Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler m.m.

Betänkande 2003/04:BOU9

Bostadsutskottets betänkande2003/04:BOU9

Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler m.m.

---

Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:115
Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler m.m. samt en
följdmotion och ett förslag i en fristående motion från 2003 års allmänna
motionstid.
Propositionen innehåller förslag till ändringar i fastighetsbildningslagen
(1970:988) och lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering.
Ändringarna gäller dels reglerna om förfarandet vid lantmäteriförrättningar,
dels reglerna om rättegångskostnader vid överklagande av lantmäterimyndighetens
beslut om debitering av förrättningskostnader.
Det har inte väckts någon motion i anledning av regeringens
lagförslag.
Utskottet föreslår att riksdagen antar lagförslagen.
Följdmotionen avser förslag om införande av lagstiftning om äganderätt
till enskilda lägenheter i flerbostadshus (ägarlägenheter) och har väckts
med anledning av att regeringen i propositionen har redovisat som sin
bedömning att det inte bör införas någon sådan lagstiftning.
I den fristående motionen föreslås inskränkningar i kommunernas möjligheter
att förordna om vattenskyddsområden.
Utskottet avstyrker motionsförslagen.
Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Regeringens lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag till1. lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988),2. lag om ändring i lagen (1971:1037) om
äganderättsutredning och legalisering.Därmed bifaller riksdagen proposition
2003/04:115.

2. Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella
fastigheter
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo4 yrkandena 1 och 2.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)

3. Vattenskyddsområden
Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ404 yrkande 7.
Reservation 2 (m, c)
Stockholm den 29 april 2004
På bostadsutskottets vägnar
Ragnwi Marcelind
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ragnwi Marcelind (kd),
Owe Hellberg (v), Anders Ygeman (s), Lilian Virgin (s), Marietta de
Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander
(s), Margareta Pålsson (m), Ingela Thalén (s), Lars Tysklind (fp), Rigmor
Stenmark (c), Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson (m), Sten Lundström
(v), Helena Hillar Rosenqvist (mp) och Leif Jakobsson (s).

Utskottets överväganden
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens lagförslag.
Propositionen
Propositionen innehåller förslag till ändringar i fastighetsbildningslagen
(1970:988) och lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering.
Förslagen finns intagna i bilaga 2.
De föreslagna ändringarna gäller dels reglerna om förfarandet vid
lantmäteriförrättningar, dels reglerna om rättegångskostnader vid överklagande
av lantmäterimyndighetens beslut om debitering av förrättningskostnader.

I fråga om förfarandet vid förrättningar föreslår regeringen ändringar i
reglerna om underrättelser till byggnadsnämnden och om underrättelser om
meddelade beslut.
Regeringen föreslår bl.a. att lantmäterimyndigheten alltid skall skicka
en skriftlig underrättelse om ett meddelat beslut till kända sakägare och
andra som kan överklaga beslutet. Syftet är att säkerställa att den som
har rätt att överklaga beslutet också får kännedom om detta för att kunna
utnyttja sin rätt att överklaga.
Vidare innebär regeringens förslag att lantmäterimyndighetens skyldighet
att underrätta byggnadsnämnden om utsatta sammanträden och om förrättningar
som handläggs utan sammanträde skall begränsas; sådana underrättelser
skall skickas enbart om nämnden har begärt det.
För vissa ärenden som avser samfälligheter och servitut föreslår regeringen
särskilda undantag från bestämmelserna om kallelse till sammanträden och
om underrättelse om beslut.
Förslaget innebär vad gäller reglerna om rättegångskostnader att klaganden
normalt skall bära sin rättegångskostnad vid överklagande av beslut om
debitering av förrättningskostnader. En enskild sakägare som vinner ett
sådant mål föreslås dock i vissa fall kunna få ersättning av allmänna
medel för sina rättegångskostnader.
Regeringen föreslår att lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli
2004.
Utskottets ställningstagande
Regeringens lagförslag har inte mött invändningar i motioner. Utskottet
tillstyrker lagförslagen.
Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella fastigheter

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om ägarlägenheter och villkoren för
bildande av tredimensionella fastigheter. Jämför reservation 1 (m, fp, kd,
c) och särskilt yttrande (mp).
Propositionen
I propositionen redovisar regeringen sitt ställningstagande i frågan om
det bör införas lagstiftning om äganderätt till enskilda lägenheter i
flerbostadshus (ägarlägenheter). Frågan är föranledd av ett tillkännagivande
från riksdagen (se bet. 1998/99:BoU7 och rskr. 1998/99:165).
På regeringens uppdrag har 2000 års ägarlägenhetsutredning kartlagt och
analyserat olika argument för och emot införandet av regler om ägarlägenheter
i svensk rätt. Utredningen har vidare, med utgångspunkt från denna analys,
föreslagit hur en lagreglering om sådana lägenheter skulle kunna utformas
(se betänkandet Att äga sin lägenhet [SOU 2002:21]). Utredningens förslag
innebär bl.a. att ägarlägenheter skall kunna bildas endast vid nyproduktion
och då endast i form av sammanhållna enheter om minst tre
fastigheter-lägenheter.

Regeringen redovisar som sin bedömning att det inte bör införas lagstiftning
om äganderätt till enskilda lägenheter i flerbostadshus (ägarlägenheter).

Till grund för sitt ställningstagande redovisar regeringen bl.a. att man
har svårt att se att ägarlägenheter i praktiken skulle innebära några
särskilt påtagliga fördelar för de boende jämfört med bostadsrätt. Regeringen
framhåller även att Ägarlägenhetsutredningens förslag dessutom innebär
att det skall finnas en ägarlägenhetsförening som har hand om den gemensamma
förvaltningen, vilket i praktiken minskar skillnaden mellan ägarlägenheter
och bostadsrättslägenheter.
Regeringen pekar vidare på vissa potentiella nackdelar med ägarlägenheter.
Det gäller bl.a. riskerna för ökad segregation och problem i samband med
uthyrning i stor omfattning av ägarlägenheter.
Avslutningsvis anser regeringen att det, eftersom reglerna om tredimensionell
fastighetsindelning nyligen har trätt i kraft, finns goda skäl att avvakta
med förändringar till dess att man har fått en uppfattning om hur den nya
lagstiftningen tillämpas.
Regeringen har tidigare redovisat avsikten att göra en utvärdering av
reglerna om tredimensionell fastighetsindelning (se prop. 2002/03:116 s.
43 och s. 116). I vart fall intill dess en sådan uppföljning har gjorts
anser regeringen att det inte framstår som lämpligt att utvidga reglernas
tillämpningsområde.
Motionen
I en följdmotion, 2003/04:BoU4 (m, fp, kd, c), begär motionärerna att
regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen med förslag om dels
lagstiftning för enskilda ägarlägenheter, dels förslag till lagändring
som innebär ett avskaffande av 3 kap. 1 a § första stycket 4
fastighetsbildningslagen (1970:988).
Utskottets ställningstagande
Inledningsvis finner utskottet skäl att peka på att den bestämmelse i
fastighetsbildningslagen som motionärerna vill ta bort innebär att en
fastighetsbildning som medför att en tredimensionell fastighet nybildas
eller ombildas får ske under förutsättning att fastigheten, om den är
avsedd för bostadsändamål, är ägnad att omfatta minst fem bostadslägenheter.
Villkoret är en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för bildande
av en sådan tredimensionell fastighet.
Det som motionärerna föreslår innebär att man går längre än
Ägarlägenhetsutredningen. Utredningens förslag avser nämligen endast
nyproduktion
och inte det befintliga beståndet av lägenheter.
Utskottet ansluter sig till regeringens i propositionen redovisade
bedömningar och avstyrker motionsförslaget.
Vattenskyddsområden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om vattenskyddsområden. Jämför
reservation 2 (m, c).
Motionen
I motion 2003/04:MJ404 (m) yrkande 7 föreslår motionärerna inskränkningar
i möjligheterna att förordna om vattenskyddsområden. De anför att kommuner
alltför ofta tar till områden som är väsentligt större än vad som är
befogat.
Utskottets ställningstagande
Enligt 7 kap. 21 § MB får länsstyrelsen eller kommun förklara ett område
som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång
som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. I samma
kapitels 22 § MB anges att länsstyrelsen eller kommun skall meddela sådana
föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter som
behövs för att tillgodose syftet med vattenskyddsområde.
Syftet med inrättande av vattenskyddsområden brukar ofta anges vara att
ge garantier för att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande skall
kunna användas för sitt ändamål. Framför allt är det fråga om
dricksvattenproduktion. I skyddsföreskrifter kan förbud meddelas mot exempelvis
hantering av petroleumprodukter och andra kemikalier, spridning av gödsel,
spridning av bekämpningsmedel, infiltration av hushållsspillvatten och
kommunalt dagvatten, industriell verksamhet, transport av farligt gods,
anläggande av vägar, bebyggelse, grävning, täktverksamhet, bad, båtfart
och fiske. Vidare kan länsstyrelse och kommun ålägga en markägare att
upplåta mark för stängsel och skyltar som behövs för att tillgodose syftet
med vattenskyddsområdet.
Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär
att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del
av en fastighet avsevärt försvåras t.ex. genom föreskrifter enligt 7 kap.
22 § om åtgärder och inskränkningar som rör vattenskyddsområden.
I likhet med motionärerna anser utskottet naturligtvis det vara betydelsefullt
att möjligheterna att inrätta vattenskyddsområden och att meddela
skyddsföreskrifter m.m. är väl avvägda och att fastighetsägares möjligheter
att erhålla ersättning är rimliga. Reglerna om ersättning motsvarar vad
som allmänt sett gäller inom miljöbalkens område (31 kap. 4 § MB). I
samband med 1991 års miljöpolitiska proposition uttalade sig dåvarande
jordbruksutskottet och riksdagen om principerna för ansvaret vid bevarandet
av skyddsvärda områden m.m. (1990/91:JoU30 s. 255). Regeringen kom därefter
att hänvisa till dessa principer i motiven till miljöbalken (prop. 1997/98:45,
bet. 1997/98:JoU20). Uttalandet innebär i korthet att ansvaret för att
säkerställa den biologiska mångfalden inte får begränsas till att bli en
fråga om statens ekonomiska resurser för intrångs- och inlösenersättningar.
En princip, parallellt med Polluter Pays Principle (principen om att
förorenaren betalar), borde utformas där förvaltande av naturen och den
biologiska mångfalden blir ett normalt inslag i verksamheten och som inte
förutsätter statliga bidrag. Jordbruksutskottet ansåg att alla har ett
ansvar för att bevara biologisk mångfald och att också det ekonomiska
ansvaret bör delas av alla. Med detta synsätt fordrades enligt utskottet
alltså regler, enligt vilka samhället till en viss grad kompenserar
markägare och andra rättighetsinnehavare, som grundas på bl.a. naturvårdsskäl.
Miljöbalken kom i enlighet med uttalandena att i korthet innebära att
rätt till ersättning föreligger vid beslut om nationalpark, naturreservat,
kulturreservat, biotopskyddsområde, vattenskyddsområde samt föreläggande
och förbud enligt den s.k. samrådsparagrafen (12 kap. 6 §). Innebär ett
sådant beslut att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning
inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras betalas ersättning för
intrånget. Ersättning betalas också vid vissa undersökningar och vid
föreläggande om stängselgenombrott m.m. En eventuell ersättning skall
emellertid alltid minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren
är skyldig att tåla utan ersättning. Jordbruksutskottet och riksdagen har
härigenom satt en gräns för ersättningsmöjligheterna enligt miljöbalken.

Det föreligger enligt bostadsutskottets mening inte anledning att föreslå
riksdagen att ändra inställning i dessa frågor. Motionsförslaget avstyrks.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella
fastigheter,
punkt 2 (m, fp, kd, c)
av Ragnwi Marcelind (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och
Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo4
yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Att äga sin bostad innebär för många människor en social trygghet som
inte kan mätas i pengar. Att veta att bostaden är deras egen och att staten
har en lagstiftning som backar upp ägandet är en trygghet för många som
bor i eget hus, s.k. egnahemsboende. Med nuvarande svensk lagstiftning är
det inte möjligt för människor som av olika skäl föredrar att bo i lägenhet
att äga sin bostad. Varken hyresrätt eller bostadsrätt motsvarar kraven
för dem som ser ett värde i ägandet.
De flesta länderna i vår närhet har lagstiftning som tillåter ägarlägenheter.
Här kan nämnas Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna och Belgien. Där
är det en uppskattad boendeform som fyller behov på ett sätt som hyresrätt
eller bostadsrätt inte kan göra.
Olika alternativ har sina fördelar och sina brister. Det är bara den
enskilda familjen eller individen som kan avgöra vilken boendeform som
passar bäst just för dem. Hyresrätten erbjuder hög service men litet eget
inflytande över boendet. Bostadsrätten erbjuder ett mer personligt deltagande
men har sina givna nackdelar jämfört med en ägarlägenhet eftersom det
saknas lagfart och inteckningsrätt för de enskilda lägenheterna. Många
bostadsrättsföreningar hamnade i ekonomiska problem när realräntechocken
kom kring år 1990. Med ägarlägenheter blir ansvaret personligt och risken
mer överblickbar för respektive hushåll.
Syftet med upplåtelseformen ägarlägenhet är att lägenheter skall kunna
lagfaras och intecknas på i princip samma sätt som småhus. På det sättet
skapas en större trygghet för finansieringen. Det kan också finnas ett
intresse hos bostadsköparen att med eget arbete i lägenhetens färdigställande
nedbringa anskaffningskostnaden.
Med tredimensionell fastighetsbildning och enskilda ägarlägenheter kan
byggandet komma i gång relativt snabbt i de områden där fler bostäder
efterfrågas mest, dvs. i tillväxtregionerna med bostadsbrist och bostadsköer
på upp över 20 år. Ovanpå affärs- och kontorsbyggnader skulle ägarlägenheter
i en tredimensionell fastighetsbildning kunna byggas. En trolig positiv
sidoeffekt av detta blir mer levande och tryggare stadskärnor när fler
bereds möjlighet att bo centralt.
Ett nödvändigt och betydande steg mot införandet av ägarlägenheter har
tagits genom att tredimensionell fastighetsbildning sedan den 1 januari
2004 är möjlig. Det är nu dags för nästa steg, ägarlägenheter, vilket bl.
a. förutsätter ett upphävande av den omotiverade bestämmelse i
fastighetsbildningslagen som kräver att tredimensionella fastigheter omfattar
minst fem bostadslägenheter. Vi anser att det är viktigt att regelverket
för tredimensionell fastighetsbildning utformas så att det kan anpassas
till ett regelverk för ägarlägenheter. En gräns om minst fem lägenheter
för tredimensionell fastighetsbildning förhindrar ägarlägenheter och bör
därför avskaffas.
Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo4 yrkandena 1
och 2.

2. Vattenskyddsområden, punkt 3 (m, c)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m), Rigmor Stenmark
(c) och Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ404
yrkande 7.
Ställningstagande
Det moderna samhällets krav på infrastruktur och samhällsplanering drabbar
ibland enskilt ägande. Den nära samhällsplaneringen är i huvudsak
decentraliserad till kommunerna som enligt "lägstanivåprincipen"
(subsidiaritetsprincipen) är den beslutsnivå som står medborgarna närmast. Detta
är bra eftersom lokala förhållanden bäst kan beaktas på lokal beslutsnivå.

Vid samhälls- och infrastrukturutbyggnad är det ofrånkomligt att enskilt
ägd mark måste kunna tas i anspråk. När behovet uppstår är det dock
utomordentligt viktigt att ianspråktagandet av den enskildes mark sker på
ett sådant sätt att onödigt intrång undviks.
När det gäller vattenskyddsområden händer det alltför ofta att kommunerna
tar till markområden som är väsentligt större än var som är befogat. Många
gånger sker dessa utlägganden utan tillräckliga geologiska och hydrologiska
undersökningar, dvs. med otillräckligt underlag. Inom skyddsområdena kan
den pågående markanvändningen påverkas högst påtagligt utan att markägare
eller brukare får någon kompensation. Det finns även exempel från
domstolsvärlden där jordbrukare på grund av ovilja från kommunens sida måste
gå till domstol för att få ersättning i fall då pågående markanvändning
avsevärt försvårats, t.ex. genom inskränkningar i gödselhanteringen. Detta
är inte acceptabelt.
Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ404 yrkande 7.

Särskilt yttrande

Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella fastigheter,
punkt 2 (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Miljöpartiet anser att det är viktigt med en mångfald av boendeformer och
är därför i princip inte emot ett införande av ägarlägenheter. Från den
1 januari 2004 föreligger en väsentlig förutsättning för detta, nämligen
en helt ny lagstiftning om tredimensionell fastighetsbildning. Den avser
dock inte enskilda lägenheter utan är tänkt att användas för bildande av
sammanhängande fastighetsbestånd om minst fem lägenheter. Ännu har inga
sådana lägenheter kommit till stånd, men finns ändå på planeringsstadiet
i åtminstone ett kommunalt bostadsföretag i Stockholm.
I betänkandet Att äga sin lägenhet (SOU 2002:21) redogör 2000 års
Ägarlägenhetsutredning för kartläggning och analys av argument för och emot
ägarlägenheter och lämnar också ett förslag på lagstiftning för boendeformen
enligt en svensk modell. Vid en nordisk jämförelse skulle den mest likna
den danska med direkt äganderätt av fast egendom.
Bland remissvaren finns de som tillstyrker, de som inte uttrycker någon
åsikt och de som är tveksamma eller avstyrker. Delade meningar råder om
huruvida bostadsbyggandet skulle öka eller om utrymmet för byggandet av
hyresrätter skulle bli lidande av att tillgången på kapital riktas mot
byggandet av ägarlägenheter. Utredningen konstaterar att bostadsmarknaden
skulle tillföras ytterligare en boendeform som kräver en kapitalinsats.
På det sättet skulle valfriheten öka, åtminstone för den som kan betala
en sådan insats.
Utredningen tror inte att ägarlägenheter skulle medföra risk för segregation,
medan bl.a. Länsstyrelsen i Västra Götaland, Uppsala kommun och
Hyresgästföreningen ifrågasätter utredningen på den punkten.
Miljöpartiet hävdar bo- och brukarplikten i samband med ägande av andra
fastigheter som t.ex. jordbruksfastigheter och är emot att använda
bostadsobjekt som spekulation.
Det föreliggande förslaget till ägarlägenhetslagstiftning innehåller inga
begränsningar i t.ex. rätten att hyra ut bostaden. Utredningen bedömer
att utbudet av bostäder att hyra skulle kunna öka. Tidigare utredningar
har däremot påtalat de problem som eventuella hyresgäster står inför, bl.
a. sämre besittningsskydd och boendeinflytande.
För de mest utsatta grupperna på bostadsmarknaden är det oerhört väsentligt
att bostadsbyggandet kommer i gång ordentligt. Billiga hyresrätter är det
som efterfrågas av ungdomar och andra bostadslösa. Även behovet av
äldreboende och gruppbostäder måste tillgodoses.
Den nya lagstiftningen om tredimensionell fastighetsindelning skall
förhoppningsvis kunna tillföra en del nya bostäder. Den ger en möjlighet
att förtäta utan att ta grönytor i anspråk. Överväganden om en ändring av
den lagstiftningen bör anstå tills den varit i kraft ett tag och hunnit
utvärderas. Av detta följer att även ställningstagandet angående ett
eventuellt införande av ägarlägenheter i den form utredningen föreslår bör
anstå.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:115 Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler
m.m.:
Riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering.
Följdmotion
2003/04:Bo4 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m, fp, kd, c):

1. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen
med förslag om lagstiftning för enskilda ägarlägenheter.
2. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen
med förslag till ändring av fastighetsbildningslagen (1970:988) som innebär
ett avskaffande av 3 kap. 1 a § första stycket 4 om att fastighetsbildning
som medför att en tredimensionell fastighet nybildas eller ombildas endast
får ske om fastigheten, om den är ägnad åt bostadsändamål, är ägnad att
omfatta minst fem bostadslägenheter.
Motion från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:MJ404 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att vattenskyddsområdens utläggning inskränks till vad som
erfordras baserat på vedertagen dokumentation och vetenskap.
Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag