Riksdagen i en ny tid

Anf. 1 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Det här är en debatt som för mig och för Socialdemokraterna ter sig något annorlunda. Vi är i minoritet och står för ett antal reservationer, som jag yrkar bifall till. Dessutom är majoriteten i riksdagen - eller i varje fall majoriteten i konstitutionsutskottet - beredd att göra ett kraftigt avsteg från en princip som har gällt under lång tid och som jag hoppas kommer att gälla också i fortsättningen. Det är principen om spelreglerna för det demokratiska arbetet. Spelreglerna för arbetet här i kammaren ska det beslutas om under bred enighet - helst under konsensus, naturligtvis. Det som nu föreläggs riksdagen för beslut innebär att en del av de bestämmelser som finns i riksdagsordningen om arbetet i riksdagen och hanteringen av EU-frågorna, framför allt, ska beslutas om i strid med vad ungefär en tredjedel av den här riksdagen har för uppfattning om EU-frågornas hantering i riksdagen. Jag ser detta som ett nederlag för oss alla, egentligen. För egen del tvingas jag med stor besvikelse konstatera att man anser från majoritetens sida att man kan bortse från de, som jag ser det, sakligt tungt vägande argument som Socialdemokraterna har för sin inställning. Jag vill också slå fast att när det gäller uppfattningen om att det är viktigt att riksdagens ledamöter och riksdagen är djupt engagerade i EU-frågorna så råder det egentligen ingen oenighet. Det är om formerna för det som oenigheten finns. Jag tycker att det är viktigt att riksdagen och ledamöterna är engagerade. Beslutsfattandet inom EU är ju en del av beslutsfattandet inom det totala parlamentariska systemet där Sverige som medlemsland i EU deltar i beslutsprocessen genom regeringens medverkan. Det är oerhört viktigt att vi har ordning och reda, god kontakt och god förankring i de här olika frågorna. Invändningen från vår sida ligger alltså inte i ämnesområdet, utan framför allt i att EU-nämnden avlövas och i praktiken tas bort. Det har ju varit ett önskemål från flera partier. I gengäld ska utskotten direkt samråda med regeringen, och så ska EU-nämnden så småningom komma in på slutet då det hela egentligen i praktiken borde vara klart. Vi tror att det här är en dålig utgångspunkt för det förhandlingsarbete som regeringen ska utföra. De grön- och vitböcker som är försöksförslag, kan man väl säga, från EU-systemet ska då behandlas i respektive utskott. Respektive fackutskott ska sedan föranleda ett utlåtande till denna kammare. Man ska också på de här preliminära grunderna kunna diskutera och kunna ha ett meningsutbyte om vilka olika infallsvinklar som kan finnas på dessa tentativa förslag från EU. Så långt är det väl egentligen inte något större problem. Problemet uppstår när riksdagen dessutom ska votera om vilken ståndpunkt som ska gälla. Den voteringen ska utgå från förutsättningen att det är ett icke-beslut som ska fattas. Det är inte bindande för regeringen, det är inte bindande för riksdagen, och det är inte bindande för ett utskott. Men inför svenska folket ska riksdagen använda samma beslutsprocess som man använder för att lagreglera olika förhållanden. Jag tror att det ur demokratisk synpunkt kommer att te sig mycket märkligt att riksdagen fattar beslut och voterar och att det sedan i praktiken är ett icke-beslut. Jag föreställer mig att det måste stå på utlåtandena att de inte föranleder något bindande beslut för riksdagen. Jag tror att det här kommer att leda till avsevärda problem. Bland annat kommer det att uppfattas som ett riksdagsbeslut som regeringen har att följa. Detta kommer att hävdas av dem som är i minoritet och motståndare. Det kommer dessutom att försvåra och försvaga den svenska förhandlingspositionen i EU. Man ska vara på det klara med att EU är ett enda stort förhandlingsmaskineri där man får ge och ta. Att förhandlingsmotståndarna då kan referera till att riksdagen har sagt att det ska vara på ett visst sätt kommer att försvaga den svenska positionen. Det är inte en fråga om att försvaga regeringen utan det är att försvaga Sveriges möjligheter att hävda sig inom EU-systemet. Jag förstår inte varför majoriteten tycker att det är angeläget. Dessutom har Grundlagsutredningen redan i uppdrag att utreda förhållandet mellan riksdagen och regeringen, och det finns goda skäl att göra detta. Jag sitter själv i utredningen. Vi ska med engagemang ta oss an detta. Men här kommer nu riksdagen, om majoriteten står sig, att fatta ett beslut som rubbar relationen mellan riksdag och regering, som jag ser det. Det kommer möjligen att försvåra det parlamentariska läget på ett sätt som inte ligger i någons intresse. Jag anser alltså att riksdagen borde avstå från att fatta det här beslutet och överlämna frågan till Grundlagsutredningen för närmare överväganden. Det utesluter på intet sätt att utskotten engagerar sig i grön- och vitböcker, har ordentliga debatter, öppna utfrågningar och på olika sätt visar vilka ståndpunkter som kan finnas. På så sätt bidrar man till debattkvaliteten och kan visa olika input och infallsvinklar i de här frågorna. Det är inte så att den socialdemokratiska ståndpunkten leder till att riksdagen inte har möjligheter att engagera sig, utan det är just detta icke-beslutsfattande som vi har den stora invändningen emot. Herr talman! Det finns här också förslag om att slå samman två utskott. Det är resultatet av mångåriga överväganden i Riksdagskommittén, där man har haft till uppgift att logiskt försöka placera ärendena i olika utskott, sammanhang och annat och möjligen också minska antalet utskott. Resultat blir att man slår samman två i praktiken oförenliga utskott, nämligen bostadsutskottet och lagutskottet som får en ärendeuppsättning som inte har något logiskt samband. Sammanslagningen av de här två utskotten svarar inte på någon punkt emot det som har varit avsikten med att överväga utskottsorganisationen och ärendeindelningen. Det är möjligen en restpost av vad en majoritet i Riksdagskommittén kunde åstadkomma. Vi ställer oss därför avvisande till det förslaget från konstitutionsutskottet och den bakom det liggande Riksdagskommittén. Vi har ytterligare ett par reservationer som hänger samman med genomförandet, ärendefördelningen, utgiftsområden och annat. Jag har yrkat bifall till dem. Den ena är villkorad av hur det går med en annan reservation, men jag ska inte närmare gå in på det. Herr talman! I stället för att vara i opposition vill jag använda min sista minut till att säga att det är trevligt att kunna tala om ett område som behandlas i Riksdagskommittén och det här förslaget där det inte, numera i varje fall, råder någon oenighet, och det handlar om jämställdhetsarbetet i riksdagen. Det har också behandlats i Riksdagskommittén. Bakom den behandlingen ligger en skrivelse från socialdemokraterna i riksdagen om att riksdagen måste engagera sig mer i jämställdhetsarbete. Utgångspunkten är att jämställdhet inte är en fråga om lika många av vartdera könet i det parlamentariska arbete i riksdagen, utan det har en mycket vidare aspekt, nämligen förhållningssätt och hur man fungerar i olika relationer. Bakom skrivelsen låg kritik som handlade om att någon ordförande i något utskott hade använt så kallad osynlig härskarteknik mot några kvinnliga ledamöter. Riksdagsstyrelsen har behandlat detta, och det finns ett handlingsprogram med 15 punkter för att åstadkomma en bättre jämställdhet. Vi kan konstatera att riksdagen i Sverige i flera avseenden är ett av de mest jämställda parlamenten i världen, men det säger kanske mer om jämställdheten i andra parlament än om jämställdheten i det svenska parlamentet. Det finns alltså en hel del att åstadkomma. Förslaget i det här sammanhanget - och det hälsar jag med tillfredsställelse - är att riksdagsstyrelsen ska göra upp en handlingsplan för varje mandatperiod för att åstadkomma en bättre jämställdhet och fokusera på ett jämställdhetsarbete som leder till att män och kvinnor verkligen är, och upplever sig vara, arbetande under samma förutsättningar och på jämställd fot i det svenska parlamentet. Jag tror att det har ett stort värde för arbetet i sig, men det har också ett stort symbolvärde för jämställdhetsarbetet över huvud taget.

Anf. 2 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Det här betänkandet är en kompromiss. Det finns väsentliga delar här där vi är helt eniga. Det gäller uppföljning, utvärdering och så vidare. Det finns mycket positivt i de delarna. Men det finns en del kontroversiella punkter. Jag funderade just över ordet "kompromiss", och det slutar ju med "miss". Apropå "miss" brukar man säga att kompromiss är en situation där alla är lika missnöjda. Och det är väl ingen som i de kontroversiella delarna genomför de här besluten med någon större entusiasm. Processen i arbetet fram till det här betänkandet har inte varit den allra bästa, om man uttrycker sig väldigt försiktigt. Riksdagskommittén levererade förslag som spretade åt olika håll med ett stort antal reservationer. Man hade inte heller tagit hänsyn till att det handlar om förändringar i huvudbestämmelserna i riksdagsordningen som då kräver kvalificerad majoritet eller beslut enligt grundlagsordning. Man har inte genomfört något remissförfarande. Riksdagsstyrelsen slänger bara det här betänkandet från Riksdagskommittén i KU:s knä och säger: Det här får ni reda ut! Så där får det inte gå till i riksdagen. Den processen måste man vara strängt kritisk emot. Jag har vissa erfarenheter från tidigare processer i riksdagen när vi hanterade de här frågorna i Riksdagsutredningen i början på 90-talet. Där insåg vi alla att det inte gick att lägga fram förslag om ändringar av huvudbestämmelser utan att man hade en fullständig enighet eller en kvalificerad majoritet. Man gjorde inte heller utskottsförändringar, trots att det bara är tilläggsbestämmelser. Man månade om den breda enigheten. Den process som har skett här har inte varit så bra. När det kom till konstitutionsutskottet insåg jag att vi måste försöka hitta en lösning på den är problematiken och åstadkomma den breda enigheten. Därför föreslog jag att det skulle tillsättas en speciell arbetsgrupp, och den tillsattes också. Men det var bortkastat tid. Det visade sig att Socialdemokraterna inte rörde sig en millimeter. Då fanns det inget underlag för att skapa en bättre kompromiss i det sammanhanget. Det är intressant att ett parti på det sättet kan ägna sig åt att totalt blockera en process som kan förändra riksdagens arbetsformer. Det var inte bra. Hade man varit lite mer kompromissvillig borde man kunnat åstadkomma en bättre lösning än den som nu har blivit. Göran Magnusson talade om att man nu frångår principen med den breda enigheten. Jag ställde en fråga till honom under våren 2002 i diskussionen om ett annat betänkande i en grundlagsfråga. Var går gränsen för den breda enigheten? Jag ställer frågan: Ligger den vid 40 % för minoriteten eller vid 35 ½ %? Var ska man dra den gränsen? Vid det tillfället handlade det om 35 ½ %, och i dagens läge handlar det om 40 % som motsätter sig en förändring av den här typen. Det är en frågeställning som man måste resa också i det sammanhanget. Jag håller med om att det olyckligt att vi inte har en bred enighet när vi förändrar spelreglerna för till exempel riksdagens arbete. Låt mig säga någonting om sakfrågorna innan min talartid är slut. Riksdagskommittén har väl missuppfattat detta med de grönböcker och vitböcker som riksdagen ska behandla. Man kan inte utan vidare anknyta till KU:s hantering av granskningsbetänkandet, eftersom det är reglerat i regeringsformen. Det har konstitutionsutskottet rättat till genom att definiera de här utlåtandena, som vi kallar dem, i riksdagsordningen. Riksdagskommittén hade också missat sambandet mellan utskotten och EU-nämnden. Regeringen ska överlägga med utskotten om det som utskotten bestämmer. Samtidigt avlövar man EU-nämnden. Då hamnar man i den märkliga situationen att om utskotten inte är tillräckligt aktiva så kommer regeringen lindrigare undan i sammanhanget. Det borde man ha löst ut på ett bra sätt enligt mitt förmenande. Nu lyckades jag få igenom en halvmesyr här så att man åtminstone delvis täcker upp för den här luckan genom att man ger ett slags gummiparagraf för EU-nämnden att kunna täcka upp för utskotten. Det är inte riktigt bra, men utvecklingen får visa om man kan lösa det där på ett annat sätt. Jag vill också säga någonting om utskottssammansättningen. Det är ett välkänt problem att av riksdagens sju partier har fyra mycket tråkiga erfarenheter därför att vi har alldeles för många utskott. När ett parti har omkring 17-18 ledamöter är det oerhört svårt att täcka upp alla utskott på ett bra sätt. Det har länge varit ett önskemål att man skulle minska antalet utskott. Det diskuterade vi även i Riksdagsutredningen i början av 90-talet. Vi hade olika modeller, men när det kom till kritan stoppade Socialdemokraterna och Moderaterna den utvecklingen. Det finns många naturliga sammanslagningar. Det är inte säkert att det här är den mest naturliga, men den får accepteras utifrån utgångspunkten att vi behöver minska antalet utskott. Sammanfattningsvis är huvuddelen i det här betänkandet en kompromiss, och den kan man vara missnöjd med i vissa delar, men man måste försöka föra processen vidare, och det är det som ligger bakom att vi har ställt oss bakom den här delen. Herr talman! Vi har också en motion om budgetprocessens andra steg. Jag ska inte lägga ned någon tid på detta. Jag brukar tjata om detta varenda år eftersom detta steg är otillständigt. Vi hoppas att en kommande riksdag tar itu med de frågeställningarna. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 3 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Det är naturligtvis så att en del av diskussionen nu kommer att handla om vem som ska sitta med svartepetter och ta ansvar för den uppkomna situationen. Vi socialdemokrater är ju vana vid att vara i majoritet och ta ansvar, men det är ju uppenbart så att Ingvar Svensson nu anser att vi har ansvaret även i minoritet för vad som sker. Det är ju ett ganska egenartat sätt att se på ansvarsfördelningen. Att vi inte skulle ha velat kompromissa är en osanning, därför att det aldrig har funnits något kompromissförslag. Den mäktiga alliansen och de två ytterligare partierna har ju bara hela tiden suttit och väntat på att kompromissen skulle bestå i att Socialdemokraterna underkastade sig det som majoriteten stod för. Det kallar jag inte för en kompromiss, utan det kallar jag för precis det jag sade, nämligen underkastelse. Det finns en parallell till det här, och det var oenigheten kring Riksrevisionens tillkomst. Då var Socialdemokraterna i minoritet i utredningsstadiet och i riksdagsstyrelsen när den tog ställning till det här. Då ansåg ju vi att det här var en viktig grundlagsfråga, en fråga som det fanns anledning att försöka skapa en bred majoritet i. Vi ändrade också uppfattning. Vi fick igenom en del förändringar, och vi kunde besluta om Riksrevisionen i enighet. Men här har det inte funnits något sådant utrymme, utan nu är det underkastelse som gäller. Ingvar Svensson frågar var gränsen går för bred enighet. Ja, riksdagsordningen och regeringsformen anger ju tre fjärdedels majoritet för att ändra i huvudbestämmelser i riksdagsordningen. Det är väl en bra nivå då, därför att det går ju inte att genomföra det beslut som man nu har föreslagit från majoritetens sida förrän i höst, om det är så att riksdagen då ställer sig bakom ett liknande beslut, därför att man uppnår inte de här tre fjärdedelarna. Det hade väl varit en bra gräns att arbeta med i den här frågan.

Anf. 4 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det var intressant med resonemanget om kvalifikationsgränser. Huvudregeln för att ändra riksdagsordningen är nämligen att man gör det enligt grundlagsordning med två beslut. Tre fjärdedels majoritet är bara en möjlighet. Min frågeställning handlade om de breda majoriteterna eller den breda uppslutningen. Var går gränsen där? Det kan inte vara så att Göran Magnusson menar att det ska vara tre fjärdedels majoritet i kammaren vid varje enskilt grundlagsbeslut, för om man hade den åsikten skulle man ju ha backat våren 2002. När det gäller att ta ansvar handlade mitt anförande om ambitionerna eller inställningen när det gäller behandlingen i konstitutionsutskottet. Jag har inte haft så stor möjlighet att påverka processen dessförinnan. Som jag sade i mitt anförande spretar det åt väldigt många olika håll i Riksdagskommitténs betänkande. När vi diskuterade fanns det inget färdigt kompromissförslag. Kompromisser jobbar man ju fram tillsammans, men det visade sig efter att arbetsgruppen haft fyra sammanträden, tror jag det var, att Socialdemokraterna inte rörde sig en millimeter, trots att jag för min del och även andra gjorde försök att hitta lösningar på problematiken beträffande grön- och vitböckerna. Men Socialdemokraterna rörde sig inte en millimeter utan hänvisade bara till sina reservationer i Riksdagskommittén, och det kallar jag inte för kompromissvilja.

Anf. 5 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Vad som är en bred majoritet beror alltid lite grann på omständigheterna. Jag tror att jag har sagt tidigare att det inte heller får vara så att ett litet parti blockerar genomförandet av en viktig förändring, kanske i regelfrågor eller frågor av materiell natur i lagstiftning eller annat. Ingvar Svensson och jag utredde ju bland annat barnpornografin. Där kan vi ha ett visst resonemang kring vilka breda majoriteter som krävs. Nu handlar det om spelreglerna och inte om sakliga beslut. För min del anser jag att 40 % eller en tredjedel av riksdagen är för många som står utanför uppgörelsen. Uppenbarligen är ju även de som tillhör majoriteten missnöjda med förslaget. Jag kan ju instämma i stora delar av Ingvar Svenssons anförande. Det är en kompromiss som inte är bra från flera synpunkter. Där kan vi nog i långa stycken vara överens. Jag skulle vilja fråga Ingvar Svensson vilka kompromissförslag som han lämnade under de här överläggningarna. Vilka kompromissförslag sade jag nej till? Ja, det var fråga om skrivningar i förarbetena om att det här är icke-beslut. De kom ju, och det var ju bra. Men några materiella förslag till förändringar, till exempel att säga att vi inte ska slå samman utskotten, minns jag inte. Jag kan säga att jag sade vid ett sammanträde att jag kan acceptera att man har de hoppande suppleanterna i EU-nämnden. Men på det fick jag ingen respons, för det var inte utbytbart, och det fungerade inte. Det Ingvar Svensson nu försöker ge sken av skulle vara kompromissförslag var att Socialdemokraterna efter flera års diskussioner i Riksdagskommittén och annat skulle ge upp sin ståndpunkt och underkasta sig det Ingvar Svensson ville diktera i det här sammanhanget. Jag tycker inte att det är en riktig beskrivning när Ingvar Svensson säger att det är Socialdemokraternas fel att det är så här. Majoriteten måste väl någon gång ha något ansvar i en sådan här fråga?

Anf. 6 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det är intressant att höra Göran Magnusson. Nu ska vi väl inte här på två minuter reda ut hela diskussionerna i arbetsgrupperna. Det skulle ta för lång tid. Men både jag och, vet jag, Mats Einarsson gjorde insatser - det får han väl reda ut sedan - för att vi skulle hitta en gemensam lösning på det här med grön- och vitböckerna. Det som jag blir lite konfunderad över är: Om det nu vore en så förfärligt viktig fråga, det här med EU-nämnden, så kunde jag kanske förstå oviljan till kompromiss. Men grön- och vitböckerna är inte en sådär oerhört central frågeställning. Jag vill också säga något om att ett litet parti blockerar en fråga. Det kan man tycka att det inte ska få göra. Men tydligen ska ett lite större parti få blockera. Håller man sig till den tredjedel som Göran Magnusson nu talar varmt för borde han ha tänkt på det även våren 2002. Då körde man över en minoritet på 35 ½ %. Det var, såvitt jag med min matematiska kunskap begriper, mer än en tredjedel.

Mats Einarsson (V)

Anf. 7 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Jag vet inte om jag bör fortsätta diskussionen om hur diskussionerna gick till i konstitutionsutskottet och i vår arbetsgrupp. Faran är att det blir ännu mer förvirrat i fråga om hur det gick till. Jag kan bara deklarera att jag nog uppfattade situationen på ungefär det sätt som Ingvar Svensson redogjorde för, nämligen att man från socialdemokratisk sida mycket tydligt gjorde klart att det inte fanns utrymme för någon annan ståndpunkt än den som uttrycktes i reservationerna i Riksdagskommittén. Det var så jag uppfattade det. Det är väldigt olyckligt om detta var en missuppfattning. Men vi var några som förstod det på det sättet, och därmed fanns i praktiken heller inte något reellt utrymme för sakdiskussioner kring någon ytterligare kompromiss. Jag beklagar också att vi inte har lyckats komma längre och få en bredare majoritet för de här förändringarna och får väl ansluta mig till den brist på entusiasm som båda de föregående talarna har uttryckt här i talarstolen. Till det som ändå föreslås. Det handlar om förhållandet mellan riksdag och regering. Göran Magnusson har alldeles rätt i att det är detta som är kärnan i de förslag som nu läggs fram vad gäller behandlingen av EU-frågorna. Där menar jag att det är så att i samma utsträckning som riksdagens utskott engagerar sig i olika politiska frågor, uttrycker ståndpunkter och gör bedömningar, i samma utsträckning som riksdagen blir mer aktiv på det ena eller det andra politiska området minskar naturligtvis i politisk mening det manöverutrymme som regeringen har i enlighet med parlamentarismens principer. Den effekten får man alldeles oavsett om kammaren fattar några juridiskt bindande beslut eller inte. Därför menar jag att även den socialdemokratiska ståndpunkten, som ju innebär att man vill att riksdagen i större utsträckning ska engagera sig i EU-frågorna, i realiteten betyder ett något minskat politiskt manöverutrymme för regeringen. Den sak som nu har kommit upp till diskussion, huruvida kammaren ska kunna ha en votering om ett sådant här utlåtande från ett utskott för att utröna om majoriteten i kammaren överensstämmer med den majoritet som finns i utskott, menar jag har ganska underordnad betydelse för problematiken. Vi gör ju också ett ytterligare klarläggande i utskottets betänkande om att detta inte innebär något som binder regeringen i juridisk mening. Jag tror att Göran Magnusson något överdriver de problem som skulle kunna uppkomma av detta. Jag tror också att det är ofrånkomligt att riksdagen får en mer aktiv roll även i EU-frågorna, det vill säga i arbetet med att komma fram till olika ståndpunkter i EU-systemet, om jag uttrycker det så. I en formell mening ligger ju ansvaret för detta arbete på regeringen. Det är i den meningen fortfarande utrikespolitik, vilket är regeringens område och inte riksdagens. Men i och med att EU-systemet ser ut som det gör och i och med att vi också har överfört beslutandemakt, lagstiftningsmakt i realiteten, till EU-systemet innebär det att regeringen ägnar sig åt lagstiftningsarbete, det vill säga det som egentligen, enligt doktrinen, är riksdagens område. Därför är det också ofrånkomligt att riksdagen och parlament i andra länder kommer att skaffa sig ett inflytande över regeringsarbetet i den mån det i realiteten handlar om lagstiftningsarbete. Så tror jag att det ser ut. Vilka former som är de bästa för detta vet vi inte. Jag tror, precis som Ingvar Svensson, att man nog kommer att finna att detaljer på det ena eller andra sättet inte är hundraprocentigt utformade. Man kommer att få pröva sig fram, och praxis kommer att anpassas successivt under tiden. Jag tror också, i och för sig, att det hade varit möjligt att göra ett något bättre utredningsarbete i de här frågorna. Men vi har rättat till något i konstitutionsutskottet, och jag tror att det är fullt rimligt att genomföra de förslag som nu läggs fram. Jag tror inte att det kommer att innebära några avgörande problem eller problem av sådan art att vi nu skulle avstå från att fatta de här besluten. Jag ska säga något också om modellen med att kunna sätta in nya ledamöter i EU-nämnden. Det är kanske inte världens mest eleganta lösning, men det är ändå en lösning som i någon mån kommer åt de problem som mindre partier har vad gäller EU-nämndens arbete. Det är ett oerhört betungande arbete för de mindre partierna, med en ordinarie och tre suppleanter, eller vad det är, som alla är engagerade i sina egna ordinarie utskott. Den modell som nu föreslås skulle helt klart innebära en viss lättnad och en bättre arbetssituation för de mindre partierna och göra det möjligt att på ett bättre sätt delta i EU-nämndens arbete. Därför tycker jag att det är ett bra förslag. Slutligen förändringen av utskottsorganisationen. Även där är det på det sättet att det inte finns någon självklar lösning som är bättre än alla andra. Men det finns ett bestämt önskemål, återigen från de mindre partierna, om att minska antalet utskott för att göra det lättare för mindre partier att på ett bra sätt delta i utskottsarbetet. Nu tar vi ett litet steg i den riktningen. Jag menar att man borde kunna ta fler och större steg i framtiden. Men det här är i alla fall ett steg. Det har sagts att det här inte är en naturlig sammanläggning. Nej, det är möjligt. Men det finns nog inte någon sammanläggning som i så fall är naturlig. Det kommer alltid att finnas gränsdragningsproblem, och det kommer alltid att vara så att åtminstone en del utskott inom sitt område har olika ärendegrupper som inte direkt hänger samman. Så måste det nog vara i riksdagsarbetet. Jag tror att den sammanläggning som nu föreslås är väl så god som någon annan. Jag tror att det är angeläget att man får åtminstone någon minskning av antalet utskott. Därmed yrkar jag bifall till förslagen i utskottets betänkande.

Anf. 8 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Jag skulle kunna hjälpa till med ett argument för sammanslagningen av bostadsutskottet och lagutskottet. Det är att det i de bostäder som ska byggas bor människor. Deras förhållanden är ofta reglerade med hjälp av äktenskapslagstiftning och sambolagstiftning. Där kan man faktiskt hitta ett samband som talar för att det är samma utskott som sköter de här båda aspekterna av mänsklig tillvaro. Men det där är väl inget argument som riktigt biter i sammanhanget. Jag vill dessutom inte göra den där sammanslagningen. Jag skulle vilja ställa en fråga Mats Einarsson. Jag instämmer ju i mycket av det han sade, och alla tre talarna hittills har på olika sätt haft samma obehagskänsla inför det här förslaget, både beträffande bristen på ordentlig uppslutning och beträffande det materiella innehållet. Jag skulle vilja fråga Mats Einarsson: Vilket kompromissförslag lade Mats Einarsson fram i överläggningarna i de här sammanhangen? Jag kan faktiskt inte riktigt erinra mig vad det var. Jag erinrar mig dock att jag på utskottssammanträdet sade: Men jag kan acceptera och försöka ta det här ersättarsystemet i EU-nämnden. Det möttes nästan bara av fnysningar. Det var inte det som det handlade om. Jag har faktiskt lagt fram ett konkret förslag. Jag vet också att när vi började diskutera detta i arbetsgruppen sade jag att jag inte hade något mandat att göra upp. Det förstods tydligen som att jag inte ville göra upp. Därmed gled man lätt ur det här. Möjligen hänger det samman med att ingen av oss har varit med i de tidigare förhandlingarna utan replierar på våra respektive gruppledningar. I praktiken kanske det är de som har fjärrstyrt det här, och så har det lett fram till att det inte varit möjligt att nå en bra kompromiss i konstitutionsutskottet. Jag hade kanske kunnat gå tillbaka till min gruppledare och säga: Nu är förutsättningarna de här, kan vi då göra någonting? Men jag hade ju ingen anledning att gå tillbaka, för jag fick ingenting att gå med.

Mats Einarsson (V)

Anf. 9 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Vi i KU ska väl inte skylla ifrån oss för det partiella misslyckande som man väl kan säga att detta är. Men det ligger nog mycket i vad Göran säger: Beredningen av detta ärende har gjort det svårare för konstitutionsutskottet att komma vidare till någon bredare kompromiss. Vi fick ärendet i knät, kanske inte fullständigt ordentligt utrett i alla detaljer - däremot med fixa och färdiga partipolitiska låsningar, och det visade sig inte möjligt att lösa upp dem. Det är möjligt att vi har talat förbi varandra på något sätt i utskottet, trots att vi har jobbat ihop ganska länge. Mitt bestämda intryck var dock att Göran Magnusson gjorde klart att det inte fanns något som helst utrymme för någon förändring från socialdemokratisk sida, och i det läget kände naturligtvis de andra partierna inte någon väldig entusiasm för att försöka formulera kompromissförslag. Det skulle ju ändå inte bli något - det var så vi uppfattade det. Det jag själv förde fram som en möjlig diskussionspunkt var just möjligheten att votera om de olika meningarna i utlåtanden kring grön- och vitböcker. Jag ser som sagt inte detta som någon avgörande fråga i sak, och jag hade inte haft några svårigheter att ta en diskussion om att lösa den frågan på ett annat sätt. Men som sagt: Det fanns inte det utrymmet. Vad gäller det som Magnusson nu nämner som en möjlig kompromiss kastades det ju fram i allra sista minuten på ett sådant sätt att det nog inte - Göran får ursäkta - uppfattades som en seriös diskussionsinledning.

Anf. 10 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Det är tydligen så att jag har missuppfattats nästan hela tiden i hanteringen i konstitutionsutskottet. Det var absolut seriöst, men jag tänkte väl att jag skulle kunna få något slags motbud. Jag minns att Mats Einarsson talade om de här voteringsfrågorna. Det är ingen tvekan om att de är en väsentlig bit av de problem som vi ser från socialdemokratisk sida. Men Mats Einarsson minns säkert att han inte heller fick någon uppslutning från alliansområdet. Vi går bara vidare, hette det. På något sätt fick jag intrycket att man från alliansens och de andra partiernas sida tyckte att det var väldigt skönt att kunna påstå att jag var alldeles omedgörlig, för då behövde man inte hålla på och argumentera med sina gruppledare och annat om några förändringar. Jag vill också säga att jag delar Mats Einarssons uppfattning när det gäller förhållandet mellan riksdag och regering. Det är klart att varje hantering i riksdagen av denna typ av frågor kan komma att begränsa regeringens handlingsutrymme. Det kan också lite omvänt sägas att får man stöd för ståndpunkterna så har man en bättre förankring och uppslutning och kan med viss större styrka förhandla och diskutera. Ur socialdemokratisk synpunkt är det dock angeläget att riksdagen spelar en roll i dessa sammanhang, och det har ju EU-nämnden gjort på ett förtjänstfullt sätt hittills - även om det var Vänsterpartiets uppfattning att den lilla EU-nämnden skulle fatta för riksdagen bindande beslut och binda regeringen vid ståndpunkter när man inledde dessa diskussioner och arbetet med EU-nämnden. På de punkterna blir det alltså förändringar och begränsningar i det politiska handlingsutrymmet. Jag vill på de sista sekunderna i repliken också erinra om den så kallade hattdiskussionen eller presidentdiskussionen i samband med den nya konstitutionen, där riksdagen uttalade en teoretisk ståndpunkt som sedan användes för att till och med anmäla regeringen till KU för att inte ha följt riksdagens beslut. Spåren förskräcker kring det här icke-beslutsfattandet i riksdagen.

Mats Einarsson (V)

Anf. 11 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Just den så kallade hattfrågan, det vill säga om Sverige skulle ha ståndpunkten att EU skulle ha en president, och en del andra sådana frågor där riksdagsmajoriteten hade en annan uppfattning än regeringen illustrerar ju förhållandet att regeringen i EU-frågorna aldrig kommer att vara helt fristående från riksdagsmajoritetens uppfattning, detta oavsett vilka formella beslut som har fattats och inte fattats. Så är det nog. Det stämmer också att mitt parti en gång i tiden hade uppfattningen att EU-nämnden skulle kunna fatta för riksdagen bindande beslut. Så fort jag upptäckte detta gjorde jag mitt yttersta för att ändra det, och det skedde också ganska snart. Vi övergav alltså den felaktiga uppfattningen. Vad gäller alliansens själstillstånd under våra diskussioner tror jag att jag avstår från att spekulera i detta. Jag kan bara prata för mig själv. Jag vill återigen beklaga att vi inte kunde nå längre. Jag ska ta mitt ansvar för det, men jag menar nog att jag inte ensam har ansvaret. Det får vi nog i så fall dela i alla partier. Jag vidhåller också att förutsättningarna för att nå längre redan från början hade begränsats genom den förberedande hanteringen i Riksdagskommittén och riksdagsstyrelsen.

Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 12 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Ja, det var ju inte den muntraste av debatter man bevistat i denna kammare. Man skulle nästan kunna tro att det skulle vara det om man bara tittade på framsidan av betänkandet. Riksdagen i en ny tid - det låter ju väldigt bra. Det låter som om det svenska parlamentet skulle ta sig an de utmaningar som vi verkligen står inför med bristande förtroende, sjunkande valdeltagande och allt annat som vi diskuterar med jämna mellanrum. Och så öppnar man och försöker förstå vad som är denna riksdagens nya tid. Ganska snart inser man att det nya är att riksdagen nu ska gå med i EU. Jag finner det lite symtomatiskt att det har tagit tolv år för denna genomgripande diskussion om hur riksdagen ska hantera EU-arbetet från det att Sverige gick in i Europeiska unionen. Jag tycker också att det som nu sker är, som Mats Einarsson uttryckte det, en naturlig utveckling. Vi är, vad vi än tycker om det - jag gillar det inte - medlemmar i en union som tar sig alltmer makt och som beslutar om alltfler frågor. Alltmer av det vi gör här i riksdagen berörs också på olika sätt eller har på olika sätt bäring på sådant som inte beslutas här utan kommer från den europeiska unionen. Detta gäller inte minst det som är ett demokratiskt parlaments själva huvuduppgift, nämligen att stifta lagar. Mycket av den lagstiftning som gäller här i Sverige är beslutad i EU. Därför är det naturligt, som Mats Einarsson uttryckte det, att riksdagen, parlamentet, försöker söka sätt att få inflytande i denna lagstiftningsprocess och inte bara agerar expeditionssträcka för redan fattade beslut. Man kan också se att de försök som gjorts att nå en demokratisk legitimitet för EU-systemet på övernationell nivå - med EU-parlamentet som det tydligaste exemplet - inte har fallit särskilt väl ut. Valdeltagandet i EU-parlamentsvalet är som bekant lågt och på många håll inom unionen också sjunkande. Därför behövs det i EU att de demokratiskt valda parlamenten på nationell nivå får ett starkt inflytande. Det är också det som legat bakom det arbete som har gjorts i kommittén och som nu ska nå ett delmål genom att vi fattar beslut om detta betänkande här i kammaren. Miljöpartiets inställning till hur riksdagen ska får mer inflytande över EU-arbetet har ju varit att EU-nämnden inte är tillfyllest. Vi har velat och vill lägga ned EU-nämnden och föra över de samråd som där sker till fackutskotten. Jag brukar exemplifiera bakgrunden till denna åsikt med det andra politikområde som jag har haft ansvar för under min tid i riksdagen vid sidan om de konstitutionella frågorna, nämligen flyktingpolitiken. Flyktingpolitiken är som alla i riksdagen vet, tror jag, ett ganska speciellt område eftersom majoriteterna vanligtvis inte ser ut som de brukar göra. Det har vid ganska många tillfällen varit så att samtliga partier i riksdagen utom Socialdemokraterna haft en linje. Det har nog hänt mer på det än på något annat område. Vi har haft livliga debatter i kammaren om flyktingpolitiska ställningstaganden, vilka slutat med att Socialdemokraterna blivit nedröstade. Man skulle kunna tänka sig att detta också färgade av sig på arbetet i EU-nämnden, eftersom EU alltmer arbetar med migrationspolitik och har som mål att få en gemensam migrationspolitik till 2010. Det har det dock inte gjort. Det har inte gått att finna några majoriteter mot regeringen, eller för en annan linje, i EU-nämnden. Anledningen till det är helt enkelt att de personer som arbetar med flyktingfrågor i riksdagen inte alltid varit samma personer som representerat sina partier i EU-nämnden när frågorna beretts. I EU-nämnden har andra överväganden legat till grund, eller så har frågorna inte prioriterats fullt ut av de respektive partierna. Därför har regeringens förslag till slutsatser och ställningstaganden lite hafsigt flutit igenom i samrådet. Jag tror att det är det grundläggande problemet. Ska man ha ett samråd som fungerar måste de riksdagsledamöter som kan frågorna, som är engagerade i frågorna, som har klart för sig sina partiers ståndpunkter, också vara de som sköter samrådet. Detta beskrivs mycket bra i den socialdemokratiska reservationen till dagens betänkande. Där sägs nämligen följande: "EU-nämnden bygger på att en regering kan ha ett förtroendefullt samarbete med en fast krets av utskottsledamöter. En större och i personuppsättning skiftande EU-nämnd kommer snarare att minska riksdagens inflytande via EU-nämnden. Helheten går förlorad när olika ledamöter deltar beroende på ärende, och vad en regering behöver stöd i är just övergripande helhetsbedömningar för nationens bästa." Den typen av resonemang bygger på synen att EU-politiken är utrikespolitik som det är upp till regeringen att sköta, och samrådet handlar då om att lyssna in riksdagens åsikter i de utrikespolitiska ställningstagandena. Mitt resonemang bygger på att EU-politiken är att betrakta som nationell politik eftersom de lagstiftningsområden som EU har makt över, och får mer makt över, är sådana som traditionellt har beslutats nationellt. Därför ska EU-nämnden inte ge stöd till regeringen för nationens bästa, som det står i reservationen, utan i stället vara ett forum. Samrådet ska vara ett forum där olika åsikter bryts mot varandra. Den åsikt i sakfrågan som har störst stöd av väljarna ska sedan också vara den som regeringen driver i överläggningarna och förhandlingarna. För oss är Riksdagskommitténs majoritets ställningstagande ett nederlag. EU-nämnden läggs inte ned. Däremot tas ett par steg som vi tycker är bra. Fackutskottet får en större och viktigare roll. I EU-nämnden kommer personer som i sina respektive partigrupper har ansvaret för sakområdet att kunna delta. Dessutom blir ett antal EU-frågor - grön- och vitböckerna - riksdagsärenden. Det faktum att förslaget utgår från att det i slutändan ska voteras om dessa har diskuterats. Det har sagts att detta skulle försvaga Sveriges förhandlingsutrymme. Göran Magnusson exemplifierar detta i sitt anförande med att säga att motståndarna i förhandlingarna i EU kommer att kunna säga: Titta, er riksdag tycker så. Det exemplet bygger dock på att regeringen säger något annat än det som är riksdagens ställningstagande, ståndpunkt, i en fråga. Jag tycker inte att regeringen ska göra det, utan regeringen bör i huvudsak följa de linjer som skissas upp av riksdagen. Det sägs också i reservationen att en minister efter ett sådant ställningstagande riskerar att bli en bromskloss i EU-arbetet. Ska jag vara ärlig så tycker jag inte att det är fel om den svenska regeringen bromsar förslag som riksdagen inte gillar. Fru talman! Jag vill understryka det som tidigare talare sagt, nämligen att hela den här processen på sitt sätt är ett nederlag. Det är ett nederlag eftersom vi inte lyckas komma överens, vilket alltid är beklagligt. Det är ett nederlag eftersom beredningen inte varit den bästa - och nu kanske jag, det ska erkännas, kastar sten i glashus då jag själv inte är helt fri från skuld. Det hade givetvis varit bättre om vi alla varit eniga. Men när vi hamnade i den situationen att dessa förslag lades fram kompromissade vi med våra åsikter om att lägga ned EU-nämnden och ytterligare stärka riksdagens roll och gick på majoritetslinjen. Fru talman! Detta sagt om EU-frågan. Låt mig kortfattat orda något om de andra frågorna som berörs. Det gäller bland annat utskotten. Det har förtjänstfullt framförts vikten av att vi får färre utskott i riksdagen. Framför allt är det bra för de mindre partierna. Efter nästa val kommer jag inte att tillhöra den kretsen av partier, men jag kan känna solidaritet med de andra. Förslaget kanske inte är det allra bästa, som det uttrycks, men det är dock ett förslag om hur utskotten kan bli färre, och därför godtar vi förslaget. Beträffande motionsrätten, fru talman, finns det en reservation från Miljöpartiet, som jag härmed yrkar bifall till. Det finns ett förslag från kommittén som innebär att motionsrätten på skrivelser tas bort, med några undantag som talmannen ska få bestämmanderätt över. Jag tror att den praktiska följden av det ställningstagandet blir att motionsrätten tas bort på de skrivelser där det i dag inte väcks några motioner men finns kvar på de skrivelser där motioner väcks. Därför undrar jag vad förslaget egentligen är till för. Risken är ju att det kommer att bli en fråga på marginalen om några skrivelser, alltså om någon vill väcka en motion men talmannen säger att det inte är motionsrätt på dem. Då politiseras talmannens roll. Talmannen dras in i den politiska processen på ett, som jag tycker, olyckligt sätt. Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att den miljöpartistiska följdmotionen till förslaget innehöll en lång rad förslag om jämställdhetsarbete och HBT-kompetens. Där har utskottet kunnat ena sig kring mycket bra skrivningar, som jag hoppas att alla läser.

Anf. 13 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Det är intressant att Gustav Fridolin anser att Miljöpartiets företrädare i EU-nämnden misskött flyktingpolitiken. Det hade väl varit fritt fram för Miljöpartiet att ändra på sammansättningen i nämnden. Nu vill man ju lägga ned EU-nämnden, och det är i och för sig en ståndpunkt som man utifrån principiella utgångspunkter kan ha respekt för. Min egentliga fråga är: Vad är det i det nuvarande systemet som hindrar utskotten från att engagera sig i grön- och vitböckerna? Vad är det som hindrar det? Är föreställningen den att man faktiskt inte ens gör det? Jag har den uppfattningen att vårt eget utskott försökt engagera sig i olika frågor, och andra utskott har ofta beredningar, resonemang, kring dem. Det ligger dock på något slags frivilligbasis. När jag talar med kolleger undrar de om de måste närvara vid samråden mellan fackutskottet och regeringen. Jag har uppfattat det så att det blir fråga om sammanträden och att det ska fattas, åtminstone preliminära, beslut. När det sedan gäller det kloka i en förhandlingssituation, att förhandlarna har bundna mandat, har Gustav Fridolin och jag inte samma åsikt. Erfarenheten från alla slags förhandlingar visar att bundna mandat inte är bra eftersom det omöjliggör, eller kan omöjliggöra, kompromisser. EU-systemet är en förhandlingsorganisation, och det är möjligt, med tanke på den miljöpartistiska inställningen till EU, att det är bra att det hela går i stå och ingenting händer. Vi har emellertid många andra i riksdagen. En majoritet anser att vi ska utnyttja den möjlighet som Sverige har som medlem i EU för att fatta kloka och förnuftiga beslut för medborgarna. Men om besluten per definition är dåliga då förstår jag Gustav Fridolins och Miljöpartiets upplägg i dessa frågor.

Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 14 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! För det första: Det är bra om kloka och förnuftiga beslut fattas, men det är också bra om de okloka och oförnuftiga besluten inte fattas. Om riksdagen sagt att ett beslut är oklokt och oförnuftigt är det vettigt att regeringen också för fram det. För det andra: Mina kolleger som arbetar i utskotten i riksdagen ser fram emot att få en större del av samrådet och en större del av EU-arbetet. Undersökningar har visat att inte bara de utan en stor del av den svenska riksdagens ledamöter känner sig oinvolverade i EU-arbetet och skulle vilja ta en större del i det samråd som sedan avgör mycket av det de ska göra sedan. EU-frågorna och det som görs i EU styr i hög grad lagstiftningen i Sverige. Fru talman! Miljöpartiets talesman för flyktingfrågor i EU-nämnden är jag. Min kritik bygger på erfarenhet. Till viss del är det en självkritik. Jag skulle säkert ha kunnat samråda med övriga ledamöter i EU-nämnden. Jag har försökt att göra det ett antal gånger under mandatperioden. Men det är också kritik mot systemet för att exemplifiera problemet med att de ledamöter som inte är talesmän i frågor, som inte är engagerade i frågor såtillvida att de sitter i utskotten som berör dem, också är de som senare ska samråda i dessa sakfrågor. Risken blir att det alltid är ett parti, olika vilket, som inte har just den ledamoten i utskottet när just den frågan avhandlas, och därför låter regeringens linje, som verkar klok och förnuftig vid första anblicken om man inte kan bakgrunden och sitt partis ställningstagande till hundratio procent, flyta igenom. Jag ser det som ett problem. Jag tycker att det är bättre att ledamöterna med sakkunskap är med i samrådet, såsom nu föreslås. Fru talman! Utskottens arbete med EU-frågorna varierar. Det här förslaget innebär att alla utskott tvingas ta del av EU-frågorna och tvingas vara med i samrådet. Det tycker jag är bra.

Anf. 15 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Gustav Fridolin säger att det är många oinvolverade som skulle vilja vara med. Vad är det som hindrar att utskotten i dag arbetar med grön- och vitböcker, producerar skrivelser och opinionsyttringar? Det är ingenting som hindrar detta. Men det är tydligen så, som Gustav Fridolin uttrycker saken, att utskotten måste tvingas . Om utskotten måste tvingas tvivlar jag på att det finns ett våldsamt växande engagemang och behov av att vara med, vilket är inriktningen på det här arbetet. Gustav Fridolin har företrätt Miljöpartiet i EU-nämnden. Möjligen blandar han samman organisationsfrågan och strukturfrågorna med förhållandet att faktiskt vara i minoritet. Får man inte en majoritet med sig blir man i minoritet. Då behöver inte ståndpunkterna från den andra sidan underkännas bara därför att de inte sammanfaller med dem som Gustav Fridolin skulle vilja ha i sammanhanget. Innan någon meddebattör kommer på den geniala jämförelsen kring mandat och bundna mandat, vill jag säga att vi möjligen ser resultatet av den uteblivna kompromissen i KU som ett resultat av att det i varje fall uppfattades som att Socialdemokraterna hade ett bundet mandat. Det illustrerar väl då att det kanske inte är så fiffigt med bundna mandat. Men när man, som Gustav Fridolin, inte egentligen ser något alls positivt med EU, är det naturligtvis bra att sätta käppar i hjulet, kasta grus i maskineriet och förhindra EU från att fatta kloka, förnuftiga beslut.

Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 16 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Nu låter det som om Göran Magnusson tycker att ett beslut fattat av EU per definition är ett klokt och förnuftigt beslut. Det är väl, om något, en ganska extrem hållning. EU kan väl som alla politiska beslutsmaskinerier fatta både kloka och mindre kloka beslut. Det är i fråga om de mindre kloka besluten jag tycker att det är bra att Sverige agerar som en bromskloss. För att sålla dem från de kloka behövs en aktiv riksdag där de folkvalda representanterna för Sveriges folk får göra klart vilka ställningstaganden de har och hur de ser på olika frågor. Diskussionen om bundna mandat blir snarast en kvasidiskussion eftersom omröstningarna inte binder regeringen men gör klart för regeringen vad riksdagen tycker. Fru talman! Jag har exemplifierat med flyktingfrågorna för att visa problemet med EU-nämnden, som jag uppfattar det i dag. Mitt problem med Göran Magnussons hållning är att han - det står så i den socialdemokratiska reservationen - vill rigga systemet på ett sådant sätt att regeringen får majoritet för sina ståndpunkter fler gånger än man har majoritet i sakfrågan. Jag läser meningen igen: "Helheten går förlorad när olika ledamöter deltar beroende på ärende, och vad en regering behöver stöd i är just övergripande helhetsbedömningar för nationens bästa." Här har vi i grunden olika uppfattningar om hur riksdagen ska agera i EU-frågor. Riksdagen ska inte ge regeringen stöd för nationens bästa. Riksdagen ska göra klart vad man tycker, och den hållning i en sakfråga som har majoritet bland Sveriges folk genom dess valda ombud ska också vara den hållning som Sverige företräder i EU-arbetet. Avslutningsvis har vi frågan om tvång. Det var tydligen jobbigt att jag använde det begreppet för att säga att alla utskotten måste arbeta med EU-frågorna. Det finns många tvång i det här huset. Utskotten tvingas arbeta med alla motioner som väcks. Vi tvingas stifta lagar när regeringen föreslår det - åtminstone behandla propositioner. Det är väl inte så konstigt att vi också tvingas arbeta med EU-frågorna när de berör så pass mycket av de lagar och andra beslut som gäller för folket i landet.

Anf. 17 Mikael Odenberg (M)

Fru talman! Göran Magnusson inledde debatten med att säga att den här debatten ter sig annorlunda för Socialdemokraterna. Jag kan ändå trösta Göran Magnusson med att i den långa process som har lett fram till dagens debatt har Socialdemokraterna varit precis som vanligt, det vill säga man har ensidigt behandlat alla de frågor som ingår i riksdagsstyrelsens framställning utifrån ett renodlat regeringsperspektiv och man har varit väldigt oförmögen att se behandlingsordningen i parlamentet med några andra glasögon än regeringens glasögon. Det andra som hela tiden har varit närvarande är det stora partiets perspektiv och därmed den totala oförmågan att se de problem som partier som är något mindre än Socialdemokraterna möter i det parlamentariska arbetet. Det har lett till att Socialdemokraterna trots en lång och utdragen process i princip har sagt nej till varje förändring av vårt interna arbete. Jag vill gärna hålla med Göran Magnusson om att det är olyckligt att vi bryter traditionen och att ett stort parti därtill blir överkört i processen. Jag är också av uppfattningen att när det gäller politikens infrastruktur, de grundläggande spelreglerna för vårt arbete, är det angeläget att eftersträva så breda lösningar som möjligt. Men av det kan ändå inte följa att Socialdemokraterna i varje läge ska ha vetorätt mot varje förändring. Jag vill understryka att vi har haft en ovanligt lång och ovanligt gedigen beredningsprocess i det här arbetet. Herregud! Det är åtta år sedan Riksdagskommittén tillsattes. Det är ett antal år sedan Riksdagskommittén fick tilläggsdirektiv. Vi har haft ett antal remissvändor till partigrupperna - riksdagsgrupperna - i huset. Men trots det har Socialdemokraterna varit oförmögna att rubba sig en millimeter i arbetet. Det är det som har lett fram till den unika situationen att riksdagens talman och företrädare för sex partier i riksdagsstyrelsen är beredda att genomföra de nu föreslagna förändringarna i riksdagens arbete trots att socialdemokratin inte är med på vagnen. Det beror på att socialdemokratin under processen har uppträtt med den maktens arrogans som jag också anser att Göran Magnusson var en exponent för i sitt inledningsanförande. Innan jag går in på sakfrågorna vill jag inom parentes säga att jag lyssnade med intresse på Ingvar Svenssons inlägg. Det var nog mandatperiodens magsuraste anförande. Det var ingenting som var rätt i den process som har förevarit. Riksdagsstyrelsen har absolut inte fattat någonting, fru talman! Men de värsta formella ofullkomligheterna och allmänna tankehaverierna har gudskelov kunnat rättas till under konstitutionsutskottets behandling efter rådigt ingripande av Ingvar Svensson. Jag tackar Ingvar Svensson för detta. Men jag vill också säga att jag under Riksdagskommitténs långdragna arbete har sett med vilken kraft och energi Kristdemokraternas gruppledare Stefan Attefall har engagerat sig i arbetet, hur han har försökt överbrygga motsättningar mellan partierna, söka gemensamma lösningar och fördjupa diskussionen. Jag vet också med vilken noggrannhet han har gått tillbaka till den kristdemokratiska riksdagsgruppen för att försöka förankra sitt arbete i Riksdagskommittén. Om Ingvar Svensson inte har märkt någonting av detta är det ett problem mer för Ingvar Svensson än för Riksdagskommitténs beredningsprocess. Jag var inne på att det finns en ganska lång bakgrund. De förslag om förändringarna i riksdagens EU-arbete som ingår i det här betänkandet tog sin början i en bred arbetsgrupp under förste vice talmannens ledning - en arbetsgrupp med representanter för samtliga partier, en arbetsgrupp som arbetade efter en konsensusprincip, en arbetsgrupp vars rapport remitterades till samtliga partigrupper i riksdagen, för att därefter ånyo processas i Riksdagskommittén, riksdagsstyrelsen och konstitutionsutskottet. Det är inte en hafsig beredning. Det är inte en slarvig beredning, även om slutpunkten av den har blivit ett ställningstagande i sak som Göran Magnusson inte gillar. Vad är det då som är så förgripligt? Förändringen i förslaget innebär att vi får en institutionaliserad ordning i riksdagen för behandling av vitböcker och grönböcker. I dag är bilden väldigt diversifierad. En del utskott lägger ned mycket energi på de här preliminära tankedokumenten från EU:s institutioner, och andra gör det inte. Vi har från flera partier sett ett behov av att få en institutionaliserad ordning, där de här diskussionerna inte bara förs i utskottens slutna rum utan där vi också tillser att utskotten för sina diskussioner och tankar till kammaren i form av ett utlåtande. Det är viktigt att vi får en ökad tyngdpunkt på detta, därför att det samråd som äger rum i EU-nämnden är inriktat på beslutsfattande som ska ske på ett rådsmöte om några dagar, det vill säga där besluten i realiteten redan är fattade. Där riksdagens EU-arbete brister är i alla de ärenden som är på väg in i unionens olika beslutsprocesser, och det är där en ökad tyngdpunkt behöver läggas. Då är det bra att ha en ökad institutionaliserad ordning som gör att utskotten tvingas diskutera grön- och vitböckerna och föra den diskussionen till riksdagen. Det är inte en beslutsordning liknande den som gäller för riksdagens lagstiftning, som påstås i den socialdemokratiska reservationen nr 1. Det är inte sant. Här har man en ordning där det inte finns någon motionsrätt för riksdagens ledamöter med anledning av utskottets diskussion kring grön- och vitböckerna, där diskussionen i kammaren inte heller kan leda fram till några för regeringen bindande beslut eller något tillkännagivande till regeringen, men där det ändå finns en möjlighet att föra utskottets diskussion öppet inför svenska folket i denna kammare och där man sedan lägger ärendet till handlingarna och - ve och fasa! - då har möjlighet att rösta om med vilket resonemang man ska lägga ärendet till handlingarna. Då säger Göran Magnusson att "det är inget större problem" att riksdagen får möjlighet att diskutera EU-frågorna. Det var ju bra att det inte var ett "större problem" att riksdagen fick diskutera EU-frågorna. Men det är jätteförgripligt om man kan rösta om med vilket resonemang, med vilken motivering, som en grönbok eller en vitbok ska läggas till handlingarna. Jag menar att detta inte är det icke-beslut som Göran Magnusson i sitt inledningsanförande påstod att det var. Jag menar att det inte heller är ett beslut bindande för regeringen på det sätt som påstås i den socialdemokratiska reservationen. Det är - med de vackra ord som någon av våra domstolar i ett remissyttrande till konstitutionsutskottet uttryckte det - preliminära synpunkter av konstitutionellt oförbindande karaktär. De är enligt vår mening ägnade att bredda och fördjupa den parlamentariska EU-debatten. Det tycker jag är bra. Jag bestrider inte att det är Sveriges regering som företräder konungariket i det mellanstatliga och överstatliga samarbetet, men det innebär inte att vi ska lägga en munkavle på den parlamentariska debatten i Europafrågorna. Får jag sedan säga att Riksdagskommittén i alla dessa ärenden har vägletts av en ambition att ge också de mindre partierna i riksdagen bättre arbetsförutsättningar och arbetsvillkor. Det är ett skäl till den ordning som föreslås för EU-nämnden, det vill säga att det parti som saknar en ledamot eller en suppleant i EU-nämnden som sitter i det utskott som EU-nämnden ska samråda om ska ha möjlighet att ta in en ledamot från det utskottet. Då säger Socialdemokraterna i sin reservation för det första: Nej, det finns inget behov av extra sakkunniga i EU-nämnden. Nehej. Och varför skulle Socialdemokraterna vara de som är ägnade att göra den bedömningen? Ska inte varje parti kunna göra den bedömningen för sig? För det andra: Det är synd om statsråden, för det blir svårare att planera EU-nämndens arbete. Det är återigen det här ensidiga regeringsperspektivet. För det tredje: Det står i reservationen från Socialdemokraterna, vilket också Gustav Fridolin citerade, att EU-nämnden bygger på att en regering kan ha ett förtroendefullt samarbete med en fast krets av EU-nämndsledamöter. Jag skulle vilja säga att det förtroendefulla samarbetet i väldigt hög grad beror på hur regeringens företrädare uppträder i EU-nämnden, snarare än att de möter samma ansikten varje gång. Det är lätt för Socialdemokraterna att ta lätt på den här frågan. Ni har så många ledamöter och suppleanter i EU-nämnden att ni kan ha företrädare från varje fackutskott i EU-nämnden. Även vi moderater är ganska gynnade. Vi kan ha företrädare som ledamöter och suppleanter i EU-nämnden som representerar i alla fall de EU-relevanta utskotten. Men för mindre partier är det betydande svårigheter. Med det här förslaget öppnar vi nu en möjlighet för också de mindre partierna att låta sig företrädas i EU-nämnden av de ledamöter som de i varje fall anser bäst skickade för detta. Låt mig till sist säga några ord om utskottsindelningen. Det här har också med de mindre partiernas arbetsvillkor att göra. Jag vill understryka att inför enkammarriksdagen gjordes det noggranna överväganden av hur många utskott man skulle ha. De övervägandena utgick just ifrån att man för att få drägliga arbetsvillkor behövde ha en viss relation mellan antalet riksdagsmandat å ena sidan och antalet ledamots- och suppleantplatser i utskotten å andra sidan. Problemet var att den diskussionen utgick från riksdagsordningens bestämmelse om att utskotten ska bestå av lägst 15 ledamöter och 15 suppleanter. Vi har nu i realiteten etablerat en ordning där riksdagens utskott har 17 ledamöter och 17 suppleanter. Då är den noggrant penetrerade relation mellan antalet riksdagsmandat och antalet ledamotsplatser i utskotten som ingick i förarbetena till enkammarriksdagens tillkomst passé. Den relationen är rubbad, och det gör att det för många partier blir svårt att besätta platserna. Det motiverar en minskning av antalet utskott, och man kan diskutera hur den ska gå till. Jag vill understryka att det finns två skäl, som jag tycker är ganska tydliga, för den sammanläggning av utskott som riksdagsstyrelsen nu har föreslagit. Det här är oerhört trög materia. Sedan enkammarriksdagens tillkomst 1970 har vi, trots kontinuerliga diskussioner i 30 års tid, mäktat med att byta namn på jordbruksutskottet till miljö- och jordbruksutskottet och att flytta regionalpolitiken från arbetsmarknadsutskottet till näringsutskottet. Det är i stort sett vad vi har orkat med. Det är förvisso en trög materia. Med denna sammanläggning delar vi inte längre upp civilrätten mellan två utskott, och vi får en ordning där alla utskott har ett ansvar i budgetprocessen och ett eget utgiftsområde, något som dagens lagutskott som bekant saknar. Låt mig allra sist säga att det har varit intressant att ta del av beskrivningarna av KU:s inre liv och olika partiers eventuella och potentiella kompromissvilja. Men den diskussionen bortser helt från det ganska omfattande och i tiden långt utdragna arbete som har bedrivits i Riksdagskommittén med återkommande återkopplingar till partigrupperna. Jag vill säga att den processen har varit oändligt mycket mer genomtänkt, demokratisk och transparent än vad en uppgörelse i KU:s slutna rum skulle ha kunnat vara. Med det ber jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande 21. På några punkter innebär utskottets förslag ändringar i huvudbestämmelserna i riksdagsordningen. Jag yrkar, fru talman, att samtliga förslag till ändringar antas med endast ett beslut. Om den erforderliga majoriteten inte uppnås yrkar jag i andra hand att förslaget antas som vilande enligt benämnd beslutsordning som gäller för stiftande av grundlag.

Anf. 18 Göran Magnusson (S)

Fru talman! För att börja inte riktigt där Odenberg slutade men alldeles innan, nämligen med hans värderingar av konstitutionsutskottets arbete, förstod jag det på det sättet att vi hade utfört ett onödigt arbete. Det här var så väl förberett av gruppledarna, den sfär där Mikael Odenberg rör sig, att konstitutionsutskottet närmast borde ha uppträtt som expeditionsvaktmästare och bara skickat detta vidare. Det är naturligtvis ett problem i den här diskussionen att Mikael Odenberg befinner sig med sin kunskap i den här processen långt tillbaka. Jag vet ingenting närmare om konstitutionsutskottet där jag har arbetat. Men, Mikael Odenberg, vi har faktiskt arbetat tillsammans i riksdagsstyrelsen. Och riksdagsstyrelsen och talmannen har ju i riksdagsstyrelsen inte tagit ställning till det här förslaget. Riksdagsstyrelsen valde, av skäl som kanske Odenberg kan utveckla när han erinrar sig processen, att bara överlämna kommitténs betänkande utan något eget ställningstagande. Det borde väl kanske Mikael Odenberg ha observerat som en av ledamöterna i riksdagsstyrelsen. Om Odenberg hade lyssnat på mitt inledningsanförande där jag poängterade vikten av att riksdagens ledamöter engagerar sig i EU-arbetet hade inte vanföreställningarna behövt komma om att vi i praktiken skulle vara ointresserade. Odenberg säger att vi har ett regeringsperspektiv. Jag skulle vilja säga att vi har ett regeringsformsperspektiv. Grundlagen skapar en ram med en minoritetsregering och de förutsättningar som är. Om man ogillar minoritetsregeringen är det misstroendeförklaringen som ska användas. Riksdagens majoritet försöker nu justera i frågan. Utgångspunkten är väl att det kommer att vara ständiga socialdemokratiska regeringar? Därför måste reglerna riggas utifrån den utgångspunkten.

Anf. 19 Mikael Odenberg (M)

Fru talman! Jag kritiserar inte konstitutionsutskottet för att konstitutionsutskottet gör det beredningsarbete som ankommer på utskottet att göra - fattas bara annat. Men Göran Magnusson och ett antal andra talare har ondgjort sig över processen. Jag har då tyckt att det har funnits skäl att erinra om att det har funnits en ganska lång och ganska gedigen beredningsprocess i det här ärendet med återkommande återkopplingar till de sju riksdagsgrupperna här i huset. Det har varit en process som har varit väldigt transparent, inte minst i jämförelse med hur det skulle vara om Göran Magnusson satt och förhandlade med öppna eller bundna mandat i konstitutionsutskottets slutna sammanträdesrum. Det är ingen kritik mot att ni har tagit ett beredningsansvar. Jag har till och med tackat KU-ledamoten Ingvar Svensson för de förbättringar som konstitutionsutskottet har bidragit till med sin beredning. Enligt min uppfattning är det att se verkligheten med ett ensidigt regeringsperspektiv om man till och med uppfattar en diskussion i riksdagens kammare om grön- och vitböcker som ett hot mot regeringens möjligheter och förutsättningar att företräda konungariket Sverige i det mellanstatliga och överstatliga samarbetet.

Anf. 20 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Jag tror att Mats Einarsson på ett bra sätt har beskrivit dynamiken i de här besluten. Mats Einarsson hävdar att det inte är voterandet som avgör graden av bundenhet, utan det är processen i sig i debatten här. Mikael Odenberg anser att så är det inte, utan det är ett icke-beslut som ska fattas, och det är inte bindande för någon, vare sig utskott, riksdag eller regering. Det har också framförts av remissinstanser. Men det finns också remissinstanser som har riktat kritik ur konstitutionell utgångspunkt för den här anordningen och för det här systemet. Då kunde väl Mikael Odenberg möjligen stödja sig i en del av debatten också på de remissinstanserna. Om Ingvar Svensson förtjänstfullt har gjort förbättringar av det här förslaget från Riksdagskommittén är det väl kanske så att så förfärligt gedigen har beredningen ändå inte varit såsom Odenberg här försöker ge ett intryck av. Det är inte heller på det sättet att Socialdemokraterna är emot varje förändring. I varje fall är det min uppfattning. När det gäller om det hade funnits utrymme för att fortsätta en diskussion och kanske se om det gick att hitta en bättre kompromiss för att vi ville se vad som skulle kunna vara möjligt att få en bredare uppslutning kring beklagar jag att det är på det här sättet nu. Det gör ju alla talare hittills utom Mikael Odenberg som tycker att den här överkörningen är nödvändig att göra ur demokratisk synpunkt och för att öka insynen i EU-arbetet och annat. Jag tycker kanske att de argumenten kräver en ganska hög röst för att över huvud taget tränga igenom. De tränger inte igenom på grund av saklighet i varje fall.

Anf. 21 Mikael Odenberg (M)

Fru talman! Sanningen är ju att vi har hållit på i ett par års tid att föra en dialog med Socialdemokraterna om hur vi ska kunna komma framåt för att fördjupa och bredda EU-debatten och för att få drägligare arbetsvillkor för partier som inte är fullt lika stora som Göran Magnussons parti, och det har varit lögn att komma framåt. Det har inte saknats försök. Det har varit en långt utdragen process. Det har varit många utsträckta händer. Men det har varit tvärstopp, ingen beredvillighet att föra den diskussionen till slut från socialdemokratins sida. Jag menar att det är alldeles klarlagt att den av oss nu föreslagna beslutsordningen när det gäller ärendehanteringen kring grön- och vitböckerna är av en sådan art att de beslut som fattas i riksdagen inte är konstitutionellt bindande för regeringen, därmed, enligt min mening, inte heller ett konstitutionellt problem. Däremot hoppas jag att debatten, den fria debatten, är ägnad att påverka alla beslutsfattare, för det är ett av debattens syften. Jag tycker inte att regeringen ska uppfatta en öppen debatt i Sveriges parlament som ett hot mot regeringen.

Anf. 22 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Jag hade precis bestämt mig för att inte begära replik på Mikael Odenbergs anförande när han gjorde personangreppet på mig. Han påstod nämligen, om jag uppfattade honom rätt, att jag höll mandatperiodens magsuraste anförande här när jag inledde den här debatten. Fru talman, innebörden av det är väl att Mikael Odenberg inte brukar lyssna på riksdagens debatter. Det är mycket som man kan diskutera i sakfrågorna här och huruvida det är rätt berett eller inte. Men jag skulle vilja fråga Mikael Odenberg om hanteringsprocessen, att man lämnar ett förslag som spretar åt olika håll, skickar det vidare till KU utan behandling i riksdagsstyrelsen och utan remissförfarande och bara lägger allting i KU:s knä. Tycker Mikael Odenberg att det är ett korrekt och bra sätt att hantera den här typen av frågeställningar?

Anf. 23 Mikael Odenberg (M)

Fru talman! Ja, det tycker jag. Låt mig först säga att jag absolut inte gjorde något personangrepp. Jag gjorde ett konstaterande. Det är naturligtvis inte invändningsfritt. Som Ingvar Svensson mycket riktigt konstaterar är det klart att jag inte lyssnar på alla riksdagsdebatter. Det finns många andra riksdagsdebatter som jag inte har hört. Jag kan naturligtvis inte utesluta att det finns någon ledamot som i någon av de debatterna har vaknat till på fel sida och låtit ännu mer magsur. Jag utesluter inte det. Det här betänkandet handlar om vitt skilda frågor. Det handlar om utskottsindelning, EU-nämndens roll, EU-arbetet i kammaren, hela motionsinstitutet, debattformerna. Det är klart att det spretar. Det rör ett vitt spektrum av frågor som har med riksdagsarbetet att göra. I den meningen är det inte särskilt originellt. Förslagen spretar inte. De är väl sammanhållna i sina olika delar, och jag tycker att det finns en underbyggd argumentation. Bakom detta ligger en ganska långt utdragen process med, som jag återigen understryker, ett antal remissvändor, formella och informella, till förtroenderåd och riksdagsgrupper i de olika partierna. Det har varit en gedigen återkoppling. Det har i hög grad ersatt en formell remissrunda. Att riksdagsstyrelsen sedan inte har tagit formell ställning till förslagen är ingenting att jaga upp sig över. I realiteten har Riksdagskommittén arbetat på riksdagsstyrelsens delegation, och Riksdagskommittén har bestått av riksdagsstyrelseledamöter från de olika partierna. Och man har inte ansett det meningsfullt att ta en särskild omgång i riksdagsstyrelsen utan föra detta ärende till kammaren via konstitutionsutskottet. Det är inget konstigt med det.

Anf. 24 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! När det gäller om vi är magsura eller inte, så finns det en väldigt bra regel. Om jag blir utsatt för angrepp om att jag är bufflig, magsur och så vidare så brukar jag ofta säga till vederbörande att titta på sig själv i spegeln. Man kan till exempel i efterhand på webben lyssna på de debatter där man själv har deltagit. Då kanske man får lite jämförelsematerial. Fru talman! Här talar Mikael Odenberg om en gedigen återkoppling. Det föreskrivs ju ett beredningstvång, och det var inte uppfyllt i detta ärende. Det borde man väl ha tänkt på när det gäller gedigenhet i riksdagsstyrelsen. Att Riksdagskommittén inte skickar detta på remiss är ganska självklart. Det är en kommitté som utreder. Nu är det ju dubbla roller här eftersom gruppledarna har suttit i kommittén. Men riksdagsstyrelsen borde ha skickat detta på remiss till ett antal remissinstanser för att analysera om detta var ett bra förslag eller inte. Det är så det går till i alla typer av ärenden. Det hade varit ganska rimligt. Dessutom är det inte alldeles gediget. Vi kan när det gäller ett antal frågeställningar i fråga om ärendefördelning mellan utskotten se att det tydligen har skett en del missuppfattningar. Det var tydligen inte så stor gedigenhet. Som jag pekade på i mitt huvudanförande har man inte heller riktigt förstått EU-processen. Och det förvånar mig när till exempel en sådan som Mikael Odenberg tidigare har suttit i EU-nämnden och borde ha förstått hur denna process går till.

Anf. 25 Mikael Odenberg (M)

Fru talman! Vilken tur då att Ingvar Svensson har sett ljuset och upptäckt alla de sammanhang som Riksdagskommittén, riksdagsstyrelsen och vi övriga har missat. Det beredningstvång som uppställs är uppfyllt i detta ärende. De förslag som läggs på riksdagens bord är resultatet av ett i fråga om tid och fördjupning omfattande arbete. Därmed anser jag att riksdagen bör vara redo för att gå till beslut och fatta de beslut som är ägnade att bredda och fördjupa EU-debatten och ge mindre partier i denna kammare bättre arbetsvillkor.

Liselott Hagberg (Fp)

Anf. 26 Liselott Hagberg (Fp)

Fru talman! I takt med att omvärlden förändras måste förstås även riksdagens arbete förändras, utvecklas och förbättras. Riksdagskommittén, som har bestått av representanter för alla riksdagens partier, har också kallat sitt huvudbetänkande, som någon här tidigare lyfte fram, Riksdagen i en ny tid . I det betänkande som vi nu debatterar behandlas förutom Riksdagskommitténs betänkande även ett antal motioner från riksdagens olika ledamöter. Detta är inte den första och alldeles säkert inte den sista större översyn som görs av riksdagens arbetsformer. Sedan början av 90-talet har liknande arbete utförts i tre olika omgångar. Det är både välkommet och naturligt att riksdagens arbetsformer måste ses över med jämna mellanrum. Vi kan därför vara tämligen säkra på att det kommer att fattas beslut om förändringar om riksdagens arbetsformer även i framtiden. Samtidigt kan man konstatera en annan sak, nämligen att det inte är denna typ av utskottsbetänkanden som tillhör den sort som väcker så väldigt stor uppmärksamhet och så stort intresse hos allmänheten. Jag skulle tro att många som har lyssnat på denna debatt tycker att den är helt obegriplig. Anledningen till det är främst att detta rör riksdagens interna arbete, vilket är något ganska främmande för de allra flesta. Å andra sidan ligger det i allas vårt intresse att de medel som finansierar hela riksdagsapparaten används på bästa möjliga sätt. Därför är det också viktigt att vi genomför detta arbete med största möjliga öppenhet. Människor ska nämligen på många olika sätt kunna ta del av, känna sig delaktiga i och följa riksdagens arbete. Det är viktigt att människor ges möjlighet att ta del av de förslag som diskuteras och ges möjlighet att följa debatten på ett öppet sätt. De förändringar som konstitutionsutskottet nu föreslår i detta betänkande handlar om en massa olika saker, som har sagts här tidigare. Det är allt från EU-frågor till det interparlamentariska arbetet. Det handlar om arbetet i utskotten, om motionsbehandlingen, om lokaler, om seminarier, om information, och det handlar till och med om utlåning av cyklar. Det handlar faktiskt om allt möjligt. Många av de riksdagsledamöter som jag har mött har högt ställda förväntningar på de förändringar som dagens betänkande och de beslut som vi kommer att fatta kommer att föra med sig. Riksdagskommitténs förslag till förändringar bygger på ett utredningsarbete som har genomförts under lång tid. Det bekräftades av Mikael Odenberg som stod i talarstolen före mig. För flera av dem som har motionerat inom detta område hade det varit önskvärt med djupare utredningar och med mer långtgående förändringar. Andra anser att det åtminstone inom vissa områden inte ska genomföras några förändringar över huvud taget. Det har, som sagts här tidigare, lagts väldigt mycket tid på att diskutera huruvida det är bra eller dåligt att det ska finnas möjlighet att votera om utskottens utlåtanden när det gäller grön- och vitböcker och andra strategiska dokument. Det finns också en s-reservation som handlar om detta. Den bygger på att det finns en stor oro för att regeringen tidigt ska bindas upp för en viss ståndpunkt. Men jag menar att hela tanken med att i ett tidigt skede skapa debatt om EU-frågorna bygger på att frågorna debatteras på ett öppet och livfullt sätt. En förutsättning för det är förstås att det finns möjlighet att fullt ut vädra olika uppfattningar. Att det sedan ges möjlighet att votera om alternativa skrivningar i utskottens utlåtanden tror jag bidrar till en livfull debatt. Och eftersom kammarbeslutet efter voteringen inte blir rättsligt bindande, menar jag att det inte finns någon anledning att känna oro för att regeringen ska bli bakbunden. Jag ser det snarare som en möjlighet för regeringen att få god vägledning och kunskap om riksdagens uppfattning. Göran Magnussons resonemang om grön- och vitböckerna tycker jag mer liknar en studiecirkel för riksdagens ledamöter, alltså att behandlingen av grön- och vitböcker ska ses som ett folkbildande sätt för riksdagen att få del av EU-frågorna i stället för att det ska ses som ett sätt att ge vägledning för regeringen. Här finns i alla fall en gemensam vilja hos en majoritet av konstitutionsutskottets ledamöter att genomföra dessa viktiga förändringar. Och tanken med en förändrad behandling i riksdagen när det gäller just EU-frågorna är ju inte ny. Den bygger på en uttryckt önskan att öka engagemanget i hela riksdagen för EU-anknutna frågor. Riksdagen måste komma in tidigare i beslutsprocessen, och Folkpartiet har tidigare lagt fram förslag till reformer som rör riksdagens arbete med just EU-frågor. Vi har poängterat att fackutskotten behöver ges en förstärkt roll i riksdagens EU-arbete. Folkpartiet har också tidigare drivit ståndpunkten att EU-nämndens sammanträden som huvudprincip borde vara öppna. Därför känns det förstås positivt att vi senare ska fatta beslut som delvis går i en sådan riktning. I ärlighetens namn har vi även lagt fram förslag som vi inte har fått gehör för, till exempel att våra EU-parlamentariker, och då menar jag förstås alla de svenska EU-parlamentarikerna, likt de holländska EU-parlamentarikerna skulle kunna ges möjlighet till återrapportering i riksdagen, till exempel genom deltagande i särskilt anordnade debatter. Vi menar att det ytterligare skulle bidra till att EU-politiken kom ännu närmare medborgarna och att EU-politiken på ett naturligt sätt blev ett inslag i den dagliga politiska debatten. Men det faktum att vi inte har fått gehör för alla våra ståndpunkter får förstås inte innebära att vi fullständigt låser positionerna när det gäller förändringar i arbetet med EU-frågorna. Med de beslut som vi så småningom ska fatta tar vi några steg framåt, vilket, som sagt, är positivt. Det är bättre med några steg än inga steg alls. Om förändringar i utskottsindelningar har det förts en diskussion ända sedan enkammarreformen. Främst har diskussionen handlat om en jämnare arbetsbelastning mellan utskotten. Konstitutionsutskottet föreslår nu, efter det att Riksdagskommittén låtit genomföra ett omfattande utredningsarbete, ett antal förändringar vad gäller både utskottsindelning och ärendeindelning. Förutom att ärenden flyttas mellan utskott föreslås det även att antalet utskott minskas. En viktig aspekt när det gäller minskningen av antalet utskott är att de partier som är representerade i riksdagen ska ges möjlighet att delta i utskottens ärendeberedning utan att proportionaliteten i utskotten för den skull minskar. Det är nämligen inte tillfredsställande att det finns partier som saknar representanter i vissa utskott. För att åstadkomma det är det nödvändigt med en minskning. Olika förslag om sammanslagningar har övervägts. Det finns en rad förslag från enskilda ledamöter både om sammanslagningar av utskott och om flytt av ärenden från ett utskott till ett annat. Riksdagskommitténs förslag handlar om att inrätta ett civilutskott bestående av lag- och bostadsutskotten. Även här finns det en reservation från Socialdemokraterna. Jag kan förstå oron för förändringar. I många sammanhang är det tryggare när allt är som det alltid har varit. Men samtidigt finns det inte någonting som är så bra att det inte kan bli bättre. Vad jag däremot inte förstår är den del av reservationen som handlar om att frågan inte har utretts tillräckligt. Enligt min uppfattning finns det ett väl underbyggt resonemang just om sammanslagningen av bostads- och lagutskotten. I den sista delen av mitt anförande tänkte jag ägna några ord åt motionsbehandlingen. Här tror jag att det kommer att finnas mer att göra. Jag tror att det är ett område som, som jag inledningsvis sade, alldeles säkert kommer att innebära nya förslag om förändringar när det gäller framtidens riksdagsbeslut. Troligtvis kommer det att behövas en översyn av både motionsrätten och själva behandlingen av motionerna. Som vi alla vet slås ständigt nya rekord när det gäller antalet motioner som väckts under allmänna motionstiden. Det kan man säga säkert är en del av den nya tekniken; det är nu så mycket enklare att gång efter annan väcka en motion och bara göra några små förändringar. På det viset har det, tror jag, blivit en större anhopning av motioner. Slutligen vill jag säga att jag liksom många andra som tidigare varit uppe i debatten förstås tycker att det hade varit bättre om en ännu bredare majoritet hade ställt sig bakom de förslag som nu presenteras. Min uppfattning är ändå att varje initiativ som bidrar till att riksdagens arbete blir effektivare och gör arbetet mer tillgängligt för medborgarna ska välkomnas. I dag tar vi, som sagt, några steg framåt. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet. I detta anförande instämde Tobias Krantz (fp).

Anf. 27 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Sammanläggningen av lagutskottet och bostadsutskottet är sakligt motiverad, säger Liselott Hagberg och majoriteten. Man kan väl fundera på om - i varje fall med Gustav Fridolins sätt att se på saken - de som har rätt i sammanhanget är de som kan mest om en sak. Varken lagutskottet eller bostadsutskottet känner väl någon riktig entusiasm inför den sakligt motiverade sammanläggningen. Det kunde kanske vara klädsamt att något respektera de ledamöter som arbetar i de två utskotten. Jag vill ta upp det här med icke rättsligt bindande. Vi som arbetar i KU har ju viss erfarenhet av behandlingen av KU:s granskningsbetänkanden, hur bindande de besluten anses vara och vilka tvister vi har om hur man ska se på den saken. Jag skulle vilja ställa en fråga till Liselott Hagberg: Om en regering avviker från ett sådant här icke-bindande icke-beslut i riksdagen, är det då möjligt att i det sammanhanget KU-anmäla regeringen eller statsrådet och hänvisa till att riksdagens ståndpunkt är denna? När det sedan gäller studiecirkelverksamheten måste jag säga att jag inte kan se föraktfullt på den. Den har skapat mycket bildning, mycket kunskap och mycket opinionsbildning. Jag tror väl inte att behandlingen i utskotten av grön- och vitböcker och andra dokument blir sämre av att man inte får votera om saken. För mig förefaller nu det viktiga vara att votera. Det viktiga från min synpunkt är faktiskt att efter diskussion komma fram till en hyggligt gemensam slutsats. Men det tycks inte vara det viktiga, utan det viktiga är att vi får markera skillnader i sammanhanget.

Liselott Hagberg (Fp)

Anf. 28 Liselott Hagberg (Fp)

Fru talman! Jag vill börja med att korrigera Göran Magnusson. Jag sade inte att det var sakligt motiverat - jag vet precis vad jag sade. Jag sade att jag tycker att det är märkligt att Socialdemokraterna i den senare delen av den reservation som rör utskottsindelningen hänvisar till att frågan om sammanslagningen inte har utretts tillräckligt. Såvitt jag vet har varken Göran Magnusson eller jag suttit med i Riksdagskommittén och varit med i utredningsarbetet. Men vi har båda haft möjlighet att läsa det betänkande som de har lämnat ifrån sig. Jag uppfattar att det finns ett väl underbyggt resonemang som motiverar varför just en sammanslagning av lagutskottet och bostadsutskottet ska äga rum. Det är skrivet ganska mycket om detta, så det där tycker jag är ett ganska svagt argument. När det gäller huruvida det är positivt eller negativt att votera om grön- och vitböcker sade jag tidigare här att jag tror att det leder till en livfullare debatt om det ges möjlighet att vädra uppfattningarna på ett öppet och tydligt sätt och att det också görs här i kammaren. Göran Magnusson har sagt väldigt mycket om grön- och vitböcker i den beredningsgrupp vi haft i KU när det gäller det här betänkandet. Jag tillhör dem som har lyssnat mer än jag har talat och vet att Göran Magnusson på egentligen vartenda sammanträde har talat om just grön- och vitböckerna, så jag har förstått att den stora oron gäller just voteringssituationen. Att öppet visa olika uppfattningar här i riksdagens kammare är ett problem för Göran Magnusson. Jag tycker att det är ett problem att det är ett problem för Göran Magnusson.

Anf. 29 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Nej, jag är inte alls oroad för meningsbrytningen och diskussionen. Vad jag oroar mig för är den cementering av motsättningarna på preliminära stadier som voteringarna leder fram till. Men det är tydligen viktigt med cementeringen av motsättningarna. Från min demokratiska utgångspunkt - möjligen har jag lärt mig det i en studiecirkel - är debatten till för att faktiskt försöka hitta en konsensus, en gemensam ståndpunkt. Men för Liselott Hagberg och andra är det uppenbarligen så att det är skillnaden och motsättningen som är det viktiga. Jag och Socialdemokraterna har svårt att se att det skulle vara av gemensamt intresse. Vidare tycker jag att det är lite nonchalant - eller hur man nu ska uttrycka saken - att säga att det här inte betyder någonting. Det är en meningsbrytning, och det är - som någon domstol uttryckt saken - oförbindande ur konstitutionell synpunkt. Eftersom det är oförbindande ur konstitutionell synpunkt är det möjligen bindande ur någon annan synpunkt. Det är väl ungefär det som Mats Einarsson här har försökt att beskriva, alltså att det i praktiken ändå framför allt av dem som vill någonting annat än det som majoriteten här står för kommer att användas för att hävda att det borde vara på ett alldeles annorlunda sätt. Det är legitimt att göra det. Frågan är bara varför man på ett tidigt stadium måste manifestera de motsättningarna just i riksdagen och använda den beslutsprocess och det system vi har för att fatta för medborgarna bindande lagliga beslut, ekonomiska budgetbeslut och annat. När det sedan gäller detta med om det är sakligt motiverat eller väl underbyggt är det kanske en fråga för semantikerna att reda ut skillnaderna där. I varje fall uppfattar jag att Liselott Hagberg tycker att det är bra att slå samman bostadsutskottet och lagutskottet.

Liselott Hagberg (Fp)

Anf. 30 Liselott Hagberg (Fp)

Fru talman! Det är ju så att man när man inte har reserverat sig står bakom det som läggs fram för beslut. När det gäller sammanslagningen av bostads- och lagutskotten har jag inte reserverat mig. Precis som övriga som inte har reserverat sig står jag alltså bakom det beslut som vi så småningom kommer att fatta i den frågan. När det gäller var debatten ska föras förde jag in studiecirkelstanken. Jag är inte heller negativ till studiecirklar; jag tycker att det är positivt med studiecirklar i bildande syfte. Likheten med studiecirkeln är att där förs diskussionen i ett slutet rum, och det är till för dem som deltar i den cirkeln och som finns i rummet. En öppen debatt i plenisalen, här i kammaren, är tillgänglig för fler. Vi vet också att i de utlåtanden från utskotten där det inte finns någon reservation är det inte alls ovanligt att det inte finns någon talare anmäld. Det är klart att det blir en spänst i diskussionen när det finns möjlighet att vädra olika uppfattningar. Jag tror att det stärker både människor och argument att man kan vädra olika uppfattningar. Det är hela tanken med debatt att man kan ge uttryck för olika uppfattningar. Jag ser den debatten som oerhört viktig. Den är, som jag sade, vägledande för regeringen. Därför är det viktigt att debatten förs här i riksdagen öppet för att regeringen ska få en uppfattning om hur riksdagens uppfattning ser ut.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 31 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Riksdagen i en ny tid - visst låter det stort. Om det vore så stort som titeln antyder hade vi säkert nått större enighet. Nu är titeln, som någon tidigare varit inne på, lite mer visionär än vad innehållet lever upp till. Av det skälet är vi redo att i grundlagsordning gå till beslut i de här delarna. Det är inte konsensus som krävs, men vi kan konstatera att sex av riksdagens sju partier står bakom det förslag som vi så småningom ska ta ställning till. Det är inte alla gånger, fru talman, som det är fallet när riksdagen ändrar i sina grundläggande lagstiftningar. Trots att jag haft synpunkter på den vision som framträder när man läser titeln kan man ändå inte låta bli att känna att Karin Boyes gamla dikt, så ofta citerad, har en viss betydelse i sammanhanget, för visst gör det ont när någon knopp ska brista. Så känns det när vi ska ta ett litet steg framåt när det gäller riksdagens arbete. Det verkar göra ont att kunna samlas bakom förslaget om förnyelse. När riksdagen beslutade om att Sverige ska gå med i EU landade EU-frågorna i samråd hos EU-nämnden. Riksdagsledamöterna har vid undersökningar visat sig vara missnöjda, till och med mer missnöjda än vad man är i andra länder, med hur EU-frågorna hanteras. Det har lett till en del diskussioner om hur vi ska kunna förändra EU-arbetet, för att vi ska kunna skapa större delaktighet bland riksdagsledamöterna, för att vi ska kunna åstadkomma en EU-debatt som gör att medborgarna får möjlighet att både lyssna, lära, granska, utkräva ansvar. Därav också den kommitté som fick till uppgift att titta på EU-arbetet i riksdagen och som landade i ett konsensusställningstagande, mer eller mindre, som sedan har vidarearbetats, remitterats och behandlats, som några tidigare redan har varit inne på. Vi kunde konstatera, och det framgår också av dagens handling, att EU-nämnden är väldigt nöjd med dagens ordning. Men de är i stort sett de enda. Man kan diskutera alternativ som stora utskott eller flera kamrar. Det finns olika modeller för att lösa detta för att säkra att riksdagen, parlamentet, är aktivt och deltagande. Från Centerpartiets sida har vi sökt ny lösning. Vi har accepterat den kompromiss som blev följden i den här frågan. Vi, som några andra partier, önskade lägga ned EU-nämnden för att tydliggöra att det är fackutskotten som ska ta ansvaret och tydliggöra en struktur så att utskotten engagerat kan delta i EU-arbetet. Men det blev en kompromiss, och vi har stått bakom den och står bakom den även i dag. Därför har vi inte haft några motioner i våra gamla frågor, utan vi har accepterat kompromissen. Det ger ett dynamiskt utrymme, kan man väl kalla det för, för att utveckla praxis. Här är vår förhoppning att utskotten tar sin plats. Grön- och vitböcker och strategiska dokument ska utskotten bearbeta i starten av en process och lämna synpunkter till kammaren. Men när man gör det är det av flera skäl. Utskotten får höra kammarens debatt. Det är inte bara, som framgår i dag, ett utskott som äger frågan, utan kammardebatten är till för alla att kunna delta i. Det är viktigt att medborgarna får möjlighet att höra och se hur vi har hanterat grön- och vitböcker och strategiska dokument och vad vi tycker för att de ska kunna bli delaktiga i debatten och för att de också ska kunna utkräva ansvar av oss. Det är viktigt för utskotten och viktigt för medborgarna. Det borde vara viktigt för regeringen att också få höra vad kammaren tycker och vad utskotten tycker i ett tidigt skede av en process, inte bara i slutet. Det är också, fru talman, viktigt för andra parlament. I en ny tid går vi in i ett samarbete över nationsgränserna också här. Vi har att verka för att förändra, att påverka, att vara medborgarnas företrädare inte bara i frågor som rör territoriellt nationella frågor utan också frågor som är nationellt intressanta för medborgarna. Då måste vi våga gå utanför våra gränser. Att kammaren tar ett beslut eller inte tar ett beslut - oavsett vilket kommer det att få en politisk status. Offentlighet och debatt syftar just till att synliggöra var majoriteter ligger, var åsikter finns att bryta i olika perspektiv. Det syftar till att få en effekt, oavsett om vi fattar beslut eller inte fattar beslut. För det fortsatta samråd som ska vara i frågorna i EU-processen är det naturligtvis värdefullt att vi har ett bra underlag i ett tidigt skede. Jag noterar att regeringen och vi här i kammaren ofta brukar peka på vikten av att vi ökar EU-debatten. Regeringen har tillsatt en myndighet som har till uppgift att hantera EU-debatterna för att man ska kunna lyssna och höra vad medborgarna tycker. Visst vore det värdefullt att få en sådan debatt också i kammaren så att regeringen i ett tidigt skede av processen skulle få höra vad kammaren tycker och var partierna står i olika frågor. Det är inte slutsamråd som ska äga rum i kammaren, vilket man ibland kan tro när man hör debatten. Syftet är naturligtvis också att minska det demokratiska underskottet och ta vårt ansvar i den här kammaren för att föra EU-frågorna närmare den nationella debatten, där de hör hemma. Vi har i det här betänkandet hittat ett steg för att föra in riksdagen i en ny tid. Det är gott, men det är inte det slutliga steget. Precis som andra har sagt kommer det att bli förändringar också i framtiden. Vi kommer att lära av nya erfarenheter. Vi kommer att utveckla en ny praxis och förmodligen förändra på nytt. Här har berörts forsknings- och framtidsfrågor. Vi har diskussioner om kammararbetet, och det kommer säkert att bli nya debatter om det i framtiden. Motionsrätten kommer, som någon tidigare varit inne på, att förändras. Det kommer säkert att väcka nya diskussioner. Och vi har ett förslag om sammanläggning av utskott, som förmodligen inte heller är det slutliga. Precis som regeringen har förändrat sin organisation kommer säkert också riksdagen att göra det i framtiden. Det är en kompromiss. Om Socialdemokraterna hade medverkat till kompromissen i ett tidigt skede hade det naturligtvis varit välkommet. Medan vi andra har samlat oss för en kompromiss vill Socialdemokraterna på nytt åstadkomma att vi ska förflytta oss utan att de själva ger någonting i stället. Det kan inte tolkas på annat sätt än att man sökt att sätta stopp för riksdagen att ta ett myrsteg in i en ny tid, fru talman.

Anf. 32 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Är Kerstin Lundgren medveten om att det som nu håller på att ske, överkörningen av en tredjedel av riksdagen när det gäller riksdagens arbetsformer och spelregler, såvitt jag vet inte har inträffat tidigare? Jag har gjort vissa undersökningar. Kerstin Lundgren kanske borde tala med Bertil Fiskesjö, om nu gamla centerpartister har någon talan i Centerpartiet, om andan och stämningen och om den vikt man lade vid att faktiskt försöka vara överens över en bred majoritet kring spelreglerna. Kerstin Lundgrens parti har ju nått stor framgång i den så kallade kompromissen på majoritetssidan, nämligen att EU-nämnden i praktiken läggs ned. Den är ju mest kosmetika. Nämnden ska få vara med på slutet när loppet är kört och hålla i gång diskussionen. Det är en stor framgång för Centerpartiet, Miljöpartiet och delar av något parti som vill ha det på det sättet. Jag tycker att det är lite trist att kompromissen ska bestå i att EU-nämnden blir kvar, men egentligen avlövas verksamheterna. Ingvar Svensson har pekat på detta. Och det finns inkonsekvenser och konstigheter i relationen mellan utskotten och EU-nämnden som väl får utredas på något sätt. I den allmänna folkbildningsandan känner Socialdemokraterna precis lika starkt för att det ska vara öppna diskussioner, meningsbrytningar, redovisningar av olika ståndpunkter - och olika perspektiv, som Kerstin Lundgren uttryckte saken. Men vi har väldigt svårt att förstå varför det perspektiv som för ögonblicket råder måste manifesteras, cementeras och fastställas på det sätt som majoriteten här tänker sig att det hela ska gå till. Dessutom kan man konstatera att grön- och vitböcker inte är hemliga för närvarande, utan de är tillgängliga för allmänheten och ger möjlighet till debatter.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 33 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag har inte hört så många förslag från majoriteten i den här kammaren, som Socialdemokraterna ju oftast tillhör, som har krävt att vi ska ha en debatt i kammaren om grön- och vitböcker eller att vi i utskotten engagerat ska lägga fram något betänkande eller göra någonting annat utifrån det. Vi är ju alla överens om, gott folk, att dagens ordning inte har skapat det rum som krävs för att få in EU-frågorna på ett bredare sätt. Den har inte skapat delaktighet här i kammaren eller delaktighet i EU-debatten, utan det krävs någonting nytt. Då måste man naturligtvis vara beredd att förändra, att ta ett litet steg. Det är den diskussionen som har varit. Jag förstår i ärlighetens namn inte varför det skulle vara så bekymmersamt om det vore så att riksdagen av något skäl skulle finna anledning att fatta beslut i de här frågorna, för det behöver ju inte vara utgångsläget. Det kan ju vara så att de läggs till handlingarna utan notering. Men om det visar sig att det finns en åsikt i kammaren som det finns majoritet för, men som inte blir synlig, är det klart att man måste ha den möjligheten. Vad betyder då det? Skulle det förstöra förutsättningarna att samarbeta? Så är det ju inte. Det förstörde inte för regeringen att förhandla om presidentfrågan, som Göran Magnusson ofta hänvisar till. Det förstör naturligtvis inte heller i andra sammanhang. Däremot är det givetvis intressant om regeringen talar om vad som är skälen till att man har landat i en annan slutsats, för det är det som vi är intresserade av att höra.

Anf. 34 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Det här handlar inte så mycket om omtanke om regeringen. Det handlar om omtanke om Sveriges position och Sveriges möjligheter i EU-sammanhang, som jag ser det. Hattfrågan, eller presidentfrågan, användes ju sedan för en KU-anmälan och påståenden om att regeringen grovt hade förbrutit sig och annat. Det hindrade inte genomförandet, för det fanns andra kloka länder som föreslog det i konstitutionen. Det är ännu inte genomfört. En fråga till Kerstin Lundgren: Vad har Kerstin Lundgren själv gjort för att få i gång debatter i EU-frågor och om grön- och vitböcker i denna kammare? Hur många interpellationer har Kerstin Lundgren ställt? Interpellationsinstitutet är ju fullt möjligt att använda. Men det använder man inte, utan utskotten måste, som Gustav Fridolin säger, tvingas att ägna sig åt de här frågorna. Dessutom - jag var på väg att säga det tidigare - är grön- och vitböckerna tillgängliga. Kerstin Lundgren vet att KU av och till ägnar sig åt några dokument om yttrandefrihetsfrågor, tryckfrihetsfrågor och annat som vi har sett anledning att engagera oss i. När det gäller EU-nämnden kan jag konstatera, eftersom vi mest talar om motsättningar, att det varit väldigt få voteringar i EU-nämnden på de tio år eller hur länge den nu har funnits. Antalet motsättningar, framför allt där regeringen inte har fått majoritet för sin ståndpunkt, är ju försvinnande litet. Därför kan man fråga sig varför detta manifesterande, cementerande av en motsättning måste ske i riksdagen genom en votering. Socialdemokraterna har väckt tanken om att kunna ha både öppna utskottsutfrågningar kring de här frågorna och diskussioner om utlåtanden från utskotten om grön- och vitböcker i en annan lokal än denna, ungefär som det finns möjligheter i det engelska parlamentet att förbehålla kammarens lokal för det reella beslutsfattandet.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 35 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Sveriges position och Sveriges möjligheter - men är det inte den här kammaren som ändå är Sveriges medborgares främsta företrädare? Det brukar ju annars framhållas med kraft av Göran Magnusson. Inte kan det väl vara så, Göran Magnusson, att Sveriges möjligheter förintas av att den här kammaren diskuterar och debatterar och till och med vågar ta ett beslut? Vi vågade ju göra det när det gällde det konstitutionella fördraget. Då skapade vi debatt utifrån ett antal motioner därför att vi ville föra in frågan i kammaren. Uppenbarligen blev Socialdemokraterna så brända av den erfarenheten att de nu inte vill föra in frågorna här. Det går till och med så långt att Göran Magnusson här talar om att han vill ha ett särskilt debattrum där frågorna ska få föras till torgs för att inte få in dem här i kammaren. Dra slutsatser av att grön- och vitböcker normalt inte diskuteras i kammaren! Dra slutsatser av det hittillsvarande EU-arbetet och av att riksdagsledamöter säger att de inte är delaktiga! Våga ta ett steg för att pröva en ny ordning i en ny tid och för frågan om grön- och vitböcker hit till kammaren på ett tidigt stadium, så att det blir möjligt för svenska folket att granska och dra slutsatser av vårt agerande. Låt oss göra det och på det sättet föra EU-frågorna närmare medborgarna. EU skriker ju efter vägar att föra EU-frågorna närmare medborgarna. Det här är ett litet, litet steg, som jag hoppas, i den riktningen, fru talman.

Anf. 36 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag ska fokusera enbart på EU-frågorna och bristerna på detta problemområde. Jag startar med ett lite bredare perspektiv, sedan gör jag några reflexioner med anledning av något av det som har sagts här tidigare. Som några har påpekat finns det en lika vanlig som berättigad kritik som går ut på att medborgarna i Europeiska unionen inte är tillräckligt involverade i Europapolitiken. I Sverige har vi, förutom detta övergripande problem som medborgare i Europeiska unionen, EU-frågornas demokratiska förankring på hemmaplan, nämligen i vårt eget parlament här i riksdagen. Jag menar att den analys och de förslag om EU-frågornas hantering som har lagts fram av Riksdagskommittén och sedan behandlats av konstitutionsutskottet inte är dåliga. De är värre än så. De är undermåliga. Analysen förtjänar underbetyg. De förslag som läggs fram i nästa steg grundade på en sådan undermålig analys blir naturligtvis också undermåliga och kan av mig inte få något annat omdöme än att de är underkända. Jag menar att svensk demokrati hade förtjänat bättre. Den svenska EU-debatten och det svenska EU-samarbetet hade förtjänat bättre. Som några har sagt finns det både inom och utom riksdagen ett missnöje. I botten för det allmänna missnöjet med EU-frågornas hantering i riksdagen ligger naturligtvis den större frågan om EU-medlemskapets demokratiska förankring i Sverige. Vad vi kan göra är att ta ett steg på vägen att lösa den frågan eller förbättra situationen beträffande den demokratiska förankringen av EU-samarbetet i Sverige, men vi har inte gjort det. Det finns en bred enighet inom riksdagen att alltför få i riksdagen har insyn och överblick beträffande EU-frågorna och att därmed för mycket makt koncentreras till regeringen som har att verkställa Sveriges EU-politik. Det är något som riksdagen skulle kunna ändra på. Ledamöterna i riksdagens utskott har för lite engagemang och för lite inflytande i EU-frågorna. Ledamöterna i riksdagens EU-nämnd anses å andra sidan ha för mycket att säga till om och en för tung arbetsbörda. Samtidigt är det nödvändigt att ha en ordning som säkerställer att regeringen i förväg tvingas kontrollera att det finns stöd i riksdagen för överenskommelser som binder Sverige och som regeringen ingår vid mer eller mindre formella ministerrådsmöten i EU. Det är viktigt också för regeringen att ha en sådan kontroll i förväg eftersom en stark nationell förankring kan stärka Sveriges förhandlingsposition i EU-samarbetet och har gjort det vid flera tillfällen när ett statsråd har kunnat hänvisa till att ståndpunkten är förankrad i riksdagen och har en bred majoritet bakom sig. Ett mycket bra exempel är den svenska fasta hållningen beträffande narkotikapolitiken. Ett annat motiv för denna i-förväg-kontroll av regeringens agerande i EU är att Sverige har haft en minoritetsregering sedan Sverige blev medlem av Europeiska unionen. Utan kontroll i förväg kan en sådan regering naturligtvis råka ut för ett underkännande och i sista hand en misstroendeförklaring om den skulle ingå en överenskommelse i Europeiska unionen som vid hemkomsten visar sig sakna stöd i riksdagen. Man kan konstatera att i EU-frågorna har regeringsunderlaget för den socialdemokratiska regeringen under hela medlemskapstiden i huvudsak varit de borgerliga partierna. Allt detta var utgångsläget för Riksdagskommittén när den, och nu KU, har föreslagit nya regler för EU-frågornas hantering i riksdagen. Jag måste konstatera att Riksdagskommittén helt har missat chansen till ett genuint demokratiskt genombrott för EU-frågorna i riksdagen. Jag vill här lyfta fram de mest bekymmersamma bristerna. I det här förslaget frågar sig författarna aldrig varför ledamöterna och utskotten inte redan i dag sysslar mer med EU-frågor, om man nu är överens om att detta är viktigt. Det finns ju ingenting i nuvarande regler eller författningar som hindrar detta. Om man hade ställt sig frågan hade man funnit att en huvudanledning är brist på tid och ork hos ledamöterna. De arbetsuppgifter som tillkom genom EU-medlemskapet 1995 adderades till redan existerande uppgifter. Ingenting togs bort. Varje mandatperiod läggs det till några nya uppgifter som utvärdering och uppföljning. De läggs till redan ackumulerade arbetsuppgifter. Om det ska bli en reform så att riksdagen verkligen blir och orkar vara mer engagerad i EU-frågorna måste några av de nuvarande arbetsuppgifterna först eller samtidigt lyftas bort. Oförmåga att i handling prioritera utrymme för EU-frågorna i riksdagen är min allra viktigaste invändning. Det kunde ju inte konstitutionsutskottet göra så mycket åt, men Riksdagskommittén har svikit på den punkten. Något som inte har nämnts av en enda talare från konstitutionsutskottet, en central fråga som har undvikits, är: Ingen analyserar den grundläggande frågan om inflytandet för riksdagen ökar eller minskar visavi regeringen på grund av de föreslagna förändringar som ska röstas igenom. Kommer riksdagens makt att öka, är det regeringen som vinner på detta eller är det status quo? Sanningen är, enligt min bedömning, att vi inte har en aning om det. Man kan väl inte fatta ett beslut som man inte har en susning om konsekvenserna av när det gäller just det som EU-nämnden och riksdagen ska göra, nämligen att kontrollera regeringens agerande i Europeiska unionen före och efter det att man har varit på ministerrådsmötena. Det är inte acceptabelt, menar jag. Detta är ett stort och växande politikområde sedan 1995. Analysen i Riksdagskommitténs betänkande borde ha inletts med ett resonemang om riksdagens kontroll av EU-frågorna, om inte annat för att kommittén då på rätt sätt hade kommit in i de riksdagsinterna frågorna. Lösningen på de riksdagsinterna frågorna måste härledas från uppgiften att utföra kontroll av regeringens hantering av EU-frågorna på ett korrekt och effektivt sätt. Förslagsställarna i Riksdagskommittén har arbetat med en delvis felaktig och ofullständig verklighetsuppfattning när det gäller EU-frågornas karaktär och hur EU, regeringen och riksdagen i dag arbetar. Det har lett till förslag som paradoxalt nog kan komma att försvaga riksdagens samlade inflytande över EU-frågorna. Det som är så tydligt i Riksdagskommitténs betänkande är att fokus ligger på att det är fler utskott och ledamöter som ska involveras och att det har ett egenvärde. Men det finns ju en risk med detta. Om man enbart har i fokus att öka deltagandet glider riksdagens ställning gentemot regeringen och därmed riksdagens kontrollerande uppgift helt ur synfältet. Det är det som har skett. Det här är inte något speciellt för EU-frågorna i riksdagen. Detta är gammal kritik - för att vädja lite till vänstermajoriteten - mot ägardemokrati när man skulle sprida aktieägandet. Vad innebär det? Det innebär ett ökat inflytande för de stora aktieägarna. Det är precis det som kan ske här också om man inte ser upp. Man får visserligen många som är engagerade, men den som vinner på det hela är regeringen. Fler ledamöter i utskotten bör involveras. Javisst. Men det får inte ske till priset av att riksdagens ställning försvagas. Inom Europeiska unionen har medlemsländernas makt vuxit på EU-kommissionens bekostnad. Det är en maktförskjutning som har skett under de senaste 8-10 åren. Här hemma ser vi en återspegling av detta genom att statsministern och hans kansli har fått ett ökat inflytande på andra sidan Strömmen. Detta är en mycket god illustration till det som jag säger. Vi måste utforma vårt arbetssätt i riksdagen efter hur Europeiska unionen arbetar. Europeiska unionens faktiska arbetssätt slår ju direkt igenom på hur regeringen måste arbeta. Vi kan inte sitta här som i en bubbla och tro att andra kommer att anpassa sig till vad vi gör. Jag menar att man vid varje bedömning av riksdagens arbete med EU-frågorna måste ta till sig denna maktförskjutning inom unionen, från kommissionen och från Bryssel ut till medlemsländerna. Och inom varje EU-land handlar det om den ökade makten för statsministern, premiärministern och hans eller hennes kansli. Man upptäcker snabbt att titeln Riksdagen i en ny tid är fullständigt felaktig. Det är ju gammal tid som beskrivs, om det är något som beskrivs korrekt. Då blir det väldigt viktigt, menar jag, att bevara och utveckla de institutioner och mekanismer som redan finns inom riksdagen, som ger överblick och helhetssyn, för att matcha Regeringskansliets och statsministerkansliets ökade inflytande. Men det förefaller inte Riksdagskommittén eller konstitutionsutskottet ha uppfattat. I stället inför man två helt nya begrepp i riksdagens EU-relation med regeringen, saksamråd och beslutssamråd. De två nya begreppen är inte användbara i praktiken därför att beslutsprocessen inte går till på det sättet i Europeiska unionen. Regeringen kommer inte heller att kunna anpassa sig till en sådan beslutsprocess och arbeta enligt en sådan beslutsprocess annat än i form. I praktiken går det inte. Jag har i min motion beskrivit hur jag skulle kunna tänka mig att utskotten skulle kunna överföra sina ställningstaganden till EU-nämnden, vad utskotten tycker i de olika sakfrågorna. Jag ska inte gå in på det, utan jag ska nöja mig med att nu på slutet säga några saker, om talmannen tillåter. EU-nämnden är nöjd, och de är de enda som är nöjda, sade Kerstin Lundgren. Det är ju att luras med sanningen. Det värsta som sker i EU-nämnden är när det ställs massor med frågor, krävs massor med information, som borde ha gjorts i fackutskotten. Det är fullständigt fel att tro att vi i EU-nämnden inte skulle vilja ha mer aktiva, kunniga, pålästa och engagerade fackutskott. Två fackutskott är jättebra på detta, justitieutskottet och miljö- och jordbruksutskottet. Sedan ska jag, av barmhärtighetsskäl, inte nämna de fackutskott som vi tycker är undermåliga. De finns, och de skapar ständiga problem och långa utläggningar och onödiga fördröjningar i EU-nämnden. Det är eländigt att säga att EU-nämnden är nöjd med den situation som är i dag. Det är fel. Vad kommer nu att hända? Eftersom den här beskrivningen, de beslut som föreslås, inte stämmer med en korrekt verklighetsuppfattning kommer, enligt min mening, antingen en praxis att utvecklas som stämmer med verkligheten eller också kommer det snart att komma krav på nya beslut, eftersom det här beslutet är instabilt - det går inte att genomföra. Det kommer då nya utredningar. Det är naturligtvis bra i sig, men det är tråkigt att det skulle gå den här konstiga vägen. Jag tror att jag stannar där, fru talman. Jag kan möjligen få återkomma i en replikväxling.

Anf. 37 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Det ligger nära till hands att i varje fall i väsentliga delar kunna instämma i vad Carl B Hamilton säger. Då kan man ju fråga sig om det behövs någon replik för att göra det. Men Carl B Hamilton har en så uttalad uppfattning om att det här inte är något bra förslag, och kritiken ligger ganska nära huvudlinjerna i våra reservationer. Då har jag en fråga: Vad är det för mekanik som ligger bakom att kommittén och även utskottsmajoriteten kan komma så fel? Vad är det för mekanik som ligger bakom detta? Vad är syftet? Vad är målet?

Anf. 38 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag måste erkänna att jag blir svaret skyldig, eftersom jag inte sitter i utskottsmajoriteten. Men låt mig ta upp det som Göran Magnusson ägnar väldigt mycket energi åt här, nämligen grön- och vitböckerna. Jag tror inte att det är något problem att man har det i kammaren och voterar om det. Den här diskussionen - det är ett annat inslag i den - är otroligt abstrakt. Vi kan ta en grönbok som har varit väldigt aktuell under våren, nämligen den om en europeisk energipolitik. Den är redogörande, och det finns vissa utkast, och man kan tänka sig olika tankar. Vad hade kunnat ske här? Ja, det hade sannolikt blivit en debatt i den här kammaren och kanske också en votering om i vilken utsträckning energipolitiken i EU-länderna skulle vara mer eller mindre samordnad. Jag kan inte se att det skulle vara ett problem. Jag tror att det faktiskt hade fokuserat debatten och sinnena i Sverige på väldigt väsentliga frågor. Jag tror alltså att den här rädslan för att komma in i motsättningar får vägas mot att man faktiskt får en större konkretion och ett större djup och engagemang i debatten om man vet att det är slutstationen. Sedan tror jag inte att det kommer att binda den svenska regeringen om den inom ett eller två eller tre år kommer i ett läge där man ska fatta mer konkreta beslut. Låt mig påminna om en sak, om jag nu ska gå lite utanför min vanliga kompetens här. I diskussionen om konstitutionen hade vi ju en situation där vi - där var både Göran Magnusson och jag med - mycket tydligt sade att så här tycker vi i det här betänkandet, men i sista hand är det EU-nämnden som fattar de avgörande besluten. Där ska regeringen få accept. Det måste ju bli samma typ av situation här, eller hur?

Anf. 39 Göran Magnusson (S)

Fru talman! På en punkt i varje fall, när det gällde presidentfrågan, blev det ju ett riksdagsbeslut och en ärendebehandling, som man då kan kalla det för, som sedan blev föremål för anmälan till KU och granskning av hur det där skulle gå till. Så det där med icke-bindande beslut och att de inte har någon konstitutionell effekt är nog mer ett teoretiskt resonemang än ett faktiskt politiskt resonemang, enligt min uppfattning. Jag delar den uppfattning som Mats Einarsson har, att även en diskussionsprocess naturligtvis leder fram till att en regering kan känna sig mer eller mindre bunden eller förstår att det är på det ena eller andra sättet, och det är bra. Vad jag inte begriper är varför det ska cementeras genom att man gräver ned sig i olika ståndpunkter och räknar hur många skallar som tycker det ena och hur många skallar som tycker det andra. Det är där som jag i varje fall har min väsentliga kritik på det här området. Carl B Hamilton hade inget svar på min viktiga fråga, nämligen vad det är för dynamik eller mekanik som leder fram till att man från majoritetens sida och i första hand Riksdagskommitténs sida lägger fram ett förslag som enligt Carl B Hamilton går helt på tvärs med hur det borde vara när det gäller EU-nämndshanteringen och annat. Jag ska inte upprepa frågan utan konstaterar bara att både Carl B Hamilton och jag saknar svar på den väsentliga frågan. Möjligen är det så att det finns lite andra motiv än just intresset av att fördjupa EU-debatterna för svenska folket.

Anf. 40 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Låt mig bara säga något beträffande grön- och vitböckerna. Jag ska återigen försöka konkretisera det hela. Jag har ju debatterat med till exempel statsministern i vilken utsträckning EU ska ha en gemensam energipolitik. Han är väldigt inriktad på att det ska vara mellanstatligt. Varje land ska bestämma om sin egen mix av kärnkraft och naturgas och så vidare. Jag tror tvärtom att det skulle vara bättre om man hade en ökad samordning och en mer gemensam energipolitik, bland annat för att kunna hantera Rysslands aggressiva politik på detta område. Jag tror att den debatten hade vunnit på om man i slutändan skulle ställa de två alternativen och verklighetsbeskrivningarna, avvägningarna, dilemman, mot varandra i en votering. Det är först då som det blir riktigt bett i det hela. Europadebatten vinner inte på att bli utslätad och att man avstår och söker sätta konsensus framför konflikt på det sätt som Göran Magnusson gör. Jag tror inte att debatten vinner på det.

Anf. 41 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Jag har inga större sakliga invändningar mot Carl B Hamiltons anförande. Jag vill bara för protokollets skull korrigera honom på en punkt. Han påstår nämligen att ingen av KU:s ledamöter tog upp relationen mellan regeringen och riksdagen, och vilken som vann eller förlorade på den processen. Det gjorde jag faktiskt i mitt inledningsanförande. Jag pekade på att Riksdagskommitténs förslag innebar att om utskotten inte var tillräckligt aktiva minskade regeringens underrättelseskyldighet. Nu lyckades jag komma en liten bit på väg med att det i 10 kap. 6 § kommer in ett litet stycke som skulle ge en viss flexibilitet för EU-nämnden i de här frågorna. Men det är möjligt att vi inte kan dra några slutsatser i dag om det påverkar regeringens underrättelseskyldighet eller inte.

Anf. 42 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag hade nog inte trott att den sista debatten någonsin för mig i den här kammaren skulle vara en debatt där jag gick emot min egen partiföreträdare i den här frågan. Jag hade väl inte heller trott att den sista debatten jag deltog i skulle vara en debatt där det mest intressanta inlägget egentligen handlar om ph-värdet i buken på en del av riksdagens ledamöter. Jag hade nog snarare hoppats, om jag ska vara ärlig, att den här debatten hade kommit att handla om hur vi hade löst hemlöshetsfrågorna, hur vi hade fått fart på bostadsbyggande, hur vi sett till att våra ungdomar kunde flytta hemifrån, och hur vi sett till att PBL fungerat. Tyvärr blev det inte så. Jag tvingas i stället att yrka bifall till motion 2005/06:K5. Jag och Owe Hellberg, för övrigt tillsammans med större delen av bostadsutskottet och lagutskottet, avfärdar där förslaget om att slå samman bostadsutskottet och lagutskottet. De enda argument jag har hört än så länge är att man vill minska antalet utskott för att underlätta för de mindre partierna. Läser man förslaget som det ser ut nu kommer det att innebära att i förhållande till i dag kan antalet ledamöter med riktig plattform, det vill säga ordinarie uppdrag i något av riksdagens utskott, minska med 49 personer. Det finns ingen garanti framöver för att det kommer att bli 17 ledamöter i varje utskott. Fortfarande är regelverket tydligt. Det kan bli ned till 15 ledamöter. Det innebär inte heller att de mindre partierna på något som helst sätt kommer att vara garanterade att få lov att sitta i ett utskott över huvud taget. I så fall skulle konstitutionsutskottet faktiskt ha föreslagit en utökning av antalet ledamöter. Det här handlar om matematik och inte politik. Faktum är att det finns en gräns. Inte ens en gång 17 skulle räcka för att ge alla partier i riksdagen en möjlighet att sitta i ett utskott. Det som stör mig allra mest och som gör mig lite ledsen när mitt eget parti väljer att ställa sig bakom är följande. Jag har inte så svårt att förstå att de borgerliga partierna väljer att slå samman lagutskottet och bostadsutskottet. För de borgerliga partierna är bostadspolitik någonting som marknaden i huvudsak ska kunna sköta. Det är ganska bra om man är osynlig i bostadspolitik. Detta ska ses i förhållande till medborgarna. Det har talats så oerhört mycket under den här förmiddagen om den belastning som finns på riksdagsledamöterna. Jag har inte sett mitt uppdrag som att skapa någon sorts god tillvaro för mig själv. Jag ser mitt uppdrag i mina väljares tjänst och som ett uppdrag som ska vara synligt mot medborgarna. Det ska vara en tydlig relation mellan medborgare och oss riksdagsledamöter. Nu gömmer man undan bostadspolitiken i något som kallas civilutskott. Man slår samman den med äktenskapslagstiftning och en mängd annan civilrättslig lagstiftning. Det gör man trots att bostadsutskottet i huvudsak endast ägnar sig åt så kallad offentlig rättslagstiftning. Man kommer att gömma undan bostadspolitiken. Det är som LO säger i sitt remissvar. Bostadspolitiken borde inte gömmas undan. Den borde lyftas fram, precis som konsumentpolitiken, som LO säger. Jag hoppas att mina partikamrater tar sitt förnuft till fånga, precis som de miljöpartister som jag vet också slåss för betydelsen av en bostadspolitik, och att man röstar annorlunda. Där är min talartid slut. Tack så hemskt mycket för dessa åtta år!

Sten Lundström (V)

Anf. 43 Sten Lundström (V)

Fru talman! Som ledamot av ett av de utskott som är starkt berört av de förslag som diskuteras här i dag kan jag inte låta bli att säga några ord. Som avgående ledamot kan jag väl knappast beskyllas för att tala i egen sak. Efter åtta år som ordinarie och sex år som suppleant i lagutskottet har jag en bra erfarenhet av hur arbetet i det utskottet ser ut. Civilrätten omfattar frågor som gäller rättsförhållandet mellan enskilda och även enskilda juridiska personer, till exempel aktiebolag. Dit räknas reglerna om till exempel köp, arrende, lån, skuldebrev, borgen, växlar och checkar, pantsättning med mera. Dit hör också reglerna om äktenskap, partnerskap, samboende och sådana förhållandens upplösning samt regler om arv, testamente och boutredning. Konsumenträtten är också en viktig och central fråga i den moderna civilrätten. I det nya utskott som nu föreslås blandas frågor som fysisk riksplanering, bebyggelse och lantmäteriväsendet med frågor som familjerätt, konsumenträtt, skadeståndsrätt och försäkringsrätt. Det känns främmande för mig att frågor som könsneutral äktenskapsbalk, arvsrätt för kusiner, frågor om personnamn, trafikskadeersättningens omfattning, reklam riktad till barn, förbud mot könsdiskriminerande reklam och skuldsatta barn skulle ha några beröringspunkter med bebyggelseplanering och expropriation. Det är som ledamot alltid väldigt svårt att se hur mycket arbete som olika utskott har. Men att lagutskottet har tillräckligt att göra vet jag. Sedan hösten 2005 har vi klarat av 25 propositioner och 39 betänkanden. Med min erfarenhet i riksdagen vet jag också att arbetsbördan och även arbetsfördelningen mellan olika utskott varierar väldigt mycket. Man säger i betänkandet att försvarsutskottet, kulturutskottet, arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet skulle ha väldigt lite att göra. Det kanske de har haft under de år som Riksdagskommittén har undersökt. Men jag vet andra år när arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet har haft väldigt mycket att göra. Det beror lite på konjunkturer och hur det ser ut i landet. Man har motiverat väldigt dåligt varför man ska göra denna sammanslagning. Avslutningsvis vill jag säga att det är svårt att förstå meningen med sammanslagningen av bostadsutskottet och lagutskottet. Den största faran är, som jag ser det, att den nuvarande överblicken av den civilrättsliga lagstiftningen går förlorad. Det finns anledning till oro för att dessa frågor inte får den behandling som de kräver och förtjänar i framtiden.

Marianne Carlström (S)

Anf. 43 Marianne Carlström (S)

Anders Ygeman (S)

Anf. 44 Anders Ygeman (S)

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte kunde ta min talartid tidigare i anspråk. Jag var och debatterade bostadspolitik med 200 nyblivna byggchefer, som var jätteglada över att vi i Sverige har fått ett samhällsbyggnadsdepartement. De menar att hela bostadssektorn borde byta namn till samhällsbyggnadssektorn. Det är så man ska se framtiden, menar de. Jag är framtidsinriktad. Jag tycker att riksdagen ska vara modern, främlingsbenägen och framtidsinriktad. Därför känns det lite konstigt att vi i dag har en blårödgrön majoritet som vill att vi ska gå tillbaka till den gamla ordningen med ett civilutskott. Det var ju den ordningen som vi hade innan vi fick bostadsutskott och innan vi fick lagutskott. I stället för att möta framtiden väljer en brokig riksdagsmajoritet att gå bakåt och titta i backspegeln. Det gamla civilutskottet var en gång på resa till Finland. Det var hela utskottet. Man kom till sitt bokade hotell och sade: Hej! Vi är riksdagens civilutskott. Jaha, sade hotellportieren, men någon sådan bokning har vi inte här. Det var nära att utskottsledamöterna fick vända i dörren. Men till slut sade de: Kan vi inte få titta i liggarna? Jo, det kan ni få, sade portieren. Mycket riktigt fanns det ingen bokning för civilutskottet. Den enda bokning som fanns var för Cirkus Scott! Kanske det är talande för det här ärendets hantering. I stället för ett civilutskott har vi fått Cirkus Scott. Argumenten från majoriteten har gällt att minska arbetsbelastningen i utskotten. Man ska ta bort frågor från de mest och tyngst arbetsbelastade utskotten. I stället väljer nu majoriteten att göra precis tvärtom. Man för över tunga arbetsområden till de absolut mest arbetsbelastade utskotten. Argumentet var att minska. I stället blev det mer. Cirkustanken går igen. Jag har stor förståelse för att Moderata samlingspartiet vill lägga ned bostadsutskottet. Moderata samlingspartiet vill ju inte bedriva någon bostadspolitik. Man har långt om länge bestämt sig för att bostadspolitik inte ska bedrivas. Men jag blir djupt bedrövad när jag ser Centerpartiet gå med på att lägga ned bostadsutskottet. Det är det Centerparti som varje riksmöte sedan jag kom in har motionerat om att regeringen ska ha en bostadsminister och att vi ska ha ett samhällsbyggnadsdepartement och bostadsdepartement. När vi får ett sådant samhällsbyggnadsdepartement bestämmer sig Centerpartiet för att riksdagens bostadsutskott ska läggas ned. Samma sak är det med Vänsterpartiet. Varje år motionerar Vänsterpartiet om att vi ska ha bostadsminister och bostadsdepartement. Nu vill en majoritet av vänsterpartister tydligen riva ned bostadsutskottet och klumpa ihop det med nog så viktiga frågor om aktiebolagsrätt och annat. Men det är kanske inte de första frågorna för bostadskonsumenterna. Samma sak gäller Miljöpartiet. Man driver en aktiv bostadspolitik men vill ändå lägga ned bostadsutskottet och slå ihop det med lagutskottet till civilutskottet. Det är en för väljarna helt ologisk kombination, och en för de flesta av riksdagens ledamöter ologisk kombination som ökar arbetsbelastningen när målet var att minska den. Tankarna går onekligen till det gamla civilutskottets Finlandsresa, där man förblandades med Cirkus Scott. Fru talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Tobias Billström (M)

Anf. 45 Tobias Billström (M)

Fru talman! Jag har begärt ordet för ett inlägg i denna viktiga fråga, som ju rör hur riksdagen ska fungera i en ny tid med nya utmaningar. Som motionär på ett antal punkter som avgörs i betänkandet tycker jag att det kanske närmast är en skyldighet att ta ett ansvar för vad man egentligen föreslår. En av de motioner som jag har presenterat rör frågan om voteringarna och de metoder som i dag används och praktiseras för att avgöra ärenden i Sveriges riksdag. Jag tror att det finns få ledamöter - de må vara unga eller gamla i tjänsten eller åldern - som inte irriteras över den tidsåtgång som voteringarna tar i anspråk av riksdagsledamöternas tid. Som jag tar upp i motionen K241 är det dock inte knapptryckandet i sig som är problemet. Statistiken visar att det bara handlar om 2 % av kammartiden som i dag går åt för att votera. I stället är det tvånget att befinna sig i Stockholm och vara fysiskt på plats i kammaren för att fullgöra ceremonin med knapptryckningarna som är kärnan i frågeställningen. Vi använder oss i dag av ett 1700-talssystem i 2000-talets värld. Det är betänkligt varför detta inte ifrågasätts på ett tydligare sätt eftersom det stjäl tid från andra, mer angelägna verksamheter. I dag erbjuder faktiskt tekniken oss möjligheter till detta. Lösningen skulle kunna vara att börja utnyttja ledamöternas hemutrustning för att genomföra e-voteringar, alltså voteringar där ledamöternas röster registreras elektroniskt genom certifikat. Den tekniska lösningen för att genomföra en sådan ändring av proceduren finns redan liksom procedurerna för att undvika röstfusk. Ledamoten skulle kunna sitta hemma i valkretsen, logga in via sin e-legitimation, identifiera sig, fylla i ett formulär där utskottets huvudförslag och eventuella reservationer finns angivna och sedan rösta. Ledamoten skulle dessutom kunna rösta oavsett var i landet han eller hon befinner sig, till och med utomlands. Resultatet av omröstningarna skulle man kunna redovisa på samma sätt som i dag. Ytterligare en stor fördel med detta är att kvittningssystemet i stor utsträckning skulle bli obehövligt eftersom alla faktiskt skulle kunna avge sin röst. För mig är det mycket förvånande att utskottsmajoriteten med en enda mening i betänkandet avfärdar den här viktiga diskussionen, i synnerhet eftersom man framhåller legitimitetsargumentet som grund för att avstyrka motionen. För mig är det knappast knapptryckandet i sig som skapar legitimitet för Sveriges parlament. Det sker i stället genom mötet mellan riksdagsledamöterna å den ena sidan och medborgarna och väljarna å den andra. Fru talman! Skulle voteringarna kunna hanteras mer rationellt än vad som sker i dag skulle detta kunna ge mer utrymme för ledamöterna att befinna sig i valkretsarna, vilka de faktiskt representerar och är ansvariga för här i kammaren, göra studiebesök, möta medborgare och utföra ett arbete som i stället skulle kunna leda till att fler människor i det här landet får möta riksdagsledamöter och uttrycka sina uppfattningar direkt till dem. Jag kan avslutningsvis säga att jag inte tänker begära votering på denna punkt i enlighet med principen att man bör leva som man lär. Men jag hoppas att jag med detta har gett uttryck för en åsikt om att majoriteten kanske nästa gång som den här frågan blir aktuell borde vara lite mer modern i sitt tänkande.

Anf. 46 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Jag kommer ju inte att följa med riksdagen in i en ny tid, om den pompösa rubriken på betänkandet nu svarar mot något slags verklighet i verkligheten. Men för mig är det som demokrat alldeles otänkbart att man skulle kunna rösta från Tokyo eller Kuala Lumpur. Det finns något slags teknikfreaktanke bakom det som Tobias Billström här framför. Att inte riksdagens ledamöter skulle samlas personligen och närvara i samma rum som riksdagen ska fatta beslut i är på något sätt alldeles bisarrt, i varje fall sett utifrån mina erfarenheter. Här har jag ett gott stöd också från majoriteten i utskottet, så jag behöver inte darra alldeles på manschetten i frågan. Det är väl en bra tanke att ledamöterna skulle kunna vara i valkretsen eller annorstädes och möta väljare och annat. Men det riksdagen nu är på väg att fatta beslut om - därom är vi i och för sig inte eniga - är väl att man ska öka bundenheten till Stockholm för riksdagsledamöterna genom att grön- och vitböcker ska hanteras, diskuteras och grejas med? När vi ändå är här och gör det kan vi väl också votera i andra ärenden.

Tobias Billström (M)

Anf. 47 Tobias Billström (M)

Fru talman! Man hör att det inte precis är någon världsmedborgare i form av Göran Magnusson som står i talarstolen, utan snarare tvärtom. För mig är det fullständigt självklart att man borde kunna votera precis var någonstans på vårt runda klot man än befinner sig. Det är ju trots allt besluten som är det väsentliga, och inte formerna för dem. Jag tycker att man någonstans i utskottsbetänkandet borde ha resonerat mycket mer om detta och även funderat över vad som är väsentligt. Vilka prioriteringar har vi? Hur mycket tid tror egentligen Göran Magnusson att vi lägger ned i snitt per ledamot på att ta oss till Stockholm bara för att vara med om dessa voteringar? Jag har inte gjort någon exakt beräkning av detta. Det är tid som i stället skulle kunna läggas på helt andra och i mitt tycke mycket viktigare saker, som att möta medborgare i valkretsen eller för den delen befinna sig någon annanstans i vårt rike. Jag kan kanske skrämma Göran Magnusson med att nästa motion från mig inte bara kommer att handla om voteringar här i kammaren. Jag skulle också vilja se att man till exempel började med utskottssammanträden via webbkameror. Då skulle man antingen kunna sitt på tjänsterummen här i riksdagen eller hemma i sin egen valkrets och ha sammanträden. Det fungerar alldeles ypperligt i näringslivet, och det fungerar alldeles ypperligt i den offentliga sektorn. Jag har själv varit på studiebesök på en av våra länsstyrelser som praktiserar detta. Men det är möjligt att Göran Magnussons - jag ska inte säga ålderstigna för det är elakt - något mindre moderna hållning i de här frågorna skiljer sig från min. Sedan är jag medveten om att det finns en utskottsmajoritet bestående av ett antal ledamöter som inte tycker som jag, men jag jobbar så hårt det bara går för att få mitt eget parti att acceptera de här tankegångarna.

Anf. 48 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Det är väl bara att fortsätta och jobba. Jag tror inte din gruppledare, Mikael Odenberg, tycker att du ska sitta nere i Malmö och huka dig och rösta på ett annat sätt när han behöver alla moderata röster för att driva igenom en privatisering av Vattenfall eller något sådant. Det är en bit av den här verkligheten. Jag har också varit ung en gång och tyckt att de flesta som är äldre än jag är ganska mossiga, men det går ju över. Det är klart att jag inte är någon världsmedborgare. Jag har ett provinsiellt synsätt grundat i bruket i Hälleforsnäs, och jag bor i Köping som ligger väldigt långt från Skåne. Visserligen slank jag ur den här ostkupan och var svensk ledamot i Europarådets parlamentarikerförsamling i tio-tolv år, så lite grann har jag sett att det finns en värld även utanför Hälleforsnäs och Köping. Men om den är så tekniserad som Tobias Billström säger undrar jag om det inte är klokt att dra sig tillbaka något, tänka efter och säga att de gamla hävdvunna formerna för att fatta demokratiska beslut står sig ganska väl även om vi har webbkameror, webb-tv, snabbare möjligheter att förflytta oss och så vidare. Tobias Billström ska naturligtvis fortsätta att arbeta för det han tror på, men jag tror inte ett dugg på det.

Tobias Billström (M)

Anf. 49 Tobias Billström (M)

Fru talman! Nej, det torde väl vara ganska uppenbart vid det här laget att jag och Göran Magnusson har helt olika uppfattningar i den här frågan. Jag hörde en skröna när jag var ny som riksdagsledamot. Jag hoppas att den inte är sann. Den handlade om att det, när man skulle dra in tv-kommunikation till våra rum, fanns protester mot att man skulle ta in CNN i tv-utbudet därför att det inte var tillräckligt många av riksdagsledamöterna som kunde engelska. Det är möjligt att det bara är en skröna, men man blir lite fundersam när man hör de här sakerna. Hur många av dem som kommer till den här kammaren är egentligen öppna för ny teknik? Jag tror att i grund och botten handlar det om att prova på. Man kunde till exempel ha tänkt sig en försöksrunda med detta, men vi märker nu att det inte finns något sådant intresse. Jag ska avsluta med att konstatera att när jag först förde fram det här förslaget var det en av dina partikolleger i samma ålder som jag, Mikael Damberg, som uttalade sig om det här förslaget och sade, apropå det du var inne på om att vara fysiskt närvarande i kammaren, att det är viktigt att se medborgarna i ögonen när man fattar viktiga beslut. Vi kan bara titta på oss och åhörarna här i dag. Vi ser inte alls folk i ögonen. Vi vänder dem i stället ryggen. Ett syfte med det här förslaget är att göra precis tvärtom, att få fler av riksdagsledamöterna att möta medborgarna ute i valkretsarna. Det är min tro att när man tittar tillbaka på den debatt som vi har här nu, och om någon läser protokollet om kanske fem-tio år från nu, kommer det att visa sig om det är min eller Göran Magnussons uppfattning som vinner i längden.

Tasso Stafilidis (V)

Anf. 50 Tasso Stafilidis (V)

Fru talman! Även jag har skrivit ett antal motioner som behandlas i det här betänkandet. Jag hade faktiskt inte tänkt att ta upp frågan om att få en mycket mer jämlik riksdag som jag har lyft upp. Jag tänkte inte heller ta upp frågan om att införa ett totalt rökförbud i alla riksdagens lokaler, vilket finns i många andra lokaler i landet, till exempel skolor. Jag tycker att vi borde ha samma regler även i det här huset. Fru talman! Utskottens indelning är en stor fråga. Jag har väckt en motion om att jag vill inrätta ett barn- och familjerättsutskott. Då kan man fråga sig: Varför vill han nu göra det? Jo, vi vet att många av de viktiga frågor som behandlas i många utskott ibland får mindre utrymme och mindre uppmärksamhet. Jag menar att om det här förslaget går igenom skulle det kanske innebära att vissa frågor helt och hållet kommer att försvinna genom att de får mindre uppmärksamhet därför att de inte är lika stora och lika tunga i vissas ögon. Det märker man också på vilken uppmärksamhet de får i den här kammaren. Fru talman! Att inrätta ett barn- och familjerättsutskott skulle innebära att vi i riksdagen på allvar talade om att nu vill vi ha ett utskott som helt och hållet åtar sig att jobba med alla de frågor som berör barn. Det skulle innebära att vi lyfter barns rättigheter och barnfrågorna på ett mycket mer seriöst sätt. I dag är barnfrågorna uppdelade mellan många olika utskott, och socialutskottet har det övergripande ansvaret till exempel vad gäller barnkonventionen. Sedan finns det en hel rad andra utskott som jobbar med barnfrågor. Lagutskottet ansvarar för föräldrabalken och så vidare. Jag tänker inte yrka bifall till det förslag som jag har lagt fram om att inrätta ett barn- och familjerättsutskott. Jag tänker i stället yrka bifall till reservation nr 2. Fru talman! Ett bifall till reservation 2 innebär att vi även i fortsättningen kan fokusera på de familjerättsliga frågorna på det sätt som lagutskottet i dag kan göra genom att ansvara för den civilrättsliga lagstiftningen. Jag känner mig väldigt oroad över att en sammanblandning med de mycket viktiga ärendena om bostadspolitik som behandlas i bostadsutskottet skulle innebära att de viktiga familjerättspolitiska frågorna försvinner. Jag är rädd för att det blir en konsekvens av en sammanslagning av lagutskottet och bostadsutskottet. Fru talman! Lagutskottet har jobbat oerhört hårt för att lyfta fram barns rättigheter. Nu senast har riksdagen beslutat om en ny vårdnadslagstiftning som träder i kraft om en månad, den 1 juli. Jag skulle vilja se hur ett sådant ärende skulle hanteras samtidigt som man jobbar med bostadspolitik och de viktiga frågorna. Nej, fru talman, det känns faktiskt som om både Riksdagskommittén och riksdagsmajoriteten har hamnat helt fel i den här frågan. Man har inte nått fram till det som man hade som uppdrag från början, nämligen att se till att fördela uppdragen så lika som möjligt mellan utskotten. I stället har man skapat ett utskott som inte ser ut som det man hade önskat. Jag yrkar avslag på det förslag som finns och bifall till reservation nr 2.

Anf. 51 Rigmor Stenmark (C)

Fru talman! Det är många som tittar på debatterna från riksdagen och undrar varför det är så få som sitter i kammaren. Men vi riksdagsledamöter kan faktiskt sitta på våra rum och följa debatten, och det är vad jag har gjort i dag. Jag har lyssnat på den debatt om utskottsindelning som konstitutionsutskottet har haft. När bostadsutskottets ordförande Anders Ygeman från Socialdemokraterna beskärmade sig över att vi i Centerpartiet vill vara med på att ta bort bostadsutskottet, kände jag att jag måste springa hit och erinra om att vi är ett fullständigt enigt bostadsutskott som vill ha bostadsutskottet kvar. Det har vi också framfört starkt i en skrivelse till konstitutionsutskottet. I dag har vi haft vårt sista sammanträde för den här mandatperioden. Det var lite av sorg hos både personal och ledamöter. Som bostadspolitiker har jag hela tiden framfört att jag tror att bostadsutskottet egentligen har fel namn. Det har inte givit rättvisa åt de frågor som vi har att behandla i bostadsutskottet. Jag tror inte att konstitutionsutskottets ledamöter, oavsett parti, riktigt har förstått vidden av de frågor som vi har. Jag har också drivit att vi ska ha en bostadsminister, och jag hade önskat ett departement. Vi fick ju ändå nu ett samhällsbyggnadsdepartement, och det tycker jag har varit bra. Då har det varit naturligt att vi har ett utskott som har varit förknippat med det. Det är möjligt att det är fel namn på bostadsutskottet - det kanske skulle heta något annat - men bostadspolitiken är oerhört viktig. Jag delar uppfattningen att det inte går att bara föra dit lagutskottet rakt över. Jag har suttit i lagutskottet också. Det enda jag kan tänka mig är fastighetsmäklarlagen som skulle kunna passa in. Demokrati, som ni har pratat om i dag, handlar ju också om att man inte alltid får sin vilja igenom - dessvärre, kan ju vi då tycka som är i minoritet, förstår jag, när man ska se över det här. Det som är allra viktigast för mig nu är att vi får en stark betoning från konstitutionsutskottet av att bostadspolitiken, de fysiska samhällsfrågorna, får ett forum att behandlas i.

Anders Ygeman (S)

Anf. 52 Anders Ygeman (S)

Fru talman! Först vill jag passa på att tacka Rigmor Stenmark för den tid vi har varit tillsammans i bostadsutskottet. Det har varit en jättebra tid. Även om vi många gånger har haft skilda meningar har vi ändå fört bostadspolitiken framåt. Jag förstår att det finns olika uppfattningar inom Centerpartiet. Nu säger du att vi har haft ett enigt bostadsutskott. Det stämmer inte riktigt, för Moderaterna var inte med, men alla andra partier var överens om att det behövs ett utskott där man kan ha en samlad bostadspolitik. Men läser man det betänkande som konstitutionsutskottet har presterat så är ju Centerpartiet där med om att avskaffa bostadsutskottet. Jag vet inte vilken av de här två utskottens meningar som är rådande inom Centerpartiet, men nu kanske Rigmor Stenmark kan klargöra om hon kommer att rösta för reservationen och gå på den linje hon röstade för i bostadsutskottet om att vi ska ha kvar ett bostadsutskott eller för en majoritetslinje i konstitutionsutskottet som innebär att man ska avskaffa bostadsutskottet.

Anf. 53 Rigmor Stenmark (C)

Fru talman! Jag vill återgälda tacket eftersom jag får den chansen och eftersom det är den sista debatten som vi har. Det har varit tufft många gånger, och det har visat att bostadspolitiken är väldigt central. Jag måste säga att jag ska grunna lite grann tills vi trycker på knapparna, och jag ska rådgöra med min ledamot i konstitutionsutskottet om frågan om jag kanske ska avstå eller hur jag ska rösta. Jag tycker faktiskt att vi ska ha ett utskott där man verkligen förankrar bostadsfrågorna, och det är för mig det viktiga. Om det sedan heter bostadsutskottet eller om det får ett annat namn har inte så stor betydelse, tycker jag, men det är oerhört viktigt att bostadspolitiken och de fysiska samhällsfrågorna lever vidare i ett forum här i riksdagen och att samhällsbyggnadsministern i nästa regering, som ju ska bli en ny regering, kommer att komma från allianspartierna så att vi inte bara får en massa utredningar utan frågor som behandlas. Det har vi kunnat ha möjlighet till i dag också.

Anders Ygeman (S)

Anf. 54 Anders Ygeman (S)

Fru talman! Jag delar Rigmor Stenmarks uppfattning. Det är helt klart att det förslag som i dag ligger på kammarens bord inte innebär det. Där slår man ihop en del av bostadsfrågorna med aktiebolagsrätt och frågor om vem som ska få förrätta vigsel, vilka rättigheter homosexuella ska ha och vilka rättigheter barn ska ha. Det är mycket viktiga frågor, kan jag tycka, men det är frågor som inte har någon logisk koppling till bostadsfrågor. Min fromma förhoppning till kammarens ledamöter är att fler centerpartister än Rigmor Stenmark funderar på om man inte ska följa den traditionella centerpartistiska linjen och ha ett bostadsutskott och en bostadsminister.

Anf. 55 Rigmor Stenmark (C)

Fru talman! Vi har ingen delad uppfattning, Anders Ygeman och jag. Vi tycker att bostadsfrågorna är de viktigaste, höll jag på att säga, av samhällsfrågorna. Det vore väl onaturligt om vi inte gjorde det eftersom vi har haft förtroendet att vara bostadspolitiker. Det är min sista mandatperiod, och jag vill verkligen lyfta över de här frågorna. Jag är glad att den här debatten kom så att jag fick chansen att säga detta: Se till att föra fram bostadspolitiken lika kraftigt som vi faktiskt har gjort nu i bostadsutskottet. Än en gång: Jag funderar!

Sten Lundström (V)

Anf. 56 Sten Lundström (V)

Fru talman! Egentligen begärde jag replik av samma skäl som Anders Ygeman. Jag pratade med Ragnwi Marcelind, vår ordförande i utskottet den sista perioden, som också står bakom uttalandet från bostadsutskottet. Då frågade jag huruvida hon kommer att göra det här med tummen också, det vill säga trycka på knappen. Då uttalade hon klart: Ja, jag kommer att rösta för reservation 2 i det här ärendet! Jag är i samma situation som Rigmor, fru talman. Jag går emot mitt eget parti - i alla fall mina representanter i konstitutionsutskottet. Men om man vill att bostadspolitiken ska tas på allvar och med tanke på det ganska välformulerade anförande som Rigmor Stenmark höll så tror jag att man inte bara kan använda munnen - man måste också använda tummen. Jag skulle därför vilja vädja till Rigmor Stenmark att sluta fundera och i stället tydligt uttala, och kanske på det viset också få med sig ytterligare några centerpartister i den här voteringen, att bostadsutskottet är så viktigt att hon kommer att rösta för reservation 2.

Anf. 57 Rigmor Stenmark (C)

Fru talman! Vi är många som har åsikten att bostadspolitiken måste föras vidare. Bostadsfrågorna måste hitta ett forum som är starkt. Som jag sade: Demokrati är inte alltid att få exakt sin vilja igenom. Vi har resonerat om detta i Centerpartiet, och jag har framfört min åsikt, men jag har inte fått gehör för den, och jag lär inte få gehör för den även om jag trycker på knappen för reservation nr 2 heller. Men jag kanske kan få gehör för den om jag är lite ödmjuk och säger så här till partiet och alla er som sitter här från olika politiska partier: Ni måste faktiskt vara uppmärksamma på att bostadspolitiken, den fysiska samhällsplaneringen, är oerhört viktig i vårt framtida Sverige också. Det går inte att bedriva socialpolitik, skola, barnomsorg, trafik eller vad som helst om man inte har en ordentlig fysisk samhällsplanering. Det är det som för mig är väldigt viktigt. Jag tror faktiskt att bostadsutskottet har haft fel namn. Jag tror inte att ledamöterna i riksdagen riktigt har förstått vad vi har sysslat med. Jag ser att några av ledamöterna här nickar och instämmer i det. Jag tror att man har trott att våra frågor bara har handlat om hus, och det är inte riktigt det som de har handlat om. De har handlat om den fysiska riksplaneringen, och det är oerhört viktiga frågor som måste få genomslag. Det skulle ha varit intressant att få höra någon från konstitutionsutskottet betona vikten av de frågorna.

Sten Lundström (V)

Anf. 58 Sten Lundström (V)

Fru talman! Naturligtvis har både Owe Hellberg och jag försökt övertyga vårt parti också. Någonstans finns det en gräns, tycker jag, för vad munnen gör och vad tummen gör. Jag har använt det uttrycket i kommunfullmäktige ett antal gånger. Att komma upp i talarstolen och prata om vikten hos frågorna, kanske till och med om att byta utskottsnamn till samhällsplaneringsutskottet eller något i den stilen, är fullt möjligt. Men när man talar om vikten av detta och betydelsen av att det finns en tydlig organisation i riksdagen som tar hand om de här frågorna, både gentemot medborgarna som en samtalspartner och för att kunna bevaka de här frågorna i stort i riksdagen och talar så väl om de här frågorna, då tycker jag på något sätt, fru talman, att man måste ta konsekvenserna av det. Det har jag gjort, och det kommer Owe och Tasso Stafilidis också att göra. Vi väljer trots allt lojaliteten med medborgarna och lojaliteten med frågornas betydelse före lojaliteten med vårt eget parti.