Ändringar i lagen om näringsförbud, m.m.

Betänkande 1998/99:LU15

Lagutskottets betänkande 1998/99:LU15

Ändringar i lagen om näringsförbud, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1998/99

LU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1998/99:44 om ändringar i lagen om
näringsförbud och två med anledning av propositionen
väckta motioner. I propositionen föreslås bl.a. att
även kronofogdemyndigheten får rätt att ansöka om
näringsförbud vid betalningsunderlåtelse och konkurs
under förutsättning att åklagaren förklarat sig
avstå från att ansöka.

Vidare behandlas två motioner från allmänna
motionstiden år 1998 som rör frågor om åtgärder för
att hindra att stiftelser används som redskap vid
ekonomisk brottslighet respektive införande av
lämplighets- eller kompetenskontroll av företagare.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker
motionerna.

Till betänkandet har fogats två reservationer (m,
kd, fp) och ett särskilt yttrande (c).

Propositionen

I proposition 1998/99:44 föreslår regeringen
(Närings- och handelsdepartementet) - efter hörande
av Lagrådet - att riksdagen antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.

Lagförslaget har intagits som bilaga 1 till
betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av
proposition 1998/99:44

1998/99:L4 av Stig Rindborg m.fl. (m, kd, fp) vari
yrkas att riksdagen avslår förslaget till ändrade
regler beträffande förordnande av offentlig
försvarare i mål om näringsförbud i enlighet med vad
som anförts i motionen.

1998/99:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd, m, fp) vari
yrkas att riksdagen avslår de förslag som anförts i
propositionen vad gäller kronofogdemyndighetens
möjlighet att ansöka om näringsförbud vid
betalningsunderlåtelse och konkurs.

Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1998/99

1998/99:L202 av Bengt Silfverstrand och Anders
Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
skärpning av regelverket för stiftelser.

1998/99:L905 av Yilmaz Kerimo och Tommy Waidelich
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av någon form av "näringskörkort" för egna
företagare.

Utskottet

Ändringar i lagen om näringsförbud

Lagen (1986:436) om näringsförbud har till ändamål
att förhindra att personer som orsakar stora skador
genom sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta
med detta. Lagen innebär en möjlighet att ingripa
med förbud i ett fall då det skulle framstå som
stötande om en person som har begått allvarliga
oegentligheter i näringsverksamhet trots detta
skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan
verksamhet. Vid lagens tillämpning skall
allmänpreventiva hänsyn tas samtidigt som det är
viktigt att rättssäkerheten för den enskilde blir
tillfredsställande.

Näringsförbud skall, om det är påkallat från allmän
synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild
näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat
honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig
skyldig till brottslighet som inte är ringa (1 §).
Har näringsidkaren i näringsverksamhet gjort sig
skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna
straffet är fängelse i sex månader, skall ett
näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt,
såvida inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får
näringsförbud meddelas den som i egenskap av enskild
näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat
honom i näringsverksamheten och därvid i avsevärd
omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller
avgift som omfattas av lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
(1 a §). Även i detta fall krävs att åtgärden skall
vara påkallad från allmän synpunkt. Vid bedömningen
av om näringsidkaren, i de fall hans verksamhet
försatts i konkurs, grovt har åsidosatt sina
åligganden får hänsyn tas endast till sådana
oegentligheter som förekommit i den verksamhet som
försatts i konkurs (2 §). Har näringsverksamheten
bedrivits av en juridisk person får, under de
förutsättningar som enligt vad nu nämnts gäller för
en enskild näringsidkare, näringsförbud meddelas den
som företräder den juridiska personen. Ett
näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla
under lägst tre och högst tio år.

Den som är underkastad näringsförbud får i princip
inte driva näringsverksamhet. En sådan person får
inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha
vissa närmare angivna befattningar, såsom exempelvis
styrelseledamot i aktiebolag. Inte heller får den
som är underkastad näringsförbud faktiskt utöva
ledningen av en näringsverksamhet eller äga så många
aktier i ett aktiebolag att vederbörandes andel av
röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger
50 %. För att förhindra att ett näringsförbud
kringgås har den som är underkastad ett sådant
förbud inte rätt att vara anställd i en
näringsverksamhet som drivs av en närstående eller i
den näringsverksamhet där vederbörande åsidosatt
sina skyldigheter.

Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på
talan av allmän åklagare (8 §). Angående utredningen
och förfarandet i mål om näringsförbud skall i
princip tillämpas rättegångsbalkens regler om mål
som rör allmänt åtal för brott där straffet är
fängelse i högst ett år. Det innebär bl.a. att den
som förbudsyrkandet avser i mål om näringsförbud är
biträdd av en advokat, som av tingsrätten förordnats
till offentlig försvarare. Om det är uppenbart att
grund för näringsförbud föreligger kan domstolen, i
avvaktan på slutligt beslut, meddela tillfälligt
näringsförbud. Tillsynen över efterlevnaden av
meddelade näringsförbud utövas av
kronofogdemyndigheterna i egenskap av
tillsynsmyndigheter i konkurs. Överträdelse av ett
meddelat näringsförbud är straffbart. Om ett
näringsförbud överträds, skall det förlängas med
högst fem år, såvida det inte finns särskilda skäl
för att underlåta en förlängning.

Frågan om näringsförbudsinstitutet fungerar
effektivt har aktualiserats i olika sammanhang.
Förslag om en översyn i skilda avseenden av reglerna
om näringsförbud har vid flera tillfällen förts fram
i motioner i riksdagen. Under 1990-talet har också
flera ändringar vidtagits i lagen om näringsförbud.
De senaste ändringarna, som riksdagen beslutade
våren 1996, innebar skärpningar i fråga om
näringsförbud i anledning av brott (prop.
1995/96:98, bet. LU22, rskr. 212). I den då aktuella
propositionen angav regeringen att frågan om
näringsförbud i anledning av betalningsunderlåtelse
och konkurs borde utredas ytterligare.

Våren 1996 beslutade regeringen att tillkalla en
särskild utredare för att se över bestämmelserna om
näringsförbud i samband med betalningsunderlåtelse
och konkurs i lagen om näringsförbud. Utredningen,
som antog namnet Näringsförbudslagsutredningen,
överlämnade i september 1997 betänkandet (SOU
1997:123) Ett effektivare näringsförbud. Betänkandet
har remissbehandlats, och de i propositionen
föreslagna ändringarna bygger på utredningens
förslag i vissa delar.

I propositionen föreslås att den personkrets som
kan meddelas ett näringsförbud i konkursfallet skall
utvidgas till att omfatta inte bara den som var
ställföreträdare för den juridiska personen när den
försattes i konkurs utan även den som innehade en
sådan ställning senare än ett år innan
konkursansökan kom in till tingsrätten. För att
näringsförbud i detta fall skall kunna komma i fråga
förutsätts, liksom i andra fall, att näringsidkaren
förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller
att han eller hon på något annat sätt grovt
åsidosatt vad som ålegat honom eller henne i
näringsverksamheten.

Vidare föreslås att kronofogdemyndigheten skall få
möjlighet att ansöka om näringsförbud i de fall som
avses i 1 a och 2 §§ lagen om näringsförbud, dvs.
vid betalningsunderlåtelse och konkurs, under
förutsättning att åklagaren förklarat sig avstå från
att ansöka om näringsförbud. Under samma
förutsättning skall enligt förslaget
kronofogdemyndigheten också få ansöka om tillfälligt
förbud vid betalningsunderlåtelse och konkurs.

Ansökningar om näringsförbud och tillfälligt
näringsförbud i anledning av betalningsunderlåtelse
och konkurs skall enligt förslaget handläggas enligt
lagen (1996:242) om domstolsärenden. Detta skall
gälla oavsett om det är åklagaren eller
kronofogdemyndigheten som ansöker om näringsförbud.
Även frågor om upphävande av förbud och förlängning
av näringsförbud skall handläggas enligt lagen om
domstolsärenden. Ett ärende om näringsförbud skall
tas upp av tingsrätten i den ort där näringsidkaren
har sitt hemvist. Om näringsidkaren inte har hemvist
i Sverige skall ärendet tas upp av Stockholms
tingsrätt. I konkursfallet får ärendet om
näringsförbud tas upp av den tingsrätt som
handlägger eller har handlagt konkursen. I fråga om
rätten till offentlig försvarare i ärenden om
näringsförbud föreslås att offentlig försvarare
skall förordnas för den som ansökan avser, om det
finns särskilda skäl. Bestämmelserna i
rättegångsbalken skall gälla i fråga om offentlig
försvarare.

När det gäller tillsynen över efterlevnaden av
näringsförbud föreslås i propositionen att
kronofogdemyndigheten i den ort där den som har
meddelats förbudet är bosatt skall utöva tillsynen.
Är den som meddelats näringsförbud inte bosatt i
Sverige utövas tillsynen av kronofogdemyndigheten i
Stockholm.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
1999.

Förslaget om att kronofogdemyndigheten skall få
rätt att ansöka om näringsförbud och tillfälligt
näringsförbud vid betalningsunderlåtelse och konkurs
kritiseras av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd, m, fp) i
motion L5. I motionen framhålls att en talerätt för
kronofogdemyndighen, såsom den utformats enligt
regeringens förslag, inte är omgärdad av några
rättssäkerhetsgarantier i samma utsträckning som
finns för brottmålens del. Dessutom kan, anförs det,
kronofogdemyndigheternas processerfarenhet i
allmänhet inte anses vara tillräcklig för att på ett
bra sätt föra talan inför domstol. Enligt
motionärerna bör inte ett problem, som egentligen
har att göra med bristande resurser hos åklagarna,
lösas genom en utökad talerätt på det sätt som nu
föreslås. Åklagarnas exklusiva talerätt på
förevarande område bör enligt motionärerna inte
rubbas. I motionen yrkas att riksdagen avslår
lagförslaget vad gäller kronofogdemyndighetens
möjlighet att ansöka om näringsförbud vid
betalningsunderlåtelse och konkurs.

I likhet med motionärerna anser utskottet att ett
näringsförbud är en ingripande åtgärd för den
enskilde och att det därför är nödvändigt att
regelverket i alla dess delar är omgärdat av
särskilda rättssäkerhetsgarantier. Utskottet kan
emellertid inte finna att enbart den omständigheten
att kronofogdemyndigheten får rätt att ansöka om
näringsförbud och tillfälligt näringsförbud vid
betalningsunderlåtelse och konkurs kan anses medföra
något hot mot rättssäkerheten. Enligt utskottets
mening torde det allmänt sett vara en fördel att
kronofogdemyndigheten ges en rätt att föra talan.
Kronofogdemyndigheten har nämligen, såsom också
framhålls i propositionen, i regel en bättre
sakkunskap än åklagarmyndigheten i frågor som gäller
betalningsunderlåtelser och konkurser, vilket i sin
tur kan leda till att fler ärenden om näringsförbud
på ett sakkunnigt sätt kan komma under domstols
prövning.

Vad som däremot kan diskuteras utifrån
rättssäkerhetssynpunkt är, enligt utskottets mening,
den i propositionen föreslagna
handläggningsordningen i betalningsunderlåtelse- och
konkursfallen. Enligt gällande ordning handläggs
alla ansökningar om näringsförbud med tillämpning av
reglerna i rättegångsbalken för brottmål; det gäller
även yrkanden i anledning av betalningsunderlåtelse
och konkurs som inte har samband med brott.
Härigenom blir reglerna om rätt till offentlig
försvarare tillämpliga liksom de grundläggande
rättsskyddsprinciperna angående bl.a. objektivitet
och muntlighet. I propositionen föreslås att
ansökningar om näringsförbud i anledning av
betalningsunderlåtelse eller konkurs, oberoende av
om ansökan görs av åklagare eller
kronofogdemyndighet, skall handläggas enligt lagen
om domstolsärenden (ärendelagen). I ärendelagen
finns inga bestämmelser som direkt kan anses svara
mot rättegångsbalkens regler om de grundläggande
rättsskyddsprinciperna. Regeringens förslag till
ändringar i lagen om näringsförbud innehåller
emellertid ett flertal regler som - med frångående
av ärendelagens reglering - innebär ett närmande
till de rättsskyddsprinciper som gäller för
brottmål. Förslaget att tingsrätten skall hålla ett
sammanträde innan ett ärende avgörs i sak har
sålunda denna innebörd. Detsamma gäller att
tingsrätten, om sammanträde hålls, skall bestå av en
lagfaren domare och tre nämndemän, att ärendet skall
avgöras av samma domare samt att omröstningsreglerna
i 29 kap. rättegångsbalken skall tillämpas. Att
rättegångsbalkens omröstningsregler skall gälla
innebär att vid lika röstetal den åsikt skall gälla
som leder till det förmånligaste resultatet för den
mot vilket förbudsyrkandet riktas. Utskottet kan mot
denna bakgrund inte se att den föreslagna
handläggningsordningen för betalningsunderlåtelse-
och konkursfallen skulle utmana viktiga
rättsskyddsprinciper, och sammantaget anser
utskottet att den nu behandlade nyordningen kan
godtas.

Med det anförda tillstyrker utskottet lagförslaget
i ifrågavarande delar och avstyrker bifall till
motion L5.

Stig Rindborg m.fl. (m, kd, fp) framhåller i motion
L4 att det är av största vikt att den som avses med
ett förbudsyrkande får möjlighet att på ett fullgott
sätt lägga fram sin sak. Ett yrkande om
näringsförbud kan många gånger gälla små företagare
som har svårt att själva tillvarata sina
rättigheter. Enligt motionen måste av
rättssäkerhetsskäl utgångspunkten vara att
näringsidkaren skall ha rätt till offentlig
försvarare när yrkande framställs om näringsförbud.
Mot denna bakgrund kritiserar motionärerna att det i
regeringens lagförslag ställs upp krav på särskilda
skäl för att få offentlig försvarare i ärenden om
näringsförbud, och i motionen yrkas att riksdagen
avslår förslaget i denna del.

Med anledning av den nu aktuella motionen vill
utskottet uttala en viss tveksamhet till det
föreslagna kravet på särskilda skäl för förordnande
av offentlig försvarare i betalningsunderlåtelse-
och konkursfallen. Enligt utskottets mening måste
för den enskilde ett näringsförbud framstå som en
lika ingripande påföljd oavsett om förbudet grundas
på brott eller om det meddelats i anledning av
betalningsunderlåtelse eller konkurs. Dessutom torde
det många gånger vara så att en näringsidkare mot
vilken en förbudstalan riktas saknar egna medel att
bekosta ett ombud och inte på ett tillfredsställande
sätt själv kan utföra sin talan. I propositionen
framhåller regeringen emellertid att kravet på
särskilda skäl inte skall medföra en alltför
restriktiv bedömning av behovet av offentlig
försvarare. Det finns enligt utskottets mening
anledning att ta fasta på detta uttalande och att, i
avvaktan på hur den föreslagna bestämmelsen kommer
att tillämpas av domstolarna, godta regeringens
förslag också i denna del. Utskottet utgår från att
regeringen är uppmärksam på rättsutvecklingen i
ifrågavarande hänseende och, om det visar sig
erforderligt, tar initiativ till lagändring.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker
regeringens förslag också i denna del och avstyrker
bifall till motion L4.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående
föranleder propositionen och motionerna inte några
uttalanden från utskottets sida.

Övriga frågor

Stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1
januari 1996, innehåller en civilrättslig reglering
av stiftelseinstitutet samt bestämmelser om tillsyn.
I den civilrättsliga regleringen, som i stora delar
anknyter till äldre rätt, återfinns en definition av
begreppet stiftelse. Enligt denna bildas en
stiftelse genom att egendom enligt ett förordnande
av en eller flera stiftare avskiljs för att
varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet
för ett bestämt ändamål. Egendomen skall anses
avskild när den tagits om hand av någon som åtagit
sig att förvalta den i enlighet med
stiftelseförordnandet. Stiftelsen är en juridisk
person och för dess förpliktelser svarar bara
stiftelsens tillgångar. Stiftelselagen innehåller
bestämmelser om två olika förvaltningsformer,
nämligen egen förvaltning respektive anknuten
förvaltning. Egen förvaltning innebär att
förvaltningsåtagandet har lämnats av en eller flera
fysiska personer. Dessa bildar stiftelsens styrelse.
Vid anknuten förvaltning har förvaltningsåtagandet
lämnats av en juridisk person. En sådan juridisk
person betecknas som stiftelsens förvaltare.

Alla stiftelser skall stå under tillsyn. Avsikten
är dock att tillsynen skall vara koncentrerad till
de stiftelser som är bokförings- och
årsredovisningsskyldiga, bl.a. stiftelser som
bedriver näringsverksamhet. Sådana stiftelser skall
vara registrerade i ett stiftelseregister.
Registrerings- och tillsynsmyndighet är
länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrelse
eller dess förvaltare har sitt säte.

I motion L202 anför Bengt Silfverstrand och Anders
Karlsson (båda s) att stiftelser i allt större
utsträckning används som täckmantlar för ekonomisk
brottslighet. Bl.a. används stiftelser för att begå
olika typer av bedrägerier, exempelvis insamlings-
och momsbedrägerier, varvid man utnyttjar
svårigheten att identifiera de personer som
företräder stiftelsen. För att komma till rätta med
missbruket anser motionärerna att en rad åtgärder
måste vidtas. Högre krav bör ställas på
dokumentation och redovisning. Vidare bör det
införas hinder för den som har näringsförbud att
bilda en näringsdrivande stiftelse. I motionen yrkas
att riksdagen ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skärpning av regelverket för
stiftelser.

Utskottet vill först erinra om de ändringar i
stiftelselagen som riksdagen beslutade våren 1998
(se bet. 1997/98:LU22, rskr. 221). Fr.o.m. den 1
juli 1998 gäller att anmälan för registrering i
stiftelseregistret skall innehålla uppgift om
styrelseledamöternas personnummer eller förvaltarens
organisationsnummer. Syftet med dessa ändringar var
att komma till rätta med svårigheterna att
identifiera stiftelsens företrädare. Samtidigt
infördes vissa ändringar i handelsregisterlagen
(1974:157), som innebar bl.a. att det vid
registrering av handelsbolag, i vilka en stiftelse
med egen förvaltning är bolagsman, skall antecknas
personuppgifter för dem som är styrelseledamöter i
stiftelsen. Enligt utskottets mening torde dessa
lagändringar i betydande grad förhindra att
stiftelser bildas i syfte att begå ekonomiska brott.

Enligt vad utskottet erfarit kommer
Justitiedepartementet inom kort att i en
departementspromemoria framlägga förslag om
ytterligare lagändringar i syfte att förhindra att
stiftelseformen används för ekonomisk brottslighet.
Den aviserade departementspromemorian kommer att
bygga på Åklagarväsendets rapport 1997:4, Stiftelser
- Ett redskap i ekonomisk brottslighet? samt förslag
från Statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund
motion L202 inte föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd, och utskottet avstyrker bifall till
motionen.

I motion L905 anför Yilmaz Kerimo och Tommy
Waidelich (båda s) att det inte finns några krav på
branschvana eller på kunskaper om regler gällande
bokföring, bokslut, skatter m.m. för att få starta
företag. Enligt motionärerna har många som vill
starta företag i dag brister i nämnda avseenden,
vilket leder till svårigheter i näringsverksamheten.
Mot denna bakgrund bör enligt motionen införas krav
på viss utbildning i bokföring, skattelagstiftning
m.m. Dessutom bör krävas kompetensbevis för
erhållande av registrering av företaget. I motionen
yrkas ett tillkännagivande om behovet av någon form
av "näringskörkort" för egna företagare.

Enligt utskottets mening är det naturligtvis
angeläget att det i ett nystartat företag finns
kunskaper om de regler som är av betydelse för
näringsverksamheten och att företagaren allmänt sett
är lämplig för uppgiften. Som näringsutskottet
uttalade hösten 1992, då motioner med liknande
inriktning som den nu aktuella behandlades (se bet.
1992/93:NU1), bör emellertid brister i
företagskunnande inte åtgärdas genom införande av
krav på kompetensbevis eller liknande för
företagare. Ett lagstadgat krav på viss kompetens
för att få bedriva näringsverksamhet torde nämligen
vara förenat med betydande komplikationer av olika
slag och ligger inte heller i linje med nuvarande
strävanden att underlätta företagsamheten.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L905.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kronofogdemyndighetens
talerätt

att riksdagen, med avslag på motion 1998/99:L5, antar 8 a,
10, 13, 22 och 26 §§ regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud,

res. 1 (m, kd, fp)

2. beträffande rätten till offentlig
försvarare

att riksdagen, med avslag på motion 1998/99:L4, antar 8 d §
förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436)
om näringsförbud,

res. 2 (m, kd, fp)

3. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1986:436) om näringsförbud, i den mån
lagförslaget inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,

4. beträffande missbruk av stiftelser

att riksdagen avslår motion 1998/99:L202,

5. beträffande lämplighets- och
kompetenskontroll

att riksdagen avslår motion 1998/99:L905.

Stockholm den 9 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Marina Pettersson (s),
Elizabeth Nyström (m), Christina
Nenes (s), Tasso Stafilidis (v),
Kjell Eldensjö (kd), Berit
Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),
Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson
(fp) och Eva Arvidsson (s).

Reservationer

1. Kronofogdemyndighetens talerätt (mom. 1)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4
börjar med "I likhet" och på s. 5 slutar med "motion
L5" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det ett oeftergivligt
krav att näringsförbudet är omgärdat av samma
rättssäkerhetsgarantier som gäller i brottmål. Som
motionärerna och flera remissinstanser framhållit
innebär en talerätt för kronofogdemyndigheten, såsom
den utformats enligt regeringens förslag, inte
sådana garantier. Framför allt innehåller förslaget
inte några rättsskyddsregler för förfarandet hos
kronofogdemyndigheten motsvarande de som finns för
förundersökning i brottmål enligt 23 kap. 4 §
rättegångsbalken. Det innebär att
objektivitetsprincipen samt myndigheternas
skyldighet att iaktta diskretion och att ta hänsyn
till de inblandades integritet inte lika uttryckligt
gäller för kronofogdemyndighetens handläggning.
Dessutom kan kronofogdemyndigheternas
processerfarenhet i allmänhet inte anses vara
tillräcklig för att på ett bra sätt föra talan inför
domstol.

Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets
mening av rättssäkerhetsskäl talerätten på
förevarande område även i fortsättningen förbehållas
allmänne åklagaren. Regeringens ändringsförslag bör
sålunda inte genomföras i ifrågavarande delar. I
stället förordar utskottet att de berörda
paragraferna utformas i enlighet med reservanternas
förslag i bilaga 2.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande kronofogdemyndighetens talerätt

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L5
antar 8 a, 10, 13, 22 och 26 §§ regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1986:
436) om näringsförbud med den ändringen att
paragraferna erhåller i bilaga 2 som
Reservanternas förslag betecknade lydelse.

2. Rätten till offentlig försvarare
(mom. 2)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5
börjar med "Med anledning" och på s. 6 slutar med
"motion L4" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen är näringsförbud en
ingripande åtgärd som har karaktär av en offentlig
sanktion mot den enskilde. Det är därför av största
vikt att ingen meddelas ett näringsförbud utan att
ha fått möjlighet att på ett fullgott sätt lägga
fram sin sak. En talan om näringsförbud gäller många
gånger småföretagare som kan ha svårt att själva ta
till vara sina rättigheter, eftersom förfarandet
inrymmer svårbedömda juridiska och andra aspekter.
Av hänsyn till rättssäkerheten måste, enligt
utskottets mening, utgångspunkten vara att
näringsidkaren skall ha rätt till offentlig
försvarare när yrkande framställs om näringsförbud.
Mot denna bakgrund är det, som framhålls i motionen,
olyckligt att regeringen i propositionen intar en
restriktiv hållning och föreslår att det skall
krävas särskilda skäl för att få offentlig
försvarare i ärenden om näringsförbud. Enligt
utskottets mening leder dessutom regeringens
uttalande i motiven, att kravet på "särskilda skäl"
inte skall medföra en alltför restriktiv bedömning
av behovet av offentlig försvarare, bara till
osäkerhet i rättstillämpningen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet, i
likhet med motionärerna, att regeringens lagförslag
inte bör genomföras i ifrågavarande del. Den berörda
paragrafen - 8 d § - bör i stället utformas i
enlighet med reservanternas förslag i bilaga 2.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande rätten till offentlig
försvarare

att riksdagen med anledning av motion
1998/99:L4 antar 8 d § regeringens
förslag till lag om ändring i lagen
(1986:436) om näringsförbud med den
ändringen att paragrafen erhåller i
bilaga 2 som Reservanternas förslag
betecknade lydelse.

Särskilt yttrande

Kronofogdemyndighetens talerätt

Viviann Gerdin (c) anför:

Jag ställer mig tveksam till att utvidga talerätten
i fråga om näringsförbud till kronofogdemyndigheten.
Jag utgår emellertid från att regeringen noga följer
tillämpningen av den nya ordningen och tar initiativ
till lagändring om det visar sig påkallat. Med
hänsyn härtill har jag valt att inte reservera mig i
denna fråga.

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud

Av reservanterna föreslagna
ändringar i regeringens förslag
till lag om ändring i lagen
(1986:436) om näringsförbud

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
8 a §
-----------------------------------------------------
Allmän åklagare får Allmän åklagare får
ansöka om näringsförbud i ansöka om näringsförbud i
de fall som avses i 1 a de fall som avses i 1 a
och 2 §§, om han inte för och 2 §§, om han inte för
talan om det enligt 8 §. talan om det enligt 8 §.
Om åklagaren i de fall Om inte annat föreskrivs
som avses i 1 a och 2 §§ i denna lag, handläggs
förklarat sig avstå från ett ärende om
att ansöka om näringsförbud enligt 1 a
näringsförbud, får och 2 §§ enligt lagen
ansökan i stället göras (1996:242) om
av kronofogdemyndigheten. domstolsärenden.
Om inte annat föreskrivs
i denna lag, handläggs
ett ärende om
näringsförbud enligt 1 a
och 2 §§ enligt lagen
(1996:242) om
domstolsärenden.

Om kronofogdemyndigheten
ansökt om näringsförbud i
tingsrätten företräder
Riksskatteverket staten i
högre domstol.
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
8 d §
-----------------------------------------------------
Rätten får i ärenden om Rätten får i ärenden om
näringsförbud förordna näringsförbud förordna
offentlig försvarare för offentlig försvarare för
den som avses med den som avses med
förbudsyrkandet om det förbudsyrkandet om det
finns särskilda skäl. I finns skäl därför. I
fråga om offentlig fråga om offentlig
försvarare gäller försvarare gäller
bestämmelserna i bestämmelserna i
rättegångsbalken. rättegångsbalken.
-----------------------------------------------------
I fråga om rättegångskostnader tillämpas i ärenden
om näringsförbud 31 kap. rättegångsbalken.
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
10 §
-----------------------------------------------------
Är det uppenbart att grund för näringsförbud
föreligger, får rätten meddela förbud för tiden till
dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts
(tillfälligt näringsförbud).
-----------------------------------------------------
En fråga om tillfälligt En fråga om tillfälligt
näringsförbud tas upp på näringsförbud tas upp på
yrkande av åklagaren. Om yrkande av åklagaren.
åklagaren i de fall som Innan ett förbud meddelas
avses i 1 a och 2 §§ skall den som yrkandet
förklarat sig avstå från avser få tillfälle att
att yrka förbud, får yttra sig, om det inte
yrkande om tillfälligt finns anledning att anta
näringsförbud i stället att han har avvikit eller
framställas av på annat sätt håller sig
kronofogdemyndigheten. undan.
Innan ett förbud meddelas
skall den som yrkandet
avser få tillfälle att
yttra sig, om det inte
finns anledning att anta
att han har avvikit eller
på annat sätt håller sig
undan.
-----------------------------------------------------
Frågor om tillfälligt näringsförbud som prövas utan
samband med brott handläggs enligt 8 a-d §§. I
övriga fall tillämpas vad som sägs i 8 §.

-----------------------------------------------------
Bifalls ett yrkande om näringsförbud, får rätten i
domen eller beslutet självmant förordna om
tillfälligt förbud.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
13 §
-----------------------------------------------------
Om rätten meddelar ett Om rätten meddelar ett
tillfälligt näringsförbud tillfälligt näringsförbud
innan talan om innan talan om
näringsförbud har väckts näringsförbud har väckts
eller ansökan kommit in eller ansökan kommit in
till rätten, skall den till rätten, skall den
utsätta en tid inom utsätta en tid inom
vilken sådan talan skall vilken sådan talan skall
väckas eller ansökan väckas eller ansökan
lämnas in. Tiden får inte lämnas in. Tiden får inte
bestämmas längre än vad bestämmas längre än vad
som bedöms nödvändigt. Om som bedöms nödvändigt. Om
den utsatta tiden inte är den utsatta tiden inte är
tillräcklig, och om tillräcklig, och om
åklagaren eller åklagaren före tidens
kronofogde-myndigheten utgång begär att tiden
före tidens utgång begär skall förlängas, får
att tiden skall rätten medge sådan
förlängas, får rätten förlängning.
medge sådan förlängning.
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
22 §
-----------------------------------------------------
Ansökan om återkallelse Ansökan om återkallelse
av dispens får göras av av dispens får göras av
allmän åklagare. Om allmän åklagare. När
åklagaren i de fall som frågan prövas i ett
avses i 1 a och 2 §§ särskilt ärende gäller i
förklarat sig avstå från tillämpliga delar vad som
att ansöka om sägs i 17 § andra och
återkallelse, får ansökan tredje styckena. Ett
i stället göras av sådant ärende får dock
kronofogdemyndigheten. tas upp även av den
När frågan prövas i ett tingsrätt som tidigare
särskilt ärende gäller i prövat frågan om dispens.
tillämpliga delar vad som
sägs i 17 § andra och
tredje styckena. Ett
sådant ärende får dock
tas upp även av den
tingsrätt som tidigare
prövat frågan om dispens.
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
26 §
-----------------------------------------------------
Ett näringsförbud som Ett näringsförbud som
överträds skall förlängas överträds skall förlängas
med högst fem år om det med högst fem år om det
inte finns särskilda skäl inte finns särskilda skäl
att underlåta att underlåta
förlängning. Sker flera förlängning. Sker flera
förlängningar, får den förlängningar, får den
sammanlagda tiden för sammanlagda tiden för
förlängning inte vara mer förlängning inte vara mer
än fem år. Talan om än fem år. Talan om
förlängning skall väckas förlängning skall väckas
eller ansökan därom göras eller ansökan därom göras
innan förbudstiden har innan förbudstiden har
gått ut. Talan väcks gått ut. Talan väcks
eller ansökan görs av eller ansökan görs av
åklagaren. Om åklagaren i åklagaren.
de fall som avses i 1 a
och 2 §§ förklarat sig
avstå från att yrka
förlängning, får ansökan
i stället göras av
kronofogdemyndigheten.
-----------------------------------------------------
När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller
i tillämpliga delar vad som sägs i 8 a-d §§ och 17 §
andra stycket.
-----------------------------------------------------
I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens
när ett förbud överträds.
-----------------------------------------------------