Allmänna arvsfonden, m.m.

Betänkande 1991/92:LU35

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU35

Allmänna arvsfonden, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Bilaga

1991/92
LU35

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion om avstående av arv som tillfallit allmänna
arvsfonden, en motion som tar upp frågor om förvaltningen av egendom som
tillfallit fonden och en motion om jäv vid bevittning av testamente. Den
förstnämnda motionen har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet samt
Sveriges advokatsamfund.

Beträffande motionen om avstående av arv föreslår utskottet att riksdagen med
anledning av motionen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört. Utskottet avstyrker bifall till de båda andra motionerna.

Motioner

1991/92:L404 av Leif Marklund m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att till 5 § arvsfondslagen göra ett tillägg, som ger juridiska
personer vissa möjligheter att erhålla kontanta medel för iordningställande av
kulturhistoriskt värdefull egendom som arvsfonden avstått från,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ikraftträdandet för tillägget sker senast den 1 juli 1992.

1991/92:L406 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om
följande tillägg till 10 kap. 4 § ärvdabalken: Ej heller må någon tagas till
vittne vid förordnande till förening, trossamfund, företag eller därmed
jämförbar organisation i vilken han är verksam.

1991/92:L420 av Jan-Olof Franzén och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
allmänna arvsfonden.

Utskottet

Allmänna arvsfonden

Bakgrund

Enligt 1734 års lag skulle den dödes egendom, då arvingar inte fanns, såsom
danaarv tillfalla kronan. Genom 1928 års arvslag uteslöts kusiner och
avlägsnare släktingar från arvsrätt. Av denna begränsning följde en utvidgning
av det allmännas arvsrätt. Det ansågs vid förarbetena till 1928 års lag
riktigast att egendom som tillföll det allmänna inte togs i anspråk för vanliga
statsutgifter utan användes för något visst allmännyttigt ändamål. Därför
föreskrevs i arvslagen att arv, till vilket ingen arvinge fanns, skulle
tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

Den grundläggande bestämmelsen om allmänna arvsfondens rätt till arv finns
numera i 5 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB). Regeln stadgar att om ingen arvinge finns
skall arvet tillfalla allmänna arvsfonden. Närmare bestämmelser om arvsfondens
ändamål och förvaltningen av fondens medel finns i lagen (1928:281) om allmänna
arvsfonden (AfL). Enligt 1 § AfL skall den egendom som tillfaller fonden i arv
eller genom gåva eller testamente utan sammanblandning med andra medel
förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för främjande av vård och
fostran av barn och ungdom samt omsorgen om handikappade.

Egendom som har tillfallit allmänna arvsfonden och som inte har avståtts
skall säljas och de behållna medlen överlämnas till kammarkollegiet. De
huvudsakliga reglerna om försäljning av fast egendom som tillfallit fonden
finns i förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom
m.m. Enligt förordningen skall den säljande myndigheten se till att
köpeskillingen blir den högsta möjliga och att den i varje fall inte
understiger egendomens saluvärde, om inte annat särskilt föreskrivs. Lös
egendom skall i princip säljas på offentlig auktion.

Någon närmare anvisning om vilka syften som kan tillgodoses ur fonden lämnas
inte i AfL. I 2 § stadgas emellertid, att understöd inte får lämnas för åtgärd
som det åligger stat eller kommun att bekosta. I den praktiska tillämpningen
har emellertid vissa regler efter hand utbildats. Man skiljer sålunda mellan
understöd till institutioner och understöd till enskilda. Till den första
kategorin hör bl.a. barnkolonier och olika lokaler för ungdomens
fritidsverksamhet, t.ex. ungdomsgårdar. Understöd till enskilda personer har i
vissa fall utgått dels i form av bidrag till studier eller yrkesutbildning,
dels för anskaffande av invalidfordon åt yngre personer. Av 2 § framgår vidare
att det är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer som beslutar om
utdelning av understöd ur fonden.

I 5 § AfL regleras möjligheterna att till annan avstå arv som tillfallit
allmänna arvsfonden. Av bestämmelserna framgår att fråga om avstående i första
hand skall prövas med hänsyn till vad som kan antas överensstämma med
arvlåtarens yttersta vilja. Avstående från arv kan ske till förmån för både
fysisk och juridisk person. Med hänsyn till att det ibland kan vara svårt att
få tillräckligt underlag för att kunna bedöma arvlåtarens yttersta vilja kan
arv även i annat fall avstås till släkting eller annan som har stått arvlåtaren
nära. Som förutsättning gäller här att avståendet kan anses "billigt".

Genom en lagändring år 1981 (bet. LU 1980/81:11) infördes i AfL en möjlighet
att avstå arv som utgörs av egendom vilken är av väsentlig betydelse från
kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt till
juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på
lämpligt sätt (5 § första stycket tredje meningen). Regeringen har nyligen i
ett ärende som gällde avstående av arv på den i nyssnämnda lagrum angivna
grunden avslagit ansökan såvitt den avsåg kontanter ur boets behållning med den
motiveringen att ett kontant belopp lagligen inte kunde avstås på ifrågavarande
grund. I ansökan hade uppgetts att de kontanta medlen behövdes för att ställa i
ordning egendomen.

Motionsmotiveringar

I motion L404 av Leif Marklund m.fl. (s) anförs att de institutioner som
allmänt sett kan anses vara lämpliga att ta hand om egendom som avståtts från
bl.a. kulturhistorisk synpunkt i regel inte har haft ekonomiska resurser för
att sköta iordningsställandet. De har därför samtidigt begärt ett kontant
bidrag ur fondmedlen för att kunna ta emot egendomen och ställa den i ordning.
För att intentionerna bakom den av riksdagen år 1981 beslutade utvidgningen av
möjligheterna till avstående av egendom skall kunna förverkligas är det enligt
motionärerna nödvändigt att AfL erbjuder även en möjlighet att kunna avstå
kontanta medel till juridiska personer i här avsedda fall. En sådan möjlighet
bör omgärdas av vissa begränsningar. T.ex. bör kontanterna inte få användas
till underhåll och drift.

I motion L420 av Jan-Olof Franzén och Ingvar Eriksson (m) anförs att allmänna
arvsfondens insatser alltmer kommit att beröra områden som ligger inom den
kommunala kompetensen. Starka skäl talar enligt motionärerna för att kommunerna
övertar fondens verksamhet på det lokala planet. En sådan förändring torde
också ha ett starkt stöd i allmän rättsuppfattning. När arvet inte kan
förvaltas av släktingar bör det ske i ett sammanhang där den avlidnes
förhållanden var bekanta och där den avlidne var verksam.

Utredningsarbete

Med anledning av en begäran från riksdagen våren 1990 om en översyn av
allmänna arvsfondens ändamålsbestämmelse (bet. 1989/90:SoU29) har regeringen
tillkallat en särskild utredare (S 1991:04) med uppdrag att se över
ändamålsbestämmelsen samt vissa frågor rörande dess tillämpning och
beslutanderätten vid utdelning av stöd ur fonden. I sistnämnda hänseende skall
utredaren enligt direktiven (dir. 1991:3) göra en analys och en bedömning av de
innehållsmässiga och administrativa effekterna av den delegering av
arvsfondsärenden till underordnad myndighet som hittills förekommit. Mot
bakgrund av strävandena att begränsa antalet förvaltningsärenden hos regeringen
bör vidare möjligheterna att delegera även andra grupper av arvsfondsärenden
från regeringen till lämplig myndighet övervägas. Utredaren, som getts namnet
arvsfondsutredningen, beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992.

Sammanfattning av remissyttranden beträffande motion L404

På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet samt
Sveriges advokatsamfund.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) instämmer med
motionärerna att det ofta kan finnas ett stort behov av likvida medel för att
den avstådda egendomen skall kunna tas om hand på ett riktigt sätt av
mottagaren. RAÄ tillstyrker därför motionen. RAÄ tillstyrker också att
lagändringen träder i kraft den 1 juli 1992.

Kammarkollegiet redovisar att avstående av egendom som är av intresse
från bl.a. kulturhistorisk synpunkt åberopats i 39 fall av sammanlagt 655
beslut om arvsavstående sedan möjligheten att avstå egendom på den aktuella
grunden infördes år 1981. I ett antal fall har även medgivits avstående av
kontanta belopp för iordningställande av egendomen. Anledningen till sistnämnda
medgivanden är att kollegiet tolkat ett regeringsbeslut från år 1984 så att
även kontanta medel skulle kunna avstås. Kollegiet hänvisar emellertid till att
regeringen genom ett beslut från år 1991 uttalat att avstående av kontanta
medel på nu aktuell grund lagligen inte kan ske. Kollegiet delar motionärernas
uppfattning att det är nödvändigt att -- med de av motionärerna angivna
begränsningarna -- möjlighet öppnas att också kontanta medel kan avstås. Belopp
som sålunda avstås bör ses som ett bidrag till iordningställandet för att säkra
egendomens bestånd och inte avse underhåll och drift. Om det inte blir möjligt
att avstå även ett belopp för iordningställande eller motsvarande kommer det
enligt kollegiet att bli svårt att avstå byggnader av väsentlig betydelse från
kulturhistorisk eller kulturvårdssynpunkt till en förening som har kunskaper
och engagemang för att ta emot egendomen och vårda den men för vilken en
initialkostnad skulle bli alltför betungande. Kollegiet har ingen erinran mot
att den föreslagna lagändringen träder i kraft den 1 juli 1992.

Sveriges advokatsamfund har ingen erinran mot motionärernas förslag.

Utskottets överväganden

Beträffande frågan om arvsavstående vill utskottet erinra om att den
särskilda möjligheten att avstå egendom av intresse från bl.a. kulturhistorisk
synpunkt infördes år 1981 efter initiativ av lagutskottet (bet. LU 1980/81:11).
Utskottet konstaterade i lagstiftningsärendet att bestämmelserna om att egendom
som tillfallit arvsfonden skall försäljas till högsta möjliga pris leder till
att kultur- och naturvårdande institutioner och organisationer i vissa fall får
svårt att förvärva egendomen, som det är önskvärt att bevara. Utskottet ansåg
att det var angeläget att egendom av ifrågavarande slag kan övertas av sådana
institutioner och organisationer som har särskilda förutsättningar att ta hand
om egendomen på lämpligt sätt. Enligt utskottet torde det kunna bli fråga om
arvsavstående för nu aktuella ändamål endast i något enstaka fall om året. Ett
avstående torde därför, fortsatte utskottet, inte i någon nämnvärd grad påverka
fondens understödjande verksamhet.

Utskottet har fortfarande den uppfattningen att det bör finnas möjlighet för
juridiska personer som bedöms lämpliga att få överta egendom som tillfallit
allmänna arvsfonden och som är av intresse från kulturhistorisk eller från
kultur- och naturvårdssynpunkt. Av remissyttrandena framgår emellertid att det
uppenbarligen i många fall är på det viset att de institutioner och
sammanslutningar som kan komma i fråga -- ofta museer, bibliotek eller
hembygdsföreningar -- saknar resurser för finansiering av nödvändiga
upprustningsåtgärder, t.ex. konservering och liknande kvalificerade åtgärder,
beträffande egendomen och därför inte anser sig kunna ta emot egendomen. Som
både motionärerna och remissinstanserna påpekar innebär detta att den särskilda
möjlighet till arvsavstående som infördes år 1981 inte kan utnyttjas i enlighet
med intentionerna vid bestämmelsens tillkomst. Detta förhållande är inte
tillfredsställande. Arvsfondslagen bör därför ändras så att en möjlighet ges
till avstående från inte bara kulturhistoriskt m.m. intressant egendom utan
även medel för egendomens upprustande och bevarande. En lagändring med denna
innebörd har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Utskottet är emellertid inte nu berett att ta ställning till frågan om vilka
närmare förutsättningar som bör gälla för att arvsfondens medel skall få
avstås. Det spörsmålet bör övervägas ytterligare, och enligt utskottets mening
torde övervägandena lämpligen kunna ske i samband med det utredningsarbete som
bedrivs av 1991 års arvsfondsutredning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L404 som
sin mening ge regeringen till känna.

Vad härefter angår det spörsmål om förvaltningen av allmänna arvsfondens
medel som tas upp i motion L420 vill utskottet erinra om att riksdagen våren
1990 avslog motionsyrkanden om att allmänna arvsfondens medel skall avsättas
för eller tillfalla verksamheter i den kommun där arvlåtaren var mantalskriven
(bet. 1989/90:SoU29). I det sammanhanget avslog riksdagen också motionskrav om
att frågor om anslag ur allmänna arvsfonden skall prövas av kommunerna. Den nu
aktuella motionen L420 har samma inriktning som de nämnda motionsyrkandena.
Några nya omständigheter som bör föranleda riksdagen att nu inta en annan
ståndpunkt till spörsmålen har enligt utskottets mening inte framkommit.
Härtill kommer att -- som tidigare redovisats -- frågor rörande delegation av
arvsfondsärenden för närvarande utreds av 1991 års arvsfondsutredning.

På grund av det anförda anser utskottet att motion L420 inte bör föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker således bifall till
motionen.

Jäv vid bevittning av testamente

Gällande ordning

Bestämmelser om upprättande och återkallelse av testamente finns i 10 kap.
ÄB. Enligt ÄB är testamentet en formbunden rättshandling. Testamente skall med
vissa undantag upprättas skriftligen, dvs. att förordnandet skall innefattas i
en handling som av testator underskrivs. Testamentet skall upprättas med två
vittnen. Upprättandet skall ske i båda vittnenas samtidiga närvaro. Detta
innebär inte att vittnena måste vara närvarande när testamentets text avfattas,
utan det är tillräckligt att testator i deras närvaro undertecknar
testamentshandlingen eller vidkänns redan befintlig underskrift. Det är över
huvud taget inte erforderligt att vittnena får kännedom om innehållet av
testators förordnande. Vittnena skall dock ha kännedom om handlingens egenskap
av testamente. De skall vidare bestyrka handlingen med sina namn.

I 10 kap. 4 § ÄB finns bestämmelser om testamentsvittnenas personliga
kvalifikationer och särskilda behörighetskrav. I första stycket av paragrafen
anges de jäv som föranleder hela testamentets ogiltighet, bl.a. att vittnet på
grund av sinnessjukdom saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen eller
är testators make. Andra stycket innehåller stadgande om ett jäv som inte
hänför sig till testamentet i dess helhet utan endast inverkar på giltigheten
av förordnanden med viss innebörd. Sålunda stadgas förbud att ta någon till
vittne angående förordnande till förmån för honom själv eller vissa honom
närstående personer. Överträdelse härav gör testamentet i denna del ogiltigt
men berör inte dess verkan i övrigt. Som närstående räknas vittnets make, de
som med vittnet är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag och
vittnets syskon. I rättsfallet NJA 1963 s. 464 ansågs att egenskapen av
ställföreträdare för testamentstagaren (Filadelfiaförsamling) -- föreståndare
för församlingen och ordförande i dess styrelse -- inte medförde obehörighet
att vara testamentsvittne.

Motionsmotivering

I motion L406 av Karin Pilsäter (fp) erinras om att jävsreglerna angående
testamentsvittnen i ärvdabalken inte hindrar personer i förtroendeställning
eller därmed jämförbar ställning i organisation att vara testamentsvittnen vid
förordnanden till den organisation där de är verksamma. För att minska
möjligheterna till otillbörlig påverkan bör lagen ändras så att även nyss
angivna fall utgör jävssituationer.

Utskottets överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan är innebörden av gällande regler om jäv för
testamentsvittnen att en ställföreträdare för en juridisk person inte är
obehörig att vara vittne vid testamentariska förordnanden till förmån för
organisationen. Utskottet saknar i ärendet underlag för en bedömning av
huruvida den nuvarande ordningen inneburit några mera påtagliga problem. Från
mera principiella utgångspunkter kan det dock enligt utskottets mening
ifrågasättas huruvida den som har att företräda en organisations intressen bör
tillåtas bevittna testamenten som avser organisationen. Med hänsyn härtill
finns det anledning att överväga en utvidgning av tillämpningsområdet för
jävsbestämmelsen i 10 kap. 4 § andra stycket ÄB. Vad som då främst kan komma i
fråga är att låta bestämmelsen omfatta ställföreträdare för den som avses med
ett testamentsförordnande. Utskottet kan däremot inte finna det motiverat att
enbart det förhållandet att en person är verksam i organisationen skall
föranleda att han blir obehörig att bevittna testamentet. Frågan om huruvida en
ny jävsregel bör införas, liksom en sådan bestämmelses närmare utformning,
måste emellertid enligt utskottets mening bli föremål för ytterligare
överväganden, och utskottet utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang tar
upp spörsmålet. Något initiativ i saken från riksdagens sida kan inte anses
påkallat, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L406.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande decentralisering av allmänna arvsfondens förvaltning
att riksdagen avslår motion 1991/92:L420,

2. beträffande avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L404 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande jäv vid bevittning av testamente
att riksdagen avslår motion 1991/92:L406.

Stockholm den 28 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s),
Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s), John Bouvin (nyd) och
Lars Stjernkvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.

Remissyttrande över motion 1991/92:L404

Bilaga

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet och
Sveriges advokatsamfund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer:

RAÄ känner till åtminstone ett fall, i vilket regeringen vid sidan av själva
den kulturhistoriskt värdefulla egendomen även har avstått från ett
kontantbelopp till den mottagande juridiska personen (regeringens beslut
biläggs). De närmare omständigheterna i det fallet är inte kända för RAÄ.
Motionärernas uppfattning att möjligheterna till avstående av kontanta medel är
starkt begränsade förefaller grundade. RAÄ vill gärna instämma med motionärerna
i att det ofta kan finnas ett stort behov av likvida medel för att den avstådda
egendomen skall kunna tas om hand på ett riktigt sätt av mottagaren. Det kan
t.ex. vara fråga om konservering och liknande kvalificerade åtgärder, som är så
kostnadskrävande att det är svårt att finna utrymme för dem i ett mottagande
museums eller hembygdsförenings budget. RAÄ vill därför varmt tillstyrka
motionen.

Om motionärernas önskemål att en lagändring skall träda i kraft redan den 1
juli 1992 skall kunna förverkligas, torde fordras att utskottet -- i likhet med
vad som skedde 1981 -- självt tar initiativ till att förelägga riksdagen det
erforderliga lagförslaget. RAÄ tillstyrker även att så sker.

Kammarkollegiet:

Arv som utgörs av egendom, vilken är av väsentlig betydelse från
kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får
avstås till en juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om
egendomen på lämpligt sätt, 5 § första stycket tredje meningen lagen (1928:281)
om allmänna arvsfonden.

Bestämmelsen trädde i kraft 1981-07-01. Under förarbetena diskuterades om
inte införande av en möjlighet att kunna bevara
sådan egendom borde ses som en ändring av arvsfondens ändamål.

Det uttalades också farhågor att utvidgningen skulle leda till att betydande
belopp skulle undandras från arvsfondens ursprungliga och angelägna ändamål.

Under tiden 1981-07-01--1991-12-31 har fattats 655 beslut om avstående.
Bestämmelsen har åberopats i 39 fall, dvs. i genomsnitt ca 4 ärenden per år.
Den egendom som avståtts på denna grund har haft ett sammanlagt
bouppteckningsvärde av ca 2 milj.kr. I 7 av fallen har det, utöver den egendom
som ansetts vara av väsentlig betydelse från någon av de i lagen angivna
synpunkterna, avståtts ett kontant belopp för att ställa i ordning egendomen.
Det har varit fråga om belopp i storleksordningen 5 000 kr.--150 000 kr.
Sammanlagt har 583 000 kr. avståtts för detta ändamål. Under tiden
1981-07-01--1991-06-30 har det kommit in sammanlagt ca 880 milj. kr. netto i
arvsmedel till arvsfonden sedan avståenden dragits av.

Anledningen till att även ett belopp kommit att avstås är att kollegiet
tolkat ett regeringsbeslut 1984-02-09, KY 3151/83, så att det för att egendom
skall kunna bestå ibland också skall kunna vara möjligt att avstå ett belopp
till t.ex. en reparation som är nödvändig för egendomens fortsatta existens.
Det kan många gånger vara svårt att säga om åtgärden kan anses ligga inom
kollegiets förvaltaransvar eller inte.

I ett regeringsbeslut 1991-11-21, C 90/1384/ST, har regeringen emellertid
uttalat att ett kontant belopp lagligen inte kan avstås på den grund som anges
i 5 § första stycket tredje meningen arvsfondslagen.

Kammarkollegiet delar motionärernas uppfattning. För att intentionerna med
den av riksdagen beslutade utvidgningen av kretsen som egendom får avstås till
inte skall gå förlorade, är det nödvändigt att -- med de av motionärerna
angivna begränsningarna -- möjlighet öppnas att också kunna avstå kontanta
medel. Kollegiet anser att det inte kan bli fråga om att avstå ett belopp som
helt täcker kostnaderna för att ställa i ordning den egendom som skall avstås.
Belopp som avstås i fall som dessa bör ses som ett bidrag till
iordningställandet för att säkra egendomens bestånd och bör inte få avse
underhåll och drift. Frivilligt arbete och medel från andra håll måste också
förutsättas. Sådana bidrag utgör bevis för egendomens betydelse liksom för
mottagarens vilja och förmåga att långsiktigt ta hand om egendomen på lämpligt
sätt.

Det finns inte någon möjlighet att kontrollera att det kontanta belopp som
avståtts för att ställa i ordning en byggnad enligt den renoveringsplan som bör
finnas också används för detta ändamål. Garantin får anses ligga i att
avstående i dessa fall skall ske till en juridisk person med någon stadga.

Om det inte blir möjligt att avstå även ett belopp för iordningställandet
eller motsvarande torde möjligheten att avstå egendom på denna grund till
största delen komma att gälla kulturhistoriskt värdefullt lösöre av mindre
omfattning och som inte behöver dokumenteras, eller egendom av väsentlig
betydelse från naturvårdssynpunkt t.ex. skogsområden med inte obetydliga
marknadsvärden till myndighet eller motsvarande som har resurser att ta emot
dessa. Däremot kommer det bli svårt att avstå byggnader av väsentlig betydelse
från kulturhistorisk eller kulturvårdssynpunkt till en förening som har
kunskaper och engagemang för att ta emot egendomen och vårda den men för vilken
en större initialkostnad skulle bli alltför betungande. Byggnader som avståtts
med ett belopp till iordningställande har som kollegiet uppfattat saken betytt
mycket för den bygd som fått ta emot egendomen.

1991 års arvsfondsutredning som beräknas vara avslutad under hösten 1992 är
enligt sina direktiv oförhindrad att ta upp även frågor av detta slag.
Utredningens huvuduppgift är att se över allmänna arvsfondens
ändamålsbestämmelse samt vissa frågor rörande dess tillämpning och
beslutanderätten vid utdelning av stöd ur fonden. Eftersom den föreslagna
bestämmelsen inte kan antas komma att tillämpas annat än i enstaka fall per år
och den bör tillämpas restriktivt anser kollegiet att möjligheten att
tillgodose arvsfondens ändamål inte påverkas i någon större utsträckning. Det
kan därför inte anses nödvändigt att låta frågan behandlas i
arvsfondsutredningen.

Lagtexten föreslås lyda: Om det behövs för att kunna ställa i ordning egendom
som skall tas om hand får ett kontant belopp av det arv som tillfallit
arvsfonden samtidigt avstås till den som tar emot egendomen.

Kollegiet har inte något att erinra mot att den föreslagna lagändringen
träder i kraft senast 1992-07-01.

Sveriges advokatsamfund:

Sveriges advokatsamfund som beretts tillfälle att avge yttrande över motion
1991/92:L404 av Leif Marklund m.fl. angående avstående av egendom som
tillfallit allmänna arvsfonden, har inte någon erinran mot motionärernas
förslag.