Ombyggnad av Nationalmuseum i Stockholm
Interpellation 2008/09:551 av Persson i Simrishamn, Göran (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-05-14
- Anmäld
- 2009-05-14
- Besvarad
- 2009-06-01
- Sista svarsdatum
- 2009-06-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 14 maj
Interpellation
2008/09:551 Ombyggnad av Nationalmuseum i Stockholm
av Göran Persson i Simrishamn (s)
till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Nationalmuseum i Stockholm planerar att stängas i sex år för en omfattande renovering och ombyggnad. År 2011 börjar man flytta ut alla samlingar. Först 2018 öppnar museet igen.
Under många år har Nationalmuseum varit hopplöst slitet. Förra året fick Statens fastighetsverk regeringens uppdrag att utreda vad man kan göra med en av Stockholms mest centrala och bäst placerade byggnader så att den kan återuppstå i all sin prakt. Man trodde inte att det skulle gå innan man påbörjade utredningsarbetet.
Priset för hela ombyggnaden beräknas till 775 miljoner kronor. Då är evakueringskostnader inte medräknade.
Till renoveringen töms museet på sina samlingar. De går till olika länsmuseer och kommunala museer i landet. Annat ska visas i utlandet. Dessutom vill Nationalmuseum ha en tillfällig lokal centralt belägen i Stockholm.
På frågan om förnyelsen av Nationalmuseum löser museets hela lokalbehov svarar museichefen Solfrid Söderlind ett mycket bestämt nej. Därför måste man också lösa lokalbehovet med en helt ny tillbyggnad eller ytterligare ett museum på annan plats.
Museet borde stå i centrum, inte det gamla husets behov. I ett år har man utrett för att lägga ned 1 miljard kronor som inkluderar renovering av en gammal byggnad. Ska Sverige ha ett stort nationalmuseum förtjänar det att vara i centrum och inte en bieffekt av ett hus. Man har inte ens utrett vad Nationalmuseum ska vara.
Min fråga till kulturministern är:
Vilka är kulturministerns intentioner vad gäller att fullfölja föreslagen ombyggnad till dessa kostnader och med långvarig stängning?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:551
Webb-tv: Ombyggnad av Nationalmuseum i Stockholm
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:125 Måndagen den 1 juniProtokoll 2008/09:125 11 § Svar på interpellation 2008/09:551 om ombyggnad av Nationalmuseum i Stockholm
Protokoll från debatten
Anf. 51 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Göran Persson i Simrishamn har frågat mig hur jag tänker fullfölja den föreslagna ombyggnaden inklusive kostnader och långvarig stängning.
Till att börja med vill jag betona att jag håller med Göran Persson, och förmodligen också Leif Pagrotsky här, om att det är museets verksamhet som ska stå i fokus. För en utåtriktad museiverksamhet är det naturligtvis centralt att kunna erbjuda sin publik kontinuitet. Jag är bekymrad över vad en stängningsperiod på sju till åtta år - som det är skisserat på i förstudien - får för konsekvenser för allmänhetens tilltro till museet. Det är viktigt att Nationalmuseum planerar för en relevant publik verksamhet även under en evakueringsperiod.
De föreslagna kostnaderna är också mycket höga. Byggnaden har under många år varit i stort behov av underhåll, och när jag tillträdde som kulturminister såg jag vikten av att ta itu med frågan som länge hade legat på den socialdemokratiska regeringens bord. Fastighetsverket har i ett förtydligande till förstudien specificerat hur kostnaderna fördelar sig på olika delprojekt och har föreslagit vad i det omfattande förslaget som bör prioriteras.
Det är dock viktigt att understryka att Fastighetsverkets förstudie är en första bedömning som vi nu har att ta ställning till.
Min främsta uppgift är nu att ta fram ett förslag på hur vi ska gå vidare. Jag känner ett stort ansvar för att museet ska vara så tillgängligt som möjligt för allmänheten och att det därför ska vara stängt under en så kort period som möjligt. Regeringen har också ansvar för fastigheten, och det är inte säkerställt att det enda grundläggande är verksamhetens säkerhet.
Då Göran Persson i Simrishamn, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Leif Pagrotsky i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 52 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka kulturministern för svaret och också understryka en punkt där jag är glad att vi uppenbarligen har en samsyn. Det är att Nationalmuseums verksamhet bör stå i fokus när man nu diskuterar vad som ska göras med byggnaden och andra angränsande saker. Det är annars inte det intryck man fått när man som utomstående har kunnat följa processen.
Vi hade ägnat en del möda åt frågan och för vår del kommit fram till att den ambitionsnivå som är rimlig för Sveriges nationalmuseum var väldigt svår att inrymma i den befintliga otidsenliga byggnaden och i stället valt en tillbyggnad på tomten bakom.
Den tillträdande borgerliga regeringen valde likafullt i stället - jag kommer inte ihåg om det var på Lena Adelsohn Liljeroths tid eller under hennes företrädares korta period - att inte gå på den linjen utan att i stället stänga in perspektivet till vad som gick att göra i den befintliga byggnaden och gav en byggnadsutredning till fastighetsägaren.
För oss utomstående var det inte lätt att se att det var verksamheten som stod i fokus, utan det var en fråga om fastighetsunderhåll och modernisering av en enligt min mening spännande men otidsenlig museifastighet. Det är också därför som bara det alternativet har utretts. Jag tyckte då att det var lite konstigt att det resultat som Fastighetsverkets kompetenta utredare kommit fram till blev så totalt underkänt av kulturministern redan samma dag som det offentliggjordes.
Jag vill för min del att man ska se till Nationalmuseum, som är ett så prestigefullt museum och så viktigt i Sverige, för Sverige och för bilden av Sverige, med sådana fantastiska samlingar till otroligt stora värden. Frågan om vad vi vill med vårt nationalmuseum de kommande 50 åren eller kanske 100 åren är för viktig för att bli en bieffekt av en byggnadsutredning.
Jag tycker i stället att man ska börja i andra änden och utreda vad ett museum av den digniteten kräver för att det ska bli av världsklass och därefter ta itu med frågor om byggnaden. Jag kan inte se annat än att de tre år av mandatperioden som hittills har gått är tre förlorade år. Man är tillbaka där vi var innan vi bestämde oss för vårt vägval.
Nu säger kulturministern att detta bara var en första bedömning som vi nu har att ta ställning till. Jag vill då fråga när vi kan förvänta oss ett ställningstagande, i vad mån det nu kommer något ytterligare utöver det som redan är gjort, när kulturministern nu sade att det var ett orimligt förslag.
Vad är det i det ställningstagandet som då kommer att präglas av att det är museiverksamheten som står i centrum och inte huset? Det är bara huset som är utrett. Det har blivit en kolossalt dyr lösning eftersom man ska bygga nya hus under de gamla. Man ska i praktiken ha en ny byggnad under jord för en hörsal och för tekniska ventilationsanläggningar och sådant.
Jag tycker att detta inte är en framkomlig väg om man vill ha ett museum av världsklass. Det är precis det som jag vill, och jag gissar att det också är vad kulturministern vill men kanske inte fått mandat att driva ordentligt.
Anf. 53 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Leif Pagrotsky talar om ett museum av världsklass. Jag vill också gärna ha ett museum av världsklass. Jag tycker att detta i mångt och mycket är ett museum av världsklass. Det visar också de höga besökssiffror som museet har.
Eftersom vi har en del olika uppfattningar när det exempelvis gäller detta med entréavgifter kan jag glädja mig åt att det nu snudd på exakt är lika många besökare som det var tidigare när det var så kallad fri entré, fastän det egentligen inte var det.
Jag kan eftersom jag har utredningen och förstudien från Statens fastighetsverk se att detta har varit väl känt under ett drygt års tid. Leif Pagrotsky och övriga i kulturutskottet har kunnat gå in och läsa i uppdraget. Det fanns då inga synpunkter på att uppdraget skulle omfatta något betydligt mer om museet.
Det var väldigt tydligt att det handlade om renovering och ombyggnad av Nationalmuseums befintliga byggnad, eftersom det är där de stora problemen har funnits. Det har ramlat ned delar från taken. Det har tidigare på sikt varit problem med brandsäkerheten, vilket vi har kommit till rätta med.
Det har också varit problem med ventilation och klimatfrågor över huvud taget. Det kommer på sikt att göra det svårt för Nationalmuseum att ta emot konst av hög internationell klass för att kunna fortsätta att hålla uppe den höga standard som man har på sina utställningar, som är det som har dragit publik. Därför har vi sett det som absolut nödvändigt att se över byggnaden utifrån klimatfrågor, värme, ljus och övrigt.
Det är en annan sak att huset också är vackert i sig. Det är en fråga som Nationalmuseum och Statens fastighetsverk har diskuterat. Men det ingick inte i de ursprungliga förutsättningarna. Vi har förvisso fått ett mycket genomarbetat förslag men inget alternativ till detta. Jag ser det inte som möjligt att ha ett museum stängt i sju åtta år.
Leif Pagrotsky säger att jag var kritisk från dag ett. Jag kunde konstatera, eftersom jag vet att Leif Pagrotsky var på pressvisningen, att Pagrotsky också var mycket kritisk, i varje fall enligt tidningarna då.
Jag hade anledning att engagera mig i frågan redan tidigare eftersom Jane Cederqvist på den tidigare regeringens uppdrag gjorde en översyn. Vi hade många diskussioner om det då. Jag uppfattade det inte som att man från den tidigare socialdemokratiska regeringen tog någon större hänsyn till det som Jane Cederqvist tog fram i sin utredning. Det handlade väldigt mycket om hur situationen nu ser ut inom Nationalmuseum.
Det är ett mycket viktigt museum. Det har runt 700 000 föremål. Det är naturligtvis en grannlaga uppgift att flytta ut de föremålen och förvara dem någonstans under en ombyggnadsperiod. Men jag ser det inte som möjligt att ha det stängt under sju åtta år.
Jag ser det inte, som Leif Pagrotsky sade alldeles nyss, som tre förlorade år. Det är tvärtom. Den stora tillströmningen av besökare och de intressanta utställningar som har varit har dragit både svensk och internationell publik visar att det inte är tre förlorade år. Det har varit tre väldigt framgångsrika år.
Att man sedan har problem på grund av långvarig brist på underhåll är en helt annan sak. Den utveckling som jag förstår att Leif Pagrotsky här talar om var att man eventuellt, fastän det inte fanns några klara löften, skulle bygga ett designmuseum. Det handlar fortfarande inte om konsten. Det är det väsentliga och viktiga i Nationalmuseums uppdrag.
Jag kan bara konstatera att i de förslag vi hittills har fått från Statens fastighetsverk ryms knappast konsten - i alla fall inte måleriet.
Anf. 54 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Det har nu gått tre år sedan vi socialdemokrater sade att vi ville bygga till och bygga nytt därför att den gamla byggnaden var för begränsande för den verksamhet som Sveriges nationalmuseum behöver. Det skulle också ge utrymme för att ompröva avgränsningen mellan olika museers arbetsområden och det skulle ge möjlighet att bygga lokaler som är lämpade för de stora internationella utställningar som är så framgångsrika.
Detta skrev vi fast i vårt valmanifest. För mig som kulturminister var det en mycket stor framgång att få ett sådant stort löfte i vårt erbjudande till väljarna. Jag är ledsen, och jag tror att stora delar av Kultursverige är det, för att det inte föll väljarna på läppen och för att det inte räckte för att de skulle ta emot det erbjudandet.
Den nya regeringen valde att börja om från början och utreda ett annat alternativ, som redan den dag det läggs fram av beställaren själv, självaste kulturministern, får omdömet orimligt. Tydligare kan inte ordet magplask definieras. Tydligare kan inte orden tre förlorade år definieras - tre förlorade år i planeringen för Sveriges nationalmuseums framtid. Vi står inte en millimeter längre fram i dag än vad vi gjorde när Lena Adelsohn Liljeroth tillträdde för tre år sedan. Det är ovedersägligt.
Lena Adelsohn Liljeroth försöker blanda bort korten genom att säga att det inte är tre förlorade år därför att museet har haft framgångsrika utställningar. Det är ett farligt argument för att komma från regeringen. Det som har förklarat publiktillströmningen är ju dessa fantastiska tillfälliga utställningar, som inte kommer att kunna inrymmas i huset efter den renovering som Fastighetsverket har föreslagit. Det låg ju också i korten i den beställning som regeringen gav i direktiven till Fastighetsverket.
För att museet ska kunna fortsätta att vara så framgångsrikt som det har varit med utställningarna krävs någonting annat än det som redan är föreslaget. Det ska bli spännande att se om jag får ett svar på den fråga jag ställde i mitt första inlägg till kulturministern: När kommer regeringen att redovisa sin bedömning av Fastighetsverkets förslag och sitt besked till alla oss andra som är intresserade om hur den fortsatta processen kommer att se ut och vad som ska ske med Sveriges nationalmuseum - Sveriges kanske mest prestigefulla och viktiga museum?
Jag vill ha ett museum av världsklass - ett museum som är värt att uppmärksamma runt om i världen. Det ska ha utställningar som kan sätta avtryck runt om i världen, och det ska kunna ta emot utställningar från andra delar av världen som vill komma hit och visa upp sig. Det är inte möjligt i de nuvarande lokalerna, och det kommer inte heller att vara möjligt i de renoverade lokaler som Fastighetsverket har föreslagit.
Jag vill veta av kulturministern: Hur ser planerna ut för att hämta ifatt de tre förlorade år som nu har slösats bort på en utredning som har visat sig vara en återvändsgränd? Det har visat sig att när man nu är färdig med utredningen efter tre år har man inte kommit längre fram än där man var när man började eftersom hela resultatet redan har underkänts.
Det är inte bara en fråga om hur länge museet ska vara stängt. Det är en fråga om vad för sorts museum man vill ha i framtiden och vilken sorts lokaler som den framtida museipedagogiken ställer krav på för att det här ska bli ett tilltalande och modernt museum. Dagens lokaler är från 1860-talet - tiden innan det fanns elektricitet och tiden innan det fanns hiss. De finaste ytorna finns längst upp under taket eftersom det är där det var ljust. Det är svårt att se att detta ska kunna gå att göra till ett museum i världsklass utan att man har djärvare ambitioner vad gäller byggnaden än att bara måla om, byta elkablar och bygga en ny hörsal under jord.
Anf. 55 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Jag vidhåller att det inte är några tre förlorade år. Det kan man inte se när Nationalmuseum i fjol hade 475 000 besökare. Det är absolut inga förlorade år.
När vi tillträdde gav vi bland andra Christina Rogestam i uppdrag att se över en del av de önskemål - det var rätt många önskemål - som hade hopat sig under den senaste socialdemokratiska regeringsperioden på tolv år. Det fanns rätt mycket att göra i form av bristande underhåll. Christina Rogestams slutsats blev bland annat att det inte minst var viktigt att se över många byggnaders behov av renovering. Till dessa hörde Nationalmuseum. Det var därför rimligt att ge Statens fastighetsverk, som har goda kunskaper inte minst när det gäller den tekniska sidan, i uppdrag att utreda hur man skulle kunna göra detta.
Vi har nu fått ett förslag som vi arbetar med på departementet. När Leif Pagrotsky frågar mig när vi kommer att återkomma kan jag bara svara: Inom kort. Det här är en mycket grannlaga uppgift, och jag ser det inte som möjligt att stänga detta museum, som ändå är ett museum i världsklass, under så lång tid som sju åtta år. Det är orimligt, vilket också gäller de kostnader som finns. Det skulle ändå inte heller lösa de problem som Leif Pagrotsky menar att museet har. Han verkar i stället vilja bygga ett nytt museum. Det kostar kanske lika mycket som det här - vem vet?
Jag kan inte säga mycket mer just nu än att jag delar Leif Pagrotskys uppfattning att detta är ett viktigt museum. Det ska förbli ett viktigt museum. Men det bygger också på att museet har möjlighet att ta emot konstverk, inte minst från utlandet, och visa dem.
Jag kan konstatera att det inte hände särskilt mycket under Leif Pagrotskys regeringstid. Man talade i vanlig ordning om att nu ska vi bygga någonting nytt och någonting stort. Men de problem och de bekymmer som museet redan då hade och som jag vet att Leif Pagrotsky och andra kände till på departementet gjorde man inte mycket åt.
Anf. 56 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Det var bristande fastighetsunderhåll som krävde stora investeringar. Min slutsats var att det då är bättre ekonomi att satsa på något djärvare och radikalare än att bara måla om, byta elkablar och installera en fläkt. Jag inser att det också är Lena Adelsohn Liljeroths bedömning eftersom det är en så genomgripande ombyggnad att museet ska vara stängt i sju år som är resultatet av det ogenomtänkta uppdrag som Fastighetsverket fick. De har gjort ett så bra jobb de har kunnat under omständigheterna. Men resultatet är orimligt; där vill jag faktiskt instämma med ministern.
Det är orimligt inte bara för att museet ska vara stängt i sju år utan också, och inte minst, därför att det inte ens efter ombyggnaden kan upprepa en sådan utställning som Prerafaeliterna. Det nya bygget klarar inte sådana publiksuccéer och sådana publikknipande fantastiska utställningar som man har klarat i detta gamla slitna, otidsenliga hus. Ännu mindre klarar man av att låna in och ta emot de stora framgångsrika utställningar som vandrar mellan två tre samarbetande stora internationella museer. Jag tycker att det är för dåligt, och jag tycker att Sverige förtjänar en högre ambitionsnivå för sitt nationalmuseum.
När det gäller underhåll har man separerat fastighetsägandet från verksamheten. Det gjordes förra gången vi hade en borgerlig regering, när den skulle leka affär i stor skala. Det gjorde att detta är föremål för förhandlingar varje år mellan hyresgäst och hyresvärd. Resultatet har blivit att man prioriterar sin verksamhet och inte fastigheten.
Detta har gjort att vi nu har stått inför en valsituation där vi kan välja färdväg. Vi socialdemokrater valde färdvägen att bygga till, bygga nytt, vidga perspektiven och satsa ambitiösare. De borgerliga valde att säga nej till detta, och de börjar nu finna att den väg som då återstår är att måla om det gamla huset och göra lite pynt i kanten. Det duger inte. Det krävs något mycket djärvare och mycket ambitiösare för att Sverige ska få ett nationalmuseum i nivå med sina ambitioner.
Anf. 57 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Det blir mer och mer intressant. Djärvare och radikalare, säger Leif Pagrotsky. Jag vet inte vad han egentligen vill ha, men uppenbarligen når inte Nationalmuseum upp till något av de krav och förväntningar som Leif Pagrotsky ställer. Jag tyckte snarare att jag hörde ord om otidsenligt, slitet och annat.
Det här kan ju inte har kommit nyligen. Jag frågar mig bara vad Leif Pagrotsky gjorde under sina år som kulturminister. Det var ingenting som ledde till det här, utan det var tal om att bygga någonting nytt. Men han hade fortfarande stått kvar med det nuvarande huset.
Högre ambitioner, säger Leif Pagrotsky att vi ska ha. Jag tycker att det är goda ambitioner nog att kunna få Nationalmuseums hus, som jag tycker är mycket vackert, att fungera bättre. Att i det här läget inte ha möjligheter att genomföra de förslag som Statens fastighetsverk vill se, med en kostnad på uppemot 1 miljard kronor, är en helt annan sak.
Jag tycker fortfarande att det är ett bra museum med en högkvalitativ verksamhet och goda konstnärliga ambitioner. Men inte desto mindre håller jag fast vid min uppfattning att vi måste ha alternativ till den utredning som Statens fastighetsverk har tagit fram, och det är också detta som vi efterlyser. Vi återkommer inom kort med förslag på vad som ska ske med Nationalmuseum framöver.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.