Riksrevisionens rapport om sökandesammansättningens betydelse vid matchningen på arbetsmarknaden

Herr talman! Jag är ledsen, men jag måste nog göra Raimo Pärssinen besviken igen. Nu gäller det ytterligare en riksrevisionsgranskning av Arbetsförmedlingen. De brukar inte vara positiva, och inte heller denna är det.

Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation.

Enligt Riksrevisionens analys har jobbchansen, det vill säga övergången till osubventionerade arbeten, minskat mellan 2007 och 2015. Raimo Pärssinen gjorde ju en affär av att det var en gammal rapport. Ja, den har ju legat och dammat någonstans, även sedan vi lämnade in vår motion - oförklarligt, men så är det.

Det Riksrevisionen visar på är att det var försämrade jobbchanser under den perioden. Arbetsförmedlingens svar brukar då vara att det nu är en annan sökandesammansättning. Men det kan bara förklara en tredjedel av detta. Två tredjedelar har andra orsaker.

Jag tänker inte dra ut på mitt anförande. Det är många som vill hem i dag. Många har beställt resor med både tåg och flyg, så jag tänker bara göra en kort sammanfattning av mitt anförande.

När man har gjort Arbetsförmedlingen till en integrationsmyndighet, vilket är vad man har gjort, har man glömt de andra. Jag får ganska ofta signaler från dem som inte tillhör de prioriterade grupperna om att de inte får någon hjälp av Arbetsförmedlingen. Det syns också på förändringarna i jobbchanserna, förutom den förändrade sökandesammansättningen, att det är just gruppen män i åldrarna 35-45 som har fått en försämrad jobbchans. Då pratar vi alltså om dem som är födda i Sverige.

Man får också kritik av Riksrevisionen för att man återigen inte sköter uppdraget vad gäller statistik, uppföljning och mål, precis som när det gäller allt annat. I stort sett all kritik mot Arbetsförmedlingen mynnar ut i samma sak: dålig uppföljning, dålig utvärdering och dålig målstyrning. Och målstyrningen får man från regeringen.

Jag frågade Arbetsförmedlingens generaldirektör när han var i arbetsmarknadsutskottet en gång: Varför mäter ni inte hur många som kommer ut i reguljärt arbete? Nej, regeringen efterfrågar inte det, svarade han. Vad efterfrågar regeringen? Regeringen efterfrågar hur många som kommer ut i åtgärder, var det raka svaret.

Det här duger inte. Vi måste utvärdera effekten av Arbetsförmedlingens verksamhet.

I övrigt vill jag tacka kammarpresidiet och all personal för den här mandatperioden.

Tack för mig!

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationen.

Regeringen instämmer i Riksrevisionens rekommendationer, och Arbetsförmedlingen har sedan länge inlett ett arbete med att förbättra analyserna.

Sedan ska jag säga till dig, Sven-Olof Sällström, som en god vän till mig, en moderat, sa till mig när jag satt i skolstyrelsen. Han sa: Ja, du Raimo, jag hoppas att det går bra för dig men dåligt för ditt parti.

Jag säger: Hoppas att det går bra för dig, Sven-Olof Sällström, men lite sämre för ditt parti.

(Applåder)

Herr talman! Efter fyra fem år av stark global högkonjunktur har svensk arbetsmarknad stärkts ordentligt. Arbetslösheten har sjunkit och sysselsättningsgraden har ökat. Motsatsen hade förvånat. Men när man gräver lite djupare i arbetsmarknadsstatistiken infinner sig faktiskt känslan av att sitta i baren på Titanic och sorglöst vänta på något som man inte vill ska hända, i detta fall en ny lågkonjunktur.

Den rödgröna regeringen har tyvärr misslyckats med arbetsmarknadspolitiken på i stort sett alla områden.

För det första: Arbetslösheten ligger enligt SCB och Arbetsförmedlingen på en historiskt hög nivå för att vara mitt under en högkonjunktur. Enligt Arbetsförmedlingen ligger arbetslösheten på 7,1 procent och enligt SCB på 6,5 procent. Som jämförelse kan nämnas att under alliansregeringen var arbetslösheten nere i 4,5 procent strax före finanskrisen hösten 2008. Det gav oss ett jättebra utgångsläge när arbetslösheten sedan ökade. I dag är arbetslösheten alltså ungefär 50 procent högre, enligt Arbetsförmedlingens statistik, än 2008.

För det andra: Arbetslösheten sjunker alldeles för långsamt för att vara i en stark högkonjunktur. Det senaste året har de öppet arbetslösa minskat med endast 14 000 personer. Utan extratjänsterna hade arbetslösheten inte minskat alls.

För det tredje: Regeringen gömmer arbetslösa genom att flytta dem mellan kolumner i statistiken. Ett exempel är de nämnda extratjänsterna. De cirka 15 000 som finns i extratjänster räknas inte som arbetslösa, trots att de har vad man skulle kunna kalla för en pågående arbetsmarknadsåtgärd.

Regeringens mål är att 30 000 personer ska finnas i extratjänster år 2021 till en kostnad av hela 30 miljarder. Förutom att staten står för hela lönekostnaden betalar man även en bonus till kommuner och landsting för varje extratjänst som tillskapas. Ändå räknas deltagarna som personer i arbete i statistiken, eftersom regeringen bestämt att det ska ses som en riktig anställning.

Det finns fler exempel på hur regeringen med kreativ bokföring får arbetslösheten att se lägre ut än vad den är och hur man har vänt arbetslinjen till en bidragslinje. Subventionerade tjänster staplas på hög för att putsa arbetslöshetssiffrorna.

För det fjärde: Sverige sackar efter i en internationell jämförelse. Regeringen lovade att ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Nu är det ett och ett halvt år dit. Sedan löftet utfärdades har Sverige halkat ned från en 12:e till en 16:e plats i EU. Varför lyckas den svenska regeringen så mycket sämre än omvärlden?

För det femte: Skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är chockerande stor. För inrikes födda ligger arbetslösheten runt 3-4 procent, bland utrikes födda uppemot 20 procent. Ylva Johansson och Socialdemokraterna lovade före valet 2014 att alla nyanlända skulle vara i arbete inom två år. Detta har misslyckats totalt, och nu ger man samma vallöfte igen. Varför ska vi tro på det den här gången?

För det sjätte: Regeringen skryter om att allt fler nyanlända kommit i arbete 90 dagar efter etableringsuppdraget, men det är en falsk bild. Endast 7 procent har gått vidare till ett arbete utan stöd. Det är samma nivå som 2012 och bara en procentenhet högre än för ett år sedan. Den minimala ökningen beror helt enkelt på att fler har hamnat i de konstgjorda och dyra extratjänsterna.

I Arbetsförmedlingens aprilrapport kan man se att knappt 2 procent av de utrikes födda arbetslösa har fått ett arbete det senaste året mot 6,4 procent av de inrikes födda. Skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda har snarare förstärkts.

För det sjunde: Regeringen låtsas i debatten närmast som om ungdomsarbetslösheten har försvunnit. Men ungdomsarbetslösheten är fortfarande högre än den totala arbetslösheten. 9,1 procent av ungdomarna i åldrarna 18-24 år var inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen i april. Hela 46 748 ungdomar var öppet arbetslösa. Det motsvarar alla invånare i en medelstor svensk stad. Vi vet dessutom att antalet arbetslösa ungdomar brukar öka efter vårterminens slut, så siffrorna lär vara ännu värre efter sommaren.

För det åttonde: Långtidsarbetslösheten har ökat under mandatperioden. Att de långtidsarbetslösa blivit fler är allvarligt. Det är nu, i högkonjunktur, man borde ha fått ut fler av dessa på arbetsmarknaden. När konjunkturen vänder kommer dessa personer att stå längst bak i kön till nya jobb.

För det nionde: Arbetsförmedlingens matchning fungerar dåligt, vilket inte minst Riksrevisionens rapport pekar på. När Riksrevisionen skriver att man rekommenderar att Arbetsförmedlingen överväger att genomföra mer ingående analyser av jobbchansförsämringen och vad den kan bero på är det ett inlindat sätt att säga att Arbetsförmedlingen inte gör sitt jobb. Förtroendet för Arbetsförmedlingen är lågt, och Arbetsförmedlingens kompetenta personal kommer inte till sin rätt i denna organisation. Det är dags för ett ordentligt omtag: Avveckla dagens arbetsförmedling och skapa något nytt som fungerar bättre.

Herr talman! Socialdemokraterna vill göra valet till en folkomröstning om välfärden. Det är en ganska riskabel strategi för ett regeringsparti som under hela sin regeringstid och under stark högkonjunktur har rustat ned välfärden.

Vårdköerna ökar, och bilförlossningar har blivit en lösning i glesbygd. En rekordstor andel av niondeklassarna är inte behöriga till gymnasiet. Stödet till funktionshindrade barn har försämrats, och Försäkringskassans personal har till och med fått bonus om de nekat tillräckligt många sjukpenning. Otryggheten i landet ökar samtidigt som antalet poliser är det lägsta på tio år. Så ser det ut efter fyra år med dagens regering.

Under Alliansen sänktes skatterna, och samtidigt fick välfärden mer pengar. Hemligheten bakom detta var att vår politik fick fler i arbete och minskade utanförskapet dramatiskt. Därmed ökade resurserna till välfärden. Ekvationen fungerade.

Herr talman! Regeringens glättiga bild av svensk arbetsmarknad stämmer inte med verkligheten. Man presterar sämre än vad Alliansen gjorde i högkonjunktur, och man presterar sämre än omvärlden. Vallöftena från 2014 har inte hållits, och man saknar en plan för framtiden. Då blir det inte heller några nya pengar till välfärden.

Högkonjunkturen döljer just nu hyfsat väl de underliggande problemen på svensk arbetsmarknad. Men under ytan finns stora problem och obalanser. När man jämför med tidigare högkonjunkturer har arbetslösheten bitit sig fast. Utsatta grupper har svårt att få arbete även i den starka högkonjunkturen, och när konjunkturen vänder nedåt kommer det att bli ännu svårare.

Vi moderater är oerhört kritiska till att regeringen inte har tagit vara på högkonjunkturen för att göra viktiga framtidsreformer. När konjunkturen vänder nedåt är det för sent.

Vi ser nu tecken på att konjunkturen mattas av. Häromdagen kom Riksgäldens senaste rapport där man konstaterar att det kommer tydliga signaler om avmattning på arbetsmarknaden. Även prognoserna från SCB pekar på stigande arbetslöshet redan under 2019. En ny regering efter valet kommer definitivt inte till något dukat bord.

Det är bråttom att rusta Sverige för sämre tider. Sverige behöver omgående nya tag i arbetsmarknadspolitiken. Moderaterna och Alliansen har ett gediget batteri med åtgärder som skulle kunna göra skillnad. Detta ska vi prata mycket om i den kommande valrörelsen.

Just nu känns det som sagt som att sitta i baren på Titanic och vänta på det oundvikliga. Isberget närmar sig i fjärran, men kaptenen styr inte undan. Det är hög tid att byta kapten på skutan.

Herr talman! Jag konstaterar att detta är det allra sista anförandet i den allra sista ärendedebatten denna mandatperiod. Det känns bra att på detta sätt få sista ordet.

Med dessa ord önskar jag talmannen, alla riksdagens tjänstemän och kammarens ledamöter en riktigt skön sommar.

(Applåder)

Herr talman! Min första fråga är: Har Jan Ericson verkligen skrivit det där själv? Det var en ganska mörk bild han levererade; hörde ni det? Det kan ju vara något så när hyfsat väder ute också.

Jag tittade på dina kollegor från Moderaterna under ditt tal, och jag tyckte att alla hukade sig lite. Nog för att vi brukar ha hårda debatter, men vi brukar försöka hålla oss inom en ram som har med verkligheten att göra.

Vill man enbart spy galla kan man ju göra det, men låt mig påminna Jan Ericson om hur det var när Jan Ericsons favoriter styrde landet. Då steg arbetslösheten kraftigt; det är vi överens om. Budgetunderskottet steg kraftigt. Vi fick till och med bidrag från EU:s fonder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, som var jättehög. Vi hade även en jättehög långtidsarbetslöshet. Jag vill också påstå att stora delar av välfärden rustades ned eftersom ni sänkte skatterna kraftigt.

Herr talman! Jag skulle kunna påstå, även om man kanske inte ska göra så i sista debatten, att Jan Ericson far med osanning. Jag funderar på om de som eventuellt lyssnat på detta tal hemma frågar sig: Talade han verkligen sanning? Var de borgerliga åren guldåren med lägre arbetslöshet och starkare finanser och då välfärden stärktes mycket mer än nu? Jag tror inte det. Jag tror inte att en enda ekonom i någon enda bank eller förening skulle hålla med Jan Ericson.

Jag vill bara önska Jan Ericson en trevlig dag utan sur mage.

(Applåder)

Herr talman! Det är nog snarare Raimo Pärssinen som behöver en Novalucol eller något efter detta svar.

En mörk bild? Nja, det är sanningen, tyvärr. Vad var det som inte stämde? Vad var fel i sak? Allt det jag räknade upp är fakta, direkt från offentlig statistik och siffror som finns tillgängliga för alla, även för Raimo Pärssinen. Tala gärna om vad som var fel i det jag sa!

Raimo Pärssinen upprepar ofta att Alliansen och Sverige fick stöd från EU för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Jag tycker att det var bra att vi fick det och att vi någon gång kan få lite pengar tillbaka från EU. Men det roliga är att så sent som 2015 fick även dagens regering pengar från EU i precis samma syfte. Har Raimo Pärssinen förträngt det?

Så till det gamla vanliga mantrat att vi sänkte skatten. Ja, det gjorde vi, och samtidigt gav vi mer pengar till välfärden. Dessa två hängde ihop. Genom att sänka skatten och strama åt en del bidragssystem fick vi fler människor i arbete och ett minskat utanförskap, och då fick vi också mer resurser till välfärden. Denna ekvation fungerade.

Alliansen bevisade att detta fungerade till och med i lågkonjunktur och finanskris. Då borde ni ha kunnat prestera något liknande när ni har styrt i högkonjunktur. Ni har åkt räkmacka på en högkonjunktur, men ni har banne mig inte löst arbetsmarknadsproblemen.

(Applåder)

Herr talman! Är arbetslösheten lägre nu än när Jan Ericson var med och styrde? Svar ja. Är det större investeringar i kommunerna och i dem som bär upp välfärden i detta land nu än när Jan Ericson var med och styrde? Svar ja.

Att vi fick bidrag från EU 2015 berodde givetvis på efterslängen av en borgerlig regering som hade misskött detta. Ungdomsarbetslösheten var skyhög. Jan Ericson kan ju inte vara nöjd med det. Nu är det ingen som talar om ungdomsarbetslöshet, för vi har ju lyckats. Är ungdomsarbetslösheten lägre nu än den var när Jan Ericson var med och styrde? Svar ja.

Det är tre enkla svar.

Man behöver inte vara en strålande ekonom eller matematiker för att förstå att Jan Ericson har fel när han talar om läget. Ta investeringarna i skolan! De är jättestora. Jämför dem med de skattesänkningar man gjorde! Jan Ericson säger: Vi sänkte skatterna med sammanlagt 140 miljarder, och ändå steg statens inkomster. Ja, men man tog ju lån till skattesänkningarna. Då förstår alla att man drar på sig en belastning.

Vi har en stark ekonomi och sjunkande arbetslöshet i detta land. Vi har fler utbildningsplatser, och vi har den högsta sysselsättningsgraden som någonsin mätts. Är det rätt eller fel, Jan Ericson? Det är klart att det är rätt, för det är ett faktum.

Sverige går åt rätt håll, och vi tänker inte försöka fresta någon väljare med att säga: Välj Moderaterna så att de kan genomföra stora skattesänkningar och tro att det inte kostar något!

(Applåder)

Herr talman! Det är tur att Raimo Pärssinen får semester snart.

Vi har en arbetslöshet som är lägre i dag, i en stark högkonjunktur, än vad Alliansen hade under den djupaste globala finanskrisen i modern tid - det hade varit konstigt annars. Raimo Pärssinen har glömt bort finanskrisen. Det är lite konstigt.

Raimo Pärssinen säger att ingen pratar om ungdomsarbetslösheten i dag. Jodå, Raimo Pärssinen, de 46 748 öppet arbetslösa ungdomarna pratar om ungdomsarbetslösheten. Det kan jag garantera att de gör.

Socialdemokraterna och Raimo Pärssinen använder hela tiden ordet investeringar för att beskriva utgiftsökningar. Det är en väldigt märklig vokabulär, och den kommer vi i Alliansen aldrig att acceptera. Investeringar är en sak och utgiftsökningar en annan.

Jag kan påminna Raimo Pärssinen om att det under alliansåren var balans i kommunernas ekonomi mellan utgifter och inkomster. Det är det inte i dag. I dag skenar kommunernas utgifter, och vi har en obalans. Så var det även innan Alliansen tillträdde. Det finns tydliga siffror från SKL som visar detta, så påståendet att Alliansen skulle ha urholkat kommunernas ekonomi är helt enkelt fel. Vi höll kommunerna under armarna och räddade välfärden under finanskrisen. Det var inte många länder som klarade av det, och detta fick vi mycket kredd för från bedömare i omvärlden.

Jag kan bara beklaga att Raimo Pärssinen uppenbarligen kommer att bli en storkonsument av Novalucol efter denna debatt. Jag får ändå önska Raimo Pärssinen en skön sommar.

(Applåder)

Herr talman! När Jan Ericson klev in i kammaren från de mörkaste vrårna av nätdebatten blev det svårt att låta bli att sätta upp sig på talarlistan, trots att det innebär ett stort etikettsbrott att försena midsommarfirandet. Det är väl sådant man snart blir utvisad från landet för, om några år.

Jag hade kunnat låta bli om det bara hade varit ett slags allmän negativitet som Jan Ericson spred, men det var en extremt och genomgående missvisande bild av svensk ekonomi och arbetsmarknad som han gav. Då blir det svårt att diskutera verkliga problem och frågeställningar. Om man har respekt för denna kammare och för att detta är landets parlament kan man inte komma med den typen av lösryckta siffror, som ger en genuint missvisande bild av läget.

I verkligheten finns det några saker man måste veta, trots alla problem som finns i Sverige. Vi har i dag en högre nivå av personer som arbetar för lön än vad något annat land i EU någonsin har haft. Vi har en arbetslöshet som sjunker och som fortsätter att sjunka för varje AKU som kommer. Etableringen av utlandsfödda går fortare och fortare. Vi har en situation där sysselsättningsgraden för de utlandsfödda i detta land efter fem år är högre än den genomsnittliga sysselsättningen för inrikes födda i resten av OECD. Vi har en situation där arbetsmarknaden fungerar på detta sätt, samtidigt som vi har en tillväxt som är högre än i jämförbara länder och ett mycket stort överskott i statens finanser.

Allt detta står i stor kontrast till hur det var när den borgerliga regeringen styrde. Den borgerliga regeringens politik går på enbart två ben - privatiseringar och lägre skatter - och bägge benen haltar samtidigt. Detta är det problem som vi har haft att handskas med i denna situation. Då är inte allt frid och fröjd. Jag är vänsterpartist, och vi är ju aldrig nöjda. Det finns massvis med problem. Om man ska ta hand om dessa problem måste man veta vart saker och ting rör sig, och arbetsmarknaden har rört sig åt rätt håll under dessa år.

Det som inte har löst sig och som det fortfarande återstår mycket att göra åt är att ojämlikheten i Sverige, under skilda regeringar, har ökat under lång tid. Detta har vi börjat vända på under denna mandatperiod, men det återstår en lång väg att gå. Detta är en problemställning som Jan Ericson och hans parti inte bara inte ser utan aktivt försöker fördjupa. Det är ju vad deras dubbelhalta politik med skattesänkningar och privatiseringar går ut på.

Om vi hade haft modet att ta diskussionen om de verkliga problemen i det svenska samhället i denna kammare hade vi diskuterat frågor om ojämlikhet och fördelning. Då hade vi diskuterat hur vi kan få en situation där vi reverserar den utveckling där en stor del av samhällets samlade resurser går till en liten elit i toppen.

Dessa förslag finns det gott om, och dem kommer vi att få diskutera i valrörelsen. Men där lär varken Jan Ericson eller hans parti ha särskilt mycket att bidra med.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 20.)