Äktenskaps- och sambofrågor

Betänkande 1991/92:LU32

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU32

Äktenskaps- och sambofrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1991/92
LU32

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner rörande
äktenskaps- och sambolagstiftningen. I en motion (c) tas upp
frågan om medling mellan makar. En motion (c) rör lagfart på
fast egendom för makar, och två motioner (m resp. kds) angår
reglerna om behandlingen av pensionsrättigheter vid bodelning. I
en motion (kds) begärs en utvärdering av lagen om sambors
gemensamma hem och lagen om homosexuella sambor. Fem motioner
(två s, en fp, en c och en v) tar upp frågan om registrerat
partnerskap.

Utöver de nämnda motionerna behandlar utskottet också två
motioner (m resp. v) om namnfrågor.

Utskottet förordar med anledning av motionen om
sambolagstiftningen att en utvärdering av lagen om sambors
gemensamma hem kommer till stånd och hemställer att detta ges
regeringen till känna. Övriga motionsyrkanden avstyrks av
utskottet.

Till betänkandet har fogats en reservation (s) om registrerat
partnerskap samt en meningsyttring (v) om registrerat
partnerskap och om namnlagen.

Motionerna

1991/92:L403 av Ulla Tillander och Rune Backlund (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbete för att medling införs för
människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är
inblandade.

1991/92:L408 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en utvärdering av sambolagstiftningarna.

1991/92:L410 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att göra
en begränsad översyn av namnlagen vad avser de båda områden som
berörs i motionen om mellannamnets placering och
patronymikon/metronymikon ur ett internationellt perspektiv.

1991/92:L414 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införande av registrerat partnerskap för
homosexuella utgör en önskvärd komplettering av svensk
familjerätt.

1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lag om partnerskap för
homosexuella enligt vad i motionen anförts om en sådan lag.

1991/92:L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om registrerat
partnerskap för homosexuella.

1991/92:L421 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av namnlagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:L422 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om registrerat partnerskap för homosexuella.

1991/92:L504 av Marianne Andersson och Larz Johansson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en förenklad process för att dela lagfart
mellan makar.

1991/92:Sf218 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas
4. att riksdagen i enlighet med vad som i motionen anförts
uttalar att 10 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken inte
skall ges en restriktiv tolkning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bedömningen av samtliga pensioners
fördelning vid bodelning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att studera frågan om frivilliga föravtal
i privata pensionsförsäkringar.

1991/92:Sf230 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en återgång till tidigare regler om värdet
av ålderspension vid bodelning,

1991/92:K424 av Christina Linderholm (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det angelägna i att utredningen om
registrerat partnerskap slutförs snarast.

Utskottet

1 Inledning

Som en allmän bakgrund till de motioner rörande främst
äktenskaps- och sambolagstiftningen som behandlas i betänkandet
vill utskottet erinra om att den familjerättsliga lagstiftningen
under de senaste två årtiondena har varit föremål för en
genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer på
äktenskapsrättens område under denna tid fattade riksdagen
(prop. 1986/87:1, bet. LU18) i april 1987 beslut om att
giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk,
äktenskapsbalken (ÄktB). I samband därmed beslöt riksdagen också
om genomförandet av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem
(sambolagen) samt om viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB).
Vidare antog riksdagen våren 1987 lagen (1987:788) om införande
av äktenskapsbalken samt annan följdlagstiftning till
äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet. LU26). Till grund
för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande
Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes lagen
(1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.
LU28).

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och
innebär betydelsefulla förändringar främst i fråga om
förmögenhetsordningen i äktenskapet och fördelningen av makarnas
egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med
förändringarna har varit att åstadkomma en högre grad av
ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad.
Ändringarna i ÄB syftar till att skapa möjligheter för den
efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap
och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. Införandet av
sambolagen har i främsta rummet föranletts av behovet av att
tillförsäkra den svagare parten i ett samboförhållande vissa
rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden
upphör. Avsikten har däremot inte varit att söka uppnå en med
äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. Genom
lagen om homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa
andra lagar gjorts tillämpliga på homosexuella
samboförhållanden.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen har inneburit flera
nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att
frångå huvudregeln om likadelning vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad har vidgats genom att den allmänna
jämkningsregel som fanns även tidigare givits ett något utökat
tillämpningsområde. Sålunda kan numera den ena maken av sitt
giftorättsgods få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset
om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till
äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vidare har i ÄktB
införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord.
Regeln innebär att om ett villkor i ett äktenskapsförord är
oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna
vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt får det jämkas eller lämnas utan
avseende vid bodelningen. En förenkling har också skett av den
s.k. vederlagsregeln, och den ger numera en make rätt till
kompensation vid bodelningen endast då den andra maken i
särskilt angivna fall inom viss tid innan talan om
äktenskapsskillnad väcktes har minskat sitt giftorättsgods. I
förhållande till GB innebär ÄktB även den förändringen att
privata pensionsförsäkringar som utgör giftorättsgods inte skall
ingå i bodelningen. En annan nyhet är att också enskild egendom
kan dras in i bodelningen, om makarna är överens om det.

På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s
ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet.
LU11) vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Ändringarna,
som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att makes rätt
till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln har vidgats
från att ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före
talan om äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom
en treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till
pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas
utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara
oskäligt att hålla rättigheten utanför.

2 Medling

2.1 Allmän bakgrund

Före år 1974 gällde att äktenskap kunde upplösas genom
äktenskapsskillnad eller genom återgång. Äktenskapsskillnad
kunde i vissa fall erhållas omedelbart och annars efter
föregående hemskillnad. Innan mål om hemskillnad fick tas upp av
domstol måste medling eller åtminstone försök till medling ha
ägt rum.

I samband med en reform av den familjerättsliga lagstiftningen
år 1973 (prop. 1973:32, bet. LU20, rskr. 256) ändrades bl.a.
reglerna i GB om upplösning av äktenskap. Därvid upphävdes
bestämmelserna om hemskillnad samt bestämmelserna om omedelbar
äktenskapsskillnad på särskilda grunder. I stället skulle en
make i princip ha rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Om
endast en av makarna ville skiljas eller om makarna eller en av
dem har vårdnaden om eget barn under 16 år skulle dock
skilsmässan föregås av en betänketid på minst sex månader.
Betänketiden löpte från den dag då makarnas gemensamma ansökan
kom in till domstolen eller, när de var oense i
skilsmässofrågan, den dag då den ena makens ansökan delgavs den
andra maken. Inom ett år från det betänketid började löpa måste
åtminstone en av makarna fullfölja skilsmässan genom att hos
domstolen ansöka om dom på äktenskapsskillnad. I annat fall var
frågan om äktenskapsskillnad förfallen.

Bestämmelserna i GB rörande upplösning av äktenskap har i sak
oförändrade förts över till ÄktB.

I 1973 års lagstiftningsärende avskaffades också den
obligatoriska medlingen och ersattes med ett system som ger
möjlighet till frivillig medling. Enligt förarbetena till den
ändrade lagstiftningen hade den obligatoriska medlingen
betydande nackdelar. I jämförelse med medlingen ansågs frivillig
familjerådgivning kunna erbjuda väsentliga fördelar när det
gällde att förebygga förhastade skilsmässor.

2.2 Motionsmotivering

I motion L403 av Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c)
uttrycks en oro för de höga skilsmässotalen i vårt land.
Motionärerna konstaterar att sociala forskningsrön visar att en
skilsmässa är en svår upplevelse som sätter djupa spår hos alla
inblandade, och särskilt barnen, som är den svagaste parten,
drabbas hårt. Enligt motionärerna är det sannolikt att människor
som upplever en situation av söndring i sina äktenskap skulle
behöva hjälp utifrån för att få sin situation analyserad på ett
objektivt sätt. Många praktiska problem skulle kunna undanröjas
om hjälp i form av rådgivning och samtal stod till buds.
Samhället måste därför enligt motionärerna vidta kraftfulla
åtgärder för att söka förhindra onödiga skilsmässor där barn är
inblandade. En lämplig åtgärd anser motionärerna vara att införa
obligatorisk medling för de människor som är på väg att skiljas
i de fall där barn är inblandade. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed.

2.3 Utskottets överväganden

Som utskottet framhöll år 1991 (bet. 1990/91:LU21) vid
behandlingen av en motion med samma syfte som den nu aktuella
behöver människor som befinner sig i en skilsmässosituation både
stöd och hjälp. Inte minst viktigt är enligt utskottets mening
att familjer med barn kan få stöd i krissituationer. I linje med
sin tidigare inställning i saken anser utskottet dock inte att
behovet av stödåtgärder bör tillgodoses genom ett återinförande
av den obligatoriska medlingen. Denna form av medling hade
nämligen betydande nackdelar. Redan det förhållandet att
medlingen var obligatorisk var ägnat att göra makarna negativt
inställda till den. Härtill kom att medlingen i normalfallet
företogs i omedelbar anslutning till talans väckande eller med
andra ord vid en mycket sen tidpunkt, då makarna eller i vart
fall den ena av dem redan hade bestämt sig för att skiljas.
Dessutom kunde den obligatoriska medlingen lätt upplevas både
som en onödig formalitet och som ett opåkallat intrång i
personliga angelägenheter. I jämförelse med medlingen erbjuder
enligt utskottets mening den frivilliga familjerådgivningen
väsentliga fördelar för människor som har behov av hjälp för att
lösa sina konflikter. Utskottet vill därför åter understryka
vikten av att människor i krissituationer har tillgång till en
väl utbyggd familjerådgivning. Riksdagen har också gett
regeringen till känna att verksamheten med familjerådgivning bör
tryggas (bet. 1990/91:SoU7, rskr. 51). Utskottet vill även
påpeka att de stöd- och hjälpinsatser som ideella organisationer
kan erbjuda utgör ett värdefullt komplement till
familjerådgivningen för människor i krissituationer.

I anslutning till det anförda vill utskottet också erinra om
de nya reglerna om vårdnad och umgänge, som har trätt i kraft
den 1 mars 1991. Reglerna innebär bl.a. att föräldrar som skall
skiljas alltid får möjlighet till s.k. samarbetssamtal i
vårdnads- och umgängesfrågor. När samarbetssamtal aktualiseras
är visserligen skilsmässan som regel ett faktum, men enligt
utskottets mening är den införda möjligheten till sådana samtal
en viktig åtgärd när det gäller att åstadkomma
samförståndslösningar för barnets bästa och därmed förhindra för
barnet skadliga konsekvenser av föräldrarnas separation.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L403.

3 Makars pensionsrättigheter

3.1 Äktenskapsbalkens bodelningsregler

ÄktB bygger, liksom fallet var med GB, på principen att
makarna i ett äktenskap är två ekonomiskt sjävständiga individer
som var och en äger och disponerar över den egendom som han
eller hon fört med sig in i äktenskapet eller förvärvat under
äktenskapet.

ÄktB utgår i likhet med GB från att makar kan ha två slag av
tillgångar, nämligen giftorättsgods och enskild egendom. Enligt
huvudregeln i 7 kap. 1§ ÄktB är en makes egendom
giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. I vilka
fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2§ ÄktB.
Främst märks det fallet att makarna genom äktenskapsförord
bestämt att viss egendom skall vara enskild. Egendom som är
enskild på grund av äktenskapsförord kan göras till
giftorättsgods genom nytt äktenskapsförord. Vidare anges i
lagrummet att egendom kan vara enskild om en make har fått den i
gåva från någon annan än den andra maken med det villkoret att
egendomen skall vara mottagarens enskilda. Detsamma gäller i
fråga om egendom som under sådant villkor tillfaller en make
genom arv eller testamente. Vidare kan enligt lagrummet vad som
trätt i stället för enskild egendom utgöra enskild egendom. 7
kap. 2§ ÄktB innefattar en uttömmande reglering av de sätt på
vilka egendom kan göras till den ena makens enskilda egendom,
vilket innebär att enskild egendom kan tillskapas genom några
andra rättshandlingar än de nämnda.

I fråga om gåvor mellan makar gällde tidigare att gåvorna som
regel skulle ske i form av äktenskapsförord. Numera skall
äktenskapsförord emellertid inte användas för gåvor mellan makar
(8 kap. ÄktB). Enligt ÄktB gäller sålunda att en gåva som en
make ger den andra maken blir bindande mellan makarna på samma
sätt som gäller för andra personer. För att den av makarna som
mottog gåvan skall få sakrättsligt skydd mot den andra makens
borgenärer fordras dock att gåvan registreras vid en tingsrätt.
Registrering behövs dock inte för personliga presenter som inte
står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Vill
den ena maken att gåvan skall vara den andres enskilda egendom
måste äktenskapsförord härom upprättas.

När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas
mellan dem genom bodelning. Om makarna är överens om det kan
bodelning också ske under äktenskapets bestånd. I likhet med GB
bygger ÄktB på principen att makarnas giftorättsgods vid
bodelningen skall delas lika mellan dem sedan vardera maken
erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning skall normalt
ske ur giftorättsgodset (11 kap. 2 § ÄktB). Har skulderna
särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för
underhåll av en fastighet som är enskild egendom, gäller
särskilda regler.

Enligt bestämmelser i 10 kap. 3 § ÄktB har vardera maken rätt
att undanta viss egendom eller rättighet från bodelning trots
att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av
lagrummets första stycke följer att exempelvis rätten till
pension från den allmänna försäkringen liksom pension från
arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen. Detsamma torde
gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som
arbetsgivaren tecknat. Av andra stycket i paragrafen följer att
också rätt till pension på grund av en privat försäkring som
någon av makarna äger skall undantas. En förutsättning är dock
att utfallande belopp skall beskattas som inkomst och att
försäkringen gäller rätt till (1) ålderspension eller
invalidpension, eller (2) efterlevandepension i fall då rätt
till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Enligt
ett till paragrafen tillagt tredje stycke, som trätt i kraft den
1 januari 1990, skall rätt till nu angivet slag av pension dock
helt eller delvis ingå i bodelningen om det med hänsyn till
äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta
pensionsrätten från bodelning.

Bestämmelserna i 10 kap. 3§ ÄktB om privata
pensionsförsäkringar innebär en nyhet i förhållande till äldre
rätt. Enligt GB gällde att sådana försäkringar skulle ingå i
bodelningen.

De regler som tidigare fanns i GB om makes rätt till vederlag
vid bodelning saknar som tidigare berörts direkt motsvarighet i
ÄktB. GB:s bestämmelser innebar att en make under äktenskapet
skulle vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen
minskades till den andra makens nackdel. Om den makens intressen
åsidosatts på ett otillbörligt sätt hade den maken rätt att bli
kompenserad vid bodelningen så att resultatet i huvudsak blev
detsamma som om den andra maken inte brutit mot sin
vårdnadsplikt. I ÄktB har maken givits rätt till vederlag endast
för det fall att en make inför en förestående äktenskapsskillnad
gjort vederlagsfria transaktioner. Till skillnad från GB är
rätten till kompensation inte beroende av att den maken handlat
i illojalt syfte. Bestämmelsen i ÄktB (11 kap. 4§) innebär att
resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom
viss tid -- som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts
från ett år till tre år -- före ansökan om äktenskapsskillnad
genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning
eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin
enskilda egendom. Detsamma gäller när giftorättsgodset använts
till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10
kap. 3§ ÄktB inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen i
fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra
makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset
alltjämt hade funnits kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts
och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner,
som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om
äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade
giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan
emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt
fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett
oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1§ ÄktB att vid
bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt
giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av
giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med
hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Med stöd
av denna bestämmelse kan alltså den av makarna som, efter avdrag
för skulder, har mest giftorättsgods i särskilda fall helt eller
delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring sker till den
andra maken. Den förstnämnda maken har dock aldrig rätt att ta i
anspråk vad som hör till den andra makens giftorättsgods.

Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas
eller finns det andra särskilda skäl att över huvud taget inte
dela giftorättsgodset skall vardera maken behålla sitt
giftorättsgods som sin andel.

I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av
äktenskapsförord. Om ett villkor i ett äktenskapsförord är
oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna
vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan
avseende vid bodelningen (12 kap. 3§ ÄktB).

3.2 Motionsmotiveringar

I motion Sf218 av Charlotte Cederschiöld (m) anförs att
införandet av äktenskapsbalken i flera olika avseenden medfört
att kvinnans ställning blivit mindre trygg. Det sagda gäller
enligt motionärerna inte minst bestämmelsen i 10 kap. 3§ ÄktB
om behandlingen av pensionsförsäkringar vid bodelning.
Motionären anser att den komplettering av lagrummet med en
jämkningsbestämmelse som genomfördes år 1989 i och för sig var
välkommen men inte tillräckligt långtgående. Avsikten från
lagstiftarens sida är nämligen att jämkningsmöjligheten skall
betraktas som en undantagsregel som skall tillämpas restriktivt
och komma till användning bara i t.ex. sådana fall där den av
makarna som inte har försäkringen skulle komma att stå
egendomslös eller näst intill egendomslös efter bodelningen.
Enligt motionären bör tillämpningen av jämkningsregeln snarast
ändras så att möjlighet öppnas att skapa rättvisa i det enskilda
fallet. Motionären yrkar (yrkande 4) att riksdagen uttalar att
jämkningsregeln inte skall ges en restriktiv tolkning.
Motionären framhåller vidare att makar som vill och kan
sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska
förhållanden bör ha en möjlighet till det. Motionären anser att
det vid sidan av jämkningsregeln bör finnas en möjlighet för
makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall
fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla både
försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade
försäkringar. Motionären yrkar (yrkande 6) att riksdagen hos
regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger
makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall
fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Slutligen tas i
motionen upp frågan om behandlingen av makarnas samtliga
pensionsrättigheter vid bodelningen. Enligt motionären kan det
-- bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- finnas
skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas
kollektiva pensionsrättigheter, och motionären begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 5).

Också i motion Sf230 av Margareta Viklund (kds) tas upp olika
frågor rörande kvinnans ställning i pensionshänseende.
Motionären påpekar bl.a. att privata pensionsförsäkringar enligt
GB skulle ingå i bodelningen. ÄktB har emellertid medfört att
värdet av ålderspension på grund av en privat försäkring i
princip kan beaktas vid bodelning endast när makarna är överens
om det. De nya reglerna innebär enligt motionären att klyftan
mellan kvinnors och mäns pensioner ökat ytterligare. Motionären
begär (yrkande 3) därför ett tillkännagivande om att
bestämmelserna bör ändras så att värdet av privat ålderspension
åter skall inräknas vid bodelning.

3.3 Tidigare behandling

Motionsyrkanden med samma syfte som yrkandena i motionerna
Sf218 och Sf230 har prövats tidigare av riksdagen (se bl.a. bet.
1989/90:LU11). Senast behandlades frågorna våren 1991 då
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU21
avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna. Beträffande
skälen för ställningstagandet hänvisas till det nämnda
betänkandet.

3.4 Utskottets överväganden

Med anledning av att frågor rörande behandlingen av makars
pensionsförmåner vid bodelning nu åter aktualiserats vill
utskottet erinra om att pensionsberedningens slutbetänkande (SOU
1990:76) Allmän pension för närvarande övervägs inom
socialdepartementet. I betänkandet har beredningen tagit upp
frågan om delning av pensionsrätt mellan makar inom ATP.
Beredningen har därvid -- efter sammanvägning av skäl för och
emot ett system med likadelning mellan makar av den ATP-rätt
som de intjänat under äktenskapet -- ställt sig avvisande till
ett sådant system. Vid övervägande av andra tänkbara lösningar
har beredningen dock funnit att en framkomlig väg skulle vara en
utvidgning av tillämpningsområdet för den jämkningsregel som
införts i 10 kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken. Enligt
beredningen skulle denna regel möjligen i en något modifierad
form kunna utsträckas till att avse även pensionsrätt inom ATP
och de kollektivavtalsreglerade tjänstepensioneringarna. Något
mer konkret förslag har dock inte framlagts, utan beredningen
har inskränkt sig till att framhålla vikten av att en lösning
enligt det skisserade alternativet prövas i något sammanhang som
är mer lämpligt än inom ramen för en utredning på den allmänna
försäkringens område.

Enligt utskottets mening bör det beredningsarbete som nu pågår
inom regeringskansliet rörande den allmänna pensionen avvaktas.
Med hänsyn till vad som anförts i pensionsberedningens
betänkande utgår utskottet från att behovet av eventuella
ändringar i ÄktB kommer att övervägas under detta arbete. Någon
riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion Sf218 yrkandena
4--6 och motion Sf230 yrkande 3 är således inte påkallad, och
utskottet avstyrker följaktligen bifall till yrkandena.

4 Lagfart för makar

4.1 Gällande ordning

Reglerna om lagfart är av central betydelse vid överlåtelser
av fast egendom. Sålunda inträder bl.a. de fulla
rättsverkningarna av en fastighetsöverlåtelse först i och med
att lagfart meddelas på förvärvet. Närmare bestämmelser om
meddelande av lagfart finns i 20 kap. jordabalken. Reglerna
bygger på att den som med äganderätt och i enlighet med en av
rättsordningen godtagen överlåtelseform har förvärvat en
fastighet kan beviljas lagfart. Dessutom krävs i princip att
överlåtelsen skett skriftligen. Äganderätt till fast egendom kan
uppkomma genom flera olika typer av förvärv. Exempel på sådana
är köp, byte, gåva och arv samt expropriation. Också den som vid
bodelning tillskiftats en fastighet får äganderätt till
fastigheten.

Innehar två eller flera personer en fastighet med
samäganderätt kan var och en av delägarna få lagfart på sin
andel i fastigheten. Detta gäller bl.a. när två makar
tillsammans köpt eller på annat sätt förvärvat en fastighet.
Även om endast den ena maken utåt sett uppträtt som köpare av en
fastighet och ensam beviljats lagfart på den, har emellertid i
rättspraxis slagits fast att den andra maken under vissa
förutsättningar kan ha en s.k. dold samäganderätt till
fastigheten. Om domstol genom dom förklarat att en make har en
dold samäganderätt till fastigheten torde den maken sedermera
kunna söka och beviljas lagfart på sin andel (se Anders Agell
Äganderätten till fastighet för makar och sambor).

4.2 Motionsmotivering

I motion L504 av Marianne Andersson och Larz Johansson (c)
framhålls att det för makar som i dag köper en fastighet är
ganska självklart att begära delad lagfart så att de båda står
som fastighetsägare. Så har det dock enligt motionärerna inte
alltid varit. Av tradition har det oftast varit mannen som sökt
lagfart. I många fall vill makarna emellertid nu få till stånd
en ändring av lagfarten och föra över hälften av fastigheten
till den andra maken. Inom ramen för nuvarande regler kan det
ske genom att den make som har lagfart på fastigheten säljer
eller skänker bort hälften av fastigheten till den andra maken.
Makarna kan också begära bodelning under äktenskapet. Oavsett
vilket tillvägagångssätt som används är dock förfarandet både
besvärligt och kostsamt. Enligt motionärerna bör det öppnas en
möjlighet för makar som är ense om saken att få
lagfartsförhållandena ändrade på ett enklare sätt i de fall den
ena maken ändock har giftorätt i fastigheten. Motionärerna anser
att frågan kan lösas genom att makarna genom en enkel handling
-- exempelvis en förtryckt blankett -- får begära hos
inskrivningsmyndigheten att lagfarten fr.o.m. en viss dag skall
stå i bådas namn.

4.3 Utskottets överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan kan lagfart beviljas för den
som med äganderätt förvärvat en fastighet. Att en make har
giftorätt i egendom som tillhör den andre parten i äktenskapet
innebär emellertid inte att maken kan anses äga någon del i
egendomen. ÄktB bygger -- som redovisats i avsnitt 3.1 -- på
principen att makarna i ett äktenskap äger var och en sin
egendom oavsett om den utgör giftorättsgods eller enskild
egendom. Först när bodelning skall ske mellan makarna blir
uppdelningen av makarnas tillgångar i giftorättsgods och enskild
egendom av betydelse. Den ene makens rättigheter beträffande den
andra makens giftorättsgods innefattar då främst en rätt att vid
bodelningen i princip få ekonomisk kompensation med ett värde
som motsvarar hälften av värdet på giftorättsgodset. Någon rätt
för den ene maken att också få överta egendom som utgör den
andres giftorättsgods följer inte av bodelningsreglerna. När det
gäller fast egendom som utgör makarnas permanentbostad liksom i
fråga om bohaget i det gemensamma hemmet gäller dock särskilda
regler som innebär att den ene maken kan få överta den andra
makens egendom.

Utskottet har i och för sig förståelse för syftet med
motionen. Den lämnade redogörelsen visar emellertid att ett
tillgodoseende av motionärernas önskemål skulle kräva
genomgripande förändringar av det nuvarande regelsystemet.
Sådana ändringar är utskottet inte berett att förorda. I de fall
där den ene maken ensam beviljats lagfart måste det därför
liksom hittills krävas att äganderätten till en del av
fastigheten överlåts på den andra maken för att den sistnämnda
också skall få stå som lagfaren ägare. Utskottet vill i
sammanhanget peka på att makarna också har möjlighet att genom
dom få fastslaget att den ena maken har samäganderätt till en
fastighet som lagfarits i den andres namn. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion L504.

5 Sambolagstiftningen

5.1 Allmän bakgrund

Som inledningsvis nämnts beslutade riksdagen under våren 1987
om införandet av lagen om sambors gemensamma hem (sambolagen).
Sambolagen är tillämplig i fråga om sådana samboförhållanden i
vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden. Lagen innebär att när ett
samboförhållande upplöses får samborna en giftorättsliknande
rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som
har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså
att värdet av den gemensamma bostaden och bohaget i den skall
delas lika mellan samborna. Denna huvudregel kan dock -- på
samma sätt som vid bodelning mellan makar -- frångås om en
likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som
önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden har en möjlighet
öppnats att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla
i deras samboförhållande.

När ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död
finns i sambolagen en kompletterande bodelningsregel. Enligt
denna bestämmelse har den efterlevande alltid rätt att som sin
andel få ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för
skulder att det motsvarar värdet av två basbelopp, dock endast i
den mån egendomen räcker till.

I åtskilliga andra lagar finns regler som knyter an till
sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma
rättigheter och skyldigheter som äkta makar.

Genom lagen (1987:813) om homosexuella sambor, som trädde i
kraft den 1 januari 1988, har bestämmelserna i sambolagen och
vissa andra lagar gjorts tillämpliga också i fall då två
personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.

För homosexuella parförhållanden gäller i Danmark en lag om
registrerat partnerskap. Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1989
och innebär att två personer av samma kön kan få till stånd en
registrering av ett partnerskap mellan dem. I och med
registreringen har den lagstiftning som gäller för makar
motsvarande tillämpning i betydelsefulla delar, bl.a. vad avser
de ekonomiska rättsverkningarna av ett äktenskap. I vissa
hänseenden har dock de rättsregler som gäller för makar inte
gjorts tillämpliga på parterna i ett registrerat partnerskap.
Det är bl.a. fallet beträffande rätten till gemensam vårdnad om
barn samt i fråga om möjligheten att adoptera barn.

Frågan om införandet av en svensk motsvarighet till den danska
lagen har åtskilliga gånger aktualiserats i riksdagen genom
motioner (se senast bet. 1990/91:LU21). Då spörsmålet
behandlades våren 1990 framhöll utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1989/90:LU23 att tiden kunde vara mogen för
en utvärdering av i vad mån lagen om homosexuella sambor medfört
de fördelar för homosexuella som det var avsikten att de nya
reglerna skulle ge dem. Utvärderingen borde också innefatta en
kartläggning av andra frågor som de homosexuella upplevde som
ett problem. Utskottet utgick från att en sådan utvärdering
skulle komma till stånd i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida
vi i Sverige skall införa regler om registrerat partnerskap
efter mönster av den lagstiftning som antagits i Danmark ansåg
utskottet däremot vara för tidigt väckt. Sedan länge har i
Norden rått rättslikhet i spörsmål med anknytning till
familjerätten, och utskottet ansåg det angeläget att denna
rättslikhet bevaras. Såvitt utskottet hade sig bekant fanns det
då inte i något annat nordiskt land planer på att följa Danmarks
exempel. Enligt utskottet var det angeläget att regeringen tog
initiativ till överläggningar med övriga nordiska länder rörande
möjligheterna till en lagstiftning på området i nordiskt
samförstånd. I avvaktan på utvecklingen i våra grannländer borde
emellertid frågan om en svensk lagreglering vila. Med hänvisning
till det anförda avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella
motionerna.

Socialstyrelsen, som efter ett beslut av regeringen år 1987
har ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för de
homosexuella, tog härefter upp frågan i en skrivelse till
regeringen den 18 juni 1990 och föreslog en lagstiftning om
registrerat partnerskap, byggd på den danska lagen.

Regeringen har den 10 januari 1991 beslutat tillkalla en
kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om
homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om s.k.
registrerat partnerskap. Av direktiven (dir. 1991:6) framgår
att en grundläggande fråga när det gäller en lagstiftning om
registrerat partnerskap är vilket tillämpningsområde en sådan
lagstiftning bör ha. Kommittén bör överväga om lagen bör omfatta
enbart homosexuella relationer eller om den i stället bör utgå
från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken.
Vidare konstateras i direktiven att socialstyrelsens förslag går
ut på att ett registrerat partnerskap med vissa undantag skall
få samma rättsverkningar som ett äktenskap har. En viktig
uppgift för kommittén blir därför att inventera äktenskapets
olika rättsverkningar för att kunna bedöma vilka undantag som
med en sådan utgångspunkt ter sig påkallade. En sådan genomgång
torde främst ta sikte på familjerättsliga regler. Även inom
andra rättsområden finns dock ett stort antal regler som tar
sikte på äktenskaplig samlevnad och som alltså behöver övervägas
i förevarande sammanhang. Kommittén bör vidare analysera de
internationella privaträttsliga aspekter som ett system med s.k.
registrerat partnerskap kan föra med sig. Med hänsyn till
önskvärdheten av nordisk rättslikhet på bl.a. familjerättens
område, bör kommittén också ta del av de erfarenheter som har
vunnits i Danmark och informera sig om situationen på det
aktuella området i de andra nordiska länderna (jämför bet.
1989/90:LU23). Utifrån angivna utgångspunkter bör kommittén ta
ställning till om en lagstiftning om registrerat partnerskap bör
införas i Sverige och vilken omfattning och inriktning som den i
så fall bör ha.

5.2 Motionsmotiveringar

I motion L408 av Ingvar Svensson (kds) kritiseras
lagstiftningen om sambors gemensamma hem och homosexuella sambor
från flera olika utgångspunkter. Motionären ifrågasätter behovet
av särskilda regler för heterosexuella och homosexuella sambor
och framhåller att det äktenskapsrättsliga regelsystemet normalt
bör tillämpas vid långvarig samlevnad mellan en man och en
kvinna. Enligt motionären bör en utvärdering av
sambolagstiftningens konsekvenser komma till stånd i syfte att
man skall få underlag för en bedömning av om lagarna är
relevanta och på ett tillfredsställande sätt löser de problem
som de är avsedda att lösa.

I motion L414 av Berit Andnor m.fl. (s) hänvisas till
kommittén om registrerat partnerskap och framhålls att riksdagen
normalt inte brukar göra några uttalanden under pågående
utredningsarbete. Enligt motionären är dock den politiska
situationen när det gäller frågan om registrerat partnerskap
sådan att riksdagen nu bör göra ett principuttalande till förmån
för införandet av en sådan samlevnadsform.

I motion L415 av Lars Werner m.fl. (v) betonas vikten av att
kvarvarande diskriminering av homosexuella undanröjs.
Motionärerna pekar på att vissa av de rättigheter och
skyldigheter som följer med äktenskapet inte gäller för ogifta
sammanboende medan andra rättsverkningar av äktenskapet kan bli
tillämpliga på dem endast efter avtal. Enligt motionärerna bör
problemet nu lösas genom att det införs en lag om registrerat
partnerskap och därmed skapas jämlikhet för homosexuella par.

Också i motion L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) framhålls att
homosexuella par inte kan få tillgång till de rättigheter och
skyldigheter som äktenskapet ger. Genom att nuvarande
lagstiftning således gör skillnad mellan heterosexuella och
homosexuella markerar samhället sin inställning till de
homosexuella, vilket har inte bara formell utan också symbolisk
betydelse. Motionärerna anser att en lag om registrerat
partnerskap skulle lösa praktiska problem och att regeringen
snarast bör framlägga förslag till en sådan lag.

Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) anför i motion L422
att det bör öppnas en möjlighet för homosexuella att ingå s.k.
registrerat partnerskap i syfte att de skall få större trygghet.
Införandet av registrerat partnerskap skulle också bidra till
upprätthållandet av fasta relationer och skapa ökad öppenhet
kring homosexualitet. Enligt motionärerna är det angeläget att
den kommitté som arbetar med frågan utan dröjsmål kan komma fram
till ett principiellt ställningstagande och att kommittén -- i
den mån det behövs för utredning av de juridiska spörsmålen --
tillförs ytterligare resurser, allt för att regeringen snarast
skall kunna framlägga ett förslag om införande av partnerskap.

I motion K424 av Christina Linderholm (c) anförs att det är
angeläget att utredningen om registrerat partnerskap snarast
slutförs så att riksdagen ges möjlighet att besluta i frågan.

5.3 Utskottets överväganden

Som tidigare redovisats trädde äktenskapsbalken liksom
sambolagen och lagen om homosexuella sambor i kraft den 1
januari 1988. De nya reglerna har således tillämpats i något
mera än fyra år. Enligt utskottets mening är det, sett från mera
allmänna utgångspunkter, angeläget att effekterna av
lagstiftningen systematiskt utvärderas och följs upp från
statsmakternas sida. Det sagda gäller givetvis särskilt
beträffande genomgripande reformer som är av stor betydelse för
de enskilda i samhället. Frågan om en utvärdering av den år 1987
genomförda äktenskaps- och sambolagstiftningen har också flera
gånger aktualiserats i olika sammanhang. I maj 1989 tog sålunda
justitiedepartementet initiativ till en hearing om utfallet av
denna lagstiftning. Vad som därvid framkom gav emellertid inte
underlag för något annat ställningstagande än att
äktenskapsbalken behövde ändras på två punkter. Vid denna
tidpunkt torde emellertid -- såvitt utskottet nu kan bedöma --
erfarenheterna från tillämpningen av de nya reglerna ha varit
alltför begränsade. Frågan fick förnyad aktualitet år 1990 då,
som tidigare nämnts, utskottet uttalade att tiden kunde vara
mogen för en utvärdering av lagen om homosexuella sambor (se
bet. 1989/90:LU23). Sedermera tillkallade regeringen kommittén
(Ju 1991:01) om registrerat partnerskap med uppdrag att bl.a.
göra en sådan utvärdering. Enligt vad utskottet inhämtat
beräknar kommittén att slutföra sitt arbete under hösten 1992.

Som framgår av det anförda är önskemålet i motion L408 redan
tillgodosett såvitt avser lagen om homosexuella sambor. Enligt
utskottets mening är det angeläget att en utvärdering nu också
kommer till stånd beträffande sambolagen. Det bör ankomma på
regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka
former en sådan utvärdering skall ske. Utskottet vill dock
understryka att utvärderingen inte får leda till att det
pågående utredningsarbetet rörande registrerat partnerskap
försenas. Frågorna har inte heller sådant samband med varandra
att en samordning är påkallad.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motion L408 som sin mening ge regeringen till känna.

När det härefter gäller motionerna rörande registrerat
partnerskap anser utskottet -- helt i linje med sin inställning
till frågan våren 1991 (se bet. 1990/91:LU21) -- att resultatet
av det arbete som bedrivs inom kommittén om registrerat
partnerskap bör avvaktas. Riksdagen bör således inte genom några
uttalanden i saken föregripa kommitténs överväganden, och
utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L414, L415
yrkande 1, L416 yrkande 1, L422 samt K424 yrkande 6.

6 Namnlagen

6.1 Gällande rätt

Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn
och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet. Till
grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till
jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män
och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med
varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen
kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre
bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon
eller han vill bära.

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i
1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid
bäras mellan förnamn och efternamn. Samma regel gällde enligt
1963 års lag beträffande tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa
både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan
också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i
tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom
mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa
har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn
i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn innebär
i huvudsak följande. En make som har förvärvat den andre makens
efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har
båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn,
får en av dem med den andre makens samtycke bära den andres
efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte
har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Ett barn till
föräldrar med skilda efternamn får -- om barnet förvärvat den
ena förälderns efternamn -- bära den andras namn som mellannamn.
Om den ena av föräldrarna gifter sig med någon annan än den
andre föräldern och förvärvar den nya makens efternamn får
barnet det namnet som mellannamn om den nya maken samtycker till
det. För adoptivbarn finns vissa ytterligare möjligheter att
bära mellannamn. Särskilda bestämmelser finns också om
fosterbarns rätt att bära mellannamn.

Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till
folkbokföringsmyndigheten. Vill han eller hon inte längre bära
mellannamnet skall också anmälan härom göras till denna
myndighet. Till skillnad från efternamnet är mellannamnet
personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn
bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn.
Namnen är i regel förenade med varandra genom ett bindestreck.
Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att förvärva
dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en uttrycklig
bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som nybildat
efternamn. Det intresse som skulle kunna tillgodoses genom
dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses genom
mellannamn.

Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att
barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har
samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja
vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har
annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall
förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda
syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett
namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan,
anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln
till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan
göra detta genom anmälan till folkbokföringsmyndigheten. Om byte
skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat
genom äktenskap med annan än den andra av föräldrarna, krävs
dock samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till
folkbokföringsmyndigheten kan byte ske även till ett efternamn
som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Barn som
inte fyllt 18 år kan byta efternamn ett obegränsat antal gånger.
Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning
till föräldrarna däremot ske endast en gång. Den som vill byta
sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett
efternamn utan anknytning till föräldrarna får göra ansökan
därom hos patent- och registreringsverket, varvid vissa
begränsningar gäller i fråga om namnvalet. Namnlagen medger
också med vissa begränsningar byte till makes efternamn. En make
som under äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta
till den andre makens efternamn.

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är
bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med
tillägg av -son eller -dotter. Sådana namnbildningar kan
godkännas som förnamn och således ges ett barn vid födseln.
Patronymikon och metronymikon som förnamn kan också förvärvas
senare i livet genom anmälan till folkbokföringsmyndigheten
eller ansökan hos patent- och registreringsverket. Det är vidare
möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon eller
metronymikon som efternamn, dock endast om det föreligger
särskilda skäl. Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda
skäl för namnbytet kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet
tidigare funnits som efternamn eller använts som förnamn i
sökandens släkt. En annan omständighet som särskilt kan beaktas
är att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn
och därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon.

6.2 Motionsmotiveringar

I motion L410 av Charlotte Cederschiöld (m) tas upp frågor
rörande mellannamn samt patronymikon och metronymikon som en
särskild namnenhet.

Enligt motionären leder den nuvarande placeringen av
mellannamn till att detta namn ofta uppfattas som efternamnet,
vilket leder till missförstånd och därmed till svårigheter för
namninnehavaren och andra. Den pågående internationaliseringen
och inte minst vårt närmande till EG har medfört att problemet
med mellannamnets placering har accentuerats. Motionären anser
därför att namnlagen bör ändras så att mellannamnet kallas
tilläggsnamn och placeras efter efternamnet.

Motionären anser att också bruket av patronymikon och
metronymikon bör tas upp i ett internationellt perspektiv. I
motionen påpekas att idén med patronymikon och metronymikon är
att förfädernas förnamn med tillägg av ändelsen -son eller
-dotter skall föras vidare och att detta är en hävdvunnen
kulturell sedvänja som bör få leva vidare och ges bättre
förutsättningar i ett europeiserat Sverige. Motionären
framhåller att dessa efternamn i dag förs över till barnen och
nämner det fallet att sonen Björn övertar moderns, för honom
mindre passande, efternamn Karlsdotter. Björn är dock varken
någons dotter eller Karls dotter ty Karl är hans morfar. Enligt
motionären kan sådana fall få negativa effekter för användningen
av patronymikon och metronymikon när syftet är att namnet skall
växla mellan generationerna. I det sammanhanget nämner
motionären att patronymikon i dag bärs som förnamn, mellannamn
och efternamn. Också den frågan behöver enligt motionären ses
över.

Även i motion L421 av Elisabeth Persson m.fl. (v) riktas
kritik mot namnlagen. Enligt motionären är regelsystemet alltför
invecklat, och motionären finner det svårförståeligt att
namnfrågor skall handläggas både av patent- och
registreringsverket och av folkbokföringsmyndigheterna.
Motionären är emellertid särskilt kritisk mot att mellannamnet
skall placeras före efternamnet, en ordning som ofta ger upphov
till missförstånd inte minst utomlands. Motionären anser att
problemen kan lösas om mellannamnet åter kallades tilläggsnamn
och därjämte placerades efter efternamnet. En annan lösning kan
vara att låta den enskilde bära ett bindestreck mellan
mellannamnet och efternamnet.

6.3 Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att reglerna i 1982 års namnlag bygger på
en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset av
namnstabilitet och å andra sidan den enskildes önskemål om att
själv få bestämma vilket namn han eller hon skall bära. Som
utskottet påpekade år 1990 (bet. 1990/91:LU3) vid behandlingen
av en motion med i huvudsak samma syfte som de nu aktuella bör
det därför krävas starka skäl för att man i något mera
väsentligt avseende skall frångå den nuvarande ordningen.

Det sagda gäller bl.a. bestämmelserna om byte av efternamn.
Såvitt utskottet har sig bekant har dessa regler inte inneburit
några mera påtagliga problem i den praktiska tillämpningen. De
får också anses vara till fyllest för att den enskilde i ett
sådant fall som tagits upp i motion L410 skall kunna byta sitt
efternamn till ett som passar honom bättre. Namnlagen medger
sålunda att ett barn som förvärvat den ena förälderns efternamn
byter till ett efternamn som den andre föräldern bär eller som
någon av föräldrarna burit som ogift. Han har också möjlighet
att byta till ett patronymikon eller metronymikon, dvs. ett namn
som bildats på faderns resp. moderns förnamn med tillägg av
ändelsen -son. Utskottet kan därför inte finna att någon ändring
av namnlagen i detta hänseende är påkallad. Motionärens önskemål
synes emellertid gå längre än så och syfta till att ett förnamn
skall kunna föras vidare som efternamn från generation till
generation med tillägg av ändelsen -son eller -dotter alltefter
namninnehavarens kön. Ett införande av patronymikon och
metronymikon som en sådan, särskild namnenhet kan utskottet inte
ställa sig bakom. Sådana bestämmelser skulle ytterligare
komplicera regelsystemet och dessutom strida mot intresset av
namnstabilitet. Ett mera allmänt önskemål om namnregler av denna
art torde för övrigt knappast föreligga.

Något annorlunda ställer sig saken i fråga om motionärernas
önskemål rörande placeringen av mellannamn. Otvivelaktigt
förekommer det fall då ett mellannamn uppfattas som efternamnet,
vilket kan leda till svårigheter för namninnehavaren och andra.
Utskottet är emellertid lika litet nu som då frågan senast
prövades (se bet. 1990/91:LU28) berett att förorda en ändring
som skulle innebära att mellannamnet placerades efter
efternamnet. Ordningen för placeringen av mellannamnet och dess
motsvarighet enligt 1963 års namnlag har nu funnits i drygt 30
år, och förväxlingsrisker skulle säkerligen uppkomma också vid
en ändrad placering. Inte heller kan utskottet ställa sig bakom
den i motion L421 framförda tanken att mellannamnet skall få
sammanbindas med efternamnet medelst ett bindestreck och därmed
komma att utgöra ett dubbelnamn. Möjligheten att förvärva
dubbelnamn avskaffades redan genom 1963 års namnlag, och några
bärande skäl för att den åter skall införas föreligger inte.

Vad slutligen angår den kritik som i övrigt framförs mot
namnlagen i motion L421 vill utskottet framhålla att det
förhållandevis detaljerade regelsystemet i namnlagen är
resultatet av den avvägning som skett mellan de delvis
motstridiga intressen som gör sig gällande på området. Också
bestämmelserna om handläggningen av namnärenden skall ses mot
bakgrund av den gjorda intresseavvägningen. Dessa regler bygger
på principen att den enskilde automatiskt eller efter en enkel
anmälan till folkbokföringsmyndigheten skall kunna förvärva
vissa förnamn, mellannamn samt förälders eller makes efternamn
utan någon närmare prövning. Vid andra namnförvärv skall en
särskild prövning ske om namnbytet kan godkännas, och ansökan
skall då ske hos patent- och registreringsverket. Några bärande
skäl för att de grundläggande principerna bakom namnlagen nu bör
överges har inte framförts i motionen.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L410 och L421.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medling
att riksdagen avslår motion 1991/92:L403,

2. beträffande makars pensionsrättigheter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf218 yrkandena 4, 5 och 6
samt motion 1991/92:Sf230 yrkande 3,

3. beträffande delad lagfart
att riksdagen avslår motion 1991/92:L504,

4. beträffande sambolagen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L408 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
utvärdering,

5. beträffande registrerat partnerskap
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L414, 1991/92:L415
yrkande 1, 1991/92:L416 yrkande 1, 1991/92:L422 samt
1991/92:K424 yrkande 6,
res. (s)

6. beträffande namnlagen
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L410 och 1991/92:L421.
men. (v)

Stockholm den 23 april 1992

På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s),
Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren
(nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén
(m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Registrerat partnerskap (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,
Gunnar Thollander, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "När det" och slutar med "yrkande 6" bort ha följande
lydelse:

Utskottet konstaterar att nuvarande lagstiftning ger en
betydande frihet åt heterosexuella par att välja den
samlevnadsform som passa dem bäst. De kan sålunda antingen leva
samman i ett förhållande som ger dem ett begränsat skydd enligt
sambolagen eller gifta sig och därmed komma i åtnjutande av alla
de rättsverkningar som följer med äktenskapet. För de par som så
önskar är det också möjligt att leva i ett förhållande som står
utanför sambolagen. Homosexuella par har inte motsvarande
valfrihet, utan de kan välja endast mellan att leva samman med
det begränsade skydd som följer av sambolagen eller att stå
utanför den lagen. Som berörs i flera av motionerna kan denna
brist på valfrihet för homosexuella par ses som en markering
från samhällets sida. Att de homosexuella i sina parförhållanden
inte kan få tillgång till de rättsverkningar som är förknippade
med äktenskapet är emellertid inte bara en symbolisk fråga utan
kan också medföra praktiska och juridiska problem.

På grund av det anförda delar utskottet uppfattningen i
motionerna att det är angeläget att det införs en lagstiftning
om registrerat partnerskap som ger homosexuella par i princip
samma rättigheter och skyldigheter som gäller för gifta
heterosexuella par. Som framgår av redogörelsen ovan utreds
spörsmålet för närvarande av kommittén om registrerat
partnerskap. I kommitténs uppdrag ingår inte bara att överväga
själva principfrågan om registrerat partnerskap utan också att
pröva vilka av äktenskapets rättsverkningar i olika avseenden
som bör knytas till ett partnerskap. Enligt direktiven för
utredningsarbetet skulle kommittén slutföra sitt arbete under
första halvåret. Utredningsarbetet har dock försenats och
kommittén har, enligt vad utskottet inhämtat, nu fått anstånd
till den 20 december 1992.

Med hänsyn till frågans betydelse och till den försening som
drabbat utredningsarbetet anser utskottet att ett avsteg nu bör
ske från den gängse ordningen att några uttalanden inte görs i
en fråga under pågående utredning. Utskottet vill således som
sin principiella uppfattning uttala att en lag om registrerat
partnerskap bör införas. Det får sedan ankomma på kommittén att
överväga de mera praktiska frågorna om vilka rättsverkningar som
skall knytas till partnerskapet. Utskottet vill understryka
vikten av att det återstående utredningsarbetet bedrivs
skyndsamt och att regeringen så snart det kan ske för riksdagen
framlägger förslag till den erforderliga lagstiftningen. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motionerna L414, L415 yrkande 1, L416 yrkande 1, L422 och K424
yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:

5. beträffande registrerat partnerskap
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:L414,
1991/92:L415 yrkande 1, 1991/92:L416 yrkande 1, 1991/92:L422 och
1991/92:K424 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet

John Andersson (v) anför:

1. Registrerat partnerskap

Jag delar den uppfattning som förs fram av utskottets
socialdemokratiska ledamöter i reservationen om registrerat
partnerskap.

2. Namnlagen

Jag delar de synpunkter som förs fram i motion L421 när det
gäller placeringen av mellannamn. På grund av mellannamnets
nuvarande placering är det mycket vanligt att tveksamheter
uppstår i det dagliga livet om mellannamnets status. Som exempel
på fall där mellannamnet felaktigt behandlas som efternamn är
kontokort och patientbrickor, där det liksom i en del register
av utrymmesskäl inte finns plats för mer än ett namn utöver
förnamnet. Att det i förhållande till efternamnet underordnade
mellannamnet i så stor utsträckning fortfarande efter närmare 30
år felaktigt uppfattas som efternamn måste enligt min mening
bero på att nuvarande regler inte står i överensstämmelse med
vad som de flesta människor uppfattar som en naturlig och
ändamålsenlig ordning. Det finns därför skäl att se över
gällande bestämmelser för mellannamn. En lämplig nyordning
skulle kunna vara att mellannamn ersattes med en annan
namnenhet, lämpligen benämnd tilläggsnamn, med placering efter
efternamnet. Även andra förslag till lösningar i syfte att
förhindra att mellannamnet uppfattas som efternamn bör givetvis
studeras.

Jag instämmer vidare i den kritik mot förfarandet i
namnärenden som motionärerna framför. Den nuvarande ordningen är
i flera avseenden onödigt krånglig och för många människor helt
obegriplig. Som framgår av redovisningen ovan är det en mängd
olika instanser som har att befatta sig med namnfrågor av olika
slag. Enligt min mening finns det skäl att se över också
namnlagens bestämmelser i dessa avseenden i syfte att få fram en
förenklad handläggningsordning. I samband därmed bör också
bestämmelserna som innebär att avgift utgår för vissa slags
namnbyten bli föremål för överväganden i syfte att i så stor
utsträckning som möjligt låta namnbyten vara avgiftsfria.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
6 borde ha hemställt:

6. beträffande namnlagen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L421 och med
anledning av motion 1991/92:L410 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts.