Tandvård för unga
Interpellation 2025/26:517 av Jim Svensk Larm (S)
Interpellationen är besvarad
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2026-05-26
- Överlämnad:
- 2026-05-27
- Anmäld:
- 2026-05-28
- Sista svarsdatum:
- 2026-06-10
- Svarsdatum:
- 2026-06-17
- Besvarad:
- 2026-06-17
Interpellationen
till Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Den 1 januari 2025 sänktes maxåldern för fri tandvård från 23 år till 19 år. Efter förändringen har antalet patienter i åldern 20–23 år sjunkit kraftigt.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialminister Jacob Forssmed:
- Vilka konsekvenser har regeringen bedömt att den sänkta maxåldern för gratis tandvård får för antalet unga patienter?
- Avser ministern att vidta någon åtgärd för att förbättra tandhälsan för dem som varit i åldern 20–23 år och inte besökt tandläkaren till följd av den sänkta åldersgränsen?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:517
Webb-tv: Tandvård för unga
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 63 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Herr talman! Jim Svensk Larm har frågat mig vilka konsekvenser regeringen bedömer att den sänkta maxåldern för gratis tandvård får för antalet unga patienter. Han har även frågat om jag avser att vidta någon åtgärd för att förbättra tandhälsan för dem som varit i åldern 20–23 och inte besökt tandläkare till följd av den sänkta åldersgränsen.
Jag vill inledningsvis tacka Jim Svensk Larm för hans engagemang när det gäller tandvård för unga. Glädjande nog är munhälsan hos barn i Sverige generellt god, och den förbättras också kontinuerligt. Under 2024 ökade andelen kariesfria barn i alla undersökta åldersgrupper. Detsamma gällde bland 23-åringarna. Därför stod den tidigare åldersgränsen för avgiftsfri tandvård inte i överensstämmelse med principen att de med störst behov ska ges företräde till tandvården.
Eftersom mer än 85 procent av barntandvården utförs av folktandvården bidrog den höga åldersgränsen även till att öka regionernas åtagande på ett sätt som orsakade undanträngningseffekter och kapacitetsbrist samt försämrade deras förutsättningar att erbjuda tandvård till patienter med större behov.
Den sänkta maxåldern för fri barntandvård innebär att unga personer behöver betala en kostnad för sin egen tandvård. För att mildra konsekvenserna för den berörda patientgruppen infördes därför samtidigt ett dubbelt allmänt tandvårdsbidrag, ATB, om 600 kronor årligen.
Det är förväntat att regionernas statistik visar att besöken i åldersgruppen minskat. Besöken ska stå i relation till behoven. Regionerna har för vana att tillse att de unga vuxna lämnar barntandvården oralt friska, och de kallas därför under det sista kostnadsfria året för att få den tandvård de behöver. Vi känner inte till att det gjorts någon jämförelse med Försäkringskassans databas om de i stället börjat gå till privata vårdgivare.
Av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för tandvård framgår att det är väsentligt att såväl barn som vuxna besöker tandvården för en basundersökning så ofta som det behövs – dock inte oftare. Generellt sett löper unga vuxna låg risk för dålig munhälsa, vilket enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för tandvård innebär ett revisionsintervall om två till tre år.
Åldersgränsen för barntandvården sänktes i januari 2025. Detta aviserades i god tid före sänkningen. Det innebär att dessa patienter förmodas ha fått en undersökning och, vid behov, behandling under senare delen av 2024 och därmed, ur ett generellt perspektiv, först under senare delen av 2026 eller 2027 behöver kallas av tandvården på nytt. Att statistiken påvisar ett minskat antal unga inom vuxentandvården är således inget anmärkningsvärt i detta skede.
När dessa patienter besöker tandvården under 2026 har de 1 200 kronor i ATB. Det täcker lejonparten av de 1 500 kronor som är den genomsnittliga kostnaden för ett besök för denna åldersgrupp.
Anf. 64 Jim Svensk Larm (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Jakob Forssmed för svaret på interpellationen.
Socialministern lyfter i sitt svar att det vanligtvis inte finns behov av besök hos tandläkaren oftare än ungefär vartannat eller vart tredje år, enligt Socialstyrelsens rekommendationer. Socialministern vill också få det att låta som att det inte är anmärkningsvärt att besök av denna åldersgrupp minskat. Jag delar uppfattningen att det inte är förvånande. Det är ganska logiskt att färre går till tandläkaren när kostnaderna ökar.
Men, herr talman, låt oss stanna upp och fundera lite på vad det här innebär i praktiken. För en 20–23-åring kan ett tandläkarbesök kosta flera hundra, kanske till och med flera tusen kronor. För den som har en fast inkomst kan detta vara hanterbart, men för studenten, den arbetslösa eller den som har en otrygg anställning är det något helt annat. Det här är människor som redan i dag tvingas prioritera mellan grundläggande saker i vardagen, som hyra, mat och kollektivtrafik. Då är det inte svårt att förstå vad som händer när tandvården börjar kosta. Man väntar. Man skjuter upp besöket. Till slut går man kanske inte alls.
Det är precis den här utvecklingen vi nu ser, men det har regeringen valt att bortse från. Detta tycker jag är anmärkningsvärt. Regeringen har genomfört denna reform och därmed kraftigt försämrat förutsättningarna för god tandhälsa för dem som nu är i åldern 20–23 år. Det handlar även om deras framtida hälsa. Det finns enligt mig, herr talman, en stor risk för att tandhälsan kommer att försämras för dem som nu har blivit av med den avgiftsfria tandvården. På många andra områden pratas det ofta om förebyggande insatser som den viktigaste åtgärden för att förhindra framtida problem. Så är även fallet vad gäller god tandhälsa.
Även om det enligt socialministerns resonemang går att hänvisa till att man får högre tandvårdsbidrag kommer inte alla att ha råd att gå till tandläkaren under det här året. År 2025 gick 75 procent färre unga till tandläkaren i Västmanland, enligt nyheter som jag tog del av inför den här debatten. Samtidigt har vi en hög ungdomsarbetslöshet, som gör att många har svårt att få sina pengar att räcka till det mest nödvändiga.
Jag tror inte att socialministern har rätt i sin analys att det bara är en tillfällig dipp det första året, utan jag tror att försämringen kommer att leda till att allt färre går till tandläkaren i den här åldern. Det kommer att påverka deras tandhälsa även i det långa loppet. Risken blir helt enkelt att de får ännu sämre tandhälsa vid högre ålder, vilket medför större kostnader vid framtida tandläkarbesök.
Herr talman! Socialministern talar om att det handlar om en prioritering. Jag känner inte riktigt att SD-regeringen har prioriterat den här frågan, utan de har prioriterat något helt annat, nämligen sig själva. Om de hade prioriterat utifrån behov hade de inte lånat 200 000 kronor i minuten för att sänka skatten för sig själva och sina kollegor samtidigt som de har en obefintlig arbetsmarknadspolitik som resulterar i hög arbetslöshet och gör att många unga har svårt att bekosta tandläkarbesök. Nu har man också tagit bort den avgiftsfria tandvården för dem mellan 20 och 23 år. Politik handlar om prioriteringar, och de prioriteringar som regeringen gör riskerar att skapa problem som gör att det blir både dyrare och svårare i framtiden.
Därför skulle jag vilja fråga socialministern om han anser att regeringen har tagit i beaktande att många unga riskerar att få försämrad framtida tandhälsa till följd av beslutet om att ta bort den avgiftsfria tandvården för dem mellan 20 och 23 år. Vad vill socialministern säga till dem som inte har råd att besöka tandläkaren till följd av att de saknar arbete på grund av regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik?
Anf. 65 Eva Lindh (S)
Herr talman! Den 1 januari i år sänkte regeringen åldersgränsen för fri tandvård från 23 till 19 år. Konsekvensen ser vi redan nu: Antalet unga som går till tandläkaren har minskat kraftigt. För många mellan 20 och 23 år blir kostnaden helt enkelt ännu ett hinder i en redan pressad vardag, och det är just det som är problemet.
Den här regeringen har gång på gång fattat beslut som gör livet svårare för unga. Unga möter i dag en rekordhög ungdomsarbetslöshet. Många söker jobb efter jobb utan att få fotfäste på arbetsmarknaden. Samtidigt är bostadsmarknaden närmast stängd. Att få ett förstahandskontrakt är för många en avlägsen dröm, och den som försöker köpa sin första bostad möts av höga trösklar. Köerna till stöd vid psykisk ohälsa är långa. Alltför många unga får vänta månader på hjälp, eller till och med år, när de mår som sämst. Samtidigt visar undersökningar att framtidstron bland unga sviktar. De känner oro för sin ekonomi, sin bostadssituation och sina möjligheter att bygga ett tryggt vuxenliv. I det läget väljer regeringen att ta bort den fria tandvården för denna grupp.
Socialministern kanske tänker att det här är överord. Det är det inte. Jag möter väldigt många unga som känner att detta är en del i att regeringen inte satsar på de unga utan snarare tar bort det som förut åtminstone var en möjlighet.
Herr talman! Tandhälsa är inte en lyx utan en del av den grundläggande hälsan. Vi vet att förebyggande insatser tidigt i livet minskar risken för att drabbas av större problem senare. Det gäller inte bara hälsan i allmänhet utan naturligtvis även tandhälsan.
Vi vet att ekonomiska hinder leder till att människor skjuter upp den vård de egentligen behöver. Några måste välja mellan mat och mediciner. En del väljer mellan att köpa mat, att betala hyran och att gå till tandläkaren. Därför handlar den här frågan inte bara om tänder utan även om jämlikhet, om prioriteringar och om vilket budskap vi skickar till unga människor. Budskapet från regeringen verkar vara: ”Ni får klara er själva.” Men unga förtjänar bättre än så. De förtjänar en politik som investerar i deras framtid, ger möjlighet till arbete och bostad, kortar köerna till stöd vid psykisk ohälsa och ger möjlighet att bygga en bra tandhälsa för resten av livet.
Socialministern säger i sitt svar att tandvården ska fortsätta vara god. Ja, men vi har ju god tandhälsa därför att vi är många som har haft möjlighet att gå till tandvården tidigt – till folktandvården eller någon annan. Det har heller inte varit en ekonomisk fråga huruvida man ska fortsätta – eller börja – gå till tandläkaren regelbundet. Det är därför det här är ett tufft beslut. Är socialministern beredd att ompröva det beslutet?
Anf. 66 Adrian Magnusson (S)
Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret på interpellationen.
Jag har varit politiskt engagerad sedan 2010, då jag var 16 år gammal. Det har blivit några valrörelser sedan dess. Jag träffar en hel del unga människor på gymnasieskolor, här i riksdagen, hemma i Skåne och i andra sammanhang. I den här valrörelsen märker jag när jag träffar unga människor att de upplever mycket större materiell oro än vad som varit fallet tidigare. I vissa valrörelser har unga människor kanske framför allt fokuserat på klimatfrågan. I en och annan valrörelse har det varit mycket om jämställdhetspolitiken. Men i den här valrörelsen upplever jag på ett sätt som jag faktiskt inte kan minnas att man oroar sig för sin ekonomiska situation.
Denna iakttagelse stärks av rapporter som kommer från olika håll. Till exempel har LO släppt en rapport där det beskrivs att var tredje ung person är orolig för sin privatekonomi. Man har som ung människa i det här landet en dyster bild av framtiden. Man har ganska små framtidsutsikter och är bekymrad över hurdan ens framtid ska bli.
Swedbank släppte för några månader sedan en rapport där man skrev att åtta av tio unga i åldern 18–29 år är oroliga för sin privatekonomi. Det märks både i samtalen man får när man står på gator och torg och när man är ute på skolor.
Vi har också, som flera av mina kamrater här har nämnt, en situation där vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Människor är oroliga för om de kan få ett jobb eller inte. De oroar sig för den omställning som sker med artificiell intelligens. De oroar sig över sin bostadssituation. Ovanpå detta har förändringen i tandvården i Sverige kommit från regeringen.
Man kan ha resonemang om prioriteringar och att man borde prioritera andra åldersgrupper. Man kan ställa åldersgrupp mot åldersgrupp om man vill göra det. Det här görs i ett läge när man får rapporter från olika håll om att unga är bekymrade över sin privatekonomi.
Det är klart att man kan säga att unga inte har samma vårdbehov som äldre när det kommer till tandvård. Det är mycket möjligt. Det är också så att människor har god tandhälsa i det här landet för att man har haft en generös politik när det kommit till ungas tandvård.
Risken är att bara hotet om att få en hög tandvårdsräkning gör att unga undviker att gå till tandläkaren. Det kan göra att tandhälsan försämras, utöver att unga människor i det här landet är väldigt oroliga inför framtiden och för sin privatekonomi.
Jag hoppas att jag i nästa inlägg kommer att få något slags förklaring av ministern om hur regeringen har resonerat. Tidigare i dag fattade vi beslut om stöd till hushåll i det här landet och stöd till flygbolag för att de ska klara sina kostnader. Men den här gruppen får inte den typen av stöd. De får i stället en förändring när det kommer till tandvård.
Jag vill gärna höra mer om hur regeringen resonerar i just den frågan. Det kan inte vara en hemlighet för regeringen att unga känner oro för framtiden, sin privatekonomi och också de skenande kostnaderna. Varför har man valt att genomföra den här förändringen i tandvården just nu? Det är min fråga till ministern.
Anf. 67 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Herr talman! Det är med stigande förvåning som jag tar del av inläggen. Vill man diskutera statsskuldspolitik, arbetsmarknadspolitik eller politik gällande bostadsmarknaden, flyget eller vad det nu är har man alla möjligheter att kalla hit de statsråd som är ansvariga för det. Denna debatt handlar om tandvården.
Vi gör mycket på de områdena, inte minst privatekonomiskt, där hushållen nu får rejäla förstärkningar i form av både sänkt matmoms och sänkt skatt. Jag är glad för att vi till exempel sänker skatten för personer med sjuk- och aktivitetsersättning som länge har haft det väldigt tufft.
Om man ska tala om tandvården gör vi de största förbättringarna någonsin för äldre personer. De skriver till mig och är chockade. De kan inte tro att det är sant att de för första gången på 15 år kan gå till tandläkaren, få den vård de behöver och sedan titta på kvittot och undra om det är sant. Det är för att vi har satsat 4 miljarder på att de med sämst munhälsa ska ha möjlighet att gå till tandläkaren, vilket de nu kan göra.
Jag är också förvånad över att Socialdemokraterna själva inte har gått igenom sakläget. Det överraskar mig. Ibland finns det stråk av seriositet inom Socialdemokraterna, men det kommer inte till uttryck här.
Vad säger Svensk Folktandvårdsförening? De uppvaktade mig. De har säkert uppvaktat era ministrar också före mig och sagt att det är skadligt för svensk tandvård. Det dränerar tandvården på resurser. Det gör att de med större behov inte kan få tider. Det gör att folktandvården inte fungerar tillräckligt bra. Vi behöver ändra detta.
Ni behöver inte lyssna på dem. Ni kan lyssna på regionerna. De välkomnar detta i sina remissvar. I Region Örebro län uteblev de i gruppen 20–23 år i 37 procent av fallen. De kom inte på sina tider. Det stod färdiga team med tandläkare och tandvårdspersonal och väntade på att de skulle dyka upp, men de kom inte. I gruppen upp till 19 år var det 4 procent, och sedan ökade siffran upp till 37 procent. Det var hela 37 procent av besöken hos tandvården som var tomma.
Ni behöver inte lyssna på dem. Ni kan lyssna på socialdemokraten Veronica Palm som utredde tandvården efter behovsprincipen. Tandvård i Sverige måste ges mer efter behov. Det är en gammal socialdemokratisk paradgren. Vi ska ge saker efter behov. Vad kom hon fram till? Det här är inte efter behov, utan det borde tas bort. Socialdemokraten Veronica Palm konstaterade detta.
Man kan ha uppfattningen att allt borde vara gratis för alla, och sedan kan man hoppas att kapaciteten inom tandvården räcker. Men nu är inte verkligheten beskaffad på det sättet.
Då behöver man fundera på: Hur ser vi till att tandvården ges mer efter behov än tidigare? Det är det som vi har gjort. Det här är inte en ekonomisk fråga. Det är en kapacitetsfråga. Hur ska vi använda tandvårdens resurser så att den kommer dem med de största behoven till del?
Den här gruppen ställs inte på bar backe. De får dubbelt allmänt tandvårdsbidrag som täcker stora delar av deras undersökning. Men de blir inte längre en del av den fria barntandvården. Det är förändringen.
Det finns många frågor där man kan ha olika uppfattningar och där det finns väldigt starka argument emot. Det här är inte en sådan fråga. Går man efter det underlag som finns här är det en ganska given slutsats.
Det är också därför vi kompenserar med ett höjt allmänt tandvårdsbidrag. Det är rimligt att besöken glesas ut för den gruppen, särskilt som man får sin tandvård tillgodosedd under det sista året av den fria barntandvården.
Det här är väl genomtänkt och rimligt. Det säger i stort sett varje remissinstans. Man kan ha en annan uppfattning. Men då måste man också svara på frågan: Hur ska vi se till att kapaciteten räcker för dem med behov? Det kan inte Socialdemokraterna.
Anf. 68 Jim Svensk Larm (S)
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret, även om jag inte känner att jag blev mer lugnad och säker på att regeringen har prioriterat rätt.
Socialministern talar om att det inte är en arbetsmarknadspolitisk debatt och så vidare. Men det är klart att det påverkar. Debatten handlar om dem i åldern 20–23 år som inte längre kan gå till tandläkaren under samma förutsättningar som tidigare.
Jag lyfte i mitt första anförande fram den ekonomiska delen. Jag kommer att komma in lite mer på konsekvenserna. Tandhälsan fungerar inte som något som man bara kan ta igen lite senare. När man skjuter upp ett besök handlar det sällan om att problemen försvinner utan mer om att de växer.
Ett litet hål blir större. En begynnande inflammation blir värre. Det som hade kunnat vara en enkel och billig åtgärd blir i stället en omfattande och dyr behandling. Det vet vi. Det har vi sett gång på gång.
Det är därför som Sverige har valt att satsa på förebyggande åtgärder och förebyggande tandvård för unga. Den linjen bryter regeringen.
Fru talman! Socialministern hänvisar till det högre tandvårdsbidraget. Men det räcker inte i verkligheten för varje ung person som vänder på varje krona. Ett bidrag som inte täcker kostnaden hjälper inte den som inte har råd att betala resten.
Valet för många unga står helt enkelt mellan att gå till tandläkaren och att inte få ekonomin att gå ihop på slutet. För många unga är verkligheten just så. Det gäller särskilt i en tid där det är en hög ungdomsarbetslöshet, som vi har hört här. Det är osäkra anställningar och höga levnadskostnader.
Låt oss vara tydliga. Det är inte alla unga som drabbas lika. De som har föräldrar med en god ekonomi eller som kanske själva har trygga och större inkomster kommer fortfarande att kunna få till tandläkaren. Men de som redan har det tufft riskerar att stå över. Det är så ojämlikheten i hälsa växer fram.
Vi socialdemokrater tror på ett samhälle som håller ihop där vi inte bygger in nya klyftor i välfärden och där vi inte accepterar att hälsa blir en klassfråga. Tandvården har länge varit ett område där ojämlikheten är tydlig. Just därför borde vi gå i riktning mot att stärka tillgängligheten och inte att försvaga den.
När regeringen tar bort den avgiftsfria tandvården för unga vuxna skickar man en tydlig signal. Den här gruppen får klara sig själv. Det är precis i övergången mellan ungdoms- och vuxenlivet som man kanske behöver samhällets stöd i lite större utsträckning.
Det handlar om studier, att etablera sig på arbetsmarknaden och att bygga sin framtid. Mitt i det ska man bära sina egna kostnader för tandhälsan.
Fru talman! Jag vill också lyfta fram det långsiktiga perspektivet. Det är inte bara en fråga om dagens besparingar i statsbudgeten. Det är en fråga om framtida kostnader både för individen och för samhället.
Som ministern lyfter fram här är det såklart brist på personal och allt sådant. Men om de unga inte får en bra tandhälsa kommer det att påverka framöver.
Sämre tandhälsa leder inte bara till lidande och ökade vårdkostnader, utan det påverkar också människors möjligheter i livet, att få jobb, känna trygghet och delta fullt ut i samhället. Det handlar om att kunna ge ett leende till någon man möter. Att investera i ungas tandhälsa är därför inte bara en kostnad. Det är en investering i ett mer jämlikt och starkare samhälle.
Jag vill upprepa kärnan i kritiken. Regeringens reform riskerar att öka ojämlikheten, försämra den förebyggande vården och faktiskt leda till högre kostnader på sikt, men sämre tandhälsa.
Jag tycker inte att det här är en ansvarsfull politik. Det är inte en politik som sätter behoven först i det långsiktiga. Det är inte en politik som bygger ett Sverige som håller ihop.
Jag tackar ändå för svaret och återkommer i mitt sista inlägg.
Anf. 69 Adrian Magnusson (S)
Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Ministern är uppenbarligen väldigt nöjd med reformen, och det är väl så det ska vara. Man är som minister nöjd med de reformer man har genomfört – om vi nu kan kalla det här för en reform. Det är en förändring, en försämring eller vad man nu vill kalla det.
Ministern sa att detta inte är en ekonomisk fråga. Jag vet inte om ministern kommer att knacka dörr eller gå ut och valarbeta i studentområden, men jag hoppas att han säger till de 22-åriga studenter som han träffar och som är oroliga för sin privatekonomi att det här inte är en ekonomisk fråga.
Anf. 70 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Det påståendet får stå för Adrian Magnusson. Jag satte naturligtvis detta i relation till de påståenden som kom om att regeringen skulle göra detta av något slags allmänna besparingsskäl för att bekosta andra saker som skattesänkningar och annat. Jag tror nog att ledamoten Magnusson förstod att det var det sammanhanget jag avsåg.
Jag skrev ju i mitt interpellationssvar att det är självklart att detta får konsekvenser för unga människor. Det är därför regeringen mildrar konsekvenserna genom att föreslå ett dubbelt allmänt tandvårdsbidrag för de här personerna – just för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av ett beslut som i grunden handlar om kapacitet och behov i tandvårdssektorn.
Jag noterar att Socialdemokraterna ställer sig bakom vår tandvårdsreform för äldre för att äldre ska kunna få tandvård som en del av dem inte har kunnat få på 10–15 års tid. De har aldrig haft någon fri och förebyggande tandvård. De har aldrig haft de här möjligheterna, och därför är det rätt att se till att också de får sina behov tillgodosedda.
Socialdemokraterna låtsas som att kapaciteten är oändlig och att vi både kan ha kvar den fria barntandvården upp till 23 år och göra reformen för de äldre. Men då får de ju inga tider! Det är dessa undanträngningseffekter som Svensk Folktandvårdsförening och regionerna har varnat för. Det är därför vi behöver göra de här förändringarna samtidigt. Men i Socialdemokraternas värld behöver man aldrig se till att kapaciteten räcker. Där kan man bara säga: Vi kör allt samtidigt och hoppas på det bästa!
Anf. 71 Jim Svensk Larm (S)
Fru talman! Jag vet inte vad jag ska säga om det senaste inlägget. Det är inte en ekonomisk prioritering, säger statsrådet. Så kanske det kan vara. Men samtidigt har jag hört flera prata om att det är en ekonomisk prioritering när man gör den här skillnaden.
Jag delar till viss del uppfattningen att det är svårt att få tid i tandvården. Det har man upplevt under en längre tid. Men tandhälsa är inte en lyx, utan det är en grundläggande del av vår välfärd. Jag tycker att det är konstigt att regeringen väljer att ta bort tandvården för dem som är 20–23 år; det är ett steg bakåt.
För oss socialdemokrater är principen enkel: Vård ska ges efter behov, inte efter plånbok. I det här fallet blir det tyvärr en del efter plånbok. Det finns unga som inte har råd med vård. De riskerar därför att gå miste om vården, och det kommer, som jag har sagt tidigare, att påverka framåt. Många har inte råd att lägga pengar på tandvård. Man skjuter upp besöket och ignorerar problemen, och det blir en sämre hälsa i det långsiktiga.
Det är helt enkelt bättre med förebyggande vård. Det är både billigare och bättre. Det handlar egentligen inte bara om tänder, utan det handlar om jämlikhet, hälsa och framtidstro. Sverige ska vara ett land där unga ges goda förutsättningar att starta sitt vuxenliv. Ingen ska behöva välja bort tandvården för att få ekonomin att gå ihop.
Vi vet att klyftor i hälsan börjar tidigt, och de förstärks när trygghetssystemen försvagas. Det är därför viktigt för oss socialdemokrater att återinföra den avgiftsfria tandvården för dem som är 20–23 år. Det här är en investering i jämlik hälsa, i förebyggande arbete och i ett samhälle som håller ihop.
Jag vill ändå tacka socialministern för den här debatten, och jag önskar honom en härlig sommar. Förhoppningsvis får han njuta av lite sol och kanske en bok innan valrörelsen drar igång i slutet av sommaren.
Anf. 72 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Jag vill också önska Jim Svensk Larm en riktigt bra sommar med precis samma saker. Får man möjligen då också skicka med Veronica Palms utredning i den där bokhögen gör jag gärna det, för jag tyckte att det var en bra analys som framkom där.
Självklart ska ingen behöva avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Det tycker jag är en bra svensk grundprincip. Och självklart ska vi slå vakt om den fina förebyggande tandvård som vi har. Men vi måste också vårda vårt tandvårdssystem.
Svensk Folktandvårdsförening och region efter region pekar på att våra tandvårdsresurser i dag inte går efter behov därför att vi har en situation där vi ganska nyligen, för bara några år sedan, flyttade upp åldersgränsen från 19 till 23 år. Då kanske vi ska överväga att flytta ned gränsen; det är något av en plikt att göra det. Vi gjorde det för att skapa kapacitet för dem med de större tandvårdsbehoven, inte minst de äldre.
Det här är så angeläget för mig, och jag är så glad för att personer som nu har väntat på tandvård i 10–15 år och som har gått med smärta och med svåra tillstånd nu kan få detta åtgärdat. Det sker bland annat tack vare att vi har gjort den här förändringen.
För att de unga ska kunna klara det som förändringen innebär för dem tillskjuter vi ett dubbelt allmänt tandvårdsbidrag, som gör att kostnaden ändå blir relativt liten för de här besöken. Sedan finns det en kostnad ändå, om man till exempel har större tandvårdsbehov som ung, och då finns det vanliga högkostnadsskyddet. Det gäller lika för unga som för alla andra personer i vårt land.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
