Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Psykiatrins behov av långsiktighet

Interpellation 2013/14:112 av Nylund Watz, Ingela (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2013-11-12
Anmäld
2013-11-12
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2013-11-14
Sista svarsdatum
2013-11-26
Besvarad
2013-12-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 november

Interpellation

2013/14:112 Psykiatrins behov av långsiktighet

av Ingela Nylund Watz (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Att bli psykiskt sjuk eller drabbas av psykisk ohälsa påverkar inte bara en själv utan också familj och vänner. De flesta känner någon som är eller har varit drabbad av psykisk sjukdom eller mått psykiskt dåligt. En särskilt oroväckande trend är att den psykiska ohälsan växer bland ungdomar, framför allt bland unga kvinnor.

Mot denna bakgrund är det viktigt att den psykiatriska vården håller hög kvalitet och präglas av långsiktighet, men tyvärr tycks utvecklingen gå åt fel håll. Allt fler signaler pekar på att det finns stora brister när det gäller psykiskt sjukas möjlighet till vård, omsorg, boende, rehabilitering och sysselsättning.

En central aspekt handlar om psykiatrins styrning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet riktar 164 olika företrädare för Stockholms psykiatri stark kritik mot det ersättningssystem som i dag används inom Stockholms läns landsting. Undertecknarna menar att vård- och stödinsatser anpassas till ett detaljerat poängsystem för att verksamheten ska hålla budgeten, oavsett om det motsvarar patientens behov eller ej. Följden blir kortsiktighet och byråkrati, i stället för långsiktig kvalitetsutveckling med patienten i fokus.

Jag vill därför fråga socialminister Göran Hägglund:

Föranleder de omvittnade missförhållandena ministern att vidta några åtgärder?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:112, Psykiatrins behov av långsiktighet

Interpellationsdebatt 2013/14:112

Webb-tv: Psykiatrins behov av långsiktighet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (KD)
Anf. 59 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Ingela Nylund Watz har frågat mig om psykiatrins behov av långsiktighet. Min uppfattning är att det finns ett stort, och känt, behov av långsiktighet i frågor som rör psykiatrin. Regeringen har sedan 2007 haft ett särskilt fokus på frågor som rör psykisk ohälsa. Mellan 2007 och 2011 gjordes en särskild psykiatrisatsning, en satsning som omfattade 3,4 miljarder kronor som inriktades på vården, vardagen och valfriheten. Statskontoret utvärderade satsningen och publicerade 2012 en slutrapport som gav vid handen att flera projekt hade god effekt, bland annat blev den specialiserade psykiatriska vården för barn och unga mer tillgänglig, utbudet av sysselsättning för vuxna med psykisk ohälsa ökade, liksom valfriheten för den enskilde. Det finns dock fortfarande brister. Vi har dragit lärdom av erfarenheten från psykiatrisatsningen, och sedan 2012 finns en förstärkt satsning på området - plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa, PRIO. Satsningen ska pågå till 2016, och varje år satsar regeringen ca 850 miljoner för att stimulera en långsiktig förstärkning på området. Syftet är att genom stöd till strategiska insatser inom vård och omsorg skapa förutsättningar för ett långsiktigt förändringsarbete som kan ge hållbara vinster för framtiden. En av de centrala beståndsdelarna i handlingsplanen är en bred överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting eftersom det är kommunerna och landstingen som är huvudansvariga för vården och omsorgen till personer med psykisk ohälsa. Erfarenheterna av psykiatrisatsningen under åren 2007-2011 pekade också på ett behov av en nationell stödstruktur för att stimulera och underlätta implementeringen av insatserna på nationell, regional och lokal nivå. För att huvudmännen ska ha möjlighet att nyttja de medel som ställs till förfogande krävs goda planeringsförutsättningar. Företrädare för regeringen respektive Sveriges Kommuner och Landsting har i överenskommelsen om stöd till riktade insatser inom området psykisk ohälsa kommit överens om en resultat- och prestationsbaserad modell som bygger på att huvudmännen förmår redovisa uppgifter i enlighet med ett antal krav i överenskommelsen. Detta underlättas av tidig och tydlig information till beslutsfattare och verksamhetsansvariga om villkor, tidsramar och ekonomiska konsekvenser för den egna organisationen. Också när det gäller de satsningar inom statens ansvarsområden som hanteras av myndigheter, eller utförs av andra aktörer, finns på motsvarande sätt ett behov av implementeringsstöd i form av tidig information och förankring. Av det skälet finns sedan 2012 en samordnare på Socialdepartementet som har i uppdrag att informera berörda aktörer om handlingsplanens mål och innehåll, följa upp hur handlingsplanens mål uppfylls, analysera förutsättningarna för handlingsplanens genomförande och lämna förslag till åtgärder som bidrar till ökad måluppfyllelse. Psykiatrin är också en integrerad del av andra reformområden som är viktiga för regeringen. Inom regeringens satsning för utveckling av vårdvalssystem 2013 är intentionen att landstingen ska fortsätta att fokusera på bland annat utveckling av transparenta ersättningssystem inom vårdval, på hur förbättrad integration mellan vårdens olika delar kan uppnås och på ett utvecklat samarbete samt kunskapsutbyte med utförarna i vårdvalen. Regeringen har även utsett en nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. I uppdraget ingår att göra en analys av hur professionens resurser inom hälso- och sjukvården kan användas på det mest ändamålsenliga sättet och för rätt uppgifter. I uppdraget ingår att ge förslag på tänkbara åtgärder som kan vidtas på nationell, regional och lokal nivå för att säkerställa att personalens tid, kunskap, kompetens och engagemang används på bästa möjliga sätt. Arbetet ska ske i nära dialog med huvudmän och företrädare för professionerna.
Ingela Nylund Watz (S)
Anf. 60 Ingela Nylund Watz (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Jag uppskattar att statsrådet i svaret faktiskt ger uttryck för en allvarlig syn på behovet av långsiktighet inom psykiatrin och att vi delar uppfattningen om hur läget är i stort. Min utgångspunkt för interpellationen var att jag tog väldigt starkt intryck av en debattartikel som 164 personer såväl inom professionen som anhöriga och brukare inom psykiatrin i Stockholms läns landsting publicerade i SvD den 5 november. Jag är säker på att statsrådet har läst artikeln. De beskriver med olika perspektiv sin vardag. Som de upplever det leder de ekonomiska ersättningssystem som finns för psykiatrin inom Stockholms läns landsting, med ett mycket detaljerat poängsystem, till ganska allvarliga missförhållanden inom den psykiatriska vården. Till exempel försvårar det samverkan med andra myndigheter. I praktiken omöjliggör systemet uppsökande arbete. Det försvårar möjligheten att stödja anhöriga. Man premierar nybesök på bekostnad av kontinuitet, och man premierar läkarbesök på bekostnad av andra professioners insatser. Allra mest oroande i det artikelförfattarna pekar på är dock att det numera helt saknas helhetsperspektiv när det handlar om insatserna för barn och unga, eftersom den helhetssynen inte passar in i ersättningssystemets modell. Herr talman! Min fråga till statsrådet var i huvudsak ifall de omvittnade missförhållanden som tas fram i artikeln föranleder statsrådet att vidta några åtgärder. Jag förstår att statsrådet inte vill kritisera den borgerliga landstingsledningen i Stockholm här i talarstolen. Därför tänker jag faktiskt vara så pass sjyst att jag väljer att tolka statsrådets svar på så sätt att jag ser svaret som helhet som ett erkännande av en del av det artikelförfattarna tar upp i sin artikel den 5 november. Statsrådet hänvisar till att ett flertal projekt har genomförts inom psykiatrin. Det är alldeles riktigt. Det har pågått projektverksamhet i 10-15 år inom den svenska psykiatrin. Han hänvisar också till att Statskontoret har gjort en utvärdering som pekar på att vissa insatser har varit helt okej och haft bra effekter. Det är dess värre bara delvis en korrekt beskrivning. Statsrådet väljer nämligen att inte kommentera att man från Statskontorets sida just pekar på den projektträngsel som finns inom den svenska psykiatrin i dag och som delvis har inneburit att man har haft konkurrens om deltagare i de insatser som har handlat om utbildning, till exempel. Bara inom landstingsgemensamma kompetensprojekt fanns det 97 olika utbildningssatsningar under 2010. Jag tycker att det är bra att statsrådet har dragit lärdom av de projekt som har genomförts inom psykiatrin och att man nu siktar på mer långsiktighet genom till exempel PRIO-projektet. Det är dock bara ytterligare ett projekt, som är ganska kortsiktigt. Det är ganska förvånande eftersom statsrådet i sitt svar framhåller behovet av långsiktighet. Jag skulle därför återigen, för att följa upp artikeln, vilja ställa ett par frågor. För det första: Varför har regeringen valt att nu sjösätta ytterligare ett relativt kortsiktigt projekt inom psykiatrin? För det andra: Kommer regeringens arbete med att se över vårdvalssystemet att innehålla en analys av vilka effekter sjukvårdshuvudmännens olika ersättningssystem har ur ett patientperspektiv?
Göran Hägglund (KD)
Anf. 61 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Låt oss först konstatera att vi resonerar om ett område som i många avseenden, skulle jag säga, är sämre rustat att möta utmaningarna än när det gäller den somatiska vården. Den somatiska vården är generellt sett av högre kvalitet och brottas inte alls med samma problem som psykiatrin gör. Någon kan hävda att det ligger lite i sakens natur att det är svårare att bota och lindra sjukdom som är av mer själslig, psykisk karaktär än annan, och kanske är det så. Dock får jag säga att den vården i mindre utsträckning än den somatiska vården vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det har funnits ganska stora skillnader mellan landets olika delar, där det har kunnat vara så att dominerande personer, som har utbildats under en viss tid och påverkar vården inom ett visst område av Sverige, har utfört vården på ett sätt medan det har kunnat vara på ett annat sätt i andra landsändar. Vi har större skillnader och större kvalitetsmässiga diskrepanser mellan olika delar av landet. Var kommer då staten in? Det här är nämligen ett område där i huvudsak landstingen är ansvariga för vården, naturligtvis. Kommunerna är ansvariga för omsorg, sysselsättning, boende etcetera, och allt det här ska bilda en helhet. Här har vi genom åren brottats med revirstrider och problem mellan olika politiska nivåer. Vi har på den statliga nivån inte sett som vår roll att ersätta kommuner eller landsting utan försöka bidra till att vi får i gång processer som gör att vården fungerar bättre för den enskilde var han eller hon än råkar bo i landet. Vi har i det arbetet och i det nya avtalet fått med alla landsting och nästan alla kommuner - jag tror att det är mellan fem och tio som inte deltar i PRIO-satsningen - och de arbetar gemensamt för att nå de mål vi har i överenskommelsen. Vi kan se en del tydliga förbättringar när det gäller vårdtillfällen inom psykiatrisk slutenvård, när det gäller tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin och när det gäller vårdcentralernas möjligheter att erbjuda psykologisk hjälp för personer som söker sig till primärvården - till exempel, för att nämna några områden. Vi kan dock verkligen inte säga att vi är i mål eller att vi är nöjda. Min uppfattning är att det här är någonting som inte kommer att vara färdigt under den här mandatperioden och kanske heller inte under nästa, utan här fordras ett väldigt långsiktigt arbete. Mycket handlar nämligen om kompetens hos befintlig personal, där många inte har en relevant utbildning i förhållande till de uppgifter de har och där vi har sett hur intresset för psykiatrin bland läkarstuderande har varit lägre än det borde vara med tanke på att vi har en stor efterfrågan på det området. Vi behöver även mer forskning. Sverige har, om vi går tillbaka ett par decennier, varit världsledande eller åtminstone framstående. Där har vi dock tappat, och det finns skäl att tro att vi kan komma att tappa ännu mer i väntan på att nya kommer till när de som i dag finns går i pension. Jag ser alltså statens roll som att vara en katalysator för viktiga förändringsprocesser som måste fungera i landstingen och kommunerna. Många av de medel som delas ut är också sådana att de - på ett vänligt sätt - tvingar kommuner och landsting att samarbeta och hitta samarbetsformer som sluter sig omkring den enskilde patienten, i stället för att det blir en dragkamp om resurserna.
Ingela Nylund Watz (S)
Anf. 62 Ingela Nylund Watz (S)
Herr talman! Statsrådet och jag har nog i grunden samma bild av vilka problem som finns inom den svenska psykiatrin. Jag tror också att vi båda två är väl medvetna om att den psykiska ohälsan i Sverige är en av våra absolut största utmaningar, inte minst när det handlar om sjukskrivningar och sjuktal. Dessutom är det ett kvinnoproblem av stora mått. Tyvärr far också väldigt många ungdomar väldigt illa och går till och med i suicidtankar i en utsträckning som inte var vanlig för 20-25 år sedan. Jag tror att vi i grunden har samma bild av vilka utmaningar psykiatrin egentligen står inför. Jag tycker faktiskt att statsrådet gör en bra analys. Men den här typen av oroväckande debattartiklar signalerar nästan en ångest, om jag får använda uttrycket i debatten, för den situation som människor lever i. Det handlar inte bara om konflikterna mellan olika discipliner inom psykiatrin, om samarbetssvårigheterna mellan kommun, landsting och stat, om landstingens dåliga ekonomi eller annat som leder till en besvärlig situation. Det handlar om så enkla saker som ersättningssystemen som i det här fallet Stockholms läns landsting har valt att arbeta med och som gör att man helt enkelt säger: Vi klarar inte uppgiften längre, därför att det enda vi tvingas göra är att räkna poäng så att vi till vår speciella lilla mottagning får tillräckligt med resurser för att kunna överleva. Då premieras läkarbesök framför andra professioner och vissa behandlingsmetoder prioriteras framför andra. Man tappar helhetskedjorna, för det är inte ekonomiskt och passar inte in i systemet med förebyggande arbete, och vi tappar helheten när det gäller våra ungdomar. Jag tror att statsrådet ärligt talat har ett behov av att hitta lösningar som gör att vi kan få en långsiktigare strategi och till och med en nationell strategi för hur vi ska komma till rätta med problemen inom den svenska psykiatrin. Vi har sådana förslag i vår budgetmotion på området. Den projektifiering som svensk psykiatri har levt med i 10-15 år kombinerat med sjukvårdshuvudmännens ensidiga produktionsinriktning leder till att vi får ytterligare problem att förbättra situationen för dem som mår dåligt i samhället i dag. Ni utreder ju nu vårdvalssystemet där ersättningssystemen är en viktig del. Vad är statsrådet beredd att göra? Vill statsrådet se över sjukvårdshuvudmännens ersättningssystem ur ett patientperspektiv för att se om de i sig är en bidragande orsak till att framför allt psykiatrin har så svårt att klara sitt uppdrag?
Göran Hägglund (KD)
Anf. 63 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Jag tror att för många är begreppet ersättningssystem rena grekiskan; man vet inte riktigt vad det handlar om. Men det handlar helt enkelt om hur resurser styrs till olika verksamheter under, i det här fallet, landstingets hatt. Många av oss minns hur det var en gång i tiden. Då kunde det till och med vara en fördel att ha en lång kö och långa väntetider, för då kunde man hålla sig bättre framme i budgetdragkamper på landstings- eller för den delen kommunal nivå. Det var inget lyckat system. Det har skett en utveckling med ersättningssystemen, och det går säkert att hitta invändningar mot varje ersättningssystem. Inget ersättningssystem får anses, tycker jag, vara ristat i sten, utan man måste hela tiden kunna förändra och omforma om man ser att det leder till effekter som inte är till nytta för patienten. Som bekant är ersättningssystemet inte något som staten ritar upp, utan det är något som varje landsting skissar på själv. Det sker ett arbete på Socialdepartementet som handlar om att försöka ta fram modeller och vara ett bollplank eller en diskussionspartner vid utformandet av ersättningssystem. Jag tror att det är viktigt, och nu talar jag om både den somatiska och den psykiatriska vården, att försöka fånga in hela episoden för den enskilda människan, den som råkar vara patient i sammanhanget, så att det inte blir så många olika utförare - som i och för sig kan vara duktiga - att det inte blir en bra helhet för den enskilda människan. Det tror jag är jätteviktigt för den som har brutit höften eller för den som har genomgått en kranskärlsoperation, men det är sannolikt inte mindre viktigt för dem som har drabbats av psykisk ohälsa. För dem kan fasta kontakter och tydliga vägar genom vårdsystemet spela en ännu större roll om det fungerar som vi vill att det ska fungera. Jag tror att framtiden ligger mycket i att hitta ersättningar som fångar hela vårdepisoder. Det blir bättre för den enskilda människan, och det gör att man får en vård som inte är så fragmentiserad som den riskerar att bli med system som är utformade på andra sätt. Jag kan inte säga att jag har ett färdigt facit för hur detta ska se ut eller ens en skissartad idé om hur det ska vara, utan det är lite tankar och idéer om hur man skulle kunna nå dit. Sedan är det väldigt mycket ett tekniskt micklande för att hitta vägar för att det ska få de effekter som vi vill att det ska ha. Det borde knappast vara någon som till exempel här i kammaren tycker att vi ska ha dåliga ersättningssystem, utan rimligen borde alla vara intresserade av att vi hittar ersättningssystem som är till stöd för den enskilde patienten, som leder till att rätt åtgärd vidtas vid rätt tidpunkt och att man kommer ut friskare än vad man var när man en gång gick in.
Ingela Nylund Watz (S)
Anf. 64 Ingela Nylund Watz (S)
Herr talman! Jag tar verkligen statsrådet på orden. Det är otroligt glädjande att statsrådet öppnar dörren för att i regeringens utredning om vårdvalssystem 2013 titta på ifall sjukvårdshuvudmännens ersättningssystem bidrar till att motverka det som är portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen, nämligen att alla ska ha en god hälso- och sjukvård på lika villkor och utifrån behov. Det som de 164 berörda personerna i Stockholms läns landsting - läkare, patienter, brukare och anhörigorganisationer - tydligt signalerar är nämligen att så sker inte i den psykiatriska vården i Stockholms läns landsting i dag. Så jag tar verkligen detta som ett väldigt positivt besked. Jag hoppas också att statsrådet har möjlighet att föra en diskussion med sina borgerliga kolleger i Stockholms läns landsting. De har till oppositionen utlovat en utvärdering av det ersättningssystem som finns inom psykiatrin i dag men levererar inte. Det blir ingen utredning, utan systemet är kvar. Som statsrådet vet är jag välmedveten om situationen inom svensk hälso- och sjukvård och vilka spelregler som gäller där, men jag hoppas verkligen att vi framöver i den nationella debatten tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting kan föra diskussioner om hur vi ska ta oss an den psykiska ohälsan i vårt land. Kanske finns det någonting att titta på i till exempel Norge. Där har man valt att göra en tioårig handlingsplan, på samma sätt som vi föreslår i vår budgetmotion, och tar ett större helhetsgrepp än vad projektifieringen inom psykiatrin har lyckats med.
Göran Hägglund (KD)
Anf. 65 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! När Anders Milton för några år sedan kom med sin stora psykiatriutredning var det en bred uppslutning och beredskap från väldigt många beslutsfattare inom politiken och tjänstemannaorganisationen som hade sett fram emot den med stora förväntningar. Den innehöll en lång rad förslag och idéer, förbättringsförslag som det fanns en bred uppslutning kring. Det har varit en väldigt bra grund för det arbete som vi har gjort. Vi vet att staten inte kommer att kunna utföra det själv. Vi kan bidra med en del saker och vi kan framför allt fungera som katalysatorer i processer som landsting och kommuner själva kanske inte riktigt kommer ur startgroparna för att göra. I mitt rundresande i Sveriges landsting diskuterar vi en del om dessa frågor. Just ersättningssystemen är väldigt komplicerade. Det är heller inte alldeles lätt att varje gång se när man gör en viss förändring vilka de faktiska effekterna i den verkliga tillvaron blir. Därför måste man vara försiktig. Det är också väldigt viktigt att man har ett ödmjukt anslag så att man inte låser fast sig eller det går prestige i hur utformningen ska vara just i dag utan att man är beredd att justera vartefter nya fynd görs och man ser att det får effekter på olika sätt. Vi har i dag inte ett perfekt system någonstans. Vi måste ha ett system. Vi behöver ha ödmjukhet inför det och vara beredda att justera i takt med att vi vinner nya erfarenheter. Detta är en väldigt viktig diskussion som har betydligt större effekter än vad man kanske tänker sig i förstone. Det spelar en väldigt stor roll för hur den svenska hälso- och sjukvården i stort ska fungera.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.