Översyn av regleringen om sluten ungdomsvård

Anf. 105 Carina Ödebrink (S)

Fru talman! Det blev en lång dags väntan på att äntligen få debattera, och vi kommer att fortsätta efter voteringen.

Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation och därmed avslag på förslaget i betänkandet som gäller översyn av regleringen om sluten ungdomsvård.

För att förebygga, förhindra och minska kriminalitet krävs insatser från hela samhället och många politikområden. Några av de viktigaste skyddsfaktorerna handlar om goda och trygga uppväxtvillkor, en bra skola och utbildning som förmår att se till varje barns behov samt att kompensera för de olika förutsättningar som barn och unga har.

Vi har den senaste tiden kunnat ta del av problem, brister och behov som finns i verksamhet med sluten ungdomsvård som Statens institutionsstyrelse ansvarar för. Det gäller dock inte överallt; det är lätt att generalisera och bara se det som inte fungerar. Det handlar om avvikningar från Sis-institutioner, säkerhetsbrister, en ökning av hot och våld och en tuff arbetsmiljö som gör det svårt att rekrytera och behålla kompetent personal. Men det handlar också om personal som agerar i strid med sina befogenheter.

De fackliga organisationerna i verksamheterna har tydligt drivit på för att situationen ska förbättras. Problemen ska tas på allvar, och det är vi alla i den här kammaren överens om. Frågan vi då kommer till, fru talman, är hur vi ska förändra och förbättra det hela.

Regeringen gav i oktober 2020 Statens institutionsstyrelse i uppdrag förstärka sitt säkerhetsarbete. Myndigheten har beslutat att differentierade säkerhetsnivåer successivt ska införas på alla institutioner. Det ger ökade möjligheter att anpassa verksamheten utifrån individernas behov.

Ungdomshemmen i Södertälje och Kalix ska upprustas till den högsta säkerhetsnivån. Avdelningarna i Södertälje tas i drift den 15 maj i år. Arbetet med de säkerhetshöjande åtgärderna beräknas vara färdigt under det första kvartalet 2022. Vidare ska sex ungdomshem ha särskilda LSU-avdelningar. Myndigheten har under 2020 förstärkt teknisk och fysisk säkerhet samt förbättrat underrättelsekapaciteten för att placeringar av barn och unga ska bli så säkra som möjligt.

För att säkerställa att rätt kompetens finns så att man kan nå verksamhetens mål och tillgodose behoven på kort och lång sikt har regeringen gett myndigheten i uppdrag att ta fram en strategisk och långsiktig kompetensförsörjningsplan.

I januari meddelade regeringen att man avser tillsätta en utredning som ska se över den straffrättsliga regleringen om sluten ungdomsvård. Det måste kunna komma en tillräckligt kraftfull reaktion från samhället även vid mycket allvarlig brottslighet, och vårdtiderna ska kunna motsvara brottslighetens allvar. Utredningen ska vidare se över kvaliteten för att vården ska vara trygg och säker för unga och personal. Det handlar också om att undersöka möjligheten att införa utslussning efter frigivning liknande Kriminalvårdens verksamhet och vilken myndighet som i så fall ska ansvara för insatserna.

Till detta ska sägas att Statens institutionsstyrelse har fått en budgetförstärkning för innevarande år på 110 miljoner kronor.

Fru talman! Nu vill en majoritet i utskottet i princip återinföra de ungdomsfängelser som vi avvecklade för 30 år sedan. Jag tycker att det är fel och att argumenten inte håller. Det finns flera skäl till det.

Med detta förslag skulle det bli en helt annan utredning än den som regeringen har tillsatt, och det är svårt om inte omöjligt att göra båda delarna.

Problemen och utmaningarna i den slutna ungdomsvården finns här och nu och kräver åtgärder här och nu. Initiativ har tagits, och det är viktigt att arbetet fortsätter med oförminskad styrka. Att överföra verksamhet från en huvudman till en annan handlar inte bara, fru talman, om att byta skylt utan kräver ett genomgripande arbete. Det tar inte sikte på att lösa de aktuella problemen.

Trots de problem som vi ser och som behöver lösas är verksamheten till huvuddelen välfungerande och anpassad efter de ungas behov av stöd och skolgång. Stora organisationsförändringar är sällan lösning på de problem vi ser. Det är viktigt att ta till vara det som har byggts upp i form av kompetens och erfarenhet.

En förändring enligt förslaget kräver också en genomgripande straffrättslig översyn, vilket innebär fokus på juridik i stället för verksamhet. Förslaget riskerar också att skapa oro i myndighet och verksamhet och kan innebära ett energiläckage och att nödvändigt arbete med att stärka säkerhet och förbättra verksamhet försenas.

Kriminalvården har i dag ett ansträngt läge med att säkerställa kvalitet och säkerhet för de intagna med fullbelagda anstalter och mycket byggprojekt på gång. Att tynga dem med ytterligare ett nytt uppdrag är inte särskilt klokt.

Fru talman! Jag tycker att det är beklagligt att vi inte kan ha en större samsyn i denna viktiga fråga. Det behöver vidtas åtgärder här och nu för en trygg och säker sluten ungdomsvård för unga, där vi ser till att inga avvikningar sker och att verksamheten får förbättrade förutsättningar att stärka sitt arbete. Vi behöver också i den här kammaren lägga fram förslag som bygger på vad myndigheten och personalen har för grund att stå på, så att vi tar till vara den till största delen välfungerande verksamheten.

(forts. § 12)

Anf. 106 Linda Westerlund Snecker (V)

Fru talman! Riksdagen kommer i dag att besluta om att flytta över den slutna ungdomsvården till Kriminalvården. Det gör mig både ledsen och orolig.

Ungdomar mår i dag allt sämre och sämre. Den psykiska ohälsan är stor. Ungdomskriminaliteten är för stor. Ungdomar som begår allvarliga brott när de är i åldrarna 15-17 år blir ofta dömda till sluten ungdomsvård i stället för till fängelse. Det är ett tidsbestämt straff som ungdomarna avtjänar på speciella avdelningar på Sis särskilda ungdomshem, enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.

De allra flesta är pojkar, och medelåldern är drygt 17 år.

Vad politiker i denna talarstol ofta brukar lyfta är vikten av en bra skolgång. Det är genom skolan som vi rustar ungdomar för resten av livet. Ungdomar som blivit dömda till sluten ungdomsvård deltar i ungdomshemmets ordinarie behandlingsverksamhet och går i Sis skola. Det är bra. En fortsatt skolgång är helt avgörande.

Kriminalvården har i dag inte upparbetade kontakter med olika skolor. Vuxna klienter på anstalter får sällan en önskvärd tillgång till utbildning. Det är en fråga jag har lyft många gånger. Sitter man på anstalt borde man gå på behandling, jobba eller plugga för att komma ut på andra sidan med kunskap.

Sis har en upparbetad kontakt med skolor och är van vid att bedriva undervisning under strikta säkerhetsåtgärder. Det finns redan åtgärder för att rusta ungdomar så att de fortsätter gå i skolan.

Det är ju skolan som vi politiker anser är så himla viktig. Skolgången på Sis kan säkerligen bli mycket bättre. Men den finns, till skillnad från hur det är inom Kriminalvården, där utbildning alltför sällan erbjuds.

Hur tänker Moderaterna lösa problemet med Kriminalvårdens icke-existerande undervisningsmöjligheter?

I slutet av strafftiden har Sis möjlighet att placera den dömde utanför det särskilda ungdomshemmet - det är en så kallad utslussning. Då ska den unge förberedas för ett liv i frihet genom konkreta åtgärder som utbildning, praktik, bostad och fritidsaktiviteter. Den unge kan under utslussningstiden bo på en öppen avdelning, någon form av utslussningsboende, HVB-hem, familjehem eller liknande. Utslussningen planeras efter samråd med socialtjänsten i den unges hemkommun.

Kriminalvården har inte så upparbetade former av utslussning som myndigheten borde ha. Det behövs förbättringar genom mer samverkan med socialtjänsten och regionens missbruksvård. Det handlar också om utbildning inom kommunen och om möjlighet till bostad. Att utslussa en vuxen klient via frivården är något helt annat än att utslussa en ungdom. Ska även denna ungdom placeras inom frivården? Hur ska frivården rustas för att även kunna slussa ut ungdomar?

Hur tänker Centerpartiet att utslussningen av unga ska fungera inom Kriminalvården?

Fru talman! Det är uppenbart att Sis inte har fungerat på bästa sätt. Myndigheten har ett brett uppdrag, och kompetensen hos personalen har inte alltid funnits där. Jag är djupt kritisk till den stora mängd tvångsåtgärder som används. Jag går sönder när jag tänker på alla tjejer som har blivit inlåsta och isolerade under många ensamma timmar för att de har mått dåligt.

Därför behövs det en tydlig uppdelning inom Sis mellan dem som är dömda till ungdomsvård, som alltså har begått brott, och de som är där för att socialtjänsten har tagit beslut om att placera dem på ungdomshem på grund av psykosociala problem. Det arbetet pågår inom Sis, och det är jättebra. Men Vänsterpartiet är fortsatt kritiskt mot behandlingen av samhällets mest utsatta unga.

Vi kräver betydligt högre grad av utbildning hos personal som arbetar på Sis, att isolering och olika former av tvångsåtgärder förbjuds och att varje ungdom har en individuellt utformad behandlingsplan.

Det pågår just nu ett säkerhetsarbete inom Sis. Det är mycket bra och behövligt. Underrättelseverksamheten ska stärkas, så att inte ungdomar som är involverade i gängkriminalitet placeras tillsammans med andra gängkriminella. Det handlar också om andra faktorer som kan påverka säkerheten.

Fru talman! Den här kammaren ska vara medveten om att det som riksdagen beslutar om i dag är att inrätta ungdomsfängelser. Det är en reform som togs bort 1938 men som ändå fanns kvar till början av 1980-talet.

Jag ska nu läsa från en riksdagsmotion från 1971, skriven av Elvy Olsson, centerpartist från Hölö. Hon skriver:

"Ungdomsfängelserna såsom de fungerar i dag kan inte anses ha något berättigande. Om man vill åstadkomma ett positivt vårdresultat, och det måste vara syftet med all vård, är det nödvändigt att finna andra former för vården av unga lagöverträdare."

Jag har väldigt svårt att se att Sveriges enda myndighet som bedriver anstaltsverksamhet, Kriminalvården, i sitt nya uppdrag skulle komma på en helt ny form av anstalter för ungdomar. Ungdomsfängelser kommer att bli som en mindre version av vuxenfängelser. Är det verkligen det ni vill? Vi alla i utskottet har ju besökt fängelser. Är det verkligen en miljö som du tycker att en 17-årig kille ska vistas i? Jag tycker inte det.

Det kan ses som en petitess, vilken myndighet som ska behandla kriminella ungdomar. Både Sis och Kriminalvården fungerar bra, men mycket kan bli bättre. Båda myndigheterna har behandlingar inom KBT. Båda myndigheterna är vana vid att ta hand om personer med kriminella beteenden. Men om vi placerar 17-åriga pojkar som begått ganska grova brott i ett fängelse kommer det att stärka deras kriminella beteende. Det kommer att ge status att sitta häktad, att vara på rättegång och att bli inlåst. Det ger status att dela rastgård med vuxna kriminella.

Den unges kriminella livsstil kommer att låsas fast. Grabbarna kommer att gå in på anstalten som kriminella 17-åringar och komma ut som livsstilskriminella 18-åringar. De kommer att fortsätta att begå brott, komma tillbaka till anstalterna som vuxna och komma ut som gängledare.

Ser vi i stället till att hålla ungdomar och vuxna skilda från varandra - och att det inte ens är samma myndigheter som tar hand om dem - är det betydligt svårare att cementera det kriminella beteendet.

Fru talman! Barn är barn, även när de begår de mest brutala kriminella handlingar. Barn har särskilda rättigheter. Vuxna har skyldigheter. Det är riksdagens skyldighet att se till att barn behandlas som barn och att barnens rättigheter skyddas. I dag sviker riksdagen de barn som allra mest behöver samhällets hjälp.

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Anf. 107 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Varje år döms ett sjuttiotal ungdomar, nästan uteslutande killar, till sluten ungdomsvård. De döms för allvarlig brottslighet. Det handlar om grova rån, sexualbrott, grova våldsbrott, dråp och till och med mord.

Den grova våldsbrottsligheten är ett av Sveriges viktigaste problem att ta itu med. Det handlar om att förebygga den men också om att hantera de unga killar som börjat begå de här brotten.

Att Statens institutionsstyrelse fungerar är helt avgörande när det gäller detta. Det måste fungera bättre än vad det gör i dag.

Regeringen har gjort många saker på det här området sedan tidigare. En del har varit efter 34-punktsprogrammet mot gängbrottslighet från september 2019. Det är åtgärder som har handlat om fler påföljder för unga, till exempel ungdomsövervakning, och snabbare lagföring. Statens institutionsstyrelse har också fått mer medel. De fick också i uppdrag att införa avdelningar med högre säkerhetsklasser, vilket myndigheten också har svarat på.

Fru talman! Miljöpartiet vill se förändringar även fortsatt vad gäller Statens institutionsstyrelse överlag, även kring de delar som handlar om lagen om vård av unga, LVU. De som sitter där är inte dömda för brott, men ofta sitter de kortare tid på de här hemmen och boendena än vad de skulle må bra av. En anledning till det är finansieringsmodellen, där kommunerna betalar den större delen. De betalar två tredjedelar och staten en tredjedel, vilket gör att kommunerna inte alltid bekostar platserna så länge som det skulle behövas. Den frågan är en enskild fråga som vi får återkomma till i andra sammanhang, men det har bäring även på detta.

Fru talman! Den 20 januari aviserade regeringen att en utredning skulle tillsättas om att göra förändringar i lagen om sluten ungdomsvård. Det var välkommet. Från Miljöpartiets sida har vi arbetat för att få till en reformering av den slutna ungdomsvården, och inriktningen som presenterades för utredningen var bra.

Det handlade bland annat om att det skulle bli längre vårdtider. De som döms enligt lagen om sluten ungdomsvård i dag döms i genomsnitt till ett år. Långa påföljder har inget egenvärde, men det behövs en tid för att kunna komma tillbaka bättre ut och särskilt när det är unga som har begått grova brott. Det handlar i nästan alla fall om lång missad skoltid. Man är inne i djup kriminalitet, och därför behövs det tid för att möjligheterna efter avslutad påföljd ska bli bättre och att färre ska återfalla i brott.

Fru talman! Uppföljning och utslussning är också helt centralt. Det finns partier i riksdagen som vill ha en mindre del villkorlig frigivning än i dag, även när det gäller vuxna som döms till fängelse.

Villkorlig frigivning är ett viktigt sätt för myndigheter att ha koll på dömda efter att straffet är avtjänat. Med den ordning som är i dag inom den slutna ungdomsvården fungerar det här inte alls. Efterkollen och uppföljningen är alldeles för dålig. Många lämnas vind för våg, i bästa fall med en koll av socialtjänsten i kommunen men inte ens alltid det. Vi kan inte ha ett system där de här unga killarna som har begått grova brott lämnas vind för våg, utan uppsikt. Det handlar om deras möjlighet att komma tillbaka till ett vanligt liv men också om omgivningen.

Fru talman! Vårdmiljön måste bli bättre än den är i dag. Miljöpartiet vill se en ordning där det finns en tydligare koppling till missad utbildning, där den som är intagen kommer i kapp med det. Man borde kunna slussas ut snabbare när man tar igen missad skolgång och bryter med kriminella nätverk och destruktiva miljöer.

Fru talman! Förbättrad säkerhet vid Sis är också en viktig sak. Det har skett rymningar från Sis, och det har funnits problem med regelverket, exempelvis med den elektroniska utrustning som man får ha. Det här måste tydliggöras och bli mindre administrativt betungande än i dag. Syftet med den här verksamheten är att de som är intagna ska komma bort från de kriminella miljöerna, och då ska man inte fortsätta ha dessa kontakter inifrån anstalten. Det måste finnas en större kontroll än vad det är i dag.

Fru talman! En utredning kring detta aviserades alltså redan i januari och skulle tillsättas i februari. Varför har vi då den här frågan uppe för debatt i riksdagens kammare i dag?

Anledningen till det är att det kom ett utskottsinitiativ innan utredningen hann tillsättas. En majoritet i utskottet var inte nöjd med det man hade hört. Man ville lägga till att utredningen ska se över en stor omorganisation som handlar om att föra över ansvaret för den slutna ungdomsvården från Sis till Kriminalvården, alltså i praktiken inrätta ungdomsfängelser.

Det här är en dålig idé, fru talman, och jag ska berätta lite grann om varför.

Stora omorganisationer är i sig omständliga och tar tid, kraft och resurser i anspråk. Alla partier var överens om att Polismyndigheten skulle göra sin stora omorganisation, men det tog många år innan den började fungera så som vi önskade och så som det var avsett. Jag tror att de flesta av oss i dag tycker att det var värt det. Men när det gäller den fråga som vi diskuterar nu är de potentiella vinsterna inte tillnärmelsevis lika stora som i fallet med Polismyndigheten. Tvärtom är risken stor att det kommer att bli sämre.

Ett annat skäl är att Kriminalvården är en väldigt ansträngd myndighet med ett svårt uppdrag redan i dag, inte minst utifrån de resurser man har. Vi har debatterat Kriminalvårdens förutsättningar mycket i kammaren. Vi vet alla här att de är överbelagda. De har inte tillräckligt med ändamålsenliga lokaler på alla platser där de finns. Lokalerna är slitna och eftersatta. Kriminalvården har svårt att hinna med det kvalitativa arbete som behövs för att de som är inne på fängelserna ska vara bättre rustade efter avtjänat straff. De har en personalsituation som är ansträngd och behöver alltså rusta sig för att klara sitt nuvarande uppdrag.

Fru talman! Kriminalvårdens målgrupp som man arbetar med är vuxna personer som har begått grova brott. Att få ansvaret för barn som har begått grova brott är något helt annat än vad de gör i dag. Det är ingen liten förändring utan en gigantisk förändring. Bland många delar i detta är att det skulle behövs nya lokaler men också personal med helt en ny och annan kompetens än man har i dag.

Fru talman! Lagen om sluten ungdomsvård behöver förändras och reformeras. Det är aviserat att en utredning ska se över det här. Det finns väldigt många angelägna frågor. Att flera partier kräver att Kriminalvården ska ta över detta är inte alls bra. Det är dåligt. Utskottsmajoriteten hade kunnat nöja sig med att se över detta förutsättningslöst, men man stannar inte där utan slår fast att utgångspunkten är att det här ska hända.

Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Anf. 108 Johan Forssell (M)

Fru talman! Det här är ett väldigt viktigt betänkande om en mycket viktig fråga. Det handlar om framtiden för den slutna ungdomsvården, hur den vården ska bedrivas och hur vi kan se till att utveckla både innehållet och framför allt säkerheten.

Vi har tyvärr i Sverige stora problem med kriminalitet som sprider sig allt längre ned i åldrarna. Hade man diskuterat det här för några år sedan hade de personer som man pratat om som väldigt unga och som begår brott kanske varit 16-17 år. I dag när man talar med både polis, socialtjänst och lärare kan man tyvärr konstatera att det väldigt ofta händer att personer som är betydligt yngre än så faktiskt begår brott.

Vi kan också se hur unga personer allt oftare är överrepresenterade i brottsstatistiken. År 2019 anmäldes 36 000 brott i Sverige där den misstänkta var mellan 15 och 20 år.

Fru talman! Det är såklart många saker som behövs för att vända utvecklingen och se till att det kan bli en förändring. En helt central form, tror jag som är moderat, är att säkerställa att samhället, rättsstaten, markerar med kraft redan första gången någon begår ett brott. Det ska bli tidiga och tydliga insatser från samhällets sida. Man ska inte vänta med att genomföra den typ av åtgärder som behövs för att rycka upp unga personer ur en kriminell miljö och se till att de får en bättre start någon annanstans och inte fortsätter den brottslighet som tyvärr så många hamnar i.

Här finns det många saker som behöver göras, och det finns utrymme för stora förbättringar. Det har också polisen konstaterat i en rapport som kom 2018. Det behövs en ny typ av lösningar för just unga lagöverträdare. Den slutna ungdomsvården är den påföljd som framför allt används för unga lagöverträdare som har begått - det ska man komma ihåg - mycket grova brott. Det är vad vi talar om här. Det är inte fråga om vilka brott som helst, utan det är ofta väldigt allvarliga brott som denna grupp personer har begått.

Det antal individer som befann sig inom den slutna ungdomsvården i fjol var 67. Det är ingen jättestor verksamhet, men frågan är vad som sker framöver när vi ser hur kriminaliteten sprider sig längre ned i åldrarna. Verksamheten är i dag behäftad med många problem. Ett sådant problem är att det enbart i fjol var 26 konstaterade avvikelser, rymningar, på bara 67 personer. Här tycker jag att vi ska stanna upp och fundera en sekund. Det här är personer som ofta är dömda för mycket allvarliga brott. Detta är helt oacceptabelt för brottsoffren, och det är oacceptabelt för allmänheten. Här måste det bli en tydlig förändring.

Fru talman! Det är välkommet att regeringen sent omsider har valt att tillsätta en utredning för att titta på frågorna, trots att problemen, milt uttryckt, inte är nya. En förändring hade nog kunnat ske för länge sedan. Det som är märkligt är att regeringen i den utredningen med närmast klinisk precision faktiskt undviker den stora kärnfrågan, nämligen vem som ska ansvara för den viktiga verksamheten. Vem ska vara huvudmannen? Men det ska utredningen inte titta på. Däremot ska man titta på alla andra frågor utom det som verkligen är knäckfrågan.

Detta tycker vi är en märklig princip. Om man ska titta på hur man förändra och förbättra verksamheten, varför då strunta i den fråga som verkligen spelar roll? Det är nonchalant i den delen att det har stått klart att det faktiskt finns en majoritet i riksdagens kammare för att göra den typen av förändring. Ändå valde regeringen att helt enkelt strunta i det.

Detta är bakgrunden, fru talman, till utskottsinitiativet. Förslaget har lagts på riksdagens bord av Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. När initiativet går igenom blir det klart att den aviserade utredningen ska ha som utgångspunkt att genomföra en flytt från Statens institutionsstyrelse till Kriminalvården och ta fram nödvändig lagstiftning för att det ska ske.

Detta har uppenbarligen varit en känslig fråga eftersom det har varit mycket överord i den politiska debatten. Bland annat har det låtit som att man ska sätta barn i fängelse. Då vill jag bara påpeka att av de 67 personerna som befann sig inom den slutna ungdomsvården i fjol var 45 äldre än 18 år. Den stora merparten av dessa personer är alltså inte barn, knappast heller ungdomar, utan de är faktiskt myndiga personer, äldre än 18 år. De kan både delta i riksdagsval och göra en massa andra saker. De är vuxna. Vi kan fundera över en motfråga, nämligen varför personer som är vuxna ska placeras på ungdomshem tillsammans med barn. Vad är egentligen idén bakom detta?

Det har under debatten också ställts frågor om hur detta ska fungera. Det är viktigt att påpeka att det vi fattar beslut om i kammaren i dag är inte att genomföra en flytt i morgon, utan utredningen ska titta på den typen av frågor och ta fram den informationen. Självklart ska alla förändringar av det förslaget utredas noggrant och genomgående, och det är precis det vi föreslår. I den delen har jag svårt att förstå frågetecknen.

Möjligen är det så att vissa partier inte tror att Kriminalvården klarar av att genomföra detta, men jag vill säga att vi ska ha förtroende för Kriminalvårdens medarbetare. De är oerhört kompetenta, och de kan sina saker. Det har koll. Självklart klarar myndigheten med alla de kompetenta medarbetarna av att genomföra detta. Det vore dessutom bra för Statens institutionsstyrelse eftersom de då snarare kan fokusera på alla de unga killar och tjejer som befinner sig inom deras arbetsområde därför att de mår dåligt och som inte är kriminella och inte har begått allvarliga brott. Då blir det en tydlig fokusering för Sis på den gruppen.

Fru talman! Kommer det att finnas pengar för Kriminalvården till att göra arbetet? Självklart kommer det att finnas pengar, i alla fall om vi får som vi vill. Vi moderater har under flera års tid i vår budget skjutit till medel till Kriminalvården just för att inrätta en särskild enhet för ungdomar. Om det blir riksdagens beslut får vi naturligtvis se till att överföra ytterligare medel från Sis - eller nya medel - till Kriminalvården så att det går att genomföra.

Fru talman! Det är dags för en förändring i frågorna. Det är dags att genomföra en kraftfull reform för att säkerställa att det blir en förändring, att vi får bukt med de många rymningarna. Jag vill tacka alla partier som har tagit initiativet och de som har ställt sig bakom det, det vill säga Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, och som i dag röstar för att genomföra den här viktiga förändringen.

Anf. 109 Adam Marttinen (SD)

Fru talman! Vi debatterar just nu ett betänkande om att göra en översyn av regleringen av den slutna ungdomsvården. Dessa frågor är på intet sätt nya i kammaren eller för Sverigedemokraterna som parti. Vi har genom våra år i riksdagen och i kammaren debatterat hur vi ser på att unga människor begår brott och hur vi ser på att straffen, eller det som kallas vård, många gånger inte riktigt står i proportion till brottens allvar.

Jag lyssnade tidigare på Miljöpartiets Rasmus Ling, som sa att långa vårdtider inte har något egenvärde i sig. Det kan finnas en poäng med att just långa vårdtider inte har något egenvärde om det enda syftet är att personen ska vårdas och återrehabiliteras. Men jag vill ändå påminna om att det är fråga om mycket allvarliga brott som har begåtts av unga individer. Då måste man ta något annat i beaktande än brottslingens perspektiv och förmåga att återanpassas till samhället, nämligen brottsoffrens perspektiv.

Om man är under 18 år kan man i dag begå ett mord och få som påföljd tre till fyra års sluten ungdomsvård. Därefter är man fri. Det tycker jag är en skrattretande låg påföljd för ett mord. Sverigedemokraterna har poängterat att vi också måste se till brottsoffrens perspektiv och samhällets förmåga att reagera mot allvarliga brott - statuera exempel. Straff har ett egenvärde i sig. Det är något som Sverigedemokraterna har påpekat under väldigt många år - att straffet har betydelse. Det här är ett perspektiv som helt har saknats från regeringens sida när det gäller personer som är under 18 år - eller för den delen under 21 år, vilket också inkluderar straffrabatter i dag. Det perspektivet har regeringen saknat.

Sverigedemokraterna har tidigare motionerat om att sänka straffmyndighetsåldern till förslagsvis 13 år och att flytta ned hela den trappa som finns för straffrabatt från mellan 15 och 21 år till mellan 13 och 18 år. Om man skulle göra det skulle man också få längre påföljder för dem som är under 18 år.

Vi har även föreslagit att man ska kunna övergå till ett reguljärt fängelsestraff efter det att man har fyllt 18 år om den utdömda så kallade vårdtiden sträcker sig längre än så.

Vi tycker att det är rimligt med upprättelse. Vi tycker att det är rimligt med samhälleliga markeringar, alldeles oavsett om man är över eller under 18 år.

Den politik som nu ligger fast stipulerar som sagt att man får någonstans mellan tre och fyra års sluten ungdomsvård för ett mord. Sett till hur samhället har utvecklats har vi inte haft förmåga att beivra brotten och hantera den här - vad ska man säga? - gängkriminaliteten och dess utbredning i samhället på ett bra sätt.

I dag begås alltså väldigt många mord i gängrelaterade miljöer av personer under 18 år för att det är beställt av en äldre person. Man utnyttjar alltså systemet som det ser ut i dag för att belasta unga personer, yngre personer, med väldigt grova brott.

Som det fungerar i dag stimulerar vi alltså att yngre personer begår grövre brott. Det är något som vi måste beakta, tycker jag, när vi diskuterar hur vi utformar exempelvis den slutna ungdomsvården.

Eftersom det är så att väldigt unga personer under 18 år begår väldigt grova brott, inte sällan mord, måste vi också titta på hur vi ska hantera den situationen när de intagna är involverade i grov organiserad brottslighet. Är det då lämpligt att man har ett vårdperspektiv? Är det lämpligt att man har Statens institutionsstyrelse som huvudman? Eller måste man kanske ha annan kompetens inblandad för att komma till rätta med den problematik som är så djupt rotad i allt yngre personer?

Sverigedemokraterna tror att det är viktigt att vi utreder möjligheten att ge kriminalvården större inflytande över de här individerna, som ofta är på 18-årsgränsen och ibland över 18. Då ska det givetvis vara fängelsestraff i Sverigedemokraternas värld så att kriminalvården får ansvar för de här individerna, som har en djupt rotad kriminell identitet.

Vi får också höra - givetvis, det är inget nytt för allmänheten eller i den politiska debatten - att det har varit 26 rymningar under föregående år. Det är klart att det finns allvarliga problem, och det är inte jättekonstigt att det finns en politisk reaktion - i det här fallet från en riksdagsmajoritet.

Utvecklingen går i alla fall åt Sverigedemokraternas håll, kan vi konstatera. Åtgärder för hårdare tag mot yngre individer når bredare acceptans i riksdagen bland fler partier, och det är vi glada för.

Det är inte ofta jag får tillfälle att yrka bifall till utskottets förslag. Det är inte så jättevanligt för ett oppositionsparti. Men det blir det jag slutligen får göra i den här debatten, och det är jag glad för med tanke på betänkandets innehåll.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 110 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Vi debatterar situationen för unga dömda, personer under 18 år som dömts för grova brott, som i dag avtjänar sina straff på Sis-hem - Statens institutionsstyrelses hem - där de ska få vård och behandling. Senaste gången en reform sjösattes för den här målgruppen var 1999.

Lagen om sluten ungdomsvård liksom lagen om vård av unga innebär att staten med tvång åsidosätter din frihet, antingen för att du begått ett brott eller beroende på att du är en fara för dig själv.

Frågan om hur staten ska bemöta, hantera och stödja omyndiga personer som är kriminella har under årtionden varit föremål för diskussion.

På 70-talet och även innan dess fanns det, som vi hört beskrivas här, ungdomsfängelser där ungdomar placerades efter att de begått brott. De placerades på obestämd tid - för att släppas från ungdomsfängelse fick man genomgå en så kallad utvisningsprövning.

Men tidens tand gjorde att ungdomsvårdsfängelserna lades ned, och från 1979 gick ansvaret för ungdomar dömda för brott över till kommunen. En del fick placering på ungdomsvårdsskolor, det vill säga det som nu är Sis-hem.

Sis-hemmens relativa öppenhet fungerade dock inte för dessa ungdomar med allvarlig brottslighet i bagaget. En del blev även fortsättningsvis placerade inom kriminalvården, på särskilda ungdomsavdelningar, inte minst efter kritik från rättsväsendet och allmänheten att dessa ungdomar inte fungerade vare sig inom socialtjänst eller på Sis-hem. Men inte heller då och där, inom kriminalvården, var verksamheten anpassad efter unga dömda, och kritiken växte.

Till slut, år 1999, fattade riksdagen beslut om en särskild lagstiftning för unga kriminella: LSU, lagen om sluten ungdomsvård. Ansvaret föll återigen på Sis.

Ungdomarna skulle därmed på ett strukturerat sätt kunna ta del av Sis långa tradition av vård och behandling. Därmed lagfästes att både ungdomar med kriminellt bagage och ungdomar med allvarliga sociala problem skulle vistas under samma tak. Det innebar att lagrum från en kriminalvårdslag och en vårdlag - SoL, socialtjänstlagen - kom under samma tak. Man kan fråga sig om det är rimligt att en vårdorganisation också ska ta på sig rollen som strafftänkande.

Vad vill jag säga med den här historiebeskrivningen? Ja, först kan vi väl konstatera att vi som lagstiftare faktiskt har misslyckats med att styra och stödja dessa ungdomar under lång tid - delvis även i dag, anser jag.

Fru talman! Om staten bestämmer att du som minderårig under ett antal år ska sitta i fängelse är det vår skyldighet att se till att det görs på bästa sätt. Du ska få vård och behandling, avsluta kriminell verksamhet och kunna komma tillbaka till ett liv i samhället och vardagen.

Hur har det gått? Hur fungerar det i dag med LSU-vården? Ja, mycket bra görs inom Sis-hemmen; det ska naturligtvis sägas och slås fast. Jag har stort förtroende för Sis generaldirektör och den utveckling som nu sker inom verksamheten. Den utvecklingen kommer att komma alla cirka 700 placerade ungdomar till del, oavsett om de LSU-placerade ungdomarna finns inom Sis eller inte. Men, fru talman, vi vet ju också vad som inte har fungerat.

Rymningar och fortsatt kriminalitet är en sak. De grovt kriminella ungdomarna har kanske inte fullt ut tagit del av Sis vårdpalett, som tanken var. De har i stället utmanat systemet.

Oerhört mycket pengar, tid och möda har lagts ned på utbyggnad av skalskydd, säkerhet och nybyggnation för att klara det här uppdraget och hanteringen av just LSU-dömda. Kanske är det så att kriminalvårdstänk med skalskydd och säkerhet har satt sin prägel på ungdomsvården mer än tvärtom, det vill säga att LSU-ungdomarna hade fått ta del av Sis långa tradition av vård och behandling så som tanken var.

Fru talman! Att blanda grupper av ungdomar med så skilda behov av vård är komplicerat. Sis tar i sitt uppdrag emot både flickor och pojkar som kan vara så unga som 11-12 år. De ungdomarna, eller de barnen, har förstås helt andra behov än äldre LSU-dömda tonåringar.

Gruppen LSU-dömda utgör trots allt en väldigt liten del av det totala antalet ungdomar inom Sis, cirka 70 platser av 700, och jag tycker att man på goda grunder kan ställa sig frågan om nuvarande organisation med LVU och LSU under samma tak är den bästa. Behovet av avskiljning, som det heter, är viktigt oavsett om dessa ungdomar befinner sig på Sis-hem eller inom kriminalvården.

Vad finns det då för faktorer som talar för en flytt av LSU-ungdomar till Kriminalvården? Förutom ett existerande skalskydd handlar det också om upparbetade rutiner för besök, bestämmelser om kontakter med omvärlden, frivårdsverksamhet med villkorlig frigivning och därmed adekvata kontroll- och stödåtgärder efter frigivning, rutiner för personalrekrytering och personalutbildning.

Fru talman! Om kammaren skulle besluta om en flytt av ansvaret för LSU-ungdomar till Kriminalvården är det naturligtvis inte något som låter sig göras i en handvändning. Vi måste se över antalet platser och egna avdelningar och Kriminalvårdens utbildningsutbud. Men om en utredning kommer fram till att det kanske vore det bästa för ungdomarna men tar tid att implementera - ja, då är det ju så. Vi kan inte säga nej till en bra reform för att den tar lång tid.

Och vi ska minnas, fru talman, att reformeringen av Sis-hemmen, som behövs oavsett, inte heller är något som görs på en kafferast. Sis har under 20 års tid hållit på att anpassa sin verksamhet till det den är i dag.

Jag vill också påminna om att även socialutskottet yttrat sig i detta ärende. De påpekar bland annat att unga som döms till sluten ungdomsvård har en kriminell livsstil. Utskottet bedömer att detta på ett negativt sätt kan påverka de ungdomar som är placerade enligt LVU på samma särskilda hem som dem som dömts enligt LSU.

Fru talman! År 2019 dömdes totalt 86 ungdomar i åldern 15-20 år till sluten ungdomsvård. Hösten 2020 verkställdes sluten ungdomsvård för totalt 67 unga, och av dem var, som vi har hört, 45 stycken över 18 år. Den genomsnittliga åldern vid intagningen var 17,2 år. Under 2020 skedde 26 avvikningar från sluten ungdomsvård.

Det handlar alltså ofta om unga vuxna som gjort sig skyldiga till mycket allvarlig och grov brottslighet. Den slutna ungdomsvården måste utformas med hänsyn till detta.

Det är nog få saker som har berört så mycket och renderat så mycket diskussioner med våra förtroendevalda ute i landet som denna fråga. Det är inte så konstigt, för vi pratar om ungdomar som har hemvist i sin kommun, i socialtjänsten. Bilden är väldigt blandad. Många tycker att det fungerar bra med Sis, men många tycker faktiskt att det fungerar ännu bättre med Kriminalvården när det gäller samverkan och kontakter.

Vi ska också komma ihåg att det har varit en stor debatt i medierna med före detta enhetschefer och institutionschefer som har varit kritiska till denna organisation. Dem måste vi också lyssna på.

Att inte göra det och att inte utreda detta när en översyn av LSU ändå görs är lite slöseri. Riksdagen har uttalat detta vid ett flertal tillfällen. Så ja, riksdagen behöver en större samsyn, men jag tycker att riksdagen har uttalat detta tydligt nog; det här är tredje gången.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 111 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det var intressant att lyssna till Helena Vilhelmssons anförande om både de historiska förändringar som skett när det gäller lagstiftningen och de myndigheter som haft ansvar för detta och de utmaningar som finns på detta komplexa och svåra område i dag.

Jag har en fråga mot bakgrund av det som Helena Vilhelmsson beskriver när det gäller det man har landat i från Centerpartiets sida - man vill utreda detta och pekar på att riksdagen har sagt det. Min fråga handlar om varför man inte bara vill utreda detta med öppna ögon och förutsättningslöst utan har som utgångspunkt att det här ska genomföras och alltså låser det på förhand, som jag ser det. Det skulle jag, fru talman, vilja fråga Helena Vilhelmsson om.

Anf. 112 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, Rasmus Ling, för frågan! Det blev en väldig diskussion om detta i utskottet. Jag är lite förvånad över det. Jag har tagit del av många utredningar som till punkt och pricka har följt utredningsdirektiven, men jag har faktiskt också tagit del av många som har gjort mycket vidare utredningar än man fått i uppdrag.

Jag hyser kanske inte samma bokstavstrogna tro till vad utredningsdirektiven fastställs till. Jag tycker att det är bra att det finns en tydlig inriktning för vad riksdagen har beställt. Jag ser hellre ett utredningsförslag som är mycket detaljerat när det gäller, som vi har hört tidigare, lagförslag, kostnader och tidsperspektiv än ett som är mindre detaljerat.

Jag nöjer mig med detta. Jag ser hellre en utredning som lämnar fler svar än en som lämnar färre svar.

Anf. 113 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Om man vill se fler svar snarare än färre skulle jag säga att man inte ska bestämma på förhand vad utredningen ska komma fram till i den här delen. När man slår fast att utgångspunkten är att denna förändring ska göras betyder det, som jag läser det, att man slår fast vad man vill att utredningen ska komma fram till. Jag beklagar detta.

Vi hade diskussioner om detta i utskottet, och vi har haft det även i andra sammanhang. Jag har, fru talman, ofta hört Helena Vilhelmsson resonera kring detta och då haft fler nyanser och varit mer öppen för att man kan komma fram till olika saker och lyssna in olika argument än vad jag tycker framgår av den här texten. Det är trots allt, fru talman, texten som riksdagen beslutar om, och jag beklagar att man har valt att uttrycka sig på detta sätt.

Anf. 114 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag har respekt för ledamotens åsikter. Det är fortfarande så att vi fattar beslut om en utredning, och så kommer resultatet på vårt bord och vi värderar och jämför med andra förslag och med vår egen uppfattning. Vi stöter och blöter och kommer fram till ett förslag efter att vi tagit del av utredningen. Man kan säga nej till en utredning också.

Men jag är absolut angelägen om att vi får en uttömmande utredning som kan titta på alla aspekter och vad som kan hända om man kommer fram till att det är bra att flytta. Jag tycker att en utredning ska vara tydlig och omfångsrik.

Anf. 115 Andreas Carlson (KD)

Fru talman! Att brösta en fyra för att bli en hundragubbe - det är ett uttryck som används i gängkriminella miljöer. Det handlar om att begå ett väldigt grovt brott, kanske till och med ett mord, och ta en fyra - ett fyra år långt, eller kort, straff på ett Sis-hem för att bli en hundragubbe, alltså till hundra procent inne i gänget. Det är ett steg i den brottsliga karriären.

Denna verklighet är smärtsamt påtaglig. Det räcker att slå upp tidningar eller få pushnotiser om hur unga används och tidigt skolas in i gängkriminella miljöer. Men denna verklighet var inte något som förutsågs när ungdomspåföljderna, som vi i dag debatterar, togs fram.

Inte heller säkerheten har hängt med. Rymningar från Sis-hem, där mycket grovt kriminella närmast kan promenera ut, har upprepats gång på gång den senaste tiden. Bara förra året skedde 26 rymningar, vilket var 15 fler än året dessförinnan.

Verkligheten har kommit i kapp, fru talman, och det är dags att ta in det.

En bra bit över hälften av dem som i dag är dömda till sluten ungdomsvård är över 18 år. Vi har tidigare i debatten hört att det är 45 av 67 intagna. Det handlar om unga, vuxna mördare som sitter av fyra år på ett Sis-hem.

Kristdemokraternas uppfattning är att straffen behöver skärpas väsentligt. Det handlar dels om att straffen behöver vara rättvisa och stå i bättre proportion till de mycket grova brott som har begåtts, dels om att ha ett brottsofferperspektiv. Men det handlar också om att i högre grad ha inkapacitering, att skydda laglydiga personer från farliga människor. Då är det också rimligt att Kriminalvården tar över ansvaret från början och att man utreder detta som förslaget handlar om.

Det här är inte något nytt förslag - det kan nästan låta så i debatten. Polisen har pekat på detta i januariskrivelsen 2018, och riksdagen har vi två tidigare tillfällen tillkännagett att en särskild enhet inom Kriminalvården bör ta över det övergripande ansvaret för unga som begått grova brott. Vi kristdemokrater presenterade detta i vårt paket av åtgärder i augusti förra året för att bättre bekämpa ungdomsbrottslighet.

När nu regeringen har aviserat en utredning vad gäller Sis vill vi lägga till att utredningen även ska titta på frågan om att flytta över ansvaret för den slutna ungdomsvården till Kriminalvården och utreda detta i botten. Utgångspunkten ska vara att en sådan flytt ska ske.

Man kan notera i debatten att det där sista väcker viss förvåning. Men det är ju inte någonting nytt att man i ett utredningsdirektiv ger uttryck för den politiska viljan. Ett av problemen med den här regeringens politik på rättspolitikens område är att väldigt mycket präglas av just förutsättningslösa utredningar. Det här är en utredning med en politisk vilja som vi vill se i direktiven, men det innebär givetvis att man ska utreda detta på sedvanligt sätt. Utredningens direktiv ska även utformas så att det klart framgår att den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård ska höjas.

I socialutskottets yttrande, som har jobbats fram under beredningen av det här ärendet, konstaterar man: De unga som döms till sluten ungdomsvård har ofta en kriminell livsstil. Socialutskottet bedömer att detta på ett negativt sätt kan påverka de ungdomar som är placerade enligt LVU på samma särskilda ungdomshem.

Precis som Helena Vilhelmsson sa i sitt anförande finns det uppenbara risker med att blanda grupper. Jag är helt övertygad om, och precis som socialutskottet pekar på, att eftersom det handlar om personer som redan har en kriminell livsstil kan det leda till att man snarare förstärker den kriminella identiteten hos väldigt unga som är placerade för vårdinsatser hos Statens institutionsstyrelse. Därför är det uppenbart för oss att det finns väldigt många fördelar med att faktiskt flytta över ansvaret till Kriminalvården och utreda detta.

Men varför är regeringen så rädd för att utreda detta? Och varför vill regeringen trotsa ett redan fattat riksdagsbeslut? Vi har haft det uppe två gånger, vi har gjort två tillkännagivande och det är nu tredje gången som vi har det här på riksdagens bord.

Det kommer att bli ett beslut, så nu hoppas jag att det ska vara tredje gången gillt för regeringen och att man också lägger till detta mycket tydliga utredningsdirektiv till den utredning som är aviserad. Snacket om att man vill bekämpa gängkriminalitet blir falskt om man inte ens är beredd att överväga en ordning där straffen bättre motsvarar de grova brott som begås och därför också flytta över ansvaret för dessa grovt kriminella till just Kriminalvården.

Anf. 116 Johan Pehrson (L)

Fru talman! Den här frågan är inte direkt ny. Det har ju diskuterats här i kammaren åtminstone i 20 år hur vi ska hantera de unga män som begår mycket allvarliga brott. Under nästan lika många år har vi sett den missriktade välviljan regera, det vill säga att man inte ska ingripa.

Liberalerna tycker att det här förslaget är viktigt och riktigt. Vi, precis som många andra partier, har haft återkommande tillkännagivanden i justitieutskottet och har länge krävt att de unga som begår de grövsta brotten ska bli föremål för rehabilitering och vård inom ramen för Kriminalvården. Vi vet ju från debatten hur många det gäller, huruvida de är vuxna eller inte och hur många som avviker.

I inledningen av debatten fick vi från Socialdemokraterna höra att man var väldigt orolig inom myndigheterna. Jag kan säga att de som är väldigt oroliga är de människor som drabbas när de unga kriminella rymmer och begår nya brott. Det är någonting som oroar mig och flera i kammaren, och det oroar definitivt svenska folket. Därför tycker vi att den utredning som regeringen i och för sig redan har aviserat måste kompletteras med att det här ska ske.

Jag kommer tillbaka till att det kan vara så att man inte har sett det här komma och att det därför tagit så himla lång tid. Visst är det så att de här unga personerna utnyttjas grovt. Ett skäl till det är de omfattande automatiska straffrabatter som finns inbyggda i systemet. Det gör att unga väldigt lätt blir kanonmat i en perverterad vålds- och gängkultur, där deras liv mest är en mental istid fylld av hat och grova brott.

Vi försöker också göra förändringar vad gäller ungdomsrabatterna. Men vi har en historia där man inte har velat göra några som helst tidiga och tydliga insatser. Det ska inte utredas några brott. Ett tag skulle det inte ens utredas om ungdomar under 15 år hade begått rån. Vi skulle inte ha någon bevistalan. Man dömde folk till vård i hemmet och tänkte att det säkert skulle bli bra. Det har funnits sekretessbarriär som vi nu successivt har lyckats plocka ned för en effektivare insatsmöjlighet från polis, socialtjänst och skola tillsammans. Det var en tid en nästan galen syn på brott i skolan, att de inte skulle anmälas. Det har funnits en fortsatt ovilja att anhålla och utredningshäkta unga människor, när vi vet att det är så viktigt att man sätter stopp för akut pågående kriminalitet.

Men nu är vi här i alla fall. De invändningar som har förts fram gäller att Kriminalvården nu tar över ungdomsövervakningen, som kommer att innebära att Kriminalvården kommer att ha hand om de unga som är under 18 år. De har i högsta grad kompetens, annars skulle vi inte genomföra detta. Det borde ju minoriteten som reserverat sig här i utskottet fundera över. Miljöpartiet hade en invändning här och menade att man ska lämna öppet för utredningen att avgöra detta.

Det lades nyligen fram en högaktuell utredning om hedersrelaterat våld och förtryck och även åtgärder mot grov kvinnofridskränkning. Utredningen avrådde, sorgligt nog, från att höja straffminimum för grov kvinnofridskränkning. Men man föreslår ändå, eftersom vi har beställt det, att man ska höja detta till ett år. Sedan finns det helt plötsligt partier som vill gå ännu längre.

Men, fru talman, vi råkar ju vara Sveriges riksdag, och det är ändå vi som ska bestämma. Det kan vara provocerande för några ibland, men jag tycker att det är bra.

Från Liberalernas sida tycker vi att de invändningar som finns är svaga. Som tidigare har sagts är det klart att det här ska utredas och sedan genomföras när det hela finns på plats.

Så som jag känner de människor i Kriminalvården som i dag jobbar med rehabilitering, vård och utbildning är de synnerligen väl lämpade att ta hand om de här unga personerna och ge dem en bättre framtid, för det är klart att de ska komma bättre ut. Det kan innebära att de är inlåsta längre för rehabilitering, men tanken är att de ska känna att det är en tid för förändring. Så är det inte, för det har varit ett alldeles för slappt regelverk. Det har varit en missriktad välvilja när det gäller Statens institutionsstyrelse.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)