Statliga institutioner och fake news

Herr talman! Josef Fransson har frågat mig om jag och regeringen anser att det är lämpligt att skattemedel och statliga myndigheter används för att gradera och klassificera nyhetsartiklar och förhindra deras spridning. Josef Fransson har också frågat mig om jag och regeringen delar uppfattningen att väljarna måste avhållas från "irrelevanta fakta". Frågan ställs med anledning av att myndigheten Vinnova har beviljat medel till ett antal mediebolag för delfinansiering av projektet Faktaassistenten.

En mångfald av starka och oberoende medier i hela landet är en avgörande förutsättning för en väl fungerande demokrati. Medierna granskar olika maktsfärer i samhället och ska genom sin journalistiska profession förmedla nyheter, förklara skeenden och sätta saker i sammanhang.

Den fria samhällsdebatten bygger på en rik flora av åsikter och perspektiv. Men de fakta som ligger till grund för de olika åsikterna och perspektiven kan i sig inte relativiseras eller förnekas. Därför uppstår ett problem i de situationer då rykten och rena falsarier får stor spridning, eftersom samhällsdebatten då riskerar att utgå från falska premisser.

Jag vill framhålla att fakta i sig aldrig kan vara irrelevanta. Däremot kan vissa fakta bedömas vara irrelevanta i ett specifikt journalistiskt sammanhang. I det arbete som de fria medierna utövar är urval av fakta och val av perspektiv viktiga publicistiska bedömningar. På vilket sätt det arbetet sker är inte min sak att bedöma.

Flera aktörer inom mediebranschen har tagit initiativ till att motverka spridningen av felaktigheter och desinformation. Det tycker jag är bra. Men inte heller hur det arbetet utförs ska jag som statsråd ha synpunkter på. Vinnova är en självständig myndighet, och medieaktörernas oberoende är en viktig mediepolitisk utgångspunkt.

Min uppgift, och huvudsakliga prioritering, är att se till att medierna har goda villkor för att kunna driva en självständig och professionell journalistik.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke för svaret på min interpellation.

I dag debatterar vi alltså regeringens syn på att regeringens egen myndighet Vinnova har tagit initiativ till ett projekt som går ut på att tillsammans med nyhetsredaktioner såsom Sveriges Television, DN, Expressen, Aftonbladet och Sveriges Radio motverka så kallade fake news, eller falska nyheter på svenska. I det pressmeddelande som gick ut från Vinnova står att läsa att "flera ledande svenska nyhetsredaktioner ska motverka att 'fake news' och ogrundade påståenden får spridning och spelar en avgörande betydelse i det svenska valet 2018".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det står också att läsa att man ämnar utveckla ett digitalt verktyg som ska "minska risken för att falska och irrelevanta fakta når publiken". Man tar sig för pannan.

Här någonstans borde alla varningsklockor ringa. Är det verkligen i en demokrati statens uppgift, förvisso via en myndighet i det här fallet, att försöka styra nyhetsflödet? Det entydiga svaret på denna fråga måste bli nej. Jag menar att regeringen totalt har tappat kompassen när det gäller den här frågan.

Nu skulle det här kanske ur ett perspektiv vara behjärtansvärt om syftet hade varit att de etablerade medierna skulle bli bättre på att inte sprida lögner och falsarier, som till exempel när Dagens Nyheter påstod att Sandviken tjänade en halv miljard årligen på invandringen eller när SVT glatt rapporterade om hur Sverige översköljdes av ingenjörer, läkare och ekonomer i samband med migrationskrisen 2015.

Nu är syftet knappast att få de etablerade medierna att rapportera mer korrekt, sakligt och sanningsenligt. När finansminister Magdalena Andersson förra våren började lyfta farhågorna rörande fake news handlade det inte alls om hur etablerade medier har svårt att hålla sig till fakta eller hur man avhåller sig från att beskriva politiskt känsliga uppgifter. I stället exemplifierade hon den påstådda problematiken med förmodat medvetna lögner som fått spridning i vissa sociala medier, dock inte i Sverige - förutom i ett fall, och det kanske jag får tid att återkomma till. Det är alltså de alternativa nyhetskanalerna som ska sträckas upp - sociala medier och det som lite brett kallas för alternativa medier.

Nu kanske det verkar som att jag inte ser problemet med att lögner och ibland kanske till och med förtal får stor spridning på internet via sociala medier, med det vill jag bestämt tillbakavisa. Det handlar inte alls om det. Jag menar däremot att det är ett försvinnande litet problem och att det riktiga problemet är de lögner som vi serveras var dag från nyhetsredaktioner som nu ska få projektpengar för att stoppa lögner. Det menar jag är som att sätta räven att vakta hönsgården.

Herr talman! Josef Fransson ställer en rad olika frågor och kommer med en rad olika påståenden. Jag går tillbaka till den fråga som är ställd och som är anledningen till att jag är här i dag.

Josef Fransson frågar mig väldigt tydligt, och det är det jag är här för att svara på: Anser ministern och regeringen att det är lämpligt att skattemedel och statliga myndigheter används för att gradera och klassificera nyhetsartiklar och förhindra deras spridning? Svaret är nej.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fråga nr 2: Delar ministern och regeringen uppfattningen att väljarna måste avhållas från irrelevanta fakta? Svaret är nej.

Herr talman! Tack för detta korta inlägg i debatten! Jag hade hoppats att vi kunde vara lite mer djuplodande i de här frågorna.

Om vi ser till hur regeringen, framför allt via finansminister Magdalena Andersson, som är en av regeringens mäktigaste, har uttryckt sig i de här frågorna är det helt uppenbart att man på något vis önskar styra och påverka medierna. Jag antar att man känner att man håller på att tappa fotfästet, eftersom man har byggt upp sin politik kring djupa felanalyser kring sådant som borde ha kunnat förutses.

Vi har en polisorganisation i kris. Dödskjutningar är så vanliga att man knappt reagerar längre. Skolresultaten dyker, och i jämförelse med utländska elever är vi väldigt dåliga. Vi har en överbelastning i vården och sexualbrott som ökar både till antal och i råhet. På våra universitet lägger man fokus på den kvasivetenskap som genusvetenskap är och så vidare.

Vi står inför en rad problem med kurvor som pekar nedåt, och detta har kunnat upprätthållas av ordinarie medier som nu ska få projektpengar för att stoppa spridning av så kallade lögner och fake news i sociala medier.

Det finns dock ingen forskning som pekar på att detta skulle vara ett stort problem. Det blev väldigt aktualiserat i och med valet i USA, och det är möjligt att det hade en stor påverkan där borta. Men i Sverige har de ordinarie medierna indoktrinerat folket till den milda grad att vi står inför den situation som vi har i dag.

Jag menar att det länge har legat en våt filt över sanningen, och nu när vi står vid ruinens brant börjar parti efter parti att säga samma saker som vi sverigedemokrater har sagt i årtionden med ungefär samma problemformuleringar. Tidigare har man i stället gått i armkrok med medierna och dolt de problem som till exempel invandringen för med sig. Det finns andra frågor också, men det är väl kanske den största och mest allvarliga.

Det skulle vara intressant om ministern här i dag kunde exemplifiera vad man menar med fake news och vad det är som behöver bekämpas. Jag vet inte om det är kultur- och demokratiministerns största frågeställning och politiska mål, men däremot har ju regeringen gett uttryck för att det här är någonting som är viktigt att bekämpa.

Det skulle därför vara jätteintressant med lite fler exempel. Magdalena Andersson exemplifierade i våras att det var ett stort problem att det spreds en myt om att vi lånade tiotals miljarder för att bekosta invandringen. Om vi backar lite grann och funderar på varifrån den uppgiften kom ser vi att svaret är att det var från en DN-artikel från 2015, där det påstods att vi behövde låna pengar till flyktingmottagningen. Källan var lustigt nog Magdalena Andersson själv. Det är lite humor, kan man säga, att hon säger emot sig själv ganska rejält.

Det finns ganska många intressanta exempel på när ministrar har haft svårt att hålla sig till sanningen, även om det kanske inte är just det som vi ska debattera i dag. Jag vill dock gärna ha lite konkreta exempel på vad det är för fejkade nyheter som man är så rädd för att man tycker att det är helt okej att en statlig myndighet använder skattemedel för att bekämpa dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Josef Fransson håller en monolog. Jag har svarat på frågorna både skriftligt och, återigen, här. Men om vi inte är måna om att lyssna till varandra blir det ju att man fortsätter att driva sin monolog utan att egentligen komma framåt.

Det känns inte som om Josef Fransson vare sig har läst mitt svar eller lyssnat till vad jag säger. Jag upprepar därför och betonar att jag inte delar uppfattningen att väljarna ska undanhållas irrelevanta fakta. Jag betonar till och med i mitt skriftliga svar och även här och nu att det inte finns några irrelevanta fakta.

Om Josef Fransson utgår från det svaret och tror på mig när jag säger det skulle vi kunna ha en fruktbar dialog om hur vi skapar fler möjligheter för väljare, medborgare och människor i allmänhet att få till sig information och fakta för att sedan kunna bilda sig en egen uppfattning. Men om Josef Fransson är mer intresserad av att hålla en monolog om saker som inte stämmer, som jag aldrig har sagt och som jag aldrig skulle stå bakom blir det väldigt svårt att bygga ett starkt samhälle och ge människor den möjligheten.

Även när det handlade om skattemedel och frågan om hur statliga myndigheter ska arbeta var mitt svar "nej". Det hade varit glädjande om Josef Fransson hade utgått från det, för då hade vi kunnat föra en diskussion här i denna kammare utifrån vad jag faktiskt säger och vad Josef Fransson säger.

Om jag ändå ska ta Josef Fransson på allvar och lyssna och försöka finna och tolka det bästa ur vad Josef Fransson säger så handlar det om människors möjlighet att få till sig fakta och utifrån detta få journalistik som belyser fakta ur olika perspektiv, för det är ju vad journalister ska göra. Det är det som de ska hjälpa oss med. De ska fördjupa, och de ska granska sådana som Josef Fransson och mig. De ska ställa frågor kors och tvärs och vända på frågorna och sätta dem i ett globalt perspektiv eller i ett väldigt lokalt perspektiv.

Det är vad journalister ska göra med fakta. Det hör till. Det är deras uppdrag, och det är på så sätt de bär vår demokrati. Om Josef Fransson och jag delar uppfattningen att journalistik är bärande för vår demokrati kan vi också enas om att vi behöver kämpa för att medierna och journalisterna i vårt land får de bästa förutsättningarna att uppfylla sin demokratibärande roll.

Jag gör det med kraft som kultur- och demokratiminister genom att prioritera och fokusera på mediepolitiken. Det gör vi dels genom att ha gjort förändringar i det befintliga presstödet, dels genom ett intensivt arbete just nu för att kunna lägga fram en proposition för denna kammare där vi ytterligare stärker journalistikens möjligheter i vårt land. Där kommer vi att ha ett särskilt fokus på de vita fläckar som tyvärr har uppkommit, där människor lever i avsaknad av en lokal bevakning som just arbetar med att vända och vrida på perspektiven, fördjupa och granska sådana som mig och dig, Josef Fransson.

Sant är sant, och falskt är falskt.

Herr talman! Jag får återigen tacka. Hur ministern ser på mediernas roll var ju nästan poetiskt vackert, och jag håller med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Problemet är bara att det kommer väldigt dubbla signaler från regeringen när finansminister Magdalena Andersson väldigt tydligt säger att det här med fake news är någonting som vi måste ta på allvar och bekämpa. Jag tror ju inte att Vinnova har kommit på idén ur tomma intet - ja, vi startar ett projekt för att bekämpa fake news! - utan man lyssnar naturligtvis in signalerna från regeringen.

Sådant ser man ju hela tiden, till exempel när det kommer till energipolitiken: Regeringen skriver en lös sats någonstans i budgeten, inget lagförslag på något vis, och så lägger myndigheterna örat mot marken, lyssnar och genomför det. Det är alltså i allra högsta grad regeringens vilja att de fejkade nyheterna, som man kallar det, ska bekämpas.

Jag tycker över huvud taget inte att det anstår statsmakten att lägga sig i detta. Det vore förstås jättebra om vi kunde få bort lögner ur medieflödet. Det hade väl alla varit glada över. Problemet är bara vem som ska sitta och vara domare. I det här fallet ger vi alltså skattemedel till Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter, som systematiskt institutionaliserat lögnen, eller som DN själva uttrycker det, arbetar med "agendasättande" journalistik. De har en agenda med det de skriver och gör; det gick de själva ut och sa för en tid sedan.

Nu ska de sitta som något slags vakthundar och för skattepengar avgöra vad som är sant och falskt. Det är vad det till syvende och sist kokar ned till.

Herr talman! Det är anmärkningsvärt men avslöjande att Fransson så tydligt avfärdar en stor del av svensk mediesektor och insinuerar - eller rent explicit säger - att den driver en ohederlig och vilseledande agenda.

Vi ska inte förvånas, men vi ska vara på vår vakt! Det ligger i linje med Sverigedemokraternas politik att hetsa mot den liberala demokratins kärna och en av våra absolut viktigaste institutioner, det vill säga våra fria medier. Det ligger i deras linje. De gör så inte bara i Sverige, utan de gör så över hela världen där de får makt och möjligheter till inflytande.

Jag vill säga till alla som ser på denna debatt att detta att ifrågasätta journalistiken, att ifrågasätta dem som har till uppgift att granska sådana som mig och sådana som oss här i denna kammare, också är att ifrågasätta vår demokrati och dem som bär den.

Överläggningen var härmed avslutad.