Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3
Interpellation 2010/11:235 av Jansson, Eva-Lena (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2011-02-25
- Anmäld:
- 2011-02-28
- Besvarad:
- 2011-03-11
- Sista svarsdatum:
- 2011-03-14
Interpellationen
den 25 februari
Interpellation
2010/11:235 Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3
av Eva-Lena Jansson (S)
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
I dag befinner sig många långtidsarbetslösa i det som kort kallas fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. Statistik visar att verksamheten har stora inlåsningseffekter och inte kan betecknas som en aktiv och ansvarsfull arbetsmarknadspolitik. Personer som befinner sig i fas 3 är förhindrade att utbilda sig under tiden de är inne i fas 3, en period som kan vara i två år.
Mina frågor till arbetsmarknadsminister Engström är följande:
Är arbetsmarknadsministern beredd att vidta åtgärder för att ta bort utbildningsförbudet i fas 3?
Avser arbetsmarknadsministern att vidta åtgärder för att säkerställa att långtidsarbetslösa inskrivna i fas 3 inte utnyttjas som gratis arbetskraft?
Debatt
(12 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:235
Webb-tv: Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 76 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag är beredd att vidta åtgärder för att ta bort utbildningsförbudet i fas 3 samt om jag avser att vidta åtgärder för att säkerställa att långtidsarbetslösa inskrivna i fas 3 inte utnyttjas som gratis arbetskraft.
Som jag har sagt flera gånger tidigare i kammaren är uppgiften att minska långtidsarbetslösheten när nu konjunkturen vänder en av regeringens viktigaste uppgifter. Bland de långtidsarbetslösa ingår deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantin. I slutet av februari månad 2011 deltog ca 91 000 personer i jobb- och utvecklingsgarantin varav drygt 26 000 personer i den senare fasen. Av dessa deltagare har nästan hälften varit aktuella och inskrivna hos Arbetsförmedlingen mellan fem och tio år och ytterligare 17 procent i mer än tio år.
Min och regeringens uppfattning är att alla personer som kan komma tillbaka i arbete efter en lång tid av arbetslöshet eller annan frånvaro från arbetsmarknaden utgör en vinst både ur individens och ur samhällets perspektiv. Regeringen har en bred jobbstrategi för att långtidsarbetslösa ska komma i arbete när nu konjunkturen vänder. Jobb- och utvecklingsgarantin är bara ett av många verktyg med detta syfte. Ytterligare exempel utgörs av det särskilda anställningsstödet som förstärktes från årsskiftet och nystartsjobben som samtliga deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin har möjlighet att få del av.
Målet med just deltagande i jobb- och utvecklingsgarantin är att deltagaren ska få en anställning med eller utan statligt stöd. En deltagare kan också lämna programmet av andra anledningar, till exempel genom att påbörja en utbildning som inte berättigar till aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning.
Intentionen med den tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin är att personer som har varit arbetslösa under lång tid ska få möjlighet att bygga upp nya referenser, nätverk och en arbetsgemenskap. Det är viktigt att Arbetsförmedlingen arbetar för att alla deltagare i fas tre erbjuds en sysselsättning med utgångspunkt i individens behov. I denna fas ska deltagarna sysselsättas hos anordnare som kan vara offentliga eller privata, sociala företag eller ideella organisationer.
Då insatserna syftar till en övergång till arbete är det viktigt att deltagarna fortsätter söka jobb. Deltagarna ska därför få fortsatt stöd av en arbetsförmedlare eller coach. I juni 2010 förtydligade därför regeringen i förordningen (2007:414) om jobb- och utvecklingsgarantin att det ska ges utrymme för eget arbetssökande även inom denna fas av garantin.
Arbetsförmedlingen har ett mycket viktigt ansvar att kontrollera de anordnare som tar emot deltagare i den senare fasen av jobb- och utvecklingsgarantin. Detta innebär att Arbetsförmedlingens uppgift bland annat är att kontrollera att deltagarna får en kvalitativt god insats. I regleringsbrevet till myndigheten för 2011 är regeringen därför tydlig med att den senare delen i jobb- och utvecklingsgarantin noggrant ska följas upp och redovisas senare i år.
Trots detta finns alltid en risk att insatser av det här slaget missbrukas av oseriösa aktörer som inte vill människor väl. Det är oacceptabelt och kontrollfunktionerna måste därför förbättras. Det finns också skäl att skärpa åtgärderna mot de anordnare som missköter sig.
Självfallet ska kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna kontinuerligt följas upp på bästa möjliga sätt. Vi arbetar med att ytterligare förbättra formerna för fortsatt uppföljning och utvärdering av den förda politiken.
Regeringen kommer givetvis att fortsätta följa utvecklingen av jobb- och utvecklingsgarantin som helhet och ha ett särskilt fokus på den tredje fasen.
Anf. 77 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström för svaret. En av mina frågor var, precis som arbetsmarknadsministern läste upp, om arbetsmarknadsministern är beredd att vidta åtgärder för att ta bort utbildningsförbudet i fas 3. Svaret var nej. Människor som har varit långtidsarbetslösa ska hindras från att utbilda sig och kanske komma vidare i jobb. I stället ska de vara inlåsta i fas 3 i upp till två år. Detta är mycket bekymmersamt.
Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik handlar om utbildning, för vi tror att om människor får rätt utbildning kan de komma vidare i arbetslivet.
I Kommunalarbetaren har man ett reportage om Ola. Han är den mest utbildade på sin arbetsplats, men han tjänar ändå minst.
"Jag trodde slaveriet var utrotat men det är det tydligen inte, säger trädgårdsmästaren Ola Antonsson, som deltar i jobb- och utvecklingsgarantins fas 3." Han tjänar 5 000 kronor i månaden.
Detta är regeringens jobb- och utvecklingsgaranti fas 3. Det här är den aktiva arbetsmarknadspolitik som regeringen håller på med.
Jag har tidigare haft en interpellationsdebatt med arbetsmarknadsministern om just fas 3 och jobb- och utvecklingsgarantin.
Jag besökte ett företag där det var mellan 10 och 15 personer som var i fas 3. Här satt man i ett rum och fikade och ägnade sig åt att lära långtidsarbetslösa och nyanlända invandrare att skriva cv. Man försökte också få tag på praktikplatser åt de nyanlända. De som höll i det fick ingen coachning eller stöd i sin utveckling. I stället skulle de försöka hjälpa andra att komma ut på arbetsmarknaden, något som de själva upplevde sig ha problem med. Man beskrev också att man inte hade fått utbildning vare sig i fas 1 eller i fas 2.
Åter blir arbetsmarknadsministerns svar att det finns oseriösa utförare. Ja, det är klart. Med regeringens system är det nästa oundvikligt att den situationen uppstår. Man tjänar 5 000 kronor i månaden per anställd man tar emot. Tar man emot tio personer blir det 50 000 kronor i månaden. Uppenbarligen behöver man inte ens handleda dessa personer. Dessutom har Arbetsförmedlingen inte haft kontakt med flera av deltagarna på över ett år.
Är fas 3 bra? Mitt svar är nej. Det leder inte personer ut i arbetslivet.
Vi hade en insats för långtidsarbetslösa under den socialdemokratiska regeringen som hette plusjobb. Många av dem kom vidare i arbetslivet. Många fick ett meningsfullt arbete med kollektivavtalsenlig lön. Vi talar inte om slavlöner.
Jag förstår inte varför regeringen vägrar inse att man gör fel. Eller så gör man inte fel; det är det här man vill göra. Man vill skapa ett arbetskraftsutbud, men man bryr sig inte om att ge människor en utbildning så att det kan komma vidare i jobb, vilket de drömmer om. I stället låser man in ett antal personer i fas 3. Där får de stanna i två år, och man säger: Utbilda er inte, för då kommer det att gå illa för er!
Samtidigt säger regeringen att det är viktigt med en aktiv jobbpolitik. Jag håller med om det. Men uppenbarligen, fru talman, får vi inte det av denna regering.
Anf. 78 Peter Persson (S)
Fru talman! Det är utan tvekan så att nationens viktigaste tillgång är människors vilja att arbeta. Vårt största samhällsproblem i dag är att så många förvägras arbete. Vi ser att regeringens politik på en rad områden förhindrar en återgång till full sysselsättning.
Jag påstår att bristen på arbetsmarknadspolitik, som tar sig uttryck i åtgärder av mycket låg kvalitet, närmast förvaring, i stället för utbildning inom bristsektorer, leder till att vi inte utnyttjar den ekonomiska kapaciteten fullt ut.
På en rad samhällsområden skulle vi behöva tydliga investeringar. Det gäller bostadsbyggande, infrastruktur, utbildning och arbetsmarknadspolitik. Men regeringen känner bara en verkan, en politisk inriktning, och det är skattesänkningar.
Avsaknaden av resurser och vilja till samhällsbyggande har sannolikt lett till att svensk ekonomi redan har slagit i ett kapacitetstak.
Nu när vi har inflationstendenser börjar Riksbanken höja räntan, vilket motverkar det fulla kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Det förhindrar att det skapas resurser som skulle kunna användas till välfärd och fördelning.
I den region som jag kommer från, Jönköpings län, med mycket industrier såg vi hur massiv utslagningen av industrin var i samband med krisen. Den var alldeles för omfattande eftersom det var brist på åtgärder. Många inom industrins område sorterades ut och är lagda på lager för förvaring. De förvägras utbildningsinsatser som skulle kunna få dem att återkomma i företagen och göra värdefulla insatser.
Varje dag ser man rubriker i tidningarna i vår region om att det är brist på utbildad arbetskraft. Ni vägrar människor utbildning; då vägrar ni också att låta människor delta och arbeta ihop resurser som vi behöver i vårt land. Jag delar till fullo Eva-Lena Janssons uppfattning. Den stämmer med de erfarenheter jag har från när jag har träffat människor som är i fas 3-åtgärder. Det är förvisso socialt bättre att träffa andra människor än att sitta hemma, men att inte få göra något vettigt som leder till att man kan återkomma i ett arbete som skapar resurser är förödande för både människa och samhälle.
Anf. 79 Tomas Tobé (M)
Fru talman! Jag tackar interpellanten och arbetsmarknadsministern.
Det här är en otroligt angelägen fråga för Sverige och hela den samlade arbetsmarknadspolitiken. Inom den jobb- och utvecklingsgaranti som regeringen har satt på plats har man i genomsnitt varit arbetslös i åtta år. Jag vet inte hur många av oss i kammaren som har varit arbetslösa i åtta år. Det är en oerhört lång period. Många gånger har man sett en högkonjunktur komma utan att man har fått ett arbete. Man har sett en lågkonjunktur komma och känt att det är helt omöjligt att få ett arbete. Man har prövat olika åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken, ändå har det inte funkat och ändå har det inte lett till ett arbete.
Nu har vi äntligen kunnat börja ta del av resultaten inom jobb- och utvecklingsgarantin. Debattonen har varit hård. Det har varit mycket kritik från oppositionen mot jobb- och utvecklingsgarantin. Att en opposition kritiserar är naturligt och bra. Men det är viktigt att noga studera resultaten. Vi kan se att sju av tio lämnar jobb- och utvecklingsgarantin innan man kommer in i den sista fasen. Sex av de tio går rakt in i ett arbete. Inom ramen för Arbetsförmedlingen har 70 000 det senaste året varit inne i en utbildningsinsats. Ibland låter det som om det inte finns några möjligheter till utbildningsinsatser över huvud taget.
Jag kan försäkra dem som är oroliga över att det inte kommer att finnas utbildning i Sverige att regeringen under den här mandatperioden kommer att göra satsningar på 6 miljarder eftersom man tycker att detta är oerhört viktigt.
Det talas ofta om de låga ersättningarna. Det har alltid varit så att ersättningarna är direkt kopplade till hur mycket man har arbetat tidigare. Den som har arbetat mycket på arbetsmarknaden tidigare har ofta högre ersättning. Den som aldrig någonsin har arbetat har klart lägre ersättning. I genomsnitt är det 9 500 kronor efter skatt; det är en siffra som kan vara bra att ha med sig. Jag kan notera att det inte finns något förslag från något oppositionsparti till Sveriges riksdag som handlar om att höja ersättningen inom ramen för fas 3.
I debatten kastas även fram att det är viktigt med plusjobb. Där har vi nyckeln. Det är den arbetsmarknadspolitiska åtgärd som ledde till att alla fick jobb. Där har vi studier som visar utfallet. Det var 18 procent som gick vidare till jobb med plusjobb. Över tid är det 19 procent som lämnar fas 3.
Jag tycker i ärlighetens namn inte att plusjobben och fas 3 är någon riktigt bra jämförelse. En bättre jämförelse är nystartsjobben som vi införde när vi tog bort plusjobben eftersom de inte fungerade. Det var att direkt hjälpa människor som stod långt från arbetsmarknaden att hävda sig bättre i kön om de riktiga jobben. Nu är 40 000 människor ute i nystartsjobb. Det är en mycket viktig arbetsmarknadspolitisk åtgärd - en åtgärd som Socialdemokraterna ända fram till i dag har omfamnat och tyckt vara en ganska klok idé från Alliansen. I flera interpellationsdebatter i dag och i den aktuella debatten är det tydligen nya bud som gäller.
Fru talman! Jag tycker att den här debatten är viktig, men det kan vara dags att den nyanseras och att oppositionen erkänner att jobb- och utvecklingsgarantin och nystartsjobben bidrar till att långtidsarbetslösheten minskar. Det är 23 000 personer som på ett år har gått från långt utanförskap till arbete.
Anf. 80 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Återigen står Tomas Tobé här och målar i rosenrött. Återigen pratar Tomas Tobé om annat; interpellationen handlar om fas 3. Vi vet att fas 3 växer. Om det inte är så får Tobé eller ministern säga att Raimo Pärssinen ljuger. Prognosen är att antalet deltagare i fas 3 kommer att fördubblas. Frågan är specifik, arbetsmarknadsministern: Varför kan man inte få utbildning inom den fasen? När jag träffar dem som är inskrivna i fas 3 är det just den frågan jag får.
ABF är en bra anordnare av fas 3 i Gävle. När jag pratar med dem som finns där säger de: Är det inte konstigt att det enda jag kan få utbildning på är hur jag ska hantera systemet i datorn - ingenting annat.
Kan de inte ens gå en studiecirkel? Varför får de inte det? Var finns logiken, Tomas Tobé?
Nu har du målat upp du sköna nya värld och hur bra allt går. Du nämner inte att det här är en grupp som växer. Du säger inte, som förmedlingen, att den kommer att fördubblas. Varför?
Varför ska det vara en sådan inlåsning att man inte kan utbilda sig inom fas 3? Är inte de människor som finns där värda det? Tycker ni att det är slöseri att satsa på utbildning för de här människorna? Varför svarar ni inte på frågan? Är svaret att de kan lämna fas 3 och gå på ordinarie utbildning? Tomas Tobé säger att de här människorna har befunnit sig i arbetslöshet länge. Alla här i kammaren är överens om att det viktigaste verktyget för att få människor att bryta arbetslösheten är att de får nya och bättre kunskaper. Ändå totalvägrar ni. Det är mycket märkligt.
Den fråga som jag får när jag träffar dem som är inskrivna i fas 3 skickar jag över till er.
Jag frågar Hillevi Engström - Tomas Tobé har ju ett tvåminutersinlägg kvar - visst växer antalet deltagare i fas 3? Varför kan de inte få en enda timmes utbildning så att de kan stärka sin ställning för att möta arbetsmarknaden?
Anf. 81 Hillevi Engström (M)
Fru talman! När man lyssnar på oppositionen kan man lätt få intrycket att det finns en enkel lösning på de problem som har ackumulerats under så många år. Det är de problem som möter människor som har stått utanför arbetsmarknaden.
I den senare fasen i jobb- och utvecklingsgarantin är genomsnittstiden åtta år, vilket är en mycket lång tid. Nästan var femte person har varit arbetslös och inskriven på Arbetsförmedlingen i mer än tio år.
Precis som Tomas Tobé tog upp har högkonjunkturer kommit och gått utan att någonting har hänt. Människor har låsts in i ganska meningslösa åtgärder som inte har lett till något resultat. Det finns inte några exakta siffror. Men det stora flertalet har fått en hel del utbildningar. Det är också någonting som vi tittar närmare på.
Vi hörde också en tidigare debattör nämna en person som hade mest utbildning av alla. Oppositionen vill ändå att en sådan person ska få en kortare arbetsmarknadsutbildning, vilket är ett slöseri med människors tid och möjligheter att få ett jobb. Jobb- och utvecklingsgarantin har flera olika delar. Under de första delarna är syftet att man ska ge alla insatser som kan krävas och är behövliga. Förra året var det 70 000 personer som gick en utbildning genom Arbetsförmedlingens försorg.
Enligt Långtidsutredningen är det en bra balans inom arbetsmarknadsutbildningen. Det var inte bra som det var tidigare under de socialdemokratiska regeringarnas tid. Det var enorma volymer inom arbetsmarknadsutbildningen. Det ledde inte till något bra resultat. Det ledde till en jobblös tillväxt. Människor blev fast i systemen. De blev inlåsta. Det var stämpling, åtgärd, insats, stämpling - år ut och år in. Jag tror inte att det var bra för någon.
När vi tittar på den senare fasen är det viktigt, vilket jag har poängterat i flera olika debatter i denna kammare, att det är en insats som håller en bra kvalitet och som upplevs som meningsfull. Det är A och O. Det är också av detta skäl som vi kan ställa krav på anordnare. De får en ersättning på 225 kronor per dag. De ska tillhandahålla en god arbetsmiljö, handledarskap och möjligheter för den arbetssökande att söka jobb.
Över tid lämnar 19 procent fas 3, vilket är bra för dem men inte tillräckligt bra förstås. Vi ser nu att chanserna till jobb ökar.
Som Tomas Tobé var inne på lämnar många jobb- och utvecklingsgarantin innan de kommer in i den senare fasen.
Avslutningsvis vill jag säga följande: Det finns inga reformer som är så bra att man inte ständigt behöver se över dem för att se hur man kan trimma systemen. Vad kan vi göra? Vad säger arbetsförmedlarna, och vad säger deltagarna?
Jag tror att en viktig del är att lyssna mer på deltagarna när man utser en fas 3-samordnare. Vad vill jag själv göra? Vad känns meningsfullt för mig som individ? Hur kan jag påverka den placeringen?
Återigen, som jag har sagt vid flera olika tillfällen: Känner man sig inte nöjd och det inte fungerar ska man ta kontakt med sin arbetsförmedlare.
Jag ska svara på Eva-Lena Janssons konkreta fråga. Hon skriver att människor utnyttjas som gratis arbetskraft. Jag vill vara tydlig än en gång. Detta handlar inte om ordinarie arbete. I det fall man upplever det så ska man slå larm och kontakta sin arbetsförmedlare. Detta är inte fråga om att undantränga ordinarie arbete. Så får det inte användas, och så är inte heller avtalet formulerat mellan Arbetsförmedlingen och anordnaren.
Anf. 82 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag ska upplysa Hillevi Engström om den person som jag hänvisade till. Han var den som hade bäst utbildning hos den fas 3-anordnare som han var hos. Jag säger inte att han var den bäst utbildade i Sverige. Jag tror säkert att det finns utbildningar som denna person skulle behöva för att kunna komma vidare.
Detta är ingen jobbgaranti för den ger inte jobb. I december var det 24 000 personer som var inlåsta i fas 3. Enligt Arbetsförmedlingens egen prognos kommer det att vara närmare 50 000 år 2013.
Många av dem som befinner sig i fas 3 har inte fått någon utbildning alls under vare sig fas 1 eller fas 2.
En av de personer som jag träffade beskrev det som att Arbetsförmedlingen inte hade råd att ge henne en truckkortsutbildning trots att hon önskade det och trodde att det skulle ge henne möjlighet att komma närmare arbetsmarknaden därför att Arbetsförmedlingen naturligtvis hade begränsade resurser. I stället väljer vi i dag med regeringens system att ge en privat utförare 5 000 kronor i månaden för att denna person inte ska få utbilda sig. Det är 60 000 kronor per år som vi väljer att ge till en privat utförare för att denna kvinna inte ska få en utbildning.
Vi kan fundera på om det är rimligt att använda pengar, gemensamma resurser, på detta sätt. Är det klokt att använda pengarna på detta sätt? Mitt svar blir nej. Det är pengar i sjön.
Jag ska ställa en fråga. När det gäller att hjälpa personer att skriva cv och hitta praktikplats har jag för mig att det är sådana arbetsuppgifter som man har haft på Arbetsförmedlingen. Nu låter man alltså fas 3-anställda göra dem. Innebär det, enligt arbetsmarknadsministern, att dessa personer gör ordinarie arbetsuppgifter?
Jag tror att den vanligaste kommentaren som jag har hört i den här kammaren är att ministern har sagt att hon avstår, och det har handlat om hennes sista inlägg. Min bild är att denna minister och denna regering avstår från en aktiv arbetsmarknadspolitik också.
När det gäller plusjobben vill jag ändå säga till Tomas Tobé att det är svårt att utvärdera plusjobben. De effekter som vi såg i vårt län var att de var positiva. Men eftersom ni valde att ta bort plusjobben kan man inte se effekten på lång sikt. Men man ska komma ihåg att det var en enorm skillnad. Det handlade om arbetsinsatser som behövdes men som inte utfördes. Det handlade om att detta utfördes med kollektivavtalsenlig lön. Man hade ett jobb och arbetskamrater att gå till. När man hade detta plusjobb var det dessutom mycket enklare att få ett annat jobb.
I dag är det inte alla som upplever att det är en tillgång att tillhöra fas 3 när man ska söka jobb.
Fru talman! Jag skulle vilja veta vad som är det centrala i regeringens förbud mot utbildning för långtidsarbetslösa. Var ligger vinsten för Sverige? Var ligger vinsten för de enskilda medborgarna? Var ligger vinsten för oss tillsammans? Det skulle jag vilja veta.
I detta anförande instämde Hannah Bergstedt (S).
Anf. 83 Peter Persson (S)
Fru talman! Denna regering försöker sprida myter om sin politik. Sanningen är att arbetslösheten slog igenom hårdare i vårt land på grund av finanskrisen än i många andra länder just på grund av brist på åtgärder för att motverka krisen. Vår industriella kris fick ett mycket större genomslag. Då är det klart att återhämtningen blir enklare. Men bristen på åtgärder, särskilt avseende kvalificerad arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik, har lett till att flaskhalsar uppstår på allt fler områden. Den verkliga situationen, jämfört med hur det var den dag som ni övertog regeringsmakten, är inte att långtidsarbetslösheten har minskat i vårt land. Då var det 68 000 långtidsarbetslösa - alldeles för många. I dag är det 120 000. Det är en ökning med 52 000 eller 9 ½ procent. 33 procent av alla arbetslösa är långtidsarbetslösa i fas 3 eller i väntan på en åtgärd som inte kvalificerar dem för ett nytt arbete. Den öppna arbetslösheten har ökat med 72 000 sedan ni tog över. Den stora skillnaden mellan då och nu är att ni förvägrar människor rätten att kvalificera sig för den kompetens som gör det möjligt för dem att återkomma i arbetslivet. Det är ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser, gränsande till tragedi.
Anf. 84 Tomas Tobé (M)
Fru talman! Det blev tydligen upprörda känslor när jag talade om de positiva resultaten inom fas 1 och fas 2 i jobb- och utvecklingsgarantin och att jag hade mage att nämna nystartsjobben, att 40 000 människor kom ut i arbete och att långtidsarbetslösheten nu minskar. Men, fru talman, jag ska inte tala om det.
Låt oss i stället tala om fas 3. Raimo Pärssinen, det finns en prognos som visar att det kommer att bli ökade tal inom jobb- och utvecklingsgarantin i fas 3. Det finns också prognoser som visar att vi kommer att se en kraftigt minskande långtidsarbetslöshet i Sverige. Det är sant. Låt oss ha en diskussion om det.
Men låt oss nu tala om fas 3. Den beskrivs, bland annat av interpellanten, som någon form av inlåsning. Det låter nästan som om interpellanten talar om någon form av fängelse. Man kan ställa sig frågan vad det är för inlåsning vi egentligen haft i Sverige. Den inlåsning vi haft tidigare har varit att människor har lämnats åt sitt öde. Man har suttit hemma dag efter dag utan att någonting har hänt, och man har varit arbetslös i genomsnitt i åtta år.
Då säger vi så här: Har du inte kommit in i arbete trots att du har genomgått Amsutbildningar, trots att du har varit ute på praktik och trots alla de utbildningsmöjligheter som finns inom ramen för komvux, då tycker vi att det är bra att du kommer ut i en sysselsättning, att du får en arbetsgemenskap, att du får träffa arbetskamrater och att du kommer upp och får en närhet till den svenska arbetsmarknaden.
Mot detta hör vi nu en konstant kritik där man inte gillar denna aktivitet och inte gillar dessa ersättningar. Det enda man erbjuder är dock alla andra insatser som redan har erbjudits innan människor har varit arbetslösa i åtta år.
Det är dags att börja nyansera diskussionen från oppositionens sida. Jobb- och utvecklingsgarantin kan förbättras, men inte genom att den tas bort.
Anf. 85 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Nu börjar också Tomas Tobé erkänna att fas 3 växer. Han pratar om att det finns olika prognoser. Det är väl en prognos vi håller oss till och brukar lyssna till, och det är Arbetsförmedlingens prognos. Den säger att fas 3 kommer att bli fördubblad. Så är det.
Han pratar också om de tidigare inlåsningarna. Då menar han kanske att fas 3
är
en inlåsning. Frågan är specifik och exakt: Varför kan inte de här människorna få utbildning?
Vi fick nu ett svar av Hillevi Engström. Hon säger att det kan vara slöseri med tid och jobb med mer utbildning. Då är frågan hur ni ser på de människor som är inskrivna i fas 3. Är de speciella på något sätt? Är det så att de inte kan eller vill ta emot mer utbildning? Nej, så är det inte. De vill faktiskt få större möjligheter.
Varje arbetsdag kostar fas 3 staten 6 miljoner kronor. Det sades att det är 19 procent som kommer ut, men det finns också en annan siffra som säger 17 procent. Då är ni nöjda. Nej, inte riktigt nöjda.
Tomas Tobé jämförde med andra aktiviteter som fanns förut. Prata gärna om hur det var förut, men erkänn att fas 3 växer! Erkänn att de människor som finns i fas 3 inte har en enda minut avsedd för utbildning! Erkänn också att de här människorna vill ha utbildning! Det är ju det de säger när man möter dem. Det säger de också i Gävle, Tomas Tobé: Ge oss fler möjligheter! Men nej, svaret från Hillevi Engström är att det kanske är slöseri med tid och jobb att ge dem mer utbildning. Det är inte vägen framåt.
Anf. 86 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag tror att vi kan vara överens om att det inte finns någon enkel lösning för att hjälpa personer som har stått utanför arbetsmarknaden i 5, 10, 15 eller 20 år.
Jag har försökt ägna min arbetstid åt att ungefär en dag i veckan vara ute i landet och resa. Jag har träffat väldigt många människor som kämpar eller som precis har tagit sig tillbaka till arbetsmarknaden. Senast den här veckan besökte jag Stockholm Radio och hade där möjligheten att prata med Lars, som hade varit förtidspensionär i tolv år och sakteliga kommit tillbaka till anställning. Där fanns många långtidsarbetslösa som genom ett projekt i Stockholms stad äntligen hade fått chansen att komma tillbaka i form av praktikplatser. Deras glädje gick inte att ta miste på.
Att vara hemma och känna sig utanför, att vara förtidspensionerad och inte vilja något hellre än att kunna komma tillbaka - jag tror att det är svårt att föreställa sig den känslan.
Under den socialdemokratiska regeringen lämnade man 140 personer i förtidspension varje dag i många år, för att inte tala om alla de inte minst kvinnor som blev långtidssjukskrivna under många år och som nu har kommit tillbaka till arbetslivsintroduktionen då man sett att de har en arbetsförmåga. Och framför allt vet jag att de har en vilja: De vill bidra. De vill komma tillbaka på arbetsmarknaden.
Ett bevis för att regeringens politik fungerar är att vi har en av de bästa situationerna bland EU:s alla 27 medlemsstater. Jag tror att till och med oppositionen kan hålla med om det, om inte annat så kanske inofficiellt. 136 000 personer kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Många lämnar jobb- och utvecklingsgarantin.
Vi ser också att de anordnare som finns inom fas 3 inte är som Raimo Pärssinen och andra påstår. De allra flesta är synnerligen seriösa, gör ett väldigt bra jobb och lägger ned mycket arbete och engagemang. Det handlar om många kommuner och ideella organisationer, för att inte tala om hela idrottsrörelsen, som äntligen välkomnar människor tillbaka och ger dem självkänsla, en känsla av att de är behövda - en bro tillbaka till arbetslivet.
Bland de anordnare som finns i fas 3 är det 74 procent som bara har en deltagare från fas 3. Jag är övertygad om att de allra flesta vill göra sitt yttersta för att hjälpa en medmänniska att få chansen. Sedan kan vi göra mer. Det viktiga är att man gör mer aktiviteter tidigare under en arbetslöshetsperiod. Där håller jag med kritikerna: Det har varit för låg aktivitet i jobb- och utvecklingsgarantin. Detta har Arbetsförmedlingen nu i uppdrag att förbättra så att man verkligen får mer av insatser tidigt i en arbetslöshetsperiod.
Det är inte heller så att Arbetsförmedlingen har haft ont om pengar. De har kontinuerligt tillförts resurser och till och med kunnat betala tillbaka pengar som man inte har gjort av med. I dag finns det nästan 1 miljard kronor kvar för lönebidragsanställningar.
Det finns pengar, det finns en vilja och det finns långtidsarbetslösa. Nu gäller det att matcha de här resurserna och de långtidsarbetslösa med nedsatt arbetsförmåga med anställningar ute i arbetslivet. Det är inte en fråga om resurser; det är en fråga om att man också från arbetsgivarnas och parternas sida måste arbeta aktivt med att hjälpa människor att komma tillbaka. Det finns regelverk på plats, och det finns resurser. Där förväntar jag mig mer av arbetsmarknadens parter och arbetsgivarna, framför allt när det gäller att hjälpa de långtidsarbetslösa som både vill och kan bidra och som inte minst också tillför en viktig resurs i den flaskhalsproblematik vi hört nämnas tidigare här i dag.
Anf. 87 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag blev lite orolig där att arbetsmarknadsministern trodde att vi diskuterade sjukförsäkringen, men jag förstod att hon kom in på fas 3 så småningom.
Jag kommer tillbaka till fas 3, för det är därför jag har skrivit interpellationen: Jag tycker att det är en besvärande omständighet att vi har en regering som låter påskina att alla som är inne i fas 3 har varit arbetslösa i 8, 10 eller 12 år. Det finns de som har varit arbetslösa betydligt kortare tid, och det tror jag att arbetsmarknadsministern kan erkänna.
De personer som är inne i fas 3 ska alltså nekas utbildning. Det stämmer faktiskt, arbetsmarknadsministern, att flera av dem inte har fått utbildning under vare sig fas 1 eller fas 2. Man kan diskutera tal hit och dit, men vi pratar om människor. Det är 24 000 personer, fysiska människor, som befinner sig i fas 3 i dag, och de beräknas enligt Arbetsförmedlingen vara 50 000 personer 2013. Till dessa 50 000 personer säger vi: Sätt dig där borta, ingå i gemenskapen, men gör för tusan ingenting när det gäller utbildning för då drar vi in din ersättning! För mig är det ohållbart.
Jag tror att det är viktigt att ha en aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag tycker inte att fas 3, fas 2 eller fas 1 har visat på någon aktivitet. Det stämmer att många människor blir glada över att få praktik, men jag har också träffat människor i fas 3 som sagt: Jag har snart praktiserat på vartenda städbolag och i varenda affär, men de anställer mig inte. Varför kan jag bara få praktik och aldrig någon anställning? Jag kan inte få visstidsanställning eller ens timanställning.
Uppenbarligen finns det arbetsgivare som utnyttjar systemet. Det finns oseriösa arbetsgivare som tjänar pengar på detta, och det finns oseriösa arbetsgivare som inte är intresserade av att anställa. De enda som regeringen ställer krav på är de arbetslösa, men de får ingen utbildning.
Det är allvarligt och bekymmersamt att vi inte har en regering som tar den här frågan på allvar.
