Sveriges tolkning av avfallsdirektivet

Skriftlig fråga 2009/10:484 av Tenje, Anna (m)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-02-05
Anmäld
2010-02-09
Besvarad
2010-02-17
Svar anmält
2010-02-17

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 5 februari

Fråga

2009/10:484 Sveriges tolkning av avfallsdirektivet

av Anna Tenje (m)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

Sverige är den enda medlemsstaten i EU som tolkar Avfallsdirektivet så att snö räknas som avfall. Nu när vi upplever en av de kallaste vintrarna på länge med kyla och mycket snö innebär denna tolkning att många kommuner har stora mängder snö som de inte vet vad de ska göra av.

Viktiga samhällsfunktioner riskerar att inte fungera om bortforsling av snö inte kan ske. Det är absolut nödvändigt att kunna forsla bort snö från torg, gator, vägar, parkeringsytor, järnvägsspår med mera för att en stad ska kunna fungera utan risker för säkerhet och framkomlighet.

I till exempel Stockholm kan kommunen inte slänga snön där den önskar då snö alltså klassas som avfall. Så fort snö tas bort och läggs på lastbilsflak för att föras bort infaller detta problem. Stockholms stad kan inte lägga bortskottad snö där den önskar utan måste söka dispens för detta, vilket är en långdragen process. Den gällande dispensen innebär att snö från innerstaden får tippas vid fyra sjötippar - men det räcker inte på långa vägar. Flera andra städer runt om i landet befinner sig i liknande situationer.

Snö som sådant bedöms inte innehålla kemikalier eller tungmetaller och betraktas heller inte som ett miljö- och avfallsproblem i andra EU-medlemsländer. Det är orimligt att Sverige som enda EU-medlemsstat tolkar Avfallsdirektivet så att snö blir till avfall med de negativa konsekvenser denna tolkning får för snöröjningen och i längden för viktiga samhällsfunktioner.

Vad har miljöministern för avsikt att göra för att inte Sverige som enda medlemsstat i EU ska räkna snö som avfall och därmed riskera att viktiga samhällsfunktioner slås ut?

Svar på skriftlig fråga 2009/10:484 besvarad av Miljöminister Andreas Carlgren

den 17 februari

Svar på fråga

2009/10:484 Sveriges tolkning av avfallsdirektivet

Miljöminister Andreas Carlgren

Anna Tenje har frågat mig vad jag har för avsikt att göra för att inte Sverige som enda medlemsstat i EU ska räkna snö som avfall och därmed riskera att viktiga samhällsfunktioner slås ut.

Inledningsvis vill jag understryka att det är mycket viktigt att snö kan tas om hand på ett sätt som är bra ur miljösynpunkt och som samtidigt ger god framkomlighet och säkerhet.

EU:s regelverk på avfallsområdet är i alla nödvändiga delar genomfört i svenska regler. Av detta för EU gemensamma regelverk framgår att med avfall menas alla föremål, ämnen eller substanser som innehavaren vill göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med. Tolkningen av vad som ska betraktas som avfall görs i detta fall av våra myndigheter.

Naturvårdsverket, som är tillsynsvägledande myndighet när det gäller avfallsfrågor, har bedömt att snö som samlas ihop från gator och torg normalt innehåller föroreningar, till exempel salter och organiska föreningar, från framför allt trafik. Naturvårdsverket anser därutöver att förorenad snö omfattas av avfallsdefinitionen eftersom den som ska dumpa snö har en så kallad ”kvittblivningsavsikt”, det vill säga. avsikten är att göra sig av med snön.

På vilket sätt snö kan hanteras avgörs i varje enskilt fall av den ansvariga myndigheten. Dumpning av avfall i vatten är generellt inte tillåtet. Dispens från förbudet kan ges av Naturvårdsverket eller miljödomstolen för tippning av snö i vattenområde. Vid dumpning av snö i vatten är det vanligen kommunen som är tillsynsmyndighet.

Jag är övertygad om att våra tillsynsmyndigheter hanterar denna fråga på ett sätt som tillgodoser alla berörda intressen och finner ingen annan anledning att vidta några särskilda åtgärder.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.