Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet

Betänkande 1992/93:LU11

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU11

Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1992/93
LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (prop.
1992/93:119 delvis) om ändringar i livsmedelslagen. De
föreslagna ändringarna, som läggs fram med anledning av
EES-avtalet, avser reglerna om märkning och s.k.
specialdestinerade livsmedel.

Förslaget innebär att lagens detaljbestämmelser om märkning
utmönstras. Märkningsföreskrifterna skall i stället meddelas på
myndighetsnivå av Statens livsmedelsverk. Vidare föreslås att
det nuvarande tillståndskravet för s.k. specialdestinerade
livsmedel ersätts av ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål.

I betänkandet behandlas också två motioner som väckts med
anledning av propositionen. I den ena yrkas att riksdagen bl.a.
skall avslå regeringens förslag. I övrigt går motionsyrkandena i
huvudsak ut på tillkännagivanden från riksdagens sida om
åtgärder i syfte att stärka konsumentskyddet.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och
avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1992/93:119 föreslår regeringen
(Jordbruksdepartementet) efter hörande av Lagrådet -- såvitt nu
är i fråga (lagförslag 1) -- att riksdagen antar i propositionen
framlagt förslag till lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511). Lagförslaget återfinns i bilaga till betänkandet.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
propositionen anförts om bl.a. införlivande av EES-avtalets
bestämmelser om vin och sprit (avsnitt 2).

Propositionen i övrigt behandlas av jordbruksutskottet i
betänkande 1992/93:JoU6.

Motionerna

1992/93:L10 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i
livsmedelslagen (1971:511),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den svenska konsumentpolitiken i anledning
av EES-avtalet.

1992/93:L11 av Annika Åhnberg (-) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt initiativ vad gäller tillsatser i
livsmedel,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Livsmedelsverket får
i uppdrag att beträffande specialdestinerade livsmedel utveckla
ett nära samarbete med berörda patient- och
intresseorganisationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att någon anpassning till EG:s regler vad
gäller allergena råvaruingredienser inte bör ske,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en noggrann genomgång av svenska regler i
syfte att behålla högre krav än EG:s,

5. att riksdagen hos regeringen begär att berörda myndigheter
får i uppdrag att genomföra en informationskampanj vad gäller
förändringar av regelverk på livsmedelsområdet med betydelse ur
ett konsumentperspektiv,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en konsumentpolitisk utredning.

Utskottet

1 Inledning

På livsmedelsområdet omfattar EES-avtalet bestämmelser som
finns i EG:s rättsakter om bl.a. livsmedelstillsatser, märkning,
specialdestinerade livsmedel, dricksvatten, vin och
spritdrycker, hygienkrav för kött, mjölk, ägg och fisk samt om
livsmedelskontroll. Avtalet omfattar också bestämmelser om
material avsedda att komma i kontakt med livsmedel.

Som tidigare framhållits i olika sammanhang (se bl.a. bet.
1992/93:EU1) är den svenska livsmedelslagen (1971:511) i
huvudsak redan anpassad till de regler som gäller inom EG. I
några avseenden krävs emellertid ändringar. Detta gäller
bestämmelserna om märkning och om specialdestinerade livsmedel.
I enlighet med vad som tidigare aviserats i proposition
1991/92:170 om Europeiska samarbetsområdet (EES) del III bil. 8
framlägger regeringen nu förslag till ändringar i
livsmedelslagen.

De lagändringar som föreslås i propositionen avses träda i
kraft den dag regeringen bestämmer.

Till grund för förslagen ligger en inom Jordbruksdepartementet
upprättad promemoria, som har remissbehandlats.

2 Märkning av livsmedel

I propositionen föreslås att livsmedelslagens
märkningsbestämmelser i 13§ första och andra stycket ersätts
med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om märkning av
livsmedel. Statens livsmedelsverk (SLV) skall därigenom få det
samlade ansvaret för att meddela föreskrifter om märkning i
överensstämmelse med EG:s direktiv.

Den nuvarande normgivningen i fråga om märkning av livsmedel
innebär att regler finns på tre olika nivåer, dels i lagform
genom livsmedelslagen, dels i förordningsform genom
livsmedelsförordningen (1971:807) och dels i form av
myndighetsföreskrifter genom SLV:s allmänna
tillämpningsföreskrifter (SLVFS 1984:11). I propositionen
konstaterar jordbruksministern att detta system med detaljerade
och utpräglat tekniska bestämmelser på tre normgivningsnivåer
gör att regelmassan blir svår att överblicka, efterleva och
tillämpa. Också konsumenterna kan ha svårt att få klarhet i
vilka regler som gäller. Med hänsyn härtill anser han att det är
angeläget att begränsa antalet nivåer i regelgivningen. Vid
valet mellan att bygga ut livsmedelsförordningen och att
överlåta åt SLV att meddela föreskrifter om märkning av
livsmedel stannar jordbruksministern för det sistnämnda
alternativet. Som skäl härför anför han att ansvaret för
detaljbestämmelser av teknisk karaktär i stor utsträckning
överlåts åt myndigheter. Vidare pekar han på användarfördelar
genom att föreskrifterna samlas i en enda författning. Därtill
är det praktiskt att bestämmelserna finns samlade på den nivå
där ändringar kan göras på det smidigaste sättet. Genom att SLV
är bundet av EG-direktiven i sin föreskrivande verksamhet
föreligger inte heller något hinder mot den föreslagna ordningen
från bemyndigandesynpunkt. Härtill kommer att EG:s
märkningsbestämmelser är omfattande och detaljrika och att
anpassning på området kommer att innebära att såväl mängden
bestämmelser som detaljeringsnivån ökar. Den föreslagna
lösningen strider inte heller mot livsmedelslagens uppbyggnad
som en ramlag med få detaljbestämmelser och relativt vida
bemyndiganden.

Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkar i motion L10 att propositionen i
denna del skall avslås (yrkande 1 delvis). Enligt motionärernas
mening innebär förslaget om en delegering till SLV att det blir
svårare för konsumenterna att påverka märkningsbestämmelsernas
innehåll. Motionärerna anser att ifrågavarande bestämmelser även
i framtiden bör ges i form av lag eller åtminstone i förordning.
Även om EG:s direktiv på området är mycket detaljerade finns det
utrymme för påverkan i vissa tolkningsfrågor. Innan beslut
fattas om anpassningsåtgärder finns det anledning för regeringen
att göra en mer noggrann genomgång av vilka bestämmelser som
oundgängligen behöver ändras.

Utskottet vill erinra om att frågan om lämpligheten av
delegation av normgivning till myndighet när det gäller
föreskrifter av förevarande slag särskilt uppmärksammats vid den
lagrådsgranskning som ägt rum i ärendet (se prop. 1992/93:119 s.
63). Enligt Lagrådets mening måste det med den föreslagna
ordningen bli svårare för konsumenterna att påverka innehållet
än om bestämmelserna ges formen av en lag eller i vart fall en
förordning av regeringen. Flera av de nya reglerna måste anses
vara av stor betydelse från hälso- och säkerhetssynpunkt, och
bl.a. reglerna om märkning har väckt uppmärksamhet i den
allmänna debatten. Med hänsyn till den bundenhet till
detaljbestämmelserna i direktiven som föreligger synes
emellertid utrymmet för påverkan i dessa fall enligt Lagrådets
mening bli begränsat till val av alternativ i vissa
tolkningsfrågor. Förslaget måste ses som en nödvändig följd av
att EES-avtalet antas, och den valda konstitutionella nivån får
enligt Lagrådets mening godtas.

Utskottet delar Lagrådets bedömning att propositionens förslag
-- med hänsyn till den stora mängd detaljregler som finns på
området -- är ändamålsenligt. Till skillnad från Lagrådet och
motionärerna har utskottet emellertid inte några invändningar
mot förslaget utifrån ett konsumentperspektiv. Också med den
föreslagna ordningen blir det möjligt för t.ex.
konsumentorganisationer att, i de fall EG-direktiven lämnar
tolkningsutrymmen, påverka föreskrifternas innehåll. Enligt
verksförordningen (1987:1100) är nämligen SLV skyldigt att se
till att behövliga upplysningar och yttranden inhämtas, innan
föreskrifterna beslutas. Vidare skall myndigheten enligt dess
instruktion (1988:857) särskilt bevaka konsumentintressen inom
livsmedelsområdet. Utskottet utgår från att SLV i samband med
beslut om föreskrifter om märkning -- i den mån EES-avtalet så
medger -- också beaktar framförda konsumentsynpunkter.

Den nu föreslagna ordningen för normgivning som behövs med
anledning av EES-avtalet överensstämmer också med vad utskottet
godtagit på andra för konsumenterna viktiga områden (se bl.a.
bet. 1992/93:LU12 om märkning av textilier och bet. 1992/93:LU13
om märkning av hushållsapparater). Utskottet utgår också från
att regeringen följer hur normgivningsbemyndigandena tillämpas i
praktiken. Om en sådan uppföljning skulle utvisa att ordningen
för normgivning av märkningsföreskrifter beträffande livsmedel
behöver ändras förutsätter utskottet att regeringen återkommer
till riksdagen.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion L10
yrkande 1 i denna del.

I motion L11 yrkar Annika Åhnberg tillkännagivande om att
någon anpassning till EG:s regler inte bör ske när det gäller
märkning av allergena råvaruingredienser (yrkande 3).

Utskottet erinrar om att huvudregeln för märkning enligt EG:s
regler, i likhet med gällande svenska bestämmelser, är att
samtliga ingredienser skall anges i fallande storleksordning
efter vikt. En sammansatt ingrediens får, enligt såväl
EG-direktivet som nuvarande svenska regler, i
ingrediensförteckningen anges med sin beteckning under
förutsättning att beteckningen föreskrivits eller är allmänt
vedertagen. En uppräkning av ingredienserna i en sammansatt
ingrediens krävs inte i Sverige i dag om denna utgör mindre än
5% av den färdiga varan, såvida det inte är fråga om en
allergen råvaruingrediens. EG:s bestämmelser innebär inte något
obligatoriskt krav på märkning av allergena ingredienser i
sammansatta ingredienser. Vidare behövs inte de sammansatta
ingredienserna anges såvida dessa inte överstiger 25% av den
färdiga varan. EG:s bestämmelser bygger på internationella
rekommendationer från Codex Alimentarius, som är ett
samlingsnamn för FAO:s och WHO:s gemensamma program, Food
Standards Programme, för bl.a. standarder, riktlinjer och råd.

Att nu tillgodose motionärens önskemål om undantag från EG:s
nu redovisade märkningsföreskrifter skulle innebära att Sverige
inte kommer att uppfylla sitt åtagande enligt EES-avtalet.
Utskottet anser sig inte kunna medverka härtill. I sammanhanget
vill dock utskottet peka på att SLV, enligt vad utskottet
erfarit, i sitt förslag till nya märkningsföreskrifter kommer
att införa en rekommendation som innebär att alla allergena
ingredienser som ingår i sammansatta ingredienser skall
deklareras. SLV arbetar också inom Codex Alimentarius
tillsammans med övriga nordiska livsmedelsmyndigheter för att de
internationella reglerna på detta område skall ändras. Utskottet
vill också framhålla att EES-avtalet inte innebär något hinder
för att livsmedelsindustrin behåller den nuvarande märkningen
som ett konkurrensmedel vid marknadsföring av varor till
personer med särskilda allergier.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L11
yrkande 3.

3 Specialdestinerade livsmedel

Enligt 20§ livsmedelslagen gäller att livsmedel inte utan
tillstånd får saluhållas under uppgift att det är särskilt
lämpat för människor med behov av särskild kost på grund av
ålder, sjukdom eller annat förhållande. Sådana livsmedel brukar
benämnas specialdestinerade livsmedel. Tillståndsgivande
myndighet är SLV, som kan förena ett tillståndsbeslut med
särskilda villkor.

EG:s centrala bestämmelser om specialdestinerade livsmedel,
som ingår i EES-avtalet, återfinns i ramdirektivet (89/398/EEG)
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om
specialdestinerade livsmedel. Enligt direktivet avses med
specialdestinerade livsmedel sådana livsmedel som på grund av
deras särskilda sammansättning eller det särskilda sätt som de
är framställda på klart kan skiljas från livsmedel för normal
konsumtion. Livsmedlet skall vara lämpligt för påstått
dietändamål och saluföras på ett sätt som framhåller denna
lämplighet (artikel 2). I direktivet finns vidare bestämmelser
om hur specialdestinerade livsmedel skall märkas och vara
förpackade (artiklarna 6, 7 och 8). Bl.a. skall arten och
mängden av de särskilda beståndsdelar eller den speciella
framställningsprocess som ger varan dess särskilda
näringsmässiga egenskaper anges. Enligt ramdirektivet skall
särdirektiv fastställas för olika grupper av specialdestinerade
livsmedel. Hittills har endast ett särdirektiv beslutats. Detta
gäller modersmjölksersättningar och tillskottsnäring
(91/321/EEG). I sammanhanget finns skäl att understryka att
detta särdirektiv inte ännu omfattas av EES-avtalet.

När ett specialdestinerat livsmedel, för vilket särdirektiv
inte skall fastställas, första gången släpps ut på marknaden
skall enligt ramdirektivet tillverkaren eller, om varan är
tillverkad i tredje land, importören underrätta den behöriga
myndigheten i den medlemsstat där varan saluförs. Den behöriga
myndigheten har rätt att kräva att tillverkaren eller importören
lägger fram det vetenskapliga material och de uppgifter som
visar att varan är att anse som ett specialdestinerat livsmedel
(artikel 9). Medlemsstaterna får i princip inte förbjuda eller
begränsa handeln med specialdestinerade livsmedel (artikel 10).
Om en medlemsstat finner att ett livsmedel inte uppfyller
direktivets krav kan frågan hänskjutas till Kommissionen. I
avvaktan på Kommissionens ställningstagande kan medlemsstaten
förbjuda eller begränsa handeln med livsmedlet (artikel 11).

I propositionen föreslås att det nuvarande kravet på tillstånd
ersätts med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål.
Bemyndigandet skall även omfatta naturliga mineralvatten
(20§).
Maj-Lis Lööw m.fl. (s) anser i motion L10 att förslaget att ta
bort tillståndskravet i fråga om specialdestinerade livsmedel är
onödigt eftersom det ännu inte finns några bindande särdirektiv.
Av detta följer, anser motionärerna, att nuvarande
tillståndskrav kan behållas. I motionen yrkas att propositionen
också i denna del skall avslås (yrkande 1 delvis).

I propositionen anförs att ingenting torde hindra att det
nuvarande kravet på tillstånd behålls för sådana
specialdestinerade livsmedel för vilka särdirektiv ännu inte
föreligger, men för vilka det finns svenska bestämmelser. Med
hänsyn till att det för närvarande inte finns några för Sverige
bindande särdirektiv har utskottet viss förståelse för
motionärernas synpunkter. Det finns emellertid andra skäl för
att förslaget bör genomföras. Ramdirektivet förutsätter nämligen
nationella föreskrifter om t.ex. märkning, förpackning,
anmälningsförfarande och kontroll av specialdestinerade
livsmedel. Eftersom motsvarande föreskrifter för närvarande
saknas i svensk rätt måste sådana införas för att Sverige skall
uppfylla sitt åtagande enligt EES-avtalet på livsmedelsområdet.
I enlighet med vad utskottet anfört i avsnitt 2 bör
normgivningen när den gäller denna typ av föreskrifter ligga på
myndighetsnivå. SLV är enligt utskottet den enda tänkbara
myndigheten som kan fatta beslut om sådana föreskrifter.

Utskottet har inget att erinra mot att det nuvarande
tillståndskravet för specialdestinerade livsmedel bibehålls i
avvaktan på bindande särdirektiv. I praktiken innebär detta att
den nuvarande tillståndsprövningen efter EES-avtalets
ikraftträdande skall ske med beaktande av innehållet i
ramdirektivet.

Med det anförda finner utskottet att syftet med motion L10
yrkande 1 i denna del i huvudsak torde vara tillgodosett.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet och
tillstyrker propositionen också i denna del.

I motion L11 anför Annika Åhnberg (-) att det är angeläget att
SLV beträffande specialdestinerade livsmedel utvecklar ett nära
samarbete med berörda patient- och intressegrupper. I motionen
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att SLV får ett sådant
uppdrag (yrkande 2).

I denna fråga har utskottet ingen annan uppfattning än
motionären. Utskottet utgår dock från att SLV utan något
formellt uppdrag -- i den mån EES-avtalet så medger -- beaktar
de intressen som berörda patient- och intressegrupper kan ha.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L11 yrkande 2.

4 Införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit

EES-avtalet omfattar på livsmedelsområdet även bestämmelser om
definition, märkning, beskrivning och presentation av
spritdrycker och vin. I propositionen anförs att det för
närvarande i Sverige endast finns ett fåtal bestämmelser på
detta område. Bestämmelserna finns i SLV:s föreskrifter som
meddelats med stöd av livsmedelslagen. Eftersom vin och sprit är
livsmedel enligt den definition av begreppet livsmedel som finns
i livsmedelslagen bör det enligt jordbruksministerns bedömning
ankomma på SLV att i den svenska lagstiftningen införa
bestämmelser om vin och sprit som omfattas av EES-avtalet. I den
mån SLV inte redan har nödvändiga bemyndiganden för
införlivandet kan sådana meddelas med stöd av livsmedelslagen. I
propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som
sålunda anförts om införlivande av EES-avtalets bestämmelser om
vin och sprit.

Det anförda föranleder inte någon erinran från utskottets
sida.

Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt
har utskottet ingen erinran.

5 Förstärkt konsumentpolitik m.m.

I motion L10 anför Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att EES-avtalet
medför att konsumentpolitiken och konsumentinformationen måste
stärkas. Konsumentpolitiken i hela Europa måste lyftas till en
högre dimension än tidigare varvid Sverige bör gå i spetsen. I
stället för att okritiskt anpassa oss till regler, som i många
fall kan vara otidsenliga, bör vi nu i stället ta till vara de
möjligheter som den svenska konsumentpolitiken har inom
EES-avtalets ram. Det gäller också enligt motionärerna att
utnyttja de vägar som finns i kontakter med andra regeringar.
När konsumentpolitiken förändras inom EG- och EFTA-länderna bör
Sverige aktivt engagera sig för att påverka behandlingen av de
frågor som bereds inom EG och EES, särskilt när det gäller
arbetet med bestrålade livsmedel och tillsatser, i syfte att
förbättra livsmedelskvaliteten. I motionen yrkas
tillkännagivande om vad som sålunda anförts om den svenska
konsumentpolitiken med anledning av EES-avtalet (yrkande 2).

Liknande önskemål om ett svenskt agerande förs fram i motion
L11 av Annika Åhnberg. Motionären menar bl.a. att Sverige nu
skyndsamt bör agera för att få s.k. azo-färgämnen förbjudna i
EES och för att uppnå också en i övrigt strikt hållning när det
gäller livsmedelstillsatser (yrkande 1). Vidare bör Sverige i så
stor utsträckning som möjligt försöka bibehålla nuvarande högre
krav på livsmedelsområdet. Enligt motionären är det svårt att
föreställa sig att något handelshinder skulle uppstå om t.ex.
märkningskravet på bakdag bibehölls (yrkande 4). Motionären vill
också ha till stånd en informationskampanj från SLV och
Konsumentverket i syfte att öka engagemanget och medvetenheten
från allmänhetens sida när det gäller livsmedels- och
konsumentfrågor med anledning av EES-avtalet (yrkande 5). Vidare
anser motionären att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk
utredning kring konsumentpolitiska frågor (yrkande 6). I
motionen yrkas tillkännagivande om det anförda.

Utskottet erinrar om att EES-utskottet med anledning av ett
motionsyrkande behandlat delvis samma principiella frågor som nu
tas upp i motionerna L10 och L11. I sitt av riksdagen nyligen
godkända betänkande (bet. 1992/93:EU1) anförde utskottet bl.a.
att EES-avtalet ger utrymme för särbestämmelser när det
föreligger tillräckliga skäl motiverade av hänsyn till bl.a.
hälsa och miljö. Utskottet utgick vidare från att regeringen
noga prövar vilka regler som måste ändras och bedömde att några
mer väsentliga produkt- och säkerhetskrav inte behöver slopas.
Utskottet framhöll vidare att avtalet inte hindrar
livsmedelsindustrin och handeln att frivilligt lämna information
som är värdefull för konsumenterna. Med ett ökat varuutbud kan
konsumenterna i än högre grad än för närvarande komma att
efterfråga uppgifter om t.ex. produktionssätt och
produktionsdag. Eftersom en tillfredsställande märkning -- i
likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar -- är
ett konkurrensmedel förutsatte EES-utskottet att enskilda
företag i branschen kommer att utnyttja denna möjlighet. Vidare
framhöll utskottet att en anpassning till EG:s nuvarande
regelverk givetvis inte bör föranleda att Sverige ger upp
ambitionerna på livsmedelsområdet. Enligt EES-utskottets mening
är det angeläget att vi med utnyttjande av de resurser och
kontaktvägar som står till buds försöker påverka utvecklingen
inom EG i riktning mot en sådan högre skyddsnivå som tillgodoser
konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är, påpekade
EES-utskottet, att Sverige aktivt engagerar sig i de
livsmedelsfrågor som nu bereds inom EG. Detta gäller såväl
pågående arbete rörande bestrålade livsmedel och
livsmedelstillsatser som andra frågor av betydelse för
livsmedelskvaliteten i Sverige. EES-utskottet utgick från att
regeringen skulle beakta vad utskottet sålunda anfört utan något
tillkännagivande från riksdagens sida. Någon riksdagens vidare
åtgärd med anledning av den då aktuella motionen ansågs således
inte påkallad.

Lagutskottet ansluter sig helt till de bedömningar som
EES-utskottet nyligen gjorde. Vid den svenska anpassningen till
de bestämmelser som ingår i EES-avtalet utgår utskottet från att
SLV i varje särskilt fall prövar möjligheten att behålla för
konsumenterna mer förmånliga svenska regler. När det gäller
märkningen av bakdag kommer SLV, enligt vad utskottet erfarit,
att rekommendera att en sådan märkning bibehålls. I sammanhanget
måste också understrykas att det inte är självklart att
livsmedelsindustrin alltid kommer att lägga sig exakt på den
miniminivå som bestämmelserna anger.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om
angelägenheten av att de möjligheter som EES-avtalet ger tas
till vara. Avtalet ger nämligen Sverige direkta och ökade
möjligheter att påverka konsumentpolitiken i EG och de andra
EFTA-länderna. Den viljeinriktning som kommer till uttryck i
avtalets ingress ger också en grund för Sverige att driva en
fortsatt ambitiös konsumentpolitik. Denna viljeinriktning
överensstämmer även med de nuvarande målen och riktlinjerna för
den svenska konsumentpolitiken och också med de strävanden som
funnits i Sverige sedan lång tid tillbaka att tillförsäkra
konsumenterna ett skydd för deras hälsa och säkerhet. Utskottet
utgår från att de möjligheter som sålunda skapas för en aktiv
svensk konsumentpolitik i enlighet med vad som anförs i
motionerna kommer till stånd utan något särskilt
tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet vill därvid
särskilt peka på att den konsumentpolitiska kommittén har i
uppdrag att lämna förslag till bl.a. hur kraven på insatser i
det internationella arbetet lämpligen kan tillgodoses (dir.
1992:63).

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L10
yrkande 2 samt L11 yrkandena 1 och 4.

När det sedan gäller frågan om särskild informationskampanj,
som tas upp i motion L11, vill utskottet peka på att SLV i sina
tidskrifter Vår Föda och Livstecknet informerar om de viktigaste
förändringarna med anledning av EES-avtalet. Vidare informerar
verket kontinuerligt om det pågående arbetet i det särskilda
informationsbladet EG och våra livsmedel. Såväl tidskrifterna
som faktabladen citeras ofta i dagspressen, varför informationen
också sprids till en bredare krets. På samma sätt som SLV
informerar också Konsumentverket regelbundet om vad EES-avtalet
innebär för de svenska konsumenterna, se t.ex. Konsumentverkets
skrift Hur påverkas konsumenterna av EES?.

Något tillkännagivande från riksdagens sida om ytterligare
informationsinsatser kan enligt utskottets mening mot denna
bakgrund inte anses erforderligt. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion L11 yrkande 5.

Vad slutligen beträffar yrkande 6 i motion L11 om en
konsumentpolitisk utredning vill utskottet erinra om att
regeringen beslutat om en sådan utredning den 14 maj 1992.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall också till yrkande
6 i motion L11.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande märkning av livsmedel

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L10 yrkande 1 i
denna del och motion 1992/93:L11 yrkande 3 antar regeringens
förslag till lag om ändring i livsmedelslagen såvitt avser
13§,
res. 1 (s)

2. beträffande specialdestinerade livsmedel

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L10 yrkande 1 i
denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i
livsmedelslagen såvitt avser 20§,

3. beträffande livsmedelslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
livsmedelslagen i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt under momenten 1 och 2,

4. beträffande införlivande av EES-avtalets bestämmelser om
vin och sprit

att riksdagen lägger propositionen i denna del till
handlingarna,

5. beträffande patient- och intressegruppers inflytande

att riksdagen avslår motion 1992/93:L11 yrkande 2,

6. beträffande förstärkt konsumentpolitik m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L10 yrkande 2 och
1992/93:L11 yrkandena 1 och 4,
res. 2 (s)

7. beträffande en informationskampanj m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:L11 yrkandena 5 och 6.

Stockholm den 3 december 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Inger
Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil
Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Carin
Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud Ekendahl (m), Karin
Pilsäter (fp) och John Bouvin (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Märkning av livsmedel (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,
Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:

I likhet med Lagrådet och motionärerna ser utskottet nackdelar
med förslaget utifrån ett konsumentperspektiv. Som motionärerna
pekar på finns det ett visst tolkningsutrymme beträffande
märkningsbestämmelsernas innehåll. Enligt utskottets mening
torde regeringen ha lättare än en myndighet att gentemot EG
hävda en viss tolkning och därmed ge de svenska föreskrifterna
för konsumenterna fördelaktigare innehåll. Vidare torde
regeringen med större framgång än en myndighet kunna verka för
att nuvarande från konsumentsynpunkt bättre svenska bestämmelser
får behållas. I sammanhanget måste också särskilt beaktas, som
Lagrådet också påpekat, att bestämmelserna har stor betydelse
från hälso- och säkerhetssynpunkt och att reglerna om märkning
av livsmedel har ett särskilt stort konsumentintresse, vilket
också visat sig i den allmänna debatten. Att utskottet på andra
områden godtagit liknande normgivningsbemyndiganden saknar
därför betydelse i detta sammanhang.

Det nu anförda leder utskottet till den slutsatsen att
EES-avtalet innebär att skälen för den nuvarande ordningen för
normgivningen i fråga om livsmedel framstår som ännu starkare än
hittills. Med bifall till motion L10 yrkande 1 i denna del
avstyrker därför utskottet regeringens förslag om ändring av
13§ livsmedelslagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande märkning av livsmedel

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L10 yrkande 1 i
denna del och med avslag på motion 1992/93:L11 yrkande 3 avslår
regeringens förslag till lag om ändring i livsmedelslagen såvitt
avser 13§.

2. Förstärkt konsumentpolitik m.m. (mom. 6)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,
Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet erinrar" och på s. 9 slutar med "och 4" bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att EES-avtalet innebär en utbyggnad
och förstärkning av det samarbete på konsumentområdet som redan
etablerats mellan EG och EFTA. Genom EES-samarbetet kommer
Sverige liksom övriga EFTA-länder att få insyn i och möjlighet
att aktivt delta i utformningen av EG:s regler som är av
betydelse från konsumentsynpunkt. När EG-kommissionen utarbetar
nya sådana regler kommer experter från EFTA-länderna att kunna
få delta på ett tidigt stadium och därigenom bidra till att
konsumenternas intressen tas till vara. EFTA-länderna får också
en initiativrätt som de kan utnyttja för att åstadkomma nya och
skärpta regler.

Avtalet ger således Sverige direkta och ökade möjligheter att
påverka konsumentpolitiken i EG och de andra EFTA-länderna. Den
viljeinriktning som kommer till uttryck i avtalets ingress ger
också en grund för Sverige att driva en fortsatt ambitiös
konsumentpolitik. Denna viljeinriktning överensstämmer med de
nuvarande målen och riktlinjerna för den svenska
konsumentpolitiken och också med de strävanden som funnits i
Sverige sedan lång tid tillbaka att tillförsäkra konsumenterna
ett skydd för deras hälsa och säkerhet. Enligt utskottets mening
är det angeläget att de nya möjligheter som skapas genom avtalet
verkligen också utnyttjas. Som både lagutskottet och
EES-utskottet tidigare understrukit (se yttr. 1992/93:LUy1 och
bet. 1992/93:EU1) är ett aktivt deltagande från
konsumentföreträdare samt svenska experter från exempelvis
Konsumentverket, SLV och näringslivet en förutsättning för att
den framtida europeiska konsumentpolitiken skall kunna påverkas.
Vidare kommer det alltmer omfattande internationella
standardiseringsarbetet att ställa krav på svenska insatser.

Enligt utskottets mening tillhör livsmedelsfrågorna, t.ex.
reglerna om märkning och om livsmedelstillsatser, ett av de
områden där starka svenska konsumentintressen gör sig gällande.
En anpassning till EG:s hittillsvarande regler på dessa områden
kan i vissa avseenden innebära en sänkning av Sveriges nuvarande
krav. Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion L10
understryka att en anpassning till EG:s nuvarande regelverk inte
bör föranleda att Sverige minskar sina ambitioner vare sig på
livsmedelsområdet eller på konsumentområdet. Tvärtom är det
enligt utskottets mening angeläget att vi med utnyttjande av de
resurser och kontaktvägar som står till buds försöker påverka
utvecklingen inom EG i riktning mot en högre skyddsnivå som
tillgodoser konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är, som
påpekas i motion L10, att Sverige aktivt engagerar sig i de
livsmedels- och konsumentfrågor som just nu bereds inom EG.
Detta gäller främst det pågående arbetet rörande bestrålade
livsmedel och livsmedelstillsatser, men ockå andra frågor av
betydelse för livsmedelskvaliteten och konsumentskyddet i
Sverige bör kunna bli föremål för påverkan.

Med hänsyn till angelägenheten av ett svenskt internationellt
agerande anser utskottet att ett initiativ från riksdagens sida
är påkallat. Vad utskottet anfört bör riksdagen därför med
bifall till motion L10 yrkande 2 samt med anledning av motion
L11 yrkandena 1 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:

6. beträffande förstärkt konsumentpolitik m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L10 yrkande 2 och
med anledning av motion 1992/93:L11 yrkandena 1 och 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I propositionen 1992/93:119 framlagt
Förslag till
Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Bilaga