med anledning av prop. 2004/05:28 Bostadsersättning för asylsökande

Motion 2004/05:Sf6 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Inledning

16 § i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ger asylsökande som väljer att bo i s.k. eget boende (EBO) rätt till bostadsersättning. EBO infördes 1994 för att stimulera boende utanför Migrationsverkets anläggningsboende. Dessförinnan ordnade endast mellan fem och tio procent av de asylsökande bostad på egen hand. Samtidigt som EBO-systemet successivt byggts ut har Migrationsverket genomfört omfattande nedskärningar vad gäller antalet mottagningsplatser på förläggningarna.

EBO ger den asylsökande rätt till ersättning för att bo var denne vill i väntan på uppehållstillstånd. Ensamstående kan, efter det att ersättningen sänkts med 30 procent 2003, få 350 kronor i månaden och barnfamiljer 850 kronor - en summa som definitivt inte räcker till att betala hyran med.

Regeringen har nu överlämnat en proposition om att avveckla stödet för eget boende och hänvisa asylsökande till boende på Migrationsverkets förläggningar. Regeringen går härmed de kommunpolitiker till mötes som vill begränsa flyktinginflyttningen i sina respektive kommuner.

Förslaget om att avskaffa bostadsersättningen vid eget boende är ett i raden av de restriktiva förslag regeringen överlämnat till riksdagen under de senaste åren. Att på detta sätt begränsa asylsökandes rätt att välja bostadssort ligger helt i linje med förslag om utökat transportörsansvar, sänkt dagersättning till asylsökande och avskaffad rätt till ny ansökan, och är en del av det hårdnande klimatet i svensk flyktingpolitik.

Vänsterpartiet är mycket negativ till förslaget om att avskaffa bostadsersättningen vid eget boende. Vi kommer i det följande att motivera varför.

Propositionen

De ändringar i lagen (1994:137) som föreslås i propositionen innebär att den särskilda bostadsersättningen för asylsökande som väljer att bo i eget boende avskaffas. Detta innebär att 16 § i nämnda lag upphävs med följdändringar i lagens övriga delar där bostadsersättningen i dagsläget berörs.

Lagändringen föreslås träda i kraft 1 mars 2005. Efter en anmärkning från Lagrådet föreslår regeringen en övergångsbestämmelse som innebär att äldre föreskrifter skall fortsätta att tillämpas vad gäller ansökningar om bostadsersättningen som gjorts före ikraftträdandet och där ersättningen avser tiden före detta datum.

Vidare görs också mot bakgrund av Lagrådets yttrande ett förtydligande om att asylsökande som själv ordnat sitt boende inte skall ha rätt till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen. Detta innebär att en asylsökande i eget boende efter ikraftträdandet inte blir berättigad till kompletterande ekonomiskt bistånd motsvarande boendekostnaderna.

Att avskaffa bostadsersättningen vid eget boende är ett delförslag som Utredningen om flyktingmottagande och introduktion lämnat i sitt betänkande Etablering i Sverige - möjligheter och ansvar för individ och samhälle (SOU 2003:75). Utredningens uppdrag var att utifrån ett helhetsperspektiv göra en översyn av mottagandet av och introduktionen för flyktingar. Delförslaget om att avskaffa bostadsersättningen är i utredningsbetänkandet tätt sammankopplat med en lång rad förslag till åtgärder som rör mottagande- och introduktionsverksamhetens innehåll och organisation. Betänkandet har remissbehandlats och dess förslag är för närvarande under gemensam beredning hos samarbetspartierna. Trots detta har alltså regeringen valt att på egen hand lämna ett separat förslag om att avskaffa bostadsersättningen vid eget boende och härmed förekomma beredningsarbetet angående förbättringar vad gäller flyktingmottagning och introduktion i sin helhet.

Genom att avskaffa bostadsersättningen vid eget boende menar regeringen att möjligheterna att utnyttja asylsökandes svaga ställning på bostadsmarknaden förmodas minska. Härigenom avser regeringen också att underlätta för värdfamiljer att hänvisa till anläggningsboende om de inte önskar ha asylsökande boende hos sig. Regeringen menar vidare att fler personer kan förväntas välja anläggningsboende genom att bostadsersättningen avskaffas. Härigenom antar regeringen att bruket av felaktiga adresser kommer att upphöra. Regeringen anger också en tvivelaktig förhoppning om att ett ökat anläggningsboende kommer att bidra till att effektivisera asylprocessen och att väntetiderna härigenom blir kortare för den asylsökande.

Propositionens argumentation bygger på genomgående mycket lösa antaganden som i flera avseenden är direkt motsägelsefulla. Den problembild som eget boende eventuellt medfört är, enligt utredningen och i viss mån regeringen själv, alltför komplex för att dra slutsatser att en begränsning av eget boende skulle vara en lämplig lösning.

Vänsterpartiets invändningar mot förslaget

Regeringen motiverar sitt förslag bl.a. med hänvisning till svårigheterna för asylsökande att på egen hand ordna ett bra boende. Vidare argumenterar regeringen mot eget boende genom att hänvisa till problem med trångboddhet, konflikter mellan värdfamilj och inneboende, problem med vräkningar och skadegörelse som vissa kommuner lyft fram i sina remissvar. Man menar sig också värna om barnens skolgång som sägs försvåras genom de svårigheter att få lugn och ro som kan finnas genom trångboddhet och upprepade byten av boende som EBO ofta innebär.

Övergripande vilar regeringens angivna avsikter på ett värnande om både värdfamiljernas och de asylsökandes möjligheter till integration, vilket enligt regeringen försvåras av att möjligheterna till eget boende upprätthålls. Vänsterpartiet delar vare sig regeringens analys eller slutsatser och ställer sig följaktligen inte bakom förslaget till åtgärder.

För det första bygger regeringens förslag på ett antagande om att endast ett fåtal av de som i dag har eget boende kommer att flytta till Migrationsverkets anläggningsboende. Endast genom att som flest 10 % lämnar det egna boendet möjliggörs nämligen den besparing på 50 miljoner som regeringen förutsätter ske genom att avskaffa bostadsersättningen. Om regeringen skulle missta sig i detta avseende skulle nämligen den önskade besparingen i stället bli till en ökad kostnad för staten eftersom anläggningsboende innebär en merkostnad för Migrationsverket jämfört med eget boende. Detta innebär att förslaget inte heller kan förväntas få de övriga positiva effekter som framhålls i propositionen. De asylsökande som i dag lever i eget boende kommer till merparten fortsätta att göra det även utan bostadsersättning. Förslaget innebär följaktligen inga förbättringar vad gäller integration eller trångboddhet utan enbart att fattiga människor görs ännu fattigare.

Att begränsa möjligheterna till eget boende löser vare sig problem angående segregation eller trångboddhet. Detta synsätt delar Vänsterpartiet med flera remissinstanser som t.ex. Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och Svenska ESF-rådet. Ungefär hälften av de som söker asyl ordnar i dag sin bostad själv och många har självklart sökt sig till bostadsorter där det finns en rimlig möjlighet till arbete och där släktingar eller bekanta kunnat ordna bostad. Bostadsbristen i storstäderna, som skapat trångboddhet inte bara för asylsökande, har förvärrats av det kraftigt minskande bostadsbyggandet tillsammans med generella nedskärningar och privatiseringar. För att komma till rätta med dessa problem behövs helt andra åtgärder än att inskränka EBO. Det som krävs är bl.a. en offensiv bostadspolitik där kvinnors och barns situation särskilt uppmärksammas.

Sociala problem minskar inte för att en grupp lyfts ut från ett bostadsområde. De asylsökande som i dag väntar på besked skulle inte få en bättre social situation på en flyktingförläggning. Det finns nämligen svåra problem med trångboddhet i Migrationsverkets anläggningsboende, och det är inte ovanligt att det här bor två familjer med sammanlagt tio personer i en mycket liten tvårumslägenhet.

Alla barn som bor i en kommun har rätt till en boendesituation som ger tillräckligt utrymme och möjlighet till integritet. Dessa rättigheter skall enligt barnkonventionen tillkomma alla barn oavsett barnets ställning i landet. Samma skydd måste alltså finnas för asylsökande barn som för alla andra barn i Sverige. Detta uppnås inte genom att begränsa möjligheterna för just asylsökande att själva välja bostadsort.

Vidare förefaller det för Vänsterpartiet märkligt att regeringen, med hänvisning till de problem som asylsökande möter på bostadsmarknaden, drar slutsatsen att dessa problems lösning står att finna i att ytterligare begränsa handlingsutrymmet för denna grupp. De problem som uppstår när majoritetssamhället inte släpper in alla medborgare på lika villkor på bostadsmarknaden, på arbetsmarknaden eller i skolan riskerar snarare att försvåras genom den typ av åtgärder som en begränsning av EBO innebär.

Vänsterpartiet är övertygade om att regeringens intention att skydda de asylsökande mot personer som skor sig på att hyra ut tvivelaktigt boende inte uppnås genom att bostadsersättningen slopas. Avsaknaden av 350 kronor är i detta sammanhang knappast någon avgörande faktor eftersom detta långt ifrån räcker till att betala hyran. Det förefaller för Vänsterpartiet obegripligt varför regeringen riktar åtgärder mot de asylsökande när man säger sig vilja motverka att asylsökandes svaga ställning på bostadsmarknaden utnyttjas.

En faktisk orsak till att regeringen lägger detta förslag skulle i stället kunna vara att åstadkomma en skarpare kontroll över asylsökande. Den hänvisning som görs i propositionen till Utredningen om verkställighet och kontroll i utlänningsärenden (SOU 1997:128) tyder på att så skulle kunna vara fallet. Utredningen anförde att eget boende medfört vissa svårigheter för den inre utlänningskontrollen och verkställighetsarbetet och att det ur strikt kontrollsynpunkt skulle vara bättre om eget boende inte kunde komma i fråga för personer för vilka problem med verkställigheten kunde förutses.

Genom att asylsökande tvingas in på anläggningsboende förväntas alltså kontrollen öka vilket i sin tur förväntas medföra en effektivare asylprocess. Detta resonemang går även att härleda till Asylärendeutredningens diskussion om att endast tillåta förläggningsboende för asylsökande (SOU 1988:2). Utredningen anförde att detta skulle underlätta kommunernas planering men det skulle också innebära att "de asylsökande själva eller befolkningen i kommunen inte får felaktiga föreställningar om rätten att få stanna i Sverige".

Vidare framhölls att avvisningsbeslut lättare skulle kunna verkställas om de som skall avvisas finns på ett färre antal orter i stället för att vara spridda över landets kommuner. Regeringen avser alltså verka för ett ökat anläggningsboende genom att begränsa möjligheterna till eget boende och hoppas härigenom bättre kunna kontrollera de asylsökande och underlätta avvisning. I ljuset av detta måste propositionens förslag snarast anses motverka integration genom att möjligheter till kontaktytor mellan asylsökande och samhället i övrigt som kan uppstå i bl.a. skolan och i föreningslivet skärs av. Härmed undviker man effektivt alla möjligheter för asylsökande att skapa en förankring till människor och samhälle under asyltiden.

Regeringens förslag vilar på mycket lösa och populistiska antaganden och i flera avseenden saknas tillräckligt underlag för att över huvud taget dra några säkra slutsatser om vare sig problemens orsak, omfattning eller lösning. Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet det olämpligt att föreslå ett avskaffande av bostadsersättningen vid eget boende. Syftet med regeringens förslag är att förhindra att asylsökande bosätter sig i storstadsregionerna och att skärpa kontrollen av flyktingar under asyltiden. Vänsterpartiet menar att inga inskränkningar vad gäller asylsökandes möjligheter till eget boende får göras. Därmed bör riksdagen avslå propositionen.

Stockholm den 12 november 2004
Ulla Hoffmann (v)
Ingrid Burman (v)	Kalle Larsson (v)
Elina Linna (v)	Gunilla Wahlén (v)