Ändrad tidpunkt för signalspaning i kablar
Betänkande 2008/09:FöU11
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Debatt
- 2009-05-07
- Avgörande
- 2009-05-13
- Beslut fattades
- 2009-05-13
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Starten för FRA:s signalspaning i kabeltrafik senareläggs (FöU11)
Riksdagen har beslutat att tidpunkten för FRA:s signalspaning i kabeltrafik ska skjutas upp två månader. Beslutet innebär att FRA ska få tillgång till trafiken från teleoperatörerna från den 1 december 2009 i stället för den 1 oktober 2009. Anledningen till senareläggningen är regeringens omfattande och noggranna beredning av det förslag till kompletteringar av signalspaningslagen som riksdagen har begärt.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till utskottets initiativ.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 2 april 2009, justerades 16 april 2009 och fick trycklov 17 april 2009.
Alla beredningar i utskottet
2009-04-02
Starten för FRA:s signalspaning i kabeltrafik senareläggs (FöU11)
Försvarsutskottet föreslår att riksdagen beslutar att skjuta upp tidpunkten för FRA:s signalspaning i kabeltrafik två månader. Förslaget innebär att FRA ska få tillgång till trafiken från teleoperatörerna från den 1 december 2009 i stället för den 1 oktober 2009.
Anledningen till senareläggningen är regeringens omfattande och noggranna beredning av det förslag till kompletteringar av signalspaningslagen som riksdagen har begärt.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2008/09:FöU11
Webb-tv: Ändrad tidpunkt för signalspaning i kablar
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 136 Karin Enström (M)
Fru talman! Riksdagen ska i dag behandla ett förslag om att senarelägga tidpunkten för när signalspaning i kablar ska få starta. Varför det, kan man undra.
Vi får rekapitulera vad som har hänt på området. Riksdagen beställde i samband med att vi behandlade lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet i juni 2008 ett antal tillägg för att förstärka integritetsskyddet. I september 2008 slöts en överenskommelse inom alliansregeringen om ytterligare förstärkningar av integritetsskyddet. Därefter utarbetades en departementspromemoria med de förslag som krävde en lagändring till följd av detta.
Promemorian har remissbehandlats och har sedan blivit ett lagförslag som i sin tur i sedvanlig ordning har gått till Lagrådet, och Lagrådet har i dag överlämnat sitt yttrande. Efter detta kommer det naturligtvis att läggas fram en proposition under denna månad. Det är för att vi i riksdagen ska kunna behandla propositionen i laga ordning som vi måste skjuta fram ikraftträdandet av den delen av bestämmelsen i annan lag, nämligen lagen om elektronisk kommunikation som gäller när operatörerna ska vara bundna att överföra signaler för att kunna genomföra signalspaning i kabel.
Fru talman! Försvarsutskottet har tagit ett initiativ för att riksdagen ska kunna fatta beslut i ärendet. I stället för att det här ska träda i kraft den 1 oktober 2009 föreslår vi den 1 december 2009.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
Anf. 137 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Karin Enström har redogjort för de sakliga omständigheter som gör att försvarsutskottet har tagit detta initiativ att förskjuta ikraftträdandet av delar av den mycket omdebatterade lagstiftningen rörande signalspaning i kabel. Den samlade oppositionen har lyckats formulera ett gemensamt särskilt yttrande i utskottet. Utan att ge några närmare detaljer talar man om väldiga brister i rättssäkerheten och ett plotter från regeringens sida.
Fru talman! Jag är övertygad om att om regeringen i sin beredning hade försökt att snedda några hörn och påskynda processen så att de kompletterande förslagen hade passat mot den ursprungliga ikraftträdandetidpunkten hade oppositionen med stor säkerhet kritiserat regeringen för att beredningen hade blivit slarvigt genomförd.
Nu gjorde man inte det från regeringens sida. Remisstiden har varit den sedvanliga. Man har haft möjlighet att beakta remissinstansernas svar. Beredningen har, som Karin Enström påpekade, betalat sig, bland annat i form av ett yttrande från Lagrådet i dag, som accepterar den proposition om integritetsskydd i signalspaningen som regeringen har föreslagit. Lagrådet har varken några invändningar mot att den instans som ska pröva tillstånd till signalspaning benämns underrättelsedomstol eller funnit bristen på möjlighet till överklagan oacceptabel.
Fru talman! Mycket talar för att den säkerhetspolitiska utvecklingen blir allt svårare att förutsäga. När vi nu tar ytterligare ett steg närmare möjligheten att signalspana till skydd för rikets säkerhet i kablar får vi ett verktyg som ger oss bättre möjligheter att förutse eventuella hot och utmaningar mot vår nationella säkerhet. Det är viktigt att regeringen tar det ansvaret.
Vad beträffar oppositionen kan man konstatera att den splittring i synen på signalspaning som har funnits över tid fortfarande består. Försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson har gjort tydligt att Socialdemokraterna vill ha signalspaning, Vänstern kan tänka sig att man utreder frågan medan Miljöpartiet säger ett blankt nej. Den enighet som synes finnas på oppositionens sida, fru talman, är enbart en synvilla.
Jag yrkar bifall till majoritetens förslag.
Anf. 138 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Man kan tycka att det här är ett litet ärende. I någon mening är det ett litet ärende. Majoriteten har nu föreslagit att vi ska vänta några månader med att göra det som många av oss i kammaren inte vill att man ska göra alls.
Samtidigt är det en principiellt viktig fråga om hur man ska bereda ärenden och hur man ska fatta beslut. Jag kan möjligen ge Allan Widman omedelbart rätt i att vi nog hade gett kritik i dag oavsett om det hade varit en för snabb behandling eller om den hade dragits i långbänk. Det är egentligen inte beredningsfrågan som det här handlar om, utan det handlar om den politiska frågan om vilket samhälle vi vill leva i.
Man kan mycket väl välja den riktning som majoriteten och regeringen har gjort. Man kan överdriva hoten, måla upp bilden av terrorism som ett överhängande hot mot det svenska samhället, ta historiska och internationella exempel för att måla sina mörka bilder av hur Sverige i dag egentligen fungerar och ser ut.
Man kan välja skrämselpropagandans retorik. Då är det lätt att motivera vilka övergrepp som helst på de mänskliga rättigheterna, på fri- och rättigheterna och på integriteten. Det är där som vi står enade från oppositionens sida. Vi är inte nöjda med det regeringen har presterat. Tvärtom har vi ett gemensamt särskilt yttrande om att man bör riva upp det tidigare beslutet om att tillåta FRA att spana i kablar.
Det kan väl möjligen gå tillbaka till Allan Widman, men tidigare fick vi kritik för att vi var så oense och inte riktigt visste vad vi ville. Nu skriver vi vad vi vill, och då är det uppenbarligen också föremål för kritik. Så där kan man hålla på i all evighet.
Jag ser från Vänsterpartiets sida det här förslaget om signalspaning och det sätt man har valt att formulera det på som en del i en samhällsutveckling. Det är förstås inte samma sak att vilja sätta in nationella insatsstyrkan mot ungdomar i Rosengård och vilja signalspana i kabel, men det är liknande lösningar på ganska komplexa problem. Om man vill komma till rätta med hot mot samhället, komma till rätta med det som kan kallas terrorism, måste man börja med att försöka förebygga och undvika att det uppstår, inte slå till med kontrollsamhällets starkaste och tyngsta medel när det väl påstås finnas där.
Fru talman! Jag ska inte upprepa alla argument - de är många - som vi har presterat och presenterat mot själva FRA-lagen, som den har kommit att kallas i allmän mun. Jag sade i det anförande jag då höll att det är en meningslös, farlig och kränkande lag. Det står jag fast vid. Men jag får väl ändå säga något om Lagrådets yttrande, som avlämnades i dag. Det är riktigt att man inte avstyrker förslaget, men den beskrivning Allan Widman gör är väl kanske ändå lite väl överdrivet positiv. Snarare framgår av de refererat jag har fått av Lagrådets yttrande - jag har inte tagit exakt del av det skriftliga - att det faktiskt finns två invändningar. De är inte så allvarliga att Lagrådet vill sända tillbaka förslaget, men rådet tycker att det egentligen inte borde kallas domstol. Dessutom hade det varit bättre om det fanns möjlighet att överklaga. Jag försöker att inte överdriva de formuleringar som jag har fått mig refererade.
Fru talman! Jag tror att den debatt vi har haft och kommer att fortsätta att ha om spaning i kabel, om övervakningssamhället, om FRA-lagen och liknande repressiva lagstiftningar kommer att vara en sådan som man kommer att se tillbaka till om några år och fundera över vad som egentligen hände.
Jag tror att det här är en skiljelinje som kommer att finnas kvar under ganska lång tid i svensk politik, där regeringspartierna uppenbarligen har valt sida. Man tror att man löser komplexa sociala samhällsproblem med hårdare kontroll och tuffare lagstiftning.
Vi har snarare sagt att vi är de som i dag - där liberalerna faktiskt har svikit - tar upp striden för den personliga integriteten, för möjligheten och rätten till ett privatliv.
Den skiljelinjen tror jag att vi kommer att återkomma till många gånger, kanske i substantiellt mer betydelsefulla ärenden än det vi ser här i dag.
Anf. 139 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Jag måste ändå invända mot den beskrivning som görs i det särskilda yttrandet, att de åtgärder som regeringen nu föreslår ska tillföras signalspaningen för att göra den mer rättssäker av den politiska oppositionen betecknas som plotter.
För min del finner jag inte det faktum att man nu ska pröva sökbegrepp hänförliga till enskild person, och varje gång ska pröva dem i en domstol, vara plotter eller obetydligheter. Det är naturligtvis saker som förstärker både rättssäkerhet och integritetsaspekter i det här sammanhanget.
Tillåt mig, fru talman, när det gäller Lagrådet att läsa upp två nyckelmeningar.
Lagrådet finner att namnfrågan, det vill säga om det ska vara en domstol eller en nämnd, har begränsad betydelse och motsätter sig inte beteckningen försvarsunderrättelsedomstol. Lagrådet finner att det föreslagna utnämningsförfarandet i domstolen borgar för hög kvalitet på ledamöter och ombud.
Vidare konstaterar Lagrådet att även om det är ovanligt att det saknas möjligheter till överklagande motsätter man sig i det här speciella fallet inte heller den här ordningen.
Kalle Larsson säger att den här verksamheten strider mot mänskliga rättigheter, strider mot Europakonventionen och så vidare. Redan för ett och ett halvt år sedan slog Lagrådet fast att signalspaning i kabel på det sätt som då föreslogs av regeringen inte strider vare sig mot våra grundlagsskyddade medborgerliga fri- och rättigheter eller mot de rättigheter som tillkommer oss svenskar genom Europakonventionen.
Anf. 140 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Allan Widman börjar med att säga att han måste invända. Så är det kanske. Den invändning han sedan kommer med är inte särskilt substantiellt betydelsefull.
Jag refererade Lagrådet som att man inte motsätter sig de här förslagen. Men om jag ställer frågan tillbaka: Tror Allan Widman att Lagrådet hellre hade sett att det fanns en överklagansmöjlighet? Tror Allan Widman att Lagrådet hellre hade sett att detta inte kallades domstol utan någonting mer lämpligt? Jag tror att svaret på de frågorna är ja. Det finns förstås, i alla fall i den meningen, invändningar. Vi som kan det här språket vet att "motsätter sig inte" inte direkt betyder att man välkomnar det.
Sedan är jag glad för att Allan Widman påminde mig om Europakonventionen. Jag nämnde inte den i mitt anförande. Jag talade i mer allmänna meningar om mänskliga rättigheter och rätten till ett privatliv.
Men visst kan vi göra olika tolkningar. Så är det ibland i ganska många avseenden. Vår uppfattning är att den modell som man nu har valt från regeringens sida är en inskränkning av de mänskliga rättigheterna och rätten till ett privatliv.
Här kommer vi att stå några gånger till och göra olika bedömningar. Ibland kan det nämligen till och med vara så att den enskilda handlingen eller den idé som man föreslår i sig är ett litet steg, och kanske inte i sig är en tillräcklig inskränkning av rätten till ett privatliv för att motivera ett avslag. Men sammantaget kan de sjok av lagstiftning som föreslås på många nivåer, både lagstiftning och repressiva åtgärder i kommuner och på andra håll i landet, begränsa den personliga integriteten så att den blir betydligt mindre än vad den borde vara i ett samhälle som värnar rätten till ett privatliv.
Anf. 141 Allan Widman (Fp)
Fru talman! I den första granskning som Lagrådet gjorde av den ursprungliga propositionen för ett och ett halvt år sedan framhöll Lagrådet att det finns en skyldighet att iaktta enskildas rätt till personlig integritet men att den rätten också måste vägas mot samhällets och regeringens skyldighet att garantera kollektiv säkerhet för sina medborgare. Enligt Lagrådet, återigen, uppfyllde den kompromiss som då föreslogs de krav som kunde ställas både enligt vår egen grundlag och enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Ja, jag invänder mot beteckningen "plotter", när den används för att beskriva de förstärkningar av integritetsskyddet och rättssäkerheten som nu ligger under beredning och som Lagrådet har yttrat sig över.
Vidare har inte Lagrådet som institution att föreslå reformer aktivt vare sig för regering eller för riksdag. Vad Lagrådet gör är att granska rent lagtekniskt: Fungerar den här propositionen i sitt rättsliga sammanhang? Och, vilket är väldigt viktigt, man granskar också överensstämmelsen med bland annat regeringsformens olika regleringar.
Jag kan bara återigen, fru talman, konstatera att på ingen av dessa punkter får regeringens förslag underkänt, oavsett hur mycket Kalle Larsson tycker att det borde underkännas.
Jag finner det, avslutningsvis, intressant att Kalle Larsson rättsligen överprövar de slutsatser som våra främsta domare i landet, våra justitieråd och regeringsråd, har kommit fram till.
Anf. 142 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Jag dristar mig att ibland ha en annan uppfattning än även väl utbildade personer.
Det är en politisk fråga vi i dag diskuterar. Det är riktigt att Lagrådet har den roll som Allan Widman föreläser om för kammaren. Det är väl utmärkt att man får den redogörelsen en gång till - flera av oss känner till den sedan tidigare. Men det här är också en politisk fråga. Du kan juridiskt, med hur hållbara argument som helst, skapa ett samhälle som ingen av oss egentligen vill leva med. Därför måste juridik och politik samsas.
När vi tar ställning till de här förslagen handlar det om ett politiskt ställningstagande, om att vi inte vi vill leva i ett samhälle där utrymmet för den personliga integriteten beskärs på det sätt som Allan Widman och hans partikamrater i alliansen på så många olika sätt de senaste åren har varit delaktiga i.
Jag ska, fru talman, säga någonting om plotter - det var det uttryck som jag aldrig kommenterade.
Plotter - ja, det handlar om att hela den här processen inte har varit spikrak. Det har inte direkt varit en transportsträcka för Allan Widman och kompani från punkt A till punkt B. Det har omgärdats av en mängd olika nya förslag, ändrade förslag, tillbakadragna förslag, nattliga manglingar, förhandlingar mellan riksdagsgrupper, inom riksdagsgrupper och med enskilda ledamöter, inkallade till partiledarens kontor - för att slutligen ändå gå med på vad man själv från början hade sagt att man inte ville gå med på.
Man kan ge olika beskrivningar av hur en sådan process ska benämnas. Man kan kalla det normalt politiskt arbete. Man kan också, som vi har valt att göra, kalla det plotter.
Anf. 143 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Den 18 juni 2008 röstade den borgerliga majoriteten i riksdagen igenom lagen om signalspaning i försvarsunderrättelsetjänst. Lagen ger Försvarets radioanstalt, FRA, mycket långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel.
En så komplex lagstiftning, med långtgående konsekvenser för både rättssäkerhet och integritet, som påverkar våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, borde självklart ha beretts genom en parlamentariskt sammansatt offentlig utredning. En sådan utredning skulle ha besvarat fundamentala frågor om behov, effektivitet, proportionalitet, rättssäkerhet och integritetsskydd.
Regeringen valde i stället att grunda lagen på en tjänstemannaskrivelse, framtagen för flera år sedan av några tjänstemän i Regeringskansliet - en skrivelse som förkastades av den tidigare regeringen.
Lagförslaget remissbehandlades rekordsnabbt under julhelgen 2006. Regeringens beslut togs bara tre dagar efter remisstidens utgång, det vill säga utan någon reell möjlighet att ta hänsyn till den allvarliga kritik som flera tunga remissinstanser då framförde.
Den skarpa kritiken från myndigheter, organisationer, allmänhet och företrädare för regeringspartierna samt det omedelbara hotet om att bli nedröstad har lett till att regeringen gång på gång har tvingats till reträtt och återkommit med tillägg till en lag som tidigare förklarats mer eller mindre fullkomlig.
Sedan den första kritiken julen 2006 har regeringen lyckats peta in nästan 40 förändringar i signalspaningslagen - detta utan att en enda utredning har gjorts. Det torde vara rekord i svensk lagstiftningshistoria. Om lagstiftningen var komplex tidigare är den nu helt omöjlig att överblicka.
Tilläggsförslagen, både från återremitteringen den 18 juni 2008 och de nya förslag som tillkommit den 25 september 2008, har dessutom tagits fram i stor hast och bakom lyckta dörrar. Ingen vet egentligen vad regeringens föreslagna tilläggspunkter står för, även om det nu i och för sig ska ske en utredning. En del av dessa punkter kanske är bra, men de flesta är så allmänt hållna att det är svårt att se till vad och hur de ska konkretiseras eller om de ens är genomförbara. Vi kan bara konstatera att det är svårt att bedöma såväl helheten som funktionen och konsekvensen av tilläggen.
Resultatet blir en lag präglad av otydlighet och osäkerhet som blir svår att tolka för såväl medborgare som de myndigheter som ska tillämpa den. Nu får Försvarsdepartementet och en särskild utredning i uppdrag att lappa ihop alla partipolitiska blockeringar. Det är en beredningsprocess som går baklänges. Svaren är redan givna.
Det går inte att lappa och laga i en så allvarlig och betydelsefull lagstiftning, och trots tilläggen har lagen fortfarande allvarliga brister i vad gäller proportionalitet, rättssäkerhet och integritetsskydd.
Ett fundamentalt krav för en seriös och långsiktig säkerhetspolitik är att man söker ett brett parlamentariskt samförstånd och även inhämtar oberoende juridisk och teknisk sakkunskap. Det enda acceptabla är därför att lagen nu rivs upp och att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som utreder behovet och utformningen av signalspaning i kabel från grunden.
Miljöpartiet menar ändå att signalspaning behövs. Sverige behöver som ett militärt alliansfritt land en effektiv underrättelsetjänst. Detta står i motsats till vad Allan Widman sade i talarstolen nyss, att Miljöpartiet skulle vara helt motståndare till det.
Nya hot, som senare års terrordåd, spridning av massförstörelsevapen och IT-utvecklingen, har gjort samhället mer sårbart, och tidig information är viktig för att kunna förebygga och förhindra sådana hot mot vårt land. Den avgörande frågan är dock på vilket sätt och i vilken omfattning som signalspaning ska bedrivas.
Behovet av effektiv underrättelseinhämtning kan inte rättfärdiga att man nonchalerar grundlagens principer om rätten till fri, skyddad kommunikation. Om underrättelsetjänsten ska kunna behålla folkets förtroende måste dessutom människors berättigade oro och obehag avseende intrång i deras privatliv tas på allvar. Därför kräver vi att lagen rivs upp och att man tillsätter en parlamentarisk utredning. Denna utrednings uppgift bör vara att bedöma behovet av en lag utifrån hänsyn till integriteten, effektiviteten och proportionaliteten. Syftet måste vara att finna en teknisk-juridisk lösning som tillgodoser både behovet av underrättelsetjänst och medborgarnas rätt till integritet och rättssäkerhet.
Jag menar slutligen att utredningen måste arbeta öppet för att åstadkomma en lag som har medborgarnas förtroende. Detta innebär en bred och öppen process som ger så många som möjligt en möjlighet till insyn och påverkan och debatt från olika samhällsaktörer, alltifrån enskilda bloggare till organisationer.
Fru talman! Eftersom vi inte deltog i beslutet i utskottet kommer vi inte heller att medverka i beslutet senare i kammaren.
Anf. 144 Karin Enström (M)
Fru talman! Det är inte första gången vi debatterar dessa frågor i kammaren, och det är inte den sista heller. Men det är ändå intressant att lyssna på hur Peter Rådberg nu å ena sidan säger att allt arbete som har gjorts är dåligt och kan kastas i papperskorgen - allt ska rivas upp och göras om - samtidigt som han å andra sidan säger att det egentligen behövs någon typ av effektiv underrättelseinhämtning. Här ligger den stora svårigheten.
Jag skulle vilja fråga vad Miljöpartiet egentligen tycker. Det är lätt att säga att man i princip vill ha en bra och effektiv underrättelsetjänst men att den inte på något sätt får inkräkta på eller inskränka vår personliga frihet. Det stora problemet är att få denna ekvation att gå ihop. Därför är det spännande att höra hur Peter Rådberg ser detta framför sig. Det är lätt att säga att om vi bara hade haft en stor parlamentarisk utredning skulle allt ha blivit bra.
Var går egentligen gränsen? Här har den personliga integriteten stärkts väldigt mycket i förhållande till det ursprungliga förslaget. Vi har också tydligt sagt att det i lagtext kommer att anges för vilka ändamål signalspaning får bedrivas. Peter Rådberg vet vilka ändamål det är. Är det några av de ändamålen som Peter Rådberg tycker att man inte ska få bedriva signalspaning för - är det yttre militära hot mot landet, förutsättningar för svenskt deltagande i fredsfrämjande och humanitära insatser, är det strategiska förhållanden avseende internationell terrorism eller är det utveckling och spridning av massförstörelsevapen? Vad är det stora problemet?
Anf. 145 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Karin Enström begår det klassiska misstaget att ställa 25 frågor samtidigt. Jag ska försöka besvara åtminstone ett par av dem.
Vi är väldigt tydliga med att vi vill ha signalspaning. Men det handlar om på vilken grund. Vi vill att det ska vara en parlamentarisk utredning. Huvudfrågan är ju vad man ska syssla med. I behandlingen har det varit stängda dörrar. 40 förslag har ni ändrat på sedan oktober 2006, tror jag. Snacka om att ni var ute snett redan från början! Så har ni lappat och lagat, och det håller ni fortfarande på med.
Kan man inte i den process som nu har pågått i ett och ett halvt år inse att man kanske är fel ute och att det behövs en parlamentarisk utredning som går till botten med detta och ser vad vi kan vara överens om? Men ni ville inte bjuda in oppositionen utan försökte lösa det här själva, med gråtande ledande riksdagsledamöter i talarstolen och försvarsministern som gick upp och sade att man skulle bordlägga det här i ett dygn. Ett dygn senare kom ni tillbaka med ett paket igen. Detta blir ju trams, som en känd politiker sade.
Vi hade varit mycket öppna om regeringen, Moderaterna och Karin Enström hade velat ha en öppen parlamentarisk utredning där alla sju partier hade kunnat sätta sig ned. Men ni ville inte det, och jag beklagar det.
Anf. 146 Karin Enström (M)
Fru talman! När vi tidigare har debatterat den här frågan i kammaren har Peter Rådberg varit mycket tveksam till den hotbedömning som vi har gjort för att just rättfärdiga och argumentera för behovet av signalspaning, inklusive den i kabel. Man kan se förändringarna antingen som en stor svaghet eller som en förmåga att efter hand lyssna, anpassa sig och göra förändringar.
Men vad tycker egentligen Miljöpartiet, och vad tycker Miljöpartiets oppositionskamrater? Det är lätt att vara överens om att vara emot något, men det skulle vara intressant att veta vad man egentligen är överens om att man vill ha. Kan man ens tänka sig signalspaning i kabel, och kan man tänka sig signalspaning över huvud taget? Vi har inte fått någon samlad reaktion från oppositionen.
Jag ställer en fråga igen: Vad tycker den samlade oppositionen? I dag är Peter Rådberg positiv till signalspaning i allmänhet, och det är i så fall en framgång.
Anf. 147 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Detta har jag tyckt hela tiden. Det står också i vår motion.
Från början handlade detta om ett militärt hot. Det var därför vi skulle ha all den här spaningen. Det gällde det eventuella militära hotet mot Sverige plus alla andra hot.
Vi undrar då: Vad är det för en hotbild som kräver denna stora förändring på integritetssidan? Var finns hotbilden? Du, Karin Enström, har ju själv suttit med i Försvarsberedningen och sagt att det inte finns något militärt hot under överskådlig tid. Det har du sagt som ordförande i Försvarsberedningen och skrivit under på. Sedan ska man plötsligt ha den här typen av system för att det kan finnas ett militärt hot mot Sverige. Nu har ni mildrat det militära hotet. Nu blir det liksom ett allmänt hot på något sätt. Vad det är ni vill?
Det ska bli spännande att få följa utredningen som ska bli klar nu i maj. Men, återigen, hade vi fått en parlamentarisk utredning skulle det ha kunnat bli ett brett stöd i riksdagen för förslaget. Men det får vi tyvärr inte, och det är det som vi djupt beklagar.
Anf. 148 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Peter Rådberg säger att det är en lång rad av förbättringar och kompletteringar som har föreslagits och att det är osäkert huruvida vissa av dem ens kan genomföras. Får jag fråga vilka förändringar det råder osäkerhet om ifall de kan genomföras eller inte? Peter Rådberg nämnde detta i sitt anförande. Det är nu ett tag sedan, men jag hoppas att han kan erinra sig detta ändå.
Sedan efterlyser Peter Rådberg en utredning som ska bedöma behovet av signalspaning i kabel. Men alldeles nyss bedömde Peter Rådberg själv att det finns ett sådant behov. Han sade: Ett militärt alliansfritt land som Sverige behöver goda underrättelser. Vi är inte några kategoriska motståndare till signalspaning i kabel.
Jag har försökt följa den här frågan mycket noggrant de senaste två åren, fru talman, och för mig är det något av en överraskning att Miljöpartiet nu ställer upp bland de partier som inser att Sverige behöver ha den här möjligheten när kommunikationerna förändras och går från att färdas genom luften till att i stället färdas genom kablar.
När nu Peter Rådberg tillsammans med alla sina partikamrater har kommit ut som en vän av signalspaning är min konkreta fråga: Vad är det som saknas i det upplägg som är presenterat i lagrådsremissen för att Miljöpartiet också ska kunna rösta ja här i riksdagen?
Jag förstår att ni pratar om många olika brister beträffande rättssäkerhet, förutsägbarhet och så vidare. Men rent konkret, Peter Rådberg, vad är det som saknas?
Anf. 149 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Många av de 15 punkter som ni lade till den 25 september är väldigt luddiga. Det är väldigt svårt att veta vad ni egentligen vill. Nu ska det i och för sig tillsättas en utredning om detta, så vi kanske kan få något svar på det här senare. Men själva cloun i det hela är, som jag sade till Karin Enström, att vi naturligtvis vill ha en parlamentarisk utredning.
Den här typen av beslut som vi fattar i riksdagen måste även den borgerliga regeringen erkänna innebär ett intrång i integriteten. När man säger att vi har ett hot mot Sverige och att man därför måste ha en möjlighet att gå in och läsa mejl och annat måste man vara väldigt tydlig med vilken typ av hot det är man pratar om. Det försökte vi få fram i den förra debatten. Vi frågade om ni kunde beskriva hotbilden, men vi fick inget svar. Vi har haft flera debatter här i kammaren, men ni har inte kunnat presentera en enda hotbild. Trots detta säger ni att det finns en hotbild. Samtidigt säger ni att det inte finns någon hotbild över överskådlig tid. Ni pratar ju med kluven tunga i de här frågorna.
Vi har spridning av massförstörelsevapen, det finns IT-utveckling, och det finns terrorism i allmän bemärkelse. Det är klart att vi måste vara vakna på den punkten, och vi erkänner detta. Men frågan är vilken typ av signalspaning vi ska ha. I den frågan måste vi sitta ned tillsammans, inte bakom lyckta dörrar och bordlägga ärendet här i riksdagen ena dagen för att nästa dag komma fram med ett paketförslag, som hände. Det blir lite patetiskt, Allan Widman. Jag tror inte att ens du som jurist skulle kunna acceptera det här förfaringssättet.
Anf. 150 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Jag lyssnar mycket noga på Peter Rådberg just nu, och jag kan konstatera att han inte kan nämna en endaste konkret brist i det förslag som regeringen lämnar. Och det är inte alls några luddigheter. Det är ingen nattlig överenskommelse nedtecknad på baksidan av en näsduk som vi talar om, utan vi talar om ett fullständigt förslag till ny lagstiftning som har skickats till Lagrådet och som är helt offentligt i alla sina detaljer.
Vad, Peter Rådberg, är det som Miljöpartiet saknar för att kunna ställa upp här i kammaren och rösta ja till den signalspaning i kabel som enligt din egen bedömning verkligen behövs, inte minst i ett militärt alliansfritt land?
Peter Rådberg återkommer gång på gång till frågan vilka hot det är. Försvarsberedningen har sagt att några konkreta militära anfallshot mot Sverige inte finns. Vad är det för hot? frågar Peter Rådberg.
Det är så i säkerhetspolitiken, Peter Rådberg, att långt innan osäkerheter transformeras till hot bör man ha en uppfattning om den förändring som är på gång. Om vi ser hotet först när det är materialiserat, verkligt, överhängande, ja, då är tyvärr ledtiderna i både försvars- och säkerhetspolitiken sådana att det är alldeles för sent.
Vi ska ha det här verktyget under lång tid. Vi märker om osäkerheten om den säkerhetspolitiska utvecklingen också i vårt närområde ökar. Det är väl självklart att vi inte ska behöva presentera konkreta hot för att använda oss av denna underrättelsemöjlighet. Den måste finnas på plats hela tiden, precis som vår militära underrättelsemyndighet finns på plats och har funnits på plats under lång tid, och våra civila underrättelsemyndigheter.
Anf. 151 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Allan Widman begär det omöjliga. Vi har inte fått vara med en enda sekund på era möten, men vi ska ha en väldigt tydlig uppfattning om detta.
Vad det handlar om är att vi kommer att inköpa, eller kanske redan har gjort det, världens största dator som har möjligheten att inhämta all information från alla medborgare. Och innan detta går till domstol har man fullständig kontroll över Kalle, Stina och Pelle. Redan i det läget har integriteten brutits. Det som Allan Widman pratar om är kanske en stor del av det polisiära uppdraget och inte att det behövs den här typen av kabel.
Jag hade den stora äran att bli uppringd av BBC som frågade vad vi i Sverige höll på med när vi fattade det här beslutet i kammaren. De var mycket förvånade över att Sverige hade gått så långt. Då fick jag naturligtvis försöka redogöra objektivt för hur vi i Sverige såg på detta. BBC har alltså reagerat med en viss tvekan på att Sverige har gått väldigt långt. Sedan kan ju Allan Widman räkna upp några som tycker att det här är helt okej. Men du vet lika väl som jag att det finns många organisationer som har varit djupt kritiska till hur det här har hanterats och att det är ett "brott mot integriteten".
Att det finns mycket att diskutera i den här frågan är helt klart. Men, återigen, jag tycker att det är jättetråkigt att man, när vi fattar den här typen av politiska beslut i riksdagen, inte ens försöker bjuda in hela oppositionen. Då kunde ni åtminstone ha detta bakom ryggen att vi fick inbjudan men inte ville ta den. Vi kom ju inte ens in i ert finrum, och det beklagar jag.
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 13 maj 2009.Förslagspunkter: 1, Acklamationer: 1.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Lagen om elektronisk kommunikation
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar utskottets förslag i bilagan till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
Det här är ett utskottsbetänkande
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.