Finska språkets framtid på Umeå universitet
Interpellation 2025/26:498 av Mirja Räihä (S)
Interpellationen är besvarad
- Start
- Interpellation är inlämnad
- Inlämnad:
- 2026-05-19
- Överlämnad:
- 2026-05-20
- Anmäld:
- 2026-05-21
- Svarsdatum:
- 2026-06-02
- Besvarad:
- 2026-06-02
- Sista svarsdatum:
- 2026-06-03
Interpellationen
till Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Undervisningen och forskningen i finska vid Umeå universitet fyller en central språkrevitaliserande funktion. Den bidrar till att upprätthålla, utveckla och synliggöra finskan som ett levande språk i Sverige. Utan akademiska miljöer där språket undervisas, beforskas och används riskerar finskan att försvagas ytterligare som samhällsbärande kunskapsområde. Universitetets verksamhet har därför betydelse långt utanför den egna institutionen; den är en del av den infrastruktur som krävs för att finskan ska kunna fortleva i Sverige.
Flera svenska lärosäten har under tidigare år lagt ned sin undervisning i finska. I dag finns ämnet endast kvar vid ett fåtal universitet, däribland Umeå, Uppsala och Stockholm. Detta gör Umeå universitets ansvar särskilt stort. Varje ytterligare nedläggning innebär inte bara att en lokal utbildningsmiljö försvinner, utan att den nationella kompetensförsörjningen inom finska allvarligt försvagas.
Sverige behöver språkkunniga experter i finska. Behovet finns inom skola, modersmålsundervisning, översättning, tolkning, äldreomsorg, kultursektor, medier, forskning, civilsamhället, offentlig förvaltning och minoritetspolitik. Finska är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk, och Sverige har både nationella skyldigheter och internationella åtaganden att skydda och främja språket. Dessa åtaganden kan inte uppfyllas utan långsiktig akademisk kompetens, lärarutbildning, forskning och högre utbildning i finska.
Nu skriver bland annat Hufvudstadsbladet att det finns risk för att just utbildningar i finska är hotade på Umeå universitet. Detta sker samtidigt som exempelvis behovet av lärare i minoritetsspråk är skriande stort. Varje sådan nedläggning av undervisning leder till sämre kunskaper i språk, och slutligen riskeras språkdöd.
Mot denna bakgrund vill jag fråga gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm:
Tänker ministern vidta några åtgärder för att utbildningar i finska ska få fortsätta på Umeå universitet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:498
Webb-tv: Finska språkets framtid på Umeå universitet
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 10 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Fru talman! Mirja Räihä har frågat mig om jag tänker vidta några åtgärder för att utbildningar i finska ska få fortsätta på Umeå universitet.
De nationella minoriteterna och de nationella minoritetsspråken har funnits i Sverige under lång tid, och minoriteternas språk och kultur utgör en viktig del av vårt gemensamma kulturarv.
Fyra universitet och högskolor i Sverige har därför särskilda åtaganden i regleringsbreven om att erbjuda utbildning i de olika minoritetsspråken. Stockholms universitet har ett särskilt åtagande att erbjuda utbildning i minoritetsspråket finska. Åtagandet innebär bland annat ett uppdrag att bedriva utvecklingsarbete och utbildning på vetenskaplig grund, däribland med sikte på lärarutbildningar. Det finns dock flera lärosäten som erbjuder utbildning i minoritetsspråket finska utan ett särskilt åtagande i botten, och det gäller till exempel Umeå universitet.
När det gäller hur universitets och högskolors verksamhet ska läggas upp och hur resurser ska användas är lärosätenas självbestämmande en viktig principfråga. Det är därför en grundläggande princip att det inte är regeringen som styr över vilka utbildningar som ska ges vid olika lärosäten, utan det är universitet och högskolor själva som har ansvar för dimensioneringen utifrån studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Trots denna princip har regeringen gett särskilda uppdrag till utvalda lärosäten för att säkerställa tillgången till de nationella minoritetsspråken.
För den här regeringen är kvalitet i utbildning och forskning centralt. Det är viktigt att högskoleutbildningar med få studenter, särskilt i språkämnen, också kan uppnå hög kvalitet och ha ekonomisk bäring. Därför gav regeringen Universitetskanslersämbetet i uppdrag att kartlägga och analysera förutsättningarna för att bedriva små utbildningar, särskilt i småspråk. Uppdraget redovisades den 31 mars 2026, och det gavs flera rekommendationer till regeringen som nu bereds inom Regeringskansliet.
I dagsläget avser regeringen inte att vidta några åtgärder, men vi följer naturligtvis utvecklingen noga.
Anf. 11 Mirja Räihä (S)
Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Edholm!
Jag är givetvis säker på att svaret innehåller det statsrådet kan göra i det här läget eller vad statsrådet inte kan göra i det här läget. Det var kanske ett svar som jag också förväntade mig. Men samtidigt är det så här: Man kanske inte kan göra någonting nu, men man kan faktiskt göra saker när man gör budgeten för staten. Man kan påverka tilldelningen av medel så att man kan behålla utbildningar.
Jag blev själv uppmärksammad på frågan efter en artikel i Hufvudstadsbladet. Det innebär att medier i Finland har uppmärksammat den här frågan. Man kanske inte kan säga att den har uppmärksammats i svenska medier.
Jag kommer ihåg att jag debatterade modersmålsundervisning med statsrådet under riksmötet 2023/24. Vidare debatterade jag avskrivningen av Jarmo Lainios utredning om modersmålsundervisning med utbildningsministern under detta riksmöte. Båda de interpellationerna hänger ihop med denna interpellation, tycker i alla fall jag.
Så här svarade ministern i en av de tidigare interpellationsdebatterna:
”De nationella minoritetsspråken har en särställning i Sverige. Jag anser att det bör förbli så. De nationella minoriteterna har rättigheter som går utöver rättigheterna för andra grupper som har andra språk än svenska som modersmål. Jag tycker också att det ska förbli så.”
Fru talman! I samma debatt sades detta:
”Jag vill också poängtera att när det gäller de nationella minoritetsspråken i Sverige har rättigheten att läsa dessa språk till och med förstärkts det senaste året. Man ska kunna läsa ett nationellt minoritetsspråk utan att man har förkunskaper, vilket tidigare krävdes. Där har regeringen faktiskt förstärkt möjligheten.”
Det senaste är nog nästan det enda som har verkställts från just Lainioutredningen. Resten har avskrivits utan något som helst samråd med minoritetsgrupperna.
Men samtidigt är det klart att det finns brist på lärare i minoritetsspråk, och det är där Umeå universitet kommer in – givetvis tillsammans med andra universitet och högskolor. Nu har Umeå universitet svarat den sverigefinska delegationen med att de kommer att ha samråd om undervisning i finska på universitetet. Men hittills har nog inte de här samråden riktigt upplevts som samråd av minoritetsgrupperna. De har snarare upplevts som envägsinformation till minoritetsgrupperna, och sedan är mötet slut.
Fru talman! Den sverigefinska delegationen har lämnat följande synpunkter när det gäller risken för att utbildning i finska ska försvinna på Umeå universitet – det är fortfarande en risk och inget beslut:
Sverige behöver språkkunniga experter i finska. Behovet finns inom skola, modersmålsundervisning, översättning, tolkning, äldreomsorg, kultursektorn, medier, forskning, civilsamhället, offentlig förvaltning och språk- och minoritetspolitik. Finska är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk, och Sverige har både nationella skyldigheter och internationella åtaganden att skydda och främja språket. Dessa åtaganden kan inte uppfyllas utan långsiktig akademisk kompetens, lärarutbildning, forskning och högre utbildning i finska.
Därtill har regeringen försvårat riksorganisationernas möjligheter att delta i samråden genom att dra ned stödet till riksorganisationerna ordentligt. Den sverigefinska delegationen fick 833 000 år 2022. Nu får de 140 000. Detta försvårar möjligheterna.
Om Umeå universitet nu lägger ned utbildning i finska blir det än svårare att få fram lärare i minoritetsspråk. Då återstår frågan: Hur kommer regeringen att säkerställa att det finns tillräckligt många lärosäten för att få fram lärare i minoritetsspråk?
Anf. 12 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Fru talman! Den här interpellationen rör egentligen två viktiga saker – dels minoritetsspråkens ställning i Sverige, dels hur vi styr universitet och högskolor i Sverige.
Minoritetsspråkens ställning i Sverige är stark. Vi har fem minoritetsspråk som har en särställning. Vissa lärosäten har särskilda uppdrag i regleringsbreven att se till att de språken finns, är levande och så vidare. Det är fyra lärosäten. Det är Umeå universitet som ansvarar för samiska och meänkieli. Det är Stockholms universitet som ansvarar för finska. Det är Södertörns högskola som ansvarar för romani chib. Och det är Lunds universitet som ansvarar för jiddisch. Det är särskilda uppdrag som finns i regleringsbreven.
När det gäller den stora mängden utbildning utöver detta sköter lärosätena det själva, utifrån till exempel efterfrågan på ett ämne. Jag menar att det så ska förbli. Det är klart att vi skulle kunna reglera ännu mycket mer; vi skulle kunna reglera mängder av olika ämnen i Sverige och säga att vissa lärosäten har ett särskilt ansvar. Jag tycker dock att det vore fel utifrån en idé om akademisk frihet. Universiteten måste i mycket stor utsträckning kunna bestämma över sina utbildningar och sin forskning.
Den här situationen kommer alltså säkert att uppstå vid fler tillfällen, och den har naturligtvis uppstått. Sedan kommer universitet och lärosäten sannolikt också att ändra sig utifrån den efterfrågan som finns. Jag tycker dock att det är viktigt att koncentrera detta – att se till att de här uppdragen ligger fast på de lärosäten där de ligger. Skulle vi bredda uppdraget och säga att säga att även Umeå universitet ska ha uppdraget, och kanske Göteborgs och Uppsala universitet, riskerar vi nämligen att ganska små ämnen sprids över en stor del av landet, och det är inte säkert att det är det mest vettiga att göra i den här situationen.
Jag följer såklart utvecklingen nogsamt, men regeringen kommer inte att ytterligare reglera detta i form av ett nytt regleringsbrev. Det här måste i stället vara upp till lärosätena. Samtidigt tycker jag att det är otroligt viktigt att minoritetsspråken har en särställning och att dessa fyra lärosäten har det mycket viktiga uppdraget att se till att de här språken fortfarande lever och frodas i Sverige.
Anf. 13 Mirja Räihä (S)
Fru talman! Jag tror att nästan alla minoritetsspråk i Sverige i dag drabbas av språkdöden i tredje generation. Jag tror att jag har sagt det förut.
Jag har tre söner som alla talar flytande finska och läser och skriver finska. Men de kom ju inte hem med finska flickor som de skulle gifta sig med, utan det var flickor som inte kan finska. Därmed blir svenskan det språk som talas hemma, och där kommer det som förskolan och skolan kan erbjuda i ett helt annat ljus när det gäller att revitalisera språket och få det att stanna kvar. Det blir allt fler generationer som inte längre pratar minoritetsspråken.
Man kan titta på de samiska språken. Vi har fem olika samiska språk, varav några är större och några väldigt små. Jag förstår givetvis att det är väldigt svårt att reglera och ge den typen av utbildning, men finskan är ju ett stort språk. Ungefär 700 000 människor i Sverige har finska rötter och vill läsa finska. Lärarutbildningarna i minoritetsspråk kommer att vara oerhört viktiga för de framtida möjligheterna att bevara språken. Där har Umeå universitet faktiskt fyllt en funktion. Man har varit en viktig del av en fungerande infrastruktur när det gäller revitaliseringen av minoritetsspråk, och i Umeå handlar det alltså om finska.
Det är bra att man nu har permanentat medelstilldelning till språkcentrumen, som givetvis också kan göra ett jobb när det gäller revitaliseringen. Resursbiblioteken gör sin del – vuxna människor kommer till resursbiblioteket i Stockholm och säger: ”Jag vill lära mig att läsa finska, men jag måste ha böcker på Alfons Åberg-nivå!” Det handlar om att kunna öka läshastigheten och förstå. Min egen son säger att de finska orden är så långa att det blir svårt att läsa för deras lilla barn. De utbildningar som finns på universiteten är liksom grunden för resten av det språkvitaliserande arbetet när det gäller minoritetsspråk.
Även andra verksamheter kräver att personalen är tvåspråkig. Det handlar om det som ligger inom kommunernas förvaltning, som förskolan. Vi ska kunna ha förskollärare som utbildats i finska, och vi ska kunna ha äldreomsorgspersonal som utbildats i finska. Stockholm har det enda äldreboendet i landet som är helt finsktalande, och där säger man att det börjar bli väldigt svårt att hitta tvåspråkig personal. Tvåspråkighet är givetvis ett krav när man har hand om senildementa personer.
Det som har hänt och som håller på att hända kommer att åsidosätta den minoritetslag vi har, fru talman. Även om både statsrådet Edholm och jag tycker att det här är viktigt har det hänt saker som har gjort att det har blivit betydligt svårare att tillhöra de nationella minoriteterna.
Regeringen fattar kollektiva beslut, har jag lärt mig under mina år i riksdagen, och regeringens kollektiva beslut har inneburit att man har dragit ned på medel till minoritetsgruppernas finansiering. Där behöver man givetvis göra någonting mer i nästa budget. Det är därför jag säger att vi måste se risken med att lägga ned utbildningarna. Om man lägger ned utbildningarna i Umeå behöver man se det i ljuset av andra beslut som har fattats när det gäller minoritetspolitik. Det gäller till exempel stödet till riksorganisationerna, där medlen från länsstyrelserna har minskat. Det är dock inte statsrådets område, och nu är det Umeå universitet vi pratar om.
Anf. 14 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Fru talman! Jag delar helt Mirja Räihäs ambitioner och engagemang när det gäller minoritetsspråken. De är en del av vårt gemensamma kulturarv, och det är viktigt att göra det vi kan för att bevara dem.
Just finskan är väl sannolikt det av minoritetsspråken som har de minsta problemen, med tanke på hur många det faktiskt är i Sverige som behärskar finska språket. Det är därför det är viktigt med de särskilda uppdrag gällande finska språket som Stockholms universitet har. Det finns även andra uppdrag på andra områden som lärosäten har i sina regleringsbrev.
Samtidigt är det en principiell fråga: Hur mycket ska vi reglera våra lärosätens utbildningar och forskning? Jag menar att de fria universitetens och lärosätenas möjlighet att själva styra sin verksamhet har gynnat Sveriges utveckling. Jag menar också att vi inte kan gå in och styra på just exakt det här området – och jag är inte heller säker på att Mirja Räihä ens tycker att jag ska göra det.
Däremot kan man naturligtvis ha en dialog, och precis som Mirja säger har inga beslut fattats kring detta, såvitt jag vet. Det kan dock hända att det finns välavvägda argument för detta beslut – man kan till exempel ha brist på lärare, brist på forskning eller vad det nu kan vara. Det finns mängder av skäl till att lärosäten väljer olika vägar när de bestämmer sig för vilka utbildningar de ska ge.
Regeringen kommer i det här fallet inte att styra detta mer, men vi anser att det är otroligt viktigt med de uppdrag som faktiskt finns. Där går ett viktigt uppdrag gällande finska språket till Stockholms universitet.
Anf. 15 Mirja Räihä (S)
Fru talman! Det är klart att inga beslut har fattats, men det är ju därför det är viktigt att väcka frågan nu – innan besluten fattas. Det är väl sämre att ha en interpellationsdebatt när utbildningarna väl är borta. Det tycker i alla fall jag.
Jag vill ändå skicka med statsrådet att även Umeås utbildningar är viktiga i arbetet med återtagande och revitalisering av språk. Det handlar om att få fram förskollärare och lärare som är tvåspråkiga. Även om universiteten är fria i sitt utövande och i att välja vilka utbildningar de ska ge måste väl även universiteten följa minoritetslagstiftningen i Sverige, och därför behöver vi verkligen ha ordentliga samråd kring detta.
Nu har man utlovat ett samråd, men det jag har hört om samråden är tyvärr att två timmar bokas, att en statssekreterare håller låda i trekvart och att det sedan finns en kvart för att ta in synpunkter. Oavsett om man är statsråd för högre utbildning, utbildningsminister, civilminister eller vad som helst behöver regeringen nog börja respektera samråden med minoritetsgrupperna. Jag är rädd att det här samrådet kommer att bli precis som de samråd jag har hört om hittills, där de medverkande inte riktigt har lyssnat på varandra. Vi behöver komma till en punkt där vi har en dialog i stället för envägskommunikation.
Jag hoppas att finskan får vara kvar på Umeå universitet, för jag är övertygad om att det behövs.
Anf. 16 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Fru talman! Jag tycker som sagt att minoritetsspråken i Sverige är viktiga, och jag tycker att lärosätenas uppdrag är viktiga. Men principen är att lärosätena själva måste bestämma sin inriktning, både när det gäller utbildning och när det gäller forskning.
Alla utbildningar i Sverige är viktiga, och det är viktigt att det finns en mängd olika utbildningar på en mängd olika områden. Ibland måste man ge den typ av uppdrag som till exempel Stockholms universitet har för det finska språket. Jag menar dock, både som gymnasie- och högskoleminister och som liberal, att det som gynnar oss mest är fria, starka universitet och högskolor som i huvudsak själva beslutar om sin verksamhet.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
