Situationen i Nordkorea
Interpellation 2012/13:376 av Wiechel, Markus (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2013-04-12
- Anmäld
- 2013-04-15
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2013-04-23
- Sista svarsdatum
- 2013-04-26
- Besvarad
- 2013-05-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 12 april
Interpellation
2012/13:376 Situationen i Nordkorea
av Markus Wiechel (SD)
till statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Mellan en halv och tre miljoner nordkoreaner tros ha dött av svält under 1990-talet, och än i dag är svälten i det slutna landet fortfarande stor. En oerhört stor del av befolkningen är beroende av internationellt bistånd för att få tillräckligt med mat för dagen.
Amnesty International har rapporterat att regimen vägrat att dela ut mat till sina meningsmotståndare, och av den anledningen har Amnesty International tidigare uppmuntrat landets besökare att pressa regimen till att dela ut maten till alla som behöver det och sluta använda bistånd för politiska syften, som det görs i dag.
De senaste tiden har det skakat i området; inte minst stängningen av den gemensamma industrizonen kan ses som en tydlig markering då den hade ett symboliskt värde av samarbete. Formellt sett är det fortfarande krig mellan Nord- och Sydkorea, vilket gör situationen extra obehaglig när kommunistregimen i norr hotar med ett fullskaligt krig. Regimen har i dag tillgång till kärnvapen, och så sent som mars 2010 tros Nordkorea ha sänkt ett sydkoreanskt skepp med 43 döda som resultat. Regimen besköt dessutom en sydkoreansk ögrupp den 23 november 2010, vilket resulterade i att ett flertal personer skadades och dödades. Att Nordkorea under den nya ledaren Kim Jong Un inte är mindre provokativt är således tydligt.
Indirekt bidrar Sverige och andra länder till Nordkoreas militära upprustning, hjärntvätt av folket och provokativa beteende emot omvärlden genom att fortsätta ge diktaturen humanitärt bistånd. Givetvis är det viktigt att rika länder hjälper till i kriser eller när människor far illa, dock är det rimligt att se till så att biståndet inte går till fel ändamål. Kan man inte garantera det bör givaren rimligtvis tänka om.
Sverige tillhör i dag en av de större bidragsgivarna till Nordkorea efter USA, Japan och Sydkorea. År 2011 bidrog Sverige med så mycket som 37,6 miljoner svenska kronor i humanitärt bistånd till landet. Något handelsutbyte mellan Sverige och Nordkorea förekommer nästan inte alls. Förutom detta råkar Sverige sedan 1953 ha en nyckelposition i regionen som en medlem i den neutrala övervakningskommissionen mellan Syd- och Nordkorea.
Så länge som världen fortsätter att ge bistånd till Nordkorea utan att se att det faktiskt går till vad det ska gå till kan diktaturen fortsätta med sitt kärnvapenprogram och sina militära provokationer. Detta innebär ett hot mot världsfreden och gynnar varken vårt land eller världen i övrigt.
Med hänvisning till ovanstående önskar jag ställa följande frågor:
Avser statsrådet att verka för att Sverige ska fortsätta bidra till Nordkoreas militära upprustning genom att fortsätta ge bistånd till landet?
Vad avser statsrådet att göra i framtiden för att säkerställa att svenskt bistånd används som det ska?
Vad har statsrådet och regeringen hittills gjort för att säkerställa att biståndet inte använts i fel syften?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:376
Webb-tv: Situationen i Nordkorea
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:102 Fredagen den 3 majProtokoll 2012/13:102 10 § Svar på interpellation 2012/13:376 om situationen i Nordkorea
Protokoll från debatten
Anf. 33 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Markus Wiechel har frågat mig om jag avser att verka för att Sverige ska fortsätta bidra till Nordkoreas militära upprustning genom att fortsätta ge bistånd till landet. Vidare ställs frågan om vad jag ska göra för att säkerställa att svenskt bistånd används som det ska och vad regeringen hittills har gjort för att säkerställa att biståndet inte använts i fel syften.
Låt mig börja med att klargöra att det övergripande målet för Sveriges humanitära bistånd är att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet. Utgångspunkten för humanitärt bistånd är att varje stat har förstahandsansvaret att möta de humanitära behoven som uppstår inom det egna landets gränser. I de fall staten eller andra institutioner i det utsatta landet inte vill eller kan leva upp till detta ansvar har utomstående organisationer och stater ett ansvar att lämna stöd till insatser för att möta dessa behov. Detta är i enlighet med etablerad praxis inom det internationella humanitära biståndet, det så kallade humanitära imperativet. Vidare vägleds det humanitära biståndet av de humanitära principerna om humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende.
Dessa utgångspunkter och målsättningar gäller allt humanitärt bistånd som finansieras av Sverige, inklusive humanitära insatser till nödställda i en diktatur som Nordkorea.
Regeringen ser mycket allvarligt på den svåra humanitära situation som råder i Nordkorea. Sedan svältkatastrofen i mitten av 1990-talet har Sverige bidragit till humanitära biståndsinsatser i Nordkorea. Tyvärr är fortfarande en stor grupp människor svårt utsatta och i behov av vårt stöd.
Sveriges humanitära bistånd i Nordkorea syftar till att hjälpa en nödlidande befolkning och är strikt behovsbaserat. I dag uppgår det svenska humanitära biståndet till omkring 40 miljoner kronor per år och kanaliseras via FN, Rödakorsfederationen och internationella enskilda organisationer.
Regeringen säkerställer genom Sida, som ansvarig myndighet för genomförandet av de humanitära biståndsinsatserna i Nordkorea, att biståndet följer de humanitära principerna och inte används i fel syften. Regeringen följer även via Sveriges ambassad i Pyongyang den humanitära situationen i Nordkorea.
Det internationella samfundets möjligheter att bistå den nordkoreanska befolkningen humanitärt begränsas starkt av det hårda och strikt kontrollerade politiska systemet som råder i landet. Hjälporganisationerna arbetar i en svår miljö som ställer stora krav på mycket noggrann kontroll av genomförande och leverans av humanitärt stöd. De humanitära organisationerna arbetar med lokala myndigheter i genomförandet av projekt just för att se till att projekten verkligen genomförs korrekt och att de når de människor som är i störst behov av stöd. Det finns även en kontinuerlig samordning av FN-organisationernas verksamhet så att de kan ge humanitärt stöd på mest effektiva sätt. Vidare finns det strikta krav på rapportering och återkoppling till givare och moderorganisationer efter genomförda projekt. Kontroll och uppföljning sker även genom regelbundna fältbesök.
Sverige, liksom övriga biståndsgivare, FN och andra tongivande humanitära aktörer, verkar aktivt för att säkerställa att de humanitära principerna följs även i Nordkorea. Detta görs såväl genom agerande lokalt i landet som genom uppmaningar till Nordkorea genom till exempel FN-resolutioner. Sverige och EU tog i år initiativet till en resolution om situationen för de mänskliga rättigheterna i Nordkorea och som enhälligt antogs av FN:s råd för mänskliga rättigheter den 21 mars. Resolutionen uppmanar Nordkoreas regering att bland annat säkerställa obehindrat tillträde för det humanitära biståndet och att hjälpinsatserna kan genomföras i enlighet med de humanitära principerna.
Jag och regeringen kommer fortsatt att verka för att de svenska humanitära biståndsinsatserna i Nordkorea går till den nödställda befolkningen. Sverige kommer även fortsättningsvis att aktivt verka för att utöva påtryckning på Nordkorea att göra mer för att möta de humanitära behoven inom det egna landet och skapa en bättre tillvaro för många svårt utsatta och lidande människor.
Anf. 34 Markus Wiechel (SD)
Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret och poängterar att hon och jag är helt överens. Det övergripande målet för Sveriges humanitära bistånd bör vara att lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet och inte minst rädda liv.
Givetvis ska varje land ha det största ansvaret att möta de humanitära behoven som finns i det egna landet, men man får vara försiktig med att dra det för långt. Med en sådan utgångspunkt kan man nästan tolka det som att man inte ska ge bistånd till behövande länder, och det är ingen väg som jag vill gå. Annars kan man tolka det som att man ska ge väldigt stora summor pengar till olika länder utan att följa upp eller ställa krav på vart pengarna eller biståndet går.
Länder som hjälper till med exempelvis humanitärt bistånd bör givetvis ställa krav på mottagarlandet. Att enbart skicka bistånd utan att se vad som händer med det kan helt enkelt vara kontraproduktivt för syftet med biståndet. Frågar du mig ska syftet givetvis vara att hjälpa så många människor i nöd som möjligt.
Nordkorea är världens mest slutna land. Det är en stenhård diktatur där man egentligen inte har särskilt mycket insyn i vad som händer. Trots svält och lidande bland den fattiga befolkningen satsar kommunistdiktaturen enorma summor pengar på en militär upprustning. Sverige är en av de mest generösa biståndsgivarna till Nordkorea, och jag skulle säkerligen kunna vara stolt över det om jag nu visste vart biståndet gick och hur det användes.
Herr talman! Det jag funderar över när jag står här är egentligen om inte biståndsministern ser att det kan finnas en möjlighet att det slutna Nordkorea kan förändras om länderna runt omkring ställer hårdare krav. Biståndsministern är tydlig i sitt svar med att hon önskar möta de humanitära behov som finns i Nordkorea, och det vill jag också. Hur det ska göras verkar det däremot vara tyst om.
Anf. 35 Gunnar Andrén (FP)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för ett väl avvägt svar.
För ett stort antal år sedan, 1980 tror jag att det var, befann jag mig i ett politiskt väldigt isolerat land tillsammans med dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin på en journalistresa. Vi färdades till Cabora Bassa i Moçambique och hamnade även i Bejra. Det var den kanske mest skakande upplevelse som jag har varit med om, för där såg jag inte bara hundratals utan tusentals barn med uppsvällda magar som led fruktansvärt av hunger. Vi färdades dit i stora ryskbyggda helikoptrar. Men vi såg på plats också någonting annat, nämligen rispåsar med denna text: This is a gift from US people - detta är en gåva från det amerikanska folket.
Det här, herr talman, illustrerar väl vikten av att vi har ett humanitärt bistånd som inte förblandas med vilken regim det går till, ett bistånd som vi just har till Nordkorea, detta enormt isolerade land där man inte ens kan ge bistånd till den politiska oppositionen, för den är så förtryckt att den inte finns över huvud taget. Det kan vi göra när det gäller Vitryssland till exempel, för där är inte förtrycket så stort. Det är en väldigt viktig sak att vi kan fortsätta att stödja den politiska oppositionen i till exempel Vitryssland. Det skulle vara glädjande om vi också kunde göra det i Nordkorea, men det går inte. Där får vi inrikta oss på att ge hjälp via FN, Rödakorsfederationen och andra internationella organisationer.
Herr talman! En del frågeställningar är väldigt avslöjande, och det är Markus Wiechels frågeställning, nämligen om Sverige ska fortsätta att bidra till Nordkoreas militära upprustning. Det vore helt absurt att Sverige genom att ge pengar som går in i Nordkoreas eller andra staters budgetar skulle bidra till militär verksamhet. Det är väldigt viktigt att vi ser till att skilja på regimerna och att biståndet går till förtryckta, hungrande och lidande människor.
Vi vet just från Nordkorea, inte minst tack vare ledamoten Kent Härstedts upprepade besök i landet, att det finns ett behov av relationer och kontakter med demokratiska länder. Det år då förre statsministern Göran Persson var ordförande i EU besökte han också Nordkorea. Det var väldigt viktigt också i det avseendet att vi hade några kontakter över huvud taget, för det ger möjlighet att implementera andra tankegångar än de som man har nu.
Men frågan om vi ska fortsätta att ge bidrag till Nordkoreas militära upprustning finner jag tyvärr symtomatisk för en syn som frodas inom ett visst parti i det här landet och som inte har något som helst stöd, vare sig i verkligheten eller i svenska folkets sinne.
Anf. 36 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Tack till båda riksdagsledamöterna, och tack också för interpellationen som gör att vi får anledning att fundera över vad Sverige har för ansvar.
Vi har en väldigt generös och ambitiös biståndsbudget som går till långsiktigt utvecklingssamarbete, där vi i viss grad också jobbar väldigt nära med ländernas regeringar, deras egna program för att ta människor ur fattigdom och driva på för utveckling. Det är utvecklingsbistånd.
Det vi i dag diskuterar är Sveriges humanitära bistånd och också det humanitära imperativet, det vill säga vilket ansvar vi faktiskt har. När vi ser att människor lider som inte kan få stöd av sin egen stat har vi också ett ansvar, och Sverige har kanske mest av de flesta länder i världen tagit detta ansvar på allvar. Vi har en stor finansiering av det humanitära systemet, men vi lägger också ned oändligt mycket tid på att inte minst inom FN jobba på plats för att se till att biståndet fungerar och att det har fortsatt legitimitet. Når pengarna fram? Jobbar vi tillräckligt effektivt? Kan vi göra mer för dessa dubbelt utsatta människor? Dels lever de under förhållanden där de inte har någon chans att komma till egen rätt, dels förhindras de ibland av en diktatur att organisera sig själva för att få utveckling i landet. Därför är jag tacksam för den uppmaning som nu kommer från Gunnar Andrén att vi inte kan lämna människor åt sitt öde genom att bara hjälpa med humanitärt bistånd. Kan vi någonstans knacka på dörren? Kan vi våga ha något engagemang med de människor som lever inne i det här slutna systemet? Kan det vara så att det med det humanitära engagemanget också kommer en möjlighet för oss att spela en särskild roll? Genom att våga sträcka ut en hand, att resa, att vara närvarande och att ha en ambassad visar vi att människor i det här landet bryr sig om Nordkorea och Nordkoreas utveckling och också kräver av grannländerna att de ska ta sitt ansvar.
Det är nu ett väldigt skört läge i och omkring Nordkorea givet vad de har gjort. Tonläget har nu tonats ned en aning, och vi ser också att grannländerna har reagerat. Men det handlar inte bara om den svältande befolkningen i Nordkorea, utan det handlar också om internationell fred och säkerhet. Där har vi, som sagt, också diskuterat mänskliga rättigheter. Det handlar om att kräva att Nordkorea fullgör sina skyldigheter enligt internationella normer oavsett om det handlar om kärnvapen eller att ge människorna i landet mänskliga rättigheter. Det är det som det handlar om.
Under tiden som vi upprätthåller det humanitära imperativet och tar vårt ansvar är det viktigt att vi försöker följa pengarna i denna mycket svåra situation. Ibland kan det vara så att humanitärt bistånd kommer på villovägar på grund av att regimen inte skyr några som helst medel och till exempel tar rissäckar och delar ut dem till partilojala. Att vi nu har ett system även i Nordkorea, inom ramen inte minst för ett FN-samarbete men också med på marken aktiva organisationer, kan vi nu försöka distribuera våra skattepengar på ett sådant sätt att de kommer denna ytterst nödlidande befolkning till del. Den humanitära situationen i Nordkorea är alarmerande, och det är bra att vi diskuterar den här i kammaren i dag.
Anf. 37 Markus Wiechel (SD)
Fru talman! Jag vill tacka Gunnar Andrén och biståndsministern för båda replikerna. För Gunnar Andrén vill jag poängtera - så att det inte finns några frågetecken kring det - att jag är en stor vän av humanitärt bistånd.
Jag minns att jag för några år sedan såg bilder tagna av en amerikansk turist i Nordkorea. Bilderna föreställde amerikanskt ris som skänkts som bistånd till landet. Trots att det var menat att ges till svältande fattiga i Nordkorea sålde regimen riset till den fattiga befolkningen. Regimen tjänade alltså pengar på bistånd som skulle ha gått till dem som hade det svårt.
Jag har en god vän i Sydkorea som jag tog kontakt med efter de senaste provokationerna från Nordkorea. Jag pratade med honom om hur det kommer sig att de provocerar så mycket, och då sade han att de gör det varje år. I år har det varit lite mer än vanligt, men min vän är inte rädd för krig, då han vet att de gör så här för att få bistånd. De vill ha mer pengar. De vill ha mer mat. Det här är alltså ett sätt för dem att pressa omvärlden så att de får mer bistånd.
Det är säkert i all välmening som de flesta länder ger bistånd till Nordkorea, men i vissa fall kan det vara rent kontraproduktivt, och det är det som jag vill trycka på i den här interpellationen.
En resolution har antagits av Förenta nationerna som uppmanar den nordkoreanska regimen att säkerställa obehindrat tillträde för det humanitära biståndet. Att den ska genomföras enligt de humanitära principerna är såklart bra, men frågan är vad det gör för nytta om det inte blir några konsekvenser när diktaturen inte följer resolutionen. Det är givetvis bra att Sverige genom vår ambassad i Pyongyang, som biståndsministern nämnde, till viss del kan följa utvecklingen i landet. Dock säger det här ingenting om hur biståndet används på riktigt. Vad exakt är det för krav som Sida ställer för att de humanitära principerna ska följas och biståndet inte ska användas i fel syften? Finns det verkligen någon kontroll av att svenskt bistånd inte används av regimen till den egna militären eller kanske säljs till befolkningen för att regimen sedan ska kunna använda pengarna i militära syften?
Fru talman! Innan jag avslutar den här repliken skulle jag vilja koppla det här ärendet till något som jag fortfarande inte riktigt anser mig ha fått svar på sedan förra gången jag och biståndsministern stod här.
Är biståndsministern verkligen stolt över den omfördelning som har skett från internationellt bistånd till en ansvarslös massinvandring till Sverige?
Anf. 38 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Fru talman! Är man för humanitärt bistånd måste man också, tycker jag, stå upp för de eventuella risker som följer med humanitärt bistånd. Det säger sig självt att vi jobbar - inte minst i det fall som vi diskuterar i dag, nämligen Nordkorea - i extremt svåra situationer. Det är svårt på det personliga planet för de hjälparbetare vi skickar ut för att fullfölja våra egna ambitioner, men det är också svårt att verka i ett land som Nordkorea där vi inte har tillgång till fria medier, där det inte finns civilsamhällesorganisationer och där vi inte kan få återrapportering. Då är det naturligtvis svårare från myndigheters sida att följa det humanitära biståndet. Det säger sig självt.
Vad är då konsekvensen av detta? Om man är för humanitärt bistånd måste man vara duktig på att bedöma riskerna när man arbetar med detta men fortsätta, tycker jag, att ge humanitärt stöd, och det är inte för att Nordkorea nu gör provokationer i grannområdet. Jag vill inte köpslå med biståndet. Det humanitära stödet från Sverige har sedan 90-talet varit inriktat på att år från år adressera de grundläggande problem som vi nu ser på grund av att vi arbetar i en diktatur.
Nästan 30 procent av barnen är undernärda. Vi vet av beräkningar från Unicef att får man inte tillräcklig näring de första två åren blir man skadad för livet. Tack vare de humanitära organisationerna och FN har vi bevis för att den undernäring som är så utbredd nu riskerar att också genetiskt vidareförädlas i Nordkorea på grund av denna stenhårda diktatur. Det får bestående konsekvenser i samhället när människor inte får tillgång till vacciner eller tillräckligt näringsrik mat och där folk svälter ihjäl på grund av denna stenhårda diktatur.
Om vi då är rädda för riskerna som är förknippade med att verka i en diktatur och inte vill ge humanitärt bistånd får vi också ta konsekvenserna, då den hjälp vi trots allt får in i så fall helt skulle strypas.
Sverige är en av de kontinuerliga givarna till detta. När det gäller finansieringen via FN skickade man nu i slutet av april ut en emergency till alla oss som är aktiva i det humanitära systemet. Där meddelades att finansieringen för Nordkorea uppgår till knappt 30 procent av de behov som FN har kalkylerat.
Därför menar jag att alla vi som vill stå upp för de humanitära principerna och som vill ta det humanitära ansvaret för medmänniskor, varhelst de befinner sig i världen och vilka regimer det än må handla om, med ett ambitiöst humanitärt bistånd också måste vara beredda att jobba i sådana svåra miljöer som Nordkorea representerar.
Anf. 39 Markus Wiechel (SD)
Fru talman! Biståndsministern talar om vikten av att hjälpa de svältande i Nordkorea och dem som har det svårt. Vi är helt överens när det gäller det. Jag skulle också vilja hjälpa dem.
Men syftet med interpellationen och anledningen till att jag står här är att jag vill ha svar på hur kontrollen av att biståndet verkligen används som det ska går till. Att man ska hjälpa dem är en självklarhet i mina ögon, men hur sker kontrollen? Är man säker på att biståndet, som det ges i dag, inte är kontraproduktivt? Det är det som är viktigt.
Anf. 40 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Fru talman! Tack igen för interpellationen, Markus Wiechel, och tack för intresset! När det gäller den konkreta frågan är det bra att vi har fått diskutera varför vi över huvud taget måste engagera oss i Nordkorea. Grundorsaken till fattigdomen och svälten är att det inte finns en fungerande demokrati eller någon som helst respekt för mänskliga rättigheter i det systemet. Därför är vi sedan ett antal år tillbaka engagerade med humanitärt stöd i landet.
Frågan är hur vi kontrollerar att hjälpen når fram i dessa extremt svåra miljöer där vi inte kan använda oss av vanliga kontrollmekanismer som fria medier, frivilligorganisationer och annat. Vi jobbar nära FN-organen eftersom de har system för direktleveranser. På så sätt kan man på plats följa hur många barn som till exempel blir immuniserade via Unicef. Vi jobbar mycket med Röda Kors-federationen och använder oss av exempelvis Rädda Barnens internationella verksamhet, som direkt kan återrapportera för att undvika de risker som vi ser finns.
Jag har, fru talman, sagt att med den svårarbetade situationen kan jag inte gå i god för att inte bistånd, kanske inte från Sverige men över huvud taget, någon gång kommit på villovägar givet att vi har med en sådan svårartad regim att göra. Därför är det bra att vi i dag kunnat diskutera riskerna med detta. Framför allt är det bra att jag kunnat redogöra för att Sida gör allt som står i dess makt för att kunna följa biståndet hela vägen och återrapportera om något går fel. Jag har också kunnat redogöra för att vi i den här specifika situationen har regelbundna samtal med FN-systemen så att de kan se till att systemen är så vattentäta som möjligt och inte ska kunna missbrukas, utan hjälpen ska kunna nå fram till alla de nödlidande som vi i dag har att bry oss om i Nordkorea.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.