Kulturpolitiken

Motion 2002/03:Kr236 av Kent Olsson m.fl. (m)

1 Sammanfattning

En ny tid kräver en ny kulturpolitik. Sedan riksdagen 1996 senast fattade ett principbeslut om inriktningen av kulturpolitiken, d.v.s. för fem år sedan, har mycket hänt inom kulturen. Internet är snart var mans dagliga redskap, MPEG har förändrat vårt sätt att lyssna på musik, ICQ har över 100 miljoner användare jorden runt som kommunicerar med varandra i realtid och byter freeware, bilder och mycket annat med varandra. Digital-TV kommer snart att finnas i de flesta hushåll och DVD-spelare börjar ta över videons roll.

Kulturen har blivit allt mer gränslös. Gästspel av teatergrupper från andra världsdelar, konstutställningar med konstnärer från hela världen och författare från andra språkområden är tillgängliga för alltfler.

Vi föreslår en strategi för en mer dynamisk kulturpolitik. Det är en strategi som tar hänsyn till att kulturlandskapet – i Sverige och världen – förändras i en allt snabbare takt. Staten måste renodla sitt kulturansvar. Staten skall göra mindre, men det som den skall göra skall göras mycket bättre än vad fallet är i dag och med inriktningen på sådant som ingen annan kan göra. Funktionshindrades självklara rätt till tillgång på ett rikt och varierat kulturliv betonas också.

Vår utgångspunkt är att staten skall koncentrera sina kulturpolitiska insatser till i princip tre områden:

• Befrämja barn- och ungdomskultur.

• Värna vårt gemensamma kulturarv.

• Ge landets kulturskapare ordentliga förutsättningar för sitt konstnärsarbete.

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 43

2 Förslag till riksdagsbeslut 45

3 Moderata utgångspunkter 46

4 Kulturmiljöfrågor 47

5 Museer 48

6 Folkbildning och amatörkultur 49

7 Litteratur 49

8 Teater 50

9 Dans 51

10 Musik 51

11 Film 52

12 Form och design 54

13 Funktionshindrade och kulturen 55

14 Regional försöksverksamhet 56

15 Kulturskaparnas villkor 56

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkten för kulturpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturmiljön.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om museipolitiken.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkbildningen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om amatörkulturen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om litteraturens betydelse.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teatern.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om musiken.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genrecenter för musiken.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkmusiken.

12. Riksdagen begär att regeringen gör en utvärdering av 2000 års filmavtal i enlighet med vad som anförs i motionen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om form och design.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mötesplatser för design och formgivare.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrade och kulturen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den regionala försöksverksamheten.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturskaparnas villkor.

3 Moderata utgångspunkter

Kultur handlar om kreativitet, om upplevelser, om tankeutbyte, om engagemang. Kultur handlar alltid om människor och deras liv. Det handlar om att uppleva, om att värna och om att skapa.

Det är bland människorna som kulturen måste få leva om den skall bli den viktiga komponent i människors livskvalitet som den bevisat sig vara genom sekler. Det är enskilda människors engagemang och kreativitet som är avgörande för kulturen.

Det finns goda exempel runt omkring oss på hur levande kultur förmår existera utan garantier från samhället: körsång i kyrkor och i profana sammanhang, bildkonst, hembygdsföreningar med mera. Men kulturen behöver också självklart det allmännas stöd. Bibliotek, opera, teater, dans, musikskola är exempel på kulturverksamheter där samhället kan behöva ge stöd.

Kulturens betydelse kräver att vi bevakar att kulturen får gynsamma betingelser och att det allmänna ser till att detta sker om inte kulturen görs tillgänglig på annat sätt. Teater m.m. skall kunna upplevas både i Stockholm och i Sveg.

Kulturen betonar andra värden än vad vi vanligen betraktar som materiella och verkar för ett humant samhälle.

Ett rikt kulturliv har också en vitaliserande effekt på samhället som helhet, i synnerhet på vetenskap och forskning och därmed på näringsliv och ekonomi.

Kulturarvet i dess många former är ett samhälles gemensamma minne. Därför har staten ett extra ansvar på detta område. Kulturarvets kontinuitet är legitimitetsskapande för ett folk. Det är viktigt att arvet brukas och vävs ihop med det nya som skapas. Ett dött arv ger bara kostnader. Det är också nödvändigt att sprida kulturutbudet till så många som möjligt, att även de väl inarbetade institutionerna öppnar sig för den nya teknikens landvinningar. Digital teknik, elektronisk interaktivitet och mycket annat utvecklas ständigt och måste nyttiggöras för kulturområdet. Ett samhälle som vill vara ett kultursamhälle håller sig med bibliotek, arkiv och andra dokumentationssamlingar och föremålssamlingar, som t.ex. muséer. De är nödvändiga för såväl utbildningen som folkbildningen. För ett sunt samhälle är bildning lika omistligt som utbildning.

Kulturen kan sägas bestå av två delar – att ta del av och att ta del i kulturverksamhet. Det är viktigt med professionella utövare både för att kunna njuta av ett högklassigt utbud och för att få goda förebilder. Sådana förebilder ger också en bättre möjlighet till egenskapande och personlig utveckling. Det är t.ex. därför det är viktigt att skolbarn får ta del av god professionell teater och inte bara ägna sig åt dramalek.

Skolan är en av de viktigaste kulturinstitutionerna. Där kan alla nås på lika villkor – oavsett hemförhållanden och bakgrund. I skolan kan man bibringas kunskaper om den egna kulturen – och andras. Traditioner och annat som möter i vardagssamhället kan ges en förklaring. Samtidigt är det viktigt att man tränas i kritisk granskning och kritiska värderingar även av kultur. Med en sådan grundläggande kunskap är det sedan lättare att träffa egna val vad gäller kulturen.

Det är därför man också kan hävda att t.o.m. på gymnasienivån bör besök på museer och arkiv vara avgiftsfria och att alla bör kunna få ta del av musik, teater och dans vid ett antal tillfällen under skoltiden, utan att brist på ekonomiska resurser skall utgöra ett hinder.

Som vuxen har man förmågan att träffa egna val vad gäller kulturaktiviteter Det är inte det offentligas uppgift att styra kulturval, men däremot att stödja delar av kulturverksamheten.

Förvaltandet av kulturarvet betalas gemensamt, men bruket av kulturutbudet (”till egen lyst”) måste vara vars och ens eget beslut och ekonomiska prioritering.

Nedan redogör vi för huvuddragen i den politik för en levande kultur som vi menar är nödvändig. Av naturliga skäl blir en sådan genomgång inte heltäckande, men den ger en bild av en ny kulturpolitik som bygger på nytänkande, värnandet om kulturarvet samt ett ökat individuellt deltagande.

4 Kulturmiljöfrågor

Ansvaret för att bevara och vårda kulturmiljön delas av många. Först och främst vill vi understryka det enskilda ägandets betydelse för bevarandet av kulturarvet. Det breda intresset för kulturmiljöfrågor som manifesteras genom inte minst det livliga arbete och engagemang som sker bl.a. inom ramen för alla landets frivilliga hembygdsföreningar har emellertid också stor betydelse. Inget kan ersätta detta folkliga och frivilliga engagemang. Statens ansvar bör yttra sig i att skattemedel skall kunna användas för att säkra de ekonomiska förutsättningarna. Även enskilda ägare skall kunna få bidrag. Vid en kulturmiljöförklaring skall ägaren tillförsäkras full ekonomisk ersättning.

Privata fastighetsägare skall kunna få renoveringsstöd för bevarandeåtgärder på för kulturmiljön värdefulla byggnader. Även kommuner skall kunna ge bidrag till insatser för kulturmiljön. Nedsättning av taxeringsvärden skall kunna göras för att möjliggöra att insatserna inte blir orimligt betungande. Ägaransvaret utgör en positiv kraft i kulturvårdsarbetet, men kan ibland behöva förstärkas. Pedagogiska upplysningsinsatser är då att föredra framför myndighetspåbud. Länsmuséernas kompetens bör kunna användas i detta sammanhang.

Riksantikvarieämbetets (RAÄ) roll skall renodlas till att vara central sektorsmyndighet, utan egna genomföranderesurser. RAÄ skall inte ägna sig åt arkeologiska undersökningar i egen regi. Lagen om offentlig upphandling (LOU) skall tillämpas vid upphandling av arkeologiska undersökningar. Privata alternativ som kan bidra till metodutveckling och rationaliseringar skall uppmuntras förenat med starka krav på vetenskaplighet. Arbetsföretagets kostnader för undersökningen skall kunna vägas mot dess omfattning. Ej undersökta områden skall kunna säkras för eventuella senare undersökningar. Kostnaden för undersökningar som krävs för att privata fastigheter skall kunna exploateras skall stå i rimlig proportion till exploateringens lönsamhet. Överkostnader skall täckas med statliga eller andra bidrag.

5 Museer

Museerna är en av de viktigaste förvaltarna av det gemensamma arvet. Sektorn präglas av en bred folklig uppslutning. Många frivilliga krafter ägnas åt t.ex. hembygdsföreningarna, men också åt specialmuseer av olika slag. Det kan noteras att den vedertagna definitionen av museum utestänger merparten av dessa från att delta i t.ex. gemensamma marknadsföringsprojekt. Deras framtid är många gånger osäker. En möjlighet för dem som gör en arbetsinsats för kulturarvet att få göra avdrag för sina kostnader på samma sätt som t.ex. idrottsengagerade, skulle på sikt kunna fungera som ett verkningsfullt kulturstöd. Nya museer, som i dag inte kan räkna med bidrag från stat eller kommun, kan på så sätt få hjälp att utveckla sin verksamhet.

Den statliga museisektorn behöver få en tydligare struktur. Myndighetsfunktionerna kan samordnas, samtidigt som den utåtriktade verksamheten präglas av decentralisering och fördelat ansvar. Behovet av stödfunktioner, som administration och lönehantering men också magasinering och konservering, kan lösas genom upphandling. Gemensamma magasin skulle kunna erbjuda rationella förvaringsmöjligheter för känsliga föremål.

Begreppet nationella uppdrag behöver utvecklas på museiområdet. De nuvarande ansvarsmuseerna bör ersättas med en ordning där olika museer, oberoende av huvudman, tilldelas väldefinierade nationella ansvarsuppdrag, där den statliga finansieringen regleras i ett flerårigt avtal. Stor flexibilitet måste finnas när detta system utvecklas, det kan gälla ansvar för allt från samordningen av en hel museisektor till att vårda och visa ett enskilt föremål av stort nationellt värde. En liknande metod bör kunna användas när det gäller det regionala och lokala ansvaret.

Det är enligt vår mening också viktigt att museerna inte ges nya uppgifter och ansvar utan att statsmakten samtidigt tillförsäkrar museerna extra pengar för att täcka en tillkommande utgift. Ett exempel på vad vi avser är de nya kraven på ökat brand- och inbrottsskydd som lagts på landets statliga museer utan att dessa fått extra medel för att klara av denna viktiga uppgift.

Vi vill poängtera museernas betydelse för forskningen. Vi vill också understryka vikten av att de ges goda förutsättningar att kunna bedriva god forskning.

Frågan om hyressättning för ändamålsfastigheter måste snarast bringas till en lösning, där berörda institutioner får större möjlighet att påverka kostnaderna för lokaler.

6 Folkbildning och amatörkultur

Vi hävdar att det blir alltmer irrelevant att ha ett gemensamt anslag för bidragen till folkhögskolorna och studieförbunden. När detta samband är upphävt kan Folkbildningsrådet avskaffas. Det kan då finnas skäl att överväga en organisatorisk och anslagsmässig samordning där studieförbunden kopplas ihop med amatörkulturen.

Studiecirklar med kulturanknytning har alltid utgjort en väsentlig del av studieförbundens verksamhet. Kulturverksamheten samlar allt fler deltagare, och många amatörteatergrupper, körer och orkestrar samarbetar med ett studieförbund. Redan i dag finns alltså många beröringspunkter. I Danmark har man valt att organisera såväl studieförbund som bl.a. amatörkulturorganisationer i Dansk Folkeoplysnings Samråd. Vårt förslag är att den statliga översyn av folkbildningen som snart påbörjas också får i uppdrag att se över samordningsvinsterna med den föreslagna lösningen.

7 Litteratur

Boken är en viktig kulturbärare, men den är också en symbol för det fria ordet och tryckfriheten. Tack vare boken och litteraturen har idéer skapats, tankar brutits mot varandra och gränslöshetens möjligheter uppstått. Vår bestämda åsikt är att statsmakterna i så liten utsträckning som möjligt skall reglera det fria ordet.

Tidig kontakt med litteraturen kan lägga grunden till ett framtida allmänt kulturintresse.

Författare skall, precis som andra kulturskapare, genom ändrade skatteregler ges bättre möjligheter att leva på sitt författarskap. Genom våra förslag skulle alla kulturskapare, dvs. också författare, ges bättre möjligheter att leva på sitt skapande utan att vara så beroende av stipendier och statliga förmåner.

Biblioteksersättningen är en viktig inkomstkälla. Reglerna bör utformas så att en större del tillfaller de författare vars böcker varit mycket utlånade. Statistiken behöver förbättras och aktualiseras. Även de författare som publiceras i tidskrifter skall få del av de upphovsrättsliga ersättningarna. Författarfondens myndighetsroll måste förändras.

Biblioteken, både folkbiblioteken och skolbiblioteken, är viktiga kulturinstitutioner. Huvudmännen skall uppmuntras att utnyttja de möjligheter som informationstekniken erbjuder. Samarbete mellan bibliotek skall stimuleras. Regionala biblioteksfunktioner kan upphandlas liksom driften av folkbibliotek.

Bibliotekslagen måste upphävas. Lagen är en papperstiger, eftersom den de facto egentligen inte garanterar någonting. I stället för att garantera att det finns bibliotek över landet, riskerar lagen att innebära ett hinder för förnyelse och mångfald. Risken finns nämligen att det i längden kommer att skapas ”idealbibliotek”, som kanske tillfredsställer beslutsfattare i stat och kommun, men inte dem som biblioteken är till för, dvs. de enskilda låntagarna. Sakta men säkert har det offentliga redan tagit över folkbiblioteken som frivilliga organisationer och kvävt frivilligheten och därmed variationen. Vi menar att ett avskaffande av lagen skulle befrämja tillkomsten av andra former av biblioteksverksamhet. Olika driftsformer och olika profilering skulle ges större utrymme.

8 Teater

Teater som kulturell uttrycksform kan vara såväl underhållning som debattverktyg. I teatern tas de eviga relationsproblemen upp, men pjäserna utgör också tidsdokument som måste förvaltas.

Teater är det som uppstår i mötet mellan de agerande och publiken. Spel för mer eller mindre tomma salonger är inte teater. Det är alltså viktigt för båda parter att de som producerar teater känner sin publik och dess förväntningar, samtidigt som man skapar utifrån egna konstnärliga utgångspunkter. Teater måste spela både smalt och brett.

Mycket av förnyelse sker genom oberoende s.k. fria grupper. De svarar också för en mycket stor del av det utbud som riktas till skolor och ungdomsgrupper. Det bör vara en självklarhet att man underlättar för dessa gruppers innovativa verksamheter.

Anslaget till de fria teatergrupperna behöver ökas betydligt.

Teater bör vara ett naturligt inslag i skolans kulturförmedling. Teater kan vara ett verksamt pedagogiskt instrument. Men det är mycket viktigt att det är bra teater och inte något med bristande professionalitet. Unga människor måste få lära känna riktig teater, s.k. dramalek är inte teater.

Liksom på andra områden inom kulturen finns ett statligt gemensamt ansvar för förvaltandet av arvet. Teaterverksamheten bör dock i större utsträckning än nu vara ett ansvar för respektive region eller kommun. Genom en samverkan om distribution, teknik m.m. borde arrangörer och regionbaserade teatrar kunna bygga ett nätverk som både skapar valfrihet och ger ett bredare utbud. Gemensamt skulle man också kunna svara för specialensembler, som var och en är för små för att kunna härbärgera, t.ex. musikal- och dansensembler. Detta skulle kunna bli en verklig riksteater.

Ett specialfall inom teatersfären utgör musikteatern. Förutom nationalscener bör det ligga i en kulturnations intresse att garantera existensen för ett par musikteatrar (för opera, operett, musikal, dans) som ges en god möjlighet att täcka landet med sin verksamhet.

Levande teater och teater via elektroniska medier eller film är inte detsamma. Transmitterad teater (överförd utan anpassning till annat medium) ger oftast en kvalitativt mycket sämre upplevelse. Anpassade (adapterade) föreställningar ger mycket mera, men är också kostsammare. Genom samarbete mellan teatrar och medieföretag skulle mycket kunna åstadkommas inom detta område. Ett sådant samarbete skulle ligga i bådas intresse och gagna teaterintresset. Samtidigt skulle delar av landet, som ligger långt från teatercentrum, och där t.ex. skolornas elever har svårt att komma till teatern, kunna nås av det utbud som alla till en del är med och betalar.

9 Dans

En konstform som har diskuterats mycket på senare år är dansen. Vi anser att Sverige bör ha några regionalt placerade danskompanier som kan täcka en stor del av landet med sin verksamhet utan alltför långa resor för vare sig agerande eller publik. Dessa professionella danstrupper kan tjäna som förebilder för andra dansare och samverka i en danstrupp som skulle kunna ge hela landet ett bättre utbud än det som har erbjudits genom Riksteatern.

Dansen är också en konstform som liksom musiken kan spela en väsentlig roll i utbildning och i terapi och därför borde nyttjas bättre även i sådana sammanhang.

Vi anser att det stöd som i dag går till de fria dansarna bör höjas.

10 Musik

Musiken finns i dag överallt i vardagslivet. Inte minst ungdomskulturen är präglad av musiken.

Musik betyder mycket redan som en del av den första tidens relation mellan föräldrar och barn. För dem som tidigt – ja t.o.m. redan i moderlivet – har mött musik är den ett omistligt inslag under hela livet. Musik skapar harmoni. Den ger möjlighet till både eget skapande och att avnjuta andras musicerande.

Insikten om musikens betydelse för terapi vid sjukdomsbehandling och rehabilitering har hittills varit dålig, men är en väsentlig fråga där ytterligare kunskaper måste inhämtas.

Musiken är och har alltid varit en viktig del i förskolans och skolans verksamhet. Den spelar en stor roll inte bara som ett ämne som skänker avkoppling och ger ombyte, utan kan rätt använd, liksom många andra kulturformer, vara ett mycket verksamt pedagogiskt verktyg. Viktigt är att alla barn får en chans att efter sin förmåga aktivt deltaga i musikverksamhet.

I ett system med fria skolor finns också en helt annan möjlighet att skapa skolor med en egen kulturprofil, t.ex. med musik som viktigaste inslag. Alla möjligheter måste tas till vara för ett bra samarbete mellan kommunala musikskolor, privata musiklärare och aktiva musiker i traktens olika musikinstitutioner. En viktig gren inom sådan verksamhet är den som bedrivs t.ex. av kyrkor och religiösa samfund. Många av dagens främsta musiker har börjat sin bana där.

Ungdomens egen musikkultur har stor betydelse för fritiden. Som regel önskar man inte offentliga pekpinnar, och man vill inte vara beroende av ekonomiskt stöd i gängse former. Det viktigaste för landets många rock- och popband, och de ibland något äldre utövarna av jazz, är att ha tillgång till repetitionslokaler. Här kan kommuner, företag och föreningar göra en stor och viktig kulturell och social insats.

I vårt land finns ett antal orkestrar. En del har sitt ursprung långt bak i tiden, t.ex. Hovkapellet och små kammarensembler som bedrivit kontinuerlig musikverksamhet i flera sekler. Andra orkestrar startades under 1800-talet i de snabbt växande städerna där kulturefterfrågan ökade. I det tidiga 1900-talet tillkom genom lokala initiativ symfoniorkestrar, i Norrköping, Gävle och Helsingborg. Dessa har haft – och har – en mycket stor betydelse för landets musikliv, men har, kanske just genom att de tillkommit på privat initiativ och inte i ett nationellt och offentligt sammanhang, av regeringen inte givits den uppmärksamhet som de gjort sig förtjänta av. För den nationella musikpolitiken utgör de stora orkestrarna viktiga resurscentrum i ett nätverk som även består av mindre regionala ensembler.

I ett land som vårt, med en stor yta men med en liten befolkning, måste av såväl praktiska som ekonomiska skäl vissa koncentrationer göras. Samordningar i nätverk och därmed följande kontakter och utbytesmöjligheter leder också till musikaliska konstnärliga fördelar.

För olika musikgenrer kan många fördelar vinnas genom en formaliserad samordning. Denna kan dock ha olika utseende. Ingen konstform mår väl av att stöpas i samma form som andra. Det är därför viktigt att olika samverkansprojekt, som t.ex. det som föreslås av Jazzriksförbundet för landets jazzklubbar och föreningar eller det i Tobo startade genrecentret för folkmusik, kan prövas och stödjas och kanske kompletteras med andra organisatoriska åtgärder. Sådana förslag måste kunna stödjas, men det stödet måste ankomma på genre eller musikslag att själva välja den för dem bäst anpassade samverkansformen.

En viktig form av offentlig musik är det som kallas ceremoniell musik, d.v.s. musik som framförs vid statsceremoniella tillfällen som statsbesök, invigningsevenemang m.m. Den utförs främst av det fåtal militärmusikkårer som finns kvar. En av dessa kårer, flygvapnets, är till två tredjedelar en civil orkester. Dessa orkestrar utgör bl.a. förebilder för de cirka 300 amatörblåsargrupperna i landet. I samband med försvarsneddragningarna har det även lagts fram förslag till väsentliga minskningar av anslagen till dessa orkestrars verksamhet. Det skulle kunna leda till nedläggningar och väsentlig skada för den ceremoniella musiken i Sverige, såväl den civila som den militära. Vi anser att åtgärder måste vidtagas för att rädda kvaliteten på den ceremoniella blåsmusiken.

Musikarvet har en mycket rik skatt av folkmusik. Detta är en del av Sveriges kulturella identitet och historia och bör särskilt uppmärksammas.

11 Film

Det som i dagligt tal kallas film har något mera än ett sekel på nacken. Filmen som konstform har mycket sent fått ett erkännande som en egen kulturform. Sverige var tidigare ett av de mera betydelsefulla filmländerna. De senaste tio åren har vårt land åter blivit en filmnation att räkna med. Regissören Lasse Hallström och skådespelarna Stellan Skarsgård och Pernilla August är exempel på svenska filmskapare och skådespelare som mött världsberömmelse. I Sverige skapas det filmer som röner stor internationell uppmärksamhet. Det handlar både om vanliga spelfilmer och om dokumentärer för både vuxna som barn.

De tidiga periodernas reduktion, liksom en del sentida film, har skapat ett filmhistoriskt arv av mycket stor omfattning. Samtidigt har det material som använts i filmer antingen lett till självdestruktion, brandrisker, färgförändringar eller färgförlust. Bevarandeproblematiken är med andra ord omfattande. Stora delar av det filmmaterial som Sveriges Television (SVT) tidigare haft ansvaret för befinner sig sedan några år utomlands eftersom såväl medel för renovering eller säkring och möjligheter till den rent fysiska förvaringen saknats i Sverige. Det är i detta sammanhang viktigt att slå vakt om vårt lands filmhistoriska arvsrätt. Ett mycket omfattande renoverings- och konserveringsarbete, främst av tidig färgfilm, genomförs sedan några år mycket framgångsrikt av Svenska Filminstitutet (SFI). Vi anser att det för detta ändamål borde skapas ett FILM-Sesam.

Filmen, som tidigare distribuerades i form av celluloidremsor till de visande biograferna, kan i dag distribueras på ett smidigare sätt och med hjälp av nya medier. Därigenom kommer den sedan länge pågående trenden nedåt i besöksfrekvenser och i visningslokaler att kunna vändas och ges en annan utveckling. Detta betyder mycket, inte minst för glesbygden.

Inte bara visningsmöjligheterna förändras utan även produktionsformerna. Digital teknik, datastyrda manipulationer och animationer är bara några av de faktorer som påverkat filmens utveckling. Trots detta fortlever celluloidremsan både som ett verksamt och betydelsefullt inslag i filmkonsten och, inte minst, som en viktig symbol.

I filmens barndom fanns ett antal filmcentrum i Sverige. Sedermera kom det mesta att centreras till Stockholmsområdet. Nu växer återigen regionalt baserade produktionscentrum för film upp, exempelvis Film i Väst, där en stor del av svensk filmproduktion sker nu. Förutom det rent konstnärliga, behovet av att visa olika miljöer, ger detta möjligheter för professionell film, amatörfilm, medieutbildningsanstalter och televisionen att samverka. Samverkan på det produktions- och teknikmässiga området ger positiva synergieffekter. Filmen får genom regionaliseringen också en större ekonomisk betydelse i respektive landsända. Med en omfattande ”kringverksamhet” har filmproduktion blivit en inte oväsentlig näringslivsfaktor.

Vi välkomnar att det nu är möjligt att skapa flera regionala filmcentrum. Det breddar konstformen och stärker näringslivet i de regioner där dessa centrum finns.

Filmen som en del av de rörliga bildmedierna kan också hjälpa till att förmedla andra kulturformers yttringar, t.ex. skådespel. För utbildningssektorn har film och andra närbesläktade medier fått en ökad betydelse, både som kunskapsförmedlare och som arbetsredskap i det egna skapandet. Som redan nämnts är det av stor vikt att det finns ett nära samband mellan utbildning, amatörfilmare och professionella i samma område. De kan på ett positivt sätt befrukta varandras verksamheter.

Vi anser att det filmavtal som gäller från och med år 2000, och som vi moderater också ställde oss bakom, nu måste följas upp. Syftet är att se om det nya filmavtalet levt upp till de mål som regering och riksdag fastställde genom sina beslut hösten 1999.

En del av inslagen i filmavtalet har ifrågasatts sedan de prövats i verkligheten. Vi tycker att det är en självklarhet att en utvärdering och uppföljning görs så snart tillräckliga erfarenheter av avtalet har vunnits.

12 Form och design

Att skönhet är ett fundamentalt mänskligt behov visar historien. Människans förmåga att formge har varit en förutsättning för att förbättra tillvaron och till överlevnad. Föremål är symboler för kulturen. Lokaler, det offentliga rummet, den lilla orten, staden och vårt land gestaltar alla en identitet.

Design, formgivning och konsthantverk exemplifierar några av de olika begrepp med delvis skiftande innebörd som används inom form- och designområdet. Samspelet mellan form och funktion är en ganska ny företeelse i vårt land. Med dagens stora utbud av likartade produkter får design och form en ökad betydelse, och produktutvecklingen handlar bl.a. om funktion och budskap. Design är också ett viktigt konkurrensmedel. En duktig industridesigner kan bli det strategiska verktyg som gör att det lilla företaget lyckas på marknaden. Intresset för svensk arkitektur, form och design ökar och hör till våra nya utmaningar.

Forskningen kring designområdet behöver ges bättre möjligheter. Konsthantverkets, formgivningens och industridesignens historia, liksom den samtida designen, behöver både dokumenteras och analyseras. Design är i lika hög grad en kultur- och näringspolitisk fråga som en utbildningsfråga. Därför är samspelet mellan olika aktörer – formgivare, utbildningsanstalter, företag, privata och offentliga beställare, brukare m.fl. – viktigt. Det är också angeläget att höja statusen för svensk hemslöjd. Hantverksarvet är en viktig beståndsdel för den kulturella identiteten, och vårt land kan ges ytterligare internationell pondus om hantverk och design ges ökad betydelse.

Det pågår ett reformarbete av arkitektur- och designutbildningen efter det att Högskoleverket identifierat de olika skolornas svaga sidor. Det är bra och välbehövligt, bl.a. för att ge studenterna ökad konkurrenskraft. Det behövs också vidareutbildningar för att öka kunskapen om nya material, miljöanpassade färger och lim eller andra miljökänsliga produkter för aktiva inom olika hantverksyrken och även för att öka kompetensen inom andra yrkesgrupper. Företag skulle kunna ges möjlighet att söka pengar ur en fond, både i form av lån och bidrag. För att utnyttja de offentliga resurserna på ett bättre sätt är det angeläget att de samlas på färre aktörer. I dag är det ett lapptäcke som är svårt att överblicka. Offentliga medel bör i första hand gå till utbildning och forskning.

För att åstadkomma ett åsiktsutbyte behövs olika mötesplatser där företag, designer och formgivare kan mötas och inspireras, dels för att vidga kunskaperna kring design och hantverk, dels för att öka tillgängligheten också för allmänheten. Det är angeläget att inte låsa fast ansvaret på en institution utan i stället ta till vara den kompetens som redan i dag finns på flera håll i landet. Röhsska museet i Göteborg kan t.ex. få ansvaret för ett område, Nationalmuseum, och Föreningen Svensk Form för andra. Exportrådets roll i sammanhanget bör ses över och ges större utrymme.

13 Funktionshindrade och kulturen

Det övergripande målet för svensk handikappolitik är delaktighet för alla på jämlika villkor. Inflytande, tillgänglighet och självbestämmande är viktiga principer. Redan i 1974 års kulturpolitiska beslut var ett av målen att särskild hänsyn skulle tas till eftersatta gruppers behov. 1996 års kulturpolitiska beslut kan sägas ställa motsvarande krav eftersom det offentliga skall ”verka för att alla får möjlighet till delaktighet...” respektive att ”skapa reella förutsättningar för alla att använda den..”, d.v.s. kulturen skall vara tillgänglig för funktionshindrade.

Människor med funktionshinder är ingen enhetlig grupp. Man har olika utbildning, kommer från olika familjeförhållanden och sociala grupper. Likväl finns det generella förhållanden.

Tillgängligheten har blivit mycket bättre, men det finns mycket kvar att göra. Tyvärr tvingas många med funktionshinder att stanna hemma eftersom t.ex. de allmänna kommunikationsmedlen inte är till för alla. För hörselskadade kan det innebära att ett biobesök inte är värt besväret eftersom filmen inte är textad eller det saknas hörslinga. Vi anser att anpassningar för funktionshindrade skall göras i största möjliga utsträckning.

Utbildning är en rättighet i Sverige, men alla ges inte samma möjligheter till utbildning. Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) har i uppdrag att förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för unga och vuxna med funktionshinder. Förutom att arbeta med information ansvarar Sisus också för vissa stödformer inom utbildningsområdena folkhögskola, universitet och högskola. Det är få studenter med funktionshinder som går vidare till universitet och högskola enligt Sisus. Och enligt uppgift från Konstfack, Konsthögskolan och Dramatiska institutet är och har antalet studenter med funktionshinder varit få. Många skolor har handlingsprogram för studenter med funktionshinder, men vi anser att man mera aktivt måste se över möjligheten för fler elever med funktionshinder att ta del av utbildningen.

Synskadade kan inte läsa textremsan till utländska TV-program. Om textremsan läses upp i en särskild ljudkanal skulle dessa problem kunna undanröjas. Inte minst i takt med den nya digitala TV-tekniken bör en sådan utveckling påskyndas.

Enligt det nya avtalet med staten om radio och TV kommer fler TV-program att textas. Detta är något vi välkomnar.

Med nuvarande regler om tillgänglighet för talböcker har t.ex. många föräldrar till barn med funktionshinder inte tillgång till barnens läromedel när de skall stödja och hjälpa sitt barn med skolarbetet hemma. I enlighet med formuleringarna i Salamancadeklarationen från 1994 bör detta önskemål kunna uppfyllas.

14 Regional försöksverksamhet

I den regionala försöksverksamheten har kulturfrågorna hanterats på olika sätt. I någon region har man samlat en del av de statliga anslag som fördelas av Statens kulturråd i en kulturpåse, i andra har den vanliga fördelningsmodellen behållits. Våren 2001 har kulturrådet och Västra Götalandsregionen träffat en överenskommelse avseende kulturverksamheten under de närmaste åren.

Enligt vår uppfattning bör denna samarbetsform ges en vidare spridning. Region Skåne har uttryckt intresse för att kombinera kulturpåsen med någon form av avtal. Även innehållet i sådana överenskommelser bör kunna utvecklas och omfatta inte bara kulturinstitutionerna utan också t.ex. arrangörsstöd och stöd till fria teatergrupper. Här är kännedomen om de lokala förhållandena en viktig förutsättning för att bidraget skall komma bäst till nytta. Om bidraget i sig genererar ytterligare medel från andra källor skall detta vägas in vid bedömningen. Behovet av att kunna planera verksamheten utöver budgetåret måste tillgodoses. När avtalsmodellen fått en vidare spridning skall Statens kulturråd anpassas till den nya situationen. Det gör det lättare att sluta långsiktiga avtal om kulturarrangemang och kontraktera berömda solister.

15 Kulturskaparnas villkor

Många av landets kulturskapare lever under mycket knappa och ofta oberäkneliga förhållanden. Är man inte en etablerad konstnär är det mycket svårt att leva på sitt arbete utan att erhålla kompletterande stöd från det offentliga. Detta bör förändras.

Vi vill understryka vikten av att landets kulturskapare ges så goda möjligheter och förutsättningar som möjligt att faktiskt kunna försörja sig på sitt konstnärsskap. Moderaterna är det enda parti som har ett heltäckande förslag för en politik som gynnar kulturskaparna och deras ekonomiska situation.

Trygghet innebär för konstnären att hans eller hennes kraft kan användas för skapande och utveckling av kulturarvet i stället för oro om den ekonomiska situationen.

Skattetrycket måste sänkas och bidrag avvecklas. Andra sätt för konstnärerna att försörja sig på sitt arbete måste utvecklas. Vi anser att det bör skapas ett bemanningsföretag för kulturskapare. Reglerna inom socialförsäkringssystemet bör också anpassas på sådant sätt att de tar hänsyn till det faktum att många konstnärer har en mycket ojämn och ibland sporadisk inkomst. Vidare måste det införas kompletterande pensioner för fler kulturskapare, på samma sätt som det redan i dag finns för medlemmar i författarförbundet.

Stockholm den 21 oktober 2002
Kent Olsson (m)
Lena Adelsohn Liljeroth (m)	Anna Lindgren (m)
Tobias Billström (m)	Anna Ibrisagic (m)
Margareta Pålsson (m)	Henrik Westman (m)