Ändring i jordabalken

Betänkande 1991/92:LU31

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU31

Ändring i jordabalken

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motion väckt med anledning av propositionen
• Utskottet
• Hemställan
• Bilaga 1

1991/92
LU31

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen
(prop. 1991/92:110) om ändringar i bl.a. jordabalken. En av de
föreslagna lagändringarna rör formkravet vid köp av fast egendom
och innebär att en oriktig uppgift om köpesumman i
köpehandlingen inte längre skall medföra att köpet blir
ogiltigt. I stället skall köparen och säljaren bli bundna av den
uppgivna köpesumman. Övriga lagändringar syftar till
rationaliseringar inom inskrivningsväsendet.

Vidare behandlas tre motioner. I en av dessa, som väckts under
allmänna motionstiden år 1992, begärs förslag till en sådan
ändring rörande formkravet som framläggs i propositionen. I en
annan av motionerna begärs att motsvarande ändring skall
genomföras beträffande köp av bostadsrätter. I den tredje
motionen tas upp frågor om kungörelsekostnader vid
lagfartssammanträden och i ärenden om tvångslikvidation av
aktiebolag.

I ärendet har inkommit en skrivelse från rådmannen Lars
Andersson, Uppsala tingsrätt.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen. Utskottet
förordar vidare med anledning av motionen om kungörelsekostnader
att riksdagen beslutar om ytterligare en ändring i jordabalken.
De två övriga motionerna avstyrks av utskottet.

Propositionen

I proposition 1991/92:110 föreslår regeringen
(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen
antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i jordabalken,
2. lag om ändring i lagen (1973:98) om inskrivningsregister.

I propositionen bereds riksdagen också tillfälle att ta del av
vad som anförs av föredragande statsrådet om
dels överlåtelseförbud m.m. vid köp av fast egendom och
tomträtt (avsnitt 2.1),
dels formkravet vid förvärv av bostadsrätter (avsnitt
2.3).

Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motion väckt med anledning av propositionen

1991/92:L15 av Mikael Odenberg (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att 6 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) skall ha
den lydelse som angivits i motionen.

Motioner från allmänna motionstiden 1992

1991/92:L503 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring i 4 kap. 1 § jordabalken i enlighet med vad som anförts
i motionen.

1991/92:L507 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
betalningsskyldigheten enligt 13 kap. 6 § aktiebolagslagen och
20 kap. 12 § jordabalken.

Utskottet

I propositionen föreslås en ändring av jordabalkens regler om
överlåtelse av fast egendom. I propositionen behandlas även
vissa frågor om överlåtelseförbud vid förvärv av fast egendom
och tomträtt. Till grund för propositionen i dessa delar ligger
1983 års småhusköpsutrednings betänkande (SOU 1988:66) Köp av
byggnad på ofri grund m.m., vilket remissbehandlats. I syfte att
åstadkomma rationaliseringar på inskrivningsväsendets område
föreslår regeringen vidare några andra lagändringar.

Vid köp av fast egendom måste vissa formkrav iakttas för att
köpet skall vara giltigt. Enligt 4 kap. 1 § jordabalken skall
köpet ske genom en skriftlig köpehandling som underskrivs av
både säljaren och köparen och som innehåller en förklaring av
säljaren att egendomen överlåts på köparen. I paragrafen
föreskrivs också att köpeskillingen skall anges i
köpehandlingen. Med köpeskillingen avses därvid den verkligen
avtalade köpeskillingen. Om parterna av någon anledning i
köpehandlingen angivit en annan köpeskilling än den verkliga, är
köpet i sin helhet ogiltigt.

Kravet på att köpeskillingen skall anges korrekt infördes
genom den nya jordabalken. Lagstiftaren ville härigenom
förhindra olika former av vilseledanden av tredje man eller
myndigheter (se prop. 1970:20 del B1 s.150 f. och bet. 3LU
1970:80 s. 197 f.). Om parterna har angivit en lägre
köpeskilling än den verkliga kan, framhålls det i förarbetena,
avsikten vara att undgå full lagfartsstämpel eller undvika
realisationsvinstbeskattning hos säljaren. Om parterna å andra
sidan har angivit en högre köpeskilling än den verkliga, kan
meningen t.ex. vara att vilseleda arrendatorer som har
förköpsrätt till den sålda fastigheten.

Den civilrättsliga konsekvensen av att parterna -- vid sidan
av vad som angivits i köpehandlingen -- träffar en särskild
överenskommelse om köpeskillingens storlek är att vem som helst
av parterna kan få köpet i sin helhet ogiltigförklarat. Den
oriktiga uppgiften om köpeskillingen utgör en bestående
ogiltighetsgrund. Senare förvärv av äganderätt, panträtt eller
annan rätt som hänför sig till fastigheten kan inte göras
gällande om köpet går åter. När förvärvaren av rättigheten har
varit i god tro är dock rättsläget inte helt klart.

Vid avtal om överlåtelse av bostadsrätt genom köp finns ett
formkrav som innehållsmässigt anknyter till vad som gäller vid
överlåtelse av fast egendom. Tidigare återfanns detta formkrav i
12a § bostadsrättslagen (1971:479). Bestämmelsen har utan
ändring i sak förts över till 6 kap. 4 och 5 §§ i den nya
bostadsrättslag som trätt i kraft den 1 juli 1991 (prop.
1990/91:92, BoU13, rskr. 247, SFS 1991:614). Bostadsrättslagen
anslöt inte från början till formkravet i jordabalken, utan
bestämmelsen infördes först genom lagstiftning år 1982.
Anledningen till att det då infördes ett formkrav även vid köp
av bostadsrätt var bl.a. att få till stånd en precisering av
avtalsvillkoren och i övrigt att skapa ordning och reda i
rättsförhållandena (se prop. 1981/82:169 s. 61 f.).

I den nu aktuella propositionen föreslås att jordabalken
ändras så att köp av fast egendom skall vara giltigt även om
uppgiften om köpeskillingen i köpehandlingen är oriktig. Den
uppgift om köpeskillingen som finns i köpehandlingen skall vara
bindande för parterna, men köpeskillingen skall kunna jämkas om
det skulle vara oskäligt att parterna blev bundna av den.

Någon motsvarande ändring föreslås inte i bostadsrättslagen. I
propositionen framhåller föredragande statsrådet att det kan
sättas i fråga om inte ändringar motsvarande dem som föreslagits
i jordabalken bör införas också när det gäller formkravet i
bostadsrättslagen. Förhållandena är dock enligt statsrådet i
viktiga avseenden olika vid de båda egendomstyperna. Det finns
bl.a. inte någon möjlighet att få inteckning i bostadsrätt, och
det finns över huvud taget inte någon särskild reglering av de
tredjemansrättsliga aspekterna vid överlåtelse av bostadsrätt.
Föredragande statsrådet anser därför att frågan om eventuella
ändringar i formkravet vid överlåtelse av bostadsrätt måste bli
föremål för ytterligare överväganden innan något förslag i denna
del läggs fram. I propositionen bereds riksdagen tillfälle att
ta del av vad som sålunda anförts.

I motion L503 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s),
som väckts under allmänna motionstiden år 1992, yrkas att
regeringen skall framlägga förslag till ändring i 4 kap. 1 §
jordabalken av innebörd att oriktig köpeskillingsuppgift skall
bli bindande för parterna vid ett fastighetsköp och inte medföra
att köpet blir ogiltigt.

I motion L15 av Mikael Odenberg (m) framhålls att de skäl som
talar för en ändring av reglerna för fastighetsköp också gör sig
gällande vid bostadsrättsöverlåtelser. Motionären påpekar bl.a.
att korrekta uppgifter om köpeskillingen för bostadsrätter har
betydelse för tredje man. Visserligen kan bostadsrätter inte
intecknas men de har enligt motionären ändock fått allt större
betydelse som kreditsäkerhet. Liksom vid inteckning i fast
egendom är det, framhåller motionären, olyckligt med en ordning
där panten i efterhand kan visa sig värdelös till följd av att
köpet är ogiltigt. Motionären yrkar att en bestämmelse
motsvarande den som föreslås i propositionen skall införas i
bostadsrättslagen.

Utskottet vill för sin del framhålla att det finns ett starkt
behov av att reglerna om köp av fast egendom har en utformning
som motverkar att parterna i köpehandlingen lämnar oriktiga
uppgifter om den verkliga köpesumman. Den ogiltighetspåföljd som
nu gäller enligt jordabalken kan i och för sig anses väl
tillgodose detta behov. Samtidigt förhåller det sig emellertid
så, som närmare redovisas i propositionen och som också berörs i
motion L503, att den nuvarande ordningen innebär påtagliga
nackdelar när det gäller såväl det inbördes förhållandet mellan
köparen och säljaren som skyddet för tredje man. Sålunda kan
ogiltighetspåföljden bl.a. utnyttjas i påtryckningssyfte av den
ena parten och detta kanske lång tid efter det att köpet
avslutats. Utskottet anser därför att det finns skäl för en
ändrad ordning. Den lösning av frågan som föreslås i
propositionen innefattar enligt utskottets mening en godtagbar
lösning på de hittillsvarande problemen utan att man därmed gör
avkall på kravet att den riktiga köpeskillingen skall framgå av
köpehandlingen. Utskottet förordar således att riksdagen antar
regeringens förslag till ändring i 4 kap. 1 § jordabalken.
Ställningstagandet innebär att önskemålet i motion L503 blir
helt tillgodosett, och någon riksdagens vidare åtgärd med
anledning av motionen är inte påkallad.

Vad härefter angår överlåtelser av bostadsrätter kan utskottet
dela uppfattningen i motion L15 att det finns anledning att
överväga om inte en ändring av reglerna också på detta område
bör komma till stånd. Ett skäl för en sådan anpassning är att
det, sett med allmänhetens ögon, kan te sig svårförståeligt att
de rättsliga följderna av en oriktig uppgift om köpeskillingen
inte skall vara enhetliga vid fastighetsköp och förvärv av
bostadsrätter. Utskottet är emellertid inte berett att förorda
en omedelbar ändring av bostadsrättslagen. Det får därför
ankomma på regeringen att ta upp frågan till närmare
övervägande. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen
utgår utskottet från att sådana överväganden också kommer till
stånd. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av
motion L15 är alltså inte påkallat, och utskottet avstyrker
bifall till motionen.

I propositionen bereds riksdagen vidare tillfälle att ta del
av vad föredragande statsrådet anför om överlåtelseförbud m.m.
vid köp av fast egendom och tomträtt.

Utskottet behandlade vid 1979/80 års riksmöte en motion om
införandet av lagstöd för överlåtelseförbud vid
fastighetsförsäljningar och tomträttsupplåtelser. Utskottet
konstaterade därvid (se bet. LU 1979/80:28) att det var mindre
tillfredsställande att det saknades klara regler på området med
hänsyn till att många kommuner brukade ställa upp olika villkor
om överlåtelseförbud vid förmedling av småhus och tomter till
enskilda personer. Utan att i sak ta ställning till önskemålet i
motionen ansåg utskottet att frågan huruvida bestämmelser om
överlåtelseförbud skulle införas borde bli föremål för närmare
överväganden. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna. Med anledning av riksdagens begäran fick
1983 års småhusköpsutredning i uppdrag att behandla frågan.
Utredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1988:66, Köp av
byggnad på ofri grund, m.m.) en generell lagbestämmelse om att
avtal skall kunna träffas om att köparen inom fem år från köpet
inte får sälja fastigheten vidare till ett högre pris än vad han
själv har betalat.

I propositionen framhålls att det finns ett visst stöd för
uppfattningen att det redan i dag är möjligt att vid köp av fast
egendom träffa avtal om förbud mot vidareöverlåtelse.
Föredragande statsrådet delar emellertid utredningens bedömning
att rättsläget får anses vara oklart och att ett helt säkert
svar inte kan ges på frågan i vad mån ett överlåtelseförbud i en
köpehandling avseende fast egendom är giltigt.

Av närmare anförda skäl anser föredragande statsrådet att en
lagreglering av avtalade överlåtelseförbud vid fastighetsköp bör
komma till stånd endast om det finns ett mycket påtagligt behov
av att ge säljaren en i lag klart fastslagen möjlighet att genom
avtal med köparen förhindra att denne inom viss tid, av
utredningen föreslagen till fem år, säljer fastigheten vidare
till ett högre pris. Enligt statsrådet är emellertid behovet av
en sådan möjlighet inte stort. Mot denna bakgrund och med hänsyn
till remisskritiken anser statsrådet att utredningens förslag
till regler om förbud mot överlåtelse av fast egendom inte bör
genomföras. Vad som sagts nu gäller även den motsvarande regel
för tomträtter som utredningen har föreslagit. Med dessa
ställningstaganden bör det enligt statsrådets mening inte heller
komma i fråga att införa en av utredningen föreslagen regel om
överlåtelseförbud med anknytning till vissa familjerättsliga
förordnanden m.m.

Vad som anförs i propositionen beträffande överlåtelseförbud
m.m. ger inte utskottet anledning till några särskilda
uttalanden. Utskottet anser att riksdagen med godkännande av det
anförda bör lägga propositionen i denna del till handlingarna.

De i propositionen föreslagna ändringarna på
inskrivningsväsendets område föranleder inte några erinringar
från utskottets sida, och utskottet tillstyrker att förslagen
genomförs.

I motion L507 av Olle Schmidt (fp) tas upp en fråga om
kungörelsekostnader vid lagfartssammanträden och i ärenden om
tvångslikvidation av aktiebolag.

När anmälan eller ansökan görs hos allmän domstol om
tvångslikvidation av ett aktiebolag gäller enligt 13 kap. 5 §
aktiebolagslagen (1975:1385) att domstolen skall kalla bolaget
samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att
inställa sig inför rätten. Kallelsen skall bl.a. kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar genom rättens försorg. I 13 kap. 6 §
aktiebolagslagen föreskrivs att den som har ansökt om
tvångslikvidation och som har fått vidkännas kostnader för
delgivning eller kungörelse eller för expeditioner i ärendet,
skall ha gottgörelse för sina kostnader av bolagets medel, om
bolaget försätts i likvidation eller om rätten eljest finner det
skäligt. Vid anmälan skall sådana kostnader ersättas av bolaget
eller, om bolaget saknar medel, av statsverket.

Regler om lagfartssammanträde finns i 20 kap. jordabalken.
Syftet med lagfartssammanträde är att en fastighetsägare i vissa
fall skall kunna få lagfart trots att de formella
förutsättningarna inte är uppfyllda. Lagfartssammanträde skall
kungöras i ortstidning och i Post- och Inrikes Tidningar. Enligt
20 kap. 12 § tredje stycket jordabalken skall kostnaden för
lagfartssammanträde betalas av sökanden. Kostnaden för syn skall
dock betalas av staten.

Vid sidan av de nämnda reglerna finns i ett stort antal andra
författningar bestämmelser om skyldighet för de allmänna
domstolarna att utfärda kungörelser.

Bestämmelsen i 20 kap. 12 § jordabalken om sökandens
skyldighet att betala kostnaderna för lagfartssammanträde
infördes år 1975 i samband med att möjligheterna att hålla
lagfartssammanträden utvidgades (prop. 1975/76:21, bet. LU1).
I lagstiftningsärendet berördes frågan om risken för missbruk av
den nya möjligheten till lagfartssammanträde. Därvid framhölls
att denna risk motverkades av att sökanden fick svara för
kostnaderna och i första hand då för kungörelse- och
inställelsekostnaderna. Vidare påpekades att en regel om
sökandens kostnadsansvar var motiverad med hänsyn till att de
oklarheter som kunde föranleda ett lagfartssammanträde ofta hade
sin grund i förhållanden för vilka fastighetsägaren eller hans
företrädare borde svara samt att oklarheterna troligen
återspeglades i priset eller på annat sätt i villkoren för
förvärvet.

Någon allmän, författningsreglerad skyldighet för sökande och
andra att betala kostnader för kungörelser som utfärdades av
allmän domstol fanns inte då den nämnda ändringen i jordabalken
skedde. I praktiken gällde emellertid att kostnaderna som regel
skulle återgäldas av sökanden. Betalningsskyldigheten följde av
allmänna principer eftersom kungörelserna ansågs utfärdade för
sökandens räkning. Vid 1986/87 års riksmöte (prop. 1986/87:26,
bet. JuU13) godkände riksdagen vissa riktlinjer
för en reform av avgiftssystemet vid de allmänna domstolarna.
Reformen innebar i huvudsak att domstolarnas utgifter för
kungörelsekostnader -- med vissa närmare angivna undantag --
inte längre skulle ersättas av sökanden utan i stället betalas
genom att belasta ett anslag. Staten skulle kompensera sig för
kostnaderna genom en generell höjning av ansökningsavgifterna i
tvistemål och domstolsärenden. Samtidigt slopades sökandens
skyldighet att i vissa fall lösa s.k. expeditioner, dvs. domar,
beslut eller bevis. Någon ändring av reglerna i 13 kap. 6 §
aktiebolagslagen och 20 kap. 12 § jordabalken skedde inte i
ärendet. Bortsett från en hänvisning till att kungörande förekom
i likvidationsärenden gjordes i propositionen inte heller några
uttalanden rörande dessa bestämmelser. Vid riksdagsbehandlingen
berördes frågan över huvud taget inte.

Efter riksdagens beslut utfärdade regeringen förordningen
(1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Enligt
förordningen skall ansökningsavift betalas i bl.a.
likvidationsärenden enligt aktiebolagslagen med 275 kr. I
lagfartsärenden utgår inte någon ansökningsavgift men sökanden
är skyldig att betala en expeditionsavgift på 600 kr. för
inskrivningsmyndighetens beslut i ärendet.

I motionen hänvisas till att domstolsverket i sin publikation
Domstolsverket informerar (1988 nr 3) uttalat att några
kostnader för kungörelser i likvidationsärenden och vid
lagfartssammanträden inte skall tas ut och att någon
författningsändring inte är påkallad härför. Enligt motionären
följer många domstolar detta uttalande utan att det har lagstöd.
Motionären anser att regeringen bör få i uppdrag att utreda om
betalningsskyldigheten enligt aktiebolagslagen och jordabalken
skall finnas kvar och, om den skall slopas, återkomma till
riksdagen med förslag till ändringar i de nämnda lagarna. Skall
betalningsskyldigheten kvarstå bör regeringen enligt motionären
snarast vidta erforderliga åtgärder för att 1987 års förordning
skall bringas i samklang med gällande lagstiftning.

Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet
framhålla att syftet med det år 1987 införda avgiftssystemet vid
de allmänna domstolarna måste antas ha varit -- även om frågan
inte berördes närmare vare sig i propositionen eller vid
riksdagsbehandlingen -- att några kostnader för kungörelser i
likvidationsärenden och vid lagfartssammanträden inte längre
skulle tas ut av sökande m.fl. utan i stället
anslagsfinansieras. Några praktiska, bärande skäl för att just
dessa kungörelsekostnader skulle särbehandlas torde nämligen
inte ha förelegat och föreligger inte heller nu. Såvitt
utskottet har kunnat utröna torde nuvarande praxis också vara
att ersättning för kungörelsekostnader i de aktuella ärendena
inte tas ut. När det gäller lagfartssammanträdena har utskottet
i sak inte några invändningar mot att bestämmelsen i 20 kap. 12
§ jordabalken kommit att tillämpas på det sätt som skett. Med
hänsyn till ordalydelsen av bestämmelserna i 20 kap. 12 § tredje
stycket och de i anslutning till reglerna gjorda
motivuttalandena kan det emellertid ifrågasättas huruvida inte
en sådan utveckling borde ha givits ett uttryckligt stöd i lag
redan i samband med 1987 års omläggning av avgiftssystemet.
Någon sådan lagändring kom dock som nämnts inte till stånd. I
klarhetens intresse och för att 20 kap. 12 § tredje stycket
skall bringas i överensstämmelse med nuvarande praxis anser
utskottet att reglerna nu bör förtydligas så att det
uttryckligen framgår att sökanden inte skall svara för
kungörelsekostnader vid lagfartssammanträden. Det kan lämpligen
ske genom att det i 20 kap. 12 § tredje stycket angivna
undantaget för synekostnader utvidgas till att avse också
kungörelsekostnader. Utskottet förordar att riksdagen med
anledning av motionen genomför en sådan ändring i jordabalken.

Saken ställer sig annorlunda när det gäller
kungörelsekostnader i likvidationsärenden. Som framgår av
redogörelsen ovan innehåller 13 kap. 6 § aktiebolagslagen --
till skillnad från 20 kap. 12 § jordabalken -- inte någon
särskild regel om att sökanden skall betala kostnaderna i
ärendet. Endast i den mån sökanden till följd av bestämmelser i
andra författningar blivit skyldig utge ersättning för
kungörelsekostnader kan enligt 13 kap. 6 § aktiebolagslagen det
bolag som likvidationsärendet avser förpliktas betala för dessa
kostnader. Eftersom sökandens betalningsskyldighet bortfallit
genom 1987 års omläggning av avgiftssystemet uppkommer således
aldrig frågan om bolagets betalningsskyldighet. Någon ändring i
aktiebolagslagen kan därför för närvarande inte anses nödvändig
för undvikande av oklarheter. Det kan emellertid vara lämpligt
att hänvisningen till kungörelsekostnader i 13 kap. 6 §
aktiebolagslagen slopas i samband med någon annan ändring i
lagrummet. Utskottet utgår från att regeringen tar initiativ
till en sådan ändring vid lämpligt tillfälle. I sammanhanget
vill utskottet erinra om att domstolsutredningen i sitt
betänkande (SOU 1991:100) Domstolarna inför 2000-talet
föreslagit att ärenden rörande tvångslikvidation av aktiebolag
flyttas över från de allmänna domstolarna till patent- och
registreringsverket. Någon riksdagens vidare åtgärd med
anledning av motionen i denna del kan med hänsyn till det
anförda inte anses erforderlig.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande köp av fast egendom
att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om
ändring i jordabalken såvitt avser 4 kap. 1 och 2 §§, dels
avslår motion 1991/92:L503,

2. beträffande köp av bostadsrätt
att riksdagen med godkännande av vad utskottet anfört och med
avslag på motion 1991/92:L15 lägger propositionen i denna del
(avsnitt 2.3) till handlingarna,

3. beträffande överlåtelseförbud
att riksdagen med godkännande av vad regeringen anfört lägger
propositionen i denna del (avsnitt 2.1) till handlingarna,

4. beträffande kungörelsekostnader
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L507 dels
beslutar att 20 kap. 12 § jordabalken skall erhålla ändrad
lydelse i enlighet med utskottets förslag i bilaga 2, dels
beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag
till lag om ändring i jordabalken som föranleds härav,

5. beträffande inskrivningsväsendet m.m.
att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om
ändring i jordabalken i den mån det inte omfattas av vad
utskottet hemställt under momenten 1 och 4, dels lag om ändring
i lagen (1973:98) om inskrivningsregister.

Stockholm den 23 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s),
Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren
(nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén
(m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

I proposition 1991/92:110 framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till ändring i 20kap. 12 §
jordabalken
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.
12 §

Vid lagfartssammanträde skall genom förhör med sökanden
eller på annat lämpligt sätt inhämtas upplysningar om förvärvet
och såvitt möjligt även utredas vem eller vilka som under de tio
åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med
äganderättsanspråk. Protokoll skall föras rörande vad som
förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

Sedan protokollet uppsatts, skall ansökan om lagfart på
egendomen, under åberopande av protokollet såsom fångeshandling,
anses gjord på den inskrivningsdag som infaller närmast
därefter.

Kostnaden för Kostnaden för
lagfartssammanträde betalas lagfartssammanträde betalas
av sökanden. Kostnad för av sökanden. Kostnad för
syn betalas dock av staten. kungörelse och syn betalas
dock av staten.