människovärdigt att 140 personer per dag ska behöva gå i förtidspension. I dag är det hälften. Det gör skillnad. Det visar att människor kan få ett bättre liv. Socialdemokraterna och vänsterkartellen skrämmer människor, det hävdar jag fortfarande. För att inte alltid ta Uppsala län, mitt eget län, som exempel kan jag återge vad som stod i Laholms Tidning häromdagen. Där säger man att 16 personer kommer att bli omförsäkrade den 1 januari. Försäkringskassan har förberett sig på det här. Man trodde ett tag att det skulle vara betydligt fler. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har jobbat tillsammans med personer som skulle kunna bli aktuella att få en omförsäkring och aktuella i introduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen. Man har försökt hitta personliga lösningar. De lösningarna och det arbetssättet är, enligt vad som stod i tidningen och uttalades av en försäkringstjänsteman, i linje med riktlinjer från riksdagen. Jag tror inte att det är den enda försäkringskassan och arbetsförmedlingen i landet som har tagit del av de riktlinjer som vi har tagit fram. Nu säger man att det är personer som oroligt hör av sig. Vad beror det på? Det är alltså fler än de 16 personer som nu är aktuella som hör av sig. Ja, inte är det utifrån de fakta som vi i alliansen förmedlar. Nej, det finns andra i den här kammaren som skrämmer människor. Berörda personer, säger man vidare, har fått information hela tiden. Det har ordnats möten där man har diskuterat och informerat. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har träffat arbetsgivare och fackliga organisationer för att diskutera vilka möjligheter som finns. Gunvor G Ericson från Miljöpartiet säger att man inte kan skicka ut personer nu när det är så hög arbetslöshet. Vill Gunvor G Ericson med andra ord att vi ska använda sjukförsäkringslagstiftningen för att lösa arbetslösheten? Det vill inte vi från alliansen, det kan jag lugnt säga. I andra sammanhang säger man från vänsterkartellen att vi ska satsa nu när det är lågkonjunktur så att människor när arbetena kommer tillbaka är beredda. Vi vet att långkonjunkturen kommer att avtrappa fortare än vad man har trott tidigare. Då kommer de människor som nu ska ingå i introduktionsprogrammet att vara klara att ta ett jobb. Med det, herr talman, vill jag förmedla att man inte ska tro på de negativa förskräckliga scenarier som vänsterkartellen målar upp. Jag anser inte att det är trovärdigt. Man kan inte se att rehabiliteringskedjan är mänsklig. Den hjälper människor, inte stjälper. De förändringar som vi har gjort går ut på att se människan. Självklart sker det inte utan att vi under ärendets gång måste förtydliga det vi menar, vilket vi nu gör. Vi tydliggör det som har varit oklart. Det är min skyldighet som riksdagsledamot att göra det så fort det är möjligt för att undvika problem och att människor hamnar i kläm. Den enskilda människan, den sjuka, ska inte hamna i kläm. Nej, mina vänner, det här handlar om en annan politik, en politik som ser till det friska. Med det, herr talman, vill jag tillstyrka förslaget i betänkandet och avstyrka reservationen. I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Ulf Nilsson (fp) samt Lars Gustafsson (kd).

Anf. 129 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag vill börja med att be kammaren, inte någon ledamot utan kammaren, den lagstiftande församlingen, om ursäkt för att jag blev upprörd förut. Jag tycker att sanningen är ett underskattat vapen. Därför har jag ägnat mig en liten stund åt att läsa det till riksdagen inlämnade socialdemokratiska förslaget till budgeten. Innan jag kommer till mina frågor till Solveig Zander ska jag läsa ur förslaget angående ersättningar inom utgiftsområde 10.1:1, om ersättning utan stupstock i sjukpenningen: År 2010 avsätter Socialdemokraterna i sin skuggbudget, som dess värre inte blir verklighet, 2,3 miljarder. Till detta kommer en rehabiliteringsmiljard, satsningar på arbetsmiljö och 10 000 extra lönebidrag. Jag letar efter de där kolumnerna där det står noll. Jag hittar dem inte, så vi behöver nog ta det samtalet, Gunnar, så att du får visa mig var de finns någonstans. Men det blir en annan gång. De 2,3 miljarderna och de övriga satsningarna finns. Jag vill ställa frågor till Solveig Zander, och jag vill då ställa samma frågor som jag ställde till Gunnar Axén och inte fick svar på. Jag förutsätter att om man tar på sig ansvaret att skriva lag i riksdagens kammare - man håller presskonferens och skriver en vecka senare lag - har man verkligen borrat i det här. Nu visar i och för sig Försäkringskassan att man inte har gjort det. Det hindras från att träffa remissinstanser. Då är det enda verktyg vi har kvar att förutsätta att högermajoriteten i den här kammaren har kontroll på vad de gör, och det är bara ett sätt för mig som lagstiftare att säkerställa kontrollmakten i riksdagen. 1. Hur många människor berörs av det här förslaget? 2. Hur hanterar ni bristerna i rättssäkerheten? 3. På vilket sätt säkerställer ni att Försäkringskassan får de resurser de behöver för att kunna genomföra förändringarna som ska träda i kraft den 1 januari? 4. Vad är skillnaden rent juridiskt mellan allvarlig och mycket allvarlig sjukdom?

Anf. 130 Solveig Zander (C)

Herr talman! Innan jag svarar på frågorna måste jag säga att jag tycker att det var sjyst av Veronica Palm att be om ursäkt. Det hedrar dig, måste jag i ärlighetens namn säga. Det var bra gjort. Självklart ska jag svara på frågorna. När Karin Laan läste upp vilka myndigheter vi var skyldiga att höra, vilket vi också gjorde, motsatte vi oss väl inte på något sätt att de skulle bjudas in. Däremot tyckte vi inte från allianspartiernas sida att det var angeläget och inte heller bra för reformen om vi hörde alla de instanser som ni tyckte att vi skulle höra. Det hade ju inneburit att vi hade fått dra ut på tiden för reformens lagakraftvinnande. Eftersom vi nu så tydligt och klart har sagt att det är vår skyldighet att så fort som möjligt rätta till det här har vi mycket noggrant hört de tre remissinstanserna. Om jag nu ska svara på Veronica Palms frågor börjar jag med den som jag skrev ned med största bokstäver, nämligen resurser till Försäkringskassan. Som Veronica Palm känner till, herr talman, har vi under de här tre åren skjutit till pengar under årens gång, inte bara en gång när det har varit budgettilldelning, för vi har sett att det har behövts. Vad jag förstått är inte vår avsikt att inte skjuta till pengar om det blir nödvändigt igen.

Anf. 131 Veronica Palm (S)

Herr talman! Det var ett lite konstigt svar. Jag vill bara tydliggöra för kammaren, så att det inte råder några tveksamheter, att inget av oppositionspartierna någonsin har haft en tanke på att dra ut på processen. Det vi har sagt är att det inte räcker att höra tre remissinstanser och att vi därför är beredda att när som helst på dygnet träffa remissinstanser. Svaret från majoriteten var då: Det kan ni göra själva om ni vill. Vi tänker inte göra det. Skälet till att Försäkringskassans generaldirektör fick möjlighet att träffa utskottet var att vi begärde ett extra sammanträde och att ni inte hade möjlighet att rösta ned det. Det är ett minoritetsskydd som finns i den demokrati som vi lever i. Det är jag väldigt glad för. Och vi har aldrig haft ambitionen att låta det dra ut på tiden. När det gäller frågorna om Försäkringskassans anslag svarade Solveig Zander att man med jämna mellanrum i tilläggsbudgetar har lagt på extra anslag, och det är helt sant. Det är så som den här regeringen har hanterat Försäkringskassans budget. Man har kraftigt skurit ned på förvaltningsanslagen och har sedan gjort tilläggsanslag. Tre tilläggsanslag per år har inte varit ovanligt. Men nivån har ändå inte kommit upp till den som var innan man skar ned i förvaltningsanslagen. Man har lekt jojo med Försäkringskassans budget, och det har inte på något sätt gjort det lättare för Försäkringskassan att planera sitt arbete. Dessutom har man genomfört en massa extra reformer: en tandvårdsreform som inte ger bättre tandvård, en jämställdhetsreform som inte ger bättre jämställdhet, ett vårdnadsbidrag som låser in kvinnor i hemmen och en sjukförsäkringsreform som inte ger ersättning till den som är sjuk. Så det är klart att det är lite tufft på Försäkringskassan. När man nu stiftar och skriver en lag tre veckor innan den ska träda i kraft, panikartat än en gång, tycker jag inte att det är orimligt att fråga: Kommer man att säkerställa att Försäkringskassan klarar av det här och har tillräckligt med resurser? Vad är den juridiska skillnaden mellan allvarligt sjuk och mycket allvarligt sjuk? Hur hanterar man bristerna i rättssäkerhet? Och hur många människor berörs av förändringarna?

Anf. 132 Solveig Zander (C)

Herr talman! Alliansregeringen har lyssnat på vad myndigheten själv, Försäkringskassan, har äskat om att få i bidrag, och det har de fått. Och de har byggt sina antaganden på - och jag misstror inte myndigheten i det sammanhanget - att deras åtgärder, omorganisation etcetera, skulle innebära att de behövde mindre pengar. Det visade sig för dem och för oss alla att omorganisationen har tagit mycket längre tid och inneburit kostnader som de inte trodde skulle uppkomma. Det är när de har slagit larm om det som vi har tillskjutit pengar. Det är inte så att vi har dragit in några pengar som de själva har sagt att de skulle vilja ha. Tvärtom var det så att när de begärde att få pengar fick de dessutom mer än de begärde. Enligt Försäkringskassans ordförande, som jag förmodar är en av Veronica Palms partikamrater, hade han aldrig tidigare varit med om att de fått mer pengar än de hade äskat om. Och han har ju haft hand om pengar på andra ställen än på Försäkringskassan. Dessutom vet vi att IT-verksamheten på Försäkringskassan har kostat oerhört mycket pengar och varit ett problem för Försäkringskassan. Och det är ingenting som kan tillskrivas alliansregeringen.

Anf. 133 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Solveig Zander glömde i sitt anförande orden tänk nytt när hon citerade oss i den rödgröna oppositionen. Vi sade faktiskt också tänk nytt. Det betyder inte att vi vill gå tillbaka till någonting, utan tänk nytt betyder faktiskt att göra om och göra rätt. Solveig Zander nämnde Laholm, och Laholm är en av de kommuner där finansiell samordning har funnits i många år. Det tror jag är ett av skälen till att det har fungerat väldigt väl i Laholm. Men det finns andra exempel, som Finspång som också har jobbat i många år på att öka samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men det är faktiskt så, Solveig Zander, att det handlar om sjuka personer som inte har arbetsförmåga. Det var dem jag syftade på i mitt anförande när jag pratade om att man nu ska skicka ut sjuka personer ur sjukförsäkringen att konkurrera på arbetsmarknaden med personer som alldeles nyligen har blivit varslade. Jag vill ställa en fråga till Solveig Zander om den skrivning som finns i majoritetens text om antalet. Hur många är det som berörs? Veronica Palm ställde frågan gång på gång, men fick inget svar. Nu gör jag ett försök. I texten står det: Den restriktivitet som ligger i det nuvarande begreppet särskilda skäl är inte avsedd att förändras. Vad innebär det för antalet?

Anf. 134 Solveig Zander (C)

Herr talman! Vi tolkar som sagt det som står skrivet svart på vitt olika, Gunvor G Ericson. Ni säger backa tillbaka. Ja, man kan ju tänka nytt fast man backar tillbaka, men att backa tillbaka för mig är att gå bakåt åt det håll man var tidigare. Man kanske kan backa åt sidan, men ni säger backa tillbaka. Jag vidhåller att det inte är det människor i vårt avlånga land vill. Det är inte heller det som vi i alliansen vill. Vi vill inte tillbaka till när människor var tvungna att vara sjukskrivna och inte fick hjälp. Gunvor G Ericson säger att vi ska kasta ut sjuka personer i arbetslöshet. Så är det inte. Människor som har arbetsförmåga ska personligen komma till introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen. Man ska få en personlig coach som ska hjälpa till att fundera ut vad man själv kan tänka sig att jobba med. Man kommer att få möjligheter att se vad man kan jobba med. Det blir arbetsförmågebedömning på många olika sätt. Man får möjligheter att praktiskt pröva vilket jobb som skulle kunna vara tänkbart. All denna hjälp får man för att man efter tre månader ska komma in i det ordinarie programmet som Arbetsförmedlingen har. En stor arsenal möjligheter står till buds. Man får utbildning och liknande för att kunna göra det jobb man klarar av. Är det att kasta ut?

Anf. 135 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Jag är inte säker på att 59-åriga Marita Häggström boende utanför Öregrund uppfattar det så som Solveig Zander säger. För åtta nio år sedan sade kroppen ifrån. Hon var redan då sjukpensionär på halvtid och har nu en sjukskrivning på den andra halvtiden sedan åtta nio år tillbaka på grund av förslitningar av det jobb hon haft. Hon har fått avslag från Försäkringskassan som kräver att hon skaffar ett annat halvtidsjobb på den andra halvtiden. Jag fick inte svar på min fråga: Hur många är det som berörs i ert förslag när ni i lagtexten och i det som kallas förarbetet, alltså där ni beskriver vad ni menar, skriver "när det gäller vad som ska anses som oskäligt vill utskottet först framhålla att den restriktivitet som ligger i det nuvarande begreppet särskilda skäl inte är avsedd att förändras"? När jag läser detta betyder det för mig att det inte kan handla om särskilt många människor, utan det ska fortfarande tolkas mycket restriktivt. Om man är sjuk och har förslitningsskador, som Marita i mitt exempel, kommer man då inte att behöva prövas mot hela arbetsmarknaden?

Anf. 136 Solveig Zander (C)

Herr talman! Det är inte lätt att uttala sig om ett ärende man inte ser. Har man ett halvtidsjobb i dag och är sjukskriven på halvtid får man arbetsprövas, introduceras på den andra halvan för att se om man har en möjlighet att kunna arbeta heltid. Har Försäkringskassan inte på åtta nio år gett en hel förtidspension har man under alla dessa år förbisett denna kvinna, och hon är ändå bara 59 år. Varken Gunvor G Ericson eller jag tycker väl att man ska anses ha gjort sitt på arbetsmarknaden vid 59 års ålder. Man har många år kvar att jobba. Den chansen måste även en 59-årig kvinna få. Hon kommer nu att få individuell hjälp och möjlighet att jobba heltid om hon kan. Det är en av fördelarna med den nya reformen. Ingen slås ut utan att man prövar det på ett ärligt och riktigt sätt. Om jag skulle tolka lagstiftningen, vilket Gunvor G Ericson har försökt uppmuntra mig till, vore det lite förmätet att tolka de olika orden. För att gå tillbaka till det som vi talade om tidigare innebär restriktivitet i detta sammanhang inte att man ska bedömas utifrån arbetsmarknadsmässiga skäl, utan det ska vara utifrån om man har en arbetsförmåga eller inte. Det är viktigt.

Anf. 137 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Solveig Zander använde begreppet spelregler och påstod att man blir trygg av att veta vad som gäller. Det kan jag hålla med om - om spelreglerna i sig innebär något bra och positivt. Då är det bra att få veta det. Som det är nu ser spelreglerna sådana ut att det handlar om att människor kastas ut, de blir utan ersättning och de tvingas söka sig till en arbetsmarknad som inte finns. Tycker Solveig Zander att det är att skapa trygghet? Nu ställer jag en fråga som jag ställt minst fyra gånger denna vecka och ser om Solveig Zander kan svara på den. Vad ska den person som blir utan ersättning i 87 dagar, nästan tre månader, leva av? Solveig Zander nämnde de lägre ohälsotalen. Tror du på allvar att det enbart kommer sig av att människor har blivit friskare? Är det inte de hårdare reglerna för sjukskrivning som gör att människor inte längre får vara kvar i sjukförsäkringen? Man kastas ut och ställs utanför försäkringen. Det är väl verkligheten bakom de sjunkande talen. Jag har en personlig fråga till Solveig Zander. Har du någonsin träffat en långtidssjukskriven person som har denna oro? När man pratar med företrädare för er sida verkar det som att ni tror att dessa människor inte finns. Vi har träffat flera av dem, och så påstår ni att vi oroar folk i onödan. Har ni någonsin träffat någon av dessa människor?

Anf. 138 Solveig Zander (C)

Herr talman! Jag blir förvånad när LiseLotte Olsson undrar om jag har träffat någon långtidssjukskriven person. Jag har träffat massor med långtidssjukskrivna personer. Under mina tre och ett halvt år i riksdagen är de många fler än jag kan räkna på mina fingrar. Självklart har jag träffat långtidssjukskrivna människor! Bland annat var jag i Östersund i höstas och träffade några stycken. En kvinna var oerhört glad över att hon fått vara med i ett samordningsprojekt. Hon hade varit sjukskriven i fyra år utan att något hänt. Men efter ett halvår i ett samordningsprojekt hade hon fått möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Hon berättade för mig att hon efter dessa sex månader hade fått erbjudande om en anställning på halvtid. Dessa positiva tongångar, som kommer från personer som jag träffar och som jag förmodar att även LiseLotte Olsson träffar, hör man er aldrig tala om. Man hör bara om de negativa. Hur många långtidssjukskrivna personer jag träffade under mina 30 år som kurator går inte att räkna upp om jag så skulle stå här en kvart. LiseLotte Olsson talar också om att kasta ut. Det kastas inte ut någon. Man omförsäkras till Arbetsförmedlingen. Man byter från en myndighet till en annan. Då kastas man inte ut. Varför använder ni det uttrycket?

Anf. 139 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Frågan var om Solveig Zander hade träffat någon långtidssjukskriven som var orolig över det som kommer att hända eller har hänt. Det var min fråga. Att du har träffat en långtidssjukskriven tar jag för givet. Det låter på er som om de människor som vi pratar om inte finns. De existerar inte. Ni tar någon enstaka positiv här och någon där. Alla övriga låtsas ni som om de inte finns och att de är något som vi hittar på. Har du någonsin träffat en långtidssjukskriven som varit orolig? Ett exempel på att kastas ut är att man kastas ut från sjukförsäkringen med en viss ersättning till ett försäkringslöst tillstånd. Man är utan ersättning i 87 dagar. Förnekar Solveig Zander att människor kan hamna där? Det finns de som får leva utan ersättning under karenstiden, i nästan tre månader. Det tycker jag är att kastas ut. Man kastas ut från trygghet. Man kastas ut från välfärdssystemet. Man kastas ut från sitt sammanhang. Vad ska den personen leva av?

Anf. 140 Solveig Zander (C)

Herr talman! Självklart träffar jag långtidssjukskrivna som är oroliga. Det vore ju konstigt annars. Jag försöker förmedla till dem vilka regler som gäller. Jag skrämmer inte upp dem. Jag talar om vilka regler som gäller, och då får man en annan uppfattning än den man hör från LiseLotte Olsson med flera. Självklart har jag gjort det. Det är inte möjligt att man kan bli utan ersättning i 87 dagar - tre månader. Om man är inne i ett introduktionsprogram börjar det den 2 januari, vilket är första dagen. Även om man inte orkar gå dit har man rätt att vara borta en månad innan man får avdrag. Det är inte möjligt med 87 dagar. Enligt de nya reglerna kommer aktivitetsersättning att betalas ut tidigare om man går till introduktionsprogrammet den 2 januari. Man har möjlighet att få den efter 14 dagar, om man rapporterar det. Jag vill tydliggöra och inte försöka krypa undan att om man har blivit erbjuden möjligheten att få vara med i introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen ska man också anmäla sig där. Det är naturligtvis självklart.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 141 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Veronica Palm inledde med att nämna ett individuellt exempel. Jag tycker att det är bra att nämna individuella exempel eftersom det får en att tänka efter, även om man inte ska generalisera för mycket. Jag nämnde några exempel i debatten häromdagen, och jag ska nu nämna ett som jag inte minns om jag nämnde då. Det är inte från i år utan från år 2005. Det handlar om en kvinna i Skåne som hade en lungsjukdom och arbetade deltid, 50 procent, på ett kontor och trivdes med det. Efter drygt tolv månader utan kontakt med Försäkringskassan fick hon meddelandet att hon skulle välja mellan förtidspension och att gå upp till heltid. Hon kände sig tvingad att välja förtidspension. Hon är fortfarande bitter över detta. Hon lever ännu, och jag känner henne. Hon hade velat försöka att successivt gå upp till heltid. Det är mot bakgrunden av den typen av slappa sjukförsäkringar och förtidspensioneringar som skickade människor i utanförskap som vi ska se den stora reform av sjukförsäkringen som alliansen har genomfört. Under många år skickades människor i utanförskap. Många människor förtidspensionerades - 75 000 per år omkring år 2005. Det drabbade både unga och medelålders. När Socialdemokraterna satte upp målet att halvera sjukskrivningarna blev följden att många fler förtidspensionerades. Vi har beslutat om ett system, reformen trädde i kraft 2008, med krav på tidiga insatser för den som blivit sjukskriven. Stora resurser - 17 miljarder - har avsatts för tidig och aktiv rehabilitering. Vi ser till att rehabiliteringen sätts in tidigt och att det görs tydliga avstämningar. Det första årets avstämningar - efter tre, sex och tolv månader - ska fungera. Det ska ske. I det gamla systemet fanns det också tidsgränser, men de följdes inte. Vi har tagit bort den tidigare regeln att obligatoriskt pröva förtidspension efter tolv månaders sjukpenning. Redan i år kan vi se att det är ungefär 50 000 färre som har sjukpenning. Nu börjar vi närma oss det vi egentligen talar om i dag. Efter två och ett halvt år ska en ordentlig avstämning göras. Det var den reformen vi debatterade häromkvällen. En del, de som har arbetsförmåga, ska gå tillbaka till anställning. En del, de som helt saknar arbetsförmåga, måste gå till förtidspension. En stor grupp ska gå till introduktion hos Arbetsförmedlingen och i den takt och omfattning de orkar få hjälp och stöd med arbetsträning och kontakt med arbetsplatsen. Genomgående i alliansens reform är att arbetsförmågan prövas. Ibland verkar det som om oppositionen glömmer bort att sjukförsäkringens idé är att skydda mot inkomstbortfall på grund av att man är sjuk. Den ska inte skydda mot arbetslöshet. Det är viktigt att komma ihåg. Så har reglerna alltid varit, men under den gamla regeringen följdes de inte. Herr talman! För en dryg vecka sedan kom det uppgifter om att svårt sjuka människor tvingades ut i arbete efter den första prövningen av arbetsförmågan; bland annat en omtalad debattartikel handlade om det. Jag blev naturligtvis bekymrad. Jag tyckte att vi tydligt hade skrivit att sjuka människor inte ska tvingas till arbetsträning. Allt ska ske i den omfattning som är rimlig. Eftersom det inte får råda något tvivel om våra avsikter kom vi överens om ett utskottsinitiativ. Vi bad regeringen att förtydliga reglerna. Det är det ärendet vi diskuterar i dag. Häromdagen presenterade Försäkringskassan en genomgång av hur svårt sjuka, bland annat cancerpatienter, hade behandlats sedan alliansens reform gick igenom. Det visade sig att bedömningen av svårt sjuka inte hade blivit hårdare efter alliansens regler. Ingen från oppositionen har kommenterat det. Det finns ännu inga fakta som talar för att regeringens reform har medfört att till exempel svårt sjuka tvingas ut för att söka arbete. Det är naturligtvis bra eftersom det hade varit tvärtemot alliansens mening. Vi har sagt att svårt sjuka inte ska prövas mot hela arbetsmarknaden och att sådan prövning inte ska ske om tillfrisknandet försvåras. Det ska naturligtvis inte råda någon tvekan om att allvarligt sjuka människor inte ska behöva gå ut och arbetsträna på olika jobb. Därför gör vi detta förtydligande med formuleringar som tydligt visar avsikten med reformen. Jag tycker att man ska vara ödmjuk. Ingen kan stå och säga - det gällde naturligtvis inte minst den gamla regeringen, men det gäller alla - att det aldrig kommer att hända någonting som är beklagligt i ett stort system som sjukförsäkringen. Man ska naturligtvis vara ödmjuk och följa den utveckling som sker och vara beredd att gripa in. Men jag har en fråga till oppositionen. Har ni inte några kommentarer? Era argument har hela tiden utgått från att cancersjuka och andra svårt sjuka människor med alliansens politik tvingas ut för att pröva jobb och så vidare. Men ni har inte kommenterat att Försäkringskassan själv nu efter en genomgång klart och tydligt säger att bedömningen inte har blivit hårdare med de nya reglerna. Att denna sakuppgift har kommit gör naturligtvis inte att det arbete som vi har gjort med att förtydliga reglerna är onödigt. Även om det bara är någon enstaka människa som kunde ha drabbats av en feltolkning av vad riksdagen har menat är det så beklagligt att man måste hindra det. Herr talman! Socialförsäkringar är viktiga, och inte minst sjukförsäkringen är viktig. Man ska inte behöva fundera på hur man ska få vardagen att gå ihop och pengarna att räcka till så fort man blir sjuk. Men man ska inte heller behöva sitta hemma och bara vänta på att det ska komma någon hjälp som inte kommer. Socialdemokraterna och oppositionen har i den slagordspolitik som de har drivit här hela tiden i grundargumentationen utgått från att svårt sjuka nu tvingas pröva jobb. Men de har inte med ett ord kommenterat vilket alternativ som oppositionen har för att man inte ska återvända till den passivitet, långtidssjukskrivning och massförtidspensionering som rådde fram till 2006. Ärendet i dag är inte så stort, men det är viktigt. Det är viktiga förtydliganden som har gjorts. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Men den stora reformen har vi fattat beslut om tidigare, och allt tyder på att vi nu vänder utvecklingen så att vi får ett aktivt arbete med att hjälpa människor tillbaka till ett friskt och aktivt liv. I detta anförande instämde i Gunnar Axén, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Solveig Zander (c), Gunnar Andrén (fp) samt Lars Gustafsson (kd).

Anf. 142 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Ibland undrar jag, och oftare och oftare under senare tid: Var är socialliberalerna i Folkpartiet? Självklart ska alla som har möjlighet ges rätt att arbeta. Ersättning från sjukförsäkringen ska dock ges när man är sjuk och har mist eller fått nedsatt arbetsförmåga. När det gäller detta lagförslag som hastigt kom till har det funnits en hel del kritik om hur man ska hinna få lagstiftningen klar så att den kan användas från den 1 januari. Det är alltså kort tid. Men det har också funnits kritik om hur man ska tolka denna lagtext. Jag vill berätta om några ytterligare fall. Angelika har i dag har 25 procents arbetsförmåga. Hon har blivit uppsagd från sitt arbete, har förbrukat sina dagar och måste från den 1 januari söka arbete på 100 procent trots flera utredningar, bland annat initierade från Försäkringskassan, där det sägs att hon inte kan arbeta mer än 25 procent. Genom att hon nu tvingas ta ett heltidsarbete riskerar hon att kraftigt försämras. Gabriella som är 28 år är utbildad sjukgymnast och prövas mot alla jobb på arbetsmarknaden i hela Sverige och har blivit erbjuden en administrativ tjänst inom landstinget, ett jobb som inte handlar om sjukgymnastik som hon har utbildats för. Det är möjligt att hon skulle kunna komma tillbaka till att vara sjukgymnast, och samhället har gjort en investering i hennes utbildning. Pia har haft sjukpenning sedan våren 2004 på grund av en whiplashskada efter en olycka och lider av värk. Alla dessa tre exempel kommer från Personskadeförbundet som har många medlemmar som faktiskt upplever sin situation som ganska hopplös. De önskar gå tillbaka till arbete. Vad säger socialliberala Folkpartiet till dem?

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 143 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Alla åtgärder som vi vidtar är till för att hjälpa människor till ett aktivt liv. Samtidigt måste vi säga, vilket vi förtydligar med dagens betänkande, att om tillfrisknandet riskerar att allvarligt hejdas på grund av arbetspraktik ska man naturligtvis inte gå ut i arbetspraktik. Då tillhör man de grupper som har möjlighet att få undantag och få förlängd sjukpenning. När det gäller det andra exemplet är det naturligtvis alltid svårt att gå in i detalj i enskilda fall. De är viktiga, men det är naturligtvis svårt att veta exakt vad som ligger bakom när man inte känner till dem. Men den typen av diskussioner om tolkningar av rätten till sjukpenning har funnits både med de gamla och med de nya reglerna. Enligt Försäkringskassans genomgång tyder, som sagt, ingenting på att bedömningen har blivit hårdare på grund av alliansens nya regler.

Anf. 144 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Såvitt jag förstod av Försäkringskassans rapport gällde genomgången enbart cancerpatienter. Jag tror att det finns många ms-sjuka och andra med neurologiska sjukdomar som har en annan uppfattning än den som Ulf Nilsson för fram. Men med tanke på det som Ulf Nilsson säger skulle jag vilja fråga hur man ska tolka detta och hur många som kommer att beröras. Frågan har ställts tidigare till ett flertal företrädare i de borgerliga partierna, men vi har fortfarande inte fått något svar. Hur många kommer att beröras? I den text som majoriteten har antagit står det: "När det gäller vad som ska anses som oskäligt vill utskottet först framhålla att den restriktivitet som ligger i det nuvarande begreppet särskilda skäl inte är avsedd att förändras." Frågan är: Hur många kommer att beröras av dessa justeringar som nu görs i lagtexten?

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 145 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Det är alldeles riktigt att justeringarna i lagtexten i första hand gäller allvarligt sjuka. Jag kan inte skatta det. Jag vet att vi tidigare har talat om att det kan röra sig om 1 000-2 000 människor som kan räknas till den gruppen, men det är inte så lätt att definiera. Gunvor G Ericson har naturligtvis rätt i att initiativet till krav på arbetsträning har blivit mer aktivt än tidigare. Jag menar att det inte är någonting negativt. Sedan kanske det även där finns enskilda fall som Försäkringskassan tolkar på ett sätt som den försäkrade inte gillar, och då finns det möjlighet att överklaga, även om det är få som får nej på en begäran om förlängd sjukpenning. Jag tror att det för tillfället handlar om ungefär 2 procent. Men det är naturligtvis helt rätt att Försäkringskassan kommer att ta initiativ till att pröva människors förmåga att arbetsträna och pröva på arbete. Det tror jag att många människor är tacksamma för. Men i de fall då det blir fel är det överklagande som gäller. Naturligtvis följer Socialstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen och så vidare denna utveckling. Det sammanfattande svaret när det gäller detta är att man kommer att ta fler initiativ för att människor ska pröva ett arbete på hel- eller deltid. Det är bara positivt, om det görs på rätt sätt, och det utgår jag från att det görs även om det naturligtvis alltid kommer att finnas olika uppfattningar i enskilda fall. Så var det också på den gamla regeringens tid. Vi har för övrigt också fått information från Försäkringskassan om att det finns mycket att göra när det gäller till exempel att tolka läkarintyg. Där utgår jag från att man med stöd av Socialstyrelsen kommer att sätta i gång ett seriöst arbete för att förbättra dessa rutiner.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 146 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag vill inleda med att jag - och jag inte vet om jag är speciellt receptiv - uppfattade Gunnar Axéns mjuka anslag i inledningen som respekt för de människor som är drabbade. Det är viktigt att poängtera detta: Man ska visa respekt för dem vi pratar om innan man ger sig ut och talar om dogmatik, utkastning, stupstockar och snabba puckar. Man bör nog lära sig hur man uttrycker sig i denna kammare. Det är mitt goda råd. Den nya rehabiliteringskedjan är god grund för att reformera ett tidigare system som bevisligen lämnade enskilda i ett utanförskap med långa, ofta obegränsade, ersättningsberoenden. Allteftersom tiden gick minskade möjligheterna till återgång till arbete. Som någon uttryckte det: Systemet blev en parkeringsplats. Det var och är ett inhumant system som lämnade och lämnar människor åt sitt öde. Det är inget system vi kristdemokrater vill stödja eller låta fortgå. Jag vill påminna om att det i slutet av 2006 fanns 200 000 privata sjukförsäkringar. Jag är rädd att det skulle ha funnits många fler om vi hade låtit det vara på det viset. Varje människa har en självklar rätt till egenförsörjning. Därför ska även socialförsäkringssystemet syfta till att stödja och hjälpa människor tillbaka till arbete efter individens egen förmåga. Insatser måste sättas in i tid vad gäller både vård och rehabilitering. I mina anföranden om sjukförsäkringen kommer jag ständigt tillbaka till vikten av tidiga vårdinsatser, vilket ofta är en avgörande faktor för möjligheterna att återvända till ett arbete. Det måste inte alltid vara det arbete man har, utan tvärtom kan ett nytt arbete på en annan arbetsplats vara nödvändigt. Att så är fallet styrks av det faktum att det ofta är kvinnor i offentlig sektor som faller in i långa sjukskrivningar. Jag skulle tro att Solveig Zander kan stödja mig på den punkten. Herr talman! När lagstiftaren skapar ett regelverk utgör detta en grund för myndigheters verksamhet. Det är alltid så att lagstiftningen kommer att prövas i enskilda fall och avgöranden. Det utvecklas vad som kallas en praxis. Efter en viss tid brukar en utvärdering göras för att se hur lagstiftningen fungerar och om det finns skäl till justeringar. Detta brukar göras efter några år. Lagstiftaren kan dock inte förhålla sig passiv om det upptäcks att någon del i lagen får ett helt annat utfall och drabbar enskilda på ett orimligt sätt. Lagstiftaren har då en moralisk skyldighet att utan fördröjning ingripa för att åtgärda problemet. Detta betänkande är ett exempel på just det. Tolkningar av lagen följer inte det som lagstiftaren avsett. I ett sådant läge duger det inte att låta enskilda komma i kläm, utan man måste som lagstiftare prestigelöst gripa in oavsett antalet personer som drabbas. Som vi har hört tidigare är det i Laholms kommun, som har 23 000 invånare, 16 personer som drabbats. Det är 0,7 promille. Jag vet inte om Laholm är jättebra. Jag har varit med och instiftat Socsamförsöken, om det nu har någon betydelse. Men jag vet vikten av detta, och jag vill också berömma Försäkringskassan i Laholm som tillsammans med Arbetsförmedlingen har gjort ett gott arbete. Tvärtemot vad som hävdas visar det på styrka om en riksdagsmajoritet är beredd och utan fördröjning justerar en lag när det blir uppenbart att den inte fått avsedd verkan. Jag kan räkna upp ett antal exempel på hur tidigare regeringar med andra konstellationer envist har vägrat att ändra lagar och regler som drabbade enskilda på ett mycket allvarligt sätt. Inom socialförsäkringsområdet kan jag erinra kammaren om de oönskade förtidspensioneringarna, de apatiska flyktingbarnen och - även om det råkar vara inom skatteutskottets område - pensionärer som drabbas av orimliga fastighetsskatter. De kanske måste gå från den gård och grund de har ärvt av sina föräldrar. Det är övermaga att kritisera en regering och en riksdagsmajoritet för att de griper in och omgående undanröjer en situation där enskilda personer i svåra situationer drabbas. Man kan bara tänka på motsatsen. Herr talman! Myndighetsutövning är oftast ett svårt uppdrag. Man hamnar i friktionen mellan lagstiftning och medborgare. I detta läge är det därför extra viktigt att man har korrekt underlag för beslut. I onsdags besöktes socialförsäkringsutskottet av några myndigheter för att dessa skulle ge sina synpunkter på det förslag vi nu debatterar. Det framkom återigen med önskvärd tydlighet att det fortfarande efter många år finns brister i underlagen för beslut hos Försäkringskassan. I ett uttalande samma eftermiddag uttryckte Försäkringskassans generaldirektör att man inte gör några hårdare bedömningar av svårt sjuka. I de fall som gjorts mediala, där personer har avlidit en kort tid efter ett avslagsbeslut, beror bedömningen på brister i beslutsunderlaget i läkarintygen. Man häpnar! Detta klarläggande borde med tanke på de drabbade personerna ha gjorts när frågan blev medial. Det finns ingen anledning att älta ämnet, men jag förväntar mig att man nu sätter sig ned och för samtal mellan myndigheten och läkarna så att detta inte upprepas. Herr talman! Jag är glad och faktiskt tacksam att vi på måndag eftermiddag får en majoritet i kammaren som rättar till situationen för allvarligt sjuka människor och ser till att intentionerna i lagen uppnås. Det är också bra att vi utvidgar definitionerna så att fler personer vars hälsotillstånd befinner sig i nuvarande gränsland i lagstiftningen inkluderas i beslutet. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m) samt Solveig Zander (c) och Ulf Nilsson (fp).

Anf. 147 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Jag vill knyta an till det du sade i ditt anförande, Lars Gustafsson. Det är just av respekt för de drabbade som jag vill använda de rätta orden. Det handlar om en stupstock. Det är en tidsgräns för hur länge du får vara sjuk. När dina dagar är slut skrivs du över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen oavsett om du har blivit frisk eller inte. Jag tycker att det är respektlöst att ni på er sida inte vågar stå för vad det egentligen handlar om och att ni inte kan lyssna på de drabbade människorna. Det tycker jag är respektlöst. Jag har en fråga. I onsdagens debatt refererade jag till tidningen Dagen, och jag tänkte upprepa detta. Det var nämligen väldigt bra. Man säger att sjukskrivningsreglerna slår hårdast mot de redan svaga, man pratar om att dra undan mattan för sjuka människor och man berättar om upprörda diakoner som menar att regeringen saknar empati för de svagaste. Eftersom jag har förstått att Dagen står Lars Gustafsson ganska nära måste jag fråga: Håller du med om detta?

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 148 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Svaret på den sista frågan är ett absolut nej. Jag förstår att människor känner empati för utsatta personer, men det är en helt annan sak. Dessa diakoner i Stockholm och på andra ställen jobbar inom Stadsmissionen och andra organisationer med människor som är uteliggare. Vi har 10 000 i Sverige, och dem kunde vi också göra något åt. Jag tycker att det är ganska magstarkt att blanda in dem. Det är dock en annan debatt, och den borde vi ha tagit i det fallet eftersom vi pratar om att rätta till en regel som har blivit tolkad på ett sätt som inte är rimligt. Ingen blir utförsäkrad. Detta tjat om stupstock är oförskämt i ett samhälle där vi till och med har försörjningsstöd och där människor som Solveig Zander sade får en ersättning och går in i ett program om de bara anmäler sig. Under tre månader får man en stor evaluering av vad man har för möjligheter. Skulle det visa sig att man är oförmögen att arbeta får man fortsatt sjukförsäkring - antingen sjukersättning, partiell sjukersättning eller sjukpenning. Är man tillräckligt oförmögen att arbeta får man sin tidigare sjukpeng fortsatt förlängd. Det är ingen som kastas ut. I Laholm är det 16 personer som av olika skäl inte kommer att omfattas. Dessa skäl är nästan ogörligt att reda ut. Vi kan inte ta upp dessa fall. Jag tycker alltså inte alls att det är på det vis du beskriver. Däremot har jag träffat många människor som har hört av sig till mig och som känner sig misshandlade av systemet. De har tidigare blivit utförsäkrade därför att man har ansett att de har en arbetsförmåga. LiseLotte Olsson talar aldrig om hur Försäkringskassan bedömer arbetsförmåga och att människor tidigare har blivit av med sin sjukpeng eftersom de har ansetts ha arbetsförmåga och därför ingen rätt till sjukpenning. De var helt strandsatta och fick inte ens hjälp att komma tillbaka. Jag tycker att debatten borde nyanseras något för att appellera till människor som redan befinner sig i en trång situation.

Anf. 149 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Vi befinner oss i olika världar. Det är tydligt. Det var därför jag försökte knyta an lite grann och hoppades på Lars Gustafssons kristna hjärta och att han skulle känna empati för de här grupperna. Det är grupper som finns och som far illa. Jag tycker fortfarande att det är väldigt konstigt att ni i majoriteten inte verkar ha träffat dessa människor. Vi träffar dem. Det är inga som vi hittar på. De finns och de far illa. Vissa riskerar, trots det Solveig Zander sade i sitt inlägg, att bli utan ersättning i 87 dagar. Det är en karenstid inlagd i rehabiliteringskedjan. Det måste ni vara medvetna om. Sedan talar ni om socialbidrag. De finns, men hur lätt är det att få del av dem. Det vet vi. Det är väl det yttersta halmstrå som en människa kan gripa efter. Det vet du också. Man ska göra sig av med bilen och kanske inte får ha kvar sin bostadsrätt. Man bli beroende av den man lever med. Det är väldigt olyckligt. Jag tycker att ni med öppna ögon ska se att det finns en grupp människor som i och med er rehabiliteringskedja ställs utan försörjning på grund av att de har varit sjuka länge. Det är deras enda brott. De har varit sjuka länge, och därför har de inte rätt att få en dräglig inkomst.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 150 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Det är inte så enkelt att de har varit sjuka länge. De har inte någonsin fått någon hjälp. Kom inte här och prata om att vi inte hjälper folk! När man går igenom hur många det rör sig om visar det sig att det inte alls är på det vis som framställs. Om man anmäler sig kommer man att få bottennivån, den lägsta nivån i sjukpenningen som utbetalas. Jag tror att den är omkring 300 kronor om dagen. Det är väldigt få som kommer att falla ut. Det ser vi här. Det är 16 personer i Laholm. Nu ser vi exempel efter exempel på hur man i det gamla systemet - det system som ni vill återgå till - kommer att drunkna i detta mentalt. Till slut är man oförmögen att gå tillbaka till arbetet, för man har tappat all tilltro på att man kan någonting själv. Vi kommer att göra allt för att dessa människor både ska få en inkomst och komma tillbaka till ett arbete. Jag vill än en gång med emfas framhålla att om det visar sig att man inte har arbetsförmåga, helt eller partiellt, är det fortfarande sjukersättning som gäller. Då ska man ha sjukersättning. Om man inte kommer tillbaka efter viss tid efter till exempel en trafikolycka har man rätt till sjukersättning. Så har det varit i alla system, och så är det fortfarande i vårt system, men man ska inte hamna där som ung. Det är mängder av unga människor som har fått detta som sin livsinkomst, och då kan man tänka sig vilka skäl de har att klaga på LiseLotte Olssons gamla politik.

Helena Rivière (M)

Anf. 151 Helena Rivière (M)

Herr talman! Jag ska prata om dem som har arbetsförmåga bland de 55 000 som kommer att omförsäkras nästa år. Det handlar om människor som har en lång sjukskrivning bakom sig. De har varit sjukskrivna i minst två och ett halvt år och i de flesta fall ännu längre: fyra, fem, sex eller sju år. Om de inte har blivit bättre på alla dessa år, varför skulle fortsatt sjukskrivning nu göra dem friskare? Jag har några frågor med anledning av Socialdemokraternas vallöfte om obegränsad tid i sjukförsäkringen som damp ned här i kammarfoajén i förrgår. Jag såg det på tv. De frågor som väcks av detta vallöfte - det måste ändå anses vara ett bindande löfte - är: Ska Försäkringskassan pröva människors arbetsförmåga? När ska Försäkringskassan i så fall pröva arbetsförmågan om tidsgränserna tas bort? Vad ska läkarna ge Försäkringskassan för slags underlag för bedömning? Ska läkarnas medicinska beslutsunderlag slopas? De ger ju rekommendationer om längden på sjukskrivningen. Om det inte är arbetsförmågan och inte heller medicinska beslutsunderlag, är det då människors känsla av sjukdom som ska avgöra längden på sjukskrivningen? Det enda anständiga är att de som har arbetsförmåga omförsäkras till Arbetsförmedlingen för att de ska få hjälp och ta ett första steg på vägen mot självförsörjande och oberoende. Den nya sjukförsäkringen fokuserar på arbetsförmågan och inte på arbetsoförmåga, men alla allvarligt sjuka får vara i fred i sjukförsäkringen. De prövas inte. De skyddas av undantagen som vi ska besluta om. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 152 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag undrar, och jag har ställt frågan flera gånger: Hur många människor är det som berörs av de förändringar som nu föreslås?

Helena Rivière (M)

Anf. 153 Helena Rivière (M)

Herr talman! Som Ulf Nilsson sade för en liten stund sedan är det mellan 1 000 och 2 000 personer som antas beröras.

Anf. 154 Veronica Palm (S)

Herr talman! Att allvarligt sjuka människor upplever sig drabbade av de försämringar som den borgerliga regeringen Reinfeldt har genomfört är det väl ingen som tvivlar på. Lagstiftande kräver ödmjukhet - kanske inte inför lagen i sig utan snarare inför de människor som kommer att beröras. Alltnog, jag tycker att det är beklagligt att den borgerliga majoriteten vill införa en helt ny nomenklatur med det otydliga och rent ut sagt luddiga begreppet oskäligt. Precis som Veronica Palm sade i sitt inlägg påpekade Försäkringskassan i sitt svar att detta begrepp måste bli tydligare för att det inte ska bli upp till varje handläggare att avgöra vad som är oskäligt. Det lägger en omöjlig och olycklig press på Försäkringskassans redan hårt ansträngda personal. Det är också en fråga om att individen ska få en rättssäker bedömning och inte bara en rätt säker bedömning. Jag undrar lite hur majoriteten och regeringen Reinfeldt har tänkt rent praktiskt. När jag träffar mina fackliga kamrater på Försäkringskassan uttrycker de stor frustration, inte bara utifrån de människor som de träffar och hur de far illa utan också utifrån hur de som enskilda handläggare försätts i olyckliga situationer. Det utmålas som att det är de som förföljer enskilda individer. Det är inte alls ovanligt att Försäkringskassans personal utsätts för hot och hot om våld på olika sätt. Jag fick ett färskt exempel så sent som i dag. Det är bara tragiskt, så jag tänker inte dra någon beskrivning av det i dag. Det förslag som vi nu diskuterar kommer tyvärr inte att ändra på detta. Snarare finns det en risk för att det förvärrar situationen. Jag tror att de fackliga företrädarna kommer att ha fortsatt anledning att kräva upprättelse och respekt för deras yrkesroll. Våra statliga tjänstemän är professionella tjänsteutövare. Att regeringen Reinfeldt inte förutsåg de problem som skulle uppstå i den så kallade rehabiliteringskedjan trots remissinstansernas kritik är obegripligt, och den justering som nu föreslås gör det inte mindre obegripligt. Den kalla handens politik tycks ha förändrats till de kalla fötternas politik. Men de har inte blivit tillräckligt kalla ännu. Avslutningsvis vill jag instämma i Veronica Palms yrkande. I detta anförande instämde Björn von Sydow (s).

Meeri Wasberg (S)

Anf. 155 Meeri Wasberg (S)

Herr talman! Jag ska verkligen undvika att säga något som skulle kunna föranleda ett replikskifte. Jag skulle vilja uppmana mina kolleger att vänta med att trycka på replikknappen tills jag är klar. Jag vill tacka Veronica Palm för att hon accepterade mitt erbjudande om att vi skulle sätta oss ned och ta en närmare titt på Socialdemokraternas budgetmotion och hur de finansierar sitt förslag om att riva upp sjukförsäkringsreformen. Jag vill bara göra ett litet medskick till det samtalet om vad det är som jag efterlyser. Under utgiftsområde 10, anslaget 1:1, i budgeten redovisar Socialdemokraterna att de avsätter 2,3 miljarder kronor till höjt tak i sjukförsäkringen till åtta prisbasbelopp, till höjd ersättningsnivå till 80 procent och att man vill ta bort stupstocken för sjukpenningen. Eftersom det begreppet inte finns antar jag att man syftar på den sista dagen i sjukförsäkringen när man har varit sjukskriven i 914 dagar. Det som är intressant att få reda på är hur de 2,3 miljarderna fördelar sig på höjt tak, höjd ersättningsnivå och stupstock, om vi kallar den bortre parentesen eller dag 915 i sjukförsäkringen för detta. Det är det ena. Det andra är att jag efterlyser finansiering, om man nu vill ta bort de andra fasta tidsgränserna för arbetsförmågebedömningen. Jag vill veta var de pengarna finns. Slutligen, om man är mot utfasningen av den tidsbegränsade sjukersättningen är det en rad som saknas som skulle heta 1:1, sjuk- och aktivitetsersättning. Det finns ingen rad där det står 000. Hela raden är borta där det skulle stå i sådana fall. Trevlig helg!

Anf. 155 Gunnar Axén (M)

Anf. 156 Veronica Palm (S)

Herr talman! Det var klargörande. Det var skönt. Jag var lite upprörd och undrade vad Gunnar Axén hade hittat för version av den socialdemokratiska budgeten. För i den som jag hittar på riksdagens hemsida finns det ingen kolumn 000. Det är precis som sades. Den socialdemokratiska politiken skiljer sig markant från den moderata politiken på samma sätt som den rödgröna politiken skiljer sig markant från högeralliansens politik, Fredrik Reinfeldts politik. Det är på det här området man ser det. Vi vill ha en sjukförsäkring där den som är sjuk och inte kan arbeta ska ha rätt både till en trygg ersättning och till aktiviteter för att komma tillbaka i arbete. Därför finns det i den socialdemokratiska budgeten för nästa år 2,3 miljarder kronor för ersättningen. Men det finns också - det är jätteviktigt - en rehabiliteringsmiljard, satsningar på arbetsmiljö och lönebidrag för att få en aktiv sjukförsäkringspolitik. Det är den tydliga skillnaden. Det känns viktigt att avsluta med det. Det är därför som vi i dag väljer att säga att det förslag som vi debatterar i dag inte duger. Det räcker inte. Det gör inte att människor blir friskare, kommer tillbaka till arbete och att vi får en jobbpolitik värd namnet. Därför väljer vi att yrka avslag och säger: Upphäv utförsäkringsreglerna! Gör om och gör rätt! Jag vill avsluta med att önska utskottets ledamöter och kansliet god jul. Det är vår sista debatt. Tack för en trevlig fredagskväll! I detta anförande instämde Björn von Sydow (s).