Sexualiserat våld

Motion 2002/03:So451 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 28

Förslag till riksdagsbeslut 29

Bakgrund 30

Problemanalys 30

Lägesbeskrivning 31

Myndighetssamverkan och utbildning 31

Lagstiftning 32

Prostitutionscentrum 32

Kvinnojourerna och kommunerna 33

Rikskvinnocentrum 34

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på återrapportering i regleringsbrev avseende arbete mot sexualiserat våld.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att beredningen av Sexualbrottskommitténs förslag skall påskyndas.1

3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om inrättande av ett nationellt resurscentrum mot prostitution enligt vad i motionen anförs.

4. Riksdagen begär att regeringen arbetar fram direktiv till berörda myndigheter angående ansvar för kvinnor som utsatts för trafficking enligt vad i motionen anförs.

5. Riksdagen begär att regeringen kartlägger de finansiella konsekvenserna av ett ökat stöd till de lokala kvinnojourerna enligt vad i motionen anförs.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpning av kommunernas arbete med handlingsplaner mot sexualiserat våld.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av regionala kvinnocentrum.

1Yrkandena 1 och 2 hänvisade till JuU.

Bakgrund

Vi lever i dag i ett samhälle där kön är den mest genomgripande kategorisering som existerar. Vilket kön du har påverkar hur mycket makt du har och vilket utrymme du kan få inom i stort sett samtliga sfärer i livet. Denna könsmaktsordning innebär att kvinnor systematiskt underordnas män. Kvinnor och män behandlas olika i samhälleliga och vardagliga sammanhang. Detta tar sig uttryck bland annat i att kvinnors arbete betalas lägre än mäns, att män är överrepresenterade i samtliga maktbärande organisationer och att kvinnor utsätts för våld och övergrepp.

Vänsterpartiets feministiska politik tar som sin uppgift att bekämpa denna maktordning och försöker skapa ett samhälle där kön saknar betydelse för hur man bemöts och vilka möjligheter man har i livet. En central del av denna politik handlar om att eliminera all form av könsrelaterat eller sexualiserat våld, ett våld som är det yttersta uttrycket för den ojämlika maktfördelningen mellan kvinnor och män. Ett våld som återspeglar och upprätthåller den manliga maktstrukturen och är ett tydligt bevis på att det i Sverige fortfarande råder djupt ojämlika maktrelationer mellan könen.

Problemanalys

Sexualiserat våld har ojämlikheten mellan könen som grogrund och dess uttryck existerar och återskapas överallt i vårt samhälle. Att använda begreppet sexualiserat våld är att ta ställning för en förståelse av våldet som en del i en patriarkal samhällsstruktur, och att det måste studeras med fokus på maktförhållanden mellan könen. Vänsterpartiet ger i denna motion sin bild av hur det sexualiserade våldet hänger samman med övriga strukturer i samhället.

Arbetet för att stoppa det sexualiserade våldet måste ske utifrån insikten att det handlar om makt och samhällsstrukturer. Maktrelationen mellan kvinnor och män är den samhälleliga ”ram” i vilken övergrepp mot kvinnor möjliggörs. Kvinnors liv begränsas av den rådande könsmaktsordningen på en mängd olika plan. Det sker livet igenom, både på subtila och mer konkreta sätt. En undersökning visar att för hälften av landets kvinnor är denna rädsla så stor att man undviker att gå ut ensam på kvällar och nätter. Kvinnor lär sig olika strategier för att på olika sätt hantera rädsla och fruktan för övergrepp. Resultatet blir ett samhällsklimat där rädslan i sig själv begränsar livsutrymmet, även utanför de situationer där övergreppen sker. Våldet är dock också en upplevd verklighet. Under år 2001 anmäldes över 9 026 fall av sexualbrott, varav drygt 2 000 var våldtäkt. Samma år anmäldes ca 20 400 fall av kvinnomisshandel och ca 1 500 brott mot kvinnofridslagen.

Sammantaget inskränker den ständiga närvaron av våld och hot kvinnors möjlighet att göra fria val och påverkar kvinnors självbild. Undersökningar visar att reellt och upplevt hot om våld påverkar handlingsstrategier för alla kvinnor, d v s att kvinnor, oavsett om man känner rädsla eller inte, agerar utifrån en förståelse av våldsnärvaro.

Frihet från sexualiserat våld är en mänsklig rättighet som i dag finns stadfäst i internationella konventioner och handlingsplaner. Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor stadfäster att det är statens ansvar och visar på att könsdiskriminering inte handlar om relationen mellan individer utan är en samhällelig struktur som måste förändras genom övergripande åtgärder.

Lägesbeskrivning

Den första omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige publicerades i maj 2001 under titeln Slagen dam. Undersökningen syftade till att skapa en bild av hur omfattande mäns våld mot kvinnor är och att synliggöra de flytande gränserna mellan hot, våld och sexuella övergrepp. Resultatet som redovisas i undersökningen är skrämmande men nödvändig kunskap.

• Nästan varannan kvinna har erfarenheter av att utsättas för våld av en man.

• I 25 % av fallen handlar det om ett upprepat systematiskt våld.

• Våldet börjar också tidigt i kvinnornas liv. Nästan var tredje kvinna har erfarenheter av våld före 15 års ålder.

• Över hälften av kvinnorna har utsatts för sexuella trakasserier.

  Detta innebär att våld mot kvinnor är en utbredd, frekvent och aktuell företeelse. Det motsäger bilden att det är ett fåtal män som utövar våld mot kvinnor. De åtgärder som vidtas för att stoppa våldet måste, för att vara framgångsrika, grundas i en ny förståelse där kunskaper om våldets plats i kvinnors och mäns liv sätts i förbindelse med kvinnors och mäns vardag.

Vänsterpartiet vill understryka vikten av att samhället istället för att tiga ihjäl obehaglig kunskap tar den till sig och agerar utifrån den.

Myndighetssamverkan och utbildning

I Kvinnofridsreformen betonas det ansvar och arbete som ligger hos olika myndigheter. Samtliga åklagar- och polismyndigheter, Brottsförebyggande rådet, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, länsstyrelserna och Domstolsverket gavs ett gemensamt uppdrag att öka ansträngningarna för att förebygga våld mot kvinnor samt utarbeta åtgärdsprogram och policydokument. Uppdraget betonade även samverkan mellan myndigheter och berörda frivilligorganisationer. Vänsterpartiet instämmer med analysen av samverkan och ansvar hos myndigheter och andra organisationer.

Utbildning för samtliga inom myndigheter, organisationer och andra aktörer som kommer i kontakt med sexualiserat våld är avgörande i arbetet med att förhindra våld mot kvinnor. Här är det avgörande att kunskap om bakomliggande mekanismer, våldets normaliseringsprocess och ny forskning integreras i grundutbildning och i fortbildning.

Det är viktigt att här även identifiera och åtgärda uttryck för sexistiska attityder hos myndighetsutövare som reproduceras inom den egna organisationen. Exempel har vi sett inom polisen i bemötande vid demonstrationer och andra typer av aktioner där polisen utsatt unga kvinnor för sexuella kränkningar.

Vi har i tidigare motion betonat vikten av kontinuerlig uppföljning och utvärdering av samverkansarbetet och vidareutveckling av utbildning i sexualiserat våld. Regeringens regleringsbrev till myndigheterna utgör nyckeldokument för prioritering av verksamheten. I dessa bör det därför genomgående återfinnas krav på rapportering och utveckling av arbetet mot sexualiserat våld, avseende både utbildning och samverkan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Lagstiftning

Inom straffrätten är en översyn av sexualbrotten aktuell. Sexualbrottskommittén har lämnat ett betänkande (SOU 2001:14) som bereds inom Justitiedepartementet. Vänsterpartiet stöttar de framtagna förslagen om skärpning av straffen för sexbrott, att fokus ligger på kränkningen och inte handlingen i ett övergrepp, att ett övergrepp ska bedömas som våldtäkt även vid en lägre grad av tvång samt att inget hot eller våld ska krävas för våldtäkt mot barn. Det innehåller även kompletteringar till lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster i intention att effektivisera lagen.

Kommittén behandlade även s k trafficking (människohandel för sexuella ändamål). Denna del av betänkandet har riksdagen tagit beslut om under förra riksdagsåret. Vänsterpartiet ser positivt på de förslag angående lagskärpningarna vad gäller våldtäkt m m som återstår. Riksdagen bör till regeringen understryka vikten av att beredningen av dessa ska påskyndas så att beslut kan fattas i riksdagen så snart som möjligt.

Prostitutionscentrum

Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster som trädde i kraft 1 januari 1999 är en världsunik lagstiftning i det att den anger köparen som den som har straffansvar. Tre olika utredningar har i dag gjorts av lagen. Sammantaget talar de om att den öppna gatuprostitutionen minskat och att antalet köpare är färre. På Prostitutionscentrum i Stockholm anger man att betydligt fler kvinnor söker deras hjälp att komma ur prostitution med hänvisning till lagen.

Vänsterpartiet ser förbudet mot köp av sexuella tjänster som ett avgörande verktyg för att bekämpa prostitution utan att skuldbelägga den prostituerade. Det är dock avgörande att de sociala insatserna nu stärks för att öka möjligheterna att ta sig ur prostitutionen. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning om inrättande av ett nationellt resurscentrum mot prostitution, med uppgift att arbeta med att stötta dem som söker vägar ut ur prostitution. Detta centrum bör även arbeta med information gentemot institutioner och yrkesgrupper vilka i sin verksamhet möter prostituerade samt samverka med berörda myndigheter och organisationer. Utredningen bör även beakta vilka riktade anslag som krävs till kommuner för att stödja dem som vill ta sig ur prostitutionen.

Vänsterpartiet vill också peka på den svåra situation som kvinnor som utsatts för trafficking befinner sig i. Dessa kvinnor hamnar ofta i ett vakuum när det gäller samhällets olika stödinsatser. Från rättsväsendet påtalas behovet av tydligt utkrävande av ansvar för dessa kvinnor, samt att det ges möjlighet för kvinnorna att känna trygghet och stabilitet i mötet med polis, åklagare och övriga myndigheter. Det får inte bli en slump som avgör vilket bemötande och vilka möjligheter som erbjuds. Vänsterpartiet vill understryka samhällets ansvar i denna fråga. Varje instans som kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för trafficking måste få tydliga direktiv som klargör vilket ansvar och utrymme man har. Det är också av stor vikt att denna fråga behandlas skyndsamt för att kunna hjälpa de utsatta kvinnorna. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Kvinnojourerna och kommunerna

Kvinnofridsreformen tar ställning för ett strukturellt förhållningssätt och ser mäns våld mot kvinnor ur ett könsmaktsperspektiv. I propositionen konstateras att ”mot bakgrund av att mäns våld mot kvinnor är så nära förknippat med föreställningar om mäns och kvinnors olika roller i samhället och bristande jämställdhet, kan det inte förklaras på samma sätt som annan våldsbrottslighet. Kunskap om detta är omistligt om våldet mot kvinnor ska kunna bekämpas på effektivt sätt” (s. 21, prop. 1997/98:55).

Samtidigt är det i dag till stor utsträckning landets ideella kvinnojourer som står för de praktiska stödinsatserna till de utsatta kvinnorna. Kvinnojourerna med nära tjugo års erfarenhet och kunskap om mäns våld mot kvinnor har fortfarande inte en självklar status och existerar under osäkra och i många fall otillräcklig finansiering. Detta måste ses som en paradox när företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att den lokala kvinnojouren ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan göra.

När det gäller våld i relationer bör man även se på de grupper av kvinnor som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Detta kan gälla invandrade kvinnor, unga flickor, kvinnor med missbruksproblem, kvinnor med funktionshinder samt homosexuella. Barn i våldsmiljöer är ytterligare en grupp vars situation är viktig att uppmärksamma.

Vänsterpartiet vill betona vikten av att det görs insatser för att samla kunskap kring grupper med annan etnisk bakgrund när det gäller sexualiserat våld. I dag pågår arbeten i projektform och på ideell bas i organisationer och dylikt med detta i fokus.

Vänsterpartiet har i tidigare motioner betonat kvinnojourernas centrala roll när det gäller att synliggöra och beskriva mäns våld mot kvinnor, sprida kunskap om våldets mekanismer och utveckla metoder för att hjälpa och stödja kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Dessa kunskaper tas i alltför liten utsträckning tillvara av kommunernas aktörer i arbetet att stävja våld mot kvinnor. I nästan hälften av landets kommuner saknas dessutom kvinnojourer. I många fall tar man då hjälp av jourer i grannkommuner utan att ge dessa ekonomisk kompensation. Denna brist på finansiering och ansvarstagande från kommunerna resulterar i att kvinnojourernas verksamhet begränsas.

Det statsbidrag Riksorganisationen för kvinnojourerna i Sverige (ROKS) erhåller för sin verksamhet är inte tillräckligt för att kunna bidra till de lokala jourerna, vars existens bygger på kommunernas godtycke. Vänsterpartiet menar att det är angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stödjer kvinnojourernas arbete. Kommunerna måste i högre grad ta det ansvar man enligt SoL 8 a § har för att tillgodose att samtliga våldsutsatta kvinnor som söker hjälp erbjuds kompetent stöd. Ökad finansiering till de lokala kvinnojourerna samt stöttning av uppbyggnad av jourer i de kommuner som saknar sådana är en viktig del i detta arbete. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att kartlägga de finansiella konsekvenserna av ett sådant ökat stöd.

I kommunernas ansvar ligger också att upprätta samverkansgrupper och konkreta handlingsplaner för hjälp och stöd till de kvinnor som utsätts för våld. Vänsterpartiet har tidigare lyft fram vikten av att detta arbete intensifieras samt att kommunerna tar tillvara kvinnojourernas kompetens i arbetet. En skärpning av kraven på kommunernas arbete med konkreta handlingsplaner och samverkan bör därför ske. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Rikskvinnocentrum

Rikskvinnocentrum (RKC) som startades på initiativ av Kvinnovåldskommissionen (SOU 1994:56) är en specialistenhet för kvinnor som misshandlats eller våldtagits. Här bedrivs metodutveckling och tvärvetenskaplig forskning i anslutning till behandling och vård. Dessutom bedriver RKC utbildning och information gentemot institutioner och yrkesgrupper som i sin verksamhet möter misshandlade och våldtagna kvinnor. Centrumet samverkar inte bara med hälso- och sjukvården, utan även med Rikspolisstyrelsen och Brottsoffermyndigheten. Ett omfattande samarbete sker med brottsofferjourer och kvinnojourer i hela landet. RKC bedriver sin verksamhet vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och är knutet till medicinska fakulteten vid Uppsala universitet. Vänsterpartiet har sedan länge drivit frågan om långsiktig finansiering av RKC. Det är därför med tillfredsställelse vi kan konstatera att detta arbete gett resultat. Stödet till RKC kommer att öka och skall utvecklas.

Med den kunskap vi i dag har om våldets utbredning och omfattning bör frågan om utvidgning av Rikskvinnocentrums verksamhet belysas. En strategi för att tillgodose vårdbehov i hela landet är att inrätta regionala kvinnocentrum i anslutning till landets regionsjukhus, med Rikskvinnocentrum i Uppsala som modell och samarbetspartner.

Vänsterpartiet föreslår därför att en utredning tillsätts angående upprättande av regionala kvinnocentrum och de finansiella förutsättningarna för dessa. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 21 oktober 2002
Ulla Hoffmann (v)
Ingrid Burman (v)	Kalle Larsson (v)
Elina Linna (v)	Gunilla Wahlén (v)