Användningen av DNA-register i brottsbekämpningen

Motion 2003/04:Ju244 av Torsten Lindström (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändrad lagstiftning så att även brott som inte kan leda till mer än två års fängelse omfattas av polisens DNA- och spårregister.

Motivering

En väsentlig del i rättssamhället är att tilltron till möjligheterna att utreda och beivra begångna brott är stark. För det stora flertalet människor är det viktigt att de brott som begås i vardagen och som kan upplevas som grava skymfningar av den personliga integriteten följs upp på ett professionellt och effektivt sätt av rättssamhället.

En modern teknik som används vid arbetet med vissa brott är att försöka spåra gärningsmannens DNA. För ändamålet finns särskilda DNA-register upprättade. I 22–28 §§ polisdatalagen (1998:622) finns bestämmelser om register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål. Där anges att Rikspolisstyrelsen får föra två typer av register, DNA-register och spårregister.

DNA-registret kan användas för att koppla tidigare dömda personer till eventuellt nya brott. Registrering i DNA-registret av uppgifter om en gärningsman får göras om DNA-analys har gjorts under utredningen av något av de allvarligare brott som anges i 23 § polisdatalagen och under förutsättning att gärningsmannen också har dömts för något av dessa brott. De brott som anges i 23 § polisdatalagen är bland andra brott mot en persons liv eller hälsa om brottet kan leda till fängelse i mer än två år. I propositionen Polisens register (prop. 1997/98:97 s. 174) anförs att det inte finns någon skyldighet för polisen att registrera uppgifter om den dömde. Det finns alltså inget som hindrar att polisen underlåter registrering av t.ex. lindrigare fall av vissa brott eller av sådana brott som i och för sig omfattas av bestämmelsen i 23 § polisdatalagen, men som av olika skäl inte bör leda till registrering.

Ett spårregister får innehålla uppgifter om DNA-analyser som har gjorts under utredning av ett brott och som inte kan hänföras till en viss person (25 § polisdatalagen). I spårregistret kan uppgifter lagras om DNA-analyser som har gjorts av t.ex. hudfragment, salivrester eller sperma som påträffats på brottsplatser eller som på annat sätt utgör spår i pågående brottsutredningar och där gärningsmannen inte är identifierad.

Bestämmelser om när uppgifter skall tas bort ur registren eller gallras finns i 13 och 27 §§ polisdatalagen. Som huvudregel gäller att uppgifter i polisens register skall gallras så snart de inte längre behövs med hänsyn till registrets ändamål. I 27 § finns särskilda bestämmelser som anger när uppgifter i DNA-registret och spårregistret senast skall gallras. Enligt 27 § polisdatalagen skall uppgifter i DNA-registret gallras senast när uppgifterna om den registrerade gallras ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. När uppgifter i DNA-registret senast skall gallras är alltså knutet till när uppgifter om den dömde skall gallras ur det s.k. belastningsregistret.

Ovan nämnda bestämmelser gäller således brott som av samhället bedöms som av grövre karaktär. Däremot omfattas inte den s k vardagsbrottsligheten, stölder, skadegörelse och liknande som av den enskilde medborgaren kan upplevas som ett nog så flagrant ingrepp i den egna personliga integriteten och säkerheten. Av flera orsaker förblir en stor del av vardagsbrottsligheten ouppklarad. En av faktorerna som bidrar till det är just bristen på effektiva hjälpmedel i spaningsarbetet. Ett DNA-register som även används för vardagsbrotten skulle bidra till att fler av dessa brott utreds så att gärningsmannen kan ställas inför rätta. Det är därför angeläget att lagen ändras så att även andra brott än de som kan leda till mer än två års fängelse kan omfattas av DNA- och spårregistren.

Stockholm den 25 september 2003

Torsten Lindström (kd)