Uttalande om att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren
Interpellation 2025/26:458 av Teresa Carvalho (S)
Interpellationen är besvarad
- Start
- Interpellation är inlämnad
- Inlämnad:
- 2026-04-28
- Överlämnad:
- 2026-04-29
- Anmäld:
- 2026-04-30
- Svarsdatum:
- 2026-05-19
- Besvarad:
- 2026-05-19
- Sista svarsdatum:
- 2026-05-20
Interpellationen
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Regeringen lovade i Aftonbladet den 20 april att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren.
Det är ett vågat löfte med tanke på att utvecklingen i flera avseenden gått åt fel håll de senaste åren. Sprängningarna nådde rekordnivåer förra året, det har skett en sprängning eller skjutning i genomsnitt varannan dag i år, den kriminella ekonomin omsätter över 350 miljarder kronor årligen, den organiserade brottsligheten äter sig djupare in i näringslivet och välfärden och gängens systematiska nyrekrytering av barn och unga har skenat.
Med anledning av detta vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer:
Vilka åtgärder ska ministern och regeringen vidta för att infria löftet om att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren?
Debatt
(17 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:458
Webb-tv: Uttalande om att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 45 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag såg vilken laguppställning som anslöt sig till debatten, så jag bad en medarbetare att komma med en kopp kaffe.
Jag ser verkligen fram emot detta utbyte. Det är uppenbart att ni känner att ni måste vara många för att rå på den här regeringen och den här justitieministern. Varmt välkomna!
Upprinnelsen till den här debatten är att Teresa Carvalho har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen ska vidta för att infria löftet att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren. Det är det dödliga våldet som avses, vilket framgår av den tidningsartikel som Teresa Carvalho refererar till. Det råder ingen tvekan om att detta är en ambitiös ansats, som bara för några år sedan hade framstått som helt orealistisk.
Det är en realitet att Socialdemokraterna lämnade efter sig ett mycket mörkt haveri. I princip alla kurvor rörande den organiserade brottsligheten pekade åt fel håll, i synnerhet i fråga om våldet. Mellan 2012 och 2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. År 2022 upplevde Sverige ofattbara 62 dödsskjutningar, enligt polisens statistik. Det var betydligt fler än i övriga nordiska länder tillsammans. Samtidigt trycktes rekryteringen av barn allt längre ned i åldrarna, och den kriminella ekonomin växte explosionsartat till en omsättning på hundratals miljarder kronor.
Intervjun som låg till grund för den tidningsartikel jag nyss nämnde, som utgör bakgrunden till denna interpellationsdebatt, gjordes med anledning av Polismyndighetens redovisning av statistik över skjutningar under första kvartalet i år. Den statistiken visar att antalet skjutningar har gått ned med 75 procent om man jämför första kvartalet i år med första kvartalet 2022, det vill säga Socialdemokraternas sista år vid makten. På helårsbasis ser vi att antalet dödsskjutningar halverades mellan 2022 och 2025. Det innebär fler än 30 räddade liv om året. Det innebär att pappor kan komma hem och krama om sina barn, att mammor inte behöver sörja sina söner eller döttrar och att skolklasser inte behöver sakna sina klasskompisar.
Under de här åren har regeringen tillfört rättsväsendet rekordstora resurser. Vi har utrustat brottsbekämpningen med en lång rad nya och effektiva verktyg, i flera fall hämtade från terrorbekämpningen. Vi har skärpt straff för att låsa in farliga gängkriminella under längre tid. Vi har intensifierat det internationella samarbetet för att få fast gängtoppar i utlandet. Allt detta har vi gjort samtidigt som inte minst polisen har ställt om sina arbetssätt för att öka systemkraften mot gängen.
Vi ser nu hur nya resurser, verktyg och arbetssätt biter rejält. Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Hälften av det dödliga gängvåldet återstår. Sprängningarna och utpressningsvåldet måste tryckas tillbaka. Mobiliseringen mot den digitala rekryteringen av barn och unga till våldsuppdrag måste trappas upp ytterligare, och det gör regeringen genom att före sommaren gå vidare med en lag som ger polisen nya verktyg mot onlinerekrytering av barn och unga till grov brottslighet. Som framgick av diskussionen nyss måste vi också strypa den kriminella ekonomin, som i väldigt hög grad driver våldet.
Det är nu helt avgörande för Sverige att vi håller kursen och inte viker av, slår av på takten eller går tillbaka till den vänsterpolitik och handlingsförlamning som orsakade eller förvärrade problemen. Vi ska inte ännu en gång ge vetorätt till Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Företrädare för dessa partier borde ha anslutit till debatten för att ge en rättvisande bild av vad som väntar efter valet.
Valet i höst handlar om precis detta: Sverige får antingen även fortsättningsvis en moderatledd regering, som med ett stabilt underlag i riksdagen fortsätter att föra en offensiv kamp mot gängen, eller ett socialdemokratiskt styre – med veto för Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som äventyrar vad som redan har uppnåtts och blockerar nya effektiva åtgärder för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet.
Anf. 46 Teresa Carvalho (S)
Fru talman! Enligt justitieministern halverades antalet dödsskjutningar förra året. Den beräkningen bygger på att skolskjutningen i Örebro räknas bort. Även om det inte var en gängskjutning, vilket är vad den här debatten handlar om, vill jag ha sagt att vi aldrig får glömma eller negligera det fasansfulla som inträffade på Risbergska. Även den typen av dödligt våld – med skjutvapen, ska tilläggas – måste bekämpas och förebyggas med alla medel. Det gäller givetvis allt dödligt våld. Alla människoliv räknas. Alla är lika mycket värda.
Det senaste decenniet har Sverige plågats av rå och hänsynslös organiserad brottslighet, brutalt våld och annan systemhotande kriminalitet. Detta har med rätta föranlett omfattande åtgärder och stora ansträngningar för att vända utvecklingen.
Den förra Sregeringen påbörjade omläggningen, men det var långtifrån tillräckligt. Den förra Sregeringen har givetvis ett mycket stort ansvar i detta. Vi tar det ansvaret. Det är därför vi har omprövat och lagt om vår politik.
Vår kritik mot regeringens politik i kampen mot gängen handlar egentligen inte om det som regeringen gör utan snarare om det som regeringen inte gör. Det gäller främst att bryta nyrekryteringen. Under den här mandatperioden har antalet barn under 15 år som misstänks vara involverade i mordärenden ökat med över 700 procent. Det har skett samtidigt som regeringen har satt kommunerna, som utför mycket av det tidiga och förebyggande arbetet för att bryta nyrekryteringen, på avmagringskur.
Vi socialdemokrater är beredda att göra allt som krävs – allt som är rättssäkert och träffsäkert. Det handlar om såväl repression som prevention. Vi accepterar inte att barn vaknar i panik med glassplitter i sängen när ännu en port bombas i ett svenskt bostadsområde. Vi accepterar inte att vanliga, hederliga, oskyldiga människor tvingas fly från skjutningar på öppen gata mitt på ljusa dagen i vårt land. Vi accepterar heller inte att föräldrar ligger sömnlösa om natten av oro för att deras barn ska hamna i gängens vidriga klor.
Vi har gjort läxan. Det är därför jag är något förvånad över att regeringen nu, genom att ta ut segern i förskott, gör samma misstag som man anklagar den förra Sregeringen för att ha gjort. Att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren är givetvis en mycket lovvärd ambition, men det finns tyvärr inte så mycket som pekar på att man kommer att lyckas med detta. Regeringen lutar sig enbart mot att skjutningarna har blivit färre sedan värstingåret 2022, då Foxtrotkriget rasade som allra värst, och ser inte helheten. Regeringen blundar för att antalet sprängningar har dubblerats, att den kriminella ekonomin har växt och att nyrekryteringen har skenat under Tidöregeringens vakt. Det jag ser är att kampen mot gängen är långtifrån vunnen.
Finns det något som justitieministern tycker att regeringen har misslyckats med under den här mandatperioden? Och vad borde nästa regering – oavsett färg, eller kanske rent av i samförstånd – prioritera härnäst?
Anf. 47 Heléne Björklund (S)
Fru talman och justitieministern! Något händer när skylten utanför polisstationen skruvas ned runt om i Sverige. Det är inte bara en lokal som stängs – framför allt känner många människor att de berövas sin trygghet när staten lämnar orten.
Detta händer just nu runt om i Sverige – i Hallstavik, i Olofström, i Leksand, i Rättvik, i Vansbro och hemma i Sölvesborg. Det sker samtidigt som gängkriminaliteten kryper längre ut i hela landet. Det sker samtidigt som många företagare larmar om brottslighet. Det sker samtidigt som människor känner sig otrygga, oavsett fakta.
Många människor som jag träffar vill inte anmäla brott via en app eller via telefon. De vill göra det på en polisstation, gärna på orten eller i kommunen där de bor. Det gäller inte minst kvinnor som har utsatts för våld i nära relation. De vill gå in genom en dörr och sätta sig ned och prata med någon, helst någon som de vet alltid finns på plats.
Det gäller också äldre människor, personer med funktionsnedsättning och människor som inte klarar det digitala.
Men de som oftast säger detta är företagare, som gång på gång drabbas av stölder, skadegörelse och hot. Företagare bygger våra samhällen, skapar jobb, håller liv i orterna och sponsrar både idrottsföreningar och lokalt engagemang. När företagen säger att lokal polisnärvaro och öppna polisstationer spelar roll menar jag att justitieministern och regeringen borde lyssna.
Justitieministern säger att regeringen prioriterar lokal polisnärvaro, men människorna, i alla fall där jag bor, ser något annat. De ser inte att poliserna blir fler utan att polisen har lämnat kommunen, och de känner sig övergivna. Regeringen svarar gång på gång att det är Polismyndighetens beslut, men man kan ju fatta beslut om lokal närvaro.
Har regeringen gjort någon konsekvensanalys av vad det betyder för tryggheten när den lokala polisstationen stänger? Har man sett hur det påverkar anmälningsbenägenheten och människors tillit till staten? Förstår ministern det jag beskriver? Hör ministern samma sak som jag, alltså att människor upplever att samhällskontraktet bryts när den lokala polisnärvaron förvinner och polisstationer stänger?
Anf. 48 Tredje vice talman Kerstin Lundgren
Interpellationen handlar om gängkriminalitet, och då är det givetvis det interpellationsdebatten ska handla om.
Anf. 49 Petter Löberg (S)
Fru talman! Mot bakgrund av nämnda debattartikel svarar justitieministern på frågan hur regeringens löfte ska infrias. Men det intressanta i svaret är väl egentligen det som saknas. Regeringen tar gärna åt sig äran för att skjutningarna minskar, men man måste också vara ärlig med hur politisk förändring faktiskt fungerar i praktiken.
Politisk förändring börjar och slutar inte med allvarstyngda miner och snabba talepunkter under pressträffar i rummet här bredvid, utan det är utredningar, förberedelser, lagstiftning, myndighetsuppbyggnad, förfinande och slipande av polisens arbetssätt och verktyg och internationellt samarbete, alltså mycket av det justitieministern beskriver. Men detta löper över många mandatperioder, och att påstå något annat är givetvis bara politisk retorik av sämsta slag.
Många av de verktyg myndigheterna i dag kan använda initierades av oss, och under tidigare interpellationsdebatter har vi med hjälp av riksdagens utredningstjänst visat att 75 procent av utredningarna initierades av oss. I dag kan det vara färre eftersom ni har haft en viss reformtakt. Låt mig vara ärlig med att många också initierades via tillkännagivanden av riksdagen, som uttryckte en folkvilja eftersom vi hade en borgerlig majoritet i riksdagen. Både dåvarande och nuvarande regering har alltså gjort detta arbete.
Under den förra regeringen var det dessutom vanligt med parlamentariska utredningar där partierna tillsammans försökte klura ut hur man bäst kunde möta utmaningarna, och jag tror att svenskarna förväntar sig sådana utredningar.
Det var en uppförsbacke även för oss. Ni tycker att ni har en uppförsbacke, men jag som har varit med under hela resan – jag kom in i riksdagen 2014 – kan meddela att man i Rosenbad kunde spegla sig i de blanka skrivborden på våningen under statsministerns. De var helt tomma på förarbeten om hur man skulle bekämpa gängkriminaliteten. Ännu värre var det när det gällde förarbeten om hur man skulle bekämpa de terrorhot Europa stod inför och många andra utmaningar. Vi fick i mångt och mycket börja från scratch. Sverige hade en polisutbildning som var satt på svältkur och neddragen till en miniminivå. Det är alltså två sidor av samma mynt.
Utifrån denna berättelse och dessa frågor är det lite anmärkningsvärt att justitieministern lägger så stor vikt vid våra samarbetspartier. Givetvis är det någon spinndoktor hos er som har tänkt att man kan skrämma väljarna med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska få veto om det blir en ny regering. Men dessa partier gjorde sin plikt i riksdagen under de många långa och svåra åren.
Är det Fredrik Malmborg, nej, Martin Malmberg, nej, Martin Marmgren heter han, från Järva, som var miljöpartistisk riksdagsledamot, ni ska skrämmas med?
(Justitieminister Gunnar Strömmer (M): Martin Borgs?)
Eller är det Vänsterpartiets Gudrun Nordborg i justitieutskottet ni ska skrämmas med? Hon är en av Sveriges främsta jurister när det gäller kvinnofrågor och har undervisat om det i många år.
Detta är inte trovärdigt. Fokusera på att svara på frågan vad ni vill göra framåt, och sluta skrämmas med partier som inte ens är närvarande i kammaren!
Anf. 50 Tredje vice talman Kerstin Lundgren
Detta är ingen allmän debatt, utan det är bara en åt gången som har ordet.
Anf. 51 Anna Wallentheim (S)
Fru talman! Det är ganska långt från min personlighet att vara negativ. Jag försöker undvika det, och därför känns det konstigt för mig att behöva säga att jag faktiskt är lite besviken på ministerns svar. Jag har tidigare berömt Gunnar Strömmer för att vara en saklig och seriös debattör, även när vi har haft olika politiska uppfattningar. Vi har haft många debatter i kammaren där vi ändå har kunnat landa i att vi ser problemen men har olika lösningar på dem. Jag tyckte därför att tonen i svaret var lite beklämmande.
Fru talman! Låt mig återgå till sakfrågan. När vi pratar om gängkriminalitet pratar vi nästan alltid om pojkar och unga män, men vid ett flertal tillfällen har jag och justitieministern stått här i kammaren och pratat om den del av gängkriminaliteten man ofta missar, nämligen flickor och unga kvinnor som dras in i kriminella nätverk.
Flickor och unga kvinnor är inte längre bara möjliggörare utan också utförare av väldigt grova våldsbrott. Exempelvis sitter i dag fyra 15-åriga flickor häktade efter ett gängmord i Stockholm, och flera av dem är tidigare ostraffade. Det är barn som har rekryterats från samma skola, och lärarna vittnar nu om tomma stolar i klassrummen. Denna verklighet måste vi också se.
Det handlar inte längre om några enstaka fall. Polisen uppskattar att cirka 10 000 flickor och unga kvinnor antingen är aktiva i eller kopplade till kriminella nätverk. Många av dem är dock både utövare och brottsoffer. Brå har i en studie visat att många av dessa tjejer hade erfarenhet av hot, våld och sexuella övergrepp redan innan de drogs in i kriminalitet.
Fru talman! Detta betyder att vi måste orka ha två tankar i huvudet samtidigt. Ja, grova brott ska ge tydliga konsekvenser, men om vi inte förstår mekanismerna bakom rekryteringen kommer vi inte heller att kunna bryta den. När såväl polisen som Brå och andra forskare beskriver hur flickor gromas in i kriminalitet genom att lockas med smink, kläder, uppskattning och pengar för att sedan pressas eller hotas till att utföra brott är det bara ännu ett tecken på hur otroligt hänsynslösa de kriminella nätverken är. Då räcker det inte att bara prata om hårdare straff, utan vi måste också bygga ett samhälle som fångar upp barnen innan gängen gör det.
Kriminaliteten flyttar allt längre ned i åldrarna och in i miljöer där vuxenvärlden tidigare trodde att den inte fanns. Nu blir det också uppenbart att ett ännu större fokus krävs för att också fånga upp flickorna. Skolan måste få bättre kunskap om hur rekryteringen av flickor ser ut, och socialtjänsten måste ha resurser att arbeta uppsökande mot flickor. Vi måste också våga prata om den utsatthet många flickor lever i, där kriminalitet, relationer, hot och sexuellt våld många gånger hänger ihop.
Fru talman! Vi socialdemokrater vet att kampen mot gängen måste vara både hård och smart. Givetvis ska de som begår grova brott lagföras och hållas borta från samhället. Men vi måste också stoppa nyrekryteringen och ha ett tydligt jämställdhetsperspektiv på detta, annars kommer nya barn hela tiden att ersätta dem som försvinner.
Jag undrar därför: Hur ser arbetet med att fånga upp också flickor och unga kvinnor inom gängkriminaliteten ut?
Anf. 52 Mattias Vepsä (S)
Fru talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera gängkriminaliteten i riksdagens kammare. Att få bukt med det samhällsproblemet är en angelägen fråga.
Vi är många som minns valrörelsen för fyra år sedan då Moderaterna, Sverigedemokraterna och de övriga regeringspartierna gick till val på att komma till rätta med den utveckling som vi alla är helt överens om att vi vill bryta.
Jag tänkte ägna några ord och några minuter åt att diskutera om justitieministerns och statsministerns påstående i Aftonbladet för några månader sedan faktiskt stämmer, det vill säga att vi skulle kunna bli av med problematiken om de får fortsätta i fyra år till på samma sätt. Den fråga vi behöver ställa oss är: Stämmer det?
Om vi tittar på verkligheten ser vi något helt annat. Det är sant, precis som ministern sa tidigare i debatten, att skjutvapenvåldet och det dödliga våldet har gått ned. Det tycker vi alla i riksdagen är superbra. Vi är helt överens om att det är en positiv trend och att vi ska göra allt vi kan för att bekämpa det dödliga skjutvapenvåldet.
Samtidigt ökar sprängningarna, som ligger på historiskt höga nivåer. Faktum är att vi sticker ut i Europa som det land där det sprängs mest, och det är de ungdomar som fortsätter att rekryteras in i gängen som står för de här uppdragsbrotten. När polisen tittade på lägesbilden i höstas konstaterade de att rekryteringen till gängen är fortsatt hög och att det fortfarande finns ungefär 17 000 personer i kretsarna kring de kriminella gängen.
Vi är överens om mycket i kriminalpolitiken, precis som lyftes upp tidigare i den här debatten, särskilt när det kommer till fler poliser, bättre verktyg och straffskärpningar som slår mot gängkriminaliteten och den grova organiserade brottsligheten, och vi är redo att göra mer för att göra något åt problemet. Men ingenstans i debatten så här långt, inte heller i det svar som vi har fått ta del av, har regeringssidan nämnt ord som förebyggande eller att komma till rätta med rekryteringen till gängen. Ur det perspektivet – när det kommer till att göra något åt nyrekryteringen till gängen – är de senaste fyra åren en förlorad mandatperiod.
Samtidigt som regeringen har fört en politik för fler poliser och sett över straffskärpningar, för att den vägen försöka komma åt rekryteringen, har vi sett att kön växer och att fler står på tur. Man har satt kommunerna på svältkur. Samtidigt som kostnaderna för familjer och välfärden har ökat dramatiskt har regeringen under den här mandatperioden fört en ekonomisk politik som fått Sveriges Lärare att varna för de värsta nedskärningarna på 30 år.
Socialsekreterarna slår larm och säger att fler och fler kollegor varslas och att man inte anställer dem som ska göra arbetet för att bryta rekryteringen. Vi har också sett att antalet barn som är inblandade i grova våldsbrott och mordärenden är rekordstort; faktum är att det har ökat med 500 procent under regeringens tid vid makten.
Det här är en förlorad mandatperiod. Vi är överens om mycket, men vi är inte överens om bristen på förebyggande insatser. Ministern bygger upp en falsk motsättning i sitt svar. Vi är för poliser, vi är för verktyg och vi är för en skarp lagstiftning för att komma till rätta med den grova organiserade brottsligheten. Men vi är emot att man lutar sig tillbaka och vill få fyra år till med en nedskärningspolitik för skola, socialtjänst, barnfamiljer och kampen mot arbetslöshet. Då, menar vi, kommer gängens möjligheter att fortsätta att rekrytera barn in i grov kriminalitet att öka.
Den fråga som ministern ska ställa sig är om vi har råd med fyra nya år med Tidöregeringen. Är det inte dags att erkänna att det krävs både fler poliser och satsningar för att bryta gängrekryteringen?
Anf. 53 Lars Isacsson (S)
Fru talman! Tack, justitieministern, för chansen att debattera det här!
Jag vet att alla i den här kammaren är glada över att det dödliga våldet har pressats tillbaka. Färre dödsskjutningar betyder färre familjer som får sina liv förstörda. Men samtidigt som Sverige har blivit bättre på att bekämpa delar av våldet har den organiserade ekonomiska brottsligheten fortsatt att flytta fram sina positioner. Vi ser det i välfärden, i företag, i offentliga upphandlingar, i assistansen, i vårdsektorn, i HVB-verksamheten och i andra delar av samhället där verkligt stora pengar cirkulerar. Vi ser det också i arbetslivet och i idrotten, inte minst inom fotbollen.
Det handlar om organiserade och maffialiknande strukturer som använder företag, föreningar och välfärdssystem som affärsmodell. Vi i socialdemokratin menar att arbetet mot den här typen av kriminalitet fortfarande är alldeles för splittrat. Jag vet att flera stora steg har tagits, men ännu mer behöver göras.
De kriminella arbetar som koncerner, medan vi från samhället jobbar mer i stuprör. Polisen ser en del, kommunerna en annan, regionerna en tredje och Ekobrottsmyndigheten en fjärde, medan de kriminella ser hela kedjan. Vi behöver bättre samordning mellan myndigheter, hårdare kontroll av välfärdsaktörer och bolagsstrukturer och större möjligheter att frysa och förverka kriminellas tillgångar. Vi behöver en svensk maffialagstiftning som är anpassad till hur organiserad brottslighet faktiskt fungerar år 2026. Ja, vi har blivit bättre på att bekämpa våldet, men vi måste också slå sönder affärsmodellen bakom våldet.
Jag tänkte ta upp ett annat ämne, fru talman, som hänger ihop med gängkriminalitet. Det handlar om tre supportergrupperingar i Göteborg som har klassificerats som kriminella nätverk. Så här skrev journalisten Mikael Wagner i Aftonbladet i natt: Polisen och fansen behöver en kriskommission och akut hjälp för att ens klara att sätta sig ned och prata med varandra. Avgrundsdjupet mellan myndigheterna och ett splittrat supporterkollektiv har aldrig varit större.
Det som hände i Göteborg i går visar återigen hur snabbt den här situationen eskalerar, hur bilden av vad som skett skiljer sig och hur konflikterna växer. Mitt i allt detta riskerar svensk fotboll att slitas sönder av polarisering i stället för att samlas kring lösningar. Det kändes så förutsägbart i går, och konflikten blir ett självspelande piano. Det behövs en nationell samordnare för supporterkultur och polissamverkan – någon som kan samla aktörerna, bidra till en gemensam lägesbild, arbeta forskningsbaserat och återbygga den tillit som nu håller på att gå förlorad.
Jag brukar lyfta fram det positiva med svensk supporterkultur – att den är i världsklass och bidrar när det gäller ideellt arbete, publiktillströmning, kvinnor och barn och publikrekord – och att vi ska ha fokus på det som verkligen hotar: den organiserade brottslighet som äter sig in i fotbollen. Den bilden är fortfarande lika sann, men just nu behöver regeringen kliva fram, vara den vuxna i rummet och lösa de konflikter som har sitt epicentrum i Göteborg, innan de sprider sig över hela Sverige, för då riskerar vi att något väldigt fint går förlorat.
Anf. 54 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Hej, justitieministern! Tack, alla inblandade, för den här debatten om en otroligt angelägen fråga! Mycket viktigt har redan lyfts upp av mina kollegor, men jag skulle vilja fokusera på något som är en hjärtefråga för mig, nämligen de utsatta och sårbara barnen.
Dessa barn ska kunna leva ett gott och tryggt liv – det måste helt enkelt alltid vara målet och en rättighet för varenda unge. Det är också de sårbara och utsatta barnen som är mest lättåtkomliga och kan hamna i klorna på gäng som jagar nya möjliggörare och utförare. Där hörde jag inga löften framåt från justitieministern.
Det första jag tänker på är de barn som inte klarar skolan. Sveriges Lärare släppte i dag rapporten F som i fängelse. Den visar att oddskvoten för att senare i livet dömas till fängelse är 9 gånger högre för elever med högst åtta godkända betyg från grundskolan och 14 gånger högre för elever som helt saknar slutbetyg, jämfört med elever utan underkända betyg.
Sveriges Lärares krav på oss i rikspolitiken är lika tydliga som självklara: Alla elever ska få det stöd de behöver i tid. Lärares villkor måste stärkas med mindre klasser och mer tid att förbereda och följa upp undervisningen. Staten måste ta ett större ansvar för finansiering och resursfördelning.
Misslyckas skolan med att ge alla elever rätt förutsättningar att lyckas ökar risken för kriminalitet.
Vi vet också att de här gängen inte drar sig för att rikta in sin rekrytering mot barn med intellektuell funktionsnedsättning i anpassad skola. Det är fruktansvärt hänsynslöst och cyniskt. Det är viktigt att regeringen tar den här frågan på yttersta allvar och stöttar kommunerna och skolorna och säkerställer att man har tillräckliga resurser för att bygga rejäla skyddsvallar runt de här barnen.
Fru talman! Andra ytterst sårbara barn är de barn som utsätts för eller som upplever våld på den plats där de ska vara som allra tryggast – i hemmet. Våld föder våld; det vet vi. Vi vet också att konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Det finns stor risk för psykisk ohälsa. Detta får konsekvenser för barnens självkänsla och för deras affektreglering. Man kan också se sämre skolresultat, missbruksproblematik och ökad risk för kriminalitet.
Egentligen är detta ganska logiskt. Det är inte konstigt att en del av de barn som lever i en stor maktlöshet och i ett hem där våld är fullkomligt normaliserat och en del av vardagen söker sig till status, makt och våldskapital utanför hemmet.
Vi ser nu en fullkomlig eskalering av nyrekryteringen. Det är som en pandemi som sprider sig fort över landet, över nätet och faktiskt i alla typer av bostadsområden. Under coronapandemin sa den dåvarande regeringen att frågan om pengar inte ska stå i vägen för kommuners och regioners förmåga att rädda liv. Samma tydliga svar borde den nuvarande regeringen ha gett när det gäller nyrekryteringen.
Jag undrar vilka insatser som justitieministern ser framför sig när det gäller att bygga trygga skyddsvallar runt de sårbara och utsatta barnen – för deras skull men också för att kunna bryta nyrekryteringen.
(forts.)
Anf. 55 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Det gladde mig väldigt mycket att se åtta socialdemokrater här i starten av debatten. Man önskar att motsvarande glöd hade präglat de föregående åtta åren, för då hade vi varit i ett bättre läge. Nu har några troppat av; såvitt jag förstår är tre socialdemokrater kvar i debatten, kanske mer kännetecknande för detta.
Jag tänkte börja med verkligheten, sedan säga någonting om ansvaret och därefter ta några av de frågor som lyftes av de olika ledamöterna.
En väldigt viktig bakgrund att ha med sig är var vi stod när vi tog över hösten 2022 – en tredubbling av det dödliga gängrelaterade våldet. Det är självklart så att allt annat dödligt våld i samhället, oavsett om det handlar om det konstanta latenta misslyckandet med ungefär 15 kvinnomord i nära relationer varje år eller katastrofer som det som skedde i Örebro, ska tas på allra, allra största allvar.
Varje dödlig skjutning och varje mord är förstås lika katastrofalt och lika allvarligt som något annat. Men i en debatt om den organiserade brottsligheten är det såklart också relevant att fokusera på det dödliga och gängrelaterade våldet, och då är realiteten den att det dödliga gängrelaterade våldet tredubblades under en tioårsperiod mellan 2012 och 2022.
Tre år senare kan vi se att vi har lyckats bryta den utvecklingen, med en halvering över tre år. Tittar vi på första kvartalet i år är det en minskning med 75 procent. Det är en enastående framgång som jag inte i första hand tillgodoräknar mig själv utan naturligtvis alla runt om i samhället som på olika sätt har arbetat dag och natt för att vända den utvecklingen. Det är inget dåligt kapital att bygga vidare på när vi blickar framåt.
Finns det någon ödmjukhet? Det låg väl lite i Teresa Carvalhos fråga till mig när det gäller verkligheten under de här åren. Det är klart att det gör det.
Var och en kan se, hoppas jag, vilken enastående framgång det är att ha halverat dödligt våld på det sätt som vi har gjort tillsammans under de här åren. Men det råder heller ingen tvekan om att annan allvarlig brottslighet kopplad till gängen inte har gått åt rätt håll. Utpressningsvåldet och sprängningarna är sådana exempel, och det var därför jag lyfte det inledningsvis.
När rekryteringen av barn flyttade från skolgården och fotbollsplanen in i mobilerna skedde en exponentiell utveckling när det gäller rekryteringen. Det är klart att det i alla tänkbara avseenden har gått åt fel håll. Men vi har med oss mycket erfarenhet och mycket kraft från framgångarna som vi nu kan rikta också mot de stora återstående problemen kopplade till den organiserade brottsligheten, det vill säga den återstående delen av våldet, den omfattande kriminella ekonomin, rekryteringen av barnen och mycket annat.
Att ta ansvar är att ta itu med de samhällsproblemen och göra allt vad man kan för att lösa dem. Det är det vi har ägnat oss åt dag och natt under de här åren, och det är det vi avser att göra ytterligare fyra år om väljarna vill ge oss det förtroendet.
Petter Löberg, som har lämnat debatten, tyckte att vi dels förminskar insatserna under den förra mandatperioden, dels talar för mycket om Socialdemokraternas regeringsalternativ inför den kommande mandatperioden.
Jag är inte den som är den, utan jag bygger gärna vidare på sådant som är bra som andra har gjort tidigare, men realiteten är att det gjordes alldeles för lite. Det är utmärkt att vi i starten av den här fyraårsperioden kunde knyta an till lagstiftningsarbete som hade påbörjats.
Man kan notera att nästan allt detta påbörjades under det sista året av era åtta år och det under det fåtal månader när ni var befriade från oket i form av Miljöpartiet. Det gör också framtidsprognosen i det avseendet väldigt relevant, för så länge Miljöpartiet är en del av regeringsunderlaget finns det några som trycker på vetoknappen, och då kommer man ingenvart i de här frågorna. Det är klart att det är en relevant fråga när vi blickar framåt.
Sammantaget är vi på rätt väg, men vi är verkligen inte framme. Oerhört mycket arbete återstår. Det är viktigt att hålla kursen, inte vända tillbaka, inte slå av på takten och inte låta Miljöpartiet och Vänsterpartiet återigen få vetorätt över den förda politiken.
Anf. 56 Teresa Carvalho (S)
Fru talman! Det gläder mig att justitieministern lyfter utvecklingen gällande nyrekryteringen som något av det allra allvarligaste under den här mandatperioden. Det är onekligen så att vi har haft en fullkomligt katastrofal utveckling med en skenande nyrekrytering. Här finns liksom inga ljusglimtar utan bara mörker.
Trots det har regeringen varit saktfärdig med att vidta nödvändiga åtgärder. Det är därför jag brukar kalla just arbetet med att bryta nyrekryteringen för regeringens blinda fläck, och jag får nog lov att upprepa det.
Det är väl just bristen på en politik för att bryta den allvarliga utvecklingen med nyrekryteringen som gör svaret på min fråga vad regeringen avser att vidta för åtgärder för att realisera löftet om att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren ganska tunt. Jag får nämligen bara ett enda konkret svar, och det är att polisen ska få möjlighet att plocka ned gängens mordannonser.
Missförstå mig rätt: Det är väldigt, väldigt bra att den lagstiftningen kommer på plats. Det är någonting som vi socialdemokrater har tjatat om i flera år. I tidigare debatter har Gunnar Strömmer först skyllt på techjättarna och sedan på EU. Det tog alldeles för lång tid innan Gunnar Strömmer själv tog tag i den här frågan, och tyvärr är det på grund av den saktfärdigheten som halva barnens sommarlov kommer att passera innan de här mordannonserna plockas ned. Under halva sommarlovet kommer alltså gängen att kunna fortsätta med sina mordannonser.
Jag hade som sagt hoppats på ett tydligare besked om vad regeringen ser framför sig att man ska göra för att vända den här utvecklingen. I stället fick jag ett ganska svepande svar om att inte slå av på takten och, av någon anledning, att inte ge vetorätt till Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Jag vill därför lugna Gunnar Strömmer med två besked. Det första är att en S-ledd regering inte kommer att vara soft on crime, oavsett vilka andra partier vi kan tänkas komma att samarbeta med – tvärtom.
Vi söker mandat för att fortsätta flytta fram positionerna, fortsätta bygga ut rättsväsendet, fortsätta skärpa straffen för samhällsfarliga brott och fortsätta slipa på de brottsbekämpande verktygen. Därutöver vill vi införa en svensk maffialag för att komma åt gängtopparna och deras verksamheter som äter sig allt djupare in i både näringslivet och välfärden. Vi vill lägga samma kraft, energi och resurser på att bryta nyrekryteringen som på att lagföra de kriminella.
Mitt andra lugnande besked till Gunnar Strömmer är att han faktiskt inte behöver vara orolig för andra partiers eventuella inflytande i kriminalpolitiken under en S-ledd regering.
Vi socialdemokrater har föreslagit en tioårspakt mot gängkriminaliteten tillsammans med Moderaterna i mitten av svensk politik. Det har tyvärr avvisats av Moderaterna, men vår hand är alltjämt utsträckt, Gunnar Strömmer. Vi menar att på samma sätt som vi står enade när det gäller yttre hot mot Sverige borde vi kunna stå sida vid sida när den inre säkerheten hotas, inte bara för att manifestera ett symboliskt värde utan för att det på riktigt vore det bästa för Sverige. Så säkerställer vi att politiken blir både handlingskraftig och effektiv och även långsiktigt hållbar över tid och regeringsskiften.
Anf. 57 Anna Wallentheim (S)
Fru talman! Om jag var negativ i mitt första inlägg ska jag vara mer balanserad nu. Jag uppskattar ministerns svar. Man önskade såklart mer, men det var svårt på fyra minuter när vi var så många deltagare. Dock finns det ytterligare en sak jag skulle vilja beröra.
I mitt första anförande höll jag mig till att tala om tjejer och unga kvinnor som alltmer dras in i kriminaliteten, men det finns ett verktyg jag anser att vi måste beröra ytterligare. Det handlar om Kriminalvårdens viktiga arbete. Det är förstås viktigt med förebyggande arbete och stark brottsbekämpning. Men sedan då? Kriminalvården står ju, som vi vet, inför stora utmaningar. Beläggningen är extremt hög. Personalen vittnar om att de går på knäna. Barn- och ungdomsavdelningar ska in i befintliga miljöer. Antalet incidenter har ökat. Beslut i denna kammare frestar på deras verksamheter ytterligare och kommer att göra det under lång tid framöver.
Kriminalvården varnar för att utvecklingen riskerar att påverka möjligheterna till återanpassning. Det är allvarligt. Kriminalvården ska aldrig bara vara en plats där människor låses in. Det ska också vara platsen där återfall ska förebyggas, där missbruk och destruktiva normer ska brytas och där utbildning, behandling och rehabilitering ska fungera.
Det är såklart viktigt att låsa in farliga människor, men politiken måste också vara långsiktig och fungera i praktiken. Då måste vi se till att Kriminalvården har kapacitet, personal och resurser för att hantera konsekvenserna. Annars riskerar vi ett system där fler människor sitter inne under längre tid men där färre får rätt stöd att lämna kriminaliteten bakom sig. Vi riskerar att få ett samhälle där gängkriminella en dag släpps ut och fortfarande är gängkriminella. En fungerande kriminalvård handlar ju ytterst om något så enkelt som att den som avtjänat sitt straff ska komma bättre ut.
Anf. 58 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Om Anna Wallentheim var positiv får väl jag vara dysterkvisten här i dag. Det brukar jag inte vara, men det är dags.
Jag blev väldigt besviken över svaret och över icke-svaret, kanske man kan säga, om de barn som är extra sårbara och utsatta och som vi vet att gängen riktar in sig på att rekrytera. Det är inte bara rekrytering på nätet, crime as a service, utan vi vet att gängkriminella står utanför anpassad skola där barn med intellektuell funktionsnedsättning går. Vi vet också att barn som inte klarar skolan är extra utsatta. Vi vet att barn med NPF-diagnoser som inte får rätt hjälp i tid är extra utsatta för att dras in i gängen. Och vi vet att barn som utsätts för våld i hemmet är extra sårbara.
Jag menar att det är otroligt viktigt att prata om utsatta barn när det gäller nyrekryteringen till gängen och våga se sambandet mellan att först vara brottsoffer och sedan bli förövare. Gör vi inte det, justitieministern, då kommer vi inte att kunna sätta in rätt insatser, och då kommer vi inte att få stopp på våldsspiralen. Ställer vi inte rätt diagnos kan vi inte sätta in rätt medicin.
Vi har kunskapen. Vi får den genom gedigen internationell forskning, bland annat från Storbritannien. Vi får den från Barnombudsmannen, till exempel i rapporten Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. Vi får den från Brås rapporter, bland annat den om barn under 15 år som begår allvarliga brott.
Vi ser i Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar att även när polis, skola, socialtjänst och sjukvård vet om att det kan finnas våld i hemmet avvaktar man i stället för att agera. Här går utvecklingen åt fel håll. Barn får vänta för länge när de blivit utsatta för barnfridsbrott. De utreds inte i tid. Vi ser hur tidsfrister inte hålls när barn utsätts för brott. Vi ser hur Unizon och Roks larmar om nedläggningar av skyddade boenden.
Anf. 59 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Låt oss gärna prata om förebyggande arbete. Apropå blinda fläckar kan jag bara konstatera att Socialdemokraternas regeringsunderlag inte är bättre när det kommer till det förebyggande arbetet. Alla ingripande åtgärder som vi har genomdrivit under den här mandatperioden har i något avseende motarbetats av något parti tillhörande deras regeringsunderlag. I remissvaren från vänsterstyret i SKR är det samma sak. Det gäller inte bara det repressiva och det mest långtgående.
Vad är det då vi gör, och vad är det vi ska göra? Låt oss börja med de effektiva verktygen. Annonserna tas ned. Det är naturligtvis helt avgörande. Sverige blir först i EU med detta. Inget annat EU-land ligger före i den kön. Vi har gjort en mycket effektiv process. Vi har inte haft någon extern utredning utan utrett internt på departementet och haft två månaders remisstid trots att det är vad man kan kalla för grundlagsnära frågor, som normalt sett borde få mer tid. Vi har haft en effektiv process med Lagrådet. Vi kommer att återkomma till riksdagen, och om riksdagen skyndar på kommer det här att vara en rekordsnabb process för en lagstiftning av det här slaget.
I höstas infördes preventiva tvångsmedel riktade mot barn under 15 år för att komma åt rekrytering via mobiler. Ny lagstiftning ger polisen helt andra möjligheter att uppträda i den digitala miljön, till exempel att själva utge sig för att vara barn i de olika forum där gängen rekryterar. Straffen för dem som rekryterar tredubblas. Dem låser vi in. De kan ha flyttat utomlands, men vi har sett till att det grips dubbelt så många personer utomlands som tidigare. Det är dem som beställer våldet och rekryterar barnen som vi nu kommer åt med en kraft som vi aldrig har sett tidigare.
Vad gäller den sociala preventionen har vi en ny socialtjänstlag. Den debatterades väl i 25 år, men nu är den på plats. Ett nytt mellantvång i form av verktyg mellan de frivilliga insatserna och tvånget kommer att vara avgörande för att bryta destruktiva mönster, inte minst när 50 procent av familjerna säger nej till socialtjänstens insatser.
Det kommer en stor och mycket efterlängtad reform av LVU-systemet och den statliga ungdomsvården. Ungdomsfängelserna har dessutom den stora förtjänsten att de avlastar den statliga ungdomsvården rejält och frigör hundratals platser när nu barn som döms för allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården. Det kommer att ge helt andra möjligheter för kommuner i behov av placeringar för barn – antingen i brottsförebyggande syfte eller för att tillgodose andra behov, till exempel psykosociala eller missbruksrelaterade behov. De kommer att kunna använda den statliga ungdomsvården till det som den faktiskt ursprungligen var tänkt för.
Allt detta innebär en rekordstor omläggning av både det repressiva och långtgående och det preventiva. Det är nödvändigt. Det gör att vi kan säga att vi är på rätt väg, men det är utan tvekan lång väg kvar.
Jag har ett inlägg kvar. Då tänker jag ta upp frågan om flickorna, som jag tycker är särskilt viktig. Men jag sparar den till det sista inlägget.
Jag vill ta upp regeringsfrågan på nytt, eftersom jag nu skulle lugnas av beskeden. Saken är den att Moderaterna är Socialdemokraternas minsta bekymmer. Socialdemokraternas stora bekymmer är att man måste förhandla sin politik med det underlag på vilket man bygger sin regering. På vår sida har vi kunnat genomföra vår politik för att vi vet att vi har en stabil majoritet i riksdagen. Det har varit en förutsättning för allt vi gjort under de här fyra åren.
Det är en realitet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har röstat emot stora delar av detta. Det är en realitet att mycket av detta är tidsbegränsat och att det kommer upp på nytt för nya omröstningar under nästa mandatperiod. Det är en realitet att de ingripande åtgärder som skickades med från den förra fyraårsperioden till den nuvarande regeringen kom till under det dryga halvår när S var befriade från MP i ett väldigt speciellt läge. Så kommer det alltså inte att bli igen.
Det är klart att politik handlar om att vilja, som vår vän Olof Palme sa. Men det handlar också om att ha en plan för hur den viljan ska förverkligas. Det förutsätter att man har en majoritet bakom sig, och det har inte S på sin sida av politiken.
I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).
Anf. 60 Teresa Carvalho (S)
Fru talman! Jag vill tacka justitieministern och mina kollegor för den här debatten. Vi har förenats i viljan, ambitionen och strävan efter att krossa den gängkriminalitet som under ett decennium verkligen har plågat vårt land. Vi har konstaterat att antalet skjutningar glädjande nog har minskat och att polisen har blivit bättre på att klara upp gängens våldsdåd för att kunna bura in fler i fängelse. Men vi har också konstaterat att sprängningarna har ökat lavinartat, att de maffialiknande gängen har ätit sig allt djupare in i välfärden och näringslivet och att nyrekryteringen skenar.
Lite symtomatiskt blir det ändå när vi socialdemokrater ställer frågor om vilka förebyggande åtgärder regeringen avser att vidta och justitieministern svarar med fängelse. Jag tänker att man behöver komma in lite tidigare än så.
Fru talman! Jag begärde den här debatten efter statsministerns och justitieministerns löfte om att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren, inte för att jag inte delar ambitionen men för att jag sökte svar på hur regeringen tänker infria det löftet när så mycket går i fel riktning.
Regeringen verkar ju ha tagit ut segern i förskott, men är det någonting som vi socialdemokrater har lärt oss är det att den organiserade brottsligheten består av mycket starka krafter som inte kan överskattas. Vi inte får stirra oss blinda på enskilda parametrar eller förlita oss på alla förträffliga utredningar och propositioner vi producerar.
Vi socialdemokrater är beredda att göra allt som krävs – allt som är rättssäkert och träffsäkert: mer resurser till skolan och ungdomspsykiatrin, U-svängsprogram, punktmarkering av unga som har halats in i gängens klor, skärpta straff, utbyggt rättsväsen, en maffialag och mycket, mycket mer. Men jag hoppas att vi, oavsett vem som vinner valet i september, kan enas om att fortsätta flytta fram positionerna.
Anf. 61 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Tack för en väldigt bra diskussion!
Jag vill också tacka för en gemensam ambition som, tror jag, de flesta i grund och botten delar, nämligen att vi måste bekämpa den organiserade brottsligheten på djupet och på bredden. Det handlar om att stoppa våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barnen.
Teresa Carvalho lyssnade dock knappt på ett halvt öra. Det var väldigt uppenbart varför jag tog upp fängelse som en del i det preventiva. En stor del av poängen med att Kriminalvården tar ansvaret och en viktig följdeffekt av det är att vi lättar rejält på trycket i den statliga ungdomsvården. Men det är förstås inte svar på frågan om hur vi ska undvika att dessa barn hamnar där.
Den statliga ungdomsvården kan i så fall använda sina resurser till det som den ursprungligen var tänkt för, nämligen att förebygga brott i ett tidigt skede och bryta destruktiva mönster innan man hamnar i allvarlig brottslighet. Den ska hjälpa familjer där barn kanske själva hamnat i missbruk eller utsatts för allvarligt våld och blivit våldsamma eller som har andra behov av statlig ungdomsvård.
Det var denna vinkel jag hade på fängelse som svar på frågan. Det var uppenbart för alla som ville lyssna.
Låt mig också säga något om preventionen. Det är förstås helt avgörande att flytta fram positionerna, och det gäller att göra det med full kraft. Det gäller också att få verkstad i praktiken.
I många av de frågor som har lyfts upp, till exempel flickorna eller de barn som växer upp i hem där de själva upplever våld, blir utsatta för våld eller upplever missbruk, handlar det ofta om samma slags prevention. De olika aktörerna måste dela information sinsemellan för att kunna se problemen och ingripa tidigt. Polisens profilering får inte bara utgå från pojkar utan måste också fånga flickorna. Insatser och ingripanden måste sättas in tidigt.
På det sättet kan vi fånga flickorna och de barn som utsätts för upplevelser i hemmet som gör att de blir mer benägna och mer sårbara. Det tycker jag är en otroligt väsentlig del av det vi redan gör, och vi kommer att göra väldigt mycket mer av den varan när vi blickar framåt.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
